30 november 2008

Hemhets, knappast.

Jag ska inte hymla, det är ofta rätt stökigt här i bostaden. Som nu, tidskrifter och tidningar på bordet, kaffemugg och minstebrors hemgjorda apelsindryck inkletad på flera ställen, men lampan i badrummet fick jag minsann fart på. Andra ägnar sig åt heminredning och renoveringar. I wonder why? Jag jobbar heltid och har politiska uppdrag. I övrigt pussar jag barnen och Sara, sitter vid datorn eller läser. Springer. Men var kommer denna köksrenoverings- och ommålningshysteri ifrån, frågar jag mig. För mig är det ett materialistiskt småborgeligt (eller stor-) home sweet home-ideal som jag inte alls kan identifiera mig med. Zzzzz....så tråkigt är det.
Och då är jag ändå snart 45, en ålder då man förväntas vara värsta etablerad. Det stör mig att det ändå inte lämnar mig oberörd.
Förresten - så dramatiskt hade inte lundaborna behövt fira min namnsdag...

29 november 2008

Mormor mia hundra år.

Grattis på hundraårsdagen, finaste mormor. Om hon nu inte vore död eller om jag tillhörde dom som kunde tro på himmelriken och skit. Nu gör jag inte det. är man död, så är man och det är mormor absolut. Nästa gång jag är i Göteborg ska jag ta vagnen ut till Kvibergs kyrkogård och lägga en blomma i minneslunden, där hon begravdes. Mormor var lika ensamstående med en dotter som Donna i mamma Mia!, men det kom aldrig någon snygg James Bond och gifte sig med henne i slutscenen. Istället dog hon dement och afatisk på ett vårdhem uppe vid Angereds centrum, på sin ålders höst förflyttad från centrala stan, där hon bodde hela sitt friska liv. Som Donna slet hon från morgon till kväll och mormor var den som skapade hela vårt välfärdssamhälle känns det som och i många år var fadern lika okänd som nånsin i Abba-musikalen. Men det där är historia och i vårt kbt-fierade Sverige ska man hålla sig till här och nu, har jag förstått. Så jag dricker mitt kaffe och kurerar mig från min konstiga sjukdom. Snart ska jag och ungarna våga oss ut i stan. Tunga steg genom ett höstvintergrått Malmö.

28 november 2008

Vabbande morgon.

Flera bloggare jag läser har lagt av för att nästan omedelbart börja blogga igen. Bloggandet är ett lätt sätt att få ur sig saker, det är helt kravlöst och ger bekräftelse av olika slag. Jag gillar det. Min egen blogg verkar vara en sån som faller mellan stolarna, varken tillräckligt utlämnande privat eller initierat politisk för att ligga på topp i någon av dessa kategorier. Men jag har ingen lust att vare sig rapportera om samlagställningar eller låta som ett eko av pressavdelningen på riksdagskansliet. En sån här astrött vabbbande morgon när ekot öser ut börskurser och nyheter från Mumbai, medan minstebror sitter med filten om sig förenas mina världar. Och jag vet att kollegorna klarar sig, jag är inte den sorten som har dåligt samvete när jag är hemma. Jag vet vilka prioriteringar som är dom riktiga. För övrigt skiter jag i buy-nothing-day. Jag försöker handla vettigt och konsumera på en rimlig nivå alla dagar och dessutom lever jag på liten yta och reser miljöbra. Det får räcka.

27 november 2008

Minns Ingvar Bratt.

SVT listar skandaler bland de 123 saker varje svensk bör veta. Den här minns jag väldigt väl, eftersom den berörde mig ända in på benen. Min partivän Ingvar Bratt visade civilkurage som ingen annan, fast det kostade. Han är en förebild. När bloggkommentatorer skriver att jag borde vara si eller så för att bli omtyckt, när folk ser ner i golvet för att dom inte vågar leva sin ideologi eller flyr in i det privata gulliga istället för att stå för något, så tänker jag på Ingvar Bratt som i karlskoga av alla inavlade skithålor bet rejält i den hand som födde honom; det fina Bofors som sålde vapen till alla som hade pengar att betala med. Bofors som samarbetade med DDR för att få fram krut till ayatollornas iran. It´s all for the money, vet ni. Jag är inte lika fin som Ingvar och begär det inte av mig heller. Men jag vet att man måste göra vissa saker för att inte vara en liten lort.

26 november 2008

Khaled på spången?

Den mörkögde lille femåringen kommer förbi mig och säger "du är snickarboa!". Han har ingen aning om vad en snickarbod är, i Rosengård finns inte så många av dem, men han har spelat datorspel med Emil i Lönneberga och vet att snickarboa är ett värdeladdat ställe. Kanske ingår snickarboa i det man måste veta om Sverige och i den värdegrund man måste omfatta för att bli en godkänd svensk enligt moderaternas nya förslag, vad vet jag?
Ibland skojar jag och kallar Hassan för "Hasse" eller Khaled för "Kalle", men det är skämt och ingen avser att försvenska någon. Varje människa har rätt till sina identiteter, sådana man uppfattar dem.
Andra bloggare skriver uppbragt om att det stora regeringspartiet nu närmar sig de rasistiska sverigedemokraterna i sin politik, men jag tror precis tvärtom. Moddisarna är tillräckligt smarta för att fatta att om det krävs av någon att man skriver på ännu ett papper för att få PUT eller medborgarskap, så gör man det och inget ändras i praktiken. Vad man försöker göra är helt enkelt att dra undan mattan för rassarnas retorik genom en meningslös åtgärd. Kanske går det hem, kanske inte. Det är i alla fall inget att oroa sig för, skulle jag tro. Den andra frågan som är uppe på tapeten är betydligt mer problematisk och jag skulle rekommendera folk att inte bara rakt av ta ställning för och emot. I Rosengård och andra liknande områden är utanförskap inte bara fånig alliansretorik, utan en realitet. Inte minst står skrämmande många unga utan vare sig jobb eller utbildning. Nåt måste hända och i det ingår måhända även vissa krav på ökad rörlighet. Man kan inte leva på att tälja trägubbar. Särskilt som det som sagt inte finns några snickarboar i Rosengård.

24 november 2008

Kryssa Zaida!

Valberedningens förslag till valsedel till europaparlamentet kom idag.
Som väntat toppar Carl Schlyter och lite oväntat är Isabella Löwin tvåa.
Att stora journalistpristagaren från förra året är grön kommer inte som en överraskning, däremot är det märkligt att hon är beredd att sälja ut sitt oberoende för en plats i parlamentet utan vidare makt. Det jag vet om Isabella sträcker sig till fisk och hav och det är för all del politik, men inte tillräckligt för en EP-plats, enligt min åsikt. Carl är bra som fan, men hans grundinställning är utträde ur EU. Jag vet att nästan halva partiet tycker som han och därför ska han vara med. Men min kandidat är han inte. Jag saknar några som kunde ha stått på listan och åter andra kunde ha avstått för att inte splittra rösterna bland oss mer EU-positiva, men kritiska gröna. Den person jag tänker kryssa finns tyvärr en bit längre ner på listan. De frågor hon kommer att jobba med i parlamentet är frågor som jag själv brinner för, likarättsfrågor, LGBTQ-frågor och annat utifrån ett genuint grönt och feministiskt perspektiv. Jag kryssar Zaida. Det är ett enkelt och självklart val för mig.

23 november 2008

En annan sorts man.

På väg ut från stationen ser jag en man som ser ut som min farfar kunde gjort om han inte dött sommaren 1977. Man ser ju dom ibland, dom som påminner om någon död släkting eller bekant från längesen. Farfar var alkoholist och en usel familjeförsörjare. Han "kom sent hem från jobbet" var och varannan kväll och jobbet bestod under de sista åren innan pensionen av att spela stenkakor och kort med polarna och dricka brännvin. Livslögnerna fortsätter i min släkt och familj vars historia med få undantag består av tappra kvinnor och slarviga män. Och brännvin, öl och vin. I andra familjer är ett hammarslag mot skallen en del av en dikt av Diktonius, men i vår familj är det det som mn farmors syster råkade utför, något som renderade hennes make Lasse en vistelse på en kriminalvårdsanstalt i närheten.
Farfar, däremot, var en god men svag människa och resultatet av det är inte heller så lysande alla gånger. Han var förstemaskinist ombord på Svenska Lloyds Londonbåtar och kryssningsfartyg innan han gick iland och grundade sin egna elfirma.
Åh, jag har ett slags arv att förvalta och föra vidare till ungarna. Men det är knappast gods och guld utan mer att svära vid fädernas gravar att inte bli som dom. Jag är en annan sorts man och det ska mina söner också bli. Det är det enda jag måste lyckas med.

Sen är jag ju Saras man med. Julen firar vi här.

21 november 2008

Ipredlångfinger och snö.

"När det är snö här i Malmö, så är det snö i hela Sverige", säger jag till ungarna när vi cyklar till skolan, minstebror på min pakethållare med GAIS-cykelhjälm på sin skalle. Snön gör livet ljust, men fötterna blöta och alla skånska barn passar på att snabbt som fan göra bollar och gubbar, för i morgon kan det vara barmark igen. Apropå ljus, så har hjärntrusten i SD motionerat om att vi i Malmö borde inrätta särskilda säkra parkeringar för kvinnor och säkra upplysta promenad/joggingspår där de potentiella våldsoffren kan gå som på catwalk. Hade vi bifallit rassesvinens motion så hade åtminstone stalkers och väldsmän vetat var de skulle uppehålla sig för att träffa på ensamma damer. Så det blir inget med det. På jobbet var allt som vanligt, men hela dagen glider fram i sakta mak dom dagar jag ska träffa Sara. Men om nån timme är hon här. Jag har köpt hem mat och med ett ipred-långfinger i luften laddat ner bra musik och filmer. I morgon ska vi på fest hos bästa vännen Emelie. Det blir en bra helg.
Och Sverige ratificerar ett fördrag som redan fallit genom irländsk korkad nationalism. Som 26:e land behandlade vi ärendet i riksdagen. Mer än något speglar det den ängsliga svenska hållningen till unionen. Men vi är med och ska vara med. Vi ska vara kritiska, men ännu hellre ligga långt framme med visioner och förslag.
Nu ut i snön. Stationen, Sara och livet som det ska vara.

20 november 2008

Viktigt att få generalisera.

På nätet fick jag för en tid sen stryk när jag kallar äktenskap melllan en äldre oattraktiv svensk man och en liten thailändsk donna för trafficking. Signaturer som maryT och vad dom nu heter var värsta inkvisitorerna och frågade gång på gång om jag visste att det ALLTID är så, om svenska fetton och unga vackra thailändskor ALDRIG blev kära på riktigt. På samma sätt har jag fått fan för att jag påstår att kristdemokrater är homofober och tvåsamhetsfundamentalister. Man ska inte dra alla över en kam, heter det då. Men jag framhärdar, tammefan. Om den går som en hund, luktar som en hund och ser ut som en hund, så är det med all sannolikhet en hund. Det kan såklart hända att det är en tämjd varg eller en katt ur en märklig ras, men hur sannolikt är det?
Det är viktigt att få generalisera, att inte alltid behöva reservera sig och snacka som om undantagen vore lika många och sannolika som regeln. Man ska inte vara ängslig och helgarderande i en diskussion. Man ska våga ta ställning och demaskera strukturerna. Annars ändras inget någonsin.

19 november 2008

Okej att ockupera

Jag tycker att det är bra att unga människor letar rätt på öde hus och bosätter sig där ett tag (vanligtvis tills polisen kommer), för att visa att det finns folk utan bostad. På samma sätt gillar jag att klimax ställer sig mitt i gatan och serverar saft och kaka för att visa vilken plats biltrafiken tar. Vi politiker behöver den sparken i röven för att skärpa oss. Jag vet att man inte får lov att bryta mot lagen för att göra politiska statements. Men så länge man inte förstör eller använder våld för sin sak och går när polisen kommer, så är det okej med mig. Diskussionen måste alltid hållas levande och föras vidare. En sak som förde vidare på ett helt annat plan var när vägverkets representant sa att trängselskatter är oundvikliga för att begränsa biltrafiken. Ibland finns vännerna på andra håll än man tror.

18 november 2008

Animaliska språkpoliser.

Efter en diskussion på ett föräldraforum skulle jag nu skriva ett epos om barnuppfostran, regler och konsekvenser och sånt. Men istället hamnar mitt öga på Sverigedemokratrna, denna outsinliga källa till sorglustigheter. Nu har de sydsvenska kamraterna i partiet bestämt att skånskan ska vårdas, men rensas från brytning på arabiska eller serbokroatiska. På sant, kompis. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte, men kanske ska SD:s stormtrupper efter maktövertagandet gå runt och gripa folk som ropar "ey" eller "habibi". Ajde, mannen, det blir fett najs, du fattar. Det riktigt komiska i rassenassarnas sydsvenska språkpolitik är ju detta att att skånskan egentligen är en modifierad östdanska och alltså redan ett blandspråk.
För övrigt uppdateras inte Sverigedemokraterna Syd sin hemsida så ofta, så det berättas fortfarande om hur SD:s sydsvenska kämpar firade nationaldagen i djurparken and I quote "med likasinnade".
Rasister är djur, alltså.

16 november 2008

Anonymitet är klart överskattat.

En bärande idé i att försöka vara den man vill vara, är att acceptera och stå för den man är och sin ientitet. Det behöver inte vara så krångligt eller utlämnande. Men vissa envisas med att vara coolt anonyma. Jag har mött människor på nätet som inte ens efter ett halvår vill avslöja sitt namn. Antagligen är det lite kul att vara mystisk och därmed betydelsefull. Man blir ju lite viktigare än andra om man kan antyda att man är ett potentiellt stalkingoffer. Ofta är det en helt onödig anonymitet, för klick-klick-klick så har man ändå namn och adress på vederbörande om man kan tänka och hittar på nätet. Här kommer då och då anonyma kommentarer och även om det är fullt tillåtet, så tycker jag lite synd om dom som inte ens metaforiskt vågar se en annan människa i ögonen och säga sin mening. Somliga kommentatorer är dessutom ganska lätt identifierbara om man kan det där med klick-klick. Men ni är alla välkomna att höra av er. Spamfiltret får jag dessvärre behålla på ett tag till.

15 november 2008

Sliten gruppbild.

Ungarna kollar spiderman två och jag surfar om tåg och om Christiania, faktiskt. Äldstebror har gått för att spela football manager med en vän hela natten. Det är en härlig mätt lördagskväll. Häromdagen bar jag ner en trasig fotälj i källaren och hittade ett nött gruppfoto, vattenskadat efter senaste översvämningen. Det är fotot från vår avslutning på förskollärarutbildningen. Jag är tvåa från vänster i nedersta raden. Jag har en blå tröja, svarta jeans och slitna gympaskor som en gång var vita. Jag flankeras av Anders S, då en lovande spelare i BoIS och Steve, övervintrad hippie. Resten av bilden är ett hav av unga kvinnor mestadels i cerise. Mitt hår är långt och mina ögon sminkade, vilket ger ett smått androgynt intryck. Jag ser ung och sårbar ut på bilden och det var jag nog. Vi var ett gäng som hängde ihop på den tiden, men som spreds för vinden efterhand. Inga av dom rosaklädda platsade bland oss. Jag var radikal som fan, tyckte jag, men skydde dogmatisk vänster och slagord. Jag hade vid 22 redan passerat det där. Det var mer frihetsideal. Redan då mer grönsvart än rött. Men det som slår mig mest är ändå det sköra. Man kan nästan förutse att jag ska komma att fly med alkohol och ångest. Men man nog också ana att jag aldrig ska ge upp och alltid resa mig igen. Som jag gör.

14 november 2008

Sju lyckliga elefanter.

Fina Cecilia gav mig en sån där sjusaksutmaning.

Here goes:

1. Två av mina barn (ettan och trean)är gjorda utomlands.

2. Jag är utbildad spårvagnskonduktör.

3. Min Saras ex har bott i ett stationshus som låg vid en av Sveriges coolaste, (men sen 44 år nedlagda) järnvägar (BLJ).

4. Jag är medlem i Ted Gärdestads fanclub. Sen sjuttiotalet.

5. Jeg taler god nok dansk, men skriver lidt pidgin-aktig.

6. Min syrras ex syrras man är kusin med bröderna Herrey

7. Mtt livs bästa konsertupplevelse är Queen på Scandinavium. Bruce är tvåa.

Nä, trafiken ska INTE flyta på.

Kommunalrådet Anders Rubin slant nog med tungan när han sa att Zebralagen hade skuld i de höga utsläppen av kvävedioxid i stan. Om trafiken flyter på bättre, så blir det plats för fler bilar och det är inte så bra om utsläppen ska minska. Att beklaga sig över länsstyrelsens ambitiösa åtgärdsprogram är inte heller så smart, kära namne. Vi i majoriteten måste ta vårt ansvar. I City idag (verkar inte finnas på nätet) säger jag att det är förjävligt (med andra ord) att vissa tycker sig ha rätt att skita ner luften för mina ungar och andra värnhemsbor. Spy i er egen fancy trädgård istället. Eller skulle det vara okej om jag kom och pissade på er röda stuga med vita knutar i skogsbrynet? Det ni gör mot mina barn är värre. Ganska snart måste det vara färdigmesat med bilisterna. Sätt höga trängselskatter. Smalna av gatorna. Sänk taxorna i kollektivtrafiken. Igår.
Jaja, på onsdag beslutar vi i alla fall om den nya cykelbanan på Nobelvägen. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för tekniska nämnden.

13 november 2008

Exkluderad och bollar

Jag är ju lite intresserad av integrationsfrågor, så därför hänger jag med i debatten en del. Man kan ju säga att den förs på olika plan. I ena änden kan man höra en diskussion i P1 där redaktionen för invandrare och minoriteter (en tidskrift) tänker byta namn på blaskan, därför att begreppet invandrare är så exkluderande och i andra ändan får man ute på nätet förklara varför negerbollar inte är en riktigt fin benämning på ett bakverk. Min önskan är väl att folket i halalhippieheaven skulle kliva ner och prata med negerbollskramarna en stund istället för att finlira med varandra däruppe på toppen. Inte många läser I&M eller mana, för den delen. Betydligt fler kan behöva få en förklaring om det där med bakverken. Faran i att IMER-eliten skiter i den mer folkliga delen av populationen och mer pratar om skillnader mellan, säg, afroamerican och african american, är att det ger space och korkade jimmisar och palinar att ta plats och peka finger åt eliten och påstå sig tala som vanligt folk. Inget vidare, va?
Så kom ner, vänner. Och våga möta vanligt folks funderingar. Snälla vanliga människor är inte rasister, men dom kan bli det om det vill sig illa.

12 november 2008

Utvecklingsstörda är lovligt byte.

En ung krönikor skrev i aftonbladet att hon ville ha en unge med downs. Aningen naivt, kan man lugnt säga. Att ha en funktionshindrad unge är en evig resa med oro, hab-kontakter och ett ansvar och en skuld som aldrig tar slut. Ingen som tänkt efter ordentligt önskar sig en sån tillvaro. Däremot älskar man så klart de barn man får, oavsett hur det står till med deras förmågor och kromosomer. Vi som jobbar med dessa barn tappar snart alla naiva föreställningar, om vi någon haft några. Handikapp är skitjobbigt för både individ och omgivning och det kan vara ett jävla otacksamt slit att möta dessa barn och för sig själv upprepa mantrat om att alla människor är utvecklingsbara. Ibland går det bakåt och ofta går det sakta, sakta om det inte står alldeles still. Och somliga föräldrar till andra barn tror att utvecklingsstörning smittar. En unge hann inte inskolas mer än timmar innan mamma begärde - och fick! - plats på en garanterat mongofri avdelning. Undrar om ungen hade fått ny plats om hon morsan hade tyckt att det var för många bosnier på avdelningen?
Knappast, va?
Men utvecklingsstörda är fortfarande lovligt byte och eftersom rosengårdsföräldrar i gemen anses som lite korkade, så tas inte debatten, utan allt förklaras bort som kultur (ja, nu igen!). Men lika lite som det är kultur att tycka att kvinnor är lägre stående varelser är det kultur att vilja diskriminera barn med funktionshinder. Sällan Stellan!

11 november 2008

Aldrig mera krig.

För nittio år sen så blåstes det eld upphör i hela Europa. Tolv miljoner döda låg kvar i skyttegravar och skogar. Sen skulle fredens tid komma, sas det, till ett Europa så sargat och trasigt på alla vis. Men ganska snabbt fick nationalismen ny fart och nästa världskrig gav oss atombomber, koncentrationsläger och till slut ett Europa med stalinism i öster och fascism i söder. Först nu är det demokrati och samarbete i nästan hela Europa.
Kalla mig naiv, men jag tror att ett enat Europa inom ramen för EU kan vara ett vaccin mot krig och nationalism. Om vi blir beroende av varandra, tvingas samarbeta, så vill vi inte döda varandra. Då går det inte heller att vinna segrar genom att demonisera någon som fiende. EU-flaggen kunde vara grön med röda stjärnor. Och Totta skriker: aldrig meeera kriiiig.

Jag vill vara snäll.

Jag är inte alltid den jag vill vara på nätet, märker jag. Ofta är jag välformulerad och tuff, men ibland slår det över i ren elakhet och det är inte så roligt för någon. Privat är jag ju värsta blödiga snubben, som tycker synd om och har samvete och saker. Det är väl något som försvinner när man lämnar den verkliga världen och går in i sajbern. Eller något annat som kommer till. S säger alltid att jag är hård på nätet, men snäll på riktigt. Jag skulle vilja vara snäll här också. Och tuff, om det går att förena. För övrigt är det Mårten gås i skåne idag, den dag som skånepartiet föreslog skulle vara skånsk nationaldag. Och i France firas vapenstilleståndsdagen. Olika perspektiv, kan man säga.

07 november 2008

Handskakning som sex.

Jag håller på Hamilton i bråket om handskakningarna. Det är en personlig kränkning mot mig som individ att inte vilja hälsa på mig ordentligt. Det duger inte att skylla på religiösa övertygelser, det handlar om en osund fixering vid biologiskt kön och sex. Själv pressade jag en nyreligiös muslimsk kollega i frågan vid ett tillfälle, men det gick inte att få några vettiga svar på frågorna om hon verkligen tror att alla män vill ha sex med alla kvinnor dom ser (för det är ju MÄN som vill ha sex, såklart) eller om hon kan tänka sig att ta en flata i hand. Och sådär. Men samma knäppskallar som inte vill ta mig i hand tror antagligen att homoböjelser kan botas eller att man brinner i helvetet för det. På radion igår sa Dagens chefredaktör att frågan om samkönade äktenskap var så viktig att kd borde lämna regeringen om regeringen driver igenom en all kärlek är lika bra kärlek-lag. Nu tycker jag ju att kd borde lämna hela jordelivet, men det är ändå intressant.
Att hindra folk att älska och/eller knulla vem dom vill är viktigare än nånting annat. Till och med en handskakning är sex i somligas värld. Sjukt. Själv skulle jag ju tro att en högst eventuell gud litar på och älskar sin skapade avbild att man inte varken misstror eller missunnar. Men vad et väl jag? Nån respekt får inte dom religiösa sexneuortikerna av mig i alla fall.

Sånger från tredje våningen.

X2-an har just glidit iväg från Malmö C. I tid, till och med. Jag sitter i första klass, för SJ:s obegripliga prispolitik gör att skillnaden mellan första- och andraklasspriset idag innebär ungefär kostnaden för internetuppkoppling, fritt kaffe och en tidning. Då kan man lika gärna sitta bekämt, liksom. Igår satt jag och äldstesonen på arenan i stan och såg Percys spektakel litegrann från ovan. På tredje våningen, i en lååååsch, fick vi en trerättersmeny som nog var dyr, för man fick inte värst mycket. Sonen hade kavaj och vit skjorta. Sen kom Percy och sen kom artisterna. Och det var svenskt och lite danskt och det var mycket Mamma Mia!, vilket gläder ett abba-hjärta. Och det var lagom och det var bra och det var inte för mycket av något och inte för lite. Som ett allsång på Skansen med mif-tröjor på.
Nedanför oss satt dom ocoola som betalar själva.
Jag vänjer mig aldrig vid sånt.

06 november 2008

Vi måste sätta en gräns för hur korkad man kan vara i nämnden för kollektivtrafik?

Idag går min partivän eller "partivän" Ove Johansson ut och vill ha en gräns för hur stor ökningen av kollektivtrafiken ska få bli. När man till sist hör den hittills så anonyme mannen säga något, så är det alltså anti mer kollektivtrafik.
Väldigt grönt. Inte. Det är häpnadsväckande och ett slag i ansiktet på den röd-gröna majoriteten i Malmö som - inte utan gnissel - jobbat hårt för att öka framkomligheten för busstrafiken i stan. Miljoner och åter miljoner plöjs ner i stationer och annat för Citytunneln och länsstyrelsens ögon finns på Malmö för att i ska få ner kvävedioxidhalterna. Till det behövs mer, mycket mer kollektivtrafik, t ex de spårvagnar vi utrett införande av. Men min partivän i Skånetrfiken stöder i praktiken ökad biltrafik. Not so nice och urbota korkat.

05 november 2008

Så korkat att man inte finner ord.

Vi håller föräldramöte om temat kärlek och dyker lite i egna erfarenheter och barndomar. Sen får jag avbryta och ge mig hem i förtid för att passa en av mina sällsynta tvättider. Så kan det vara när man är ensamstående förälder. Det är spännande att höra berättelser och synpunkter från Bosnien, Libanon och andra ställen. Malmö, till exempel. Våra föräldrar är engagerade i sina barn och vill deras bästa. Hemma och med tättten i maskinen, ser jag att moderaterna snarare tycker att förskoleföräldrar är några jävla snyltare och barnhatare. Därför ska man lagstifta om en begränsning av vistelsetiden till 40 timmar per vecka. Det är så dumt så att man inte finner ord. Hur i helvete ska en ensamstående kunna fixa det?
Men det skiter moderaterna i. Dom som inte lever i kärnfamiljer eller med mormor på lagom avstånd ska piskas för att dom vill jobba och göra rätt för sig.
Att gå i förskola är däremot inget arbete. Det är lek, mat, vila och pedagogik som kommer in lite här och där. Det är en trygghet för ungarna och för föräldrar som ger osss förtroendet att tillbringa tid med deras ungar var och varannan dag.
Myten om ettåringen som tillbringar hela dagen från tidig morgon till sen kväll är just en myt. Det är bara att kolla runt, så ser man det. Men moderaterna kollar inte runt, utan vädjar till snikenhet och reaktionär småaktighet. Fy.

04 november 2008

Några ord.

I en annan blogg ser jag ett stycke ur en dikt som får mig att minnas en helt annan tid i ett helt annat liv på en helt annan plats. När verkligheten kom till stan, till den förljugna lilla skithålan med sina vackra trähus. Jag och Johan Theorin har flyttat därifrån, men Mikael kom aldrig längre en ett par kilometer norrut, till kyrkogården med utsikt över sjön. Vår klassföreståndare, Anders Selander, satt i sina hemmasydda byxor och läste just den dikten i den sunkiga aulan, i huset som jag på avslutningsdagen i nian svor att aldrig mer besöka. Det var ett hus i helvetet, på sant. Men på måndagen efter Mikaels självmord låg pennalismen och slagen nere för en dag. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Vi var vilse i tonårslandet med frågor ingen någonsin kunde svara på. Nu är jag vuxen och fattar att varför är ett meningslöst ord, det enda som är viktigt är att försöka vara den man vill vara och leva som man vill leva, utan att inkräkta på andras rätt till sina liv. På klassfotot står Mikael lång, allvarlig och glasögonprydd, för min syn redan någon helt annanstans, men det är kanske efterkonstruktioner.

Konsekventa borgare.

Apropå livsstil, så är det lite kul att kd nu kräver att det sista steget i reformen för att garantera en viss andel icke-totalt-miljövidrigt bränsle på alla mackar ställs in. I nämnden säger våra borgare alltid att det inte är bilen, utan bränslet det handlar om. Nu vill alltså lantisborgarna ta bort kravet på mackarna att tilhanda sådant bränsle som stadsborgarna tycker räcker för att rädda klimatet och stadsbarnens luftvägar. Konsekventa är dom i alla fall i sitt värnande om rätten för bilisterna att ta plats var dom vill.

02 november 2008

Gnäll och löpning (men inte fotboll, inte idag).

Klockan 19:08 är det +8, läser jag när jag springer förbi Triangeln. I Pildammsparken finns det allt från helt gröna träd till träd som tappat samtliga löv. det sägs bero på vätan i jorden som dom växer i. Kanske är det sånt som en presidieledamot i tekniska nämnden borde veta. I så fall för dom välja nån annan nästa gång. Uffe följer med mig på löpturen, Uffe och det som kallas stadens brus. Jag är hemma, oavsett om jag springer bland träd eller ljusskyltar, hemma och inte ensam. För mig är det självklart att människan är gjord för att vistas i gemenskaper och inte i liberalismens villamattor eller konservatismens torp och herrgårdar. Men det är ju min bild och mitt liv. På frågan om hur långt jag går för att leva som jag lär, som jag fick i en kommentar, så svarar jag att mitt liv är min politik och politiken mitt liv. Jag bor litet, kör inte bil, handlar kravat och rättvist och är politiker. Det kan tyckas att jag slår mig för bröstet en aning, men jag står för mitt liv. Mina insikter har inte varit gratis. I mitt liv har jag fegat för mycket för ofta, oavsett vad andra gjort eller inte. Tagit genvägar eller inga vägar alls. Skytt ensamheten och sökt bekräftelse. Men riktig kärlek till sig själv och livet är att strunta i att man vet vad man har och inte vad man får. Att våga göra det där språnget ut i det blå oavsett konsekvenser och utan att vara garanterad någonting.

01 november 2008

Döda poeters sällskap i Malmö.

Ilmar Reepalu ser den förfärliga dokumentären Klass 9a, på TV och sen träffar han stadsdelscheferna och säger till dom att från och med nu ska eleverna sätta betyg på lärarna. Det är en snurrig beslutsgång, men inte så originell som man kan tro. KS-ordföranden tror rätt ofta att dom är presidenter och inte en del i ett arbetslag.
I torsdags nådde så frågan kommunfullmäktige och oppositionen fick tillfälle att plocka poäng. Det borde vara lätt att se för de flesta att det inte är bra om lärare kan lockas att fjäska för elever för att bli populära. Att det inte skulle påverka lönesättningen tror jag inte ett skit på. Rektorerna kommer att vilja ha lärare med höga betyg. På kort sikt kommer allas karriärer att boostas av lärarbetygen men på lång sikt innebär det att vi kan få en kår av ängsliga lärare som inte vågar konfrontera elever och föräldrar när det behövs. Och framför allt riktas allt ljus på den enskilde läraren som om livet verkligen vore nåt jävla döda poeters sällskap.