31 juli 2012

En kvinna mördad och vad gör vi nu?

Nu är det fjärde gången i år som en snubbe här i stan slår ihjäl en sambo eller ett ex och dessutom var det precis här i närheten denna gången. Vi satt och drack kaffe i all stillsamhet på balkongen när polisbil efter polisbil påkallade fri väg längs vår gata, innan de svängde in på Friisgatan. Några ambulanser kom också, men de återvände snart, ty är man död så behöver man ingen sjukvård. Och mördaren satte sig helt lugnt på en cykel och drog iväg. En mördare. Ännu en människa som gått från kärlek och samhörighet till det värsta av brott. Nu letar man efter honom här i stan, men vare sig infångande eller hårt straff kommer att göra den vidriga handlingen ogjord. Visst ska varje människa stå för sina handlingar, men ytterst handlar ändå det hårdaste straffet om att för alltid leva med blod på händerna och föraktet och rädslan i andras ögon. Det är män som slår ihjäl kvinnor. Det är hen med samma uppsättning genitalier som jag som hellre ser sina barn moderlösa än sitt ex i en annan mans famn. Det är något i det manliga som utlöser den sortens handlingar vi här talar om och det spelar i grunden ingen roll om det är arv eller miljö eller nån kombi, för vi måste ändå förändra så att färre kvinnor misshandlas och dör. Här i stan som överallt annars. Vi behöver såklart fler skyddade boenden och mer resurser till kvinnojourer och polis. Men det riktigt viktiga som behöver göras handlar om att förändra attityder. Machokulturen som gör att de tuffa killarna kör i hundraåttio här på Bergsgatan, medan flickorna fnissar förläget, som gör att våld och könsroller cementeras och en riktig man blir den som är en känslosnöpt fixare håller inte. Folk dör som sagt av det. Män slår ihjäl varandra och dessutom kvinnor, kvinnor de lovat evig trohet och vilkas hjärtan de fått hålla i sin hand. Vi kan inte ha det så här. Ni får sky ord som feminism och genuspedagogik bäst ni vill, men det är ändå det som måste till. Att varje människa från början lär sig att vara en individ som har rätt till egna drömmar och visioner, men aldrig att förtrycka andra. Så enkelt, så svårt.

28 juli 2012

Andas

Träning biter även på mig, märker jag i spåret ute på Bulltofta. Och när andra varvet går snabbare än första, så är jag väg att lära mig att disponera rundan också. Man springer för att öka syreupptagningen så att hjärtat slår lite långsammare och man är en stund i sitt eget huvud och stresshormonerna minskar, som summan på lönekontot när alla räkningar är betalda. Jag är inte lika arg efter en runda som innan. Annars är jag nog för arg för ofta, för även om det är en självklarhet att dansa ytterst på den vassa eggen när det gäller svåra saker och inte svika sina kära eller sina missioner, så är det bra om man inte förlorar för mycket på kuppen. "Andas, pappa", säger min äldste son ibland när jag drar igång och andas är vad jag ska göra. Långsamt i det maratonlopp som kallas livet. Och nere på Möllevångsgatan skrålas det från uteserveringen, ty alkoholnormen finns det ingen Pride som vågar utmana. Trafiken hörs också; bilarna kör för fort och är för många. Än finns det kamper att föra. Om jag nu kommer ihåg att andas långsamt.

27 juli 2012

Sex on the beach

Det lustigaste med nyheten om att ett knullande par infångats vid en sjö i Säffle (av alla ställen)är väl uppgiften att ett flertal barnfamiljer tittade på akten, innan polis anlände och avbröt kopulerandet. Man flydde alltså inte, började inte skrika, utan kollade på. Något åtal för sexuellt ofredande blir det inte tal om, enligt polisen och det är nog lyckligast så. Själv har jag aldrig närt någon dröm att flytta delar av mitt sexliv till badbryggor; det associerar till stickor och sand och det är inte mina preferenser. Fast folk får göra bäst de önskar, så länge vi talar om samtyckande vuxna, och själva komma på vad som passar dem. Däremot är tanken främmande att min smak eller tro skulle höjas upp till allmän lag. Att sex och kroppar är intressant och lockar nyfikna i alla åldrar får moralister och de som tror sig tala för gud finna sig i. Några vill gömma sig i mörker medan andra söker bekräftelse i fullt dagsljus. I Säffle som på andra platser.

25 juli 2012

Inte lika många bilar idag

Inte lika många bilar idag. Inte samma avgasdoft och inte lika mycket buller, mest klirr från glas och bestick på uteserveringarna. Jag sitter på balkongen och nedanför ligger Bergsgatan som en pulsåder från Konserthuset och ända ner till Fisketorget. Folk har väl stuckit till stränder och på charterresor eller bilat till sina hemländer. Det är en kass sommar, säger man och drar. Det regnar för mycket, men meteorologen Pär Holmgren berättar att grönlandsisarna smälter mer än någonsin. Det är semestertider och Tomas Ledin sjunger att vi är på gång, laddade och tända. Proffspolitikerna går upp i rök, vandrar i fjällen, målar sina sommarstugor eller åker med båt längs västkusten. Jag önskar jag kunde vila som dem, men det går inte. Det är en sjuka att hela tiden hålla sig uppdaterad, att gå in i debatter och inte vila från det någonsin. Det är en sjuka, en låga som inte släcks, ett fönster utan persienner, en livslång åkomma som kräver att jag tänker och formulerar mig. Och grönlandsisen smälter mer än någonsin. Och mitt parti vågar inte ens peta på bilavdragen.

23 juli 2012

Entreavgiften är fortfarande 25 kronor

Vi cyklar genom Beijers park och det stora sjukhusområdet som nu är park och skolor och allt möjligt. Men träden och grönskan finns kvar, den som skulle bota de galna och lindra smärtan i deras trasiga själar. Här, där en ung vikarie förgiftade ett stort antal patienter i slutet av sjuttiotalet. Jag vill minnas att han la rengöringsmedel i patienternas juice. Han tyckte nog att döden var ett lindrigare alternativ än institutionsvård. Men det är till badet vi ska; Segevångsbadet. Ett av de tre utomhusbad som solidariska och klassmedvetna politiker försåg några miljonprogramområden med i skärningen 60/70. Babybassäng, mellanbassäng och en vanlig tjugofemma. Inget fjäsk. Kiosk och minigolf vid entrén. Jag springer en lång runda, medan de andra går in. Jag springer och minns hur jag satt trött och sårig på det där badet för ganska länge sedan och läste böcker och drack kaffe medan mina ungar plaskade och lekte i vattnet. En vän kom förbi och vi satt och förbannade livet och världen som vi alltid gjorde när vi sågs. Vi trodde vi stöttade varandra, men så var det nog inte riktigt. Jag var nynykter och tom inombords, bitter och ensam och jag är glad att det är längesen. Alla mina sammanhang har ändrats och min vän flyttade ut på landet och vi ses inte mer. Sara flyttade hit och vi blev stjärnfamiljen i den stora lägenheten på Bergsgatan. Var relation verkar ha sin tid. Allt är förändrat, allt är bättre. Det kan inte vara kris i all evighet och man får dra streck i marken bakom sig och säga att nu får det räcka med självömkan och grubbel. Entreavgiften är fortfarande 25 kronor. Resten är historia.

22 juli 2012

1942, 2011

Min son är på grön ungdom-läger och jag saknar honom. Min judiska kollega får ta emot hotfulla samtal och vågar inte visa judiska symboler öppet på jobbet. För några dagar sedan sade en annan kollega att judar i hemlighet styr världen. Årsdagen av massakern på Utøya och 70 årsdagen av starten på förintelsen säger saker både privat och i det stora hela. Min son kommer hem från sitt ungdomsförbundsläger och inget som drabbat eller drabbar mig är ens i närheten av 1942 eller 2011 års händelser. Samtidigt vet jag ju att det kan ligga runt hörnet, att nätet och även fina tidningar som Tro och solidaritet och aftonbladets kultursida är fulla av det hat och de föreställningar som ledde fram de händelser vi idag tvingas att minnas. Därför fortsätter jag att predika konsekvent antirasism. Även när ni tycker att jag är tjatig. Även när namnkunniga politiker eller kollegor härsknar till. Inget som drabbat mig kan jämföras. Därför.

17 juli 2012

Inte rädd för bortamatch

Efter matchen, som GAIS förlorade med besked, skjutsar jag den 20-årige sonen på cykeln, hela vägen från nya stadion till Möllan. Det vimlar av supportrar med babyblåa halsdukar och polisen står rustade för krig. Men ingen ont händer (förutom nederlaget för GAIS, då)oss, trots att vi är grönsvarta från topp till tå. Några mumlar något, men de flesta ler och vi ler tillbaka. Jag tror att en fördel med att ha tagit sig hel ur en uppväxt med starka inslag av mobbing och utanförskap är att man faktiskt inte är rädd för att ta en bortamatch. Inte rädd alls, faktiskt. Man kan få spö, men man kan också vinna. För det mesta går det bra. När pöbeln vrålar sitter man lugnt i båten. När man redan legat utslagen i en korridor i en skola eller inslängd i en snödriva, så kommer dom inte åt en. Jag tycker inte synd om mig (så ofta), men jag tiger inte heller. Jag gråter ibland, men jag kämpar för det mesta vidare. Dom kan vara fler, dom kan vara bättre rustade. Jag följer ändå min moraliska kompass. Jag står för grönt, jag står för grönsvart, jag står för feminism, likarätt och konsekvent antirasism. Jag har oftast fler frågor än svar, men det gör inget, för jag måste inte klara allt själv. Jag välkomnar en bortamatch. jag tar med glädje en diskussion där jag är ensam mot resten. Jag är inte rädd längre.

16 juli 2012

Mobbare på nätet

Jag har gjort det jag med. En gång kallade jag en tjej för mobbare, trots att hon troligen inte var det och en annan gång skrev jag mycket nedlåtande om husdjur. Flera gånger har jag fått be om ursäkt, som den gången jag skrev en sak om Ilmar som saknade sans och vett. Nätet är snabbt och farligt på det viset att man dömer och döms hårt och de ord man belönar med ett SEND lever i evighet och kan när som helst vändas emot dig. Ingen tror sig vara en mobbare och ingen föds till det. StG-tjejen som i lördags kallade proisraeliska demonstranter för Jävla sionistfittor, säger nog inte så när hon blir tvungen att titta en överlevande från koncentrationsläger i ögonen. Hon var tuff i sitt gäng. Mobbare blir man tillsammans med andra och på nätet blir man det enklare än i skolkorridoren eller på arbetsplatsen, för här slipper du möta någons blick. När en ung sosse skriver till mig på facebook att han förstår varför du blev petad från mp:s styrelse istället för att argumentera mot mig i sak eller när en tjänsteman på vänsterpartiets kansli basunerar ut på twitter att jag är öppen rasist när jag skriver om hur FN beslutat i en viss fråga, så är det bara för att hugga på min person. Det är direkt på smalbenet och inte ens nära bollen. Det är den feghet man kan kosta på sig när man vet att man blir omklappad i sitt gäng. Kan någon beslå mig med liknande beetende, så ropa högt. Frågan är om det finns någon politisk linje i detta. Kanske. Om man är så kär i sina egna åsikter att man låter det ändamålet helga nära nog vilka medel som helst, så har man nog åsikter som mer är frälsningsläror än en vilja att komma överens med andra. Tror man att man alltid har alla rätt så blir man farlig. Särskilt tillsammans med andra.

12 juli 2012

Israel, douze points

En man sitter mitt emot mig på Näringslivets hus. "Prata inte med mig, om den där Reepalu", säger han och fortsätter: "jag är sosse, men Ilmars snack om judar, det får han stå för själv". Sen fortsätter vi att prata om det vi är där för, miljöfrågor, och vi kommer bra överens, precis som vi rödgröna i miljönämnden här i Malmö nästan alltid gör. Men antisemitismens fula tryne, välsignad från högsta ort i stan, svärtar ner Malmös rykte värre än skjutningar och töntiga TV-dokumentärer. Och varje gång jag möter politiker från andra kommuner, så inser jag att Malmö i sanning är unikt. Ingen ledande politiker i någon annan kommun har bejakat den öppna antisemitismen så som Adrian Kaba och Ilmar Reepalu gör i Malmö med övriga S-märkta politikers tysta medgivande. Stan dit de vita bussarna kom, Sveriges mångkulturella stad nummer ett, falaflastan, arbetarrörelsens svenska vagga är nersolkad. Det gör mig bedrövad, gör mig till en främling i min egen stad, staden jag valde att leva i. Och nu kommer eurovisionen hit nästa år och jag funderar och funderar. Men till sist fastnar jag ändå för tanken att hoppet är större än hotet och att vi som står för mångfald, glädje och konsekvent antirasism fanemig ska visa töntar, rassar och medlöpare vad den här staden verkligen är. Så välkommen hit ESC. Israel 12 poäng. Nu tar vi tillbaka vår stad.

07 juli 2012

S-Malmö talar om ZOG

Ska vi tro socialdemokraterna i Malmö, så finns det en europeisk judisk-högerextremistisk sammansvärjning. Och eftersom det är uppgifter som funnits på nätet sedan den 2 juli utan att kommenteras, så utgår jag från att det är en partilinje, särskilt mot bakgrund av att den som formulerat orden (Adrian Kaba)är något av en lokal talesperson i minoritetsfrågor. Att en av våra nationella minoriteter sägs ingå i en stor konspiration har vi aldrig i demokratisk tid hört makthavare säga. Men i Malmö är antisemitismen inte bara tolererad från högsta ort, den utgår därifrån. Och om någon nu tror att tänker hota med att lämna för att vår stora samarbetspartner tror på ZOG-myten, så kan jag lugna er. Det är just sånt som får mig att stanna i politiken.

06 juli 2012

Sanna levererar, Uffe sviker.

Jag är alkoholist. Med det avses att jag, när jag väl börjar dricka inte själv bestämmer när jag ska sluta. Konsekvensen av det är att jag måste avstå helt. Att det inte är helt svart eller vitt mellan vilka som är brukare och missbrukare bevisas bäst av att ganska många dricker för mycket utan att fatta att det är ett problem för dem och omgivningen. Och ju oftare man dricker, desto större är risken att man trillar in i alkoholism. Alkohol är en drog. Alkohol förvrider din skalle och gör dig till en annan sämre människa. Det vet du om och därför kommer du säkerligen med näbbar och klor i det längsta att förklara bort ditt drickande. När Sanna Lundell ifrågasätter det lämpliga i att dricka med sina barn döms hon följdaktligen som moralkärring. Det är inget att bry sig om. Hennes prat, delvis ur personliga erfarenheter, kan rädda liv och hälsa. Alla söker förebilder, någon att vara som. Sanna kan vara någon att härma, någon som sätter trenden. När jag var nynykter var Marcus Birro och Ulf Lundell personer jag kollade in läste och härmade. Nu sviker Uffe, i alla fall litterärt; hur han är privat skiter jag i. Att hans romanfigurer är gubbsjuka lallare som gillar bilar och dyr mat är utan betydelse. Att han har gått från medveten nykterhet till att åter försvara drickande och snacka om fina sorter är däremot nästan oförlåtligt. Om man dricker hembränt eller Dóm Perignon är oväsentligt; missbruket är det samma. Så Sanna levererar och Uffe sviker. Och snus är snus om så i gyllne dosor.

03 juli 2012

Miljöpartiet de fega? (version 2)

Subventionerade cykelreparationer. Det var så nära en kioskvältare partiet kunde sträcka sig under den gröna dagen i Almedalen. Det är inte mycket att hänga upp i granen. Vi hade medias fulla uppmärksamhet och detta var vad som åstadkoms. Det är ingen fröjd för min gröna själ. Det känns som om de opinionsmässiga framgångarna gjort partiet ängsligt och fegt. Vi ska hålla oss väl med alla, inte utmana för att tappa stöd och då blir det kanske så att vi försvinner bort, smaklösa som ljummen välling. Den uppgift vi åtagit oss och där vi har förtroende är tung och svår. Men den blir inte lättare om vi inte vågar sticka ut hakan och vara tuffa. Ett bättre utspel för julihettan hade varit: S får fan bestämma sig. Är ni på för klimatets skull, eller ska vi gå nån annanstans med våra mandat? Stå upp, säg de obehagliga sanningarna, men gör det det med finess och humor. Bete oss som om vi verkligen tror att vi har svaret på frågorna. Var inte rädda. Och bönnerna kommer ALDRIG att rösta på oss, så sikta mot mål i koncentriska cirklar utanför våra starka områden tills vi når villabältena. Och sluta låtsas som om arbete inte behövs; i vår samhällsvision är det mer arbetslinje, inte mindre.