Cyklar genom Staffanstorp

Cyklar genom Staffanstorp. En blåbrun tur på den röda dagen. Något ska en ju göra innan regnet faller. Men Staffanstorp är vare sig mening eller mål med min resa, det är en transitsträcka, som de förslutna vagnarna mellan Sassnitz och Bhf Friedrichstrasse när det begav sig, för att ta en referens som ingen under 45 sätter. Men i Staffanstorp finns ingen station, det är bara rostig överasfalterad räls. Här är det SUV-ar och bensinupproret som är den trafikpolitiska agendan. Industriorten blev en pendlingsort till de betydligt roligare städerna Malmö och Lund. Men trots att de sitter som en parasit mellan två värddjur finns här en kaxighet. Mycket har stått i tidningen om den här kommunen, så jag får stanna och googla. Jag ser en bild på Christian Sonesson, moderat kommunalråd. Han ser ut som en sångare från slutet av femtiotalet eller början på sextiotalet, ni vet mellan Elvis och Beatles. Okej, en ska inte gå efter någons utseende. Det är ofint. Men en kan inte låta bli att fundera på om hans femtiotalsutseende kanske undermedvetet speglar hans reaktionära ideal. Ingen vet. Och han tar sitt förnamn på allvar, när han svingar sitt barnsliga plastsvärd mot väderkvarnarna i Kyrkheddinge och Hjärup. Ett korståg mot de otrogna i Staffanstorp. Det såg vi inte komma och det blir en del av den växande skam en känner inför det Skåne som jag en gång valde att bli en del av.  Men Christian är obeveklig. Här får inga IS-krigare eller beslöjade barn sätta sina fötter. Då får de med Christian att göra.  Jo, ni frågar med rätta om vilka IS-krigare som skulle kunna få för sig att komma hit. Och hur någon skulle veta att de var IS-krigare. Och ni frågar med rätta varför det skulle vara bättre om barn med slöjor inte kom till skolan, än att de faktiskt får komma som de är. Som jag med min gröna yankeeskeps. Och den som försöker ta debatten och hänvisa till juridik eller rimlighet förlorar såklart, för du vill väl inte dalta med terrorister eller hedersförtryckande muslimpappor, va? Den kan du inte vinna. Släpp det och gå. En man är ute och rastar sin hund som springer hit och dit på cykelbanan och vi tittar på varandra och ler lite grann som en gör. Jag kan inte låta bli att fundera på om han är SD eller en sonessonsk brunmoderat. Och i så fall varför. Det finns mycket jag inte förstår. Är den brunblåa handlingskraften mot sånt som inte ens finns i kommunen en eskapism, en flykt från hönsgården, en önskan att vara mer än en tråkig villaförort? Det kan en fundera på.

På jobbet, dagar som dessa.

Det är väl bara att acceptera: jag är inte på topp i dessa dagar. Det är lite existentiell pingpong. Så får det vara om det vill. Jag vet vad som triggar det och jag vet att det går över. Det är fördelen med att inte vara så ung längre, en ser ljuset i tunneln, för att använda en sliten metafor. Och den som fattar fattar. Någon vän som ser igenom mig oavsett vad, hon och hon som alltid kan läsa mellan mina rader.
Men på jobbet märks inget precis. På jobbet är jag på jobbet. Jag kommer och omringas av barn som vill berätta, vill finnas och utvecklas och får jobba med de finaste kollegorna i världen och även backa upp föräldrar som är oroliga eller roliga. Det är min skyldighet att leverera det som ska levereras, fånga upp det som ungarna går i gång på och inordna det i det som pretentiöst nog kallas undervisning även i förskolan. Det funkar inte att gå där och deppa eller grubbla. Det är skönt att slippa, dessutom. För mitt jobb är ett jobb, lika mycket som andras. Dagisnivå är hög nivå. Vi har mål och visioner och en verklighet som ibland krockar med det och förstås för få utbildade och för lite av allt, ja ni vet. Jag har åtagit mig ett uppdrag och hur som helst är mina kval triviala jämfört med hur en del ungar har det. Ojämlikheten i upoväxtvillkor får mig att vilja gråta. Men jag kavlar upp ärmarna istället. Jag får ibland höra att det är gulligt och fint att jobba med små ungar. Särskilt som man får jag i öronen hur bra jag är som nedlåter mig att ta ett kvinnojobb. Men Florence Nightingale är död. Och även om små ungar är jordens salt, så jobbar jag med det jag gör mest för att jag är hyggligt bra på det och för att det gör en skillnad i världen. Könskromosomerna är i det sammanhanget utan betydelse. Jag är här på jorden för att förändra och jag ska varken förminska eller förstora min betydelse. Andra har andra ingångar i yrkeslivet och det är väl bra så. Relationer är för mig allt. Att möta andra där de är och ta det därifrån. Utmanas av det jag inte från början kanske kan eller fattar, men vila tryggt i yrkeserfarenheten. Det är ljuv musik när det funkar. Hemma får jag lov att vara ledsen och tvär och kräsen i mitt umgänge. Över min tröskel kommer inga skithögar eller rasister. Ibland vill jag vara helt ensam med mitt eget. Men på jobbet måste jag möta alla med ett leende. Även dagar som dessa.

Och måndagen är bara timmar bort

It ain't easy, livin' free. Det är AC/DC som poppar upp i mina öron, när jag går de hundra metrarna från hemmet till Södervärnsskolan, för att dela ut valsedlar. I höstas gick jag hit och röstade, avpolletterad, avgiftad från politiken. Men i längden går det inte att stå bredvid när dina bröder och systrar blöder. Jag har ingen övertro på min förmåga att förändra, men jag vill gärna kunna se mitt barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde något i alla fall. Det är inte lätt att leva fri. Du längtar efter sällskap och sammanhang, efter att bli älskad och åtrådd. Inga rasister står och delar ut valsedlar. De gömmer sig i våra hoods, idag så dominerade av hårda röda nyanser. Jag pratar med en vänsterpartist om psykiatri och missbruk. Hon bor på andra sidan Bangatan. Vi är med i samma bubbla, för en vill komma hem till någon som håller med en. Du vill gärna hålla med någon som ser dig. Så blir det privata politiskt och det politiska privat. Vi som delar ut valsedlar vet att rasisterna kommer att få många röster i år. De som avskyr Sverige allra mest, pratar mest om det svenska och de som aldrig är mot andra, som de vill att andra ska vara mot dem pratar mest om kristna värderingar. För mig räcker det att göra mitzvah så gott en kan. Fukt tränger upp genom mina röda converse och det är obehagligt. Om tolv timmar ska jag dricka champagne och dansa. Vänsterpartisten och jag pratar relationer. Hon vill inte vara exklusiv med en partner, säger hon, vars parti så ofta anklagar andra för svek. Jag tänker mer att var och en måste hitta sitt sätt. Jag tillhör ingen missionerande religion, det finns alltid mer än ett sätt att vara på.
Och dagen blir kväll och vi gröna dansar segerdans och dricker bubbel i vår bubbla. När vi sitter och pratar säger jag helt impulsivt: "Vem får för sig att gå med i Centerpartiet egentligen? Det är som att hålla på Öis". Vår kanslist Madde skrattar och vi nickar åt varandra, Göteborgare emellan. "Ni fattar inte. Här finns ju bara ett lag", säger hon sen. Ja. MP är politikens GAIS. Fattar ni så fattar ni. Sen firar vi igen. Vi väljer att jämföra med riksdagsvalet och då är det en stor framgång. Vi säger så. Ibland får en älska det en har, snarare än att drömma om något bättre. Och måndagen är bara timmar bort.

Utdrag ur mitt manus

Berättelsens manlige huvudperson är en ensamstående förälder som tillbringad en del tid i Israel. Nu är han i Sverige igen och cocoonar i sin lägenhet.

Nätdejting blev mitt gift för en tid. I mitt nya liv i min lilla stökiga lägenhet ingick en dator med en gigantisk skärm som flimrade blåaktigt innan man kunde se vad som dolde sig där inne. Modemet var långsamt och det var dyrt att koppla upp sig, men det var en ny värld där ute som uppdagades. Jag gick hemma och skötte mitt på kvällarna och när Johanne somnat var det bara att sätta sig framför skärnen och logga in. Det var maximal utdelning för minimalt insatt kapital. På en sekund var jag ute i stora världen. Det skulle inte dröja länge innan jag fick en fast lina ut i denna värld, men än fick jag lyssna på några minuters sprakande innan jag blev insläppt eller i fångad i nätet
Och giftet och beroendet satte bo i min kropp. Det smög sig in genom porerna och vidare under huden och sedan var jag fast.. Det är väldigt enkelt att drunkna i havet av ansiktsbilder och mer eller mindre smart formulerade texter. Att skicka meddelanden per dator är enklare än något annat. Så mötte jag Jenny och Erika i tur och ordning. Det gick fem män på varje kvinna, så man fick vara noga med att välja ett nickname som stack ut och en text som sa nåt. telavivian69 tyckte jag lät fräckt och spännande och jag beskrev mig som en trygg äventyrare med en söt dotter. Det kunde inte bli bättre. Nu var ju inte det så svårt, för de flesta män på sajten var nätt och jämnt litterata och hade bilder på motorcyklar och tatueringar på sina sidor. Jag var lite förmer, lite svårare och smartare, tyckte jag. Parat med lagom politiskt korrekta åsikter som sålde som jordgubbar på midsommar. Jenny och Erika lät jag in i mitt liv. Två vackra eller i alla fall söta kvinnor som sökte den stora kärleken. Jag sökte glömma och gå vidare. Bilderna på Jenny och Erika har nu försvunnit i kraschade hårddiskar och tappade minnen men det dåliga samvetet över att ha tagit för sig av kärlekstörstiga själar bara för att sen försvinna ut från scenen utan vare sig applåder eller inrop är tatuerat på insidan av skallen för alltid. Jag gjorde illa. Det spelar ingen roll att det inte var meningen. Vad är förresten meningen? Jag säger det jag säger och gör det jag gör. Det får jag stå för och bära med mig och ibland hjälper det inte ens med att ta ett steg tillbaka och be om ursäkt. Detta "förlåt" som man predikar för minsta unge, den botgörelse, det avlatsbrev som ska göra allt ont ogjort. Jag tror inte på det. Du får bära dina ärr. Du får leva med din skam. Men mot slutet av dagen var det ändå ingen som rymdes i min och Johannes värld. Till sist hade det ändå blivit för krångligt att involvera andra i vårt. Och att bara bli förälskad i kärleken och att klicka vidare riskerade att göra mig hård, som en mellsnchef som scannar igenom anställningssndökningar. Och det ville jag inte bli och vara. Kvinnan i mitt liv hade jag ju redan mött. Det fanns en som borde ha varit där med oss ivår vardag och vår fest. Jag skulle inte för mitt liv begripa varför hon valde bort oss. 

Troligen var det så enkelt som att hon faktiskt inte var kär i mig, inte älskade mig på det sätt som man ska om man ska leva med någon och att hon dessutom såg mig som den bättre föräldern. 

Jag slog bort allt det där för en stund och loggade in på nytt efter ännu en av dessa eviga utloggningar. Min skärm flimrade och jag scannade igenom sökmotorns utbud av kärlekstörstande kvinnor. Ju mer de skrev att de bara var ute efter lite kul, desto mer kunde man vara säker på att det inte var så.

Korkade kontrakt och glänsande viktigpetterföräldrar

Jag är en sån där förälder som kanske inte alltid tvingade mina barn att göra läxan och mina barn är som jag, smarta men inte särskilt framgångsrika i skolan. Några av i klanen oss har bokstäver, andra har det inte, men just skolan och vi synkade inte till hundra procent, vare sig som barn eller förälder. Vi hamnade i korridorer eller hos specialpedsgogen, vi blev tillsagda att skärpa oss, annars skulle det gå illa. Inte i något läge hade skolan ansvar för att de inte lyckades med sin uppgift. Jag och andra föräldrar förväntades undervisa våra barn på kvällstid, trots att det är just det vi utbildar och betalar lärare att göra på dagtid. Jag kan gissa att samma öde kommer att drabba i alla fall några av mina barnbarn. Egentligen är det samhällets förlust att det inte tagits bättre vara på de törnbladska talangerna och inte våra. Vi klarar oss och har goda liv. Men merparten av de högre utbildningsplatserna, stipendierna och prestigefyllda jobben går till jasägare och medelmåttor som bokstavligt talat lär sig läxan utantill och får frökens beröm. Och värre blir det. Idag kan vi infoga introverta tjejer och brötiga killar i gruppen som offras i skolan. Lärarna har varken pli på boysen eller ser de tysta tjejerna. En kan tycka att skolan kunde ha annat att göra än att hitta på korkade kontrakt där viktigpetterföräldrar ännu en gång kan glänsa på vår bekostnad. Det är så jävla folkpartistiskt dåligt att jag får spader. Sossarna i Malmö skulle om så krävdes krypa på alla fyra med kaffe på sängen åt fdfp i stan. Så viktigt var det att knäcka alliansen. Därför tar de detta förslag som osar av klassförakt och funkofobi. Har vi otur är det bara början. Den fulla innebörden i att brukare i en kommunal verksamhet ska intyga att de aldrig ska kritisera den hur usel den än månde vara orkar jag inte ens tänka på. 

Allt annat är lika med döden

Det är en ljummen bris på ön där jag föddes. Det byggs om och nytt. Min svåger och jag går av på Hjalmar och ser oss om. Slum blir till dyra nyproducerade hyresrätter. Hit följde jag en gång en tjej som jag träffat inne på Liseberg. Hon såg ut att kunna bli en av mitt livs stora kärlekar och vi trodde väl gör stunden att vi kände och gjorde som inga före oss. Vi hade en trevlig kväll. Då som några gånger efter det med andra gav jag henne en gloria hon aldrig bett om. Men när hon väl klivit på buss 21 och åkt iväg så sågs vi aldrig mer. Jag ringde en gång, men ingen svarade. Men det var ungdomsdagar och ont blod koagulerade fort. Ganska snart fångade en blond liten tjej på hållplatsen på Frölunda torg mitt intresse. Livet gick vidare som det alltid gör. I staden där jag kommer ifrån är många gator och parker kontaminerade med minnen. "Allt är bättre här i stan nu", konstaterar en kompis och jag över en kaffe och kaka på ett fik i skuggan av kopparmärra. Och det stämmer ju. Bägge mina städer är jävligt mycket roligare än förr. Bilar trängs tillbaka för uteserveringar och cykelbanor, mitt gamla regemente har blivit en rolig marknad och stan, städerna är paletter med färger och nyanser dom vi aldrig såg förr. Minnena hjälper mig att njuta av nuet. All tur, otur, goda och dåliga val har satt mig där jag är nu. Alla jag hållit i hand, alla lägenheter och parker jag promenerat genom, alla perronger där jag stått och väntat lever och finns i mig. Ibland bränner det av skam, men oftast bara är det. Det blev vad det blev. Den som längtar tillbaka är en idiot. "Gå framåt i vagnen" , tänker jag när jag passerar KD:s valstuga. Så när jag verkligen får en skitdålig tid på Varvet så väljer jag snabbt som fan att anmäla mig till nästa års lopp. Framtiden, please. Allt annat är lika med döden.

Det blåser nästan jämt

Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Jag märker det när jag cyklar hemåt från Fritidsförvaltningens kontorsbyggnad för andra gången idag. Märkte det också ute i Hyllie på studiebesöket, precis som jag märkt det under vinterns och vårens alla löprundor. Fritidsförvaltningen har sitt kontor på Mäster Henriksgatan, det är hipsterkvarter, Saraexets hemmaplan och det är oro och en doft av nybryggt finkaffe i luften och män med knut på huvudet sitter på den gamla alkispuben och dricker grumlig öl med ansiktena vända mot solen. Två gånger fick jag som sagt cykla sträckan mellan hemmet och hipsterland, eller rättare sagt fyra och den grundläggande orsaken till detta stavas ADHD och uttalas glömska, min iPad blev kvar i mötesrummet efter dagens sammanträde. Ingen annan glömde, bara jag. Så är det ofta. Det fanns en tid då jag såg mig som en loser, som en som inte klarar något och nålstick från andra får mig emellanåt dit igen. Men jag tänker att jag har annat än effektivitet och gott minne, jag kan människor och känslor. Du behövs med din ordning och reda, men utan mig blir det ingen balans. Hemma ligger en ensam geisha i sitt virade papper i fruktskålen i köket, som ett minne av något. Den får vara där. Kanske kommer någon och äter upp den vad det lider. Jag går ut på min stora balkong och dricker lite juice. Det har varit en intensiv dag. Möten och verksamhetsbesök; det är svårare än att vara på jobbet. Rörelse och blåst. Vi på lördag springer jag Göteborgsvarvet, det kan vara fjortonde gången eller så, jag minns verkligen inte. De 25-åriga gasellerna kommer att springa om mig, liksom ålderskrisande 40+are med svindyra garminklockor och tvåtusenkronorsskor. och so be it. Jag springer inte för att bli yngre eller för att göra tider. Mina skor som köpts på extrapris tar mig runt min gamla hemstad  för hälsans skull, kan jag slippa bli som tanten i lägenheten bredvid, nedbruten fysiskt och psykiskt, så ska jag. Precis som jag jävlar i det reste mig 2014 efter att hjärtat nästan slutat slå och faktiskt tre månader senare hängde medaljen i ett band runt min hals. Och så som jag ser på mitt springande ser jag på uppdraget i fritidsnämnden och när vi kollar in hallar vi låtit bygga för att ungar ska kunna cheerleada eller spela basket, slå volter eller hoppa långt, så är det inte för att få fram nya Zlatans eller höjhoppslinusar. Den som kan röra sig är fri. Den som har hälsan kan förändra världen. Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Men ibland lyser ändå solen.

Vi ses på Södervärnsskolan, söndagen den 26 maj.

Cyklar hemåt med femtiotalsschlager i öronen. I korsningen Parkgatan/Ystadsgatan krockar jag nästan med en stor BMW. Föraren har stora svarta glajor. Vilken hårding. Kanske bor han i området. Undrar om han kommer att ta en valsedel ur min hand nästnästa söndag. För jag kommer att stå där och dela ut. I'm stuck with the party. Jag har försökt att lämna, men MP vill liksom inte lämna mig. Först var det 2002, jag var nybliven fyrabarnsfar och livet var struligt, hektiskt så jag trappade ner, nöjd med vad jag gjort av MP-Malmö. Jag kunde vila ett tag. Sen 2015 när vi vek ner oss i flyktingfrågan samtidigt som antisemiter tycktes ha fri tillgång till uppdragen. Och så nu senast när valberedningarna i Malmö och Skåne inte var överens med mig om att jag borde ha en plats i den gröna solen. Jag drog mig tillbaka, trodde jag. Kampanjade inte, delade inte ut valsedlar och gick inte på valvakan. Satte punkt.
Det kunde vara dags. Jag hade haft uppdrag sedan 80-talets slut. Första gången jag kom in på ett MP-möte fick jag en chock. Det var så amatörmässigt, så fullt av healingfeeling och uselt. Här fick jag gå in och göra något, kände jag, ömjuk som alltid. Jag valdes också in i partistyrelsen på en stormig kongress. På en kafferast sa Krister Skånberg till mig viskande: "hur många av människorna här inne skulle du kunna se i en regering?" Nä. Någon, kanske. Det var taffligt, men vi redde upp det. 1994 valdes jag till förstanamn i Malmö. Alternativtanterna försvann, inklusive den fd riksdagsledamot som sade sig tveka mellan MP och KD. Så var jag stans ledande miljöpartist i åtta år. Jag var ofta dryg och bessrig, överspänd och jobbig. Fick ovänner och motarbetades. Ja, gud. Men hellre göra fel ibland, behöva ändra sig och tas ner på jorden än att inte göra något alls. Någon borde jag fortfarande be om ursäkt. Och vice versa. Det är svårt att veta hur mycket en förändrar här i världen. Men jag vill vara ett litet eller stort kugghjul i maskinen som gör världen till en lite bättre plats och det har jag varit. Och är. Jag tror det varar livet ut. Nu från en plats lite längre bak i ledet. Jag ska se och hjälpa till att lyfta folk som inte var födda den där dagen då jag för första gången steg in i MP:s sunkiga lokal på Davidshallsgatan.
Vi ses på Södervärnsskolan den 26 maj. Kom och ta en valsedel ur min hand och byt några ord.

Kanske hör jag till ändå?

Jag gick och köpte en ny trampa till min cykel hos den lokale cykelhandlaren. 150 kronor inklusive montering. Cash direkt ner i fickan. It is hard to be a saint in the city. Sen cyklade jag till Lund längs den gamla Lundavägen, Arlöv med det halvt nedlagda konsumvaruhuset, Åkarp med villor och så en lång transitsträcka genom det förfärliga Staffanstorps kommun. Det var vackert och inte värst mycket vind heller. Gula rapsfält och grönt för övrigt. Vackert, nästan så vackert som det kan bli. Det är svårt att fatta att de som lever i den här sköna omgivningen så flagrant hemfaller åt småaktighet och avsky mot de allra svagaste. Just här i välmåendet jagas det tiggare och spöken. Precis där harmoni och klorofyll borde fylla luften vänder folk det mjuka inåt och taggar utåt. Jag kan inte förstå det. Och sen i Lund, då. Hjulen slutar att rulla på praktisk asfalt och möter istället knagglig gatsten. Fint, men opraktiskt. Är det inte så Lund är? Fint, men opraktiskt. Men jag gillar det. Den konstiga icke-skånska dialekten och folk inne på Gleerups som diskuterar litteratur och livet. I Lund är jag en främling, men det är jag väl på de flesta ställen. Ensam och utanför. Det är bara så det är. Och jag förstår så väl att det söks sammanhang, att alla vill ingå i något och att det ibland blir rätt och ibland blir hur fel som helst. Så vem är jag att slå mig för bröstet? Pratar med en vän om varför livet alltid krånglar till sig, varför mina relationsmönster blir som när jag spelar wordfeud, jag är så inriktad på att inte förlora så att jag har svårt att vinna. Jag är rädd för svek och har lätt att känna mig övergiven. Jag får inget svar, förstås. Det är kanske bara att omfamna sitt öde. Sen cyklar jag hem igen. Det går alltid fortare att ta sig tillbaks till Malmö. Fortare än jag kunde tro dyker Kirseberg upp och sen Värnhem och så är jag snart nere vid parken, rondellen och lilla ICA igen. Jag ler. Hemstaden har en dragningskraft. Kanske hör jag till ändå?

Aldrig får vi vara olyckliga

Solen går ner och jag ser hur den färgas orange eller röd eller vad det nu är för nyans. Jag borde tycka det är jättevackert, men jag tänker på vulkanutbrottet Pinatubo. Färgade inte det himlen i fina färger? Jo, så var det. Sen dricker jag kaffe, fast det är sent på kvällen. Jag är trött på mig själv trött på att så lite blir till något, trött på att inte riktigt nå fram till någon eller något. Inte ens semestern är ordentligt planerad. Det är då jag tänker att jag kanske har en depression. Att jag måste gå till doktorn. När jag springer lyssnar jag på ett inslag på P1. Tio procent av Sveriges befolkning står på antidepp. Det är inte rimligt. Livet är en berg- och dalbana och så många människor kan inte vara psykiskt sjuka. Vi har såna förväntningar på livet. Det ska vara slutet på romcomen hela tiden. Aldrig får vi vara olyckliga. Vi tar piller mot det. Själv väntar jag tills det planar ut igen. Tre små fåglar utanför mitt fönster sjunger att allt ska bli bra. Kanske ser solnedgången ut som något annat. En aperol spritz eller något annat gott. Det är i betraktarens öga.
.

Dejta som en sosse eller som en vänsterpartist?

Lyssnar på Omkring tiggarn från Loussa när jag cyklar till jobbet. Dan Andersson är en trigger för skallen. Det har stundtals varit en jobbig helg. Mitt huvud har ibland nästan sprängts av tankar. Det är så det måste bli ibland. Jag är inte rädd för mina känslor och tankar, utan har vant mig vid att både tårar och skratt är nära. Ibland är jag en rolig fan, men ibland tar det oroliga över. Några av oss är helt enkelt mer som en klättring i Alperna än en roadtrip genom prärien. Helgens största begivenhet var att bemästra ensamheten. Jag läste, skrev och drack två glas vin på lördagskvällen, för nu klarar jag det. Hade det prima. Sen träffade jag barn och barnbarn på söndagen och fick social in- och output.
Ensamhet och flersamhet. Dear me. Jag saknar att ha någon som självklart finns där, det måste jag medge. Jag vill vara älskad och bekräftad och älskar och bekräftar gärna själv. Men dejtingkulturen är som politiken, några är som sossarna och tar vem som helst bara för att få vara i centrum och känna sig som en kvinna eller man och andra är som V, ensamma och avvisande för att endast det bästa, den perfekta, det himlastormande, slutet på romcomen är bra nog. Allt som ser ut att innebära kompromissande bläddras förbi.
Jag vet inte vad jag själv är. Därför håller jag mig undan från dejtandet. Kärleken får hitta mig, eller så är den redan här utan att jag vet det. Hoppas på det. Och nu jobbar jag och grubblar mindre. Om bara någon timme kommer jag att sjunga Racing in the Street och GAIS läktarsånger. Ibland är vardagen att föredra.

MP: för många kaptener och för få sjömän

Partiets kongress börjar. Själv cyklar jag till jobbet, det är en vanlig jobbfredag och korsningen Industrigatan/Nobelvägen är snart färdig. Det borde den varit för länge sen. Konstigt att kongressen är en vanlig vardag. Det är väl rimligen en smula exkluderande, men kanske inte så lite typiskt för hur det har blivit med oss. Utgångspunkten för partiet är att det politiska arbetet utförs av arvoderade på dagtid. Kvällsmöten och helger är så jobbigt. Då vill folk ju grilla med familjen eller vad de nu har för sig. På alla möten jag varit på i MP under de senaste åren har mantrat varit att vi måste skynda oss. Det sätts sluttider och inget diskuteras färdigt. Känslan blir att besluten redan tagits i någon korridor nånstans. Skutan MP drivs med många kaptener och få sjömän. Det produceras många dokument och de får ersätta omdöme och samtal.  Ser också att det står SKÅNE och inte Malmö på våra valda kongressombuds namnskyltar. Malmö är fan inte Skåne. Vi har noll och intet gemensamt med Perstorp och Bromölla eller i varje fall inte mer med de ställena än med Hofors och Kalmar. Men det är säkert uttänkt i all välmening. I stadsdelen där jag bor, Möllevången med omnejd, röstar folk inte på MP längre. Partiet har misslyckats med att sälja in kompromissandets välsignelser och dessutom har skandalerna när diverse islamister lyckades eller nästan lyckades bli valda till viktiga poster skadat oss. Folk här röstar på V, trots att de såklart inte vill att alla falafelställen ska ersättas av ett stort statligt Falafel-Clock. V syns på stan, de sitter inte och skriver dokument som döps till svulstigheter som MP2031. MP kan inte utreda fram ett existensberättigande, det måste visas ute på stan. Det är inte heller fjäsk för konservativa lantisar som är räddningen, det är här på Möllan som MP lever eller dör. Tro mig, jag är en lojal medlem sedan många år. Jag är inte i närheten av att rösta på V. Men de fattar grejen. MP: för många kaptener och för få sjömän. För ytliga analyser och för bleka representanter. Partiet måste ta landet med storm och inte vädja om röster. Min tro har försvagats och jag inser att jag numera är tämligen irrelevant i den gröna rörelsen. Men detta var mina fem cent.

”Krossa sionismen”

Jag kollar igenom mina israelbilder från alla mina resor dit ner. Sara på stranden i Tel Aviv, med Yafo i bakgrunden, falafelstället på torget i Safed, utsikten från Masada, lekande barn i den judiska bosättningen i Hebron. Barriären och torget i Ramallah, med två barn framför en julgran av plast. Jävlar, så många bilder det är. Jag har sett det där landet eller landen, från Eilat till gränsen mot Libanon och från Medelhavet till Jordanfloden och Döda havet. Jag tror jag känner nyanserna ganska bra. Ingen behöver dela mina analyser om att Israel behöver vara starkt militärt och att det inte bara är att släppa Västbanken så som Gaza och Sinai släpptes. Det går såklart att tycka att jag har helt fel. Men det är ingen tilltalande tanke att ha Knesset och Klagomuren inom skotthåll för Hamas och Islamska Jihad. För det är vad som skulle hända, med all sannolikhet om Israel gör så som världssamfundet kräver. För en Israel kommer säkerheten först. Inte till varje pris, men till ett högt pris. Få israeler ser något nöje i att skicka sina nittonåriga döttrar till checkpoints utanför Jenin och Nablus. Knappt ens någon. Att israeler ändå i hög grad röstar på partier som säger såna saker, beror på att de inte tror så mycket på alternativen. Vänstern misslyckades med att skapa fred. Efter Osloavtalet kom självmordsbombare.  Min mission i Mellanösternfrågan är att nyansera bilden av Israel. Ja de har en högerregering, men det har Danmark och Norge också. Ja, det är klart att det sker övergrepp och misstag. Men ändå. Ingen står på Amiralsgatan i Malmö och sjunger om att Oslo ska jämnas med marken. Det vore bara märkligt. Men bilden av Israel är en annan än bilden av Norge. Fragment som gör frågan och Landet obegriplig för dem som inte tar sig tid att verkligen resa runt på riktigt i landet eller läsa utanför den palestinapropagandistiska filterbubblan. Så att unga, inte så smarta, SSU-are skriker korkade slagord är mer en produkt av en slapp analys och bilder på TV och på plakat än en verklig övertygelse om att Tel Aviv ska jämnas med marken.
Och eftersom antisemitismen hänger ihop med israelkritiken, så behöver bilden av Israel nyanseras i vårt land, precis som på många andra håll. Freden kan komma när du ser en människa och inte en jude. Eller en arab, för den delen.

Och nu: framtiden

Hon var det vackraste barn som någonsin setts på denna jord. Det vet ni, kära läsare av denna blogg. Mina ögon och mammas leende, det bästa från oss bägge två, tänk hur genetiken ibland kan träffa rätt. Gott luktade hon, en halv meter lycka i min famn. Och jag gick hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 den där morgonen i maj och visste att livet aldrig mer skulle bli detsamma. Jag hade blivit förälder och idag har jag varit det i 32 år. Det har varit år av kärlek och oro. Och skulden som vuxit och sjunkit efterhand, som krävde timmar av terapi för att bli hanterbar. Jag var ingen särskilt bra make och ingen särskilt bra far, sjunger Lundell i mina lurar och jag tror ofta att det lika mycket handlar om mig. Min dotter kämpar och sliter och en av sönerna messar och frågar vad jag tror om situationen i Venezuela och kärleken är stark också hos den som ska verka så tuff. Terapeuten frågade mig om mina barn någonsin anklagat mig, men det har de ju inte. Likafullt känner jag det där. Jag får höra att gjort är gjort och att inget kan förändras av ältande, men jag behöver reda ut saker, behöver få höra att jag duger. Att det blev bra bland annat tack vare mig. Men de som kunde bekräftat mig och sagt att jag dög som jag var gjorde aldrig det. De öste istället på om hur dålig jag var på att sätta gränser, hur misslyckad jag var på att göra saker för och med mina barn och jag försökte att anpassa mig och vara till lags, men det blev bara ännu fler bakslag av det. Det är mitt eget fel, jag vet.  Jag skulle stått upp för den jag var på ett tydligare sätt. 32 år av kärlek och tvivel. Kramar, gräl och många ord. Och nu: framtiden.

Garanterat individuell, denna första maj

Den första maj det året jag fyllde femton eller sexton fick jag följa med ombudsmannen upp på expen och fylla i ett medlemskort. Nu var jag politiskt organiserad. Jag stoppade medlemskortet i min ficka och sen gick vi ner och fikade i bokkaféet med de andra i arbetarklassens medvetna förtrupp. I taket hängde små vietnamesiska flaggor, gul stjärna på röd botten, som barnen i pionjärgruppen gjort. Folk vilade ut efter demonstrationen, uppsluppna, glada, män i rutig skjorta och jeans och kvinnor i batikklänning eller i samma sorts klädsel som männen. Jag ville så gärna höra till, dricka svagt solidariskt kaffe och prata om Latinamerika, för det var det allra mest spännande. Men jag kom aldrig helt in i det där. Socialismen som den presenterades hade för många logiska luckor, det är var för präktigt i förbundet och för mycket av det som idag skulle kallas politisk korrekthet. På en kaderkurs hyssjades det åt mig när jag ifrågasatte de höga visumavgifterna och inväxlingstvånget vid besök i DDR. De hade speciella förutsättningar, fick jag veta. Det gick ju inte att jämföra med Sverige. Det var kul att gå på kongressfest och lyssna på Tottas bluesband, men det gick inte att få ihop allt till sist. Kommunist var en gymnasieidentitet, inte en vision om ett nytt slags samhälle med en ny slags människa i. Så jag stängde dörren bakom mig och gick iväg någon annanstans. Det blåste från havet som det alltid gör i min första hemstad, salta vindar. Inte ens du själv kan bli en ny människa och samhället förändras och med envishet kan du påverka och göra saker bättre både för dig själv och andra på fler plan än du tror. Men skippa frälsningslärorna och de allra fräckaste slagorden. Jag står vid sidan av när de stora tågen marscherar idag, för jag hamnar oftast lite vid sidan av i de flesta sammanhang. Antagligen springer jag en runda och kanske träffar jag någon. Garanterat individuell, denna första maj.