Något att hålla fast vid

Stan jag föddes i är full av backar och lager på lager av minnen. De pyser ut och jag blir lägre än lägst på väg mellan Gråberget och Götaplatsen. Jag går ner för Ärlegatan och minns senast jag gick där, det var i maj i år och det var inte bara löven som slagit ut, utan också ett hopp som jag inte ser så mycket av nu. Vår och höst, knoppning och lövfall, de mest patetiska av metaforer, men jag hittar inget bättre och sannare. Jag skulle träffa någon över en kopp kaffe och något bakverk, vi skulle kanske inleda ett förhållande, men det blev inte så mycket med det, inget blev något, inte ens tillfälligt. Längtan var inte tillräckligt stark, ensamheten inte någon plåga, det fanns inte någon tillräcklig drivkraft. Mitt liv är som den politiska situationen, det har gått från en, för all del, instabil rödgrön koalition till en röra, från en utstakad uppförsbacke med ett tydligt blått streck i mitten, till en karta med bleknat bläck och en trasig kompass någonstans längst ner i fickan. Det görs sonderingar, men det slutar mest i nya frågetecken där det borde vara utropstecken.

Igår satt jag vid min systers köksbord och tittade i dagboken från hennes sjukdom, då sommaren 2017 när hon låg nedsövd och svävade mellan liv och död, såg hur alla vi som var där och besökte henne skrev våra hälsningar och hur sjuksköterskor tog sig tid att berätta om vad som hände. Sara och jag var där den tionde juni och jag skrev vad som kunde ha varit en avskedshälsning, det står visserligen att allt verkade bli bättre, men jag trodde det värsta, det gjorde jag. Under min text står Saras ord och hälsning och ingenstans lyser det igenom att Sara och jag planerade vårt uppbrott, att vi gett upp oss precis i samma ljumma sommarregn som en gång smekt oss, att vi promenerat tysta genom Frölunda kvällen innan, när alla hårda ord tystnat. Vi samlade oss. Vi betedde oss som vuxna i rummet, men det var för sent.

Det spricker upp, snön från i morse har smält och solen försöker peppra mig med vitaminer, men min väska är tung och backarna många. Stadsteatern ger kung Lear och utställningen jag tittar på i konsthallen ger mig ingenting, det ska handla om minnen, men jag skulle önska att det fanns en röd tråd mot framtiden, något att hålla fast vid för en gångs skull.

Chefen kallar in mig

Min närmaste chef kallade in mig tull ett kortare samtal igår, för han skulle meddela mig min nya lön. Det var inte något direkt muntert samtal. Han påminde om "det som hände i vintras" och berättade att jag knappast kom i fråga för någon större löneökning. På en hopknycklad lapp stod summan och den var oanständigt låg. Jag är inte populär hos ledningen och lönen är det verktyg de kan använda för att disciplinera oss anställda och detta med fackets passiva stöd, eller det passiva fackets stöd, snarare.
"Men jag har ju inte tittat på slingan och sett vad ni har gjort", medgav han och jag tänkte att du kanske inte heller sett det fantastiska omdömet som min kollega gav mig när hon gick på ledighet och du minns inte heller tio mail från föräldrar som ville ha mig på avdelningen när ledningen tänkte att jag skulle placeras på en annan avdelning. Men det där med att "titta på slingan", fyller mig också med sorg. Vad vet väl en slinga med väl utvalda bilder och präktig korrekt text om livet på en förskola, om möten och samtal, om trygghet, kramar och leenden? Kanske inte så mycket, ändå.
Kanske kunde chefen också noterat att jag ständigt ligger på dagar i övertid och att jag har den lägsta sjukfrånvaron av alla. Det är inte bara tur, det är också en attityd. Jag låter inte jobbet knäcka mig.
Och innan jag hinner förgå mig helt i självhävdelse och självömkan, så vill jag berätta att jag väl vet om mina svagare sidor. Jag blir sällan vald till sekreterare, det är inte mig folk ropar på när det ska struktureras lite extra. Jag blir snabbt trött på det som är tråkigt och som jag redan snappat. "Orka" är ett ord som ofta ekar inne i min skalle. Vart jag går bär jag med mig mitt npf-paket. Jag vet.
Men utan mig hade det varit tråkigare. Och slås jag ut av att ständigt få skit av chefer som medger att de inte vet vad som händer i verksamheten, så finns det ingen annan som ersätter mig, ty snart har alla Malmös förskollärare flytt till rasismens radhushelvete eller bytt bana. "Hållbarhet" basuneras det ut från ledningen. Jo, tjena.

Kommunala bibliotek i mitt hjärta

Jag bodde en gång i en avkrok, en kvist på en gren på en litet träd, där länsvägar och kanotleder korsade varandra och nedlagda gruvor och försupna föredetta
bandyspelare var de världsarv jag kan minnas. Jag var dålig på att vara dålig och värdelös på att vara bra och lika populär som gårdagens tidningar som blåste nerför gatan.
Men det fanns ett kommunalt bibliotek.
Doften av damm från volymer av klassiker och samtida prosa och ett tidningsrum med Proletären, Ny dag och brittiska rocktidningar. Jag flydde dit och läste Lenin och Stalin och Lundell och Kerouac, för jag var aldrig renlärig på en fläck, det var alltid pendelrörelser i min tunna kropp, det var tidiga tonår och det snöade alltid om det inte regnade. En dag frågade en nyanställd bibliotekarie vad jag ville att de skulle köpa in. Tänk, någon ville höra min åsikt.
Nu bor jag i en annan stad, en stad där obildade nyliberala centerpartister inte har lust att styra, så bibblan är fredad. Och biblioteket är fortfarande min plats på jorden, min retreat, den enda jävla KBT jag behöver och jag tog mina barn dit och sen lekte de på lekplatsen bredvid, medan jag läste. Det är Malmö, så det blåste alltid, men när det blåser försvinner molnen och himlen blir blå igen.

Tillit och tid

Oktobers vindar virvlar upp löv och tankar och jag går in i min lägenhet och stänger dörren om mig.  Lika bra att fly iväg med en bok eller bra film. Sen är det snart morgon och dags att cykla iväg de fyra kilometrarna till jobbet med musik eller pod i lurarna, tills min arbetsplats röda tegel dyker upp och tar mig ner på jorden igen. Ni som läser det jag skriver vet att jag tycker om mitt yrke, min uppgift. Men frågan är ändå hur länge jag kommer att orka. Det är så mycket runt omkring som stör och kräver av en, så mycket som drar åt fel håll. Det är en centralstyrning och ett idogt kontrollerande. Bit för bit har vår frihet begränsats, trots att förvaltningsledningen säkert skulle mumla något om att personalen är den viktigaste resursen om en väckte dem mitt i natten. ”Hållbarhet”, basuneras det ut ovanifrån och vi förskollärare får i uppgift att plugga in FN:s sjutton globala mål, vilka sen ska omsättas i praktiskt arbete med förskolebarnen. Jojo. Det kryllar av möten och verksamhetskvällar och diskussioner som till synes är öppna och fria, men vi vet vad som är rätt svar på de flesta frågor. Och med individuell lönesättning så är det klokt att inte vara för kritisk. Det kan kosta. Fråga mig, jag vet. Dessutom uppmuntras vi att skvallra på varandra, snarare än att se varandra i ögonen och säga som det är. Det söndras och härskas.
Det jag saknar är tillit och tid. Såklart. Jag önskar att jag efter alla mina år i verksamheten litades på, att jag fick gå ut och promenera med min barngrupp utan att behöva fylla i en riskanalys, jag önskar att det vore tillåtet att gå ensam med några barn till biblioteket för att mysa och låna böcker, men det är förbjudet sedan några veckor. Alltid minst två. Jag önskar också att jag och mina kollegor utifrån styrdokument själva fick avgöra vad det ska läggas tonvikt på i verksamheten. Jag önskar att centralstyrningen, kontrollerandet och byråkratiseringen kunde upphöra. Men jag har svårt att se att kommer att bli så. Det är nämligen så att det finns en stor kader av tjänstepersoner, halvchefer och förmän som måste motivera sin existens. Det är som ett självspelande piano.
I min lilla skalle ser jag en bild av hur saker växer nerifrån och upp. Hur små ungar får värme och utmaningar och hur det så kallade golvet prioriteras framför ljummet kaffe i möteslokaler, hur en barnhand i min är viktigare än kvalitetsrapporter och hur alla som gör samma jobb faktiskt får samma lön. Solidaritet istället för kontroll och angiveri. Sånt där, ni vet.

Ett år i lägenheten

Jag cyklar hem från sonen med flickvän i Kirseberg. De bor bra där, tvärs över gatan från det omtalade Östergård i en hyrestvåa. De har sitt, de klarar sig. Ute i livet och hemma. Vi pratar politik i två timmar, det är det vi alltid gör, vi malmötörnbladare är politiska människor och våra hjärtan sitter till vänster om mitten. Min cykeltur leder mig de fyra kilometrarna hem till Möllan och jag handlar på ICA, bokar en tvättid och tar sen den opålitliga hissen upp till min lägenhet på fjärde våningen.
Jag har bott här i ett år nu, precis idag den sjunde oktober, som också är DDR:s nationaldag. Fattar inte hur jag kan komma ihåg sånt. Det vore bättre om jag kom ihåg var jag lägger mina nycklar.
Min lägenhet är en modernistisk bostadsrätt. Det är HSB, det är byggt för arbetararistokratin på sextiotalet och området bakom förzinkade gallergrindar är en fortfarande socialdemokratiskt dominerad oas i det annars illröda Möllan. Här är det inte så ungt och chict. Den första stämman jag var på såg ut som ett årsmöte i PRO. Jag sänkte medelåldern när jag steg in i rummet. Det händer inte ofta längre. Jag har det bra här. Minstebror ha kvar sitt rum, men är sällan här och jag köper mig en pizza och äter den på den inglasade balkongen. Det är barn ute och leker. Kanske är det ändå ett generationsskifte på gång i föreningen.

Jag vet inte om livet här blev som jag tänkt. Jag tänkte nog inte så mycket. Det jag ville ha var ett bra boende helt enkelt, bra och centralt och det skaffade jag mig.  Det är skönt att ha himlen runt hörnet i form av folklivet på Möllan, men lugn i min absoluta närhet, lugn och grönska. Här skulle jag kunna koppla av och slå mig till ro, lurade jag mig själv. Om jag nu var en som gjorde så. I verkligheten kollar jag hemnet, drömmer och planerar, funderar på att flytta än hit och än dit och kanske även byta jobb. Jag är fri att sova en hel lördagsförmiddag, efter att ha läst halva natten, men jag kan också packa min rygga och dra till Hamburg över helgen, det är lika tillåtet. Mitt huvud är inte gjort för ett stillsamt liv, mitt huvud är gjort av eld och lågor.
Det är tyst från grannarna, allt jag hör är lite musik någonstans långt bortifrån. Pizzan doftar härligt. Jag är redo för ett år till här. Om jag nu inte får någon annan impuls.

Hebreiska v/s cykelbanan på Nobelvägen

Jag ligger i min säng. Det är lördag och om några timmar ska jag hem till en vän på middag. Utan att bevisa det med bilder kan jag berätta att jag nästan inte har några kläder på mig. Jag slösar bort den här dagen på improduktiv läsning och tittande på TV-serier, när jag kunde gjort lite praktisk nytta. Kanske deltagit i civilsamhället, som det så vackert kallas, folk som träffas för att göra revolution eller frälsa världen. Har också pluggat lite hebreiska i förmiddags. ”Hebreiska”, säger folk, ”Varför läser du inte arabiska istället, det kunde du ju ha nytta av?”. Så är vi där igen. Du ska vara nyttig 24/7, annars är du på gränsen till värdelös. Du ska välja rätt hela jävla tiden, trots att alla fattar att de egna valen åtminstone till häften är lotteri. Det är tur mer än talang och det börjar redan när du föds av några slumpvalda föräldrar  som råkade ha oskyddat sex någon gång. Min erfarenhet är att planering inte nödvändigtvis gör saker bättre. Att ständigt göra nytta gör oss till maskiner utan hjärta om det vill sig illa.
På jobbet ska vi styra barns lek så att målen i läroplanen uppfylls och lekytorna döps om till lärmiljöer och all verksamhet heter undervisning och utbildning. Jag ska komma tillbaka till det i en annan bloggpost. Egentligen är det kanske inte så farligt. Men ändå.
Å andra sidan kan vi fan inte bara lalla runt och ha det skoj hela tiden. Det finns en värld att förändra. Så om någon säger att jag är lat så svarar jag: ”Ja, men kolla på cykelbanan på Nobelvägen. Utan mig hade den inte varit där.” Det tystar de flesta. Utom kanske moderater och SD, som röstade nej till cykelbanan för att det behövde offras några parkeringsplatser. De tyckte uppenbarligen att det var en onyttig kamp. Men inte ens min politiska verksamhet har varit särskilt schemalagd, liksom jag inte är det på jobbet så mycket som någon tycker att jag borde. Det är en inre värdegrund (hahaha) som drar i mig och säger att är du en Mensch, så fixar sig resten. Slåss både mot självgodhet och självförakt. Skriv din egen bok. Den kan handla både om hebreiska och cykelbanan på Nobelvägen.