Promenad och brottningsmatch

Katarina kommer emot mig utanför konsthallen, jag drar ut Dylan ur öronen och vi coronakramas lite halvdant och flaxigt. Sen ska hon iväg på något. Vi är som ballonger som far runt i vinden. Det var den här helgens sociala kontakt irl. Igår kände jag mig utled och utsjasad och det blev inte många steg utanför lägenhetens dörr, att prata med folk på messenger och se TV-serier fick vara arbete nog. Trött på att vara trött och trött på att dra runt allting på egen hand. Det vore trevligt med någon som tog över en stund. Kan förstå att en offrar en del för känslan av att bli älskad, som jag skrev om senast, men själv tror jag att bristande kräsenhet på det området ofrånkomligen slutar med en backlash. Ingen är värd att offra sin själ för. Om en nu har en själ. Vänner ville ses och jag kände mig som en svikare som först tackade nej till det ena förslaget och sen till det andra. Mitt dåliga samvete lever och har hälsan, jag tror att jag måste vara med och fixa allt och alla. Men idag går jag alltså ut och köper jeans till Black friday-priser. Jag är inte för fin för det. Sen ser jag julträdet på Gustav, det finns där, för den kristna julen är fortfarande decembernorm, oavsett vad du läst på nätet. Och det är så Malmö och kaxigt att hänga färgglada paket i ett helt vanligt träd. I guess we're not in Svedala now. Malmö är något annat. 

Jag går med en egen politisk kris i mitt bakhuvud. Det är ju den ständiga brottningsmatchen jag har. Det är svårt att mitt parti inte är tydlig med sin vänsteridentitet, utan bara ska prata bort det med att landskapet rört sig. Nej, säger jag, jag är vänster oavsett hur jorden rör sig. Inte socialist, som vi minns det, men vänster. Vad annat kan jag vara? Och den sociala dimensionen som mina fellow gröna hipsters omsider upptäckt: vad fyller vi den med? Mycket är oklart och jag har sen jag blev medlem i partiet bytt åsikt i fråga efter fråga och snarare blivit radikalare, även om inte alla skulle hålla med om det. Mitt huvud värker. Att lämna MP skulle vara att klippa ett gammalt inövat band. Men i Sverige verkar ju inte det gröna fungera. Ah, jag får gå hem och stänga av huvudet med kaffe och glass. Lyssna när grannen ovanpå spelar juggemusik och dammsuger. Läsa ut Östergren. Plugga ivrit. 

Kanske bara en höjd dos

Den eufori som jag känner en släng av i solskenet på jobbet är kanske bara är en höjd dos av sertralin som ger avtryck. Jag ska inte förhäva mig och låta tanken fara iväg. Skrev till någon att inget utvecklat mig så som mina skilsmässor och separationer. Det låter inte klokt i era öron, men så är det. Och omsider i parken när solen gått i moln, med vinden piskande i ansiktet och kaffet kallnande i pappmuggen fattar jag att det inte bara är otur som skickat mig som ett skepp från kust till kust, som Ulf Lundell lite slött metaforiskt skrev en gång. Tror en att lyckan sitter i tvåsamheten och att en annan människa ska välsigna ens sårade själ, så har en redan sått fröet till nästa uppbrott. Du måste sjunga din egen sång, ha en stämma som du själv valt. Min terapeuts skarpa ögon ser in i mina. Hon ställer de där frågorna som ingen vän, inte ens Maria, vågar fråga. Jag måste fundera. Sen pratar jag. För mig var det en dans på lätta fötter att andas in bekräftelse och övertygelsen om att någon verkligen ville ha mig. Men det räckte inte i längden. Jag släppte aldrig riktigt in någon ändå. Det var för utlämnande. Det fanns ett slutet rum i mig. En enda genomskådade det, den första. Sen blev mina relationer som de blev. Jag satt tyst, när vi inte grälade. Det flyddes både på det ena och andra sättet. Mot sluten av relationerna letade jag efter nästa välsignade bekräftelse. Och hittade det på ett eller annat sätt.  Det var inte mina vackraste stunder. Det var sån jag var, fast det fattade jag inte riktigt själv. Men för varje avslut blev det bättre och nu är jag varsam både mot mig själv och andra. Walk, don't run. Och ser igenom saker. Jag var så uppe i mig själv. Förstod inte att den som på ett kameleontiskt sätt fick samma färg som jag, hade varit samma kameleont tidigare och skulle bli det igen. Det stora offer som hon tog skit för, men ändå genomdrev skulle hon gjort för nära nog vem som helst som envisades länge nog. Jag var inte utvald, utan den som råkade passera förbi och mötte hennes blick. Det har sårat mig. Mitt ego har fått sig sin kanske jävligaste törn. Jag lät mitt romantiska sinne köpa amok, trots att jag hade blivit varnad. Allt jag skrev om henne som hipsterdrottning och bästa vän, var blott och bart önskedrömmar. Det går lika bra med epatraktorland och trezonskort på Skånetrafiken. Vem trodde jag att jag var? En vill ju vara speciell och inte bara en i raden. Men det kommer jag över. Jo, jag kommer över det, som även den arme drömmaren som nu ser sig utvald kommer att få göra. Men ska jag någonsin våga slänga mig in i något igen? Det ser fan mörkt ut. När våren kommer ska jag göra upp en eld på gården och slänga offerkoftor och martyrmantlar. Flammorna ska stiga mot skyn och jag ska dricka konjak och lyssna på blues och ingen jävel når mig någonsin längre. Hoppas att det räcker. Mina skilsmässor har utvecklat mig, för utveckling sker språngvis. Jag har aldrig varit så ensam som nu, men heller aldrig haft så många fina människor i min närhet. Man lever så länge man lär sig, sägs det. Det behövs stora ord och små, en väl sammansatt kost och en B&J till kaffet på kvällen. 

Sven är död, men Sven lever

 Sven Wollter är död och med honom dör något mer; det rödfärgade göteborgska kulturetablissemanget. Jo, jag vet att han bodde i Luleå på slutet. Men ändå. Det pratas ju i dessa dagar på Twitter och stockholmska kultursidor om Wollters politiska åsikter, hur han sades dyrka Stalin och gud vet vad. För oss som varit unga i Göteborg och nosat lite på kulturlivet är det som då kallades KPMLr inget uppseendeväckande. De var inte många, men de syntes överallt. Och de promenerade sitt prat mer än de flesta, höll disciplinen i demonstrationer, för revolutionen var inget som en skulle påbörja lite hopp som happ och var ofta solidariska i vardagen. Inga babblade intellektuella. Bland r-arna fanns många patinerade socialarbetare som verkligen brann för att hjälpa de allra svagaste. Sven Wollter och ett gäng runt honom drog igång Angeredsteatern och spelade ute i betongen. Skulle kulturen ut till folket, så var det självklart att Sven Wollter var med och gjorde det. Min bild av r-arnas gärningar i praktiken är mestadels positiv. Det var inget flum direkt, även om de var hopplöst naiva i sina politiska analyser. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Och Sven Wollter förefaller ha varit en god människa. Inte utan brottningsmatcher med sig själv och världen, inte utan skuldkänslor. Han fick begrava ett av sina barn. Han var i sin krafts dagar Sveriges bästa skådis. Lätt. Och han använde det för att roa och oroa. Bra gjort. Tack för allt, Sven. Och i Kirseberg bor en annan Sven med vänsteråsikter och drömmar att förverkliga. Inte på en scen kanske, men på andra sätt. Tiden får visa hur. Till skillnad från sex av åtta kvinnliga språkrörskandidater för MP är det inget problem för oss törnbladare i min och nästa generation att kalla oss vänster. Vi är det vi är. Tänker att vi kanske också hamnat i det som kallas avgrundsvänster om vi tillhört Sven Wollters generation. Så Sven är död, men Sven lever. Och drömmen om någonting mer och större. Att en annan värld är möjlig.

Tröjan från USA

 Tar en spegelselfie. Det intressantaste på den bilden är tröjan, mitt äldsta ännu existerande klädesplagg. Farsan köpte den i USA när han var där i något jobbrelaterat ärende. Jag var 14 år och tröjan och matchande byxor fick jag, plus en LP med Van Halen som jag bara lyssnade på en gång. Har aldrig gillat Van Halen, men det kunde ju inte han veta. En kan fundera på varför han köpte en tröja i XL, den lär ha suttit som en sopsäck på min taniga tonårskropp. Men den passar nu, om än nedfläckad och sliten. Jag delade vid 14 inte min fars entusiasm över USA, jag var på väg in i politik och punk och såg mig som en rebell. Men egentligen var jag en ensam mes som ingen förstod sig på och somliga föraktade och spöade upp. Så såg min tidiga ungdom ut, denna glädjefyllda tid som så många drömmer sig tillbaka till. Och alla dessa decennier senare är jag lika obegriplig som då. Sitter hemma och summerar mig här och nu. Försöker förstå, men lyckas inget vidare. Det är som om allt jag rör vid blir gödsel, som kung Midas fast tvärtom. Dålig förälder, dålig son och syskon, för att inte nämna hur jag varit som partner: utfallet talar välartikulerat om misslyckanden. Och jobbet som jag tyckte att jag var bra på, det verkar inte så lyckat det heller. Jag ringer upp vårdcentralen. De ska återkomma klockan 15.52, men om jag är döende så kan jag ringa 112. Jag är inte döende, mest trött och besviken på mig själv, ensam, oälskad, uttråkad och trött igen. Kanske blir jag skickad till terapi för att lära mig att det inte är så pissigt ändå. Kanske går det bra. Tills nästa gång. Min syster ringer och säger att jag ska tona ner världssamvetet. Min vän säger: "tänk på dig själv nu". Tycker det är outhärdligt att vända sig inåt. Jag är en som gör världen till en lite bättre plats. Annars är jag ingenting. 

Min gamla tröja är mjuk och skön. Ful, men mjuk och skön. Den passar ännu.

Brev från fjärde våningen

 Oktobers bild i min väggkalender är en spårvagn av typen M23 som kör på Stampgatan österut. Fattighusån ligger stilla. Det är en fin bild. En liksom hör vagnens vinande ljud och känner oktobers blåst mot kinderna. Det är en kall tid vi lever i, sjöng Kim Larsen. Ulf Lundell säger att du måste genom vintern om du vill se sommaren igen. Det finns hur jävla många floskler som helst som går ut på att du ska finna dig i din situation, för belöningen kommer en dag. Hela religioner har konstruerats med den idén som bakgrund. Men jag vet inte om jag orkar. Motgångarna är så jävla många och bekräftelserna så få. Det känns som om vart jag än går så går jag dit på fel trottoar, vem jag än pratar med så blir det miscommunication. Jag står inte ut med mig själv och hittar ingen väg hem. Det är väl i såna här lägen som folk blir frälsta, men jag ber till Gud om att få slippa det, för att svepas med i något är ingen lösning på något. Och jag kallas till ett möte. De vill mig väl, förstås. Alla vill ju alltid det. Men det räcker inte. Sen stannar jag hemma, fast jag hatar det. Det finns inte nog med böcker, TV-serier eller playlists för att fylla en dag. Arbetsmoralen, född i göteborgsk arbetarklass hänger över mig. Jag blir aldrig en medelklassig basinkomstförespråkare. Du ska göra en skillnad, annars kan det fan vara, det här livet. Går mot bättre vetande in på Tinder. Alla söker någon som är trygg i sig själv och som kan få dem att skratta. Jag raderar appen. Visst kan jag få dig att skratta. Det är en del av mitt göteborgska DNA. Men du kommer att få mig att gråta och det vill jag inte. Jag tittar ut genom fönstret och en grävskopa står mitt på gården. En vuxen och ett litet barn i röda kläder leker tafatt. I övrigt är det skymning och tystnad. 

Utvald

 Klockan fyra på morgonen i mitten på oktober. Jag är vaken och det är tredje natten i följd som jag är det. Denna gången ändå med mer lugn i kroppen än annars. Det är lördag, om jag somnar om vid sju, så får jag sova hur länge jag vill sen. Det är ingen katastrof. Får ett mail om att jag är utvald. Skickar jag bara mina kontouppgifter, så får jag inte mindre än en miljon dollar. Det känns fint. Utvald, som i "vem de utvalda ska bränna nästa gång", som Afzelius sjöng lite tanklöst, utan att fatta det antisemitiska budskapet. Ja, jag är utvald att gå genom världen på mitt sätt. Utanförskapet är det enda som varit konstant i mitt liv. Skickar en Cohenlåt till någon, en bekant bara, såna finns även i de tystaste av timmar.  Människor är intressanta, ensamheten kan vara outhärdlig, men ett liv med fel person är ännu värre och jag är lika utanför när jag är med någon som annars. De senaste månaderna har jag haft svårare att omfamna utvaldheten än annars, cirklarna har varit rubbade, vi går inte in på varför, natten har tusen ögon och det är vad det är med det. För övrigt tror jag inte att den minimala svenska slavhandeln har ett dugg med afrofobin i Sverige att göra. Svenskar är inte värre rasister än andra. Min pappas morfar var en fattig unge som auktionerades bort. Sorry, men det är även här klass som trumfar allt annat. Men rasism finns ändå. Farsan berättade hur han och andra som gick på Afrika på femtiotalet föll in i det. Men han reflekterade över saken och ändrade sig. Jag höll ett tal en gång på torget där jag önskade alla människor samma privilegier som jag har. Utvaldheten att på det viset vara norm. Privilegiet i att inte behöva bli sedd. Att gå för sig själv vid sidan av.

Emma-Lina, helkoptern och gangstrarna

Cyklar igenom mitt område på väg hem från jobbet. Tröttare än trött, utmattningen hänger som en fallbila över mig. Vid Folkets park står en dealare och väntar och lite längre fram ser jag in i den tomma lokalen där en av de där restaurangerna med medarbetare sovandes i källaren låg. Korsar Ystadsgatan med risk för livet. Audis och BMW:s passerar i hög fart.

Jag önskar att Emma-Lina Johansson, det vänsterpartistiska kommunalrådet, hade rätt i att det är polishelkopterns surrande ljud och polisers ibland tveksamma beteende som gör att folk flyttar från Möllan, om de nu gör det. Kanske är det så för den som tillbringar sin tid med teoretiska resonemang på Stadshusets sjunde våning. Men för oss som sliter med vanliga jobb och har ungar som farit illa ser det annorlunda ut. En disclaimer - jag vet inte mycket om polisarbete. Jag kan också undra varför helikoptern är uppe och snurrar så mycket. Men klokare människor än jag har bestämt det. Jag får lita på dem. Och jag skulle förstås också hellre se ett samhälle byggt på solidaritet än ett där polisen ständigt syns och det är klart att ökade klasskillnader spär på oron. Jag jobbar för det på mitt sätt. Men det är knarklangarna i hörnen, den överjävliga trafiken och kriminaliteten som drar en del härifrån, inte polisen. Det är slavliknande arbetsförhållanden på vissa restauranger, vittnen som skräms till tystnad, cyklar som stjäls och vapen i omlopp som gör att jag faktiskt står ut med att bli kollad av polisen lite då och då och med ljudet av helikopterns surrande ljud. Alla är inte kommunalråd. Alla har inte mysiga innegårdar med elektriska lås som håller buset ute. De flesta brottsoffer är de fattiga satar som vi borde bry oss mer om. Antingen styr gangstrarna eller så gör vi det tillsammans. Lag och ordning är en vänsterfråga. 

Till Rosengård och hem igen

Promenerar till Rosengård och hem igen. Det är dagen efter kvällen före, inte någon baksmälla på riktigt, mera att känslan av ensamhet förstärks när en vet vad gemenskap är. Jag önskar att jag vore förälskad en sista gång. Jag önskar att jag kunde glädjas åt att mitt ex verkar ha hittat någon att flytta ihop med, önskar att jag inte vore missunnsam, men det är jag. Det skulle vara jag som hade någon som ville flytta ihop med mig, men det har jag inte och dessutom vill jag inte flytta ihop med någon. Det är krångligt inne i den här skallen. De som kommit i min väg de senaste åren har jag vänligt men tydligt avvisat, utom två som tydligt inte ville ha mig. Nu får det ringa på dörren om det ska hända och det gör det inte. 

På uteserveringarna och på fiket inne på Rosengårds centrum är det män och åter män. De pratar i grupp på språk som jag inte fattar och dricker kaffe ur små koppar och äter baklava. This is a man´s world. Sen går jag in på biblioteket, lämnar och lånar och går hemåt igen. Funderar på om det finns någon av de ledande kvinnorna i partiet som ännu inte anmält sig som språkrörskandidater, förutom den som så tydligt deklararat att hon inte vill. För min del hade vi kunnat skippa det töntiga språkrörssystemet och valt en skarp och tydlig person till partiledare istället. Språkrörssystemet var kanske värt att pröva när det var åttiotal, men nu har tiden gått ifrån det. På de typ tio första platserna i kön till partiledarposten skulle det stå kvinnor. De är de skarpaste knivarna i vårt parti. 

Nere vid ingången till Södervärnsgatan 3A står en katt och jamar. Jag släpper in den och den försvinner snabbt uppför trapporna.

Lite flörtig, plus Isabella och you know what

 Min kväll är lite flörtig, plus att jag läser och hör allt om Isabella Lövins avgång och även kommunicerar med kompisar i partiet om saken. Det senare är vad det är. Ingen mening att strö än mer salt i det blödande sår som är det parti jag gick med i för jävligt längesen nu. Det förra är också vad det är. De som är intressanta är either friendzonade eller upptagna.  Jag släcker mina dejtingprofiler. Det får vara så nu. Droppen var kanske den som verkade intressant, men där konversationen liksom bara dog tvärt. Jag har inte cynismen och kylan som krävs.  Inget gott har någonsin kommit ur det där föe min del. Jo, några trötta möten. Men utan engagemang. Jag orkar inte längre. Får dö som incel i värsta fall. Sen gjorde jag ett test på Facebook och det sades att den jag är ämnad åt (för givetvis är premissen tvåsamhetsnormstiv) redan är här. Jo. Jag kan tänka mig det.  Jag släpper det, som jag släpper det på jobbet som är administration och ledning. Inkvisitionen. Jag ser istället ett par ögon. Blåa är de visst. Ett leende som riktas mot mig och som säger att jag är godkänd. Hen som av olika skäl kanske inte knyter än till vem som helst godkänner mig. Anders duger. Och jag kliar mig i hårbotten och tänker att livet nog ändå är bra. Att få följa barn på vägen är oslagbart. För övrigt blir det Alice, men det har ni väl redan fattat. Och min klocka står på sex. Skoja inte. Det är ett klockslag. Vad det andra anbelangar så ordnar det sig nog. Men jag ser vilka som bryr sig och som inte. 

Monterar ner barrikaden

 En bild for förbi i mitt flöde. Där satt hon, den senaste som jag var riktigt förälskad i. Det var ett tag sen nu, ömsesidigt men omöjligt, egentligen inget att prata om nu. Det klack till i mitt hjärta och just det var en ovanlig känsla, sen något år tillbaka blir jag inte så berörd av så mycket. För ett år sen tryckte jag på paus. Det var kanske nödvändigt att stänga av en smula  Och det är med mina mått jag inte berörs, det är trots allt mer än många andras ändå. Jag bläddrade förbi bilden på min omöjliga kärlek och såg mig i spegeln. Kände mig trött och liknöjd och det vill jag inte vara. I telefonen brände ett förnyat recept på lyckopiller, men jag löser inte ut det. Jag börjar träna istället. En sund själ i en sund kropp och allt det där. Så har jag en plan och doktorn säger att det är mitt val, precis som min terapeut våren 2018 sa att det var mitt val att börja dricka igen. Då som nu är det bara att testa, går det så går det. Då ville jag ha mitt partyjag tillbaka, nu vill jag känna på allvar igen. Det får vara dags nu. Och såklart ett impulsivt beslut, för det är sådan jag är. Som alltid är det ett hopp ut i det okända. Men min musik är inte dansband eller Tomas Ledin, jag är inte den du söker för trygghet, jag är lojal, men äventyrlig, alltför känslosam och kanske därför svår att älska. Jag är tidig punk, blues och politisk hiphop. Det låter bra när jag skriver det. Kanske övertygar jag mig själv, kanske är det som en tafflig tindertext. Självföraktet är aldrig långt borta. Men jag gör mig beredd. Monterar ner min skyddande barrikad. Det får gå eller inte. 

Bra på att prata

 Försöker lära mig hebreiska, så jag åtminstone kan något. Den som kan något är någon. Mitt ex funderade ett tag där vi satt på familjeterapin och kom sen fram till att "Anders är bra på att prata". Det var så långt hon kunde sträcka sig när det kom till komplimanger. Terapeutens fråga hade just varit vad Anders är bra på. Och jag trodde henne, för jag tror oftast folk. Senare skulle hon komma att utse mig till narcissist och sig själv till en extra känslig person. Det var något hon läst i Må bra.  Då trodde jag henne inte längre, men kollade ändå upp för säkerhets skull. Men attt kalla någon narcissist är lite försåtligt, ty narcissisten vet inte om sitt tillstånd, det ligger i diagnosens natur. Det sägs vara någon med extremt höga tankar om sig själv, någon som tycker att få kvalar in som vänner eller partners. Det senare kan jag skriva mitt namn under, eftersom jag aldrig tycks bli kär nuförtiden. Det förra inte så mycket. Och jag kan liksom inget. Andra slår rekord, behärskar alla tonarter och ackord, blir publicerade och får utmärkelser eller rikedom. Jag bara: okej. Har dessutom starka dubier om mina föräldraskills. Om det blev folk av mina ungar, så inte var det min förtjänst. Ändå duger jag lika bra som någon annan. Jag är lite av varje och utan skuld, i varje fall inte med mer skuld än någon annan. Det har jag gått i terapi för att reda ut. Jag låter sakerna vara och bero. Det finns en värld att förändra, ständigt nya ungar som ska skolas in och exet blev ju ett ex på goda grunder. Sen slår det mig att detta med att vilja vara så bra och gärna berömd är något ganska nytt. Mina föräldrar och de före dem kunde nöja sig med att vara kuggar i maskinen och för det mesta göra det som behövdes för andra och utan likes eller hjärtan. I huvudsak utan skuldkänslor, dessutom.  Men vi ska ju förverkliga oss med våra coola livsstilar och allt andas ego runt vår tid. Individuella löner och lösningar, ledarskap och personligt ansvar. Här ska vi inte vila i någon annans famn. Det kanske inte gör så mycket att jag bara är bra på att prata. Och snart även på hebreiska. 

Det är lönt att leva ändå

Äldstebror är så lik mig på så många sätt att tårarna rinner bara jag tänker på det. Jag var också den som var jobbig, som pratade rakt ut och fick skulden av lärare och stryk på rasten. Det senare vet jag förstås inte äldstebror fått. Skolan är trots allt en bättre plats nu än när jag var barn. Och han är känslig och hudlös precis som jag och vi hamnar i bråk bland flyttkartonger och otympliga möbler när hans saker ska transporteras från rummet i lägenheten på Lindängen till källaren på Rostorp. Det blir trassligt och trist. Och jag vaknar med en skuld större än hela lägenheten och jag får ringa upp honom, men ingen fara, säger han. Och jag återfaller till att tänka att jag aldrig borde skaffat barn, att jag är usel både som förälder och partner, men han bedyrar att så är det inte, fast det sista vet han ju inget om. Det tog mig timmar i terapi att förstå att jag inte är skyldig till allt som jag lagt mig till last och allt som olika ex sagt i affekt. Att ensamheten faktiskt inte är ett straff, utan vid närmare eftertanke det liv jag valt. Jag avvisar ju alla som visar mer än vänskapligt intresse, sen klagar jag ibland på att ingen är där och ligger sked med mig. Det går inte ihop. Offerkoftan får snabbt vikas ihop. Sen blir det lugnt. J plingar från Stockholm och berättar om att de på judiska museet sagt att folk över 50 inte behöver gifta om sig. Vi kan andas ut. Darling M tipsar om ett instakonto som berör lite extra. Och det är lönt att leva ändå. Alltid. 

Hälsa Oscar och Anders från mig

Saras äldste Oscar läser till polis. Samma sak är det med Anders Wallner, vår gamle partisekreterare. Ingen av dem är fascister som älskar att puckla på rasifierade människor. Rätt så tvärtom. De är smarta  människor med schyssta värderingar. När jag träffat poliser så har det förvisso funnits dumhuvuden även i den kåren. Men jag kan inte påstå att det är det vanliga. Men det kan ju vara så att några förändras av den miljö de vistas i, det är rent av mänskligt. Men jag har svårt att tro att det finns en systematisk rasism i poliskåren i Sverige. Att det finns rasism även där ärsåklart en självklarhet. Den finns överallt, även på min arbetsplats. När jag läser bokstäverna ACAB på en husvägg eller den där debattartikeln om att polisen borde läggas ner och ersättas med beväpnade AFA- aktivister eller vad det nu var, så tar jag mig för pannan. Väx upp. Det är varken en vänsterståndpunkt eller en antirasistisk åsikt att avveckla eller försvaga polisen. Tvärtom kräver ett solidariskt samhälle en ordningsmakt. Den ska granskas och fortbildas. Men den behövs. Det är till polisen våldtäktsoffer ska kunna gå och anmäla en förövare och även en grönsakshandlare på Rosengård som för tredje gången får fönsterrutorna krossade. Utan polisen kunde SD-anhängare med järnrör banka på komiker varje kväll i veckan året om. Jag bölar inte heller när självutnämnda kingar som glider runt i stora bilar i vårt område stoppas och kollas. De får gärna stoppa och kolla mig med. Go ahead. Däremot ser jag ingen mening med att bötfälla tre 19-åringar som skickat runt en spliff, det måste jag säga. Droger bekämpas nog inte allra bäst med juridik och repressalier.  Jag har i alla fall inte sett tecken på det. Men jag kan ha fel.

Allt detta vet nog de allra flesta. Det är inte svart eller vitt. Om straffen ska skärpas eller inte kan vi förstås prata om en stund. Vi människor har en tendens att vilja ha hårdare straff för sånt som just vi ogillar eller som är en del av vår agenda. Det finns folk som tycker att ensamkommande som felparkerar ska få en enkel biljett tillbaka till sitt fd hemland, men som kanske inte tycker att vargjakt eller fortkörning är så mycket att bråka om. På andra sidan finns de som tycker att alla sexuella ofredanden omedelbart ska leda till fängelse och som vill socanmäla alla barn till dömda sexköpare, men som troligen tycker att utlänningslagen är ett djävulens påfund. Det går inte att vara så enögd. Släpp det. Andas. Troligen borde vi prata mindre om straff och mer om toxisk maskulinitet och fostran. Och bli poliser själva, om ni tror att ni kan göra det bättre. Hälsa Oscar och Anders från mig.

Från Singelgatan till Bättre tiders gränd

Dagen efter kvällen före är nästan alltid gjord av grubbel och längtan. Det är priset för att ha det bra en kväll. Det och en lätt huvudvärk, men den mentala huvudvärken är alltid värre än den fysiska. Igen cyklar jag nerför Singelgatans knaggliga gatstenar och ser att det är just så livet är. ”Just nu, ja”, skriver vännen J, men detta just nu verkar vara en neverending story. Läser ut en bok som jag valde för titelns skull, men det som först verkade så fyndigt var bara pretto och boken tillkrånglad i onödan. It could be the story of my life, kanske är det just det som provocerar, hur jävla futtigt medelklassens relationsproblem är. Jag lever i en bubbla. I mina sammanhang finns inga Sverigedemokrater eller folk som lever i hedersförtryck. Jag måste lyfta min blick. Hela den klass jag vandrat över till måste lyfta blicken. Den finns viktigare saker än min egen kärlekslöshet. Det är ingen som tvingat mig att avvisa alla som kommit i min väg. Jag har inget att gnälla över på riktigt. Men jag skulle vilja ha någon att laga linsgryta till, det känner jag. Och hon måste tycka att jag inte bara duger, utan faktiskt är ett förstahandsval. Det går inte att konkurrera med en dröm om någon som kunde varit något annat. Där går jag bet faktiskt. 

Det är inte ett moln så långt ögat kan nå när jag tar mig igenom utegrillsbältet på mina två hjul. Det doftar av tändvätska och Tomas Ledins ande svävar  över det normala, visionslösa materialistiska. Det knirkar i kedjan. En annan vän skickar en bild på Bättre tiders gränd. Den tycks ligga i Kalmar. Jag tar det som ett tecken på att saker en letar efter finns på de mest otippade platser. 

Rabin och den blågula tigern

Jag har lyckats få närmast perfekt temperatur i min lägenhet. Det är julisvalt och jag lägger mig med paddan tvärs över sängen. Tänker på min första resa till Israel, där var det superduperhög luftfuktighet redan när en gick när för flygplanstrappan och ut på landningsbanans betong, får så gick det till då. Sen var det buss in till Tel Aviv. På en husvägg satt en affisch med Israels dåvarande premiärminister i SS-uniform. Självfallet en oerhörd kränkning. Jag frågade någon vad texten betydde som stod under bilden och det handlade om vilket oerhört förräderi Oslo-avtalet var. Jag frågade vidare om det verkligen var tillåtet att göra den sortens bilder och fick en axelryckning till svar. ”Detta är Israel. Vem kan hindra folk att säga sin mening?”. Några år senare blev premiärministern skjuten och ännu några år senare skulle folk på andra sidan gränsen, i det palestinska självstyret, fängslas för så lite som ett skämt eller en like på Facebook. Men Israel är en demokrati. Och där får man håna makthavare. Däremot får makthavare inte håna vanligt folk. I Israel hör du många hårda ord yttras, det är ett land av skarpa motsättningar. Nu läser jag lite förstrött att det blivit något bråk här hemma i coronaankdammen efter att en högersnubbe som heter Aron Flam gjort om Bertil Almqvists gamla ”En svensk tiger” i ett omslag till en bok, med följden att rättighetsinnehavarna sagt tvärnej. Hela högersverige är i uppror över detta nej, också de som hetsade mot mig för två år sedan när jag la upp Carl Johan De Geers gamla flaggskändning den 6 juni. Men konsekvens är inte högerspökenas starkaste gren. Den svenska gnällhögern är obildade offerkoftor. Men de har rätt i att En svensk tiger ska få travesteras, precis som Yitzhak Rabin fick avbildas i tysk uniform. Yttrandefriheten är givetvis inte absolut, det finns förtal och hets mot folkgrupp, men hellre fria än fälla, tack så mycket. Och det är lite humor och ironi att äganderätten tydligen inte heller alltid är så viktig för högerpolarna. Min förhoppning är Aron Flam får rätt och saken kommer ur världen asap.

Boken tänker jag inte läsa, mitt liv är för kort för det. Däremot hoppas jag snart komma till Tel Aviv igen. Och att Israels nuvarande premiärminister blir bortvald i nästa val. 

Bloggen femton år

Jag satt hemma i min lägenhet, framför ett tangentbord av metall och en skärm stor som dåtidens tjocka TV-apparater. 2005, var har du tagit vägen nu? Långhårig var jag, nyskild och det var sommar och jag dejtade först en blond mamma på på jobbet (ja, va fan) och sen en kvinna från Ystad. Jag var i rullning och lyssnade igen all musik jag missat och längtade efter barnen. Jag hade lämnat och hade ingen moralisk rätt att kräva något. En av mina första bloggposter handlade om varannan vecka-systemet. Jag ljög för mig själv, det var lättast så. 

Det var då. 

Jag fick snabbt en liten, men lojal fanbase och jag skrev och skrev. Och skriver och skriver. Kärlek och uppror under olika titlar och med frisyrer, kärlekar och övertygelser som kommit och gått och ibland kommit tillbaka, inte kärlekarna då, i varje fall inte i samma form. Reseberättelser och politiska slagord, tvekan i steget och ett och annat ord för mycket. Jag har ingen bestämd vision om hur mitt liv ska vara eller bli, ingen riktig bucketlist, även om jag och vännen J låg i en säng (sedesamt påklädda, oroa er inte) och pekade ut saker vi ville göra.  Jag vill resa, förändra världen och bli älskad igen. Så luddig och lam är jag. Men det är nu och framåt som gäller. Det är berättelsen om min frihet och om allas frihet.

I Cannes gick jag på den stora mässan och det ringde ideligen. I en halv dag var jag kändis. Sen dog det. Min impulsivitet fick mig att träffa mina stora kärlekar och resa till Israel, Kiruna och Hällestad. Men det har också fört mig in i kaos, gjort att jag sårat människor jag tycker om och människor jag kunde haft nära. Och i Cannes stängde jag bloggen för en tid. Den kom tillbaka, först som en spinoff, och sen på huvudspåret igen. Nu blir ni aldrig av med mig.

MP som BK Häcken

Börjar tänka att mitt parti är lite som BK Häcken, så bra på pappret, men utan edge, utan en fanbase värd namnet. Nu handlar det offentliga samtalet om att MP tvingat sossarna att överge volymmålet som aldrig funnits, men jag ser ärligt talat inte mycket av det, det är tvärtom de vanliga Löfvenska dimridåerna: säg så lite och så meningslöst som möjligt. Och högern har blivit så jävla obildad, det är ingenjörer som aldrig lyft en skönlitterär bok svårare än Liza Marklund som skickar memes eller poserar med gevär. Det är andefattigt. Sverige är ett ganska glest befolkat land som är lagom varmt på de flesta ställen för det mesta. Det skulle få plats miljoner fler människor här. Alla de stora städerna kunde vara dubbelt så stora, det hade bara gjort dem roligare. Men det kräver att röda och gröna håller fast vid sina ideal. Det behövs bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik, det behövs fördelningspolitik. Vi ska inte ha gatubarn och kåkstäder. Vi ska ha utbyggd kollektivtrafik och cykelbanor. Jag fick kopiöst med skit från vänster när jag inte fördömde, men uttryckte en undran över hur man kunde skaffa barn när man bodde i den dåvarande kåkstaden som fanns på fastigheten Brännaren 19 vid Nobelvägen. Martina Skrak och andra vänsterpartister hetsade och sa att en ledande miljöpartist ville förbjuda fattiga att skaffa barn. Det jag gjorde var att lufta en tanke. Jag tänker: om vi tror att människan är kreativ, kan och vill förändra sina och andras villkor, så är en rimlig fråga: vad fan gör du åt din situation? Du kan inte vänta på revolutionen, för den kommer aldrig. Du kanske är ett offer för strukturer, men har du tid att vänta på att de ändras eller måste du göra något här och nu för egen del?

Att ha många barn är dyrt för vem som helst, kan den här fyrabarnspappan intyga. Du får ta tag i din skit. Ingen gör det åt dig.

Det rödgröna styret kunde vara genialiskt, om vi tog de bästa ur de bägge världarna. Klass från rött och ekologi från grönt. Nu känns det lite tvärtom. Stöd till SAS från rött och idpolitik från grönt. Började med att skriva att mitt parti är som BK Häcken. Även om spårvagnshållplatsen fortfarande heter Rambergsvallen, så har arenan där det rikaste och bästa laget i Göteborg spelar namn efter ett byggföretag. Tror aldrig den varit fullsatt. Längst bak i femmans spårvagn sjunger ett fyllo som gick på vid Vårväder: Heja blåvitt. En somalisk mamma ler mot sin dotter. Det slår mig hur välvårdade somaliska barn oftast är. Men jag vet att det också är en fördom. Jag är inte bättre än andra och min tvärsäkerhet rinner av mig som regnvatten från ett paraply. Också jag. Om ni nu undrar.

Reser ensam

Finaste J frågar om jag är besviken över att minstebror åker hem i förväg. Så typiskt henne, alltid med ett kilo empati på lager. Nej, svarar jag, det är som det är, han är en tonåring och ska leva sitt liv. Men det är ju inte bara det. Jag reser ensam. Det är jag. En solodribblare som oftast förgäves söker sitt lag. Det är bara tillfälligtvis som jag ingått i något större, även om jag jobbar i arbetslag, har levt tvåsamt och varit en del av en familj, så är jag i grunden ensam. Min första fru talade om mitt "slutna rum" som hon aldrig kom in i. Vi var 29 när vi skildes. Först nu fattar jag hur unga vi var. 

Efter det har jag väl blivit något bättre på att släppa in, men jag räknar liksom inte med någon, jag utgår från att jag är en där andra är två eller fler. Men jag är ofta social. Pratar med folk på S-bahn i Berlin, på Loussavaras topp när midnattssolen är som vackrast eller på en krogrunda i Tirana med en skön människa som jag aldrig skulle se igen. Ett tag ville jag in i en församling, jag tänkte att jag skulle göra det som krävdes, men jag har ju min tro och Gud oavsett, det behöver inte andras bekräftelse. Jag är den jag är oavsett om jag har papper på det av födsel och ohejdad vana. Ansökan om medlemskap blir liggandes. Jag reser ensam, till Biskopsgården, Transnistrien och Israel. Det är delvis ett val, delvis inte. En enda annan vuxen har jag kunnat resa bra med: Sara. Jag startade, hon slutförde. Jag dämpade hennes oro och hon styrde upp låt gå-Anders. Men det var en parantes. I övrigt levde vi olyckliga. Det kan vara att jag är dålig på att släppa in, att risken att bli avvisad inte väger upp glädjen av sällskap. Vet egentligen inte. 

Nu är det regnigt, det är min sista semestervecka. Life is a bitch, but she can love you if you let her, läste jag en gång på en vägg i TA. Jag gör det, men det är ibland ett stormigt förhållande. Det är kanske ingen tillfällighet att Jakob är min favorit bland patriarkerna.

To the manor born #biskopsgården

Klass trumfar allt, tänker jag. I alla fall i Sverige. Men eftersom klass och etnicitet ofta hänger ihop, så är det lätt att rasifiera istället för att tänka klass. Jag är i Biskopsgården. Stadsdelen som min familj också skulle lämna. Det skulle vara lätt att beskriva området som ett invandrarghetto, men nu precis som när jag var liten är det ett område för fattig arbetarklass. Fast kanske är klasskillnaderna lite större nu och hoppet lite mindre. Men knark fanns då som nu om ni undrar, jag har åtminstone en släkting som blandmissbrukat och pundat och gud vet allt. Ingen tar någon direkt notis om mig när jag trampar min tidiga barndoms stigar, jag är bara en snubbe som passerar, so what. Hiphopen dånar från skolgården och en gigantisk mural täcker en vägg. Pekar i huvudet ut var konsum och förskolan låg och det långa huset som nu är rivet. Verkligheten är tusen mil från myten om no go-areas och skjutningar. Här är mest tyst på lördag em. T skriver och frågar hur jag har det. Jag svarar att det är hur fint som helst. Hon frågar om barndomsminnen och jag säger att det var väl bra. Det skulle dröja innan jag började sticka ut. Det var grundskoletiden som var pest, men då hade vi redan flyttat vidare. Över älven till finare kvarter. Jag går upp mot Svarte Mosse och kan minnas smaken av Triumfglass' ananaspinne och lukten av brand och hur brandslangarna ringlade sig som ormar inne på Solväder. I en ateljélägenhet bodde Bengt Anderberg och hans fru. Så coolt att det satsades på att få kulturarbetare att flytta till förorten. Tvärs över gården bodde Bertil som krigat i Kongo för FN, eller vad det nu var han kämpade för. I nästa port bodde Toni, som först var taskig och sen skjutsade mig på cykeln. Han var jugge, som vi sa då. Men jag känner varken nostalgi eller tacksamhet för att vi flyttade, det bara är eller var. Skulle gärna jobba här om jag bodde i Göteborg. Men det gör jag ju inte. Livet går vidare. Min yngste sitter på tåget till Lund och jag tänker ta ett glas vin i syrrans lägenhet när jag kommer dit igen. Kunde det bara sluta regna så vore det mesta perfekt. 

Vykort från en gågata i en mellansvensk stad.

Nere på gågatan sjunger en lokal förmåga "I will survive" till dåligt mixat komp och i en ljudanläggning som hört sina bästa dagar. Det hörs in till oss i rummet på andra våningen på hotell Bele. Jag ligger och läser och sonen youtubar eller vad han nu gör. Vi är i Trollhättan. Sångerskan fortsätter med fler låtar och det är en setlist inspirerad av P4, det är en gågata i en mellanstor svensk stad på alla vis. Det är något särskilt med Trollhättan. Sonen som är SAAB-entusiast går med mig längs den långa Kungsgatan ner till muséet. Det är lite sorgligt att se hur all samlad kunskap i bilbyggande gått till spillo. SAAB:s klassiska logga är mycket vacker. Storyn om SAAB är historien av efterkrigssverige och om design och hårt arbete. Sen tar jag över och vi går till slussarna och fallen. Vi pratar och pratar, min unge är vuxen eller nästan-vuxen och vart ska han ta vägen, hur väljer han sitt liv? 

Hos sina ungar ser en drag som en både vill och inte vill känna igen sig i. Men jag försöker mötamed varsam hand, bekräfta, ibland markera, men alltid visa kärlek, det blir vi liksom aldrig för vuxna för. På hotellet: retrokaffekoppar och affischer i trapphuset med gamla SAAB:ar. 

Nostalgi är ingen väg framåt. På rummet spelar sonen hiphop. Ingen mossa växer på en rullande sten, tänker jag. I morgon drar vi till Gbg.

Dagar med Naaja (utan ungar är livet inte värt att leva)

Stilla dagar i Malme. Jag springer, jag handlar smink och dricker kaffe med Katta, läser Lundell och lyssnar på Sommar i P1. Men bäst av allt är en dag med Naaja. Mitt barnbarn föddes för drygt två år sedan, hon har stora bruna ögon och både de och humöret känns igen från en annan människa som var liten en gång under den mintgröna epoken. När jag är med Naaja så känner jag den kärlek som är så sällsynt för mig i dessa dagar, den till dem jag hör ihop med vad som än månde ske. Jag är ingen familjemänniska. Runt Naaja finns många och förutom oss med biologiska band så finns Jon, Annikas nye man och det kommer säkert fler. Jag tror på en gemenskap som kan ta sig olika former. Kärnfamiljen var en parantes, biologism är dumheter. Naaja har en sköld människor som bryr sig, precis som Saras mellanbarn hade ett låtsasstorebror i form av min storvuxne äldste som kom ner till skolan en eftermiddag och frågade vem det var som mobbade Tim. 

Men alla de där stora sakerna är inget Naaja bryr sig om när hon sitter och gräver i gruset på en av gångarna i Slottsparken. Hon är så här och nu som en kan vara när en är ett barn och hon påminner mig om varför jag jobbar med ungar, varför det är så fantastiskt att få följa dem en bit på vägen. För de ska ju lämna en och hitta sin väg, det är poängen med all uppfostran och undervisning. En tant i kön på Willys frågar om det är en pojke eller flicka. Jag har lust att svara att jag inte har en aning, för Naaja har inte valt genus än, men jag suckar istället och ger det rätta svaret. Könsmystiken lever och frodas. Fattar inte varför. Sen fikar vi och fikar igen och vi åker buss och jag tänker att tack och lov att jag är steriliserad, för annars hade jag skaffat ännu fler ungar som en annan Mick Jagger. Vi gränslösa människor får vidta olika mått och steg för att sätta punkt för saker. Men jag måste ha ungar i närheten, för utan ungar är livet inte värt att leva.

Tvärs igenom Sverige på 24h.

Även förra året åkte jag nattåg. En man stod i kupén och pekade på sig själv. "Ukraina", så han och så pekade han på mig. "Swezja", sa jag, helt ovetandes om vad vårt land månde heta på ukrainska. Han nickade. Så var det samtalet slut. Igår kväll satt jag på tåg 91 och pratade något så märkligt som lumparninnen. This is a mans world, för att travestera. Liggvagnskupeerna är uppdelade på dam och herr. Därav det anakronistiska samtalsämnet. Och fan för i mig, så jag bara: "Jo, jag låg i fallskärmsjägarna. Fy fan så jobbigt det var". Och de andra i kupén nickade, stumma av beundran. Tills jag skrattande sa att jag faktiskt var malaj på LV6, det sämsta av sämsta, men jag behövde i alla fall inte vara i Norrland på vintern. För allt är bäst på sommaren. När mina kompisar pulsade (pölsade?) i snö och låg och onanerade till porrfilmer på logementet, så åkte jag hem till Tynnered. Jag behövde inte sjunga Kristina från Wilhelmina, jag kunde träffa en livs levande Anne från Angered och gå med henne genom tunnlarna i Tynnered. Men det där berättar jag inte på tåget. Nostalgi är som gamla tidningar som blåser nerför Nobelvägen. Ett helt dygn är jag ute och reser från norr till söder.

När jag kommer hem är det midsommar, den mest hajpade av alla årets helger, möjligen i konkurrens med julen. Jag går och tar en öl på Möllan, ser kvinnor me blommor i håret och berusning i blick. Sen kommer Johanna in från Hällestad och vi har en falafelmidsommar och en walk in the park innan hon drar hem igen. Vi pratar om Israel, våra (obefintliga) kärleksliv och jag berättar att fläder tar bort spritsmak och därför är ett bra groggvirke. Eller var det någon annan jag sa det till? Minns inte. Sverige är långt och mångkulturellt. Det är tretton landskap en passerar mellan Kiruna och Malmö. Var och en med sina märkligheter. Men hemma är fan bäst. Och New York, Berlin och Israel. Men dit kommer jag inte denna sommar.

Luossa betyder helt enkelt lax

När jag var barn trodde jag att Omkring tiggaren från Luossa handlade om Luossavara. Den förra var en sång av Dan Andersson och det andra ett berg i Kiruna, det visste jag tidigt. Min farsa pratade med mig om ovanliga saker, för jag blev snabbt utsedd till en ovanlig människa, som om inte utanförskapet var tillräckligt ändå som det var. Farsan hade svårt att förstå mig och jag honom. Det var inte bara en generationsgrej, det var hela inställningen till livet. Jag var en soyboy redan innan begreppet uppfunnits. Men han lärde mig också vikten av att tala sanning och stå vid sitt ord. Bra skit. Sen var det morsan som stod för det som idag kallas normkreativitet. Jag har aldrig hört ett rasistiskt ord yttras i mitt barndomshem, inte heller något homofobiskt. Vet inte varför jag dyker ner i detta nu. Jag är ju i Kiruna. Kanske får att Kiruna är en småstad och kanske för att jag delvis fostrades i en liten stad. Mitt eget Babylon. Men jag tog mig därifrån och tillbaka till Kanaan. Och Luossa betyder helt enkelt lax på finska, för det var finska och samiska som talades här när berget döptes. På kvällen går jag upp på det där berget, raska steg i en backe som lutar 45 grader. Parkeringen nedanför är en sorts samlingsplats för lokal ungdom med jättestora bilar. Jag frågar tjejen i receptionen på hotellet varför det är så och hon rycker på axlarna. LKAB betalar bra, killarna bor hemma och rejäl bil som klarar alla klimat är en statussymbol. Lite som i Rosengård, tänker jag. Det biter i vaderna när jag går uppför berget, men det är ljust som mitt på dagen. Där uppe hör jag skånska och engelska talas. Ett antal par har tagit sig upp de med. Per bil, förstås, för det finns en slingrande väg utöver själva backen. Det är tyst, förutom lite milt stoj nere från parkeringen nedanför, en bil som startar, men vi som är här, jag och de bilburna paren. Jag pratar med de skånsktalande. De får mig att känna mig lika hemma som Ali på pizzerian där jag åt middag. Han bröt omisskännliges på arabiska. Som skärvor av Malmö 200 mil bort. Men skåningarna bor i Sävsjö. Jag frågar om de känner Svenne & Lotta, men det gör de inte. De åker runt i en husbil, berättar de. En hem utanför hemmet. Mycket hinner de med. Jag funderar på om jag ska ta körkort och köpa en husbil och bosätta mig i när jag blir riskgruppsgammal. Men det blir nog inte så. Alla tävlar vi i att lovprisa midnattssolen. En man pratar insatt om kompassriktningar och hans hustru (jorå, på Luossavaras topp är livet heteronormativt) hummar med litegrann. Efter en timme går jag mot hotellet igen. Simsalabim så är jag nedanför berget igen. Ynglingarna med stora bilar har försvunnit, men jag möter en livs levandes epatraktor vid rondellen. Det hörs hiphop ur ljudanläggningen. Klockan är 01, men det är ljust som mitt på dagen. Jag går mitt i gatan för att jag kan. Jag är äldre nu, men jag är fortfarande ett barn. Livet är ännu ett mysterium.

Dag klockan tolv på natten.

Någon frågar om jag inte ska bestiga Kebnekaise eller fjällvandra. Nej, det ska jag inte. Naturen är underbar, men jag är en stadsmänniska. Kan inte tänka mig att sova i tält eller klafsa runt blöt om fötterna med myggen svärmandes omkring mig och äta äcklig frystorkad mat. Det är så inte jag. Jag är ganska bekväm av mig. Bor gärna billigt och äter enkelt, men fryser helst inte och avskyr myggbett. Men jag gillar att sitta på höga berg och andas in frisk och klar luft. Kanske ett fjällhotell nån gång längre fram i livet. Jag ser mig i en bekväm stol med en glas på bordet och en bok. Det är trevligt. Och ni vet, så fort gränserna öppnas kommer jag att vilja sitta på trottoarserveringar ungefär lika långt åt andra hållet från Malmö räknat som Kiruna, där jag är nu. Såg Tel Aviv i en film precis. Det blev inget bättre av.

Ändå, det magiska ljuset här uppe. Utsikten från Loussavara och att gå vilse mitt i natten för att den jävla stigen inte går där det står på kartan att den ska och prassel och ljud, men inte en enda människa. Jag promenerar för att se saker och för all del även människor. Men nobody walks in LA och inte i Kiruna heller. Det körs rejäla bilar här. LKAB betalar sina arbetare bra, skam vore det annars bär de jobbar på 1500 meters djup och det går att leva med en god standard. Jag tar sen ändå en stadsrundtur i minibuss. Jag och en till som heter Anders. Han är en försagd akademiker från Lund. Guiden som heter Ingegerd berättar målande om stadsflytten och det är vackra hus, både de som flyttas och de som byggs nya. Och LKAB pyntar. 17 miljarder. Ett stort kalas. Mycket info om malmådrar blir det, men så mycket fattar jag att det är störst, bäst och vackrast här. Vad det än gäller. Ingegerd visar samisk utsmyckning både i kyrkan och i stadshuset. Jag frågar om rasismen mot samer, men hon tycker att det visas respekt. Liksom ett tack för att "vi" stal deras land. Saken är komplexare än vad vi vill tro, vill hon mena. Inte vet jag. Jag andas in och, ja luften är fin här. Hög och till synes ren, trots utsläppen från pelletsverket. Ishallen där bröderna Salming tränade står kvar.  Deras mamma lever visst än. En får höra stort och smått på en guidad tur. Det bara är som det är. Utan gruvan kan hela Kiruna stänga, säger Ingegerd. I det gamla, snart rivna centrumet glider en Impala runt och bekräftar mina fördomar. Jag tackar Ingegerd och går och äter thaimat. Den är inget särskilt. Tre thailändskor jobbar hårt och Kirunabor tar hem mat eller äter på stället med lingondricka som sällskap. Bredvid thaistället finns en pub. Jag tar en Norrlands guld som kostar 80 spänn. Sen lutar jag mig tillbaks. Tunga och lätta tankar varvas. Själens obotliga ensamhet och varför jag varken nöjer mig med det eller med tvåsamhet som det hittills har sett. Chattar med min dampsyster och med någon mer. Vi bekräftar varandra. Ölen är min själ inte god. Ett stearinljus brinner fint. Utanför fönstret är det först en malmtåg, sen en sjö och längst bort snöklädda berg. Ögonen vilar, kroppen är lugn. Själen är som den är.

Rastlös i rörelse

Vi rastlösa sover bra i rörelse. Nattåg är perfekta för oss. När väl ungen i kupén bredvid slutat tjata om sin choklad vill säga. Skriver till min dampsyster att inte alla barn är gulliga, men får direkt dåligt samvete. Utan chokladbitar är nattåget fantastiskt. Gardiner som fladdrar, ljudet från hjulen som möter rälsen och annat som en far förbi. Jag sov gott från någonstans i Hälsingland till Västerbottens inland. Vaknade till i Härnösand och typ lite före Umeå, men somnade om. När jag vaknar för sista gången är det strax innan tåget ska bromsa in Bastuträsk. Jag år på mig lite kläder och går till bistron. Det är verkligen inte en enda hus längs spåret mellan stationerna och än mindre människor. Här är the land of the wild and free. Jag äter en helt okej SJ-frukost och undrar varför restaurangvagnarna heter bistro, när det är ett töntigt namn. Låter lite 90-tal.  Jag fyller på mitt kaffe och en äldre kvinna slår sig ner vid samma bord som jag. Vi pratar om allt möjligt. Ensamresenärer kan välja att vara sociala eller gå in i glaskupan. Det är skönt. Damen  ska till Pajala. Det är årets hemfärd, hon ska basta, bada i sjön och hälsa på sin åldrande mor. Det är som i en roman av Karin Smirrnoff. Som alla andra har hon hört talas om det våldsamma och farliga Malmö, som jag berättar att jag bor i. Men hon skyller inte på invandrarna, utan på det kapitalistiska systemet. ”Det blir ju så när vi låter klyftorna öka”. Ja. Inte ett ord om slöjor, skäggbarn eller tiggare. Jag r inte i Skåne längre. Detta är fanemig Norrland. Vid ett av de andra borden sitter en man och talar i sin mobil. Han ser ut som jag, grått år ganska kortklippt, fjortondagarsstubb och brunbränd. Ganska snygg ändå. Han talar om kärleksbekymmer med en vän. ”Hon hade inte ens körkort!”, säger han med eftertryck. ”Och så hade hon inga barn heller!”. Han är besviken på någon som avvisat honom och vill uppenbarligen förklara det med hennes avvikelser från normen. ”Men Carina är bra”, tillägger han, utan att vi andra i i den så kallade bistron får veta vad som är så bra med henne. Kanske är det detta med barn och körkort. Det får vi som sagt aldrig veta. efter två refillkort är mitt kaffe slut. Jag säger hejdå till Pajaladamen och går tillbaka till min kupé. Vi är tre som sovit där i natt. En gick av i Härnösand och den andre sover än. Han ska till Lule. Just det, ”Lule”. Säger du något annat om den norrbottniska hamn- och järnverksstaden, så visar du bara att du är en nolllåtta. Nolltreettor går alltid under radarn och skåningar är just skåningar, tjocka rasister eller smala fotbollspelare, men nollåtta ska du fanemig inte vara. Ändå är det dit den kvinnliga befolkningen söker sig för att jobba och om det är deras preferenser, hitta en snubbe som inte bara jagar och fiskar. I alla fall enligt Pajaladamen. Hon hade mycket på sitt hjärta. det är långt till Kiruna och ännu längre blir det, för ett malmtåg har spårat ur, så vi får åka ersättningsbuss. Jag och femton till. Det är ingen rusning, direkt. Alla utom jag har bra utrustning, men jag är klädd som i Malmö och det visar sig olämpligt när Kiruna möter med regn och tio grader. Tror att alla ska stirra på mig, men ingen bryr sig. Jag är sugen på thaimat och stan är full av backar. Inatt ska jag se midnattssolen. Om det slutar regna.

Pasta och starköl i Hagsätra

Från restaurangens ljudanläggning hörs gamla "Born to be alive". Ett sällskap lite längre bort pratar polska, det är kvinnor osannolikt fixade för en kväll på det lokala haket och män som tagit på sig det som låg överst i byrålådan. Andra sällskap, mer eller mindre berusade talar om Bajens chanser i år. Här är det inget antirasistiskt poserande, ingen självcensur. Hagsätra är inte vänstertwitter. Troligtvis instagrammas fler halvtomma ölglas än svarta rutor som ska visa att en står på rätt sida. Här vet ingen vem Cissi Wallin är. Det polska sällskapet svär och pratar lite för högt. Det är underhållande. Jag äter en utmärkt pasta med tomatsås och dricker en öl till. Det är gott, men inte billigt, för inget i Stockholm är billigt, inte ens i en fjärran förort. Det är träd överallt i Stockholm utanför tullarna, överallt dyker det upp skogsdungar.  Det är dagen för turnerande. Jag åker till Djurgården, till Saltsjöbaden och till Rågsved, det är därifrån jag promenerade till Hagsätra. Linje 19 tog mig hela vägen ut. Stockholms kollektivtrafik är underbart effektiv och snabb. Och folk håller avstånd, alla utom de yngsta odödliga. Vid Slussen monteras en guldfärgad bro. Det är nästan groteskt kitschigt och därför lite coolt ändå. På Solsidan ser jag villor stora som hela kvarter och tennisbanor och stora bilar och på havet är det segelbåtar och färjor, men det är tyst i de väluppfostrade områden. Jag skulle inte vilja byta liv med dem. Vad gör en ens med 300 kvadrat boyta? I Rågsved är det livligare, även om jag vet bättre än att romantisera förorten. Det är på alla sätt färgrikt och det må vara slitet, men folk ser gladare ut än i överklassens kontrollerade omgivningar. Funderar på varför den svenska punken föddes just här. Jag avslutar min pasta, dricker upp det sista ur ölglaset och åker tillbaka till city. Går upp vid Hötorget och på mordplatsen på Sveavägen  är det färska blommor, men även vissna. Jag undrar vad jag ska drömma om i natt. 

Vaknar ur en mardröm

Klocka fyra vaknar jag ur en mardröm. Det handlar om att jag, mellanbror och hans mamma eller om det är Sara, är ute och cyklar. Grej efter grej inträffar och alla har de det gemensamt att de är misstag och klumpigheter som är mitt fel. Till sist går cykeln sönder. Då säger jag att jag inte vill leva mer och att ingen av mina partners någonsin funnits där för mig. Sven börjar gråta. Malin eller om det nu är Sara ringer psykakuten. Sen vaknar jag. Jag ligger fortfarande i sängen i mitt mystiska hotellrum i en källare på Drottninggatan i Stockholm. Det är mörkt och tyst. Ventilationen låter lite svagt. I går var jag i Uppsala. Falafeln är billigare än i Stockholm, men dyrare än i Malmö. Stanandas bildning och pengar. Som om Lund och Helsingborg slagits ihop till en stad. Väldigt trivsam att gå runt i. 

Jag promenerar runt i någon timme, sen träffar jag Anna på en pub. Det var tolv år senast irl, men vi har varit vänner sedan en snöig kväll ifebruari 2006. Det vi har är något särskilt. Vi vet åtskilligt om varandra. Vi finns där för varandra, lika gränslösa och sanningssägande. Vänner är fint. Jag har aldrig haft så mpnga. Sen skojar jag och säger att vi kunde skriva var sin bok om varandra. De skulle bli intressanta. Men det är inte minnen vi pratar. Det är nuet, litteratur, livet, stil, kärleken, barn och det är som om vi aldrig varit ifrån varandra. Sen ska hon hem till familjen och jag skulle på middag hos en annan vän, som tyvärr blev akut sjuk, så det blir tåget tillbaka till Stockholm. I Stockholm hänger jag en stund i Vasaparken innan jag går till sängs. Varför jag drömmer om elaka partners och misslyckanden har jag ingen aning om. Ibland vill jag väl skada mig, helt enkelt. Men obehagligt är det. Och osant, för mina partners och jag var där flr varandra. Och om jag vill något just nu så är det att leva. Jag vaknar igen, går och äter frukost. En kvinna och en man sitter vid bordet bredvid. Han har trainers, hon har pumps, han har träningsoverallsbyxor och linne, och hon en snygg klänning. Han har bakåtvänd keps och hon uppsatt hår. "Patriarkatet talar", tänker jag innan jag biter i min ostmacka och funderar på vad jag ska roa mig med idag. 

Stockholm i min hjärna

Stockholm, jag såg dig igen. Sommargågator, stängda statliga museer och utanför Zum Franciskaner en tom flaska handsprit bredvid en parkerad cykel. Tog ett rum i en källare på Drottninggatan. Det passar en introvert som jag. Vaknar sent och promenerar iväg. Fotografiska är öppet och släpper in efter att en vederbörligen bokat tid och plats på nätet, men inte moderna eller Nationalmuseum, statens museer är stängda. Slussen byggs om och Stockholms stad ursäktar sig med stora skyltar. Där gick jag en försommardag för längesen med en kvinna som jag trodde var mitt livs kärlek. Det var på den tiden jag trodde på sånt. Sen åkte hon hem till sin sambo på Västgötaslätten och resten är som en säger historia. Det var också i gamla stan som jag och Annika gick runt som nyblivna föräldrar och köpte en klänning till vår dotter på en second hand-store. Och en snabbdistans härifrån ligger Mariatorget där jag och Sara sågs första gången. Vi tog varandra i hand i en sunkig bowlinghall och började sen prata på en märklig restaurang i närheten. Vi var en del av en grupp och det är verkligen inte min alkoholfria öl att vara det. Ni hör. Stockholm är full av minnen, men jag tvingar mig tillbaka till nu. Världen har aldrig varit vackrare. Jag har aldrig varit klokare. Och Stockholm är full av välklädda reklamare och folk som är något, detta är inte Malmö, det är inte hemma på något sätt. Allt är dyrare och större, sträckorna längre och gatorna bredare och havet blåare. Ser få turister, det är en sommar av hygien och distans och det passar mig utmärkt. Ännu en grupp välklädda slår sig ner på en uteservering. De talar om något projekt. Jag sitter med en IPA och Stockholm är inne i min hjärna. 

Dags att byta i Hallsberg

Eftersom alla andra berättar var de var när Palme blev skjuten, så gör jag det med. Svar: jag var i Spanien med en vän. Malaga, närmare bestämt och vi stannade till där en vecka eller två, smutsiga, orakade och med stripigt hår. Vi bodde på ett hotell som definitivt inte existerar längre mitt emot saluhallen. Det var vi och prostituerade som bodde där, men det var absolut billigt. På kvällen gick vi på en bar och drack och Palme sågs i TV-n och vi skrattade till och fattade inte vad som sas, eftersom ljudet från alla pratande människor och klirret av glas överröstade allt. Någon dag senare åkte vi ut ur stan längs kusten norrut och stannade på stranden i några dagar. Sen såg vi en tidnings löpsedel intill en butik. Då fattade vi. Om någon nu tror att jag är nostalgisk över tid som flytt, så nej. Jag är här och nu. Fortfarande reser jag runt och precis nu swishar mellansvensk grönska förbi utanför ett tågfönster. Jag har firat min morsas åttioårsdag med henne och mina systrar. Sen var min ena syster och jag ute och drack bubbel igår.

Jag är en resande människa. Var jag än är, så vill jag vidare. Det finns en rastlöshet i mig som inte stillas så enkelt, den är en del av mig. Mina äldsta barns mamma bor där vi bodde för trettio år sedan. Själv har jag flyttat tio gånger sedan dess. 

Sitter på tåget. Mina sandaler är slitna och mina ähon röda

Jag håller avstånden och är lydig i övrigt, men reser gör jag. Dags att byta i Hallsberg. 

Ropen på hårdare straff.

Det stör mig att det ropas på hårdare straff. Det stör mig för att det är så enkelt. Nu antar folk som vanligen tycker som jag att om Paolo Roberto riskerade fängelse för sitt vidriga sexköp, så skulle han låtit bli. Eller så är det helt enkelt hämnd som efterfrågas. Det senare kan vi lämna direkt. Hämnd är meningslöst och bara destruktivt. Destruktivt är det också att vilja stifta lagar som gäller svenskar var de än befinner sig i världen. Hur mycket jag än avskyr män som åker till Thailand och köper kvinnor, så förstår jag att en sån lag öppnar dörren för den iranska regimen att straffa kvinnor som går utan slöja vid utlandsresor eller för Polens regering att straffa kvinnor som åker till Stockholm för att göra abort. Jag är stolt över vår sexköpslag och hårda lagar mor övergrepp. Men det finns en gräns för vad juridiken kan göra.

Jag tänker att allt börjar från början. Det börjar hemma, fortsätter i förskola och skola. När Paulo är 20, så är hans personlighet formad. Det går förstås att ändra sig, många gör det, men det går inte att räkna med.

När jag och mina två kollegor i höstas satte igång att jobba med ett gäng grabbar som tyckte att rosa var en ful färg, som tyckte att tjejer inte skulle vara med, som byggde kpistar av lego och föraktade gråt, så hade vi en svår uppgift framför oss. Idag hör vi sällan den sortens snack. Desto oftare för vi långa samtal, får hårda kramar (trots Corona) och vi jobbar kreativt med att bygga modeller av hus och gator. Jag vet att ett år i förskolan inte är ett vaccin mot något. Men när jag hör ropen på hårdare straff så tänker jag: det är så dags. 

När jag ber till Gud

Abba-Björn säger i Svenskan att han inte förstår människor som ber till Gud. Artikeln är låst, så jag vet inte exakt vad han menar, men kanske är det de vanliga ateistiska tankarna som han brukar ge uttryck för. Jag vill inte vara dömande, var och en har att hitta sitt sätt att få ihop sitt tänkande, sin andlighet om en så vill. Tro är utmanande, för det är att inte veta och vi vill veta allting, nyfikenheten och längtan efter svar är så oerhört central för en människa. Att tro är att kapitulera och acceptera att allt kan inte räknas ut. Det går hand i hand med tvivel, för utan tvivel är man inte klok, som han sa som jag namngav min yngste efter. Naturvetenskapens förklaringar tar stopp på ett ställe, precis som rabbiner, präster eller guruer inom livets alla områden inte kan ta plats inne i din skalle och ge dig lugn som svar på alla tvivel. Att tro är en styrka, men det är fanemig att simma på djupt vatten. Du är ensam och måste ta armtag och bentag också när krampen sätter in. Men det fixar du med lagom krav på dig själv. 

Jag ber, men det är inte för att Gud ska leverera, det är för att den här tröga skallen ska kunna reda ut saker som behöver göras eller som jag inte fattar. Jag tackar för det jag har, det är ett effektivt vapen mot bitterhet och självömkan. Jag vet inte om jag får svar. Kanske, kanske inte. Om Gud inte finns, så är det bara en inre monolog och då får det väl vara så. 

Paulo, du och jag.

”Jag har alltid tyckt att det doftar narcissism och psykopati om den mannen”, skriver jag på fb, men ångrar mig nästan direkt. Det slängs diagnoser till höger och vänster. Mitt ex som först kämpade ett halvår för att få tillbaks mig, skrev sen ett Mail med en länk till en veckotidning där hon testat och funnit att jag var narcissist och hon en hsp. ”Tänk om det är precis tvärtom”, tänkte jag, eftersom gaslighting är ganska typiskt för de där naricissisterna . Men vare sig hon eller jag är något av det. Och vi har såklart inte någon kompetens att diagnosticera varandra. Och gör inte psykologi av allt. Det finns annat här i världen.
Sara och jag var som andra var fast i roller. Det är svårt att vara en fri människa i en värld av strukturer. Du känner dig så självständig, men bortsett från tur och timing är det så mycket som bestäms åt dig av samhället. Systemet.
Vi är många som har uttryckt vrede mot Paulo Roberto idag. Det är tillåtet. Här är det inte frågan om hårda ord i en äktenskaplig konflikt eller ens ett medvetet missförstånd på nätet. Paulo har begått ett övergrepp mot en annan människa och om jag förstår rätt så är det dessutom en fattig kvinna från ett fattigt land. Double, om inte triple oppression. Och jag tänker att alla vi som ser detta yttersta uttryck för förtryck, vad gör vi med den kunskapen? Alla ni som tyckte Paulo var en tuff och cool snubbe, en spännande hunk och ett lysande varumärke, hur medskyldiga eller medberoende är vi inte?  Jag tänker att Paulo skapades av ett system där fattiga kvinnor är handelsvaror och sex ett uttryck för pengar och makt och inte det jämlika uttryck för kärlek och kåthet som det ska vara.
Stan är full av kungar från Kungsan, mediakåta snubbar och tuffa boxare eller gatuslagskämpar, män bland män. Men det är inte dem eller vi, det är inte Anders eller Paulo, vi har det alla i oss. Sexismens och förtryckets gift, lockelsen i att utnyttja sin priviligierade position. Det är Paulo, du och jag. Ingen är oskyldig, som Sex pistols sjöng. Det är systemet med privilegierade och utsatta dom måste bort. Once and for all. Är du beredd att göra det som krävs?

TÄNK OM det funkar. Det vore fint.

Partiet jag är med i lanserar sin nya kampanj. Jag går omkring i min stadsdel och ser röda tyger hänga ut genom fönstret till och med denna fjärde maj. Språkrören ska få folk här att inse att de egentligen är gröna och inte då röda som de själva tycker. Jag kan hålla med om det. Folk här i området vill troligen inte att alla falafelställen stängs och ersätts med ett statligt falafel-Clock där maten är lika oätlig som på de statliga restaurangerna på Kuba. Jag lyckar mitt parti till. En gång lämnade jag rött för grönt därför att det fanns ett djup i det gröna, en vilja att gå ett steg längre i analysen, därför att det materialistiska inte inte är nog. Av var och en efter hens förmåga. Men vilka behoven är kan du inte räkna ut lika lätt. Bra så. 

Men de senaste åren har jag saknat något. En udd. Åsa Romson skulle sagt till Löfven att stänger du gränsen, så är det utan oss, vi skulle alla gemensamt sagt att antingen fikar du med fascister eller så fikar du med oss, vi skulle sagt att du könar inte mig och sen väljer hur du hälsar. Vi skulle snävt in vårt budskap och sagt att vill du bo ute i Tjottahejti och pendla tio mil till stan för att få både och i livet, så kostar det dig. Du har ett val. Ska vi nu styra med borgare i Sveriges största stad och region, så får vi fanemig hitta ett sätt att sälja in det till folk. Är fler cykelbanor värt utförsäljning av gemensamma resurser, så säg det. Jag tror på kompromissande, men utifrån en stadig grund. Och vi måste ha en inbjudande ton. Det spelar ingen roll vad vi har inne i vår butik, om vi inte får in kunderna. Olof Palme kunde det där rätt länge, innan han blev för full av sig själv, trött och nedlåtande. Han lät visionär, trots att han dagtingade med både det ena och andra på vägen. Han lät varken som en bankkamrer eller en trött journo som såg ut att vilja vara någon annanstans. Jag är ledsen, det må vara ytligt, men det är så.

TÄNK OM, så kan vi lyckas denna gången. Ingen skulle vara gladare än jag. 

Rapport från Coronagrottan

Vi har inte hörts så mycket på sistone. Förutom en på goda grunder refuserad novell har jag inte publicerat några som helst sanningar eller mansplations på ett tag nu. För övrigt är det sista inte möjligt. Den som själv säger att den mansplainar, gör inte det, för själva grejen är att en inte vet om det. Det är lite som att vara hipster. Kallar du dig det, så är du inte det, för ingen hipster går med på att benämnas så. Vi lever i skuggan av ett virus. Jag har ägnat mig åt återhämtning. Sen i februari har jag varit hemma från jobbet mer än under de senaste tio åren sammanlagt. Politiken körs på sparlåga, jag har skrivkramp och hebreiskastudierna bedrivs inte ens på kvartsfart. Tyck inte synd om mig. Det är ett aktivt val. Jag pausar. Det hr hittills fått mig på banan, men i torsdags fick jag ett bryt som skar genom ben och märg. Inte bara var jag en usel förskollärare, jag var en värdelös människa och därtill ensammast i världen och oälskad. Allt jag hade var en Ben & Jerrys och det blir jag ju tjock av, så det var inte bra det heller. Det korn av sanning som finns i detta är att jag är ganska ensam. Men också det är självvalt, givet alternativet. Det är med förskräckelse jag ser hur andra håller sig fast i en tvåsamhet bara för att eller som ett lejon jagar ikapp första bästa långsamma gasell på savannen. Det kommer en baksmälla även av den drogen. Nuförtiden är jag inte så lättcharmad heller. ”Det är inte mig du vill ha, det är någon”, tänker jag. För all del, jag är någon att ha lika mycket som andra.
Jag åt glassen. Det hjälpte. Den var inte strikt vegansk, så jag ser i mitt inre hur en fastkedjad ko blänger på mig med sina stora ögon. Sen tänkte jag på strukturer och att det kommer med ett pris att verkligen bryta normer och att det vore enklare att bara följa strömmen och låtsas som om det var ett medvetet val. Troligen är även jag mer traditionell än jag i min skenbara upphöjdhet vill medge. Ser framför mig hur i alla fall en av er som läser detta nickar. Och kanske hon födelsedagsgrisen som jag fångade i farten per telefon. Hennes mamma skulle ta henne någonstans. Hon lät glad.
Det löser sig med allt. Sen mindes jag hur intressant samlingen hade varit i torsdags och hur vi via Valborg och första maj glidit in på att fira de dödas dag på hösten. Att både svart, vitt, ljus och mörker finns i livet och behöver finnas där. Jag, kollegan och 5-6 åringar pratade alltså om det. Inte ens torsdagen var bara skit.
Nu ringde yngste sonen och berättade att Sara och han hade stött på varandra i området där han bor. Inte heller denna gång hade hon hälsat. Tio år i hans liv, från 7 till 17 och hon kan inte nedlåta sig till ett ”hej”. Helt plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Snarare fri.

Så som värme stiger (en refuserad novell)

Ett glas hade gjort ett märke i bordet och det syntes spår av vad som måste vara fimpar. Det lilla motellrummet var sunkigt, men billigt. Det gick inte att vara alltför kräsen, tänkte han. Rummet var till för att sova i, inget mer. ”Beggars cant be chosers”, tänkte han, som om han var någon som någonsin behövt tigga. Han funderade på var det uttrycket kom ifrån, där han satt på sängen, men han visste att det bara var hjärnan som försvarade sig, som ville förvilla honom. Hjärnor var sådana. Han ville inte tänka på det som hänt tidigare under dagen. Han ville bara glömma, men han visste att den ynnesten aldrig skulle vederfaras honom. Han hade turistat. Tillsammans med den unga kvinnan hade han stått och plockat plommon direkt från träden utanför regeringshögkvarteret i utbrytarrepubliken. Det hade vilat ett lugn i den trettiotregradiga värmen. Alla som kunde hade varit i skuggan eller på stranden, det var stilla i staden. Regeringen var kanske på semester. Plommonen hade varit söta och precis så mogna som de är i slutet på juli innan det liksom blir för mycket. Kvinnan som tagit honom till Tiraspol var mycket ung. Kinderna var en smula insjunkna, men ögonen var alerta. De hade en bra dag. Hon guidade honom i den anakronistiska staden och som tack bjöd han henne på lunch på en restaurang med sovjetisk inredning och ont om vegetariska rätter. Han hade fått äta sallad och ris, tillsammans med en konstig röd sås. Vinet hade varit moldaviskt.  

Bara en timme senare skulle de återvända till Chisinau. Minibussarna gick i en strid ström. Det fanns mycket att se och kommentera. Stora ljustavlor med kyrilliska bokstäver, den stora Leninstatyn och flaggorna med hammaren och skäran. Svulstiga monument, soldater och stridsvagnar. Hjältar i värmen.

Men mötet på trådbussen var det som inte ville lämna honom. Bland unga soldater, bara pojkar som snart kanske skulle följa med sina ryska vänner till östra Ukraina stod hon där, den andra kvinnan. I en klänning som sett sina bästa dagar komma och gå och som nu i hettan satt som ett andra skinn mot kroppen. Hennes blick hade fångat in honom direkt när de klev på. Ögon varma som rostade kastanjer och med exakt samma färg. Jodå. Hon talade till honom på det språk de båda kunde. Direkt, utan förvarning. Hon kände igen det som ingen hårfärgning, inga rynkor eller solbränna  i världen kunde dölja. Hon sa orden på det lustiga språket som skrevs bak och fram. Den unga kvinnan förstod inget och det var precis så som det skulle vara. Hon spanade på soldaterna och bad på ryska att få ta en bild. De log mot henne. Hon tog sin bild.

Han hällde upp ett glas vin och drack upp allt i ett svep. Vinet var ljummet, men det gjorde sitt jobb. Det brände till i magen. Han borde äta något. 

Från en uteservering nere på gatan kom en melodi farande upp och in i motellrummet. Det var något om historier som aldrig kunde glömmas bort. Ja, herregud. Hans tankar bar med honom till en annan tid, då hans hår varit stort och lockigt . Hon hade varit yngre då, precis som han. Och det hade varit samma värme, men också en bris från havet. Det hette att det havet som vätte ner deras tår var rött, men det såg lika blått ut som alla andra hav, fast han visste att det egentligen var genomskinligt, för det är allt vatten. 

Hon hade berättat för honom och så fort de kommit i land så hade han stuckit iväg utan att vända sig om. Svetten hade runnit längs hans ryggrad, om han nu hade någon. Han hade inte hört henne ropa. En buss hade tagit honom norrut, mot flygplatsen och de ordnade förhållandena. Men inte ens där hade hans oro velat bli till stiltje. Han hade bett alla om ursäkt på kristet vis och sen farit vidare i vilsenheten.

Och flackandet hade pågått sedan dess. Hennes skugga hade känts nära honom hela tiden, från resan från landet de bott i, till det Europa han nu åkte runt i, som en relik på turné. Han hade då och då hastigt vänt sig om, men helt utan något synligt resultat. Det hade alltid varit samma himmel överallt, samma gatstenar och rensade rabatter. Och nu hade allt hunnit ifatt honom. På ett sätt kanske han borde vara lättad. Nu gick det inte att sticka längre. Ingen gryning skulle täcka över hans spår, inga anonyma bussterminaler skulle vara som en filt över hans huvud.

Han ställde ner glaset på bordet och la sig raklång i sängen. Kroppen genomfors av värme och han kände hur han lyftes upp från lakan och filtar och svävade iväg utan kontroll. Detta var kanske slutet på hans historia eller så var det precis nu allt började.

På det språk de båda förstod hade hon sagt att hon var farmor nu och att hennes barn och barnbarn bodde i just den staden i landets sydligaste del. Hon hade frågat om han någonsin varit där och gett honom ett mycket kort leende som utropstecken. Soldaterna och den unga kvinnan skrattade åt någonting annat. De var unga, som alla varit unga någon gång. Han hade tittat ut genom bussfönstret och hunnit uppfatta hur bilar stod parkerade huller om buller och hur människor rörde sig på trottoaren skyltar och plakat med dessa kyrilliska bokstäver som han inte förstod. Han mindes hur han vid tillfälle lärt sig ett annat dittills obegripligt alfabet. En kunde alltid lära och lära om. Förändringar var möjliga, ville han tro, ville han intala sig. 

När trådbussen stannade i Bender nuddade den unga kvinnan lätt vid hans arm och de gick av. Hon köpte kvass åt honom från en liten tank som vaktades av en kvinna med schal om huvudet. 

Den transnistriska rubeln som hon betalade med, såg ut som en spelmarker från ett casino.

Kvinnan på bussen syntes inte mer. Inte ens som en skugga. Hon var borta och var hon borta så var allting borta. Sängen var långt under honom, han steg så som värme stiger. 

Sliter med den gyllene regeln

Det var mot slutet av en av mina relationer. Mitt soon to be-ex hade via sociala medier fått kontakt med en man som hon aldrig hade träffat. Men irl behövs ju inte längre. Och nätet möjliggör kontakter i gränslandet för det moraliskt godtagbara, i alla fall enligt den exklusiva tvåsamhetsnormen som vi förväntas följa. Mannen hon "lärt känna" var någon jag hade stött på i politiska sammanhang. Exet hade aldrig tidigare hört talas om honom, men så kan det ju vara. Han var gift. Soon to be-exet var tydligt smickrad över det hon uppfattade som uppmärksamhet. 

Jag frågade vad hon skulle svara om han bad om en fika. 

"Det skulle väl vara trevligt?"

"Fast han är gift? ", undrade jag.

Hon svarade att det inte var hennes problem och log. Jag tänkte att det nog även kunde bli hennes problem om hon blev någons kick vid sidan av huvudspåret, den som sitter och väntar som en sms-vikarie. Jag och min dåvarande befann oss i det tidiga singelstadiets sprallighet. Det var fjärilar i magen och ingen bitterhet. Och hon var helt klart intresserad av hans bekräftelse. Den var efterlängtad. Jag ryckte på axlarna. Som alla hatar jag att bli avvisad och bedragen. Men det jag inte vet har jag inte ont av. En partner har rätt till en privat sfär och det är väl tillåtet att flörta tänker jag. Även sex med någon annan med nån enstaka gång, så länge jag ändå är den som hen vill gå hem till. Och du är där ditt hjärta är, så vill du vara med någon, så är du det lika mycket som om ni verkligen rör vid varandra fysiskt. Och i detta fallet gällde hur dom helst inte vanliga regler, eftersom vi var på väg åt olika håll. Jag tror inte att de någonsin träffades. Han var nog inte lika intresserad som hon. I couldn't care less. Det är historia. 

Sen gick det en kort tid och även jag fick någons eller någras uppmärksamhet. Då blev hennes reaktion en annan. Hon blev otroligt ledsen och besviken på mig. Det skulle sägas upp bekantskap och jag vet inte allt. Hon kände sig förnedrad. Ja. Dessa jävla känslor. Det är svårt att förstå sig ibland. 

Du kan lättare tänka dig att göra något sårande än att bli sårad, det bara är så. 

Jag har på sistone, igen haft anledning att fundera på den saken i en fråga som ännu inte klarar dagsljus. Har under någon tid nu känt mig ledsen och besviken för något som  någon gjort, något fullständigt legitimt och som jag absolut kunnat gjort i motsvarande situation. Det stör mig. Jag vill vara fri och lätt till sinnes och i alla lägen leva och låta leva. Jag pratar med min vän om den gyllene regeln och hon hänvisar till Hillel, istället för den där rabbinen från Nasaret. Se det från det negativa hållet. Gör inte mot andra som du inte vill bli behandlad, säger Hillel. Men, va fan. Gud gav mig en kropp som ständigt känner dåligt samvete. Jag känner för mycket och klantar ofta till det. Ofta är det först efteråt som Hillel kickar in. Men så får det väl vara. Att vara ofullkomlig är att vara människa. 

Mittemot en Sverigedemokrat (läxa till skrivkursen)

Jag sitter helt plötsligt mittemot en Sverigedemokrat. En livs levande sådan. Inte någon som skriver dumma saker på nätet, inte någon som jag debatterar mot, utan en vanlig människa med blåa ögon och kortklippt hår. Till på köpet är han snygg, vilket stör mig oerhört. När han går och tar kaffe, så följer jag efter. ”Finns det ingen riktig mjölk?”, frågar han. ”Tar man den här havreskiten så börjar man väl gnägga!” Jag tänker, men säger inget om att om alla hade varit vegetarianer, så hade coronaviruset aldrig spridit sig. Den där mannen i Kina hade aldrig sörplat i sig fladdermussoppan och Göteborgsvarvet hade kunnat äga rum den 16 maj som planerat. Jag tänker på de olika världar vi tycks befinna oss i. Där jag mestadels är, där är de flesta vegetarianer och handlar second hand och jobbar med människor, som det heter. Där han är råder det motsatta. Det är män som jobbar traditionellt manligt, grillar kött och handlar på Dressman. Jag tycker mig vara den bättre människan, men det är jag som är singel, tvivlande och blyg. 

Men sen är kaffepausen slut, vi bänkar oss och dagordningen lyser i svart mot skärmens vita duk.  Sverigedemokraten begär ordet: ”Vi i SD yrkar avslag på förslaget om att Malmös skolor ska öka andelen vegetarisk mat. Och förresten innebär en ökad andel vegetarisk mat att regnskogen huggs ner”. Jag begär replik och ger tillbaks. ”Ungefär 75 procent av all soja används som djurfoder”, påstår jag sturskt utan att egentligen riktigt ha koll. ”Men om SD så jävla gärna vill servera kött, så föreslår jag att vi bara köper kött från slakthus med glasväggar. Det är viktigt att synliggöra saker”, fortsätter min röst att mässa ännu trosvissare. Det blir votering och förslaget som jag stöder vinner. Jag mumlar något om att klimatet och djuren hälsar och tackar. Sverigedemokraten flinar och ser åt mitt håll, som om han vet att han en vacker dag kommer att kunna täppa till käften på mig permanent. Helt plötsligt är han inte ens snygg längre, utan en platt kliché, som en annons för ett billigt schampoo. Ändå är det jag som har ångest. Jag som vet att jag har rätt. Eller i alla fall är ganska säker. 

Den heliga tvåenigheten

Jag googlade den allra första. Ni vet den allra allra första, den som en fumlade med och så blev det inte bra, men en hade åtminstone gjort det. Vem hon är förblir en hemlighet. Men hon bor ungefär där hon bodde då. Nu med annat efternamn. Hon verkar ha barn, men ingen partner. Det senare noterar jag. För det är ett brott mot den heliga tvåenigheten. Du ska vara en del av tvåenigheten, för annars borde du skaffa dig någon. På gården på jobbet står en vikarie och pratar med min kollega. ”Du kan också hitta någon”, säger hon. Jag vänder och går åt andra hållet. Tre långa förhållanden har jag haft och ett oräkneligt antal små. Idén med heteroförhållanden går ut på att män och kvinnor är olika och en ska hitta den pusselbit som en kan haka i. Det ska sen vara epicentrum för kärlek, sex och all annan slags lycka. Om det inte fungerar så bra, så ska en ändra sig. Det kallas att jobba med relationen. Vi som inte lyckas med det är dömda att känna oss ensam, mer en lovligt ofullkomliga. Om vi hyser lust till någon som vi inte avtalat samboskap med, så är det i grunden fel. Allra mest fel är det om vi redan bor med någon. Då kallas det otrohet och den rimliga reaktionen på det är svartsjuka. Vi som inte är så svartsjukt lagda anses inte älska tillräckligt. Den heliga tvåenigheten är en härva av regler, både uttalade och outtalade. Något av det mest absurda är när några säger att gud skulle bestämt allt detta. ”Han skapade ju oss till man och kvinna. Det har han till och med skrivit i sin bok”, ropas det ut. Men 1) han skrev ingen bok och 2) den som tror sig tala för gud ska du inte lyssna på. Den som försöker förstå gud är det en annan femma med. Det är fint och bra. Mina fem shekel i sammanhanget är att gud möjligen vill se oss glada, men inte detaljstyr hur det ska gå till.
Mina tre normförhållanden avslutades för att jag inte ville vara i dem längre. I det första fallet gällde konflikten att jag var för ”alternativ” och hon var för ”vanlig”, i det andra att hur jag än ändrade mig, så blev jag aldrig tillräckligt förändrad och i det tredje att vi ”var för lika”, det vill säga att ingen av oss egentligen ville ändra sig. Min dåvarande var van vid att folk ändrade sig för hennes skull. Gjorde de det för mycket eller för lite, så blev det problem. In till bara för en tid sen var jag övertygad om att min bristande förmåga att passa in i den heliga tvåsamheten var mitt och ingen annans fel. Nu har jag fattat att det inte ens är fel. Det tog tid. Jo, jag känner mig ofta ensam och övergiven. Det är ett personlighetsdrag, sannolikt ett kasst anknytningsmönster från barndomen. Jag var extremt mammig och fick till sist flytta massor av mil bort för att inte gå under. Det är historia. Och lösningen på det stavas inte tvåsamhet, för det finns ingen lösning på det. Var jag än är så vill jag åka någonstans, det är bara att leva med. Det jag vill ha är ett liv utan regler för hur saker ska göras, ett liv där mycket kan vara heligt: barn, solidaritet, men inte en viss relationsform. Det lär inte komma snart.

Ystad, ett undantag från regeln.

På eftermiddagen springer jag från Continental ut mot Sandskogen och tar ett foto på huset vi bodde i den sommaren då min yngste aviserade sin ankomst. Nu är huset renoverat och jag är lite av en annan, 20 år senare och starkare både i tron och i kroppen. Här sprang jag min första mil, här gick jag år senare längs stranden hand i hand med en annan vars själ jag skulle reparera. Det var min mission under några år. Hjälpa andra och därmed kunna slippa sin egen spegelbild. Bekvämt en stund. Ystad är så mycket, lager på lager av historia, både min egen och mina geners, farmor som bodde här och gick i samma skola som den store skådespelaren, men som knappast fick stående ovationer eller blev vän med Erlander. Det är tur och tillfälligheter som avgör. Du väljer inte fritt, det är en liberal önskedröm.

Ystad.

Min historia och andras.

Där tåget stannar med en brak efter att ha åkt transitsträckan genom SD-land med korta stopp på stationer utan liv och lust. Mitt livs kanske största kärlek hittar nuförtiden sina män på såna platser, små orter mellan stora städer, platser med dyr mat och klent kulturutbud, platser som lever på att inte vara Malmö, det farliga, mångkulturella. Jag hittar ingen. Troligen för kräsen för mitt eget bästa. Det får vara så. Hellre ingen än dåligt. Men Ystad apellerar till mig. Havet. Färjorna till Polen och Bornholm. Kanske är det därför som jag i augusti 2017 ställde mig i bostadskö här. Ingen vet. Jag glömde hur som helst att förnya min köplats. 

Det blåser hårt och regnet faller liksom i sjok där jag springer. Min kondis är inte vad den varit. Det gör inget. Sen kommer jag tillbaka till contan, duschar och klär mig för att gå på en bättre middag. Ska du påverka så måste du smälta in, sägs det. Jag har insett att det inte är möjligt att bli som de andra. Jag är gubben i lådan. Helt plötsligt poppar jag upp. Jag är som Ystad. Ett undantag från regeln. 

Israelism

Det är val i Israel och det väcker uppmärksamhet. Ska det bli den åtalade Netanyahu eller den uppstigande stjärnan Benny Ganz som får jubla i natt? Troligen ingen av dem. Det är inte såna tider. Israel är ett land i mitt hjärta. Varför det är så är djupt personligt, men det är också politiskt. Så länge Israel finns, så blir det ingen ny Holocaust. Det finns ett ställe att fly till när pogromerna kommer tillbaka igen. Så ser sionismens idé ut i all sin enkelhet. Det är tusentals människor som åker till Israel på besök varje år. Jag känner många. Själv har jag varit där en handfull gånger och läst det som finns att läsa i ämnet därtill. De flesta gör inte det. De går en snitslad bana och blir bekräftade i det de redan tycker sig veta. Att vara grön och vänster har så länge vi minns varit liktydigt med att vilja utrota eller i alla fall kraftigt stuka Israel. Anledningen är enkel. Sovjet stödde Israels tillkomst för att få väck britterna som var kompisar med arabsidan. Sen när britterna var väck så vände Sovjet och därmed de rödaste röda. Och på den vägen är det. Mitt parti hamnade där det hamnade för att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark när de båda var aktiva i FPU. Allt ideologiskt fluff runt frågan är oväsentligt. När de reser ner till Israel, så står de vid en checkpoint i Hebron eller Betlehem och tar bilder och blir matade med pallepropaganda och falafel. Vi människor ser ofta det vi vill se. Få tar en kopp kaffe med en livs levande Israel. Men vill ju inte äventyra sin fyrkantiga bild. Problemet är då att såna som jag hamnar i sällskap med extremkristna som tycker att alla judar måste till Israel för att Jesus ska komma tillbaka eller högerfolk som egentligen mest är ute efter att hacka på muslimer eller invandring. Det är koko. Jag betackar mig för det sällskapet. Skillnaden mellan dem och islamister i Gaza är inte så rasande stor. De har så fullt upp med att hata sina fiender att de glömmer sina vänner. Min sionism är Goldas och Ben Gurions, det är horraringar på kibbutzer och uteserveringar i Tel Aviv, det är David Grossman och Dana International, det är raka puckar och vida svängar. Shabat vid Ha-Kotel och långa nätter på krogen, Massada i gryningen och drömmen om att kunna sänka garden. Den drömmen. Jag har inget gemensamt med högerspöken och rasister. Jag har min israelism. 

Lamottet är rågat

Det var på den tiden jag var gift, men så sent i relationen att jag inte hade bråttom hem. Den kvinna som en gång förälskat sig i en vältalig rebell utanför ramarna hade nu tröttnat på att han var en vältalig rebell utanför ramarna. Jag gick genom Rosengård, för det var där jag jobbade. Nere vid gångtunneln stod ett gäng grabbar. Jag tänkte att nu plockar de svennen, nu åker kort och telefon. Det delades ut långa blickar. Sen ropade en av killarna: "Hej, Ahmeds dagisfröken!" Jag hälsade tillbaka och de andra i gänget log. Nog för att det kanske var otänkbart för snubbarna att jobba med det jag gjorde, kanske drömde de om Zlatans bil eller någon rik rappares guldkedja. Inte vet jag. Men jag åtnjöt respekt i all min mediokra löneslavsidentitet. Jag var ok mot Ahmed. Det räckte långt.

Så många år senare ser jag Joakim Lamotte på TV. Han bär en skottsäker väst inne i en TV-studio. Nästan 25 procent av Sveriges befolkning sägs dela den världsbild han för fram. Strax utanför en skola där en rasist för några år sedan mördade vill han stå och fråga ut invandrarkillar om varför de begår brott och vad det nu är han undrar. Killar som dagligen trakasseras av polis och myndigheter, för det är så det är, ska stå till svars inför en korkad suedi och hans svans av incels och offerkoftor. Någon plockar av honom hans grejer. Det är lätt att förstå varför det händer. Nu är ni intresserade, men var fan var ni när nedskärningarna kom och skolan fick mindre resurser för att de rika kan göra avdrag för städning och nya kök? Jag försvarar aldrig våld, verkligen inte och aldrig. Det vill jag ha sagt med eftertryck. Men "social oro", som det så fint kallas, kommer som ett kvitto på insatta medel i form av rasism och klassvek. Vi är inte lojala mot ett samhälle som berövar oss det grundläggande. 

Ska du som svenne och medelklass närma dig orten, så gör det med respekt och ödmjukhet. Annars kan Lamottet vara rågat. 

Signalen lyste röd och jag stannade upp

Jag har varit hemma från jobbet två och en halv dag den här veckan och en dag för två veckor sedan. Jag har hostat och varit trött intill dödens rand. En gång har jag sprungit sen mitten av januari. Jag har inte orkat. Det har rasat tegelpannor från taket på mitt hus. Det blåser så inihelvete hårt. Det är en klassiker, ett systematiskt fel blir till en individuell sjukdom där jag ska repareras och sen skickas ut i produktionen igen. Men det är produktionen det är fel på. Eller, kanske har jag låg kapacitet. Eller så är mina ambitioner för höga. Ingen vet. Det jag vet är att det gnisslar i maskineriet.
I vårt jobb kan jag sitta och äta middag mellan ett barn som kan redogöra för sina föräldrars arbetsgivare och ett annat som inte vet att mamma heter något annat än mamma. Det finns barn som i detalj vet hur barn kommer till och andra som tror att barn kommer om man gifter sig eller äter något speciellt. Några barn tränar två gånger i veckan, andra rör sig inte två meter frivilligt.
Det råder ojämlika förutsättningar. Och jag godtar inte att några skulle vara slagna på förhand, jag gör bara inte det. Inte heller godtar jag att vi ska let the boys be boys, inte bara därför att det är fel, utan för att de riskerar att bli losers, incels eller killar som går ärenden åt de stora grabbarna om fem-sex år. Att outa att jag inte riktigt orkar med, att en vägg tornar upp sig är riskabelt. Jag kan bli någon det är synd om, någon som behöver hjälp. Men, det är lugnt för min personliga del, jag kan mina signaler och vet hur jag ska hantera mig. Detta är inte första gången. Som sagt, det är systemet som fallerar. Färre än någonsin ska göra mer än någonsin och förutom det jag beskrivit ovan om ojämlika villkor, så kommer direktiv om att prioritera vissa andra saker och detaljerat ska vi beskriva hur dessa prioriteringar görs och utfallet av dem. Min betalning förutom en lön knappt över den svenska medianlönen brukar vara kramar, bekräftelsen i att ha betydelse för någon annan. Att förändra världen. Men ibland finns det inte tillräckligt med kramar och ibland är det snarare jag än världen som förändras. Och inte alltid till det bättre. Signalen lyste röd och jag stannade upp. På måndag är jag på jobbet igen.

Blockad av av en gammal vän

Nu har hon blockat mig på fb, min gamla kompis från 90-talets kamp mot kärnvapen och vapenexport. Så sent som för ett år sen beskrev hon mig som intelligent och med humor. Men den som länkar från Fria Tider och säger sig misstro vanliga media som Trelleborgs Allehanda och SR måste få mothugg. Jag ska kunna se mitt barnbarn i hennes bruna ögon under resten av mitt liv och säga att jag var en av dem som stod emot. Och det är ett tecken i tiden att vi sluter oss i våra bubblor. Hade Jeanette (för så heter hon) varit tvungen att öga mot öga med oss icke-arier och mindervärdiga försvara den rasistiska dynga hon sprider, så hade hon mött mothugg och kanske tagit intryck. Nu är blockeringen gjord på fem röda sekunder. Jeanette tycker sig förstås inte kämpa för rasism eller för att personer med npf ska sättas i läger. Jag tror hon skulle förfäras vid tanken. Men har du minsta lilla bildning så fattar du vad det handlar om. NSDAP gick inte till val på att bygga förintelseläger. Det blev liksom så efterhand, bara. Bit för bit skjuts gränsen för det möjliga framåt. Det är därför vi måste ta debatten också med såna vi trodde var vänner. Det är som att du ska gå vid första slaget och att killar som tafsar måste stoppas vid första ovälkomna beröringen. Saker hänger ihop. 

Sjöstedt, brexit och jag

Det är längesen nu, men en gång satt jag och Jonas Sjöstedt vid samma bord och pratade med pressen. Vi representerade Nej till EU och jag skäms vid minner. Jonas gav mig beröm flera gånger och han var lika trevlig som ni tror. Efteråt tog vi en öl och sen sågs vi inte mer. Det är inte konstigt att V har vuxit under hans ledarskap, han vet hur knivar ska slipas. Kan man charma mig, så kan man charma många. Men vi hade ju så fel om EU. Egentligen fattade jag det redan då, men det var som med Israel/Palestinafrågan, en dundrade Gahrton vann alla diskussioner bara genom sitt höga decibeltal. Det var normen i den tidens MP. Alla diskuterade, men så, boom, dundrade Garthon och vi föll till föga som snälla skolbarn. Så jag grät inte när vi kom med i EU. Tvärtom. Sen kom omröstningen om euron år senare och då röstade jag Ja. Förlorade alltså två gånger, trots att jag ändrat åsikt på vägen. Typiskt mig. När det var dags för omröstningen om Brexit så satt jag och Sara och kollade på valvakan i ett hotellrum i Belfast. Vi hade flugit in (ja, vafan, solen har fläckar) från Liverpools John Lennon-flygplats dagen innan. Alla medier hade varit fulla med brexitdebatt och det handlade uteslutande om att begränsa invandringen, inget annat. Så började resultaten ticka in och Sunderland var först ut och tydligt Leave. Vi var chockade och alla kommentatorer likaså. Så fortsatte det och vi gick och la oss och på morgonen vaknade vi i en stad på en ö som sett engelska incels och reaktionärer rösta bort dem ur unionen. I Belfast var det en stor majoritet för remain.

Nu lämnar Storbritannien EU om några dagar och Sjöstedt om några månader (är det väl). Tråkigt bådadera, men livet går vidare. Och det är ingen skam att ha fel och att ändra sig. Min personliga slutsats är att min mage sällan ljuger och att om nästan alla tror en sak, så ska du ändå våga göra självständiga analyser. Och EU är en fantastisk uppfinning.