30 november 2013

30 november

Vips var min namnsdag här och november singlar iväg som de sista löven på trottoaren vid parken. Det varken slaskar eller braskar i år. Den bara är, namnsdagen. Igår avfyrade mitt parti en antirasistisk raket och jag och Karolina och Bassem fikade med Sia som startat unga mot antisemitism och främlingsfientlighet, av en ren tillfällighet sammanföll händelserna i tid. Och vi pratade om hur antisemitismen här i vår stad får lov att finnas, hur den försvaras, förklaras, slätas över eller negligeras. Om hur några politiker försöker plocka poäng på att spela på fördomar och på en konflikt i en helt annan del av världen.
Rasismen och rasisten ser inte helt och hållet ut som förr. Ingen rakar skallen och lägger ner kransar framför statyer av döda kungar, några av dem som var där då har låtit håret växa en smula och bytt bomberjackan mot dressmans fina kostym för 1599 :-.
Och antisemiterna är som sagt inte nödvändigtvis de som hoppar och dansar till Die Fahne hoch. Man kunde önska att det vore så enkelt.
Nu får vi ibland bända upp golvplanken med en kraftig kofot för att tydligt se den mögliga grunden. Där rasismen göms i antisionism och öppen svenskhet krävs list och tålamod. Och fotarbete av folk som Sia som bildar kedjor och knyter kontakter mellan folk som annars kanske skulle hatat eller tittat snett. 
Och idag, då. Namnsdagen, krigarkungebs dödsdag.  Dagen går med löpning och julhandel. När kvällen börjar måla Bergsgatan i svart går vi över gatan och köper pizzor med mellanösternstuk till lördagsmiddag. För säkerhets skull drar jag upp dragkedjan i jackan hela vägen upp eftersom det är hebreisk text på min tröja. Också jag bär på fördomar och kan misstro den andre om jag inte ser mig för.

28 november 2013

Hej, jag är den vite medelålders mannen

Hej, jag heter Anders. Jag tillhör i många stycken de privilegierade. Jag är född i majoritetsbefolkningen i ett rikt land. Jag har både jobb och bostad.
Men jag är fan inte nöjd ändå. Man blir liksom inte det. Man tycker inte att livet är så hunky dory när ens ungar mår skit och när man själv har vaknat på parkbänkar och man har strulat till det för sig mer än en gång. Dessutom tycker man kanske att man skött sina ungar och har tagit ut halva föräldraledigheten, så varför ska man betraktas som förtryckare och överhet av folk som själva fötts med silversked i munnen?
Det är ju det här med individ och struktur. Det är inte enkelt. Det privata är politiskt, men man ska inte ta det personligt. Ändå gör man det. Den som vill förklara för mig eller Marcus Birro får ha tålamod och pedagogisk förmåga. Ska jag känna skuld? Nä. Ska jag ta ansvar?  Ja.
Marcus är rädd för avarter av feminism, vad det nu kan vara. För mig är feminism den radikala insikten att kvinnor är människor. Svårare är det inte i teorin. I praktiken är det helt sjukt svårt även för en präkto som jag. Tro mig.

27 november 2013

Hen är inte farlig

Hen kan vi säga när en persons kön saknar betydelse eller när vi inte vet till vilket kön någon definierar sig. Det är inte liv eller död, kan man tycka. Den som vill får såklart låta bli. Ändå hör jag folk oja sig. "Jag är stolt över att vara kvinna", säger någon. Och visst, det kan du väl vara, om nu en viss uppsättning genitalier är något att vara stolt över. Frågan är väl ändå varför Hen hotar eller irriterar några så. Kanske handlar det om att könstillhörigheter är en trygg fyr att sikta mot i mörkret. Kanske blandas personliga preferenser ihop med andras rätt att definiera sig själva. Kanske är det en allmän invändning mot nutiden.
Mitt tips är ändå att henhatarna vilar sig en smula. I finska och turkiska finns inte ens han och hon och vare sig Finland eller Turkiet präglas så mycket av radikalfeminism. Hen är inte farlig, bara man är varlig. Chilla.

25 november 2013

Brev från skolan

Nej, jag ska inte lovprisa partiets skolsatsning. Skulle jag något om den saken, så skulle det vara att fråga varför mitt partis ledning vill binda upp hundratals miljoner av Malmös budget. Och varifrån vi skulle ta pengarna.
Men det jag tänker skriva om nu handlar mer om det privata. Jag tänker på mailet jag fick idag från minstebrors klassföreståndare, där han skriver att sonen inte följt lärarens instruktioner på mattelektionen.
Tydligen var det så att ungen efter att ha blivit "färdig" med matematiken skulle välja något annat att göra, typ vad som helst i något annat ämne eller så (att sonen skulle fördjupa sig mer i matte fanns visst inte bland alternativen).
Det hade sonen inte gjort. Han hade istället, som det sociala djur han är, ägnat sig åt att umgås med sina vänner på den kvarvarande delen av lektionstiden och nu ville läraren att vi skulle ge honom en reprimand för detta tilltag.
Jag står ännu en gång häpen. Malmö har anställt lärare för att leda och fördela verksamheten i skolsalar och klassrum så att barnen leds till kunskap. Om eleven trots pedagogens ansträngning inte når kunskapsmålen, så får det göras om och rätt. Och läraren får skaffa sig de redskap och den auktoritet som behövs för det. Det är därför vi kostade på honom en lärarutbildning. Det kan inte vara föräldrars uppgift att göra lärarens jobb. Klart vi ska snacka med sonen, men skadan är redan skedd, läraren som ganska enkelt med en skarp blick eller lockande utmaning kunde tilldelat sonen en arbetsuppgift har tappat kollen och den naturliga respekten. Så luddig kan man inte vara i sin yrkesroll.
Det är inte bara högre löner som behövs för Sveriges lärare. Man behöver nog i en hel del fall kavla upp ärmarna och reclaima sitt klassrum, istället för att skicka osäkra mail till föräldrar.

24 november 2013

Rebel, rebel

Det är där hipstrarna äter. Hipstrarna och så en barnpassare med skinnjacka och en handläggare på Polismyndigheten Skåne med de brunaste av vackra ögon. Vi sitter och beställer lyxvarianter på brittisk gatuköksmat eller kladdiga goda amerikanska ribs. Ty sån är trenden; borgerskapet och vi som för en kväll hyr in oss i salongerna äter typ samma som pöbeln fast med dyrare råvaror och snyggare porslin. Det är fan långt från Espresso house där två sönderblonderade tjejer diskuterade hur botoxen skulle kunna leda dem till lyckan. Och lika långt hem till våra kvarter där falafelstället just döpts om till Möllans habibi. Och trendmatstället heter alltså Rebell. Jag står i schack, jag kan inte hitta orden som befriar. Ute rinner stans enda riktiga hipstergata förbi och vi äter och har det bra. Men nåt rebellande märks inte av. Snarare trötta höginkonsttagare som vet att klä ner sig innan de går ut. Denna stad är som en mänska, den har hjärta, den har själ. Här passar vi in, vi som är fria från band och bestämda tillhörigheter. Bara inte hipstrarna på fullt allvar tror att dom är rebeller, tänker jag när Sara ber om notan. För det är det ju vi som är. Vi står ju över alla moden och trender. Eller?

21 november 2013

Artikeln alla delar

Just nu delar alla jag känner (närapå) en artikel av en iransk flykting som är riktad till rasisten och järnrörsmannen Kent Ekeroth. Det vi får höra är en historia om hur ärlig och laglydig iraniern är och hur kriminell och omoralisk järnrörsmannen är. Ryggdunkandet florerar i hela min sajber. Det är väldigt fyndigt, tycker folk som i vilket fall som helst aldrig skulle säga nåt snällt om rasisten. Men jag funderar, jag. På ett sätt är jag lite förtjust i den skötsamma arbetarkulturen, Hen som går upp på morgonen och gör sin plikt och först efter det kräver sin rätt. Men så tänker jag på andra jag känner och inser att det är så svartvitt. Kanske skapar artiklar där vi fina pratar om hur fina vi är snarare sympati för rasisten. Kanske är det lättare för folk att identifiera sig med den där snubben som gör lite fel då och då än den som framställer sig som liljevit. Och delas artikeln av folk med goda positioner i systemet förstärks det kanske. Delas det av folk som själva vill att LO eller Billström ska stå vid gränsen och kontrollera invandringen så är det snarast hyckleri. Jag tror rakare puckar och skippat finlir. Jag tror att närma sig de delar av arbetarklassen som börjar tippa över åt det rasistiska hållet och ta debatten. För det är ju arbetarklass som röstar in järnrörsmännen, statistik-Affe och dressman-Erik i riksdagen. Inte DN-kulturs läsare. Kampen mot rasismen förs nog bäst öga mot öga på golvet, i kafferum och vid sidan av linjen när sonen spelar pojklagsmatch och delar av publiken hånar en spelare för hans utseende. Ekeroth är ointressant.

20 november 2013

Må dåligt konstruktivt

Vi kunde ha fattat att det var på gång igen, nu igen.Tecknen har lyst som eldskrift i skyn och till sist blev det för mycket. För några är varje timme, dag och vecka en kamp och ibland blåser medvinden i ryggen och ibland ska du klättra upp för K2 utan syrgas. Man får gå upp varje morgon och bestämma sig för att leva och det finns inget skyddsnät som varsamt sparkar dig i baken. Men jag tänker så här: må dåligt konstruktivt. Ta av det onda och och gör gott med det. Skriv färdigt din bok, gå med i en aktionsgrupp, blogga, spring en marathon. Låt inte det som vill dig illa vinna. Må dåligt konstruktivt, för.du kan inte fly.

16 november 2013

Min son gillar Ken Ring

Nej, jag såg inte Kens avsnitt av Så mycket bättre. Sara och jag var på konsert, det var absolut ingen bojkott, för jag är ingen bojkottande människa.
Min son kollade, han älskar Kens musik och när jag kom hem från konserten var cyberspace fylld av hyllningar. Jag kan förstå att min son gillar Ken, sonen bor på Lindängen och världen har inte alltid mött honom med ett välkomnande leende. Hos Ken hittar han saker att identifiera sig med. Inte för att sonen någonsin pratat om att våldta Madeleine eller skrivit rasistiska texter, men för att de båda är lika långt från hipsterland i sin identitet. Trots att sonen jobbar i förskolan och så sent som igår kallade sig feminist.
Däremot begriper jag inte de som vet bättre och ändå schasar bort kritiken mot Kens sexism och antisemitism. Det är något nedlåtande och korkat i att förvänta sig mindre av den som haft en taskig barndom. Man är inte sanningssägare för att man gottar sig i självömkan och skyller på andra. Det är inte sant att "USA är styrt av några judar". Hade Lars Berghagen i offentligheten kallat, tja, Christer Björkman för "jävla jude" så hade han för sista gången uppträtt i TV4.
Förståelse är inte samma sak som att acceptera något så som det är. Det är inte genom klappar på huvudet och bortförklaringar vi skapar ett samhälle för alla. Jag är inte engagerad i kampen för kvinnors rätt att bära slöja för att slöjbärande kvinnor är bättre än andra och mitt tal på torget mot afrofobi handlade inte om annat än att vi alla är lika med samma förtjänster och fel. Ingen rasism eller sexism är ursäktad.
Ingen växer för att jag tycker synd om hen. Alla växer av att få veta sina möjligheter och genom att få använda dem. Det är hela poängen med att kämpa mot strukturer. Jag pratar med min son om Ken och om rasism och homofobi. Jag kräver att.mitt vuxna barn ska förhålla sig till sakerna. Ingen är ursäktad. Inte Ken, inte sonen. Inte ens jag.

14 november 2013

Min första kärlek och ett omklädningsrum

En halv trappa ner ligger omklädningsrummet och sen är det en trappa upp till gympasalens trägolv och inlåsta bollar. Det rullar fram en arkivlåda av minnen redan vid anblicken. En doft av piss och känslan av kläder som kastats in i duschen. Den utsatthet dom så många barn känner och den rädsla som en gång var min. Vi snackar 35 år sedan. Tro mig, det har lagt sig. Det är inte längre och det. fick ett lyckligt slut. När jag funderar på varför det just blev jag och några till som blev utsatta så är svaret lätt: ensamhet. Svårigheter att förstå sociala koder och regler kanske man kan säga om man vill söka skulden hos barnet självt. Så kan det beskrivas. Det tog en stund innan jag fattade det och jag hittade med tiden mina sammanhang. Och jag fann mitt livs första stora kärlek. I vinet sanningen och sanningen var att jag egentligen var social och normal och inte alls blyg, hatad och ful. Jag glömmer aldrig känslan. Den var skönare än min sexdebut, bättre än mina betyg och starkare än någon av mina övertygelser. Men den sortens kärlek är mer svekfull än Judas iskararot och uppvaknandet brutalt och rått. Det var en lögn, men det går att leva i sanning. Det går att duga ändå, det går att leva utan skyddsnät. Det måste inte vara sjuttiotal för alltid. Det går att fälla ner backspeglarna.

11 november 2013

Istället för självömkan

Det är höst och nomineringstider. Men mest av allt är det vardagsmorgnar när man går upp, sätter sig på cykeln och förbannar att växelvajern är av och det blir ryckigt när man korsar Bergsgatan. Man får göra sitt efter bästa förmåga. Jobba och gå på möten, ställa böckerna i alfabetisk ordning och passa tvättiden.Det är sånt som är det verkliga livet, det är sånt vi håller på med här på Möllan precis som på andra platser. Livet är inte en enda fika på simpan, livet är en förälder som kommer fram och klagar och en annan som ger beröm.
Den är en kopp kaffe med frun och ett remissvar som måste få omedelbar justering. Det är att hålla linjen och ställa klockan på ringning 06.15. Det är att mödosamt förändra världen utan att självömkande tycka att man gör så mycket och får så lite tack tillbaks. Det är att lämna plats för andra och tacka för förtroendet. Det är att vara behövd men inte oersättlig. Det är så mycket.

09 november 2013

Tänder inga ljus ikväll

Vi står i kön på sunk-ica och jag funderar på att köpa ljus att sätta i min lilla menorah, som egentligen är en souvenir, en modell av den stora menorahn utanför. Knesset i Jerusalem. Det är ju årsdagen av kristallnatten och det kan vara värt att minnas att kristallnatten var slutet för judiskt kulturliv i Tyskland och att hundratals mördades eller fördes till läger. Det var ännu ett steg i den antisemitism som slutade med Holocaust några år senare. Men jag tänder inget ljus. Jag är ju inte jude, utan bara en goj som är vaksam och försöker säga det som måste sägas om antisemitism och annan rasism. Om varför jag inte går i fackeltåg längre har jag skrivit förr i bloggen. Det finns trots allt gränser för vilka sällskap jag vistas i och vilket hyckleri jag är beredd att acceptera. Så bor jag också i den svenska stad som plågas mest av antisemitism av alla svenska städer. Sara och jag sorterar böcker och gör pulled pork. På Möllan är det mörkt och blåsigt denna kväll. Uteserveringarna tar in sina stolar och bord och vintern är till för att överlevas.

08 november 2013

Spana åt vänster, kolla åt höger.

Frågan om vilka vi gröna ska samarbeta med kommer hela tiden fram. Det är vi som är kungamakaren, tydligen. Och kungen ska komma från endera S eller M. I Malmö samarbetar vi sedan 2006 organiserat med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte i alla delar en vandring i solen, tvärtom har det ofta gnisslat. Men det är inte nödvändigtvis vi som gnisslar. När S gått ihop med M för att driva igenom förlegade betongsatsningar eller när V har en ordförande som publicerar antisemitiska bilder och föreslår bojkotter av andra demokratier är det de som gnisslande avviker från det vi kommit överens om. Men för det mesta har samarbetet fungerat bra, trots våra skillnader. Ideologiskt är vi och S mer lika än man kan tro. Hos dom som hos oss finns en ideologisk spänst och mångfald. Deras huvudfåra ligger nära vår som ligger nära FP under Westerberg, typ. S är mest socialister när det är första maj.
Vad som händer om vår knappa majoritet faller efter valet återstår att se. Kanske dealar S och M som i Eslöv, kanske händer något annat. Att tilltro oss gröna makten att bestämma sånt själva är nog att tro för högt om oss. Smickrande, men kanske inte i den här verkligheten. Det jag lovar och svär är bara detta: SD ska få så lite makt som det bara går.

05 november 2013

Tack, valberedningen!

De grönas valberedning i Malmö föreslår att jag ska stå på fjärde plats på listan i valet till kommunfullmäktige. Det betyder med nuvarande gröna styrka en ordinarie plats. Inget tyder heller på att det kommer att gå sämre för oss än 2010 i nästa års val. Nu är det verkligen inte självklart att förslaget blir det slutliga resultatet i medlemsomröstningen, men jag tillåter mig ändå att känna mig glad och bekräftad. Det är tydligt att de som har som uppgift att analysera alla kandidater och väga samman plus och minus tycker att jag är lämplig att föra partiets talan och tillsammans med de andra mejsla ut och genomföra praktisk politik. Att jag inte varit rädd för att vara kontroversiell är uppenbarligen inget hinder och det glädjer mig i denna tid av genomspunna guldvågsvägda ord från politiker. Att jag bortom orden och retoriken ändå uppfattas som en samarbetsperson, en som är lojal mot gruppen och söker lösningar och peppar den som behöver det känns ännu bättre. Den bekräftelsen kan jag behöva denna kalla sorgsna höst när ångesten slår till och all världens nederbörd tycks stå som spön i just min backe. Jag är verkligen inte perfekt och blir aldrig någon större stjärna. Jag är en kugge i systemet, en käpp i fascisternas hjul och en som skyr enkla lösningar. Jag är good enough. Det räcker.

04 november 2013

Han och jag #50

Jag smög in på skolan en gloppig januaridag och satte mig på en ledig plats. Det är längesedan, ännu levde Bob Marley och Ted Gärdestad, ännu var det landshövdingehus i hela hängmattan, ännu var vi oprövade och unga, ännu anade vi inte var vi skulle hamna sen. Han som blev min vän då fyller femtio idag och han bor i Majorna, den stadsdel där vi lärde känna varandra och där vinden sveper in salt och dofter från havet nu som då, som det alltid kommer att göra. Vi hade några år där innan tiden bar oss åt olika håll, vi sjöng på krogar och i parker, som man säger.
Det finns folk som till synes glider igenom livet utan bekymmer och så finns det såna som han och jag som lever våra liv som om vi vore huvudpersonen i en springsteenlåt. Vi är äldre nu, vi är klokare, vi har tagit liften upp och åker långsamt ner för pisten som är grön eller röd, men verkligen inte svart.

03 november 2013

Tvinga SD att ta ansvar

I natt var det biljakt på gatan utanför vårt hem. Polisen jagade någon, det small till och när vi tittade ner så blinkade blåljusen från fyra polisbilar och en personbil stod på trottoaren och dess förare och passagerare låg strax bredvid, vi fattade aldrig varför. I Malmö firar vi alla helgons dag på olika sätt, Sara och jag var på Östra kyrkogården och tände ljus innan vi gick hem och åt godis och så Så mycket bättre. Det finns klyftor och skillnader i den här stan. Några äter godis i en stor soffa och andra jagas av polis.
Och i Malmö exploateras detta faktum hyggligt framgångsrikt av Sverigedemokraterna. Man driver tesen om att stan kan och borde vrida tillbaks klockan till en annan tid och man gör det på ett försåtligt sätt. Och vi andra låter dem sätta agendan. Vi låter oss luras att diskutera deras förslag och analyser. Men SD är stans tredje största parti. De borde tvingas att ta ansvar för stans stora frågor. Tvinga ut dem i frågorna om ombyggnaden av sjuttiotalshusen, tvinga ut dem i planärenden och tvinga dem att på riktigt få plus och minus att gå ihop i den kommunala budgeten. Tvinga dem att ta ställning i skolfrågorna, bortom slagord och  sånt som inte kommunen kan besluta över.
Acceptera faktum att de existerar, men låt dem inte ta offerkoftan eller prata om sånt som stått i tidningen. Tvinga dem att prata om det som står på dagordningen. Så ser alla hur svaga och ynkliga de är.

01 november 2013

Heder?

Vi pratade om heder igår i fullmäktige. Ni vet det där med att en hel del tjejer och inte fullt så många killar nekas rätten att välja partner och hur de ska leva sitt liv. Det är fortfarande en lite skum politisk diskussion. Några vill inget hellre än att peka ur vissa grupper och ytterligare andra vill för död och pina inte peka ut någon och låtsas som om hedersvåld inte finns eller är typ samma sak som om en berusad äkta man slår sin fru.
Sen är vi ju några stycken som faktiskt skiter i vilka grupper som möjligen kunde pekas ut. Det handlar överhuvudtaget inte om grupper, utan om individer. Mänskliga rättigheter. Att inte se dessa utsatta unga människor eller att för en annan agendas skull låtsas att saken är något annat är ett oerhört svek. Det är ungefär allt som behöver sägas om saken.