PK är så tråkigt, men hur kul är jag själv?

Får ett slag av Jantefeber när jag sätter mig ner. Varför ska jag skriva? Vem bryr sig? Är det inte nog med självgoda mansplainande män i den här världen?

 

Men jag gör det ändå, om än med tvekan i tummarna. Tänker på samtal jag haft på sistone, på hur min hjärna når nya insikter eller vad som nu händer. Och så är det sommar, kallt vitt vin på balkongen och nya böcker. Och nya bekantskaper. För en månad sen satt jag i ett kök, även då med vin, jag hade korkat upp en cava, det var ändå onsdag, piglördag. Mitt sällskap drar fram ett ciggpaket, tänder en och erbjuder mig, men jag tackar nej, men ler. Att röka inne är så icke-PK, det är sånt som komiker gör klassföraktande sketcher om. Men mitt sällskap skiter helt och fullt i den normen och jag tycker det är så befriande. Ohälsosamt, men befriande. För jag är så innerligt trött på all norm och show off. PK-andet är en av anledningarna till att jag blev slutade tro på MP. Allt är så jävla korrekt hela tiden så hälsosamt och genomtänkt. Per Bolund i cykelhjälm, Märta Stenevi med exakt uttänkta rätta formuleringar, aldrig ett ord för mycket eller ett för lite. Ibland tycker jag att till och med Hanif Bali är roligare, men inte ofta. Tänker att han i alla fall vågar svänga lite. Diggar Stefan Löfven stort, dock. Mr integritet. Vi vet inte ett skit om hans livsstil. Kanske röker han i köket, kanske missar han att sopsortera nån gång, kanske sitter han och Ulla och groggar på renat och sockerdricka och spelar punk. Ingen vet. 

Nu gnäller jag, hör jag.

Är jag själv så jävla bra?

Nej, alla vill ha samma typ av annorlunda saker och jag köper en lila ryggsäck, en Möllevångsportfölj, en kånken. Et tu, Brute.

Minns mitt typ nästsista kommunfullmäktigemöte, V:s företrädare hade en oerhört ful klänning som skar sog mot allt. Detta påpekade jag i mitt dåvarande partis dåvarande interna chatt. Jävlar vad spö jag fick. Moralpolisen ryckte ut i form av den allra hipstrigaste hipstern. Jag tänkte: vila dig lite. Andas. Det är intressant att diskutera stil. Folk tror också mer på er om ni vågar göra bort er, säga lite för mycket, bli fulla på en onsdag under det att ni röker i köket. PK är så tråkigt, en tvångströja, ett strypkoppel för nyfrälst medelklass. Är du radikal i hjärtat, finns värderingarna med dig, och ytan är just yta. Djupet är alltid där. 

PK är tråkigt, men är jag själv så jävla kul tänker jag igen, när jag knyter mina gröna converse och går iväg. Antingen inte. Det får vara hur det vill med det.

Skilsmässor

Hon sitter ute på ballen med en cigg mellan höger lång och pek och vill bara ha ett glas vatten, för strax ska hon köra hem på breda vägar som skär genom gula rapsfält och mattor av obestämt grönt. Jag tar kaffe. Hennes skilsmässa är nästan klar, den med byn och boendet. Snart ska hon trampa gatsten istället för barriga stigar. Det är bra. Städer är roligare än byar. Människor är roligare än träd. Och min skilsmässa med MP blev klar i vintras. Jag spelar i ett annat band nu, står i kören långt bak. I'm not the lead singer. Det blir en inte hur som helst i Socialdemokraterna. Min vän trodde att räddningen var en liten by, men tystnad har aldrig räddat något, livet är fan inget retreat och jag stod ju utanför allt och trodde på det nya fräscha alternativet. Men det går inte att stå utanför. Du är för eller emot. Höger eller vänster. Gift eller skild. Med oss eller mot oss. Hon fimpar det sista av ciggen, får en kindpuss och går ner till sin bil och kör iväg. Jag dricker mer kaffe och tuggar på en twix. Balkangrannarna grillar på gården. Min kväll ska sluta med tårar, men det vet jag inte än när jag spanar ner på vår bostadsrättsfixade gård. Sätter mig i soffan. Skilsmässor är bra, tänker jag. Inget har utvecklat mig så som att bryta upp. Men övergiven vill jag inte bli.