31 december 2013

Istället för årskrönika

Om bara några timmar åker mina yngsta barn till sin mamma och istället kommer min svärmor hit och äter saffranspannnacotta och tittar på berusade människor som handhar sprängämnen på årets sista kväll, enligt vår märkliga svenska tradition. Och redan i morgon kickar supervalåret in sina första intryck. Mitt liv är ett av resor, nya möten, uppbrott och förändring. Jag är född att springa och att förändra världen och det kommer jag att göra nästa år också. Det blir ingen större skillnad. Det blir inget lätt liv nästa år heller.
Om du är medlem i de gröna i Malmö så tycker jag att du ska passa på att rösta i medlemsomröstningen, på mig och andra som du tycker kan passa in i laget som ska fortsätta förändra Malmö. I övrigt ska vi ta fajten i praktiken varje dag, för ungarnas rätt, för varje människas rätt och för klimatet och mot buller och utsläpp.
Och glöm inte - israelkritik är inte antisemitism, men antisemitism är fanemig inte heller israelkritik. Nästa år skriver Mahmoud Abbas och Benjamin Nethanyau på ett fredsavtal. Nästa år får Sverige en ny regering och GAIS går upp igen.
You can get it if you really want, när lyktorna tänds på andra sidan bron.
Gott nytt år.

29 december 2013

Så Zlatan gjorde er förvånade?

Det är spännande när konsensuskulturen krockar med den så omhuldade mångfalden. Folk frågar sig hur Zlatan hade mage att fälla en vass nedsättande replik om svensk damfotboll. Svar: det är den andra sidan av myntet med det där om att man kan ta en kille från Rosengård med inte Rosengård från killen, som det står målat i betongen vid cykeltunneln under järnvägen strax innan Zlatan court. Hade mediafolket och proffstyckarna rört sig lite mer i folkdjupet så hade de möjligen suckat en smula, men inte så till den milda grad satt caffelatten i halsen som nu skedde. Vilken planet lever folk på? Så som Zlatan säger, så tycker väldigt många. Det är nedsättande och sexistiskt, men likväl mångas uppfattning.  Kanske inte väldigt mångas här på Möllan, men väldigt många på Swedbank Arenas läktare och i trakten kring Rosengårds bokaler och för all del även i radhusonrådena ute på åkern. Fejsa det, drick upp latten och möt verkligheten.
Och Zlatan, då. Han blev rik och stjärna vid 19, han dribblar och skjuter som en gud och har aldrig behövt formulera en projektansökan eller försöka bli anställd eller omvald. Alla har tindrat med ögonen och prisat honom och hans enkla ursprung. Ett enkelt ursprung är sällan något särskilt ädelt. Det är bara enkelt. Och behöver man inte bli vuxen så blir man inte det. Om man får höra att alla älskar en för den man är så tror man på det.

25 december 2013

Arbetarklassen finns

Ungefär samtidigt som jag diskuterar finlir i den antirasistiska kampen med kultureliten så ringer min farbror. Det är knackigt med ryggen säger han. Två operationer, men det gör ont som fan ändå. Läkaren säger att man kan operera igen, men det kommer inte att funka, kommer max att hålla några månader.
Min farbror är 59 och har jobbat sen han var i tonåren. Han är betongarbetare och har gjutit både det ena och andra här i Sverige och även fem år i Norge. Han har sannerligen inte varit någon ängel, men har på arbetarklassmäns manér satt en ära i att inte ligga samhället till last. Han har säkert tjänat bra, men det väger ganska lätt när han sitter där med sin pajade rygg. Och vi andra tackar honom genom att glömma hans existens. Arbetarklassen som romantisersdes så det stod härliga till för 30-40 år sedan finns liksom inte längre. Men inte ens i ett tjänstesamhälle bygger husen sig själva. Och försäkringskassan säger.till min farbror att det nog är åldern som tar ut sin rätt. Åldern. Som om dom som glidit på. en räkmacka genom livet sitter med knäckt rygg och kass sjukpenning. FK frågar om inte min farbror.kan få ett lite lättare arbete de år som han har kvar innan pensionen. Någon arbetsskada är det ju inte enligt dem. Det är långt till den värld där medelklassflickor samlar in pengar på bloggen för att kunna skriva klart sin roman och långt från fina viner dyra glas. Min farbror vill inte ha ett lättare arbete. Kan han inte jobba ute med gubbarna så kan det vara. Jag tycker vi kan låta honom få vara fri. Vi kan säga tack och här är ersättningen. We owe him. Arbetarklassen finns. Det byggs, städas, plockas med varor och matas äldre. Om ni nu hade glömt det.

23 december 2013

Antirasism är inte vänster

Twitter flödar nu över av hat och fördömanden. En enda debattör tyckte att trotskisterna försökte stjäla den dina manifestationen i Kärrtorp och dessutom gillade hon inte att Kartellen uppträdde. Om det första kan man säga att trotskisterna vet att de aldrig kan vinna val och därför bildar kul organisationer med spännande namn eller smyger in i såna som redan finns. I princip lyckas de aldrig. Det andra är en smakfråga som jag inte lägger mig i. Det jag frapperas av är hur grinigt det är på vänsterkanten när inte alla säger ja och amen eller när inte alla köper socialistiska förklaringar om varför rasismen finns och hur den ska bekämpas. Hur vore det om man lajkade den mångfald som man säger sig förespråka?
I Malmö gjorde vänsterfolket det lättare för sig. Man samlade helt enkelt några hundra pers av de egna leden och så fick en vänsterpartist som själv gjort rasistiska övertramp och en socialdemokratik riksdagskvinna som en annan gång anklagade Israel för att masssakrera barn tala inför sina ryggdunkare. Så kan man också göra. Som ett bönemöte liksom. Själv tror jag att rasismen bäst bekämpas i oväntade möten och utan allmänt snack om sociala problem. Som när Tomas Lesin och Mikael Wiehe satte ihop ANC-galan.
Sen får organisationerna titta inåt också. Möter vi svennar, romer, judar och araber likadant? Tycker vi att Malmö, Sverige,  världen är för alla eller ska en LO-pamp eller självaste Billström stå och peka ut vilka som är välkomna in eller inte?
Antirasism är inte vänster. Inte höger heller. Det är den anmärkningsvärda insikten att alla människor är lika mycket värda. Så enkelt och så svårt.

21 december 2013

Man blir som man umgås.

En gång mötte jag en kvinna som gillade operetter. Hon tog mig på Kiss me Kate med Sven-Bertil Taube i huvudrollen. Vi satt och sänkte medelåldern kraftigt i Malmös stora fina musikteater.
Det var inget jag berättade för folk i min dåvarande krets av coola bekanta och vänstermöllaniter. Till råga på allt somnade jag under föreställningen. Hoppas bara att jag inte snarkade alltför högt. Dittills hade jag aldrig träffat någon som gillade operetter och nu 2013 känner jag inte en enda människa som röstar på SD. Inte vad jag vet i alla fall. Jag känner knappt någon som gillar Tomas Ledin och inte en enda som gillar dansbandsmusik.
Man blir som man umgås och man är begränsad. Det är ganska bra om man inser det. Alla människor som man möter påverkar en och det är klokt att bredda sina vyer. Problemet är att.man kanske inte fattar sin begränsning. Även om kommunalrådet vet att några lever på en fjärdedel av hans lön, även om boende i Sjöbo vet att invandrare inte alltid lever på bidrag så behöver man se det med egna ögon. Vi behöver blanda oss och skaffa oss erfarenheter. Och i politiken behöver vi byta ut folk då och då. Särskilt gäller det heltidspolitiker, vi som går upp och stämplar in i verkligheten varje morgon lär märka hur det ser ut för de svagaste. Men ingen är helt fri från tunnelseende. Ytterst få som har starka åsikter om politiker har någonsin testat ett politiskt uppdrag, ytterst få av dem som har tusen åsikter om Rosengård har någonsin satt sin fot där. Jag tror på möten, ruljans och utbyte. På rotation och frisk luft. För man blir som man umgås.

18 december 2013

"Skolan står över politiken"

Att säga att politiker ska lämna skolan i fred är närmast provocerande i sin dumhet. Skolan speglar det samhälle det befinner sig i och om inte folkvalda styr så gör någon annan det, någon som inte kan avsättas. Skolans utformning och innehåll är politiskt. Om skolministern möter de sjunkande skolresultaten med krav på kepsförbud och katederundervisning så är det ett uttryck för hans regerings syn på barn och lärande. Politik hela vägen.
Det är också en hint om vilket oliberalt samhälle den gamle majoren egentligen står för. Om liberal på något sätt betyder frihetlig så kan det inte vara skolors uppgift att ha synpunkter på elevers klädsel. Lösningen på dumma och oliberala beslut är inte att politiker ska sluta bry sig, utan att vi i september nästa år ska välja en annan skolminister.

16 december 2013

Jag är inte Jason

Sitter i köket och pratar med min dotter. Vare sig hon eller jag är Jason. Hon bor i Husby och jag bor på Möllan. Hon är pank som en kyrkråtta, men jag säger att hon har kulturellt kapital, trots att hon aldrig avslutat någon utbildning eller så. Man kunde ju önska att kulturellt kapital var något man kunde köpa mat och betala hyran för, men det är det inte. Dottern får vackert stå med mössan i hand och be om att få behövas. Klass slår etnicitet med hästlängder och även kön är betydelsefullt. När dottern kommer upp ur T-banan i Husby vid tiotiden på kvällen och killgängen bara står där är det hon som är uttittad och riskerar att möta glåpord från dem som i våras hyllades i de radikala salongerna. Tillvaron är mer komplex än man önskar och tror.
Det rör mig inte i ryggen att halva kändissverige snyftar om att dom är en framgångsrik artist från Lund. Det förändrar ingenting. Ingen nasse slutar kasta sten i Kärrtorp, hälften av Malmös judar vågar fortfarande inte gå på stan i kippa eller med davidsstjärna runt halsen och min dotter har fortfarande ingen egen plats i världen. Meningslösa statements och kramar i medelklassen ger inte tjejerna i Rinkeby en plats på fiket på torget. De enda förändringar som är värda något växer i möten och närvaro i världen. Det är mödosamt att förändra och förenklingar och egopics gör snarare skada än nytta. 

12 december 2013

Some flowers in your hair

Utanför dörren slår det råa kustklimatet mot mig och det förstärks ju längre ut på gården jag kommer. Det är inte särskilt kallt, men det är fukt som tar sig in och man känner att man lever nära det stora blå. Och jag gillar det. Hamnstäder är hemstäder och om några månader ska jag lägga ännu en till min samling. Jag ska till Kalifornien, till San Francisco. Det är ännu en dröm som blir sann och det är hon som tar mig dit, hon som tar mig till.alla de där ställena. Det har funnits i mitt hjärta sen Scott McKenzie sjöng sången om att åka dit och bära blommor i håret och rösten hördes ända från den kaliforniska solen till mitt barndomslandskaps transistorradioapparater. Men några blommor kanske det inte blir den här gången, för allt det där är längesedan nu. Harvey Milk dog, men längtan efter friheten att få leva fritt kan ingen slå ihjäl. Det tar sig kanske lite andra former nu, frågorna är svårare, svaren mer komplicerade och håret kanske är klippt kort när man vandrat in i livets andra halva. Ytan ser kanske annorlunda ut nu.Det kan så vara.Och jag längtar till SF. Till cable cars och Fish Fisherman's wharf. Till allt det där.

09 december 2013

50 minus två dagar.

My long time curse hurts, but what's worse is this pain in here. Det är Dylan, det är Just like a woman. Jag passar heller inte riktigt in någonstans och det är väl därför jag varit på så många ställen, tänker jag. Och jag fyller femtio långa år om två dagar bara. Jag ser mig i spegeln. Nyklippt är jag och förutom lite under ögonen är det väl inget som inte kunde varit minst tio år yngre, försöker jag bekräfta mig med. Det har gått så fort den här livhalvan. Det var som  det var igår jag packade ryggsäcken och gav mig iväg ut i livet som en snusmumrik på väg ut ur barndomens märkliga mumindal. Det har gått fort och det är så mycket jag vill ha sagt och gjort ännu. Kanske ser jag yngre ut för att jag brutit upp så många gånger från hus och hem och vanor, kanske ser jag inte alls yngre ut. Kanske spelar det ingen roll. Lugnet är inte mig förunnat, jag är född med smärta. Det enda lugn jag kan känna är vissheten i det. Jag tvivlar och våndas och sen går vi ut och förändrar världen. En buss bullrar förbi på gatan utanför och Sara säger nåt i sömnen. Så länge det behövs, så länge jag behövs ska jag förändra världen. Oavsett påsar under ögon eller biologisk ålder.

08 december 2013

Mitt extremistiska barn

Mitt barn är väldigt vänster. Det glädjer mig oerhört. Hen klistrar affischer och dricker kaffe på möten och drömmer om en bättre värld. Det finns en betydande skillnad mellan dem som drömmer om ett Sverige där vi med stålklädda kängor krossat allt främmande och svagt och dom, som i de flestas ögon naivt, drömmer om en värld av absolut jämlikhet. Jag kan alltså inte göra mig lustig över mitt barns ideologiska ståndpunkt, för den är hedervärd även om den skiljer sig från min i betydande avseenden. Det är inte samma extremism till höger och till vänster. Även om man kan bli de monster man bekämpar om man väljer våldsamma metoder så är det natt och dag mellan att bekämpa nazister och att vara nazist. De flesta långt till vänster önskar inte att Berlinmuren ska resas igen och dyrkar inte Stalin eller Mao, dom finns men är väldigt få. Det är för mig en smula diffust vad de önskar sig. Samtidigt finns det ändå en fyrkantighet och en tendens att slänga ut barn med badvatten som gör att jag inte tror att socialism i någon form är önskvärd. Taken är inte alltid så höga där till vänster heller, det har jag fått erfara. Ändå har min unge min välsignelse när hen slåss för en bättre värld. Som om hen skulle bry sig om just det.

07 december 2013

Mandela blir svensk partipolitik

Det är sådär typiskt svenskt i ordets allra sämsta mening. Minnet av Mandela blir alltså ett sätt att hugga politiska motståndare i benet för gamla synder, verkliga eller inbillade. Nu är det vänsterfolk som påhejade av Schibsteds skenradikala skvallertidning ska hoppa på moderaterna för att de aldrig eller för sent stödde sanktioner mot Sydafrika. Folk som backade upp Berlinmuren så länge den fanns och som idag blundar för antisemitism och islamistisk terror tar sig alltså friheten att hoppa på andra. Sopa i så fall framför den egna dörren först. Mandela, mästare på fred och försoning, är ett dåligt val som tillhygge i svensk politik. Så typiskt svenskt, så enfaldigt och elakt. Sedda i backspegeln har vi alla gjort tusen fel. Det får vi leva med och reflektera över så att vi i alla fall inte gör samma sak igen. Jag har inte mycket till övers för moderaternas politik under Bohman, det är inte det. Men de tyckte i alla fall aldrig att flygkapare var frihetskämpar och de stödde inte den kubanska regim som under sin första vecka avrättade hundratals politiska motståndare utan rättegång eller domar. Vi kan alla ta fel, men politik ska föras i nuet och handla om framtiden. Hur vi nu kan stötta Sydafrika och andra som behöver det. Historien kommer att tacka oss och Mandela kommer att le från sin himmel.

06 december 2013

Mandela

Jag var 18-19 år gammal. Gröna kläder hade jag, för jag var värnpliktig i armén i ett numera sedan länge nedlagt regemente i Göteborgs östra utkanter. Jag lyssnade på Free Nelson Mandela med Special AKA i mina lurar och bandet snurrade i freestylen om och om igen. Musiken var ska i den andra brittiska vågen och lustigt nog brukade det komma skinheads och dansa till den låten och andra. Mandela satt på Robben Island och det skulle han göra länge till. Några hållplatser från mitt regemente låg SKF som sålde stort i Sydafrika under parollen SKF HÅLLER SYDAFRIKA RULLANDE. Svenska företag profiterade på apartheiden, precis som de idag profiterar i andra diktaturer som t ex Kina och Saudiarabien. Det sågs som ett stort dilemma: drog man sig ur så skulle svarta mista jobbet och få det ännu sämre, påstods det. Det var såklart skitsnack och med tiden kom sanktionerna och gav motståndet moraliskt råg i ryggen. Jag gick genom Göteborgs gator med ett anti apartheidmärke på jackan och tyckte att jag bidrog till något. Det är lätt att överskatta sin egen roll i skeenden.
Vi såg Mandela som en gerillakämpe, som en glödande revolutionär, men det. jag ska minnas är hur han försonades och undvek blodbadet. Hur han trots 27 år bakom lås och bom såg FW de Klerk som en människa och att saker måste få ta tid. Att vi inte ska förenkla, demonisera eller.ta genvägar. Att vi ska bryta upp från de invanda föreställningarna.

05 december 2013

Att bli det monster man bekämpar

Cyklar längs Föreningsgatan med kasse på styret. I höjd med judiska begravningsplatsen blåser det satan i gatan och jag går av cykeln och leder den tillbaka en bit och tar vägen om Industrigatan istället. Ibland får man byta inriktning när motvinden piskar ens ansiktem Tell me about it. Men det är svårt. Ofta blir det precis som man inte tänkte. När man jobbar med barn som är oflexibla och som lätt får utbrott så är det lätt att själv bli lika oflexibel och bli alltför impulsiv och lättprovocerad. Det enda som händer då är att alla inblandade blir iskna, irriterande eller ledsna. Lösningen är att ha kontroll och alltid som pedagog handla medvetet. Inte att undvika misstag, för det kan man bara om man undviker allt. Och då får man heller inget gjort. Mina två sysslor i livet är på det viset extremt lika varandra. Politiken fungerar nämligen exakt likadant. Om du bara går på känsla i din kamp mot rasister och miljöbovar så blir du rigid och förfärlig. Risken är uppenbar att du blir det monster du vill bekämpa. Om du försöker bekämpa dem som baktalar dig genom att baktala, så blir du en baktalare du också. Det är lättare än man tror att bli något man avskyr. Därför förespråkar jag transparens också när det riskerar att göra ont. Om jag säger att jag vill lägga gammalt groll bakom mig så får jag först berätta om min egen del i det och vara beredd på följdfrågor. Jag tror det är klokt att påminna sig om att även dom man tycker jävligt illa om är människor. Sina känslor kan man inte styra, men däremot sina handlingar och ord. Kan vara värt att påminna om i dessa dagar.

03 december 2013

Rykten

Rumours är en skiva med Fleetwood Mac som kom i januari 1977. Det blev den dittills mest sålda skivan någonsin i USA och rekordet stod sig fram tills Michael Jacksons Thriller sopade banan med allt. Från Rumours kommer Don't stop och You can go your own way, Lindsey Buckinghams och Christine McVies superhits en bra platta som fick ett uppsving igen när Bill Clinton valde den förstnämnda låten som signaturmelodi. till sin återvalskampanj 1996.
Kanske tänkte Clinton ett steg längre än de flesta när han valde kampanjsång. Också han omgavs ständigt av rykten av olika slag. Det blir lätt så om man vågar stå för saker och utmana det invanda och de insuttna. I USA är saker annorlunda än här, men principen är densamma. Man ska inte vara otrogen. Den otrohet som det nu ryktas om i Malmös politik är knappast av sexuell natur, det skulle ingen bry sig om, utan handlar om att Nils Karlsson i smyg skulle vara borgare och därmed ett hot mot det rödgröna. Vem som sprider ut ryktet kan vi inte ens gissa och det spelar kanske ingen roll. Nu är ju Nils tvärtemot ryktet den kanske mest lojale politiker jag känner; lojal mot partiet och mot de överenskommelser vi sluter. Han har dessutom ett kompromisslöst engagemang för de som befinner sig ganz unten. Ingetdera är en självklarhet i vårt ack så individualistiska parti. Hos oss finns mycket medelklassperspektiv och egoboyande.
Jag när en from förhoppning att skitsnack och rykten inte ska löna sig. Den politiska debatten får gärna vara tuff, men det ska vara sakligt och öppet. Det dunkelt sagda är det dunkelt sagda. Därför säger jag till alla ryktesspridare: Du kan gå din egen väg. Vi slutar aldrig att tänka på imorgon.

30 november 2013

30 november

Vips var min namnsdag här och november singlar iväg som de sista löven på trottoaren vid parken. Det varken slaskar eller braskar i år. Den bara är, namnsdagen. Igår avfyrade mitt parti en antirasistisk raket och jag och Karolina och Bassem fikade med Sia som startat unga mot antisemitism och främlingsfientlighet, av en ren tillfällighet sammanföll händelserna i tid. Och vi pratade om hur antisemitismen här i vår stad får lov att finnas, hur den försvaras, förklaras, slätas över eller negligeras. Om hur några politiker försöker plocka poäng på att spela på fördomar och på en konflikt i en helt annan del av världen.
Rasismen och rasisten ser inte helt och hållet ut som förr. Ingen rakar skallen och lägger ner kransar framför statyer av döda kungar, några av dem som var där då har låtit håret växa en smula och bytt bomberjackan mot dressmans fina kostym för 1599 :-.
Och antisemiterna är som sagt inte nödvändigtvis de som hoppar och dansar till Die Fahne hoch. Man kunde önska att det vore så enkelt.
Nu får vi ibland bända upp golvplanken med en kraftig kofot för att tydligt se den mögliga grunden. Där rasismen göms i antisionism och öppen svenskhet krävs list och tålamod. Och fotarbete av folk som Sia som bildar kedjor och knyter kontakter mellan folk som annars kanske skulle hatat eller tittat snett. 
Och idag, då. Namnsdagen, krigarkungebs dödsdag.  Dagen går med löpning och julhandel. När kvällen börjar måla Bergsgatan i svart går vi över gatan och köper pizzor med mellanösternstuk till lördagsmiddag. För säkerhets skull drar jag upp dragkedjan i jackan hela vägen upp eftersom det är hebreisk text på min tröja. Också jag bär på fördomar och kan misstro den andre om jag inte ser mig för.

28 november 2013

Hej, jag är den vite medelålders mannen

Hej, jag heter Anders. Jag tillhör i många stycken de privilegierade. Jag är född i majoritetsbefolkningen i ett rikt land. Jag har både jobb och bostad.
Men jag är fan inte nöjd ändå. Man blir liksom inte det. Man tycker inte att livet är så hunky dory när ens ungar mår skit och när man själv har vaknat på parkbänkar och man har strulat till det för sig mer än en gång. Dessutom tycker man kanske att man skött sina ungar och har tagit ut halva föräldraledigheten, så varför ska man betraktas som förtryckare och överhet av folk som själva fötts med silversked i munnen?
Det är ju det här med individ och struktur. Det är inte enkelt. Det privata är politiskt, men man ska inte ta det personligt. Ändå gör man det. Den som vill förklara för mig eller Marcus Birro får ha tålamod och pedagogisk förmåga. Ska jag känna skuld? Nä. Ska jag ta ansvar?  Ja.
Marcus är rädd för avarter av feminism, vad det nu kan vara. För mig är feminism den radikala insikten att kvinnor är människor. Svårare är det inte i teorin. I praktiken är det helt sjukt svårt även för en präkto som jag. Tro mig.

27 november 2013

Hen är inte farlig

Hen kan vi säga när en persons kön saknar betydelse eller när vi inte vet till vilket kön någon definierar sig. Det är inte liv eller död, kan man tycka. Den som vill får såklart låta bli. Ändå hör jag folk oja sig. "Jag är stolt över att vara kvinna", säger någon. Och visst, det kan du väl vara, om nu en viss uppsättning genitalier är något att vara stolt över. Frågan är väl ändå varför Hen hotar eller irriterar några så. Kanske handlar det om att könstillhörigheter är en trygg fyr att sikta mot i mörkret. Kanske blandas personliga preferenser ihop med andras rätt att definiera sig själva. Kanske är det en allmän invändning mot nutiden.
Mitt tips är ändå att henhatarna vilar sig en smula. I finska och turkiska finns inte ens han och hon och vare sig Finland eller Turkiet präglas så mycket av radikalfeminism. Hen är inte farlig, bara man är varlig. Chilla.

25 november 2013

Brev från skolan

Nej, jag ska inte lovprisa partiets skolsatsning. Skulle jag något om den saken, så skulle det vara att fråga varför mitt partis ledning vill binda upp hundratals miljoner av Malmös budget. Och varifrån vi skulle ta pengarna.
Men det jag tänker skriva om nu handlar mer om det privata. Jag tänker på mailet jag fick idag från minstebrors klassföreståndare, där han skriver att sonen inte följt lärarens instruktioner på mattelektionen.
Tydligen var det så att ungen efter att ha blivit "färdig" med matematiken skulle välja något annat att göra, typ vad som helst i något annat ämne eller så (att sonen skulle fördjupa sig mer i matte fanns visst inte bland alternativen).
Det hade sonen inte gjort. Han hade istället, som det sociala djur han är, ägnat sig åt att umgås med sina vänner på den kvarvarande delen av lektionstiden och nu ville läraren att vi skulle ge honom en reprimand för detta tilltag.
Jag står ännu en gång häpen. Malmö har anställt lärare för att leda och fördela verksamheten i skolsalar och klassrum så att barnen leds till kunskap. Om eleven trots pedagogens ansträngning inte når kunskapsmålen, så får det göras om och rätt. Och läraren får skaffa sig de redskap och den auktoritet som behövs för det. Det är därför vi kostade på honom en lärarutbildning. Det kan inte vara föräldrars uppgift att göra lärarens jobb. Klart vi ska snacka med sonen, men skadan är redan skedd, läraren som ganska enkelt med en skarp blick eller lockande utmaning kunde tilldelat sonen en arbetsuppgift har tappat kollen och den naturliga respekten. Så luddig kan man inte vara i sin yrkesroll.
Det är inte bara högre löner som behövs för Sveriges lärare. Man behöver nog i en hel del fall kavla upp ärmarna och reclaima sitt klassrum, istället för att skicka osäkra mail till föräldrar.

24 november 2013

Rebel, rebel

Det är där hipstrarna äter. Hipstrarna och så en barnpassare med skinnjacka och en handläggare på Polismyndigheten Skåne med de brunaste av vackra ögon. Vi sitter och beställer lyxvarianter på brittisk gatuköksmat eller kladdiga goda amerikanska ribs. Ty sån är trenden; borgerskapet och vi som för en kväll hyr in oss i salongerna äter typ samma som pöbeln fast med dyrare råvaror och snyggare porslin. Det är fan långt från Espresso house där två sönderblonderade tjejer diskuterade hur botoxen skulle kunna leda dem till lyckan. Och lika långt hem till våra kvarter där falafelstället just döpts om till Möllans habibi. Och trendmatstället heter alltså Rebell. Jag står i schack, jag kan inte hitta orden som befriar. Ute rinner stans enda riktiga hipstergata förbi och vi äter och har det bra. Men nåt rebellande märks inte av. Snarare trötta höginkonsttagare som vet att klä ner sig innan de går ut. Denna stad är som en mänska, den har hjärta, den har själ. Här passar vi in, vi som är fria från band och bestämda tillhörigheter. Bara inte hipstrarna på fullt allvar tror att dom är rebeller, tänker jag när Sara ber om notan. För det är det ju vi som är. Vi står ju över alla moden och trender. Eller?

21 november 2013

Artikeln alla delar

Just nu delar alla jag känner (närapå) en artikel av en iransk flykting som är riktad till rasisten och järnrörsmannen Kent Ekeroth. Det vi får höra är en historia om hur ärlig och laglydig iraniern är och hur kriminell och omoralisk järnrörsmannen är. Ryggdunkandet florerar i hela min sajber. Det är väldigt fyndigt, tycker folk som i vilket fall som helst aldrig skulle säga nåt snällt om rasisten. Men jag funderar, jag. På ett sätt är jag lite förtjust i den skötsamma arbetarkulturen, Hen som går upp på morgonen och gör sin plikt och först efter det kräver sin rätt. Men så tänker jag på andra jag känner och inser att det är så svartvitt. Kanske skapar artiklar där vi fina pratar om hur fina vi är snarare sympati för rasisten. Kanske är det lättare för folk att identifiera sig med den där snubben som gör lite fel då och då än den som framställer sig som liljevit. Och delas artikeln av folk med goda positioner i systemet förstärks det kanske. Delas det av folk som själva vill att LO eller Billström ska stå vid gränsen och kontrollera invandringen så är det snarast hyckleri. Jag tror rakare puckar och skippat finlir. Jag tror att närma sig de delar av arbetarklassen som börjar tippa över åt det rasistiska hållet och ta debatten. För det är ju arbetarklass som röstar in järnrörsmännen, statistik-Affe och dressman-Erik i riksdagen. Inte DN-kulturs läsare. Kampen mot rasismen förs nog bäst öga mot öga på golvet, i kafferum och vid sidan av linjen när sonen spelar pojklagsmatch och delar av publiken hånar en spelare för hans utseende. Ekeroth är ointressant.

20 november 2013

Må dåligt konstruktivt

Vi kunde ha fattat att det var på gång igen, nu igen.Tecknen har lyst som eldskrift i skyn och till sist blev det för mycket. För några är varje timme, dag och vecka en kamp och ibland blåser medvinden i ryggen och ibland ska du klättra upp för K2 utan syrgas. Man får gå upp varje morgon och bestämma sig för att leva och det finns inget skyddsnät som varsamt sparkar dig i baken. Men jag tänker så här: må dåligt konstruktivt. Ta av det onda och och gör gott med det. Skriv färdigt din bok, gå med i en aktionsgrupp, blogga, spring en marathon. Låt inte det som vill dig illa vinna. Må dåligt konstruktivt, för.du kan inte fly.

16 november 2013

Min son gillar Ken Ring

Nej, jag såg inte Kens avsnitt av Så mycket bättre. Sara och jag var på konsert, det var absolut ingen bojkott, för jag är ingen bojkottande människa.
Min son kollade, han älskar Kens musik och när jag kom hem från konserten var cyberspace fylld av hyllningar. Jag kan förstå att min son gillar Ken, sonen bor på Lindängen och världen har inte alltid mött honom med ett välkomnande leende. Hos Ken hittar han saker att identifiera sig med. Inte för att sonen någonsin pratat om att våldta Madeleine eller skrivit rasistiska texter, men för att de båda är lika långt från hipsterland i sin identitet. Trots att sonen jobbar i förskolan och så sent som igår kallade sig feminist.
Däremot begriper jag inte de som vet bättre och ändå schasar bort kritiken mot Kens sexism och antisemitism. Det är något nedlåtande och korkat i att förvänta sig mindre av den som haft en taskig barndom. Man är inte sanningssägare för att man gottar sig i självömkan och skyller på andra. Det är inte sant att "USA är styrt av några judar". Hade Lars Berghagen i offentligheten kallat, tja, Christer Björkman för "jävla jude" så hade han för sista gången uppträtt i TV4.
Förståelse är inte samma sak som att acceptera något så som det är. Det är inte genom klappar på huvudet och bortförklaringar vi skapar ett samhälle för alla. Jag är inte engagerad i kampen för kvinnors rätt att bära slöja för att slöjbärande kvinnor är bättre än andra och mitt tal på torget mot afrofobi handlade inte om annat än att vi alla är lika med samma förtjänster och fel. Ingen rasism eller sexism är ursäktad.
Ingen växer för att jag tycker synd om hen. Alla växer av att få veta sina möjligheter och genom att få använda dem. Det är hela poängen med att kämpa mot strukturer. Jag pratar med min son om Ken och om rasism och homofobi. Jag kräver att.mitt vuxna barn ska förhålla sig till sakerna. Ingen är ursäktad. Inte Ken, inte sonen. Inte ens jag.

14 november 2013

Min första kärlek och ett omklädningsrum

En halv trappa ner ligger omklädningsrummet och sen är det en trappa upp till gympasalens trägolv och inlåsta bollar. Det rullar fram en arkivlåda av minnen redan vid anblicken. En doft av piss och känslan av kläder som kastats in i duschen. Den utsatthet dom så många barn känner och den rädsla som en gång var min. Vi snackar 35 år sedan. Tro mig, det har lagt sig. Det är inte längre och det. fick ett lyckligt slut. När jag funderar på varför det just blev jag och några till som blev utsatta så är svaret lätt: ensamhet. Svårigheter att förstå sociala koder och regler kanske man kan säga om man vill söka skulden hos barnet självt. Så kan det beskrivas. Det tog en stund innan jag fattade det och jag hittade med tiden mina sammanhang. Och jag fann mitt livs första stora kärlek. I vinet sanningen och sanningen var att jag egentligen var social och normal och inte alls blyg, hatad och ful. Jag glömmer aldrig känslan. Den var skönare än min sexdebut, bättre än mina betyg och starkare än någon av mina övertygelser. Men den sortens kärlek är mer svekfull än Judas iskararot och uppvaknandet brutalt och rått. Det var en lögn, men det går att leva i sanning. Det går att duga ändå, det går att leva utan skyddsnät. Det måste inte vara sjuttiotal för alltid. Det går att fälla ner backspeglarna.

11 november 2013

Istället för självömkan

Det är höst och nomineringstider. Men mest av allt är det vardagsmorgnar när man går upp, sätter sig på cykeln och förbannar att växelvajern är av och det blir ryckigt när man korsar Bergsgatan. Man får göra sitt efter bästa förmåga. Jobba och gå på möten, ställa böckerna i alfabetisk ordning och passa tvättiden.Det är sånt som är det verkliga livet, det är sånt vi håller på med här på Möllan precis som på andra platser. Livet är inte en enda fika på simpan, livet är en förälder som kommer fram och klagar och en annan som ger beröm.
Den är en kopp kaffe med frun och ett remissvar som måste få omedelbar justering. Det är att hålla linjen och ställa klockan på ringning 06.15. Det är att mödosamt förändra världen utan att självömkande tycka att man gör så mycket och får så lite tack tillbaks. Det är att lämna plats för andra och tacka för förtroendet. Det är att vara behövd men inte oersättlig. Det är så mycket.

09 november 2013

Tänder inga ljus ikväll

Vi står i kön på sunk-ica och jag funderar på att köpa ljus att sätta i min lilla menorah, som egentligen är en souvenir, en modell av den stora menorahn utanför. Knesset i Jerusalem. Det är ju årsdagen av kristallnatten och det kan vara värt att minnas att kristallnatten var slutet för judiskt kulturliv i Tyskland och att hundratals mördades eller fördes till läger. Det var ännu ett steg i den antisemitism som slutade med Holocaust några år senare. Men jag tänder inget ljus. Jag är ju inte jude, utan bara en goj som är vaksam och försöker säga det som måste sägas om antisemitism och annan rasism. Om varför jag inte går i fackeltåg längre har jag skrivit förr i bloggen. Det finns trots allt gränser för vilka sällskap jag vistas i och vilket hyckleri jag är beredd att acceptera. Så bor jag också i den svenska stad som plågas mest av antisemitism av alla svenska städer. Sara och jag sorterar böcker och gör pulled pork. På Möllan är det mörkt och blåsigt denna kväll. Uteserveringarna tar in sina stolar och bord och vintern är till för att överlevas.

08 november 2013

Spana åt vänster, kolla åt höger.

Frågan om vilka vi gröna ska samarbeta med kommer hela tiden fram. Det är vi som är kungamakaren, tydligen. Och kungen ska komma från endera S eller M. I Malmö samarbetar vi sedan 2006 organiserat med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är inte i alla delar en vandring i solen, tvärtom har det ofta gnisslat. Men det är inte nödvändigtvis vi som gnisslar. När S gått ihop med M för att driva igenom förlegade betongsatsningar eller när V har en ordförande som publicerar antisemitiska bilder och föreslår bojkotter av andra demokratier är det de som gnisslande avviker från det vi kommit överens om. Men för det mesta har samarbetet fungerat bra, trots våra skillnader. Ideologiskt är vi och S mer lika än man kan tro. Hos dom som hos oss finns en ideologisk spänst och mångfald. Deras huvudfåra ligger nära vår som ligger nära FP under Westerberg, typ. S är mest socialister när det är första maj.
Vad som händer om vår knappa majoritet faller efter valet återstår att se. Kanske dealar S och M som i Eslöv, kanske händer något annat. Att tilltro oss gröna makten att bestämma sånt själva är nog att tro för högt om oss. Smickrande, men kanske inte i den här verkligheten. Det jag lovar och svär är bara detta: SD ska få så lite makt som det bara går.

05 november 2013

Tack, valberedningen!

De grönas valberedning i Malmö föreslår att jag ska stå på fjärde plats på listan i valet till kommunfullmäktige. Det betyder med nuvarande gröna styrka en ordinarie plats. Inget tyder heller på att det kommer att gå sämre för oss än 2010 i nästa års val. Nu är det verkligen inte självklart att förslaget blir det slutliga resultatet i medlemsomröstningen, men jag tillåter mig ändå att känna mig glad och bekräftad. Det är tydligt att de som har som uppgift att analysera alla kandidater och väga samman plus och minus tycker att jag är lämplig att föra partiets talan och tillsammans med de andra mejsla ut och genomföra praktisk politik. Att jag inte varit rädd för att vara kontroversiell är uppenbarligen inget hinder och det glädjer mig i denna tid av genomspunna guldvågsvägda ord från politiker. Att jag bortom orden och retoriken ändå uppfattas som en samarbetsperson, en som är lojal mot gruppen och söker lösningar och peppar den som behöver det känns ännu bättre. Den bekräftelsen kan jag behöva denna kalla sorgsna höst när ångesten slår till och all världens nederbörd tycks stå som spön i just min backe. Jag är verkligen inte perfekt och blir aldrig någon större stjärna. Jag är en kugge i systemet, en käpp i fascisternas hjul och en som skyr enkla lösningar. Jag är good enough. Det räcker.

04 november 2013

Han och jag #50

Jag smög in på skolan en gloppig januaridag och satte mig på en ledig plats. Det är längesedan, ännu levde Bob Marley och Ted Gärdestad, ännu var det landshövdingehus i hela hängmattan, ännu var vi oprövade och unga, ännu anade vi inte var vi skulle hamna sen. Han som blev min vän då fyller femtio idag och han bor i Majorna, den stadsdel där vi lärde känna varandra och där vinden sveper in salt och dofter från havet nu som då, som det alltid kommer att göra. Vi hade några år där innan tiden bar oss åt olika håll, vi sjöng på krogar och i parker, som man säger.
Det finns folk som till synes glider igenom livet utan bekymmer och så finns det såna som han och jag som lever våra liv som om vi vore huvudpersonen i en springsteenlåt. Vi är äldre nu, vi är klokare, vi har tagit liften upp och åker långsamt ner för pisten som är grön eller röd, men verkligen inte svart.

03 november 2013

Tvinga SD att ta ansvar

I natt var det biljakt på gatan utanför vårt hem. Polisen jagade någon, det small till och när vi tittade ner så blinkade blåljusen från fyra polisbilar och en personbil stod på trottoaren och dess förare och passagerare låg strax bredvid, vi fattade aldrig varför. I Malmö firar vi alla helgons dag på olika sätt, Sara och jag var på Östra kyrkogården och tände ljus innan vi gick hem och åt godis och så Så mycket bättre. Det finns klyftor och skillnader i den här stan. Några äter godis i en stor soffa och andra jagas av polis.
Och i Malmö exploateras detta faktum hyggligt framgångsrikt av Sverigedemokraterna. Man driver tesen om att stan kan och borde vrida tillbaks klockan till en annan tid och man gör det på ett försåtligt sätt. Och vi andra låter dem sätta agendan. Vi låter oss luras att diskutera deras förslag och analyser. Men SD är stans tredje största parti. De borde tvingas att ta ansvar för stans stora frågor. Tvinga ut dem i frågorna om ombyggnaden av sjuttiotalshusen, tvinga ut dem i planärenden och tvinga dem att på riktigt få plus och minus att gå ihop i den kommunala budgeten. Tvinga dem att ta ställning i skolfrågorna, bortom slagord och  sånt som inte kommunen kan besluta över.
Acceptera faktum att de existerar, men låt dem inte ta offerkoftan eller prata om sånt som stått i tidningen. Tvinga dem att prata om det som står på dagordningen. Så ser alla hur svaga och ynkliga de är.

01 november 2013

Heder?

Vi pratade om heder igår i fullmäktige. Ni vet det där med att en hel del tjejer och inte fullt så många killar nekas rätten att välja partner och hur de ska leva sitt liv. Det är fortfarande en lite skum politisk diskussion. Några vill inget hellre än att peka ur vissa grupper och ytterligare andra vill för död och pina inte peka ut någon och låtsas som om hedersvåld inte finns eller är typ samma sak som om en berusad äkta man slår sin fru.
Sen är vi ju några stycken som faktiskt skiter i vilka grupper som möjligen kunde pekas ut. Det handlar överhuvudtaget inte om grupper, utan om individer. Mänskliga rättigheter. Att inte se dessa utsatta unga människor eller att för en annan agendas skull låtsas att saken är något annat är ett oerhört svek. Det är ungefär allt som behöver sägas om saken.

30 oktober 2013

Jag och min far

Det är på vägen mellan Viking pizzeria och Landskrona ip som han säger det. "Jag hade väldigt gärna velat träffa farfar". Och det är helt plötsligt, mitt i den kylslagna oktoberkvällen som om tiden stannade och vreds tillbaka 25 år, som i en film, som man säger. Min 22-årige son går där bredvid mig och det kunde varit jag som gick bredvid farsan på väg till stadion i Funchal för att se Nacional Madeira få stryk av Sporting Lisboa i cupen. Men i Landskrona är det ingen ljum sommarvind som smeker oss, utan svinkalla vindar från sundet som piskar i en stad kontaminerad av dålig självkänsla och gåsapågsrasism. Farsan skulle svurit åt det där. "Idioter", skulle han skrikit precis som den gången efter valet 1985 då.han ringde upp mig och i en kvart orerade om vilka puckon malmöborna var som röstat.in Skånepartiet med fem mandat i kommunfullmäktige.
Äldstebror hade velat träffa sin farfar och jag vill tro att de skulle haft utbyte av varandra. De kunde pratat fotboll och musik och farsan kunde lärt honom segla och köra bil. Jag går där och dagdrömmer på Landskronas lövtäckta gator. Och skönmålar. Min och farsans relation var allt annat än en enda vandring i solen och min och äldstebrors har inte heller alltid varit hunky dory. Också vi har emellanåt haft svårt att förstå varandra. Vi är kanske för lika och kanske var det så med mig och farsan också, det kan kvitta. En vecka efter Landskrona tar jag min son till det som.förr hette Eyravallen. Senast var där var med min egen farsa för dryga trettio år sedan, men då.var läktaren av trä och det kostade typ femtio öre att få in.
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar. Men han skulle aldrig förlåtit mig för att jag blev gaisare.

27 oktober 2013

Tro på det vi trodde på trots allt.

Kommunistiska partiet håller torgmöte i Örebro. Utanför rådhuset, mellan kyrkan och den vedervärdiga vattenskulpturen som kallas för likkistan, men som nog heter nåt fint och kulturellt. Några thailändska kvinnor säljer trattkantareller och en femteklass samlar pengar till sin skolresa. Ingen lyssnar på kommunisterna, ingen applåderar förutom talarens polare som sköter ljudet. Någon står en bit ifrån och säljer Proletären. Ingen köper, alla bara passerar. Jag kollar in dom medan talaren säger något om att svenska skolbarn säljs på blocket. Han tycker nog att det är en snygg metafor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som drömmer om att göra revolution i Sverige. Det är straffspark mot öppet mål. Jag tycker såklart att de har fel på nära nog alla punkter i sina analyser och förslag, men sonen säger att det är fint att stå fast vid sina åsikter och det får jag naturligtvis nicka instämmande till. De svenska kommunisterna vill inte bygga några gulag, de vill ha absolut demokrati och jämlikhet. Det är en hedervärd åsikt, för all del. Men det går inte att räkna ut allt. Människor är så krångliga att några vill si och andra så oavsett vad staten tror. Några drömmer om att resa jorden runt och andra nöjer sig med en rabatt att plantera rädisor i. Vi är så olika och det är den mångfalden som utvecklar vår art och klotet vi bor på. I 43 år har de som då kallades r-are planerat för en revolution som aldrig varit längre bort än nu. De tror på det de trodde på trots allt och det är både vackert och patetiskt samtidigt. Själv skrämdes jag bort från den delen av den politiska geografin i unga år. Det var för mycket marscher och möten, för skarpa fördömanden och för låga tak. En annan värld är möjlig, men den kommer inte med arbetarmiliser och plötslig dramatik, utan växer ur människors hjärtan bit för bit.

26 oktober 2013

MFF är vardag och tråkigt

Jag sitter i min mors vardagsrum. Ute faller regnet, men jag ska ändå strax ge mig ut i Karlslundsskogen för en löptur. Jag är alltså i Örebro och i morgon ska jag och äldste sonen se fotboll. Vi följer GAIS, som just nu är det tredje bästa fotbollslaget i Göteborg. Att MFF antagligen vinner SM-guld kvittar oss lika. Men hellre dom än Blåvitt, kanske.
En politikerkollega skrev häromdagen om MFF som en stor och viktig integrationsfaktor i Malmö. Lite pikant att han glömde att MFF bara omfattar pojkar och män, men det är kanske inte så noga med integration av kvinnor. Men om integration handlar om fotboll, så föredrar jag de städer som har fler lag en det enda, med makten lierade ljusblåa eller så.
I alla lägen är mångfald och alternativ bra. Om man tror på integration som att samlas kring en enda sak, så tycker man inte som jag. Därför talar jag hellre om mångfald och olikheter.
Dynamiken som finns i fotbollskulturen i Hamburg, Berlin, Göteborg och Stockholm, not to mention London och Manchester, är att föredra och jag känner per automatik sympati för de lag som är rebeller och utmanare. Men det är ju jag det. Andra får gärna hålla på maktens och näringslivets lag. Jag gäspar när jag ser ännu en malmöbo skriva nåt om MFF i sin status. MFF välter inga kiosker i Malmö. Det är vardag och tråkigt.

19 oktober 2013

Vägen till dylanland

Det var på den tiden jag var förvisad till en småstad och vantrivdes varenda dag och var utsedd till outsider och hackkyckling. Jag läste Ulf Lundells första roman och hörde om den där Dylan och ville höra hans musik på allvar och inte bara då och få i melodiradion. Min tjeckiska lågpriscykel i guldmetall tog mig till det lokala biblioteket, som var en oas, en fyr i der mellansvenska grådasket.
Jag frågade efter Mr tambourine man eller Blowing in the wind, men allt de hade var Blood on the tracks, så den lånade jag och behöll efter att lånetiden gått ut fyra veckor senare. Tiden stavades punk och döende progg, men jag såg ingen motsättning mellan de olika grenarna av samtidens radikala musik och tog till mig det mesta. Nyss hade pojkrummet fyllts av Sex Pistols enda riktiga skiva där basisten självklart hette Glen Matlock och inget annat. Att han snodde basgångarna från ABBA:s Rutger Gunnarsson låtsades man inte om. Typiskt nog för en mycket ung man var det Lily, Rosemary and the jack of hearts som föll i min smak på dylanskivan. Och Idiot wind. Men den gick från början till slut om och om igen. En sträv röst sjöng sanningar och påståenden och rösten förförde och förledde. Den förde mig bort från gruvhål och pittoreska röda trähus till Tanger och Hibbing och jag förblev där ute och är där än 35 år senare.

Vem är rasist?

Det där med vem som är rasist och hur de ska bemötas är en ständig källa till huvudbry. Det bästa hade varit om det fortfarande var nittiotal och alla kända rasister hade rakade skallar och brände kors och förnekade förintelsen. Inte ens då var det tyvärr hela sanningen. 1994 uppmärksammade jag i en interpellation att Malmös nattklubbar inte släppte in mer än "en viss kvot" svarta för att "de andra gästerna ville ha det så", som det hette. Och allt snack om att stänga gränserna för flyktingar från Balkan får dagens diskussion att kännas som en västanfläkt.
Viss rasism möter förståelse, medan annan fördöms på stående fot, medan ytterligare annan rasism nödtorftigt maskeras som något annat; kritik mot vissa länder eller "familjer" eller .
I Malmö där jag lever och verkar möter t ex antiziganism och antisemitism förståelse även från beslutsfattare, precis som flyktingfientlighet bland äldre som "inte känner igen sin stad", trots att stan självklart alltid befinner sig i förändring.
Men det där är dumheter från början till slut, det är infantilt och okunnigt att döma människor på grund av deras ursprung eller utseende. Ju äldre någon är, desto större anledning har jag att förvänta mig.mognad.
Det vore enkelt och bekvämt om rasismen bara fanns i det lilla järnrörsgänget och deras förvirrade fanclub. Men det finns som sagt både här och där, från höger till vänster och från fattig till rik, från svenne till blatte. Det är bara att dagligen och stundligen konfrontera.

17 oktober 2013

Du och jag, Emil

Emil i Lönneberga är så jävla bra att jag nästan får tårar i ögonen. Vi i Sverige har skämts bort med bra barnlitteratur genom Astrid Lindgren och hennes efterföljare och normaliserat att en bra barnbok/film har ett tydligt klassperspektiv och inte väjer för det som som är svårt. Bulten i bo visste inte vad han skulle göra med allt som bubblar upp i honom när han dricker, säger Astrid utan att vare sig försköna eller moralisera i onödan. Och så sjunger drängen Alfred fattig bonddräng, som jag inte fick lov att lära barnen på mitt förra jobb, trots att det är det bästa Astrid skrivit enligt henne själv.
Nu har det skrivits kopiöst med avhandlingar och artiklar om Astrid Lindgrens böcker och de har kallats ön det ena och andra. Själv värjde hon sig mot alla analyser, hon bara skrev sina berättelser och folk fick väl läsa dem hur de ville. Hon är extremt stilsäker och har känsla för detaljer och miljöer. Man satt andlös när någon vuxen läste och önskade sig ostkaka och smålandskorv, trots att man inte visste vad det var. Och Emil åkte med Alfred och badade och fiskade kräftor. Du och jag, Emil. Vad littvetarna än säger.

16 oktober 2013

Dylan på gott humör

"Han är på gott humör idag", sa jag till Sara. Jag och flickan från landet i norr, min egen Sara, satt i var sin skön dansk fåtölj och såg Dylan gå på i tid med något som liknande ett leende. Vi vet ju att det där kan variera, han kan stå med luvan uppdragen och sura, han kan lojt köra Knocking on heavens door med en sarkastisk kommentar och hans röst kan vara helt sprucken som för två år sedan i Malmö arena. Det kan bli hur som helst och vilken del av hans katalog som helst.
Igår var det den senaste produktionen Tempest som var huvudlinjen. Ett litet band, bara fem man starkt och en kväll som musikaliskt flörtade med jazz, blues och lite country. Det var bra, men det är.den rockige Dylan som tar störst plats i mina öron och min själ. Det är Desire och Infidels som äger mitt hjärta, flankerad av Blood on the tracks. Nu valde han annorlunda, som han alltid gör och det är gott så. Dylan kan ingen tämja eller styra. Kanske är Tempest ändå inte bra nog att äga en hel kväll. Men Zim gör som han vill och bryr sig inte om oss. Han går sin väg, jag går min.

15 oktober 2013

Ensam mamma söker vaktmästare

Här i hemmet tittade vi på ensam mamma söker. Dokun om de tillfångatagna så kallade etiopiensvenskarna valde vi bort.Det är något som irriterar med hela den saken, men det kan vi ta en annan gång. Ensam mamma är förresten tioåringens favoritprogram. lngen vet riktigt varför, men det är ju lite pussar och annat spännande. Det är heller ingen feministisk orgie, om man säger så. De som tycker att genustjafset gått för långt kan med fördel bänka sig vid TV:n varje måndag.  "Ensam mamma söker vaktmästare", tänker jag när jag ser kriterierna som männen väljs på. Det ska tävlas i trädgårdsarbete och i att sätta upp lampor.  Mammorna beklagar att han inte sätter blommor i hennes hår och önskar en stark kille som spelar fotboll med sonen. Ja, herrejävlar. Folk får såklart ha vilka preferenser de önskar, men om du vill att din partner ska vara den som tar de första och största stegen så får du veta att andra. sidan av det myntet är att du är den som förväntas vänta på din tur och tills dess sitter passiv. Om han köper blommor så är det rimligt att han har mer pengar. Allt kostar, du kan inte äta kakan och ha den kvar. Därför blir jag så glad när jag kommer till jobbet och en liten tjej styr upp en aktivitet med tjejer och killar blandar. Hon väntar inte på att få en blomma satt i sitt hår, hon tar sin plats. Genusfrågorna finns och måste jobbas med varje dag. Inget kommer från ingen. Män är inte födda till vaktmästare och kärlek kommer inte vid några första ögonkast. Romantik är en snabb kopp kaffe med henne en trött tisdagsmorgon. Och det är väldigt bra så.

12 oktober 2013

Politik som rumble in the jungle

Du ska helst ha ett psyke som Ali i Rumble in the jungle, du måste tåla smäll efter smäll och nöja dig med att bli omplåstrad i din ringhörna. För även om boxningsmetaforen inte håller fullt ut så ställer rollen som politiker krav på uthållighet och stryktålighet. Målbilden måste ligga klar där framme. Du ska se på mandatperioden som ett maratonlopp där du måste disponera dina krafter och inte bränna ut dig i första backen.
Boxning och maraton, alltså. När det borde vara som lagtempo. Men hur det än är så är det du som ska läsa dom där handlingarna och analysera dem. Du ska med gott humör ta dig upp i talarstolen och samtidigt ska du vara lyhörd för andras argument och se upp för ryghhugg.
Politik handlar om att förändra världen. Det kostar tid och tankar. Det får inte förenklas eller ses som omöjligt. Det är ett jävla slit. Det är otacksamt. Det är värt det.

10 oktober 2013

Låt Malmös niondeklassare åka till Auschwitz

På lördag debatterar jag afrofobi i folkets park. Det är i efterdyningarna av det ännu inte uppklarade hatbrottet mot en man och hans lille son och Malmös afrosvenska minoritet är på goda grunder jävligt förbannade och kanske även rädda och oroliga. Här sitter inga rasister i regeringen som i Norge, men vi kan inte vara lugna och fina för det. Vi kan inte heller förklara bort och psykologisera rasismen som unga olyckliga mäns frustration mot ett samhälle som sviker.
Jag tror att vi måste gå till grunden med frågan och inse att skit rinner uppifrån och ner. Afrofobi, antiziganism och antisemitism är en plåga för Malmö. Och vi kunde ju önska att det var arga män med rakade skallar som stod för det där, för allt vore ju enklare då. Men tyvärr ser det inte ut så. Till och med folkvalda har trampat över grovt, åtminstone verbalt,och då inte bara folk i det lilla rasistpartiet.
Jag vill att skola och samhälle slutar ducka och förklara bort. Vi måste reflektera över vår historia och samtid och jobba med unga i stan. En del i detta bör vara att niondeklassare får tillfälle att besöka Auschwitz och resterna av den utplånade judiska kulturen i Polen.
Det säger så mycket om rasismens yttersta konsekvenser att folkvalda ledare kunde genomföra ett industriellt folkmord mitt i den europeiska kulturens kärnland.
Rasismen måste bekämpas varje dag.

09 oktober 2013

Du kan lugnt ta upp din mobil, morsan

Det cirkulerar några texter på nätet där den högt applåderade meningen är att vi föräldrar var bättre förr och är sämre nu och att barnen får för lite av vår tid. Annat var det förr, kommenteras det och man jämför sina glada barndomsminnen med sånt man hört på skolgården på barnens skola eller på ungarnas träning och så. Lägg ner telefonen, säger man. Engagera dig i barnens träning och läxor och var inte så egoistisk.
Jag håller inte med om gnället. Jag tycker de flesta föräldrar är bra nog, i alla fall dem jag träffar och det är ju ändå några.stycken. För mig är inte höjden av gott föräldraskap att skjutsa sina avkommor hit och dit och ordna playdates långt upp i mellanstadiet. Vi ska inte heller utbilda barnen, den tjänsten anställer kommunen andra för att utföra. Dessa kallas lärare. Ungarna ska bit för bit ut ur familjen och in i världen och det är bara bra om de kan ta sig själva till skolor, träningar och kompisar. Att vara förälder är inte att släppa allt eget. Du kan lugnt ta upp.din mobil en stund, morsan. Du finns ju där om det skulle behövas.

06 oktober 2013

Inte bara Staffanstorp

Det är inte bara politiker från Staffanstorp som reser till mässor på franska rivieran och lever lyxliv på din och min bekostnad, det förekommer i större och mindre omfattning på många håll. Men det är inte heller det normala beteendet bland oss politiker. Studiebesök och nätverkande är bra och nödvändigt för att våra länder, kommuner och landsting ska utvecklas. Om hjulet redan är uppfunnet på ett håll behöver inte Malmös tjänstemän också lägga huvudet i djupa veck och rita cirklar i 3D-format. Sådär funkar det ofta. Ibland är det väl många resor kanske och väl långt bort. Och ibland slår det över. Ibland är det så att politiker och tjänstemän intalar sig att lyxig mat och fina hotell liksom hör till uppdraget och är något man förtjänar som tack för alla handlingar man tvingats läsa hemma vid köksbordet och alla kvällar man tillbringat på möten med svagt kaffe i rum med dålig luft.
Det är då man måste gå över på andra sidan gatan och betrakta sig utifrån och om inte moralen räcker till, i alla fall fråga sig hur man vill bli sedd. Som politiker ska du försöka att vara lite bättre än andra, så kanske du blir lika bra. Det gänget vi är en del av är de som valt oss och betalar våra arvoden, inte de företagsledare som vi träffar på mipim eller på torget i Bergen.
Det är såklart lätt att frestas att ta i lite för mycket och unna sig när man har chansen. Men den som har ansvar för miljarder av andras pengar i kommunala budgetar måste klara att hålla i plånboken när det kommer till privat konsumtion. Det ska ni begära av mig. Att sen skattemedel inte ska gå till alkohol eller andra droger måste vara en självklarhet.

04 oktober 2013

#Lampedusa

Det går inte att ta in det. Det finns ingen möjlighet att räkna dem alla, människa för människa, lik för lik på kajen i Lampedusa, det namn som för alltid kommer att förknippas med en brutal och omänsklig invandringspolitik och världsordning. För det är ju både och. Som en dubbelbestraffning. Människor får inte välja bostadsort och världens handel är ordnad så att fattiga människor inte får lov att sälja det de odlat på den europeiska  marknaden, samtidigt som mina skattemedel subventionerar vin och vete från det rika Frankrike.
För mig är handel och migration frihet och humanism och jag måste stå upp för det också när bruken stänger, också när vinden viner, också när det kostar mig.
Jag tror på en ljus framtid. Den kommer inte att komma per automatik, inte ens enkel, den kan kosta bekvämlighet och förändrade livsstilar. Det får kosta vad det måste.

02 oktober 2013

Här bojkottas inte

Samma dag som vi tänder ljus för att hedra mammas morbror Tage och alla andra hjältar som hjälpte danska judar att fly över sundet så träffar några internationellt sinnade partivänner representanter för den rörelse som åter vill bojkotta judar. Det gör mig ledsen, såklart. Israel, igen. Av alla världens stater. Få menar att vara antisemiter, men effekten blir ändå antisemitisk, eftersom det troligen inte är de 20 procenten muslimska israeler som ska bojkottas.
De araber i Hebron som hissar naziflaggor och skanderar "Stäng Guantanamo - öppna Auschwitz" är bara offer som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Ingen bojkott där heller.
Men vi behöver inte fördjupa oss mer i just den fråga som vi så ofta talar om här i tankesmedjan, utan lämnar den med förhoppningen att förhandlingarna som pågår leder till en varaktig fred.
När jag var på internat med nämnden och vi diskuterade samrbetsprojekten med Kina så undrade jag ändå om någon alls funderat på frågan om att bojkotta denna brutala diktatur där nackskott bokstavligen är billigare än fallskärmsavtal, för att travestera en gammal slogan. Nej, det hade ingen tänkt på, lika lite som Saudi-Arabien bojkottas eller Arabemiraten där man kan fängslas och dömas för exempelvis sex utom äktenskapet.
Om vi börjar bojkotta och är konsekventa så blir listan väldigt lång. Det är nog tom så illa att de flesta av jordens länder skulle hamna på den. Till vilken nytta?
Jag har heller aldrig hört att inställd handel öppnar för fred och samarbete. Rätt så tvärtom. Ömsesidigt utbyte skapar kontakter och samtal som sprider demokrati och välstånd. Klimatfrågan behöver alla aktörer den kan få, vi har inte råd att vara kräsna.
Jag snackar med judar, muslimer och kristna. Diskuterar politik med höger, vänster och mittenfolk.
Handlar varor från Malmö, Palestina och Kuba. Här bojkottas inte. Här handlas och samarbetas.

01 oktober 2013

Mitt enda liv

Ta vara på ditt liv, detta är din stund på jorden. Livet går inte i repris. Lev din dröm, living la vida loca. Du kan bli det du vill, bara du kämpar på.
Så går snacket, så faller orden som höstlöv ner på den fuktiga gräsmattan.
Det ställer oerhörda krav på mig. Jag ska inte bara klara av att leva i vardagen, sköta mina barn och förändra världen, jag ska dessutom anstränga mig.och lyckas med min dröm. Man kan få panikångest för mindre. Det finns dagar då man får vara glad om man orkar komma på vad man ska ha till middag eller att gå ner och lägga rätt sopor i rätt kärl i miljörummet på gården. Det finns nog skäl att downshifta sina ambitioner en smula. Att vara bra nog förälder och partner är fullt tillräckligt. Att älska och älskas, att göra någon liten insats duger gott nog. I detta enda liv.

29 september 2013

Därför är jag inte "liberal"

Springer Lidingöloppet, men får gå av banan efter drygs milen. Allt är galet idag, jag är trots goda förberedelser yr i huvudet och illamående. Första milen tar långt över en timme, när den borde gått på 45-50 minuter. En sjuksyster frågar hur jag har det och ger mig vatten att dricka. Jag får åka bil till Grönsta och jag kvicknar till och tar buss och T-bana till hotellet. Folk hjälper mig, jag kan räkna med dem, jag behöver inte be dem.
Själv har jag alltid känt mig udda och utanför. Mina vägval har ibland varit obegripliga till och med för mig själv. I konformistiska rörelser passar jag inte in, inte heller i grabbgänget eller så.
Jag har en liberal människosyn och varm sympati för frihetslängtan och anarkism. Jag vill välja samlevnadsform, måla mitt hus i vilken färg jag vill, söka min lycka där jag önskar, skriva min bok som jag vill och klä mig så utmanade som jag önskar Men jag har också behov av ramar. Jag kan inte begära utträde ur världen eller strunta i att betala skatt. Skatt och förbud är ett jävla förmynderi, men utan det bygger vi inget samhälle. Till skillnad från Margaret Thatcher så menar jsg att det finns ett samhälle. När folk är konsekventa liberaler eller socialister så skakar jag på huvudet. Det är främmande för mig att rakt av köpa ett trossystem.Jag plockar karameller som jag vill från politikens lösgodishylla och det viktigaste är alltid att sätta ungarna först, att lämna över jorden i ett sådant skick att de kan och vill ta över den. Jag betalar min skatt och springer mina mil i skogar och på asfalt. Jag tackar för hjälpen och förväntar mig inget tack i retur.

23 september 2013

Min farmors stad och jobb

Jag slår på TV:n och det är något program om hälsa. Äldre personer skickar brev och mail och får snälla, lugnande pedagogiska svar. Det är långt till störiga freakshows där vi ska flina hånfullt åt fetton som inte tar hand om sig. Jag är på hotell och jag är i Ystad. Hela dagen har jag suttit och diskuterat miljöfrågor och tackat av min hitillsvarande ordförande. Varje gång jag är på hotell så tänker jag på min farmor, hotellstäderskan, arbetarkvinnan, i förtid död i cancer. Jag minns hennes äckliga commerce och hennes tidiga död. Ibland satt vi hennes kök på andra lång mittemot journalisthögskolan och vi snackade om allt möjligt och omöjligt under det halvår jag bodde där. Hon föddes här i Ystad och lurblåsaren fanns i hennes hjärta till hennes död, trots att hon bara var femton när hon for till Göteborg. Hon levde på att plocka skit efter andra och bädda sängar och putsa kranar på hotell. Hon slet ut sig, men det var till sist ändå cancern som tog henne. Om henne skrivs inga böcker och hålls inga minneskonsertr. Inte ett ord vare sig i TV eller Sydsvenskan. Och nu ligger hennes sonson på ett hotell i hennes födelsestad och är mer privilegierad än jag fattar. Jag hyllar hennes minne genom att jobba för en bra miljö och försöker att inte stöka till så mycket här på rummet. Det är futtit, men det minsta jag kan göra är ändå något.

22 september 2013

Usel löpare

Nästa lördag springer vi Lidingöloppet och denna lördag är det då dags att putsa formen. Sara drar iväg en mil och jag ska springa backe ute på Bulltofta. Backen jag tänkt mig är brant som fan och lång som en fjärdedel av Aborrbacken. Eller mindre, som ni vet har jag en tendens att överdriva saker. Så lunkar jag så småningom från starten och bort till backen. Det är segt och allt jag känner är överflödiga kilon och spända vader. Så.är jag framme vid backen och springer upp en gång. Hej och hå, det är skitjobbigt. Flåsar som en snuskgubbe och håller på att ramla på vägen ner. Pausar vid bergets (kullens) fot och gör sen om processen. Då kommer dom, boysen. Fyra man, 20-30, och med lättheten hos en hind löper de om mig och när jag väl stånkat mig upp är dom fanemig på väg upp igen på andra varvet. Jag pausar och kollar på dem. Kanske hockeyspelare, kanske nåt ännu tuffare. Jag blottar mina fördomar och tänker att, jaja, har man inget liv i övrigt kan man ju bli sådär snabb och stark. Men det där har jag ju ingen aning om. Kanske. pausar de från uppsatsskrivandet en stund och själv är jag verkligen ingen nobelpristagare i någon gren.
Jag är en usel löpare som tänker kassa tankar om andra. Fy på mig. Men sen tänker jag att det enda jag behöver jämföra med är mig själv i soffan eller sängen. Att jag hur som helst aldrig blir 20-30 igen, men kanske 80-90 och då bland annat för att jag motionerar regelbundet. Och nästa lördag är jag och Sara två i den mänskliga ström som kallas Lidingöloppet. Där är varken snabb eller långsam, där är vi en del i en rörelse.

21 september 2013

Låt #Bajen behålla sina poäng

GAIS fick spö igen. På planen efter avbrottet, men också på läktaren när några modiga huliganer bröt sig in på en avstängd läktare och slängde ner saker på grönsvarta fans nedanför. Det första var idrott, det andra dumhet och kriminalitet. Och hur arg och besviken jag än blev så har jag svårt att se att de 15 000 bajare i publiken på Tele 2 arena som inte slängde saker på gaisklacken ska straffas med tomma läktare. Jag har också svårt att vara för poängavdrag. Att kollektivisera någras kriminella beteende är galenskap, för det fråntar individen hens ansvar. Sen fanns det inget att anmärka på det idrottsliga, vi spelade, vi fick spö, sånt är livet. GAIS ledning är skarpa i sina uttalanden och det ska man vara. Men rikta det åt rätt håll.

20 september 2013

Factory

Sossarna lät producera en text som handlade om att man förde en politik som gick ut på att unga ska gå upp i ottan och sen lyckligt jobba dagen i ända eller hur det nu stod. Den fick häftig kritik från de egna leden. Så kunde man ju inte skriva. Ungdomen skulle rygga inför tanken.  Men jag vet inte jag. Ryggraden i allt välfärdsbygge är just det, skulle jag säga; människor som går upp och går femtio steg till lagårn och mjölkar, eller sätter sig på sin kalla cykel och lyssnar på Håkan Hellström en stund innan de når fram till vårdcentralen där de tar sig an dagens första halsfluss.
Det finns inga genvägar, ytterst få kommer att kunna leva på att rappa, spela boll eller blogga om att de sitter på café med sina vänninor och pratar om infantila TV-serier. Och tur är kanske det. Sossarna var nåt på spåret i sin ratade och hatade text. Känslan av att göra nytta, få en slant för besväret och kanske en ljummen kopp kaffe i en sliten byscha är obeskrivligt skön. Att stämpla ut klockan fyra på fredagen och gå och lägga handpenningen på radhuset.
Oavsett om vi kallar våra visioner gröna, blå eller röda då kräver det att de flesta av oss stillsamt gör det vi måste för att få det vi vill.

18 september 2013

"Får man inte ha en tro när man är politiker? "

På fullt allvar får jag den frågan när jag påpekar det olämpliga i att en medlem i en framgångsteologisk församling väljs till minister. Och svaret är självklart: jo det får man. Och jag har samma rätt att vara kritisk. Om ens tro är av sådan art att dess moraliska regler ska höjas upp till allmän lag, så är det galet.
Om man till exempel är emot aborter, så är det fullt okej så länge man inte vill förbjuda andra att göra abort. Om man tycker att äktenskap är för man och kvinna, så är mitt förslag att man gifter sig olikkönat. Om man är emot skilsmässor så lever man efter det.
Lev och låt leva. Enkelt och lätt.
Jag känner inte Elisabeth Svantesson närmre. Kanske kan hon skilja på tro och politik, men jag tvivlar. Hon är religiöst aktiv i en starkt politiserad gren av kristendomen, en slags moderat version av Omar Mustafa. Det får man vara, precis som jag som sagt får ifrågasätta det kloka i att göra en slik person till minister över oss vanliga dödliga arma syndare. Hennes omtalade stöd för Israel ger jag kanske inte så mycket för heller. Den grupp kristna hon tillhör har den befängda idén att alla judar måste bosätta sig i Israel, varpå Jesus ska nedstiga och ta över. Det låter fan som science fiction, men det är i det ljuset (eller mörkret) saken ska ses. Det är mer Mea Shearim än Tel Aviv pride, liksom.Nåja. Kanske blir det ändå bra till slut ändå och sänkt arbetslöshet är ju trots allt värt en bön eller två.

17 september 2013

Dagis?

Jag tänker så här: att säga dagis är som att säga bamba eller plugget. Det är slang, det är ingen big deal. Vad jag förstår handlar det för några om det vanliga pratet om att höja yrkets status. Tydligen kan man göra det genom att betona namnet på verksamheten, menar man. Jag tror snarare att yrkets och verksamhetens status höjs genom att vi levererar och visar det. Förskolan håller inte alltid den fantastiska kvalitet som hävdas, det är påfallande mycket trender som kommer och går och för mycket snack och för lite verkstad. Förskolan konserverar könsroller och har ofta en ängslig attityd gentemot föräldrar och omgivande samhälle. Sen är ordet förskola inte så fint. Det implicerar genom prefixet för- att verksamheten inte är en storhet i sig, utan mer en väntan på något annat.

16 september 2013

Jo, ett svar. Ungar är olika.

Klyschan att ungar är olika har stämplats på dokument efter dokument och upprepats i politiska tal och slagord. Ändå är det så jävla svårt i praktiken och allra svårast är det när det gäller barn som faller utanför normen. Ni vet vi som inte bara kunde skärpa oss eller ta oss samman och allt  vad vi fick höra. Jag tillbringade en god del av mitt första skolår i korridoren. Jag satt inte snällt och skrev A i långa rader som mina duktiga klasskamrater. Jag skrev ord och meningar istället. Hemska jag. Sen snackade jag. Usch då. Man kunde ha låtit mig sitta och skriva efter eget huvud. Kanske hade det blivit så idag, men det kan man inte vara säker på. Barn med eller utan diagnoser utmanar oss vuxna. Eftersom äpplena inte faller långt från päronen, så har jag sett hur veligt och famlande det kan vara än i dessa dagar. Och ibland är inte vi föräldrar helt medvetna och krävande. Kanske har vi svårt att smälta att våra gener faktiskt förts över till avkommorna, kanske fattar vi inte ens vilka gener vi har. Så då är vi utämnade till dem som har våra älsklingar på dagarna. Vi litar på dem.
De måste ha koll. Och några barn mår bäst av att inkluderas, medan andra har det bäst i mindre grupper. Det är inte kärnfysik. Varje barn måste utmanas där.det befinner sig, det får varken vara för enkelt eller för svårt.
När jag ser hur debatten böljar fram och tillbaka blir jag bara trött. Det finns inte ett svar. Jo, ett. Ungar är olika.

15 september 2013

Mitt tal vid manifestationen mot afrofobi 14/9

Rasismen kommer med sitt fula tryne i många skepnader, några mer subtilt, andra på det mest vedervärdiga sätt. En pappa på promenad med sin son kan i vårt Malmö idag överfallas och misshandlas bara på grund av sin hudfärg. Det är fasaväckande på ett sätt som jag ärligt talat har svårt att ta till mig.
Det är aldrig något vi får bagatellisera eller normalisera. Vi som njuter av majoritetens privilegier kan ibland förledas att tro afrofobi är historia,  något som fanns förr och då mest någon annanstans. Nu tvingas vi inse att det är i allra högsta grad närvarande här och nu. Jag ber om ursäkt för att vi inte tydligt nog talat om afrofobin tidigare, men lovar att det nu blir ändring på det. Vi har varit dåliga på att se det som dagligen händer några av er här.
Den kraft och det motstånd som fyller torget här idag, pressar oss politiker att agera, det är en folkig kraft underifrån,  precis som det ska vara i en demokrati.
Tack för att ni är här!
Vi måste alla bilda opinion och säga dom det är: i Malmö finns afrofobin, precis som antisemitism och homofobi, ytterst levande och vi kan aldrig bli tydliga nog när vi talar om allas lika värde.  Vi politiker är bra på att öppna käften.  Låt oss då i morgon fortsätta att vara lika tydliga som idag. Och det enda svaret är konsekvent antirasism. Vem du än är, vilken anledning du än tycker dig ha för att vara här, så är du välkommen.
Polisen måste ha kunskap och resurser att lösa hatbrott. Alla malmöbor måste leva i tryggheten att om vi utsätts för brott så finns en kompetent poliskår som löser uppgiften. Så är det inte riktigt idag.
Skolan måste undervisa om vår koloniala historia och skuld och hur dess vidriga människosyn fortplantats in i vår tid.
Den kanske viktigaste åtgärden är ändå att låta afrosvenskar synas och ta plats i Malmö idag.  Som individer,  med samma fel och förtjänster som vi andra. Här har politik,  skola, näringsliv och föreningsliv ett ansvar och vi ska ta det.
Några av oss är födda i Sverige, några någon annanstans. Vi är alla lika och alla olika. Det funns ingen naturlag som säger att rasismen måste finnas. Tillsammans kan vi krossa rasismen en gång för alla.

13 september 2013

Alla får svar

Mitt i augustivärmen började mailen droppa in. Uppåt hundra per dag blev det och alla hade de liknande innehåll. Nån storm var det väl inte, men vinden ven en smula. Vad saken gällde kan kvitta så här en månad senare, men i några fall reddes saken ut, medan andra vidhöll sina slagordsliknande omdömen.
Ja,alla som skriver till mig får svar. Ibland blir jag tvungen att hänvisa vidare för att jag inte kan svara redigt, men oftast vet jag vad jag ska tycka. Möten och dialoger om stort och smått, där.jag försöker förstå utan att för den sakens skull vara tillags eller stryka medhårs. Jag är glad att höra av er. Det gör mig till en bättre människa. Ibland är frågorna enfaldiga och retoriska, men också de får svar. Sålunda har jag förklarat för anonyma personer att jag varken hatar Sverige eller araber och inte tycker mig ha ansvar för vad den ene eller andre partivännen kör för bil. Jag har vidhållit att vargar ska få finnas och även stått fast vid de överenskommelser mitt parti slutit.
Alla som skriver får ett tack för att de hör av sig. Så går det till i en demokrati.

12 september 2013

Attefall borde sjunga Halleluja

Stefan Attefall är bostadsminister, kristdemokrat och en fridens man, kan man tänka. Och han tror på statens makt. Staten ska se till att det byggs fler bostäder, ty kommunerna mäktar inte med att skaffa vettiga tak över folks huvuden, tänker Stefan. Hans metod stavas likriktning. Kommunerna ska ikke tro att de är noe, för att tala med Sandemose. Kommuner ska inte gå före, inte ställa "för" hårda miljökrav, för då blir det för dyrt att bygga, är Attefalls enkla slutsats efter att ha låtit fråga industrin om de önskar hårdare krav, vilket de kanske inte otippat inte önskade.
Men Stefan vet att miljö- och klimathotet finns och borde inse att man ska ge gud det som tillhör hen och kejsaren det som tilhör hen. Vi måste både klara tvågradersmålet och bostadskrisen. Samtidigt.
I Malmö finns en del att skämmas över, men också somligt att vara stolt över.
Jag gillar att vi bestämt oss för att ställa miljökrav på dem som ska köpa mark av kommunen för att bygga hus och jag är glad för att de som vill bygga i vår stad är med på noterna. Attefall borde sjunga halleluja över en miljömedvetenhet som växer underifrån. Han borde vara mer av Jesus och mindre av Sandemoses mobbare när han förhåller sig till oss som vill mer och längre.

11 september 2013

You can't put your arm around a memory

oDet var mycket Anna Lindhs förtjänst att jag vågade komma ut som europavän och rösta ja till riktiga europeiska pengar även i vårt land. Detta trots att jag blev ifrågasatt av nära nog samtliga jag kände ända in i min dåvarande sängkammare. Det var väl inte bara det att man kunde tycka olika, det fanns en hätskhet och en polarisering som klöv starka band. Jag glömmer inte. Jag glömmer inte heller chilekuppen och tusen lik i anonyma massgravar i öknen. Det är galenskap att glömma, men det är rätt att försonas och det är långt ifrån samma sak. Alla sliter i martyren och försöker göra hen till sin. Men du kan inte lägga din arm runt ett minne, du kan bara lägga det tillrätta som en fil i ditt hjärtas hårddisk. En väldig privat fil som bär detta datum innehåller mitt livs kanske allra konstigaste val. Jag är en idiot om jag bara viftar bort det minnet, men än lika stor idiot om jag låter det styra mig.
Jag sitter i en röd stol i norskt tåg som slingrar sig genom norsk natur. Om några minuter rullar vi över en bro in i Sverige och klockan 22.05 är vi framme i staden där jag föddes. Allt är i rörelse, inget står stilla.

10 september 2013

Politiker, lika ljumma som september

Vi går på de grönnes valvaka i en rustik lokal som tillhör Norges miljövärnsförbund. Bergens gröna är med några undantag unga och man känner valvakespänningen och suget i att tillhöra en växande rörelse. Vi är välkomna och bjuds på Coca cola, av alla drycker. Så kommer Rasmus Hansson in på stortinget som förste gröne ledamoten någonsin och jublet stiger i den varma lokalen. Utanför fönstret ligger Byfjorden och utanför för den havet där den förbannade oljan pumpas upp.
Jag kollar på storbilds-TV:n och ser de olika partiernas representanter passera revy. På gott och ont är Norges politiker en brokig skara och inte alltid så tjusiga. Man behöver inte vara någon putsad Kennedy för att platsa i norsk politik.
I Sverige är politiken och politikerna lika ljumma som september. Det är inte så kreativt. Man blir halshuggen om man säger nåt som kan misstolkas och om man ser ut som exempelvis den ledande senterpolitikern som gled förbi på skärmen, liten och rundlagd, blir man möjligen vald till förste kaffekokare. Vi väljer hellre snyggon dom i det längsta mörkar sina innersta åsikter.
Visst är september fint. Men jag föredrar värme och kyla framför lagom.

09 september 2013

Fremskrittspartiet ska äta asiatiskt

Det är mycket jag inte förstår. Att norrmännen ikväll troligtvis väljer in ett flyktingfientligt parti i regeringen är en sån sak. Man kan bygga en cykelbro för 75 miljoner, men nästan femton procent vill stänga gränsen för att människor från fattiga länder är för dyra att ta emot. Norge är vackert som en tavla och ett påtagligt trevligt ställe att vistas i. Jag skulle lätt kunna bo här. Skulle kunna leva med backträningar i branterna och att ta trikken ut i vildmarken. Och makrill och brunost på mackorna (dock inte samtidigt). Men det finns en unken småaktig sida av landet som man inte kan sudda ut, men det finns ju för all del både här och där. Förresten ska Siv Jensen och hennes jublande halvrassar äta asiatisk buffé under valvakan. Hoppet är aldrig helt ute.

08 september 2013

Föräldraskapets blytyngd.

Det är en varm söndag i Malmö. Jag pluggar in Godmorgon världen i lurarna och går till ICA. En bättre frukost står på menyn, en sån som man står sig på fram till mitt på eftermiddagen. Min alkoholiserade granne sitter på en bänk ungefär där Södra skolgatan möter Bergsgatan och Smedjegatan. Han är trött och orakad och orkar inte ens vigga folk på enkronor. Vi hälsar. Han känner knappt igen mig. Troligen har morgonens första folköl redan runnit ner i hans hals och dämpat det värsta för en stund.
Jag ska bjuda mina yngsta på frukost grande, det är delvis en akt av dåligt samvete, för klockan två tar jag tåget. bort. Att vara barn och förälder i en skilsmässofamilj är inte alltid det glättiga varannanvecka happyhappy som man kunde önska.
Men än sover dom och drömmer, min nästyngstes vackra bruna ögon vilar bakom trygga ögonlock. Annat var det igår när jag föll ihop på gångvägen mellan Emporia och stan, då lyste dom av ren och skär ångest. Vi fostrar dom inte bara till självständighet, vi lär dom att älska oss och gör dom rädda att mista oss. Det är ett ansvar jag knappt kaan överblicka.
Jag föll ihop, mitt under ett samtal om antirasism och graffitti och min femtonåring fann sig och sprang efter vatten, för jag hade som vanlig slarvat med mat och dryck och det får jag inte.
Min hälsa är mycket god, men tränar man som jag får man äta och dricka därefter.
Föräldraansvaret går djupare och vidare än något annat åtagande och att inte alla förmår är något annat. Fråga Obama, han kan trycka på knappen i morgon, men döttrarna är några han lätt skulle avgå för om det krävdes. Föräldraskapet är blytungt och kräver att vi skärper oss och tar hand om oss. Vi föräldrar har små hjärtan i vår hand och kan aldrig svära oss fria igen. Som om vi någonsin ville.

07 september 2013

Hejdå, hemläxor

Hemläxor är som att varje dag ge barnen i uppgift att stå upp i klassrummet och inför samtliga åhörare läsa upp sina föräldrars CV och eventuella diagnoser eller missbruksproblem. Det är också, om jag ska förstå förvaltningsrättens beslut angående Lundsberg, inte en del av den skolverksamhet som inspektionen har tillsyn över. Om skolan inte har rätt att diktera villkor om nollningar, så har man rimligen inte heller rätt att begära något annat på barnens skolfria tid.
Till och med dem som i raljerande ton tycker att det inte är så noga om Sonny, Ronny eller Ahmed lär sig så mycket i skolan kan ha skäl att tänka till om saken. Troligen vill herr företagsledare ha kvalificerad arbetskraft på sin bilfabrik på Hisingen och sannolikt vill han inte betala ut understöd i onödan, eftersom han tycker sig plågas av ett olidligt skattetryck.

Själv menar jag att vi ska ge lärarfacken rätt i deras krav på att de ska få vara lärare och inte socialarbetare, som man så vackert säger. Och på samma sätt ska vi föräldrar vara just det och inga kvackande fröknar eller magistrar. En klar och tydlig gräns. I skolan gör du som lärarna säger, hemma bestämmer vårdnadshavarna. Och över det svävar Sveriges rikes lag. Där det hur som helst är förbjudet att bränna folk med strykjärn och där det faktiskt är skolans skyldighet att se till att ungarna lär sog det de ska.

06 september 2013

Fd biskopsbo

Två killar sköts ihjäl vid Väderilsgatan. Bombom så släcktes två liv. Nu igen och det finns goda skäl att tro att inte heller det här mordet klaras upp. Jag läser på nätet och känner igen platserna som det skrivs om, för även jag är fd biskopsbo, även om jag kom levande därifrån, medan jag fortfarande var ett litet barn. Jag som så många andra, som de flesta. Där har du det tragiska och det överjävliga, det som föder kassa tillhörigheter och ideal. Alla som kan drar och alla vet det. De som blir kvar får vara något annat. Man målar väggbilder av terrorister och man härmar gangstas man sett på film eller hört rappas om. Man blir lätt den man förväntas bli. Vi flyttade. Det var ett självklart val. Av individer kan man inte förvänta annat än att de skyddar sig själva och drar till en säkrare plats. Som människa och politiker kan jag begära att system ändras och byggs om så att det är hoppets färg som lyser klar mellan bergknallar, skogsdungar och stora hus i min barndoms stadsdel.