Nu kan du få mig så lätt

Ser Solsidan och nu har Alex sepererat och ska ut på banan igen och alla kommer med råd som går ut på att du ska förställa dig för tränga igenom bruset på heliga Tinder. Märkliga foton, kompisens avlagda kläder, smarta repliker och gud vet allt. Men mot slutet av dagen ska du ändå se dig själv i ögonen i spegeln, tänker jag. Vet att det är en skruvad TV-serie. Med den andra människan som hette likadant som de andra hade jag återkommande diskussioner om öppenhet och filter, både verkliga och symboliska. 

Vi gör mycket för kärlekens skull, eller snarare tvåsamhetens, för kärleken är ju alltid där i olika former. Hon som hette likadant hade samma bokstäver som jag, men aldrig att hon skulle säga det till en potentiell partner, det fick väl komma sen eller något. 

Jag argumenterade att det är väl lika bra att direkt sortera bort de som ändå aldrig kommer att älska dig som du är. Men hon såg det inte så. Hon levde här och nu med dyrt vin i fina glas till skaldjur och fisk på bättre ställen eller IPA på hipsterhak. Sanningen var i hennes värld relativ som i en ekvation av Einstein. För mig är den absolut. I am what I am. Kanske har jag fel.

För ett drygt år sedan promenerade jag genom Saltis och Solsidan och min gud, vad jag inte var avis på det bättre pikéfolket och deras mexitegelpalats och suvar. Kanske lite detta med att ha havet nära, då om jag ska vara ärlig. Det är fint. Tänkte på det där med att sälja sin själ för att vinna hela världen. Det har jag i alla fall inte gjort, tänker jag lite självgott. Men på riktigt har jag väl också varit i den gropen och grävt. Jag har följt partilinjer och dansat till tråkig musik och även sagt osanna saker som kunde göra mig till partner eller kandidat på valbar plats.

Men aldrig mer. Hellre en nobody och incel, hellre en pinsam föredetting och ohippt ex än en people pleaser. Men jag har en jävul i bakhuvudet, ett mörker och det har du med. Om du inte är vaksam kan hen titta fram, ta över dig och få dig att säga: nu kan du få mig så lätt. 

Arbetslinjen, den välsignade.

Och Madonna sjunger att livet är miserabelt, men som en oskuld kysst för första gången. Oklart varför. Vidare är Neil Young glad för sitt hem på landet där han kan gå omkring och vara sig själv. Det är lite lättare att fatta. Jag sitter i fåtöljen och det är natt. Skulle på konsert, men det smög sig, så musik ur högtalaren och samtal på messenger med någon som var viktig eller egentligen fortfarande är och någon som är hoppet om något, förgyller min kväll smörjt med rödvin och halloumi. Året då alla heter samma namn fortsätter och jag har trampat här hemma och tänkt på arbetsmoral och min fostran. 

Arbetslinjen, den välsignade, var en av anledningarna till att jag kom hem till arbetarrörelsen, för mer än vi tror är vi det vi gör och att göra skillnad för andra är själva poängen med att vara människa. Och när gemenskapen och solidariteten på jobbet fungerar, så är det oslagbart. Sen kan vi orka det olika mycket under olika tider, men det är okej. Trots mitt introverta sinnelag är jag social och trivs med att bekräfta och bekräftas. 

Jag snyter mig och hostar, men går på en facklig kurs och lär mig saker och påminns om annat. Små saker var och en av dem, men det är många små saker som bildar det stora hela. Du måste inte vara perfekt, men du måste göra din del. Så ser jag mig uppfordrande i ögonen i spegeln. Ser ut som en åldrad bluesman, men jag är bara vem som helst på fjärde våningen, en ensam man i en dammig lägenhet. Och vinet tar slut i glaset och kvar är bara natten och täcket omsluter mig till sist, svalt och milt. 

Bonusfamiljen, revisited

Hosta, huvudvärk och sömnlöshet håller mig kvar i lägenheten idag. I köket dansar bananflugor, men i övrigt är hemmet okej städat, eftersom jag eventuellt skulle få besök igår. Jag la till och med på det dyra snygga överkastet från Indiska och det gör jag inte varje dag. Här i enpersonshushållet är all makt min, men också friheten är en uniform. Vi människor är flockdjur ändå. Mår bra att stångas och kramas med andra.

Ser Bonusfamiljens nya säsongs första avsnitt och det är igenkänning på igenkänning och det är ju komiskt men sorgligt att det fortfarande är ett normbrott att bryta upp och bilda nytt. Och värre kan det säkert bli om klockan vrids tillbaks efter nästa års val. Sitter med en kudde för ansiktet, så pinsamt och träffsäkert är det.

Mitt eget försök till bonusfamilj var ingen direkt succé, om ni undrar. Sara kom farande från Dalarna med barn och packning och jag var i skuld från dag ett. Hon hade offrat så mycket för mig och det var absolut inget hon sa något om, men det byggdes in en obalans. Hennes ungar var det ju lite synd om, men inte mina för de fick ju bo i den stad där de fötts. Det var inte första gången önskan om ett liv med en man fick henne att överge det mesta och inte den sista heller. Hon var en ung mamma i ett ganska tråkigt radhusområde i en mellansvensk stad när vi möttes, som sen blev lite hipsterdrottning på Möllan och nu är hon nere med folket bland utegrillar i det skånska rasistbältet i bonusfamilj nummer två. Hon gör mycket för kärleken, verkar det som. Hotet om att dö ensam och obekräftad kan få oss till mycket. Och vi satt i sju år i en gigantisk lägenhet vid stans smutsigaste gata och försökte sy ihop alla trådar tills vi inte kunde det längre. Det fanns inga förutsättningar kvar. Jag hade känt mig så utvald och lycklig, tänk att just hon valde just mig. Det är sällan en bra ingång. Jag hade ju valt henne också. Att jag inte tänkte på det. Och våra barn var sådär med på tåget. Särskilt mina ungar kom aldrig riktigt hem till Bergsgatan 35. Vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort mer än jag gjorde. En dag gick min äldste son ner till skolan där hans bonusbror gick och pratade mobbare tillrätta. Så jobbar vi törnbladare emellanåt. Inte alltid att rekommendera, kanske. Olikheterna mellan bonusfamiljens olika ingående delar var för stor. Viljan att knyta an var väldigt varierad hos de olika medlemmarna i den stora hastigt formerade flocken, to say the least. Det slutade illa; i tårar och hårda ord, sen tystnad.

Inget att ångra och nu är mina ungar vuxna och normerna skaver, men jag tror på framtiden. Kaffet bubblar i min bryggare och jag hoppas på kärlek igen och på att jag lärt mig saker. En man på radion berättar om att han vid 69 hittade sitt livs kärlek. Det låter hoppfullt. För övrigt är SD grundat av människor som grät när Hitler sköt sig. Glöm inte det. Och moderaterna och KD är medlöpare om de släpper in brunskjortor i värmen. För brunskjortor är de även om de ekiperat om sig på Dressman. 

Kärlek och musik är bäst på göteborgska

Johanna har köpt en hatthylla på Blocket och jag tar bussen ut till Erikslust och hämtar den. Har Nationalteatern i lurarna och märker att jag sjunger med. Men kärlek och musik är bäst på göteborgska, så det så. Titta surt, ni på buss fyra, det är ändå som det är. 

Första gången jag hörde det albumet var på stadsbiblioteket i Göteborg, jag borde ha pluggat, men jag drömde mig bort och på den tiden var lurarna stora som hörselkåpor och jag satt där nere på musikavdelningen i min egen värld. Som så ofta. Och Anki sjöng ge mig mitt liv nu och jag nickade. Jag har varit i Göteborg och det rör alltid till min skalle att vara där. Minnen virvlar upp som löv i blåsten i allén och jag går längs Haga Nygata och det är en turister och flanörer, men jag minns när Matz hade sagt något olämpligt till fel person och vi sprang hela vägen från Linné till Sprängkullen innan vi kunde pusta ut. Haga då var husockupanter och fyllon, kinakrogar där ingen åt och farfars verkstad uppe vid Skanstorget, där han satt och drack med kompisarna. Längtar inte tillbaks. Och fina kusin Alexandra vill höra allt om släkten och jag berättar hemligheter och anekdoter och vi analyserar och skålar. Hon var inte född när jag dansade i gryningen, när visionen tog mig och jag lyssnade på progg i stora lurar i bibblans källare. Men hon som jag spenderar kvällen med är från Majorna och var i alla fall levande, om än ett barn när stadsdelen ännu inte var vänsterfin med rot- och ränteavdrag till rödvinet och surdegsbrödet. Men ålder är bara en siffra, säger finkusinen och det är det väl, men vissa siffror är större än andra. 

Älskar att minnas, men hatar nostalgi. Och hon som jag skiljs från vid Chapmans torg bär 2021 års namn och nu är nu och bättre än då.

MoralistPartiet kongressar

Det brukade vara soliga vårdagar. Jag minns Hudiksvall särskilt väl och när vi var i Järna och åt vegansk mat med samma människor som det sen gjordes elaka dokus om, för att deras skolor var ett flummigt kaos. Att vara miljöpartist var att vara lite finare och bättre. Låt vara att kongresserna ibland fattade beslut som partiledningen inte gillade och sen inte låtsades om. Det tog också tid att få de gamla grönavågarna att fatta att livet i stan kunde vara lika miljöbra som att bo på landet med hundra ungar och odla sin egen potatis. Nu samlas MP till kongress igen, men det är höst och digitalt och nu ska de svänga åt vänster, läser jag. Det är välkommet, förstås. För mer än annat är MP tyvärr moralism, individuella val och brist på klass- och maktanalys. Den ensamstående mamman i kåken utanför Sjöbo straffas med högre bensinpriser för sin gamla 240, medan professorn i Lund som just köpt en Tesla får 70 000 i premie av staten. Vi ska gynna de bra valen, liksom. Men det är inte livsstilism som förändrar världen, utan tunga kollektiva beslut och investeringar. Sossig skit som fabriker, förskolor och hyresrätter. På min balkong får man röka, men inte på uteserveringarna på torget. Ibland glömmer jag också att sortera mina sopor. Så skjut mig, MP (fan, nu skrev jag en vapenmetafor igen). Men igen. Rökning på uteserveringar är bara farligt för rökaren själv. Sluta, liksom. Däremot finns det fortfarande arbetsmiljöer där ventilationen är så kass att se anställda blir sjuka av det. Men om vanligt folks vanliga liv hör vi inte mycket från MP. De som går upp tidigt, skrapar rutan på bilen och kör iväg till ett ganska trist jobb, men där jobbarkompisarna är sköna att hänga med. De flesta av oss jobbade på det viset även under pandemin, you know. 

Några av mina finaste är fortfarande miljöpartister och kommer så att förbli. Det är nästan roligare att träffa dem nu när vi är med i olika partier. Det blir lite mer stuns i diskussionen. Jag ångrar inte min tid i MP, är stolt över cykelbanor som inte funnits utan mig, över att ha varit med och satt kamp mot antisemitism och hedersförtryck på dagordningen (delvis med internt motstånd).

Men moralism är ingen bra grund för ett politiskt ställningstagande. Det är finare att möta människor där de är. Lyckas MP med det, så kan de ha en framtid. 

Att stödja Israel är en vänsterståndpunkt.

Jag bokar en träff med henne. På lördag klockan 20.00 på ett visst ställe i en viss stad, det vill säga staden jag föddes i, fast inte där ute på ön. Hon är vänsterpartist och jag socialdemokrat och vi ler och säger att det nog ska ordna sig. Men jag anar att det kommer att finnas en fråga där diskussionen knyter sig. Jag är van vid det. Kollar igenom mina bilder och där är en bild på mig vid muren, suddig men ändå. Enligt världssamfundet är detta, det närmaste en helig plats en kommer inom judendomen ockuperad palestinskt område, desto lustigare då med tanke på att det aldrig funnits någon palestinsk stat att ockupera. Men när den enda lilla judiska staten ska dissas är det inte så noga med fakta. Det räcker att känna. Och samma människor som gråter till Schindler's list blir arga 2021 när judar inte längre avlivas med gas eller kulsprutor, utan faktiskt försvarar sig med de medel som krävs i det land där de är i majoritet. Israels förbannelse är att de vinner sina krig. Kritik mot Israel är inte antisemitism säger ni. Det är det påfallande ofta, svarar jag och andra. Israel får kritik och uppmärksamhet som inte står i  proportion till vad som kunde vara befogat. När Israel försvarar sig mot raketangrepp så står det i Aftonbladet att Israel anfallit. Och min bestämda uppfattning är att det hänger ihop med att det är den enda judiskt dominerade staten. I Aftonbladet har det också stått att israeler stjäl kroppsdelar från tillfångatagna araber och säljer dem. Så skriver ingen om något annat land. 

Så jo jag försvarar Israel. Jag är inte pacifist. Också judar får försvara sig.

Tror att vi för säkerhets skull ska prata om andra saker där på lördag. Barnuppfostran och varför skatterna inte ska sänkas mer. Håkan Hellström och priset på bostäder.

Nu ska jag cykla till jobbet. Halva stan är avstängd och inga bussar går, för det är konferens om antisemitism i stan, men jag ska cykla på den cykelbana som aldrig funnits utan mig och där är inga avstängningar. Tur att det finns ett land på jorden där ingen skriker judesvin, tänker jag Att försvara Israel är antirasism. Trotsigt sätter jag på mig ett märke med en regnbågsflagga med davidsstjärna på jackan Lyssnar på Dylan och Cohen. Det sägs att världens blickar riktas mot Malmö idag. Det är nog en överdrift. Men jag är glad att antisemitism uppmärksammas och bekämpas. Och är trygg med att Israel finns när den kampen inte riktigt leder till seger. Oavsett världssamfund och aftonblad. Att stödja Israel är en vänsterståndpunkt. I alla fall för mig. Allas lika värde och allt det där. 

Gör din son till en soyboy

Matvagnen kommer in på avdelningen om jag råkar säga: "Usch, kycklinggryta", så att lillkollegan hör det. Lillkollegan: "Är du en sån där kille som ska ha nötkött jämt?"

Att jag är vegetarian finns inte på hennes karta. För män äter kött, ju rödare desto bättre, precis som de röstar höger och slåss med andra män på krogen om kvinnor eller för att de hejar på olika forbollslag. I min födelsestadsdel sägs en gängkonflikt ha sin grund i att en man blev ratad för en annan man av en kvinna. Kött, fotboll och kärlek är starka saker. Och hårda tag och, fan vet jag, sänkta skatter och minskad invandring?

Jag själv hamnar lite då och då i bögfacket. Anders jobbar med ungar och hans händer är feminina enligt andra. Så gör inga män som somliga känner. Plus ganska vänster. Och sa han inte att en viss pappa är snygg? 

Då blir jag lite glad. Att utmana och korsa gränser är en del av min mission. Men vännen med de skarpa ögonen tar ner mig på jorden och informerar mig om snubbiga drag som inte är okej. Så bra var jag visst inte ändå, trots regnbågsmössa och frökenhänder. 

Hatar egentligen att vara en förebild, jag är jag, andra får hitta sin väg, men kan jag bidra till att illustrera komplexiteten i att vara man och människa så är det bra. Allt är inte dåligt i mansrollen, men det är män som jagar andra levande varelser för nöjes skull och allt jag sagt ovan och det behöver få ett slut. Om män är logiska och rationella, så borde vi fatta att det om nötkött plus mjölk står för femton procent av klimatpåverkan, så ska det fan grillas färre biffar, om nu djurens väl och ve är känslopladder. Och staten skulle spara väldigt mycket pengar om folk inte dödade eller ens slogs för kärlekens eller fotbollslagets skull, utan bara älskade och hejade, om nu de mänskliga argumenten är fjolliga och patetiska. Så fostra dina söner till soyboys. Klä dem i starka färger och låt dem gråta. Det räddar världen. 

Mitt liv som genuin normbrytare

Kompisen dejtar en man och säger att han hittills är för bra för att vara sann. Allt stämmer, därför letar min vän fel hos dejten, för så gör vi nästan automatiskt, vi lätt svedda människor med erfarenhet från dejtingträsket. A good heart these days is hard to find, som sångtexten lär oss och sen den gamla klassikern: det som verkar för bra för att vara sant är för bra för att vara sant.

"Han är feminist", säger min vän och jag mumlar något om att feminism är något som en gör, det är ingen hederstitel. Men jag är full av skit, som vanligt. För det kortet har jag dragit många gånger. Och ännu värre, för

en gång skrev jag, lätt vinad, till en kvinna jag spanat rätt länge på. Inget märkligt i sig. Men från tårna upp till fontanellen tog jag i och utbrast att: "Jag är en geniun normbrytare!" Lite som när Joakim Lamotte sa att han gjort mer för Sveriges kvinnor än feministiskt initiativ. Inte så fint. Alls inte ödmjukt. Och det blev sen etter värre. Jag började måla upp en omfattande CV av goda gärningar i normbrottets namn. Pinsamt och dessutom är inget så traditionellt manligt som att överdriva sin egen betydelse för världen.

Kvinnan som jag ville imponera på svarade lite försiktigt något i stil med att hon nog var lite misstänksam mot den typen av utsagor. Trots att hon var betydligt yngre, så hade hon stora kunskaper om män. Sen började vi snacka som folk, jag lite mer nedtaggat och resten är historia, som en säger. 

Ännu en gång hade en kvinna fostrat mig till en bättre människa. Skammens eld flammar upp vid minnet. 

Två saker.

1. Privilegierade ska inte sitta och vänta på att fostras av förtryckta. Jag är man, medelålders, vit och you name it och det är mitt eget ansvar att lära mig, precis som andra kan lära sig om mina bokstäver och inte tjafsa om att jag ska skärpa mig. Jag kan fan inte skärpa mig. Då hade jag gjort det.

2. Säger du att du är genuint det eller det, så är du nog inte det. Det är lite som när folk skriver på Tinder att de är roliga. De är aldrig roliga, jag lovar. Ödmjukt är att söka, inte att säga att en hittat. 

Och jag och normer och normalt: egentligen har jag under större delen av mitt liv önskat att få vara någon i mitten av kön, att inte alltid vara vid sidan av eller i alla fall känna sig där. Har egentligen fortfarande inte helt funnit frid i det där, men ändå omfamnat utanförskapet. Jag blev aldrig som de andra. Big deal. Men kallar ni mina  bokstäver för "variation" eller "superkraft", så laddar jag fanemig geväret. Nej, det gör jag inte. Fan vad jag överdriver. Typiskt mig. Om jag bara kunde vara lite normal för en gångs skull.

Good year for the roses

Var rädd att stöta på människan som ville slåss med mig härom veckan, men han syntes varken i Lund eller på Möllan, när jag kom dit allra sist på lördagskvällen. Och i Lund var det kulturnatt och vi kollade på konst och studenter och var euforiska med de andra som äntligen släppts ut ur covidfängelset. Det var en härlig kväll och jag håller mig till dem som jag vet vill mig väl, jag gör väl det. De som skrattar åt mina skämt eller ler åt samma prettokommentarer från konststudenter som jag. Och det är en bra höst när rosor slår ut både i Norge och Tyskland och det finns ett hopp, trots klimatkris och arbetslöshet, kanske reser vi oss trots allt. Jag är en optimist när det gäller det stora hela, men pessimist i mitt privata. 

Framtiden kommer att bli bättre, för nu är bättre än förr i stora drag. Men mycket behöver göras ändå. När jag var barn och familjen Törnblad kunde flytta från en sliten lägenhet i Biskopsgården till en nybyggd i Påvelund. Idag är den senare en svindyr bostadsrätt och folk i Biskop får höra att de ska vara glada att de alls har tak över huvudet. När jag slutade gymnasiet och ringde till Pååls och kunde komma dagen efter och skriva på och samma kväll börja packa bröd. Bostäder och jobb. Socialdemokrati. Jaja. Ni vet. En vän poserar med sin baby på bild med Magdalena Andersson. Det ska bli bra, det måste det.

Går över torget och det doftar som det gör här i hooden en sen lördagskväll i början av oktober; rockenrolltobak, utspilld öl och fotogen från kaminerna vid uteserveringarna. Funderar på att återta Metro, för ingen jävel begränsar mig, men blir istället inropad av någon helt otippad person till Nyhavn. En som vill mig väl och som berättar för sitt sällskap om mitt gitarrspel och goda hand med ungarna. Jag är sedd. Det är obegripligt. Men det är ett bra år för rosor och kanske smittar det av sig på den här lite luggslitna och halvt vissna. 

In dreams, I walk with you

Vaknar före fem och jag har drömt igen. Lakanen ligger snurrade runt mig, det är obehagligt. Det är samma tema som så ofta i mina drömmar. Någon lämnar mig. Jag är ratad, loser, bortvald för något annat eller bara helt enkelt övergiven. Såklart

 Vem fan vill ha mig?

Jag går upp och tittar ut genom fönstret. Ser min mamma lämna sjukhusområdet och gå mot hållplatsen, ser den jag älskade skratta med någon annan, som om jag inte existerade. Ser en jag trodde var min vän avboka med nig och bjuda in någon annan. Fast på riktigt är det ju bara vår bostadsrättsfixade gård i svagt ljus utanför mitt smutsiga fönster. Inga människor, vare sig mammor eller ex. Långt borta hörs en siren. Jag lägger mig igen. Lyckas somna, men vaknar alldeles för trött och det ska komma att vara hela dagen. 

Mina otrygga ambivalenta anknytningsmönster, min rejection sensory dysphoria som hör ihop med bokstäverna kickar ofta in. "Lämna mig inte!"

Det är handikappande. Det stör och förstör. 

En händelse bara för några veckor sedan spökar, fast det är ologiskt. Jag vet att en alkis väljer alkoholen framför mig och allt annat också. Det är inget personligt.

Men så ska jag ju vara ärlig. Och när jag är det, så ser jag att jag själv både övergett och svikit utan större samvetskval. Och även valt alkohol framför människor. Katastrofen är när jag blir bortvald, när jag själv valt bort så: sånt är livet. Inga mardrömmar. Inte mycket mer än klädsamt dåligt samvete ett tag.

Har ett exempel på det så klockrent att ni skulle skratta, men det får vara under sekretess ett tag. Men ett minne jag kan delge er är när jag och min dåvarande partner var på bröllop och det var fri bar och jag drack och beundrade den fantastiska utsikten över älven och flörtade våldsamt med en vacker kvinna som lätt flörtade tillbaks och min partner blev arg, ledsen och tyst och jag var bara glad och uppspelt. Ägnade henne vare sig tid eller uppmärksamhet. Det var en lång färd hem, när hon till sist ändå drog iväg mig därifrån. Hemma hos henne låg vi, men det var taffligt och oengagerat. Dagen efter var en tyst dag. Jag var irriterad över att hon liksom inte ville något. Jag fattade inte. Vi hade ju varit på fest, för fan. Det var väl inte så farligt?

Det är kanske mänskligt att döma andra hårdare än sig själv, men det är inte det jag vanligtvis gör. "Måste du ta allt personligt?", säger kollegan när jag lägger på mig skuld för allt som händer på min arbetsplats som inte är bra. Men just när det handlar om att lämna/lämnas, överge/överges är jag livrädd och inne i mig själv. Det bara är så. Jag drömmer om att drömma om att gå med någon som garanterat aldrig lämnar mig. Den människan finns inte. Och jag är ensam.