Jag tog den sista bilden på honom.
Han står längst ut på piren i Funchal, Madeira och vinden rör om i det tunna håret. Några få veckor senare var han död. Hans död var lika dramatisk som hans liv var odramatiskt; med ett brak föll han ner på golvet i köket efter joggingturen.
Syrran satt inne i vardagsrummet och väntade på att få höra honom svära ve och förbannelse, men det kom inte något mer ord.
Aldrig mer.
Å, det är så mycket jag hade velat snacka med honom om. Kommunismens sammanbrott, Bruce Springsteen, livsval.
Hans minnen från hela världen, när han på femtiotalet som tonåring gick på sjön och såg kolonialism, apartheid, men också musiken i New Orleans och i San Francisco.
Kanske hade han kunnat lära herr fjorton att segla, kanske hade han och sjuåringen kickat boll och tränat dribblingar.
Han hade säkert satt min minste på axlarna och promenerat ut i parken.
Mina ståndpunkter och val fattade han inte alltid.
Han tyckte att min generation var lyxlirare på många sätt och vis.
Vi hade det svårt med varandra under några år, det skall inte ljugas bort, men såsmåningom kom vi varandra nära igen.
Jag förändrades, men det gjorde han med.
När han i mitten av åttiotalet åter reste till sitt kära USA, som kom han tillbaka utan illusioner.
"Det fanns soppköer också", var hans kommentar.
Han var inte den sortens 40-talist.
Han stod till höger om mitten politiskt och under en tid identifierade han sig som moderat, men jag skulle nog snarast kalla honom socialliberal. Han gillade dagis och bejakade starkt mitt yrkesval - det hade man kanske inte trott.
Om jag skall överleva honom, så får jag försöka sköta mig i sex år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar