30 november 2010

Vänner man aldrig bett om

Jag minns en gång på gymnasiet när jag som ung revolutionär fullständigt krossade en fredsaktivist i en debatt på kulturhuset, som låg där det fortfarande ligger, på en bergknalle ute i Frölunda. Hennes resonemang var ihåligt och jag tyckte såklart att man utan prut skulle stödja befrielserörelser och själv vara beredd att använda våld om så krävdes. Med örtté vann man inga krig, sa jag tufft. Efter debatten blev jag bjuden på fika på Frölunda torg av några av klassens moderater. Det var en smula märkligt och det tog inte lång tid innan jag slet mig loss från lacostegrabbarnas kärlek och promenerade in på Domus skivavdelning istället. Det är svårt att ta ställning mot dom som brukar vara ens vänner. Alldeles för många gör slentrianmässiga ställningstaganden för husfridens skull.
För mig hade det varit enkelt att vara lika emot euron som alla jag känner och ännu enklare vore såklart att inte stå upp för mellanösterns enda demokrati. För precis som på den där soliga åttiotalsdagen ute i Frölunda, så får man vänner man aldrig bett om. Folk som avskyr islam tror av någon anledning att stöd för Israel är liktydigt med kompisskap med dom och allsköns högerspöken. Det är inte logiskt i min bok och det stör mig. För jag vill ju så gärna att dom som har fel i mycket ska ha fel i allt och dom som är som jag ska tycka som jag. Och jag kommer aldrig att förstå att queerfeminister hamnar i säng med Hamas, medan jag hamnar i samma säng som Per Ahlmark och vissa rent onämnbara. Men det är mycket man inte förstår.

29 november 2010

So long, rödgrönt.

Jag dricker kallt kaffe och läser om att vänsterpartiet berömmer sig med att ha fått Malmö stad att inte köpa varor från ockuperad mark. "Åh, strålande", tänker jag, tills jag ser facebook-kommentarerna om att det minsann bara är första steget mot en total bojkott av Israel. Det silas mygg, men släpps igenom elefanter. Så märker vi att vi samarbetar med V i vår kommun. Allt som Schyman byggde upp har raserats av Ohly och lokalt åstadkommer V ingenting mer än slagord mot Israel och för billigare bostäder och så. Vi gröna tappar fart och vår tydliga frihetliga idé solkas ner av samarbetet. Motorolja och olivolja har samma färg, men blandas dom blir resultatet omöjligt att använda i matlagning. Vänsterpartiet är illaluktande motorolja som smörjer en korkad tro på evig tillväxt och vi är olivoljan som ger smak och fart i både dagens rätt och framtidsrecepten. Allt nytt i Malmöpolitiken kommer från oss, fair trade, spårvagnar, den täta och blandade staden och gröna skolgårdar. Vi bygger om och nytt. Vänsterartiets dammmiga paroller är oanvändbara i framtidsbygget.

Så föll det rödgröna samarbetet på riksnivå. Deghögarna i det gamla bruksortsfackpamps-S sparkade ner Mona bakifrån och Ohly orerade som Lars Werner och det var gammalt och grått. Vi får stå på egna ben nu och ta kommandot, bredda oss och fördjupa oss. Det ska bli ett sant nöje. So long, rödgrönt, om vi ses igen, så blir det under grönt ledarskap. Det är liksom klokast att låta den som har en kompass gå först.

28 november 2010

Inte direkt världsläget.

Inte direkt världsläget, dårå. Vi vill ha den där lägenheten och sälja våra nuvarande bosäder och det är en oro och väntan innan allt kommer på plats. Men det löser sig nog, det brukar ju det och jag kan lugnt konstatera att jag skulle blivit en usel börsmäklare eller pokerspelare. Och på tisdag kommer det hit en människa som ska hjälpa mig att pynta min bostad så att den blir säljbar till ett hyggligt pris. Det är mycket med tider att passa och visningar, men Sara och jag och äldstebror lyckades i alla fall pricka in ett biobesök. Cornelis. Denna vackra, men sorgliga film, hårt dissad av Åsa Linderborg i Aftonbladet, men omtyckt av oss som inte vill ha enkla svar på svåra frågor, som inte sorterar bort alla färger som inte passar in i en socialistisk palett. Cornelis ägde ingen, kan man säga för att travestera titeln på en bra bok jag en gång läste, allra minst salongsradikaler på Schibsteds rosa skvallertidning. Själv äger jag snart en rymlig bostadsrätt, vill jag tro. Det är ingenting jämfört med svälten i Sudan, jag vet, men ibland får det vara så.

21 november 2010

Är vi välkomna på Möllan?

Sara och jag gick en runda på stan i lördags och så kom vi fram till folkets park, där en grupp aktivister byggt lite kojor på den gamla bageritomten, i protest mot gentrifieringen av Möllan, som det heter. Sara tyckte det var väldigt fånigt, medan jag tyckte det var en kul grej, sådär. Bostadspolitik är viktigt och politik får gärna vara lite humoristiskt. Samtidigt fascineras jag av enkelspårigheten i budskapet och de logiska luckorna är inte så få. Det krävs billiga hyresrätter istället för dyra bostadsrätter. Men av vem kräver man? Ska jag via skattsedeln betala för att andra vill bo billigt centralt, eller hur är det tänkt? Ingen vet, ingen berättar. Varför inte låna pengar och bygga billiga hyresrätter själva, om det nu går. Arbetarrörelsen bad aldrig om lov. Dom byggde själva. På riktigt, inga kojor.

Några kvarter från Stad solidar, som kojlägret kallas, ligger den lägenhet som Sara och jag gärna vill flytta in i. Den är stor och rymlig och modern och fin på alla vis, fast i ett gammalt hus. Trafiken på gatan nedanför kunde vara mindre och kommer att minska om vi gröna kan fortsätta att förändra. Och, jo, det blir dyrt för oss, men det får det vara värt. Vi har valt många barn, vi har valt varandra och vi väljer att bo centralt. Frågan är nu om det är okej eller en del av en förfärlig gentrifiering att vi flyttar till Bergsgatan (om vi nu lyckas göra det)?

I en blandad stad finns både såna som jag och Sara, vanliga knegande männskor med halvdana inkomster, och fattiga streetartkonstnärer som nöjer sig med att bo i tredje hand i ett hus som ägs av ryska maffian. Men när streetartkonstnären till sist blivit vikarierande bildlärare i Hjärup, så är vi kvar i Malmö. Det är ingen ungdomsgrej för oss att bo här, inget uppror mot mamma och pappa, det är vårt liv med våra barn.

Vi gillar blandning och vill vara en del av den. Vi skyr vita ghetton lika väl som arabiska. Blandat är godast. Det skulle vara trevligt om vi fick bo på Möllan.
Om det så kallas gentrifiering, om det så innebär att andelen människor med dreads blir färre i området. Jag passar barn och Sara är handläggare på ett statligt verk.

Så, är vi välkomna?

19 november 2010

Stackars Emmanuel och Håkan.

Vårt kommunalråd Lari Pitkä-Kangas kallade vid ett tillfälle ordförande Emmanuel Morfiadakis (s) och vice ordförande Håkan Fäldt (m)i Malmös tekniska nämnd för asfaltkartellen. Detta för att de bakom min rygg gjort upp om att Möllevångstorget inte skulle bli bilfritt, trots den starka opinionen i frågan. I onsdags formerade sig asfaltkartellen igen.
Malmö kan inte förtätas.
Bilarna kommer aldrig att bli färre.
Trafikleder kan inte bli stadsgator.
Spårvagnar får vi se om det blir några.

Ungefär så står det i det yttrande som stans största och starkaste nämnd skriver om visionen att bygga ett tätt och hållbart Malmö. Det är inte bara knäppt att socialdemokraterna föredrar moderatstöd framför det samarbete som dom dyrt och heligt lovat att hålla sig till, det är också sorgligt att man är så uppgiven och visionslös. Jag gillar politiker av olika kulörer som vill och vågar något. Som håller hoppet levande ända ner i den dagliga politiska gråtråkiga verkligheten.
Men Håkan och Emmanuel, hur mycket jag än gillar dom som personer, vågar inte.
Allt kommer att vara ungefär som det är. Villamattorna ska fortsätta att rullas ut över åkrarna och fyrfyliga stadsmotorvägar ska fortsätta att skära sönder stan. Stackars dom som inte vågar drömma om en vackrare framtid än så.

17 november 2010

Invald i jämställdhetsberedningen.

Mellanbror kommer in till mig i soffan och berättar att han upptäckt en intressant sak, nämligen att det är vanligare att en hög chef heter Göran än att en hög chef är kvinna. "Helt sjukt", säger sonen. Tidigare under kvällen har jag på jobbet på en arbetsplatsträff fått spott och spe därför att jag påstår att pedagoger som fötts med kuk oftare än andra pedagoger spelar fotboll, gitarr och gör grovmotoriska aktiviteter med barnen. Att det åtminstone är min erfarenhet. Som man inreder du heller inte förskolan som ett pyntat litet hem med ljusmanschetter och snygga gardiner, just därför att yrket för män inte är en förlängning av dina traditionella könsroller. Vi är friare att forma vår yrkesroll, men samtidigt fångar i lekpappeförväntningarna. Detta förstår man lätt om man är en smula genusmedveten. Att min tolvåring är mer genusmedveten än en grupp pedagoger är en smula bisarrt och jag vete egentligen inte om det säger mest om honom eller om dom. Hans axellånga hår glänser när han återvänder till sitt rum och jag tackar min lyckliga stjärna att han får växa upp i det sammanhang han gör. Centrala Malmö är ett genuint mångkulturellt område, till skillnad från svenska villamattor och arabdominerade miljonprogramförorter.
I ingetdera av de andra miljöerna hade sonen passat in särskilt väl.

För övrigt är jag invald i Malmö stads jämställdhetsberdning, som representant för mitt parti. Det finns mycket att kämpa för och emot.

15 november 2010

Mona borde gjort kaoz med deghögarna

En facebookvän tyckte att det var trist att alla som tidigae vait tysta eller klagat, nu hylla Mona Sahlin. Men så gå det till. Man kickar oftast inte den som är slagen eller som själv kapitulerat. Själv tycker jag att det är sorgligt att Mona går. Någon som gillar den socialliberale rockaren Bruce Springsteen kan inte vara dålig. Om man dessutom väljer Bruce framför nobelmiddagen, så har man mitt hjärta i sin hand för alltid. Springsteen sjunger om de människor som ibland kallas små, de människor som inte alltid väljer den smala vägen och inte alltid vet hur man beställer en caffe macchiato.

Ingen som inte var med vet vad som hände igår på det där mötet på sossehögkvarteret. Men mitt drömscenario hade varit att Mona ställde sig upp och med hög röst berättade för stofiler och fackpampar vem som är ordförande och vem som leder förnyelsen och som avslutning pekat mot dörren och berättat att det gick bra att använda den om man inte accepterade den ordningen. Mona borde ha gjort kaoz med deghögarna. Men jag förstår att hon inte orkade. Nu blir hon väl PR-konsult eller lobbyist åt vapenindustrin eller så och det är synd och skam.

Monas idé att organisera ett samarbete mellan arbetarrörelsens och miljörörelsens politiska grenar är större än de flesta fattar och hade varit fullständigt oslagbart om vi inte tvingats ta med vänsterpartiet i båten. Med Ohly var det liksom kört. Mona, vi gröna kommer att sakna dig.

14 november 2010

Min stad är ett statement.

Jag springer genom ett novembermilt regnigt Malmö och i höjd med Klaffbron undrar jag hur fan jag hamnade här i Edvardland, i MFF-land, i Jimmieland, i gåsapågsrasisternas och lasermannens/laserturkens land. Men så slår det mig att jag inte bor i Skåne, utan i Malmö och att det är en jävla skillnad. Malmö är som ett New Orleans i ett sunkigt Lousiana, som ett radikalt Wien före kriget omgivet av ett ultrareaktionärt omland.
Jag bor i en stad som är ett statement. Och jag minns för all del hur jag kom hit. Bruce Springsteen sjöng Glory days och en varm sommardag stegade jag upp på taket och kastade iväg min filthatt för att se var det kunde tänkas landa. Och vinden tog ett stadigt grepp om min snygga hatt och lät den landa på Åhusgatan 3 i denna stan. Och jag tog tåget ner,rullade en cigg och såg ut över Hallands öppna landskap och till sist stod jag utanför Malmö C bland gröna bussar och taxibilar med trista chaufförer som spelade Skåneparties närradio på full volym. Detta var längesen. Var och varannan tomt i centrala stan var bombhål och två vackra stadsdelar hade rivits nyligen och gett plats åt brutal betong. I kvarteret bredvid mitt låg ett gigantiskt folkets hus och efter sju på kvällen var hela stan stängd och mina vänner sa att jag bosatt mig i Berlin, Hauptstadt der DDR.
Jag ville förändra världen och sökte mig till lärarhögskolan och hittade de radikala och frihetliga motståndsfickorna och vi cykeldemonstrerade och drack billig öl hos kinesen och på Möllan. Vi såg att bombhålen fylldes och vi förändrade och befriade. Åtmnstone trodde vi att vi hade en del. Kanske var det evolutionen, bara. Ut flyttade tusen och tusen utegrills- och lördagsgroggsmänniskor och in flyttade människor från jordens alla hörn illsammans med småländska revolutionärer i dreads och min stad blev ett statement igen. Inte längre en stad bakom järnridån, utan stan där falafeln kostar hälften mot i Stockholm och där man inte behöver åka två mil för att träffa invandrare. Nu var här helt plötsligt så farligt. Kag såg mig yrvaken omkring och tänkte att det nog inte var farligare än någon annanstans. Som Beirut, hörde jag någon säga och jag nickade glatt. Att bo i Malmö är att ta ställning och så har det alltid varit, verkar det som. Om det var jag fullständigt ovetande den där sommardagen så jävla länge sen. Jag skruvar upp this hard land i iPoden och springer i ett snabbt svep hela vägen från Limhamn och hem.

13 november 2010

Subjekt i din egen mening

Relationer är ett outslitligt samtalsämne. Alla vill älska och bli älskade och det är sjukt intressant att kolla in hur andra har det och löser sina problem. Så kommer både Märta Tikkanen och Ola Rapace till Skavlan och sätter sig i soffan och berättar och det är mil mellan historierna. Ola säger att det blev för mycket med hämtningar och lämningar och vardag och så där. Jag hoppas att han skojar, för det låter väldigt omoget. Hämtningar, lämningar och att koka pasta och boka tvättider, det är det som är livet. Vad annars? Och Märta berättar om hur hon för kärleken tvingades att bryta upp från man och barn, bara för att hon måste. Ja, ibland måste man saker. Ibland tänker jag på tårar som jag lämnat efter mig på min väg, både egna och andras. Insikten om att man fan bara har ett liv är en välsignelse och förbannelse i precis lika stora delar. Jo, jag harförsökt att lösa livets mysterium både genom att stanna och gå och fortfarande efter alla år har jag inget facit och vet inte alls när och var jag gjorde rätt. Men gjort är gjort, som kbt-människorna säger och som vanligt är det bättre att satsa och ångra än att fega och ångra. Trust me on that one. För gör du något är du i alla fall subjekt i din egen mening.

Allmänbildning är bra.

Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Så jävla svårt är det inte. Och att midnattssolen inte lyser i Åre i i maj och att Dalarna inte är en del av Norrland och att det inte finns någon dialekt som heter skaunska. Sånt där är bra att veta. Jag vill att mina ungar ska veta att havet som vi ser från tåget till Göteborg heter Kattegatt. Ja, ni fattar grejen. Själv har jag alltid haft lätt för att lära mig namn på platser, årtal och sammanhang. Och förutom att det har öppnat en hel del dörrar rent socialt, så ger det mig större makt. Det är inte gammaldags eller fult att kunna lite av varje. Allmänbildning är bra. Alternativet är att man är utlämnad åt andras kunskaper och därmed har man mindre möjligheter att påverka sin och andras tillvaro. Att det är vänstern som stretar emot och högern som är för att fler ska kunna mer är inte lätt att begripa. Okunskap och kunskapsförakt är själva grunden för fascism och ultrahöger.

10 november 2010

Unik, men inte oumbärlig

"Så byt ut mig om jag är fel person". Ungefär så verkar Mona Sahlin reagera på den (säkert berättigade) interna kritiken som som kommer från olika håll inom S efter deras gigantiska nederlag i valet. Dessutom uppmanar hon alla andra i partiets ledning att på samma sätt öppna dörren. Jag tycker det är rätt inställning. Man är inte oumbärlig, man är inte för evigt sammanvigd med sina arbeten och uppdrag. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag gillar Mona, även om hon ganska ofta låter ganska enfaldig. Utan Mona (och Peter Eriksson)hade inte projektet rödgrönt satts igång och även om vi idag kan konstatera att det kanske hade varit lika bra det, så var det coolt att vi försökte. Och Mona var vaken och insåg att bruksorterna avfolkas och deras kärnväljare dör av och att S aldrig blir det dom varit.
Ja, Monas inställning är helt rätt. Jag är bara en spelare bland andra och förlorar man så är det dags för försök till nya spelsystem och självklart värvningar och att plocka upp nytt folk från de egna leden.

Jag försöker se likadant på mig och mina roller i politiken; min plats står alltid till förfogande. Det vore förödande om jag blev så kär i mina uppdrag att jag höll mig fast vid dom med näbbar och klor. Det är bara om jag ser en plan och tydliga mål framför mig, som jag sätter mig vid ett sammanträdesbord. Om jag inte kan se mig göra en skillnad och vara minst lika bra som någon annan, då ska jag inte sitta där. Därför lämnade jag kommunfullmäktige 2002 oh därför är jag tillbaks nu. Därför kommer en annan bra person att sitta i tekniska nämnden under nästa mandatperiod och därför tackade jag nej till det tuffaste uppdrag jag någonsin erbjudits.

Du är unik, men inte oumbärlig. Livet är fullt med äventyr och för evig tid vet jag att den där cykelbanan är min förtjänst, men att den där bron blev en bilbro trots mitt motstånd. Så går dagarna och tvätten är blöt när jag hgämtar upp den och min dotter ringer för pepp och stöd.

09 november 2010

Guldet blev till sand.

Så du ska be om ursäkt, säger du. Du hade inte druckit för mycket, säger du. Jag säger att den här stan har satsat hundra miljoner på att bygga en arena till dig och dina kamrater i de fula ljusblå tröjorna. Och mina ungar har stått där med halsdukar och sjungit och hejat. Av mig får du inte så mycket som ett leende, utan bara en order att ge fan i att dricka, så länge du helt eller delvis försörjs av mig och mina ungar. Kanske är du för ung eller okunnig för att fatta att alkoholen dödar fler än alla galna sportskyttar och lasermän tillsammans. Antagligen tycker du att den lagliga drogen är ett sätt att koppla av och släppa på tyglarna. Men denna gången var det människa i vägen för dig, nån som inte krusade och böjde knä inför din fantastiska insats på avbytarbänken. Du får ingen förlåtelse förrän du i handling visar att du ändrat dig. En överbetald fotbollsdiva ska fan inte ens i nyktert tillstånd börja dividera med en taxichaffis om priset. Du får väl för fan promenera hem om det är för dyrt att betala vad det kostar att bli körd.
Jag förstår att Rolle snackat med dig. Som vanligt ska idrottsrörelsens fyllor och därtill relaterade svinaktigheter smusslas bort och gömmas för att glömmas. Men jag kommer att minnas dig, Alexander. Och om du tror att jag är en sån som inte skulle våga säga detta rakt in i dina ögon, så tror du jävligt fel. Vilken dag som helst, vilken plats som helst. För det som på statistisk språk kallas alkoholrelaterat våld finns inga ursäkter.

Antisemitismen gör comeback.

Ikväll tänds det facklor mot rasismen, men jag är inte där. Jag tar en kopp kaffe och läser lite i min bok istället. Det är årsdagen av Kristallnatten och alla krafter som kan samlas mot rasismen hade behövts på samtliga torg i hela stan. Men jag står inte bredvid människor som förtiger den framväxande antisemitismen, eller skyller det på judarna själva och jag vägrar att lyssna på en riksdagsledamot som i sin blogg undrar vem dom utvalda ska bränna nästa gång. Dom utvalda, guds egendomsfolk, kristi mördare. Vi som är lite pålästa hör när antisemitismens fula tryne sticker upp och vi deltar inte i skiten. Så hampar det sig att människor som jublar över ship to Gazas nyttiga idioti för Hamas tränger ut överlevande från koncentrationslägren från Gustav Adolfs torg på självaste minnesdagen för kristallnatten. Detta samtidigt som man i en annan ände av stan kan höra små barn skrika att judar är tjuvar och där israelvänner åker på spö för sina åsikters skull. Jag älskar mitt Malmö, men jag älskar inte allt som händer här. Och det jag tycker allra sämst om är rasismen, oavsett mot vem den slår.

08 november 2010

Malmö dansar och ler.

Deras jävla Malmö FF. Alla här i stan håller på di blåe och det är hur trist som helst. I Stockholm och Göteborg, precis som i Hamburg och givetvis London, finns det konkurrerande lag som samlar olika sorters människor. I Göteborg är det ett överklasslag, ett sosselag och ett lag för oss andra, kulturfolket och vi som inte ryms i den traditionella mallen. Men här i stan är det ett enda lag och här firar man idag. Helsingborgaren Roland Nilsson, för oss gaisare för alltid en hjälte, ledde hela Malmös ljusblåa lag till guld. Man har ju undrat hur lång tid det skulle ta. Inget svenskt lag har så goda materiella förutsättningar och förr eller senare måste det ju ge utdelning. Dom åkte visst kortege genom stan idag, lyckliga och stolta. Fotboll är så mycket mer än bara det där spelandet på planen; fotboll är känslor, strategi och något att samlas kring.
Och på samma dag som MFF bärgar hem guldet, så fångar polisen den man som kallats för den nye lasermannen. En ensam man med vapen och cyklar som intresse, tydligen. En tragisk figur som hanterar sin ångest genom att skjuta på andra. Något så otroligt omalmöitiskt som att döma folk efter deras etnicitet, finns väl inte; men visst den skånsk/danska ajukan når även hit i någon mån. Att en ensam galning då gör sig till Sverigedemokraternas väpnade gren är kanske naturligt. Är nu allt blattarnas fel, så får man väl plocka bort dom. Men den vanlige malmöbon vet att utan namn som Mehmeti, Vincents och Molins, blir det varken fotbollsguld eller något annat roligt. Och idag dansar vi och ler i novemberkylan.

05 november 2010

Afghanistan behöver oss.

Det var modigt av vår riksdagsgrupp att göra upp med regeringen och S om Afghanistan. Det är väldigt lätt att använda stora ord om internationell solidaritet och annat vackert, men ganska krångligt när det faktiskt kräver något av oss. Och som jag ser det är vi skyldiga att försöka mota bort talibanerna så gott vi förmår, vi tillsammans med USA och andra stödjande länder. Självklart måste Afghanistans folk på sikt själva sköta sitt försvar och därför är det bra att insatserna nu kommer att förändras i akt och mening att främja just detta.

Man kan såklart rygga inför detta att svenska soldater går i krig för någon annans frihet. Krig är ett helvete. Men för mg är det ett ännu större helvete att låta talibanregimen segra. En jul avstod jag och barnen från julklappar och skämkte pengar till flickors skolgång istället. Något år senare störtades talibanerna och flickor fick gå i skola igen. Skulle jag nu tycka att svensk bekvämlighet är viktigare än flickors rätt till skolgång? Nej, just det. Vissa saker måste man göra för att visa att man inte är en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta sa.

04 november 2010

Vi, de utvalda (2)

Tror ändå att det är klokt att man inte inför en massa snåriga regler om vad politiker får och inte får lov att ta emot i form av gåvor eller mysiga övernattningar och biljetter. Om vi ser till att välja smarta människor, byter ut dem ofta så att de får andra levebröd och karriärvägar än politiken och, inte minst, välkomnar en kritisk granskning av våra förehavanden, så kan det på sikt reglera sig sig själv.

Men både vad gäller politiker och kungen, (hahaha), så är allmänt skvaller relativt ointressant. Vem som bedrar vem och vilka kinky böjelser någon kanske har får stanna i privatlivet, så länge man följer lagarna. Det är inte heller förbjudet att umgås med människor med tveksam moral och inte ens otrohet är olagligt. När det gäller eget missbruk, så är det en annan sak. Om min minister eller partiledare är alkis, så påverkar det hans/hennes omdöme så till den milda grad att jag vill veta det när jag väljer.

Själv har jag nog en ganska god moral, tror jag och med lite kaffe och Marabous nya vita choklad blir nästan allt riktigt hyggligt, till och med. För första gången i mitt liv har jag dessutom idag tackat nej till ett ganska hedersamt politiskt uppdrag. Också det stärker min självgodhet en smula.

02 november 2010

Vi, de utvalda.

Inte nog med att Sofia Arkelsten fick köra gratis BMW och åka på lobbyresa med en av dom allra värsta miljöbovarna, nu visar det sig också att Mona S fick gratis tennisbiljetter och att Reinfeldt får gå gratis på Djurgårdens hemmamatcher (låter mer som ett straff, dock). Jag är mest förvånad över att sånt här slås upp i media. För det är snarast vardag och självklarheter. Om åklagaren skulle åtala Mona för tennisbiljetter, så får man åtala en stor majoritet av alla riksdagsledamöter och ett antal tusen kommunpolitiker, inklusive mig själv. För vi har alla någon gång bjudits på teater eller sportevenemang. Några av oss har fått resa till olika ställen också. I takt med att man får politiska uppdrag på högre nivå än ersättare i en nämnd eller så, så kommer privilegierna bit för bit. Igår när jag cyklade från Rådhuset (kommunfullmäktige)till stadshuset (där kommunledningen jobbar)så möttes jag av en uppriktig förvåning över att jag betalat för min iPhone med egna pengar. Herregud, man får ju välja en telefon och sen en laptop, så är det ju bara. Senare på dagen fick jag nästan kaffet i halsen när jag förstod att redan de politiska sekreterarna tjänar mer än de flesta högskoleutbildade svenskar någonsin får ihop.
Det jag vill säga är att en förtroendevald eller politisk tjänsteman snabbare än någon tror tar en god levnadsstandard och privilegier för givna och istället för att identifiera sig med dem som man representerar, så kan det hända att man istället minglar i kapp med höga chefer och folk från näringslivet. Då är inte en resa med Shell till ett snyggt hotell så märkligt. Det är inte mer än vanligt, liksom.

Lösningen tror jag är att politiker och deras tjänstemän oftare byts ut och nödgas söka arbete på marknaden och leva lite nio till fem, som deras väljare. Så tror jag att man behåller kontakten med jorden och ett kallt huvud. Det som behöver politiken som levebröd är nog inte den mest läömpade, om man säger så. Vi som köper våra egna telefoner och betalar våra egna resor sover godare om natten.

01 november 2010

Förbjud sex på fyllan istället

Lite i bakgrunden debatteras den nya sexualbrottsutredningen och förslaget om samtyckesparagraf. Jag är nog inte den enda som sitter förundrad. Inte bara när jag tittar tillbaka på egna upplevelser i livet, för om jag förstår intentionerna rätt, så ska den som initierar sex försäkra sig om att det finns ett samtyccke, även om dt inte behöver uttalas i så många ord. Allt det där låter bra om scenariot är en ung flicka på fyllan som snurras upp av en otäck man som bara har den egna njutningen för ögonen. Men rätt ofta ser det annorluna ut och betänker man att en kvinnas egna hem är den vanligaste skådeplatsen för sexbrott redan med dagens lagstiftning, så blir det oerhört komplicerat. Och alla som vaknat upp i främmande sängar med minnesluckor och en okänd ny partner som sällskap ska alltså med utredningens förslag kunna vara målsägande i en förundersökning om sexbrott. Det verkar väldigt knepigt.
Om man istället vänder på kuttingen och ifrågasätter det självklara i att unga kvinnor och otäcka män ska vara på fyllan på allmän plats, så ringar man in problemet bättre. Istället för komplicerade utredningar där bevisbördan vänds och varje man (för kvinnor är ju inte kåta på det viset, väl?) ska kunna styrka att han fått samtycke till sex, så kunde man helt enkelt förbjuda oss att ha sex med berusade personer. Utan att ha statistik i ryggsäcken, påstår jag att nära nog alla de obehagligheter man vill komma åt med en skärpt lagstiftning är alkoholrelaterade gärningar.

Nu vet jag att det inte kommer att bli så. En drog som är så aktad att den till och med är helig i den största världsreligionen är i det närmaste oberörbar. Sedan 1981 har dessutom alla förändringar av lagstiftningen inom området inneburit liberaliseringar (för man får väl fan ta sig i kragen själv om man har problem, va?), så sannolikheten för att man pekar ut spriten som bov är närmast obefintlig.
Så införs istället en moraliserande lagstiftning där man fan ska tänka sig för mer än en gång innan man försöker förföra någon. KD skriver på newsmill att den nya utredningen ger dom rätt. Jo tack, det anade vi nog.