31 augusti 2014

Ska vi prata lite om medberoende?

Ni vet att jag valt att leva helt utan alkohol. Om det kan man tycka mycket, men det finns i alla fall en sak som är helt säker med den saken och det är att inga av mina anhöriga någonsin kommer att behöva täcka upp eller kompensera för saker jag gjort eller låtit bli att göra på fyllan. Det gör mig inte perfekt på något sätt, men det är i alla fall en akt av solidaritet med mina närmaste.
Stan och världen är full av pappor och pojkvänner som krökar eller använder andra droger, men ännu fler är de kvinnor och barn som fruktar helgen och ägnar stora delar av sitt liv till att hålla skammen borta och golvet fritt från spyor och vredesutbrott. Ska vi prata lite om dem en stund och glömma dessa skönsjälar och uppblåsta egon som vi vanligtvis älskar att hata eller hatar att älska? Kan vi försöka se att de ungar vi vill disciplinera i skolan med kepsförbud och ordningsbetyg kanske bär på en historia av svek och bristande tillit som kräver att vi intervenerar i denna heliga familj som alltid vet bäst, om vi får tro socialministern? Höj blicken, se folk i ögonen, vik inte undan. Svik inte de så ofta svikna.

28 augusti 2014

Folkets park, från röd till grön.

Mitt i vår hood ligger parken, som en Törnrosa på väg att vakna av prinsessans kyss. Det är vår park, det är er park och allas park, eftersom hela Möllan liksom är ett vardagsrum och en stor fritidsgård för folk i alla åldrar från nära och fjärran.
För några år sen var det mycket som andades före detta med parken. Statyer i sten av döda sossar och Far i hatten som låg där lite fattigt som kiosken i ett koloniområde och det sunkiga tivolit med avlagda karuseller från Kiviks marknad. Den var lika död som malmöandan, om man säger så, trots de många besökarna.
Nu ändrar vi på det där och självklart tycker oppositionen att vi hellre skulle bygga nåt fint i västra hamnen.
Parken har redan för länge sen fått en kombinerad plaskdamm och skridskobana och lekplatsen är fin för småpluttarna.
Det som nu behövs är något för de större barnen, för de finns de också, vi är några som biter oss fast i området även när ungarna vuxit ur blöjstadiet. Alla på Möllan är inte heller hipsters i nyrenoverade ombildningar eller småländska unga revolutionärer. Fler än man tror har det knapert här i området och alla har inte råd att resa till Disney World eller Liseberg, hur otroligt det än kanske låter för den moderata gruppen i tekniska nämnden. Det är god grön politik att satsa på parken och på interaktivitet och på vanligt folk i vanliga hus. Därför sticker det i högerns ögon. Därför är det bra.

27 augusti 2014

Lite mer än fem minuter.

Om bara allt gick att fixa lite enkelt sådär. Fem minuter, sen sover din unge som en sten hela natten. Betyg i fyran, så lär sig alla det de ska. Släng in ungen lite snabbt på dagis, med max tre dagars inskolning. Oh, I wish. I vår genomkbtade, tolvstegssnabba tid så vill vi ha en bestämd tidsplan och snabba ryck. Men livet och föräldraskapet är nog tyvärr svårare än så. Ungar kräver tid och ansträngning, mer än man anar när man sätter de små liven till världen. Och det är missarna man räknar och minns och det dåliga samvetet följer med till dödagar. Visst kan samhället gripa in och stötta oss föräldrar, men allra mest får vi lära oss att leva med.att inte allt kan ordnas, förutses eller fixas. Och att det kanske inte är så jävla farligt att göra fel. Det är trots allt sällan man trasar sönder ungarna för livet. Men det tar lite mer än fem minuter att få dem att sova själva. Var så säker.

24 augusti 2014

Flera tankar i huvudet om lördagens demo

Limhamns torg är fult och tråkigt. För att förstärka denna tristess, så har man dessutom prytt torget med lekredskap i betong. Grått på grått. Några få lekande barn, deras föräldrar och en grupp bänkfyllon är oftast alla man möter när man passerar stället. Kanske var det därför nazisterna fick mötestillstånd just där; för att det inte precis är Gustav Adolfs torg, om man säger så. Men vad man än tänkte om denna dag , så blev det fel. Samtliga som kunde förväntas visa makt och ledarskap just där och då misslyckades med det. Om polisen hade trott att blott deras månghövdade närvaro skulle avskräcka från illdåd, så var det en from förhoppning och om några av de mer revolutionsromantiska delarna av demon hade trott att de verkligen skulle fysiskt kunna hindra nassesvinen från att hålla sitt möte, så var det väl naivt.
Det är nu vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag vet att det är svårt, men låt oss försöka. Medierna flödar av skarpa ställningstaganden och allra säkrast är de som var på annan plats. Politiker av olika kulär missar heller inte chansen att plocka poäng.
Vi som var där och varken är en del av ordningsmakten eller vänner av lynchning ser dels en poliskår som satsar mer på pansar och kavalleri än på lugna och sansade strategier och dels hur svartklädda med danskt och stockholmskt idiom dyker upp som från ingenstans och vill ha strid med polisen, för att de hindrar dem från att rent fysiskt krossa nazismen.
Och resultatet är att ingen vinner. Polisen missar chansen att vinna förtroende får stå.med skammens rodnad helt befogat och istället för att krossa nazister blir några aktivister själva halvt krossade. Troligtvis blir de varmt omklappade i vissa grupper, men någon antirasistisk seger är det inte.
Till en annan gång föreslår jag att vi glada not so revolutionära människor tar ledningen över motståndet mot nazism och vad det nu är. Jag föreslår också att polisen kanske ser till att ordna en temadag om tankar och idéer hos den utomparlamentariska vänstern. Samt kanske gör vissa omplaceringar i ledningen.
Eller så nekar vi helt enkelt nassarna mötestillstånd. När nazister pratar så är det troligen någon form av stämpling till hets mot folkgrupp. Antisemitism och diskriminering är ju själva grejen med nazism. Men får de nya tillstånd lovar jag att ännu en gång vara där. Även om några av oss som demonstrerar mot rasism har en idiotisk strategi, så är det ändå inget mot hur vidrig nazismen är.

23 augusti 2014

Inga nazister på våra gator

Sonen går upp anmärkningsvärt tidigt för att vara på en lördag. Han är sammanbiten när han lämnar lägenheten. Idag har Svenskarnas parti torgmöte ute på Limhamn och min unge är en av dem som ska visa att nazister inte är välkomna i vår stad. När synagogor och judiska skolor vandaliseras, när somaliska flyktingar attackeras och afrofobin är värre än någonsin, då behöver det markeras. Kanske skulle man låta SvP passera obemärkt, det förespråkas av och till. De kommer hur som helst bara att få ett fåtal röster i valet. Men jag minns att vi sa likadant om ett annat rasistparti, det som idag når 12 procent i opinionsmätningarna. Det funkar liksom inte, rasism och nazism ebbar inte ut av sig själv. Vår stora minoritet av flyktingar och invandrare från Mellanöstern och Afrika och den kvarvarande lilla spillran judar i Malmö behöver känna stöd från tusentals malmöbor.
Vi i den politiska majoriteten i Malmö har skärpt formuleringarna och faktiskt fått användning av klyschan om att gå från ord till handling. Men det räcker inte. Du och jag måste på gator och torg visa att ljuset är större än mörkret.

20 augusti 2014

Make no mistakes

Inkvisitionens armar når långt och vinden blåser hårt genom håret på den som vågar vara uppkäftig.Vi riskerar att förvandlas till fegisar som inte yttrar ett ord för mycket, som inte går in i en konflikt, som hellre står och ser på när saker bara händer. I politiken, precis som på jobbet och i andra sammanhang. Gör aldrig bort dig. Det är oförlåtligt.
Det letas fel och domen riskerar att bli hård för den som hellre gör en sak för mycket än en sak för lite. I valrörelsen har vi sett hur felstavade slagord, kassa formuleringar och allmän tanklöshet blivit de allra största försyndelserna. Det är huxflux viktigare än ideologi och människosyn. På jobbet kan du få en avbasning eller stämplas och det är klokast att inte ta den där diskussionen eller vad det nu handlar om.
I min bok är det en olycklig utveckling. Jag tror att världen utvecklas bäst av de som vågar lite och förlåtelse är fint, liksom insikten att ingen är fullkomlig.

14 augusti 2014

Men vi trängs i basaren

En snubbe på stranden har märkliga sår på ryggen. Kanske har han bara fallit av sin motorcykel, men möjligheten finns att han fått spö av polisen. För nu är vi i Turkiet, där demokratin hänger lite på en skör tråd och där det är klokast att stödja den överallt närvarande Erdogan och hans mischmasch av judehat och lightislamism. Kanske är det en smula lugnt just nu, folket gjorde ju som det blev tillsagt och röstade fram den seriöse herr E till den nyinrättade maktfulla presidentposten. Men på ett annat ställe här i stan möts öppna antisemiter och ditlurade vänstermänniskor från våra hemtrakter för att ännu en gång försöka öppna Gaza för fri import av raketer.
Men vi trängs i basaren och blir lurade av klockförsäljare och hjälper upp bytesbalans och bnp och ser solen gå ner över bron mellan Asien och Europa. Topkapipalatset glänser i solen och vattnet är blått, med en anstrykning av grönt och båtar far hit och dit. Här är vi och smaskar på sött turkiskt godis och dricker te som alla andra. Och böneutropen kommer från hubdratals minareter och hettan står sig långt in på natten. Det doftar av fotogen och kryddor och folk ser ut som i Malmö mest.
Vi är här, för det vore synd att missa en sån vacker och sprudlande metropol. En bojkott skulle göra oss alla fattiga och instängda. Att komma och se och lära är däremot att öppna sig för intryck. Att släppa garden är alltid vackert, men så sjukt svårt. Så jag går väl upp på terassen och tar en mugg te och ser ut över stan. Ute på sjön väntar fartyg på att få lägga till och en moped kör snabbt förbi nere på gatan.

07 augusti 2014

Feminism är en medelålders gubbe med slips

Lika ofrivilligt ironisk som affischen med Björklund och skolan är, lika genialisk tycker jag att samma bild med Björklund och feminism utan socialism är. Om den första gör att jag självklart vill göra Björklund arbetslös i höst, så visar den andra på kärnan i normkritiken. Ingen utom du själv ska få definiera vem eller vad du är. En feministisk övertygelse kan lika gärna komma förpackad i kostym och snygga skor, som i färgglad klänning och barfota eller för den delen i slöja eller kippa. Vänsterpartiets affisch med en sparkande Rossana Dinamarca som berättar att feminismen för dem är underställd socialismen, är för mig däremot ett bottennapp. V använder en ung politikers kropp för att dissa oss som tycker att feminismen står över och utanför frågan om vinster i välfärden. Det känns som en billig sälj grej med tjej och visar att fler än man tror är fångade i traditionens spindelnät.

05 augusti 2014

Solen skiner i stan där jag bott

Po Tidholm dissade med eftertryck den personliga berättelsen i sitt sommar i P1. Det var såklart en välkommen motröst i en tid då inget är så rätt som just de egna upplevelserna och känslorna. Han krånglade till det, men budskapet var att engagemanget måste gå utanför ens egen story. Narrativ, var visst ordet han använde. Jag fick i smyg googla, för det var ett ord jag aldrig hört innan.
Likafullt är den egna historien och ryggsäcken ständigt med mig vart jag går. Det är därför jag och andra kan gläfsa som hundar innan vi enas om tvåstatslösningen, som vi ju gör varje gång . Vi kommer från olika håll, men möts i mitten. Varför jag känner en tillhörighet med ett litet folk som i huvudsak bor långt borta kan man fråga sig, men så är det. Det har nog sina förklaringar. Men oavsett vad jag känner, drömmer och fantiserar om så har jag mina hemvister i Malmö och Göteborg. Och så är det då den där tredje stan jag bodde i. När vi kommer dit så parkerar vi skuggan av simhallen, vid högstadieskolan där jag gick. Rökrutan är borta, det är till- och ombyggt, men jag skulle utan att blinka kunna peka ut platsen där snöhögen låg där ett gäng försökte begrava mig eller dasset där jag stängdes in av några kamrater, medan vuxenvärlden drack kaffe och pratade om sitt. Så kunde det se ut i den sjuttiotalsskola som Björklund drömmer sig tillbaks till. Det är slitet och lite sunkigt nu. Jag känner inget särskilt och barnen är fikasugna, så vi går vidare. Fik finns det gott om här. Det är besöksnäringarna som gäller nu i järnets land. Själv drog jag så fort jag bara kunde och jag var inte ensam. Jag passade inte in, som det hette, trots att jag försökte. Nu försöker jag inte tänka på att passa in och då går det helt plötsligt bättre. Det är klart att min vision om världen och framtiden präglats av det. Man ska inte behöva kvalificera sig för att vara en del av oss. Du är välkommen som du är. En vision betyder att det är något som går, men med nöd och näppe. Det är det absoluta maxet. Solen skiner i stan där jag bor. Vår skilsmässa är många år borta nu. Kanske kan vi bli vänner igen.

04 augusti 2014

Så jävla trött på antisemitismen

Igen och igen och igen. Nu under sommaren har vi fått lära oss att Israel är bestialiska mördare som siktar på småbarn istället för att ta emot den utsträckta olivkvisten från sina fredliga grannar. Nära nog samtliga politiker som öppnat käften eller författat poster eller tweets i ämnet har haft samma enkla agenda. Israel lever under förbannelsen att de lyckas skydda sin befolkning och vinna de krig man hamnar i. Lärdomen världens judar gjorde efter förintelsen sitter i. Och Israel tar hellre ett steg för mycket än ett för lite.
Om det må vi diskutera och somligt får fördömas. Jag önskar Israel en annan regering, kan jag säga, men det är i grunden Israel och dess grannar som måste hitta vägar att sluta fred, möjligen med amerikansk hjälp. Europa bör vara ödmjukt och inte predika för den judiska staten hur den ska bete sig. Vi stänger dörrar för flyktingar från Afrika och Mellanöstern och aktivt och passivt såg vi judar, romer och handikappade förintas. Det är vår oförmåga att avskaffa antisemitismen som gör att Israel måste finnas och grannarnas antisemitism som gör att man måste vara stark. Det legitimerar inte vad som helst, såklart, om nu någon trodde det.
Det vi européer kunde bry oss mer om är att den totala fixeringen vid Mellanöstern och demoniseringen av Israel denna sommar, som så ofta förr, slår över på judar i Malmö och andra delar av Europa. Den fina gamla antisemitismen som lär oss att judar är listiga och brutala och ständigt konspirerar och styr banker och media, behöver inte mycket hjälp på traven för att bubbla upp. Budskapet är: den judiska staten är alltid värst. Kan judar pekas ut som förövare så går det inte många minuter innan så sker. Om de 180 000 döda i Syrien twittras det inte så mycket. En av de senaste årens riktiga bestsellers är en bok där brutala judar rövar bort ett oskyldigt arabiskt barn.
Det räcker med lite skrik om att Israel är mördare och att sionismen ska krossas för att tanden ska bli blodig. Om stadens ledande opinionsbildare istället för att gå i samma tåg som Hamas svenska fanclub hade demonstrerat för fred med israeliska, palestinska och kanske även syriska och irakiska flaggor vajande i den sköna malmösommaren hade troligen ingen flaska träffat Malmös ende rabbin i huvudet. Nu kommer det skarpa ord om att alla givetvis fördömer antisemitismen. Men det är så dags. Om kippor och hijaber synts i samma manifestation, så hade färre rutor på synagogan krossats, det är min bestämda tro.
Jag är så jävla trött på antisemitismen och så trött på beskäftiga tyckare som har både den ena och andra åsikten om länder långt härfrån utan att ens kunna ABC i ämnet. Eller för den delen sin egen europeiska historia.

01 augusti 2014

I kärlekens namn

Vi kom åkande med metron eller med gula bussar. Några gick och många cyklade, för det var ju trots allt Köpenhamn. Vi stod i värmen i tröjor som.märkts med ordet EARTH, för att vi inte skulle glömma vår viktigaste mission. Det kunde ha blivit en kväll med tio greatest hits och fyra låtar från senaste plattan. Men Neil Young fungerar inte så. Ännu är det för tidigt att dra sig tillbaka, att slå sig till ro med sina segrar. 69 år är för ungt för dö eller ge upp.
Han är här för att hamra in tro, hopp och kärlek, den gamle hippien. Och jag tror att det är ju bra just i den här stan som försöker trotsa sin regerings förbud mot att hjälpa EU-migranter och jag hoppas att det verkligen ska bli sådär att det man inte kan göra i kärlekens namn, det ska man inte göra alls. Och kärleken som genomsyrar en i den varma mässhallen är det bränsle som kan värma ännu när novembers kalla fukt hotar och kräver.