31 mars 2014

Män i grupp går att tämja

Män i grupp är som en alien som någon släppt lös i rymdskeppet. Det kan hända vad fan som helst. Smörj sen med alkohol och utse en gemensam fiende så är skiten på plats. Det är dock ytterst sällan det går riktigt illa. För det mesta är det glatt och positivt, det får vi inte glömma. Om vi talar om fotboll är det för det mesta glada sånger och snälla tråkningar. Om vi talar om politik är det mest med käften man slåss. Men så slår det ändå över hos några få. En flaska viner och träffar ett bakhuvud och en kniv huggs bokstavligt talat i en rygg. Och sen tas det lite varligt avstånd från våldet och varje politisk grupp hävdar att just deras politik skulle sätta stopp för de tragiska händelserna för gott. Visst finns det idioter som tycker att angrepp är självförsvar eller folk med fel tröja eller hudfärg ska dö. Men se är farliga först när de får eldunderstöd. Och det går att förebygga. Det stavas troligen mer undervisning och vuxna förebilder i unga år. Det kallas klubbanda, demonstrationsvakter och matchvärdar. Disciplin och struktur. Och inte minst gäller att alkoholnormen måste bort. Om samtliga idrottsplatser vägrar att släppa in berusade, om all politik torrläggs så är det mesta våldet redan borta. Män i grupp går att tämja.

23 mars 2014

De andras liv

Även dagens löptur går åt pipan. Det funkar inte längre, helt enkelt. Min hälsa sviktar och jag har verkligen ingen aning om varför. Gissa kan jag ju såklart. Det och andra motgångar förstärker såklart varandra och jag ser svart och andas hetsigt i den vackra vårsolen. Men de andra, så fint de har det. Vackra hem och fita kroppar och fantastiska maträtter och lyckade barn. Nya spännande utmaningar och snygga kläder. Ingen depression där. Jag vet att det är så, för jag ser det i alla sociala medier. Och jag tar det till mig, trots att jag fattar att man aldrig kan instagramma svettiga sömnlösa nätter och att den som vill bli vald till något fint måste vara sådär kontrollerat visionär och varken komma med överord eller missprydande bilder. Jag vet, för jag gör så själv. Jag vill ju inte vara en loser, se ut som en loser eller säga losersaker. Mina presentationsbilder är tagna på Olivberget med klippdomen i bakgrunden eller på stranden i Santa Monica. Not so much när jag ännu en gång vaknat klockan fem på morgonen invirad i mina lakan. Vi lurar oss själva och varandra. Vi skryter utan att blinka. Vi är tuffa och fördömande. Ändå tycker vi att.de andras liv är mycket bättre.

21 mars 2014

Tomelilla

Jag får medge att min relation till byn där mina partivänner bjuder in rasister till gemensamma manifestationer är en smula komplicerad. I Tomelilla föddes min farfar och från Tomelilla fördrevs familjen Törnblad av politiska skäl (farfarsfar var syndikalist) för att sedan bjudas tillbaka när saker lugnat ned sig. För tio år sen åkte jag på besök i mina fäders by och såg farfarsfars och farfarsmors grav ligga halvt vanvårdade vid kyrkan mitt i byn.  Ett skinhead gick av tåget samtidigt som jag och på gatorna i centrum låg affärerna halvt eller helt tillbommade. Main street' s whitewashed windows and vacant stores, som Springsteen sjunger.
Vi har en del gemensamt, jag och byn vid sommarlandet. Tomelilla finns i mina gener och visst är det skånska landskapet bedårande vackert. Vad jag kan förstå är kommunen, likt många andra ställen i den skånska myllan, svårt kontaminerad av rasismens gift som tycks så normaliserad att partivänner inte ens ser SD som no go-area i politiska sammanhang. För mig är det fullständigt obegripligt, men det är ju mycket här i världen som jag inte begriper.
Däremot förstår jag att min farfar sökte sig till kusten och ut på sjön.
Från inskränkthetens gödselstackar drog han till de friska vindarna och mångfalden. Från konservativ hackordning till radikala ideer. Till stan, för det är i städer världen förändras. Han var ingen större hjälte, lika lite som jag är det. Vi led respektive lider av samma åkomma. Han bodde i Masthugget, långgatorna innan det blev fint. Far from Alabama, nära hamnkranarna och dofter av tång och nymalet kaffe. Hade han återuppstått från de döda hade han aldrig känt igen sig i Göteborgs hamnkvarter. Troligen desto mer i Tomelilla.

18 mars 2014

Nere på torget igen

Jag gick ner på torget ändå. Att bo på Möllan kan ibland vara som att bo på Liseberg, men vi har självmant valt att bo där saker händer och det kan innebära att en kvinnoseparatistisk avdelning står framför ens port. Sånt gör livet spännande. Återhämtningen aom.jag helgat dagen till blev som den blev och löpningen hade gått halvt åt pipan och när vi kom hem var torget fyllt av folk. På vägen hade vi sett hammarbyfans skrika och kasta saker. Tydligen hatar dom Malmö, om vi ska tolka deras enfalfiga talkörer rätt. Men på torget såg jag väldigt lite hat. Visserligen hade några organisationer lite överspända budskap och andra kunde inte låta bli att försöka sno politiska poäng, men det övergripande intrycket var en lugn beslutsamhet att sätta ner foten mot rasismen och säkra våra gator mot terror.
Det var inte bara de vanliga gängen med röda och svarta fanor, det var brett och djupt. Fast när regnet började tafsa på kepsar och frisyrer så började människor droppa av de med. Få stannade för reaggae och förnumstiga tal. Man visste varför man varit där. När vi sen måste ta ett steg bort från torget och gå in i den antirasistiska vardagen blir det både lättare och svårare. Lättare därför att det svar på frågan om hur rasismen bekämpas ofta angessom lite allmänt vänstergods och svårare därför att verkligheten tyvärr säger att det inte är så enkelt. Två av de länder som hårdast drabbats av giftet är Norge och Schweiz där rasism vunnit stora framgångar i allmänna val. Knappast länder som präglas av soppköer, om vi säger så.
Rasismens fysionomi är knepigare än så. Det socialistiska Polen var djupt antisemitiskt. Jag har mött rasism i mitt eget gröna parti. Förutom lagar och arbete mot diskriminering, för fri migration så måste vi varje dag gräva där vi står. Segern mot rasismen kommer inte bakom banderoller, utan i personalrum och på familjesammankomster. På ICA och på bussen, långt.  från slagord och oftast utan något som helst medhåll från talkörer.

16 mars 2014

Återhämtning

Det är ett halvår till valet då jag för sista gången ska väljas in i Malmö kommunfullmäktige. Sen slänger jag stafettpinnen för sista gången och går åt ett annat håll. Vi får se vart och det är långt dit. Mitt parti är starkare än någonsin, motkrafterna mot det som förstör finns på plats. Det kan behövas; min gata lyser röd i statistiken över utsläpp av kvävedioxid och idag firar vi söndag med koldioxidnivåer över 400 ppm för första gången.
Men idag vilar jag från politiken och världen. Jag är säker på att mina partivänner klarar av att välja bästa Louise till ordförande utan mig och den stora demonstrationen mot nazism kommer inte att sakna deltagare. Idag vilar jag genom att sköta mitt och vårt. Springer en runda för att försöka hitta hem till den form som behövs om göteborgsvarvet ens ska vara teoretiskt möjlig att genomföra och går sen någonstans med Sara. Återhämtning är  halva träningen, utan sin hälsa kan man inte klara något.
Idag hör ni inte så mycket ifrån mig.

12 mars 2014

Sol över #möllan

Solen går upp över mitt hem i världen en tidig morgon i mars och jag blir bländad av strålarna när jag korsar Bergsgatan på väg till jobbet. Det är en dag som börjar med hopp och havregrynsgröt och jag håller i känslan så länge jag kan. Jag tror vi klarar det här. Trots nazistattacker, trots att någon som vill döda judar bjuds in som talare till kommunalt stödda föreningars arrangemang, trots buller, utsläpp och kriminalitet. Det goda är så mycket större här. Yttervänsterns naiva slagord, grönsakshandlarnas rop om låga priser, kulturen, solidariteten, vi som älskar att bo och vara här, ruffigheten, livsstilsliberalismen. Och snart: värme och street life.
Vi ska andas lugnt och veta att det löser sig. Solen går upp över Möllan igen.

10 mars 2014

Vi skulle få leva här

Vi kanske trodde Möllan var en frizon. Trodde att inga nazister skulle våga sig in i det anarkokapitalistiska, radikalpratande, multikulturella, fina området med hög svansföring. Vi trodde visst att vi levde i ett undantag där vi mumsar vår vältestade falafel och klipper oss billigt hos Josef och förtalar hipsters och hatar Tomas Ledin.
Men Möllan är en del av världen. Även nazister letar sig över Nobelvägens barriär av asfalt och förbisvischande plåt.
Vi skulle få leva här och det gör vi. Men Möllan är ingen gated community för självutnämnda radikaler, utan några kvarter mitt i stan där folk är mer lika andra än vi vill tro. Bindeln har ryckts från våra ögon, oskulden är för alltid borta.
Det kan hända här.

08 mars 2014

Feminist trots allt

Det finns en skitnödighet på vissa håll som riskerar att förvandla feminismen till en sekt där man på stalinistiskt vis får göra självkritik om man inte kan de rätta begreppen och inte svänger sig med rätt ord. Ibland kommer feminismen med en påse klassförakt mot dem som i teorin ska befrias. Det är inte lätt för ett slitet vårdbiträde att fatta att hennes arbetslöse man är en del av ett strukturellt förtryck och troligen ser han sig inte som överordnad unga smarta genusvetare. från de hippa lattekvarteren.
Ibland blundas det också för kvinnor och tjejer som lever under sträng kontroll och vare sig får välja partner eller liv efter eget önskemål. När förtryckaren inte är en vit medelålders man så går sakerna inte ihop för alla.
Intersektionalitet, att olika förtryck hänger ihop och förstärker varandra är en grundläggande insikt som vi aldrig kan blunda för.
Men när jag har sagt det och bordet är rensat mot slutet av dagen så ser jag ändå hur min dotters chanser är mindre goda än mina söners. Jag ser hur min styvdotters klassföreståndare ursäktar tafsande pojkar med att de har hormoner som spritter och ser kollegor som på fullt allvar tycker att pojkar och flickor ska behandlas olika för att de, som det heter, är olika. I jobbet ser jag hur föräldrar, mer än 20 år yngre än jag själv, grundlägger en ojämställdhet som troligen varar livet ut och på fullt allvar tror att det är fria val som de träffat. I min vardag faller vi här i hemmet i samma fällor som våra föräldrar före oss, hur mycket jag än tagit ut halva föräldraledigheten. Ingen står utanför, ingen är utan skuld och ansvar.
Det är viktigt att vi feminister gör klart för varandra att vi delar en grundläggande insikt om hur mäns överordning drabbar oss alla och gör att så mycket blir fel och så många hamnar snett, men att vi också måste leva med skillnaderna oss emellan, för det finns både gröna, röda och blå sätt att handskas med saken.
För mig handlar det om varje individs rätt att leva det liv hen önskar sig oavsett vilken kropp hen föds i. Så enkelt och så svårt.

07 mars 2014

"Hi, how are you today?"

Det är lätt att vänja sig vid sånt man gillar. Så när vi går på planet i LA på väg hemåt igen och den blonda flygvärdinnan är tydligt irriterad över våra önskemål att sitta ihop i det halvtomma planet och dessutom inte kommer med vattnet vi beställt och betalat (ja, på norwegian kostar tom vattnet pengar) så inser jag hur illa det är med service och artighet i den nordiska kylan. I den kaliforniska värmen har vi vant oss vid att folk på gatan stannar upp och ger komplimanger, att kassörskan på 7eleven nyfiket frågar vilket språk vi talar, att den gamla damen på bussen och servitören på dinern snällt kommenterar den hebreiska texten på min tröja. Och att folk är hjälpsamma överallt. På riktigt. I Sverige får man väl bara komplimanger om folk vill ha sex eller pengar. Nu föredrar jag såklart på alla sätt den svenska välfärden framför USA:s groteska klasskillnader och otrygghet, men det finns en poäng i att se varandra och uppskatta och inte ta allt för givet. Det är saligare att giva än att taga. Jag hoppas att jag kan ta med lite av det där hem. Det och vädret.