31 december 2012

2012, en snabb redovisning

Det finns tre-fyra tweets jag skäms över. Något fler fb-inlägg och eventuellt någon bloggpost. I övrigt ser jag er i ögonen och säger att jag skulle gjort likadant igen. Jag skulle vässat klorna mot rasismen i alla dess former, mot lokala politiker som om och om igen korsar gränsen och uttrycker antisemitism samtidigt som enskilda judar i stan utsätts för terrordåd. Att det snackas skit om mig på allra högsta nivå i stan visar bara hur nödvändiga mina ord är. Andra frågor rullar mer på av sig själv och där är jag mer med i ett gäng som som slåss gör samma saker. Mot de höga halterna av kvävedioxid, för jämställdhet och för drömmen om det mångfaldiga Malmö. Ibland har jag varit en av många, men rätt ofta har jag stått ensam. Det har fått vara som det har behövt vara.

Och så fick jag se Israel igen. Och Kuba för första gången. Vissa drömmar går i uppfyllelse, andra måste man omvärdera eller ge upp. Jag har lärt mig att hålla hårt i det och dem jag har kära, men också att släppa när det är tvunget. Och inte en droppe i år heller.

30 december 2012

Brev från Kuba ett. Morgon.

Jag vaknar av en tupp som gal. Någon drar en dragkärra med färsk frukt längs gatan och ropar något på obegriplig spanska till alla som han passerar. Det knirkar om kärrans hjul och på flaket ser man brunfläckiga bananer bredvid sötpotatis, tomater och några frukter eller grönsaker som jag aldrig sett förut.
Ikväll ska varorna kanske bli basen i en middag  hos en tregenerationsfamilj i huset bredvid och något att servera på familjens lilla restaurang på andra våningen i det fallfärdiga huset på Calle concordia. 
En gammal chevrolet, sliten, men läckert lackerad i ljusgrönt startar med ett vrål och ett moln av avgaser tornar upp sig bakom den. Själv ligger jag på rygg i en säng i ett hus i ett land där de politiska ideologierna blivit till slitna slagord på väggen eller pliktskyldigt uppsatta affischer på den lokala caféterian. Så gal tuppen igen och en annan i svarar en bit bort. Det är något visst med färska ägg, de är goda att äta och möjliga att sälja. Höns och dragkärror, bilar från femtiotalet och utdaterade politiska ideologier. Havanna är som ett levande museum, tänker jag när jag går upp, snörar på mig skorna och springer ut en runda. Två kvarter bort ligger Malecon, den breda strandpromenaden. Solen är på väg upp och fiskebåtar är på väg in. 90 miles norrut ligger Key West, men det kan man inte se härifrån. Vid José Martimonumentet står rostiga kanoner riktade norrut. Jag vänder och springer tillbaka igen.

21 december 2012

Innan radioskuggan

En mamma kommer och lämnar en present till var och en av oss. Jag vet att det är en uppoffring; familjen bor sex personer i en tvåa på Herrgården och har inget PUT, utan går i ångestfylld väntan på det heliga dokumentet. Om ni undrar så är barnen födda i Sverige och talar någorlunda bra svenska. Mamma talar engelska med oss och ser oss i ögonen och är så tacksam. Vi tar emot, men det skär i hjärtat. Ingen förälder behöver ge mig något, jag är på jobbet och gör det jag ska. Min arbetsgivare betalar mig och så sent som idag bokade jag en magnifik avslutning på vår kubaresa. Jämfört med barn och föräldrar på förskolan är jag privilegierad och även jämfört med de allra flesta på ön som jag åker till om bara några timmar.
Jag har ett ansvar och plikten att förvalta mina möjligheter väl. Nu går jag in i radioskugga nån vecka eller så. Ha en vit jul, you hear, så återkommer jag på nyår med en årskrönika.

19 december 2012

Rosengård, säg som det är.

Som tack för i år och som sista julklapp från den döende förvaltnongen fick jag en ittalaskål fylld med geléhallon och en kasse av tyg där det stod något om det fantastiska Rosengård och i tygkassen låg en liten bok om samma fantastiska Rosengård. Bland annat stod det en smula oblygt att vår stadsdelschef är Sveriges bästa chef. Det är nog fint att peppa sig själv. Men Rosengård är ett socialt utsatt område, en plats som många flyr från om de kan. Behovet av stadsförnyelse är skriande och många som bor där skulle nog tro att någon ville driva med dem om de såg hur förvaltningen skröt om sina fantastiska prestationer.

Rosengård består av människor av kött och blod och är varken ett paradis eller den krigszon som det målas ut som. Det vore bättre om man sa så. Leendena är fler än tårarna och det finns mycket att bygga på när vi som jobbar därute löser våra uppgifter. Men jag värjer mig mot att prata om den exotiska doften och de färgglada kläderna. Tala istället om likarätt och arbete. Tala om den stora uppgiften vi har och betala oss en skälig lön, så går nog dessutom rekryteringen bättre.
Säg som det är.

16 december 2012

Lyssnandets pedagogik mot rasisterna

Vi vaknar upp i ett land där rasister igen får tvåsiffriga opinionssiffror och där den goda sidan fortsätter sin misslyckade strategi. Det fungerar inte att kalla rasistsympatisörerna wt och idioter, det funkar inte att skriva indignerat på sina polares fb-sidor och det funkar inte att mata på med statistik. Inte heller har det fungerat att skandalisera deras riksdagsledamöter.

Det är nog helt enkelt så att de som lever på att vara antirasister eller som bor fjärran från verkligheten inte når fram vad dom än säger. Det är alltså i första hand fel människor som talar och i andra hand fel saker som sägs. Vi kan fan inte vifta bort människors oro över förändringar, vi måste göra det vi så länge sagt: ta debatten.

På arbetsplatser, släktkalas, i krogvärmen och i den kalla hållplatskuren. Med dem vi gillar och med dem vi hatar.
En lyssnandets pedagogik som tar avstamp i människors vardag, bland varsel och pepparkaksgubbar och söner som måste lämna sin kurdiska flickvän för att familjen inte accepterar en svensk i släkten. I ett Sverige där judiska barn överfalls med snöbollar och där den som heter Lakatos varken får jobb eller lägenhet. Lyssna först, tala sen.

15 december 2012

Ett hjärta har alltid rätt (+ en hyllning till Region Skåne)

Det är slaskigt när jag springer ut. Backen upp till vattentornet kan jag glömma, det får bli den mindre nere vid amfiteatern. Inte många är ute, några tappra som jag och tanter med hundar; kontrasten mot sommaren kunde inte vara större. Mitt hjärta slår som det ska. Inte i någon överförd betydelse, utan dunk-dunk-dunk helt bokstavligt. Jag vet, för jag såg till att få en remiss till sjukhuset för att kolla upp sakernas tillstånd. Och jag hyllar den offentliga sjukvården, trots att mitt parti anklagas för att spara och därmed döda skåningar på löpande band (vilket är rent ljug, sjukvården tillförs 700 miljoner nästa år) och tackar för proffsigt bemötande. Ingen tyckte att jag var en pinsam hypokondriker, utan allt jag sa togs på stort allvar. Så jag springer med med ett friskt hjärta och med blöta fötter. Att springa är att ta ansvar för sin hälsa och sitt liv och gör man det är man samtidigt rädd om världen. De resurser jag kunde dragit kan nu läggas på folk som verkligen behöver. Så tar jag mitt ansvar och blir snyggare och smalare som senap på korven. Alla vinner.

12 december 2012

En Springsteenpojke i Sveriges mest amerikanska stad

Sara hade en namnskylt första gången vi sågs. Förutom Sara stod det Janey och så fort jag fick chansen frågade jag om hon tagit sitt nick efter en sång av Bruce Springsteen, men det hade hon inte. Hon tycker inte ens att han är bra, men för min skull åler hon över Hudsonfloden i maj och kliver av vid Madison Sq. Garden och går in och ser den bästa liveakt som någonsin stått på en dansk scen. Kanske förstår hon mer av mig bär hon hör Bruce. Jag skulle tro det. Jag har jobbat på en dröm länge nu. I Sveriges Chicago finns många reservdelar och brustna hjärtan. Om det någonsin uppstår en svensk Obama, så är det en ung tjej med somaliska föräldrar, uppvuxen i Seved och med stor möda utexaminerad från Malmö högskola. Här föddes den svenska arbetarrörelsen och här ska det nya skimra i grönt och frihetligt. En vinterdag som den här är det därför helt rätt att trycka in Springsteens tyngsta album i öronen. The ghost OF Tom Joad och Nebraska, snarare än andra. Det är ju inga tjejer i sina sommarklänningar man möter på Rosengårdssteåket, precis. Tids nog ska Rosalita dansa salsa nere på Ribban, men just nu är vi så långt från juli som det går. Jag är en äkta springsteenkille, det vet ni och det bekänner jag. Såna som vi är vare sig radikala eller putsade nog för Möllans inkvistorer, men det är ju inte heller dem vi sjunger för. Det är inte de vackraste orden om solidaritet vi hör, det är bekräftelsen i att fler än vi sett svek och söker gemenskap och drömmer om något annat, något mer. När PJ Anders Linder skriver i Svenska Dagbladet att politiken behöver folk med lyckade karriärer i näringslivet, så invänder jag att det behövs fler med misslyckade karriärer i politiken. Såna som kavlar upp den rutiga skjortan och drar iväg till ett meningslöst FAS 3-projekt, som vet hur det känns när möglet proppar igen fläktsystemet i en sliten lägenhet i Herrgården. Såna som Springsteen sjunger om. Mitt namn är Anders Törnblad, jag jobbar för kommunen och finns det någon som liknar Bruce i Sverige, så heter han Håkan och bär samma halsduk som jag. Tro och tvivel skulle kunna vara en direktöversatt springsteenlåt, det inser alla. Det är inte åldrade romantiska idioter som tar bossen vidare, utan en liten spinkig typ som han själv en gång var. Och naturligtvis är det inte Hudson vi åker över då i maj, but Öresund och arenan heter Parken, men i övrigt stämmer det ju. Du har din bok med all din fruktan i, men förlora inte ditt hjärta. Jag kan bära det åt dig.

Got my Mo Yan working

Fyller år. Lever alltså. I morgon ska jag blogga om varför jag fortfarande är en Springsteenkille. Tills dess för ni nöja er med en bild på mina födelsedagsböcker. Och så finns jag ju på twitter och instagram

09 december 2012

Natten vinner

Ända sedan jag var ett litet barn har jag föredragit natten framför dagen. Det finns en kraft i mörkret som dagsljuset aldrig matchar. Det är som bäst i juli-augusti strax före gryningen, när tiden står och väger och bara nattens andar utmanar ens varseblivning. Sommaren efter jag hade slutat gymnasiet jobbade jag på Pååls bagerier och gick hem i gryningen. Det var fantastiskt, jag gick mitt i Marconigatans körfält och tvärs över Frölunda Torgs tomma parkering. En spårvagn gick ensam och tom och passerade Orgelgatans hållplats utan att stanna. En taxi höll utanför pressbyrån, höger framdörr for upp och en man med slipsen på svaj och en fläck på kavajslaget vinglade iväg till synes utan mål. Jag gick vidare in genom en gångtunnel och när jag kom hem lade jag mig att sova i min mögliga lägenhet med doften av färskt bröd i näsborrarna. En fågel som jag inte kunde namnet på kvittrade mig till sömns.
Några år senare for jag i en minibuss i ett dramatiskt landskap förbi bosättningar som låg som medeltida borgar i den judeeiska natten, till en klippa som  höjde sig tvärt över jordens lägsta punkt. Vi klättrade i sicksack, vi var berusade av billig vodka och av den häpnadsväckande naturen. Linbanan stod tyst och stilla och väntade in dagsljus och turistgrupper. Sen stod vi där uppe och såg det rödaktiga ljuset från ett annat land så nära, men så otroligt långt ifrån. Det var varmt som mitt på dagen, men en vind smekte kinderna och rufsade till mitt långa hår.

Nu hör jag hur plogbilen kör förbi nere på gatan. Det rasslar längs hela Bergsgatan men här inne i den vackra hörnlägenheten på fjärde våningen är det stilla. Natten vinner kampen mot dagen.

08 december 2012

Väggar, tak och golv

Vad man fyller sitt rum med är upp till en själv. Men man måste bygga väggar, tak och golv runt sin tillvaro, annars går man under. När vi har medarbetarsamtal och chefen säger att jag var duktig som slutade dricka och tycka synd om mig, så förstår jag inte vad det duktiga består i. Mitt hemliga vapen var att det inte fanns något alternativ, för att travestera Golda Meir. Det fanns ingen möjlighet att välja parkbänken eller krogvärmen. Jag var tvungen att fälla upp kragen och gå ut i kylan och möts livets makter och se dem i ögonen. Du måste bygga upp hud som är tjock nog att stå emot novembervindarna och leva ett liv istället för att föra krig. Knyt dina kängor hårt och ta dig fram genom terrängen. När Sara säger att jag gått åt höger så är det kanske såna saker hon menar; insikten om att inget samhälle och ingen omgivning kan rädda dig om du inte själv tar ett steg först. Lita inte för mycket på någon. Nästa steg man får ta är att inte bry sig om vad folk tycker om ens val. Jag ser hur spalter och twitterflöden fylls av indignation över att vita män är så kränkta, muslimer så homofoba och resten av världen så tvåsamhetsnormativ. Mitt heta tips är att leva sitt liv utan att vare sig be om tillstånd eller sukta efter beröm. Bygg ditt eget slott ute i öknen utan att vänta på bygglov.

04 december 2012

I morgon är en lång dag

Det är Ulf Dagebys svenska översättning och ledsna sång från Barn av vår tid-skivan som vi minns. Thåström sjunger den ibland också, men då blir det en helt annan låt. På Barn av vår tid bryter den av en del mot den stenhårda göteborgsproggen, lite mer poetisk och frågande än slagorden i andra låtar på den skivan. Att originalets titel ska översättas med I morgon är en lång tid, var kanske för mycket för Dageby. Ingen fattar vad Dylan menar, titeln och låtens innehåll stämmer ju inte alls. Men att i morgon är en lång dag ställer jag upp på till fullo. den börjar tidigt med arbete och går via utflykt till havet och fika med en partivän till förmöte i miljönämndens rödgröna grupp till möte på kvällen i bostadsrättsföreningen. Det är så att jag inte hinner springa, trots att jag så fint kommit igång med träningen inför nästa års lopp och med nöd och näppe hinner jag kanske fixa mat. Det är som det är. Man måste göra sin sak, måste ta sin del av ansvaret. Och jag glömmer och kompromissar och det det lämnar mig med en känsla av otillräcklighet. I morgon är en lång dag. Eller tid. Och det är Dagebys ledsna röst och Dylans raspiga. Och min egen däremellan.

03 december 2012

Mer poesi i politiken

Per Ahlmark skriver i sina memoarer, som jag just läst ut, att poeten inte kan vara politiker och vice versa. Eftersom Ahlmark testat bägge grenarna kan man tro att han har något att säga om saken. Politikern ska vara tvärsäker i sin vision, verkar Per mena, medan poetens uppgift är att ställa frågor. Så kan man se det, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Den politiker som har färdiga svar på alla frågor finner ingen större nåd hos mig. De hårt dömande männen (oftast) i alla åldrar, som inte lyssnar, utan bara väntar på att få tala igen och som säger My way or the highway är dem jag allra minst vill ty mig till. Min håg står till dem som reflekterar, som drivs av ångest och tvivel, som har en vision framför ögonen, en berättelse om staden och världen de lever i, men som processar den i mötet med andra som ett jammande bluesband i en övergiven fabrikslokal i en sliten bruksort. Det behövs mer poesi i politiken, men också självklart förmåga att fatta beslut. Vi som vill syssla med politik får offra mycket och lämna ut oss och sticka ut hakan för andra att slå på. Det är framtiden värd.

02 december 2012

Bedömningvansinnet.

När minstebror och jag och exet sitter och har utvecklingssamtal så står omdömet i centrum. Hur går det, når han sina mål, är han lyckat med skolans mått mätt? Och visst är han det. Han har inga synliga defekter och säkert inga osynliga heller. Exet som är grundskolemänniska tycker att de skriftliga omdömena är tydliga och på ett bra sätt visar var han står. Inget illa ment. Men jag som är mycket frågande inför grundskolesystemet undrar mer om han trivs i skolan, om han får verktyg att leva sin dröm och om hur relationerna med andra funkar.  Men det är inte sånt som räknas mest i skolan. Det som kan vägas, mätas och räknas ut är det som det också talas om. Men ingen blir lycklig av alla rätt på provet. Man blir lycklig av att ha vänner, uppleva kärlek, bygga relationer och bli bekräftad. Bedömningsvansinnets ideal tycks vara nån slags talande robotar som har alla rätt på skriftliga prov. Det viktiga i livet får vi lära på andra håll än i skolan.

30 november 2012

Israels stora skuld

Jag har ingen aning om upphöjandet av Palestinas status i FN för världen närmare en fred i mellanöstern. Snarare är jag förvånad att alla tycks veta så säkert, men den delen av världen är de tvärsäkras spelplan. Tur att världen inte styrs från twitter, då skulle det bli många slagord och få förhandlingslösningar här i världen. 
Om erkännande och upphöjelse gör att de snällare palestinierna vinner över bombkastarna så är det bra, om det inte blir så är det dåligt. Så naivt formulerar jag min ståndpunkt. I huvudsak finns dock mitt hjärta hos Israel, det bara är så. Landet som reste sig ur katastrofen och slog tillbaka fem motståndararméer och som sen fått försvara sig gång på gång. Israels allra största synd är nog just det;  att man vinner över motståndarna. Därför kräver världen att de tar på sig en skuld, därför haglar resolutionerna mot det lilla landet vid medelhavets östra kust, trots att hela konflikten har sin grund i att majoriteten grannar vill utplåna det. Israel är skyldig till att ha överlevt, till att inte bebor ursäkt för din existens. Det provocerar mer än något annat.

28 november 2012

Du är inte ung och dum, jag är inte vit och kränkt.

Tusentals röster ska höras och där strukturer tystar några, så ska systemet ändras. Grundtanken är att alla har något att säga och är man över arton så är man vuxen och får ta ansvar för sina ord. Det duger alltså inte att komma med något fattigt förlåt när man vräker ur sig rasistiska spyor och den som gör reklam för antisemitisk litteratur ska inte komma undan med ett leende.
Det jag säger ska inte filtreras genom bortförklaringar som handlar om ålder, kön eller ursprung. Snus är snus i alla sorters dosor. Av samma skäl suckar jag när unga grabbar i debatten agerar självutnämnda representanter för hooden och skäller oss som ibland ifrågasätter babblet för vita kränkta män eller så. Bosse Hansson får stå för sina ord, Gina Dirawi, Danny och alla andra med. Och Kawa är lika vit som jag och snart lika medelålders.

26 november 2012

Keps istället för hatt

Nu vilar jag från politiken och jobbet; nu backar jag ut ur vardagen för en stund innan sömnen tar mig om bara en liten halvtimme eller så. Jag kan ibland avundas dem som bara har det ena eller andra, men det var inte mig förunnat. Den själ som placerades i den här kroppen var en som aldrig skulle slå sig till ro med en sak. Så bränner jag av ett instagram på  min smutsiga gata, så lär jag en unge gå balansgång och så möter jag människor ur grupper som levt under hundratals år av förtryck och frågar vad jag kan göra för dem. Jag vet verkligen inte vad. Mannen i spegeln faller ner i självförakt och sliter på sig en keps istället för den snygga hatten. Så tycker jag att jag är kass på att förändra världen, kass på att vara den jag borde vara hemma och kass på att rädda ungar från utanförskapet. Så inser jag  ändå att kass är bättre än inget. Och kepsen är rätt snygg ändå.

21 november 2012

Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med

Sara och jag gick på bussen nere i korsningen Allenby/HaYarkon, men föraren glömde att ta betalt, så vi åkte gratis hela vägen till den stora busstationen, där vi bytte till expressbussen till Jerusalem. Jag såg den där blåa och vita bussen på TV idag. Den eller en likadan, jag vet inte; de ser likadana ut. Helt utsprängd var den, men ingen hade dött, ty den ena sprängladdningen hade visst inte utlösts. Den är en väldig tur att terroristerna ofta är så inkompetenta i sin terrorism, för hade de varit smartare, så hade vi sett ett blodbad där på gatan i Tel Aviv idag. Hamas välsignade visst smällen. Och igår sa visst mitt eget parti att omvärlden måste sätta press på Israel. Att spränga bussar är att sätta en rejäl press. Tänk om nån sprängt bussen jag tog igår från centralen och hem. Den som däremot var grön och som for genom en annan stad i självrättfärdighetens vackra bygder. Trygghetens och välfärdens och den tvåhundraåriga fredens sköna land, där tvåhundra pers samlas i novemberkylan för att skrika ut sin enögdhet. Men varken igår eller då i mars i hörnet där nere vid stranden tänkte jag ens tanken på något sådant som att bussen jag satt i kunde sprängas. Sånt där händer inte mig, liksom. I Tel Aviv utropades staten Israel i maj 1948, i Tel Aviv sköts fredspristagaren Yikzhak Rabin den 4 november 1995 och gatorna är uppkallade efter sionismens hjältar och kommer inte undan sin historia någonsin, fast stan bara vill vara en vanlig stad där folk går upp på morgonen och tar en buss till jobbet (utan att sprängas i luften). Här kan man springa marathon iklädd en palestinsk flagga och här kan man gå i prideparad varje år. Alla åsikter och trosriktningar finns och bejakas. Och här sprängs då bussar. Jag är ingen expert på religion, men om Allah finns så tror jag att hen skyr överspända typer som skriker hens namn och jag tror att den store guden gillar Tel Aviv lika mycket som jag. Jag kommer att åka buss i Tel Aviv igen. Det finns platser som bränner sig fast i ens hjärta och vars dofter och ljud aldrig lämnar en. Smaken av falafel och doften av nybakat bröd och ljudet från trafiken och alla livliga disskussioner och från havet när vågorna slår in. Mångfalden och toleransen, det där som fanatiker hatar så innerligt. Dit igen. Och inte rädd. Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med.

17 november 2012

Slappna av lite, pedagoger!

Fredag eftermiddag läser jag Alfons på arabiska för ungarna. För tredje gången den veckan. Det märkvärdigaste med det är kanske att jag inte alls kan nån arabiska utöver de spridda ord och fraser som alla som jobbat ett tag i Rosengård kan. Jalla bel bet, habibi och sådär. Dessa ord "läser" jag och så kryddar jag med lite finska och till och med nåt hebreiskt ord. Ungarna viker sig dubbla av skratt, utom de få som talar andra språk än arabiska, de fattar inte alls, utan tror att det är riktig arabiska. Så skrattar vi åt mig och åt ungarna och då vill någon hitta på bellmanhistorier helt utan poäng. Med humorn reflekterar vi över begrepp och språk och har kul, trots underbemanning och trots allt man kunde gråta åt när man tänker på ungarnas sociala situation och utsikter i tillvaron.
Humor är ett underskattat pedagogiskt redskap och allvaret fett överskattat. Jag önskar att fler pedagoger kunde slappna av lite och komma ner på jorden. Ha lite kul med ungarna.

14 november 2012

Utan språk är du ingen

Mina lurar är borta, så P1 morgon får dåna ut inför gud och alla människor på vägen till jobbet. Inte för att det är så många ute, precis; på Rosengård kickar morgonen igång sent

Jag funderar som vanligt på arbetsdagen igår och på den som strax ska starta och så på boken jag läste ut i gårkväll. Om hur det kommuniceras människor emellan och hur handikappande det är att inte göra sig förstådd. Dessutom känner jag hur jag tvingas väga ord på guldvåg för att inte inkvisitionen ska slå ner på mig. På jobbet tvingas vi införa restriktioner för att stärka svenskan hos barnen. Jag ser i andanom hur de som i andra sammanhang döpt mig till rasist och arabhatare nu nickar och tycker sig få vatten på sin ondskefulla kvarn. Men det är en gång så att bara den som behärskar majoritetens språk till fullo kan göra sin stämma hörd. Du är dömd till utanförskap om du inte talar fullgod svenska i Sverige. Så vid måltider och gemensamma aktiviteter talar vi svenska. Barnens olika språk löper som parallella spår som då och då korsas och inget är finare än något annat. Vi sitter här i betongen medan regnet faller, långt från Rosenbad och högskolor och bereder frågor kring makt och klass. Utan språk är du ingen. Utan språk kan dom göra vad dom vill med dig.

12 november 2012

Låt rasisterna prata till punkt

"Jag lyssnar. Var så god, du har ordet".
Det blir helt tyst i lokalen.
Den sverigedemokratiske ledamoten har inget val, nu måste han prata. I det längsta försöker han slingra sig och påstå att ingen lyssnar på honom när han vill skylla buller,  Nox-emissioner och kemikalier på flyktinginvandringen. Men nu måste han prata och då blir det lite liksom alltså att det kommer så många och de kör bil och så måste vi förtäta och då blir det utsläpp och buller. Ja. Så kan man se det. Men något vidare argument för stängda gränser är det knappast. Urbaniseringen har ju pågått i hundratals år och ska inte flyktingar bo här, så ska de bo någon annanstans, där det sannolikt bullrar och släpps ut giftiga ämnen väl så mycket som här.
Det tycks mig som ju mer vi lyssnar på rasisterna och låter dem tala till punkt, desto orimligare framstår talet.
Och får de tala så försvinner martyren och fram träder den nakna okunskapen i all sin prakt. Vi ska vare sig psykologisera eller sociologisera, utan metodiskt smula sönder deras argument. Inte von oben, inte med slagord, utan rakt på.
SD finns och vi ska ta dem på allvar. Välkomna in i matchen. Det ska bli ett sant nöje att piska upp er.

10 november 2012

Till en näktergal i Malmö

19 år gammal flyttade jag till Malmö. Det var ingen stad byggd på rockenroll,  det var tidiga poppiga Wilmer X och Dan Tillberg och det fanns inte en enda uteservering i hela stan. På kockumsområdet byggdes båtar och de socialdemokratiska ledarna som alltid styrt stan drack grogg och spelade golf med kapitalisterna.

Jag köpte en gammal cykel och på biblioteket på Nobeltorget lånade jag Gullberg och Werup och försökte lära känna min nya stad. På föreningsgatan rev man upp de sista spårvägssspåren så att bilarna skulle få mer plats.
Inga visioner är som en våt filt över verkligheten och en stad där man breddar gator för bilarnas skull är en människofientlig och olycklig stad.

Ni som längtar tillbaka till en tid utan valfrihet,  en tid när GB:s storstrut var den finaste glass som fanns, ni vet inte vad ni talar om. Jag läste om näktergalen i Malmö i mina lånade diktsamlingar,  men jag såg den aldrig. Jag cyklade precis som Werup till Ribban och det doftade av tång och frihet. På stadion mötte MFF Öster eller Kalmar och det var gratis att gå in och det var tyst och ödsligt på den gamla mästerskapsarenan.

Inga höga vallar mot havet kommer att hindra klimatförändringarna och inga kameror på gatorna kommer att göra oss trygga. Att titta bakåt är aldrig vägen mot framtiden. Jag vet att hoten är stora, men hoppet är större. Jag har fortfarande inte hört näktergalen. Allt jag hör är bilarna ute på Bergsgatan. Det är tid nu.

07 november 2012

Så långt mina armar räcker

Min vän socionomen säger att de flesta papporna såsmåningom ger upp. Om inte mammorna vill samarbeta eller är dokumenterat olämpliga, så finns inte en chans i helvete att föräldraskapet blir jämställt. De flesta mammor kan mer eller mindre villkora pappornas deltagande i föräldraskapet efter en separation, fortsätter socionomvännen. Och så får jag beröm för att jag i alla fall inte gett upp. Det vet dina barn, säger hon. Oavsett vad, så vet dom det. Själv tror jag att mitt envisa deltagande vaccinerat mig mot varje möjlighet att ge upp. Har man varit med på alla fyra barnens första dagisdag och på den första skoldagen, så har man. Det går inte att sudda ut. Alla dagar av föräldraledighet, när man drog barnvagnen genom snömodden och njöt på kaféer och plågades på babyrytmiken sitter fastnaglat i minnet. Det går inte att ge upp då. Så långt mina armar räcker ska jag skydda och älska mina barn, så länge jag lever. När jag fick mina äldsta barn så fanns det en lag som sa att det räckte med att en förälder var emot gemensam vårdnad, så var tingsrätten tvungen att ge hela vårdnaden till den ene föräldern. Och eftersom alla vet att inte ens så präktiga pappor som jag vinner vårdnadstvister, så räckte det för bittra mammor att skramla med det vapnet, så fogade sig fäderna. Sen ändrades lagen så att gemensam vårdnad blev standard, för att senare skärpas igen, eftersom det påstods vara så vanligt att misshandlande fäder blev vårdnadshavare mot barnens vilja. Jag vet inte om man kom åt de misshandlande svinen genom att göra det svårare för män som mig att vara vårdnadshavare, men kanske. Det borde rimligen finnas andra sätt, tycker man. Ni är jag ju hur som helst vårdnadshavare och oavsett alla krokben som läggs, så förblir jag det och jag skulle se mig som det även om en domstol formellt kom att besluta annat. Jag gläds åt alla dagar jag har med ungarna och sörjer när mina armar inte räcker och mina kramar inte kan ta bort det onda och när allt jag gjort ändå inte räcker till. Det sägs att vi män kan välja hur mycket föräldrar vi vill vara. Det är inte riktigt sant. Vi kan välja bort föräldraskapet, men inte alltid välja till det. Vi kan välja bort ansvaret, men inte alltid välja till det. Jag får räkna med att det är exet som får samtalet från skolsyster och i bästa fall får jag hem info om om skolan, men inte alltid. Så där håller det på, så där har det alltid hållt på och det har bara blivit marginellt bättre på de 25 år jag varit förälder. Så jag kan förstå en del ger upp och se hur hål av saknad uppstår i barnahjärtan och pappasjälar. Jag begriper också att man inte i första taget lämnar en relation med barn. Priset kan bli ohyggligt högt, högre än man ens anade.

04 november 2012

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här

Jag stöter på rasism nästan varje dag och jag tar debatten. I Rosengård ligger antisemitism och puttrar under lock och det vore att tigga spö att ha en tröja med hebreisk text, det räcker att berätta att man varit i Israel för att locket ska flyga av kastrullen. Och precis som de styrande i Sjöbo 1988 föll för frestelsen att bejaka rasismen så gör några av de styrande i Malmö samma sak här och nu.
Jag tror inte att det är den sortens förståelse som är modellen för att bygga ett bättre samhälle. Istället ska vi se folk i ögonen, lyssna på deras berättelser och sen ta diskussionen sådan som den blir.
Muslimer är inte bättre än andra, förklarar jag för dagisbarnen,  men inte heller sämre. När du blir vuxen får du tro vad du vill, äta vad du vill och gifta dig med vem du vill. Och jag kan titta vilken bitter gubbe som helst i ögonen och lyssna på berättelsen om hur bruket lades ner och hur han fick sälja kåken och vi ska diskutera och jag ska inte för ett ögonblick godta att den skulle vara invandringens fel och det utan att använda skitnödiga akademiska uttryck.
Ska rasismen slås tillbaka så måste vi öppna dörren till medelklassreservaten och gå ut och prata med folk där de är. Även med de rasister som bryter på andra språk och med dem som grillar och lyssnar på Tomas Ledin. Och istället för We shall overcome sjunger vi: öppna din dörr och säg att du vill ha mig här.


01 november 2012

Jag ska bli bättre på det här

November stänger dörrarna till ljuset och det faller tunga regndroppar på vägen mellan Rosengård och centrum. Det är inga studiebesök i området idag, man reser till varmare platser så här års. Cykeln är inte min blåa Pilen utan Saras svarta Crescent och när jag efter en timmes möte ska låsa upp den, så sätter jag nyckeln i någon annans lås. Men först går jag in i det stora huset och rör mig välbekant. Receptionisterna tycks vagt känna igen mig, inte välbekant som för längesen och inte heller okänt som bara för några år sen. Jag har varit här många gånger och stigit och sjunkit i anseende under den tiden. Det hugger lite i hjärtat när människor som tidigare lett vackert och frågat nyfiket om mig nu hälsar mer distanserat, men det är inte för att få beundrande blickar som jag blev politiker och inte heller för att få kompisar eller för att få råd med ett nytt hus eller så.
Jag hade kunnat abdikera,  kunnat satsa på att skicka vackra vykort från fjärran metropoler istället för att provocera och göra mig ovän med folk.
Det som håller elden fladdrande men klar även i hårt väder är visionen om att en annan värld är möjlig. Att liv på planeten kan finnas. Och allas lika värde stavas Allas. Lika. Värde. Och konsekvent antirasism är inget som kan kompromissas med. Någonsin. Det får kosta om det måste, men jag lovar ändå: jag ska bli bättre på det här.
Bättre på att se gott hos andra, bättre på att räkna till tio innan jag slänger iväg något ut i rymden, bättre på att peppa, bättre på konstruktiva förslag.
Det är den lampa jag vill tända i novembermörkret, den brandfackla jag slänger in i mitt eget kretslopp.

28 oktober 2012

Allt är bättre nu.

En dag i början av januari 1981 stegade jag in genom en av de tunga portarna till Majornas gymnasium. Det är längesen nu, går man dit nu så ser man att skolgården till hälften är bebyggd med en förskola och nere i bamba är det fina dukar på borden och hela området runt skolan är förändrad. Det är andra människor som hänger i min ungdoms hood nu, affären på hörnan är kafé och nya hus har ersatt de nedgångna landshövdingehusen, men ute på Karl Johansgatan stannar treorna som vanligt, så något känner man igen.
Jag visste inte ett dugg hur mitt liv skulle bli när jag öppnade skolans port den där dagen. Ännu hade jag inga livsplaner och kärleken var något jag bara hört om i sånger och läst om i böcker. Jag var ung, men hade samma bruna ögon och var lika lång som nu och hade ungefär samma vikt. Allt annat är förändrat.
Det var härligt att gå på gymnasiet, men allt är bättre nu. Jag har upplevt kärleken,  jag får göra nytta och jag är med och förändrar världen, även om det senare går trögt och kräver mycket av mig.
Ungdomen ska man inte bita sig fast i eller dyrka; det är vuxenlivet som är det riktiga livet. Allt är bättre nu.

24 oktober 2012

Fröken Muhammed, var är du?

En eftermiddag sitter jag uppe i ett träd med några av barnen. Klättra i träd är en bra grej. Mn tränar mod och motorik och kan få in lite av den så omhuldade naturvetenskapen. Och så är det kul, för läroplanen säger ju att verksamheten ska vara kul och man vill ju inte bryta mot sitt främsta styrdokument. Då ropar en unge som står strax nedanför trädet:"Muhammed klättrar MYCKET högre än du!". Jag frågar vilken Muhammed hon menar (det finns några att välja på) och ungen svarar "FRÖKEN Muhammed!". Och jag blir nästan svag i knäna (inte bra när man sitter i ett träd)när jag hör talet om fröken med det ovanliga namnet. Och det är inte läge att komma med de vanliga tillrättavisningarna om att fröken betecknar en ogift kvinna och inte är synonymt med pedagog. Fröken Muhammed, bättre kan det inte bli. Muhammed, praoeleven som undrade varför det inte inte famns någon riktig fotboll och som, precis som vikarien Jonathan som var hos oss för någon månad sen, ägnade tiden på gården och att leka med barnen, istället för att stå i klunga med andra vuxna och tala om ditt och datt. I flera år nu har jag försökt att upprätthålla den feministiskt korrekta idéen om att män i förskolan inte spelar roll, att det i den jämställda förskolan inte ska spela någon roll vilka genitalier man är född med. Men det håller inte. I takt med männens uttåg ur förskolan så blir verksamheten allt mer feminiserad, som om det inte vore illa nog innan. Det betyder att traditionella kvinnliga stillasittande sysslor är normen, medan det tradtionellt manliga är avvikande. Därför är det bara jag och en femtonårig PRAO som på hela året klättrar i träd med barnen och därför finns det ingen riktig fotboll på hela stället. Därför är verksamheten stilla inomhusverksamhet, trots att alla insatta vet att spring i benen inte är en avvikelse som behöver rättas till, utan något som kan vara ett viktigt pedagogiskt redskap. Vi har snygga gardiner, men ingen basketkorg. Under vinterhalvåret är det den avdelning där jag är som har uteverksamhet, utom när det är snö, men då får barnen inte åka i de häftigaste backarna. Jo, jag raljerar och kanske framställer jag mig i allt för vacker dager. Jag är verkligen inte perfekt. Men att fröken Muhammed skulle behövas vet jag. Den feminiserade verksamheten lämnar barn utan vettiga identitfikationsobjekt i vuxenvärlden. Vi får en förskola full med duktiga annikor och då kan mötet med resten av världen bli en hård krock med betongväggen. Om vi vill vara korrekta kan vi kalla det normkritik. Kritik mot en norm som tvingar fotbollstjeker att bli pysselflickor och highfibande killar att sjunga Björnen sover. Fröken Muhammed behövs. Var är du?

22 oktober 2012

In the ghetto

Det var långt från Graceland till Chicago och jag betvivlar att Elvis Presley någonsin varit där, i varje fall inte i något område som beboddes av fattiga och i varje fall hade han inte varit det på länge då i maj 1969 eftersom den förfärlige Tom Parker hade lockat honom att göra usla filmer och sen var det ju comebacken på scen '68 och snart skulle det bli Las Vegas och de fula pyjamasarna. Han hade fullt upp. Elvis föddes under fattiga omständigheter i det efterblivna Mississippi, ni vet staten med den svåra stavningen så djupt i södern man kunde komma. Jag hörde honom aldrig säga något politiskt, men om han någonsin gjorde det, så var det väl den låten. "Det behövs strukturella förändringar för stt komma åt inlåsningseffekter och barnfattigdom", skulle kanske en präktig ung karriärkåt politiker skriva. Inte jag då, jag är vare sig det ena eller andra. Jag pratar som en halvbildad barnpassare från Biskopsgården gör. Jag föredrar känslosamma uttalanden från hjärtat framför genomarbetade blodfattiga anföranden som täcker in alla aspekter. Och den störste av dem alla - Bruce Springsteen - sjunger om ghettot i "Sherry darling", trots att han är själva arketypen för en politiskt korrekt nagel i ögat på alla fördomsfulla reaktionärer. Jag har aldrig hört någon döma honom som rasist heller för den delen. Bossen klarar sig. Nu är han på turné i Ohio för Obama. Hoppas han kör Sherry Darling många gånger. För övrigt var det samma låtskrivare som skrev In the Ghetto och À little less conversation. Kanske något att ta fasta på?

21 oktober 2012

Modiga politiker och försoning

Ni som läst min blogg vet att jag är väldigt förtjust i försoning. Inte minst för att jag måste det själv för att överleva. Det finns människor som gjort mig oerhört illa och jag har själv inte alltid varit så snäll. Att älta läker inga sår; det håller dig vaken om natten och då funkar man inte på dagen. Och tiden läker sår överraskande väl.

Men alternativet är inte att släta över, stryka från historieböckerna eller låtsas glömma. Har jag sagt det där, så har jag. Har jag lagt upp den där bilden, så har jag. Skrev jag den där texten så gjorde jag.
Jag har gjort dumheter på ren impuls och dumheter efter att tänkt noga. Det får jag förhålla mig till.

När Nils Karlsson står på torget och i sitt tal tydligt visar att en lånad kippa inte kompenserar för antisemitiska spyor så är han modig. Ilmar, Adrian och Daniel har aldrig försökt bli förlåtna, tvärtom förklarar man bort, påstår sig missförstådda eller låtsas som det regnar denna soliga dag.  Modiga politiker köper inte det.
Förlåtelse och försoning finns. Men först när du står för det du gör. Tills dess konfronteras du.

17 oktober 2012

Hemma hos en svenne.

Jag tar hem dagisungarna till mig. Nån kollega undrar,  men när jag berättar att ingen av ungarna någonsin varit hemma hos en etnisk svensk mitt i livet, så förstår dom. "Det var en bra idé", säger man och sen glöms det bort. En av de viktigaste missionerna i mitt jobb är att vidga barns vyer; att visa hur många möjligheter och vägar man kan gå och att man själv äger sitt liv. I det kan ingå husesyn hos någon som jag. Uppe på sönernas rum hittar de konsolen till en PS3 och nickar igenkännande.  "Men var är köket", frågar en tjej och hon ser nöjd ut när hon ser att jag köpt hem pepparkakor och julmust. Så fikar vi och sen går vi. Barnen får grunna på likheter och skillnader och kommer väl fram till att människor lever ganska likt i svenneland och blatteland. I varje fall är likheterna större än skillnaderna. Och vill man bo med utsikt mot den livliga Bergsgatan, så kan man det. Folk är likadana, men när vi promenerar in i Rosengård igen då ser vi det fåniga Zlatancitatet och de uppförstorade bilderna ur kokboken om stadsdelen. Som i en diktatur ska ett budskap hamras in och det är det om det exotiska,  spännande. Så tror makthavarna att den strukturella diskrimineringen lindras eller vad de nu tror. Fint är det i alla fall när man vandrar runt på sina guidade turer; något att berätta till drinkarna på fina parmiddagen.
För okunskapen går ju bägge vägar. Lika lite som mina dagisungar varit hos någon svenne har någon svenne varit hos dem. Folk med makt åker till Kina och Chicago, men tar sig aldrig en vanlig promenad i de fattiga, farliga områdena.
Kan jag göra något lite för andra på den saken så ska jag. Gärna tillsamans med pepparkakor och julmust.

16 oktober 2012

Jag tog en kula för dig.

Det fanns ett tillfälle när jag tog en kula för dig, minns du det, tänker jag när jag lämnar lokalen. Vi var med i samma lag, vi sjöng i samma kör, du gillade mig, vi möttes ibland på stan och du sa att jag var alltför proisraelisk, men sen log du, för sånt där kan man ju tycka olika om. Nu är jag något som snarast bör försvinna ur din åsyn, nu är jag visst någon som är riktigt farlig och i djupet av mitt hjärta begriper jag det inte och inte på ytan heller. Jag är inte farlig, jag är inte ute efter någons lik eller skalp Jag har en mening och ett mål som handlar om att vara en kugge i det maskineri som förändrar världen, för ensam är svag och jag kan inte precis lägga spårvägsspår på min egen balkong eller själv gå omkring och vara jämställd om inte världen är det. Men jag måste vara ärlig mot mig själv och sätta mig i andras fåtöljer och försöka se det andra ser. Priset för livet i nykterhet var ärlighet och självkännedom. Det är den jag ska plocka fram nu när det krisar. Tagga ner på de allra tyngsta orden och berömma mer än jag skäller, både på mig själv och andra. Till denna sanning serverats lämpligen leksandsbröd med ost och lättmargarin. Och om det är det rätta att göra lovar jag att ta en kula för dig igen.

14 oktober 2012

Kärlek som ett projekt bland andra

Det är söndagskväll och jag utmanar ångesten med ett äpple, för jag anar att det till hälften är frågan om lågt blodsocker. Ni får förstå: jag ska upp tidigt och det är ett stort ansvar och morgondagen kommer att vara en enda rusning från det ena till det andra. Jag tänkte läsa mig trött i Uwe Timms "Vännen och främlingen", men det är som det är, nya böcker låter sig inte alltid bara öppnas sådär. My way or the highway är annars den här kvällens tanke; jag såg reprisen på Ensam mamma söker och plågades av det naiva i att vilja hitta en partner som lever upp till noggrant specificerade kvalifikationer och som sen bara förväntas släppa allt och flytta in i villan eller radhuset för att sätta extra piff på hennes tillvaro. Allt som jag har ska jag fortsätta att ha och mannen som söks är liksom bara en plusmeny, ett tillägg för en liten kostnad. Så ser nu inte livet ut,skulle jag tro. Att starta en relation är att utforska ett helt nytt land, för blandar man färger blir det helt nya färger, det vet minsta barn. Det är just det som gör saken så spännande. Malmö blir något nytt med all falafel och alla färgglada somaliska kläder, inte som något pittoreskt eller exotiskt inslag, inget keldjur vi klappar på huvudet, utan en del i det nya, varken sämre eller bättre. Integration är som en kärleksrelation, det finns inget förutbestämt, allt skapas på nytt hela tiden i fin postmodern anda. Och mitt hjärta blöder för ensam mamma-friarna som ska bräcka varandra med inhyrda kockar och helikopterturer. Dear me, ni sätter ribban högt. Sånt kan ni inte leverera en regnig torsdag i november, som är den tidpunkt i livet då allt viktigt avgörs. Livet som bög är inte en enda lång pridefestival, integrationspolitik är ingen karneval i Hammarkullen. Och kärleken är inte My way or the highway eller att nöja sig med ett tilldelat hörn i hans tillvaro, som ett projekt bland andra.

12 oktober 2012

Som barn var jag rädd för jugoslaver

Det var just en sån där möllanmorgon och det första som jag såg var att oktober blivit frostskadad och jag fick skruva på motown högt i lurarna för att komma till sans. Jag kunde drömma mig bort till en stekhet dag i Detroit på sextiotalet och slippa vira trasan hårt om mig. Som barn var jag rädd för jugoslaver. En jugge hade kidnappat sin fru och sitt barn, det fanns bilder i Expressen och sen var det ju ambassadören som sköts och planet som kapades på Bulltofta. Men allra värst var ju Tony som bodde på vår gård i Biskopsgården och som var taskig mot alla. Han fick spö av sin farsa och gav igen på såna som jag.
Så nog fanns det goda skäl att sky juggar.
Men nu är jag vuxen och fattar bättre, får vi hoppas. Mina föräldrar gav mig en antirasistisk fostran utan att snacka så mycket om det. Vi är enkla människor men att gott och ont finns både här och där och varken följer hudfärg eller språk, det begriper vi. Den som håller fast vid rasistiska föreställningar är infantil eller ett barn och ska fostras. Och halv antirasism funkar inte. Självklart är det lika korkat att tro på judiska konspirationer som att frukta muslimer. Tror du annat kan du gå in i barnkammaren igen.

07 oktober 2012

Jag är bättre, partiet är ännu bättre.

Det finns en sång från DDR:s barndom som handlar om att partiet alltid har rätt. Die Partei hat immer recht. Komiken är sorglustig; ett parti som ingen gillade eller ville rösta på fick 99, 75 procent i alla val och som fick låsa in folk med automatvapen, taggtråd och murar försökte övertyga sig själv om sin ofelbarhet. Det är så illa det kan bli. Mitt eget parti är raka motsatsen. Vi plågar oss med självprövning och bjuder in kritiker att hjälpa oss att bli bättre. Och jag går upp tidigt och springer längs Stångåns stränder och lyssnar på Peter LeMarc för att shapa upp. Men sen äter jag frukost helt utan grönsaker, så det finns en utvecklingspotential. Jag är nykter och lägger mig tidigt. Jag är en bättre människa nu och partiet är ett ännu bättre parti. Och jag tror inte jorden går under, inte än.

05 oktober 2012

Ta din hundring och stick upp den nånstans

En unge säger att han har en ficklampa, när vi läser spöksaga och avhandlar mörkrets eventuella farlighet. En annan berättar då att han har lampa som ser ut som en blomma, varpå en tredje unge hävdar att han har en ficklampa som ser ut som en blomma. Men jag vet att han ljuger, för han bor en bit bort i en trång lägenhet och sover i samma rum som mamma, pappa och två syskon. Fortfarande väntar familjen på besked om man ska få stanna i Sverige och pappa mår visst inte så bra, vad jag förstår. Några extravaganser blir det inte tal om. Pojken med ficklampan har det inte heller så kul i livet, men det är inget jag kan fördjupa mig i tyvärr. Finge jag berätta bleve det en sorgesam historia, så mycket kan jag i alla fall avslöja.
Samma parti som inte tycker att dessa barn alls borde bo hos kusiner och kompisar i Malmö, utan helst i en bedagad bruksort i epatraktorland, föreslår nu att alla mammor ska få en extra hundring i barnbidrag. Stefan, jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta mina känslor inför ditt förslag. Kanske nåt i stil med: den hundringen kan du stoppa upp nånstans. Förlåt min plumpa formulering. Men ibland orkar man inte vara sådär fin och spinnad.

02 oktober 2012

Min längtans platser

Jag skickar in en debattartikel till sydsvenskan. Vill gärna förklara att inte alla Malmös rödgröna politiker demoniserar Israel och därmed judar. Kanske kommer den in, kanske inte. Lördagen är vi på bokmässan. Det är trångt och man går vilse, men vi är bland läsare och det är härligt. författare signerar böcker och jag gråter med Göran Rosenberg när han berättar om sin papoas öde. Jag frågar Ship to Gaza varför de försvarar Hamas och de frågar mig vilken organisation jag representerar. Mig själv, svarar jag och går vidare. Och Annika som jag möter i montern för judisk kultur undrar hur jag vågar gå emot normen. Jag vågar egentligen inte, men jag gör det ändå. Det riskerar att kosta väldigt mycket, men jag är ändå så trött på politiker och deras spel, det är ändå inte kul längre. Det är för många ord om ingenting och för många intriger om positioner. Jag tvivlar på min förmåga och orkar inte slåss när bakhållen tornar upp sig. Mina lungor syresätts med ångest och självömkan. Helst skulle jag vilja ta det lugnt och skriva färdigt min bok. Spårvagnar rullar förbi ute vid Korsvägen och nästa år är det trettio år sen jag flyttade härifrån. Det är kanske dags att vända tillbaks snart. Om inte annat så i boken jag skriver. Den utspelar sig i Göteborg, Berlin och Tel Aviv.
Min längtans platser.

29 september 2012

Efter Malmös kristallnatt.

Natten till fredag exploderar det utanför judiska församlingens församlingshem och förskola i Malmö. Det är kort efter att Israels premiärminister avslutat sitt tal inför FN:s generalförsamling, men ingen vet såklart om det finns några samband. Dådet väcker bestörtning och malmöborna förbannar att stan återigen är plats för ett våldsdåd, såvitt alla kan förstå dessutom med antisemitiska förtecken. Ilmar Reepalu ringer till judiska församlingen  och beklagar dådet och på kvällen deltar kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh i en spontan samling vid platsen för dådet.
Ingen skugga ska här och nu falla på Malmös ledande politiker, men trots detta är inte dådet mot Malmös judar alldeles otippat och vi politiker måste alla granska vad vi gjort och gör.
Under en längre tid har den judiska staten varit måltavla för politisk aktivitet från malmöpolitiker och vid några tillfällen har det trampats över i ren antisemitism, som när Adrian Kaba skrev en artikel i Tro och solidaritet där det talades om judisk konspiration eller när kulturnämndens ordförande på facebook publicerade en bild av den antisemitiske tecknaren Carlos Latuff.
Politiskt har det även rests krav på att bojkotta varor från Västbanken och att Malmö inte ska anlita företag verksamma i området. Malmöpolitiker har också öppet stött Ship to Gaza som har som mål att häva den israeliska lagliga sjöblockaden mot det terroriststyrda området.
Två saker kan härvid noteras: 1) konflikten i mellanöstern har fått en oerhörd uppmärksamhet av malmöpolitiker. Trots att världen är full av konflikter och företag agerar tveksamt på många håll. Malmö har till exempel ett nära samarbete med städer i Kina. Helt i sin ordning om man tror att handel skapar fred, men märkligt om krav på bojkotter reses i andra sammanhang.

2) I varje läge som konflikten i mellanöstern uppmärksammas av Malmös politiker, så är det Israels motståndares version av skeendet som okritiskt tas för sanning. Vågar man problematisera, så ser man att gazablockaden är följden av att Hamas inlett väpnad kamp mot världens alla judar och nästan dagligen skickar in missiler mot israelisk civilbefolkning och när det gäller västbanken, så är själva namnet en rest från den jordanska ockupationen och Israels överhöghet en följd av arabstaternas strävan att utplåna Israel från kartan. Det behövs alltid minst två för att skapa fred och då är ensidig demonisering inte en klok politik.

Även om man hävdar att kritik mot Israel inte är antisemitism, så går det inte att bortse från att Israel föddes som ett svar på tusenårig antisemitism i Europa och Mellanöstern. När människor ser politikers ensidiga fokus kan det vara lätt för svaga individer att plocka upp den tusenåriga  traditionen, även om det skulle vara en tillfällighet att det just är Israel, områdets enda demokrati, som malmöpolitiker vill bojkotta och bekämpa.
Om judarna bär skuld i mellanöstern, varför skulle inte göra det här?
Och även om varje individ har ansvar för sina handlingar så måste vi politiker ta ansvar för vilka signaler vi sänder.

24 september 2012

Försök inte göra alla glada (partiprogrammet lagom)

Det finns människor i ens omgivning som har så fullt upp att bry sig om andra och att smälta in i sällskap, att man efter ett tag blir irriterad och vill provocera fram en konflikt för se vad personen står för när det gäller. Sen är det ju så att den som försöker vara alla tillags förr eller senare sviker dig, för du är ju inte viktigare för hen än någon annan och alla saker är värda lika mycket (eller lite).
Känslan när jag läser förslaget till partiprogram för mitt parti är lite så: alla ska bli glada samtidigt. Det här programmet ska hela svenska folket tycka till om och ingen ska gå ur processen missnöjd. Då blir det lite av allt åt alla och risken är väl då att det blir inget åt någon i slutändan. Alla ska få välja förskola ( benämns även ålderdomligt som omsorg och barnomsorg) men alla förskolor ska ha en genuspedagog. Familjer får se ut hur som helst, men ska bygga på kärlek (inte hur som helst, alltså). Hela Sverige ska leva och det ska finnas försäkringskassor i alla byar, trots att urbaniseringen fortsätter för att folk vill bo i stan.
Så där går det på. Välvilja, snällism och allt åt alla. Sämst är programmet i skolfrågor, där läroplanens grundsatser upprepas och det fjäskas för lärare lite allmänt. Man kunde gott frågat varför skolan misslyckas så ofta, trots goda resurser. Man kunde utmanat förhållandet att skolorna är stängda sexton veckor om året. Programmet är bäst i klimatfrågan och i trafiken. Det kan vi på våra fem fingrar och det märks.
Sammanfattningsvis önskar jag mig ett smalare och vassare program. Snäppet modigare och mer utmanade.

22 september 2012

Kackar i mitt gröna bo

Man ska inte kacka i eget bo och inte heller skita där man äter, som det så fint heter. Så det är kanske inte så fint av mig att vara kritisk mot mitt parti. Kanske blir jag aldrig mer vald till några fina uppdrag. Å andra sidan har jag ju mitt rykte på andra ställen att vårda. Så om jag inte reserverar mig offentligt så finns ju risken att jag förknippas med strålkärringar (av samtliga kön) i Sörmland eller Hamas nyttiga idioter till sjöskojter. Om jag inte säger ifrån så tror kanske några att jag tycker att det är en bra idé att Bergsgatan ska vara en gräns där miljöpolitiken bedrivs på olika sätt beroende på om man bör på jämna eller  ojämna nummer.
Partiets välkomnade attityd är delvis en chimär. Vi har bland alla fina och duktiga människor en kader av personer som lyckats komma ganska långt med klena eller tveksamma meriter och som håller hårt i sina arvoden, om man säger så.
När jag nu lever på annat än politik och har möjlighet att gå mot strömmen utan att riskera att behöva lämna hus och hem, så ska jag ta chansen. Mitt hjärta brinner grönt och starkt. Den man älskar är man ärlig mot.

17 september 2012

Står Sydsvenskan upp för mänskliga rättigheter?

Man tar sig för pannan ibland. Som när vanligtvis välformulerade Sydsvenskan skriver om ett bröllop i kulturnatten utan att alls fråga eller ifrågasätta någonting i de medeltida traditionerna. Ett äktenskap  riggas av omgivningen till synes helt utan att man och hustru (givetvis, vad annsrs) ens har ett ord med i laget. Hela tillställningen skildras som något exotiskt och spännande, trots att vi är i Lund och i lördags. Att individens rätt att välja liv och partner eventuellt kränks, tycks i Sydsvenskans värld inte vara något att ens höja på ögonbrynen för. Att stå upp för dina ideal är såklart inte alltid lätt, ofta tvingas man att kompromissa även inom journalidtiken. Men något så enkelt som att åtminstone ställa kritiska frågor om mänskliga rättigheter, är det minsta man kan begära av Sydsveriges ledande tidning.

16 september 2012

Inga gringos i förortsdjungeln

Utanför bibblan står några och delar ut mat som är gjorda med hjälp av recept hämtade ur boken "Kryddor från Rosengård". Man vill marknadsföra en finare bild av det fattiga området och väljrr då det etniskt/exotiska spåret som om Rosengårds möjligheter och utmaningar har med ursprung och etnicitet att göra. Men malmös fattiga områden är just fattiga och inget tjusigt Williamsburg eller Chinatown. Min dotter valde inte mellan norra Järva och Söder, hon valde möjligen mellan Husby och Rinkeby. Det finns inget tjusigt med fattigdom, inget coolt med laglöshet och inget exotiskt i att vi i bostadsrättsland förvisar människor till mögliga hus i gråa eller grälla färger. När mitt parti snart ska kampanja om migration hoppas jag att man har sakerna klara för sig. Fattiga människor är inga kryddor eller gringos i förorten. Min dotter är en tjej som alla andra som bor där hon har råd att bo.

14 september 2012

Kränkta bilister och en populistisk tidning

Inga i Sverige har så tunga offerkoftor som medelålders män i bilar. Deras självbild är påfallande ofta att de bara betalar och betalar och aldrig får något för det, trots att det är en bra bit från sanningen. Det räcker att kolla in en kommunal budget för att se vad som läggs på bilism och vad som läggs på oss andra resenärer.
Kvällstidningen GT vet vad de gör när de nu, mellan artiklar om kändisars sexliv och Frölundas chanser i elitserien, kampanjar och hetsar mot de trängselskatter som snart kommer att innebära att bilister får betala en mer rimlig del av kostnaderna för göteborgsområdets infrastruktur.
GT är populistiska för att få sälja tidningar, för självklart vet de smarta journalisterna att verkligheten idag är att cyklister, gående och kollektivresenärer subventionerar biltrafiken. Men man vet ännu mer att dessa kränkta vita män till bilister i regel har mer pengar än oss andra och säkert kan tänka sig att köpa en tidning som stryker dem medhårs, även om det innebär intellektuellt haveri.

13 september 2012

Vad bryr sig kärleken om stadsdelsgränser?

Stadsdelsindelningens tid har varit. Det känns inte helt 2012 att ojämna nummer här på Bergsgatan ligger i Centrum och jämna i Södra innerstaden. Valfrihet och digitalisering gör att det inte spelar så rasade stor roll för ens identitet på vilken sida om en konstgjord gräns man bor. Och tur är väl det. När nu vi gröna i Malmö går in för att avveckla stadsdelarna så går vi i takt med tiden.
Gränser och identitet som hänger ihop med det är överlag dåligt. Vi ska inte vara stolta över vårt ursprung eller bostadsort. Vi kan istället vara stolta över att vara snälla och skötsamma eller över att vi slutat röka eller nåt.
Att vi gör så gott vi kan.
Därför vänder det sig lite i magen när jag hör om frizoner, miljardprojekt och annat som bygger på att du är speciell för att du kommer här eller därifrån. Jag är bara människa, liksom. Hela världen är ett miljardprojekt bestående av dig och mig och många fler. Och kärleken skiter i stadsdelsgränser.

11 september 2012

Bespara oss pratet om människors lika värde

Den elfte september och vi minns 1) militärkuppen i Chile 1973 mot Allendes redan svaga, men ack så romantiserade, socialistiska regering, 2) terrordådet mot New York och Pentagon 2001 och 3) mordet på utrikesminister Anna Lind, 2003. Alla tre händelserna världsnyheter, nr 3) mest för att Sverige är den enda demokratin där både en utrikesminister och en regeringschef blivit mördade. Sånt händer annars bara i bananrepubliker och Sverige är ingen bananrepublik. Vi är en stabil demokrati, även om intellektuellt slöa forskare tror att fritt skolval kommer att leda till unga svenskar till sist väljer bort demokratin. I Sverige finns en fixering vid just Sverige och svenskar och i media är man fixerad vid mediafolk. Det gör att det blir överslag ibland, när bägge företeelserna sammanfaller. Jag tillhör den lilla minoritet som inte tyckte det var så otippat att Schibbye och Persson fängslades eller århundradets sensation att de släpptes fria. Går man in olagligt i en diktatur tillsammans med en gerillarörelse, så får man räkna med att åka fast och fängslas, det är en bitter kalkyl som inte är så svår att räkna ut ens för en halvgammal barnpassare. Inte heller är det konstigt att en rik västmakt kan trycka på några knappar och få hem sina ljushylta skribenter. Det finns en snudd på rasistisk översittaratttyd i synen på hur svenskar ska behandlas i fattiga länder och i oroshärdar. Gator och torg fylldes med folk när de blonda (i vid mening) sjöscouterna i Ship to Gaza faktiskt stoppades i den blockad Israel tydligt och klart berättat att man tänkte upprätthålla och när tsunamin drog ram så var svenskarna de som skulle hem först. Det ställdes krav på att ministrar skulle avgå för att de inte omedelbart lät evakuera folk som frivilligt begett sig till områden med jordbävningsrisk. Man får såklart se till sig själv och de sina först, om man prioriterar så. Men bespara oss då pratet om internationell solidaritet och att alla människor har samma värde.

10 september 2012

Reser till Kuba

Kuba var ju bara det landet man skulle till när man var ung och revolutionär och Björn Afzelius sjöng om skymningen som föll så mjukt över land och hav. Minst trettio år senare är biljetterna bokade och nån revolutionär är man väl inte längre i den meningen som då. Livet gick vidare, men lyckan att få resa är densamma. Det är till resor våra få pengar går och ännu en stad och ett land kommer att läggas på listan över ställen man besökt. Att det är gott att människor rör på sig, att möten är viktiga tjatar jag om. Vare sig det ena eller andra resmålet bojkottas.
Nu kräver ju ingen heller att jag ska bojkotta Kuba, för bojkottkraven drabbar bara länder i vår relativa närhet. Ju längre bort, desto mindre synpunkter på styrelseskick och vad det vara månde. Men den gröne grinige reser alltså till alla möjliga länder och julen i år blir ljum och stjärnklar. Skymningen i Karibien faller mjukt över land och hav, som sagt.

09 september 2012

Vi har inte råd med låga förväntningar

Det är tidigt på morgonen, men Anna Dahlberg på Expressen är redan omklappad för sin artikel där hon säger att Sverige inte både kan ha välfärd och ta emot så många flyktingar.
Hon skriver om att "vi" inte ska låta SD :s existens hindra "oss" från att diskutera migration. Men inget hindrar oss; kom igen, diskutera!
Anna Dahlberg verkar övertygad om att människor från fjärran länder är för evigt dömda att utföra enklare arbetsuppgifter, på grund av sin svaga utbildningsbakgrund. Hon sätter ribban lågt, om man säger så. Och trots att hon dunkar sig för bröstet och tycker sig våga säga obehagliga sanningar, så är det bara samma låga förväntningar som vanligt. Dag ut och dag in behandlas invandrare som om toppen av deras förmåga är att köra taxi eller rulla falafel (män) eller föda och passa barn (kvinnor). Skolungarna klappas om som genier om de får Godkänt i något enda kärnämne, för i grunden tror inte majoriteten att blattar förmår.
Jag tror annorlunda. Jag tror att alla människor är födda med förutsättningar att ta ansvar för sina liv, men att man lätt lever upp till negativa förväntningar. Att varken dalta eller kicka människor i huvudet, men tro på individen är då min utgångspunkt i detta så infekterade samtal. För det vi inte har råd med är låga förväntningar.

08 september 2012

Sonen går in i firman

"Är det din pojke, Anders?", frågar fyraåringen och tittar stort med sina mörkbruna ögon. Och det är ju det, för trots att han är vuxen och längre än mig och har större fötter, så är han helt klart min pojke. Och nu har han gått in i samma firma som mig, han är färdig barnskötare och mogen att jobba och förändra världen. För det är ju inte drömmar och visioner som förändrar, det är dagligt slit och vardagliga rutiner. Och folk kan håna arbetslinjen bäst de vill, men bekräftelsen i att gå hem nöjd efter en dags ärligt arbete är svårslagen. Jo, det är min pojke som nu kan få bli vuxen på riktigt.

05 september 2012

Skruvade hus och stjärnor i barns ögon

Dagisungarna fotograferar och ritar av det skruvade huset. Ute i Västra hamnen blåser det och föräldrarna skickar med barnen koftor inför besöket i den andra världen. Här är allting annorlunda, barnen heter Nora och Johanna och har blå ögon och ljust hår. Malmös klassgränser och etniska gränser sammanfaller nästan till hundra procent. Inga av mina dagisbarn har varit hemma hos en etnisk svensk och Johanna och Nora har aldrig varit i Rosengård. Det bara är så. Kollegorna och jag försöker ingjuta stjärnor i barnens ögon; du är inte dömd till ett liv i fattigdom och förtryck i hederns namn. Vi ska ge dig verktygen att förändra ditt liv och världen. Du är här för att utveckla och utvecklas. Med inspiration från pedagogerna i den lilla italienska staden Reggio Emilia och deras antifascistiska pedagogik får barnen tänka, känna och drömma.
Det är en lång väg att vandra och hindren är många, allt från en bostadspolitik som tycks vara färdig nu när studenterna fått tak över huvudet, en utbildningspolitik där stora är viktigare än små och alla välmenande radikaler som respekterar för mycket av rädsla för att kallas rasister.
Mycket vatten, många bäckar små. Men det som mest behövs är stjärnor i barns ögon.

Kärlek är inte underhållning

Man ska vara rädd om blommor små, skrev jag för några inlägg sedan. Det gäller i lika hög grad en själv. Även om jag vandrar hudlös genom livet och låter vind och regn komma åt både ben och märg, så gör jag klokt i att inte basunera ut det med megafon över världen. Jag tror inte att det är bra att försöka reparera sitt trasiga äktenskap eller finna den stora kärleken på bästa sändningstid. Det är underhållning som vädjar till det sämsta hos oss tittare och vi kommer kväll efter kväll att sitta och vänta in skrällarna som kan tillåta oss att flina cyniskt och hånfullt. Samtidigt som vuxna mot betalning låter tatuera in ett stigma i sin panna sitter vi där och blir såna vi inte vill vara. Det är inte bara det att det inte går att räkna ut vem man ska kunna leva med eller hur äktenskap ska fås att fungera, eftersom vissa saker inte låter sig vägas och mätas, det är också så att ditt liv ska gå vidare efter TV. Det kommer vardagar då cykeln ska lämnas in på lagning, föräldraföreningen ska ha möte och du ska skicka in en CV till en arbetsgivare. Och jag som tittar på TV vill hellre minnas påhittade lyckliga slut i filmer än människor som på riktigt trodde att de funnit kärlek och sanning.

03 september 2012

En israelisk flagga nedstucken i ryggsäcken

Inget av mina politiska ställningstaganden har blivit så ifrågasatt som det enkla stödet till mellanösterns enda demokrati. Så när jag står på Sergels torg och sticker ner en liten israelisk flagga i min ryggsäck och sjunger med i HaTikvah efter bästa förmåga, så är jag väldigt ensam, trots att vi är nästan sjuhundra här. Jag skulle hellre ta en lång promenad i den stockholmska septemberhärligheten, plugga in Ola Magnells höstkänning i öronen och bara njuta. Men vissa saker måste man göra om man inte vill vara en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta säger i Astrid Lindgrens fina bok. Man måste liksom kunna somna gott på kvällen. Men eftersom så många jag känner och gillar kommit fram till helt motsatt ståndpunkt, så tänker jag så hela huvudet knakar och undrar av hela mitt hjärta om jag glömt något, eftersom vi hamnat på så olika ställen. Men jag kommer inte på vad det skulle vara. Uppe på trappan står motdemonstranter och ropar och när jag ber dom komma ner och ta diskussionen med mig, så kommer en polisman fram och säger till mig att sluta provocera. Och när vår arrangör Annika ropar att hon respekterar allas rätt att visa sina åsikter får hon ett dra åt helvete i retur. Vi demonstrerar för Israel. För hennes rätt att leva i fred, inte som ockupationsmakt, utan inom säkra och erkända gränser. Vi säger inte att Israel är bättre än andra, vi säger bara att hon ska få finnas där. Vi hävdar att det behövs en plats där judar kan känna ig trygga och hemma, för historien har visat oss hur det kan gå annars. Jag vet att det provocerar och redan dagen efter ska jag cykla in i områden där jag inte skulle drömma om att bära några israeliska symboler och samma dag ska jag få arga blickar av andra politiker med ship to Gaza-märken på jackan. Det senare orkar jag inte bry mig om och mina positioner i politiken kan jag ha och mista,så länge jag inte blir en liten lort. Hösten travar in och dagarna blir mörkare och längre. Jag viker ihop min lilla israeliska flagga och gömmer den i ryggsäckens djup. Snart nog kan jag behöva veckla upp den igen.

01 september 2012

Som Tallinn, till exempel

Det är städer som gäller för mig. Som Tallinn, nu då. Man går omkring eller åker, trådbussarna - de skakiga gamla ikaruskarosserna och de de nya från Solaris och så spårvagnarna, upphottade gamla tatror som överallt i öst. Hus från medeltid, tsartid, kommunism och splitternytt. Människor som vi, historia, struktur och idéer som bryts på cafeer och matställen.  Att resa är mitt bästa och det är nästan alltid städer jag reser till. Människor, gator och hus är helt enkelt intressantare än vilda djur, berg och träd och alla radikala förändringar och idéer har fötts i städer. Allt utom livsmedelsproduktion, men det intresserar mig inte heller. Så där är vi i regnet, medan den estniska blå/vit/svarta flaggan vajar från stänger och fasader. Min dotter fyllde 25 och jag tog henne hit. Om någon vid tiden för hennes första trevande steg förutsagt att jag nu skulle kunna använda samma pengar här som i Berlin och att jag inte ens behöver visa passet vid landgången, så skulle jag skrattat. I städer går det så hastigt och så långsamt. Mina euros skramlar i fickan och blir till kaffe och biljetter.  I Tallinn äter jag rödbetssoppa och sen en god bakelse till kaffet. Öst- och Centraleuropa möts och vi halvspringer i regnet när till färjan som tar oss vidare.

27 augusti 2012

Var rädd om blommor små.

I en skalle som den här hoppar vi från ett ämne till ett annat, som en självsökande radio hoppar från en allvarsamt tal till glättig svensktoppsmusik. Sändare och mottagare olika kanaler,för att travestera Arja Saijonmaa. Man ska vara rädd om de udda blommorna. Vi som kan associera vilt behövs i tider av tidig specialisering och krav på fördjupning. Här fördjupas inte, här breddas det. Sån är jag. Och du får ursäkta, men jag vet verkligen inte vem du är och jag har inget behov av att definiera dig, ingen önskan om att ge dig en diagnos eller bokstavskombination. Allt behöver inte förklaras i detalj, förståelse och analys är grymt överskattade företeelser. I det samhälle som jag vill ha så har vi alla särskilda behov som vi kan få tillgodosedda. Där vet vi att livet kan bli kortare eller längre, några tvingas vi sörja tidigt och andra överlever oss. Framtiden är inte allt, för några finns bara nuet och i nuet finns vi hur som helst allihop. Jag valde att arbeta med barn lite utanför normen, kanske därför att jag själv känner mig en smula utanför allt. De barn jag möter dagligen lever i ett sammanhang där norm och normal ofta är viktigt, men där man nästan är så långt ifrån den som man kan komma i vårt land. Den som både är tjej, funktionshindrad, fattig och blatte har ingenting, sen är det en stigande skala och i toppen finns smarta svenska män utan synbara men. Kanske är det därför det hyschas så, dyrbara diagnoser är en lyx för medelklassen. Kampen för de onormalas rätt att synas är så mycket mer än bara det. Man vet inte alltid i vilken ände man ska börja nysta. Så man får förslagsvis börja där man råkar stå.

21 augusti 2012

På besök hos en grön storasyster

Strax söder om Danmark, vid en liten vik av Östersjön, ligger Kiel, huvudstad i Schleswig-Holstein och känd för sin fantastiska seglingsvecka, för sin betydelse för tysk sjöfart och för , stenafärjan där mången Göteborgare stapplat bakfull över landgången under taxfreens glansdagar. Dit kom vi malmögröna i minibuss en söndag för att möta en storasyster i kampen för ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Och vi sågs på en restaurang uppe på en liten höjd, vi klädde oss fina och passerade occupy Kiels lilla tältläger, som om vi underförstått ville poängtera att det utomparlamentariska oartikulerade är ett passerat kapitel, en grön barndom som man inte kan stanna i om man verkligen vill förändra världen. Den gröna grupp jag ingår i är den mest kompetenta grupp jag någonsin ingått i, men jämfört med vännerna i Kiel kände jag mig som en amatör och nybörjare. Die Grünen har långsamt jobbat fram en metod, ett förhållningssätt som är djupt revolutionär i den meningen att samhället förändras. Man är mycket medveten om att politiken kräver kompromisser och att man måste offra något för att få något tillbaka. Man tycks vara helt befriade från de svenska grönas ängsliga ungdomskult och når därigenom bredare lager än vi. Deras ledord är deltagande. Folk ska inte förses med färdiga lösningar eller lämnas åt sitt öde i valfrihetsträsket. Tillsammans med medborgarna ska Kiel utvecklas och förgrönas. Priset för det är att proteströstare och vänner av enkla lösningar söker sig nån annanstans. Ett år kan det vara Die Linke, ett annat piraterna. Så faller det sig att medan vi guidas runt i stan och äter lunch högst upp i stenaterminalen med utsikt över hela hamnen, så får stans gröna borgmästare avveckla occupycampen. Vår gröna storasyster vågar ta ansvar, vågar vara etablissemang. Die grünen har blivit vuxna.

18 augusti 2012

Gå mitt i ledet och springa bort stresshormoner.

Hösten är här med doft av jord och hud som flagnar. Man ska springa långa pass ut på landsvägarna och bara supa in den allt tyngre luften. En sån som jag ska lägga stresshormonerna i viloläge, för att orka mer och göra saker bättre och mer uthålligt. Men idag blev det ingen tid för sånt, idag fick jag promenera genom stan. I ett följe med fyrahundra andra, i mitten som en kugge i det maskineri som tydligt och klart vill visa att den stad som mötte tiotusen flyktingar i vita bussar, den stad som kan vara Sveriges sköna fria Tel Aviv inte längre ska förknippas med antisemitism och inskränkthet. Det var skönt att gå där mitt i ledet. Skönt efter sommarens glåpord, skönt efter allt det kostat av hårda ord. Bra att vi är många. Det är inte gratis att kämpa mot antisemitismen och inte karriärfrämjande att stödja Israels rätt att finnas. Tvärtom har det nog kostat mig. Men ville jag ha en lugn och stillsam tillvaro, så funnes det tusen enkla vägar att gå. Och jag lovar att fortsätt. Malmö ska ta stora steg för att igen bli hoppets hamn. Men när kulturnämndens ordförande kan tänka sig att publicera antisemitiska bilder på Facebook och där författaren av antisemitiska texter piper om hur drevet går mot honom, där måste vi fortsätta vara vaksamma. Och springa bort stresshormonerna.

13 augusti 2012

Att förändra världen kan vara en vila

Så var det igång igen. Möten och handlingar som ska läsas och ögonkontakt istället för arga tweets. Det rödgröna styret i stan ska sy ihop förslag och lösningar på knepiga frågor. Hur den som på facebook kallar mig idiot ska kunna ingå i samma majoritet som jag begriper jag inte, men det är onekligen inte mitt problem. I den gröna gruppen där jag ingår är vi långt ifrån alltid överens. Men det är den bästa grupp jag någonsin ingått i och vi lyckas skratta och skämta mellan alla allvarliga överväganden. Det hisnar när man sitter och faktiskt är en liten kugge i det maskineri som bygger framtidens Malmö och därmed framtidens värld. Det är en konkret och abstrakt om vartannat. Det är stort, men ändå en vila, när annat i livet är tyngre än den där stenen som Sisofys fick rulla uppför backen, bara för att gång på gång se den rulla ner igen. I hissen upp till stadshusets sjunde våning ser jag att påsarna under ögonen är större än någonsin. Men skägget är ansat och tröjan alldeles ny och snygg. Jag känner mig lugn och väl till mods och Ilmar Reepalu hälsar glatt när en dörr till ett konferensrum öppnas och han och några till kommer ut. Mötessäsongen kan börja. Att förändra världen kan vara en vila. Enklare än mycket annat.

12 augusti 2012

Messmör på montenegrinskt bröd

Jag brer messmör på ett stycke av brödet som vi hade med hem från Montenegro. Så sys resan och hemkomsten ihop och erfarenheterna och nuet förenas. Vi for till ett bergigt land, till en stad där benen nästan svek i de branta backarna, men där adriatiska havet gav svalka och sälta och kvällarna var varma och ropet om om den fantastiska magiska bollen för en euro blandades med böneutrop och sorlet från kvällsflanörer och den albanska musiken som steg i natten ända tills allt blev tyst vid ettiden. Och det är väl samma moralister här som där, som Cornelis sjunger, för trots minst tre nybyggda moskéer, så var Ulcinj som så många andra städer runt Medelhavet med stenhus och grillat kött. På kvällarna satt jag på terassen och och såg ut över stan och läste Mobergs utvandrarserie och nere i stan rullade audis och mercedesar med lyckade utvandrade som nu rullade hem eller "hem" under sommaren för att visa upp framgång eller söka kärlek och beundran. Migration då och nu är mycket detsamma, det är naturligt och det är bra för världen. Människor söker lyckan, friheten eller helt enkelt försörjning. Det ska vi inte hindra,det är bra och gör genpoolen friskare och mer vital. Däremot ska vi bekämpa föreställningen om att din stolthet kräver någon annans underkastelse. Föreställningar om den den Andres underlägsenhet måste sparkas eller kramas ihjäl. För även i Ulcinj fanns de som tiggde och föraktades och förfärliga nationalistiska symboler. Och det hade varit omöjligt för mig att bära någon av mina tröjor med hebreisk text. Den politiska kampen vilar aldrig och behovet att stå upp för allas lika värde försvinner knappast.

03 augusti 2012

En helt normal familj

Mina ungar och andras barn sitter här i vardagsrummet och leker med sina telefoner och datorer. Ingen vet vad den andre håller på med, men en av ungarna trycker mycket intensivt på muspekaren, jag skulle tro att han låtsas att han skjuter. I morgon åker vi på en resa till Montenegro och det är ett väldigt pusslande och pysslande innan alla saker är på plats i alla väskor. Det är opraktiskt att vara många, opraktiskt och oekonomiskt, ty hela världen jag vistas i är fortfarande anpassad efter normen två vuxna och två-tre barn. Allt annat är lika avvikande som det där riskabla sexet man läste om i DN häromdagen. Det som skrivs om att de elaka feministerna och genuspedagogerna sett till så att familjer och kön lösts upp, är inget jag alls märker av. Tvärtom känns det rent dysfunktionellt att vara många och med tre-fyra andra föräldrar inblandade. Som om man vore familjen Osmonds eller som om man inte hört talas om preventivmedel. Man tycker sig se hur alla tittar, man blir en issue, ett statement. Nu drar vi alltså och det är inte ens alla som är med. Dottern har flugit ut och en av killarna kan inte missa sin fotbollsträning, så där försvann två. Det svarta berget mitt i Balkan väntar och det vankas stark mat och azurblått hav. Jag tar med utvandrarna, Mobergs mästerverk, men kommer tillbaka redan om en vecka. Inte det minsta normal.

31 juli 2012

En kvinna mördad och vad gör vi nu?

Nu är det fjärde gången i år som en snubbe här i stan slår ihjäl en sambo eller ett ex och dessutom var det precis här i närheten denna gången. Vi satt och drack kaffe i all stillsamhet på balkongen när polisbil efter polisbil påkallade fri väg längs vår gata, innan de svängde in på Friisgatan. Några ambulanser kom också, men de återvände snart, ty är man död så behöver man ingen sjukvård. Och mördaren satte sig helt lugnt på en cykel och drog iväg. En mördare. Ännu en människa som gått från kärlek och samhörighet till det värsta av brott. Nu letar man efter honom här i stan, men vare sig infångande eller hårt straff kommer att göra den vidriga handlingen ogjord. Visst ska varje människa stå för sina handlingar, men ytterst handlar ändå det hårdaste straffet om att för alltid leva med blod på händerna och föraktet och rädslan i andras ögon. Det är män som slår ihjäl kvinnor. Det är hen med samma uppsättning genitalier som jag som hellre ser sina barn moderlösa än sitt ex i en annan mans famn. Det är något i det manliga som utlöser den sortens handlingar vi här talar om och det spelar i grunden ingen roll om det är arv eller miljö eller nån kombi, för vi måste ändå förändra så att färre kvinnor misshandlas och dör. Här i stan som överallt annars. Vi behöver såklart fler skyddade boenden och mer resurser till kvinnojourer och polis. Men det riktigt viktiga som behöver göras handlar om att förändra attityder. Machokulturen som gör att de tuffa killarna kör i hundraåttio här på Bergsgatan, medan flickorna fnissar förläget, som gör att våld och könsroller cementeras och en riktig man blir den som är en känslosnöpt fixare håller inte. Folk dör som sagt av det. Män slår ihjäl varandra och dessutom kvinnor, kvinnor de lovat evig trohet och vilkas hjärtan de fått hålla i sin hand. Vi kan inte ha det så här. Ni får sky ord som feminism och genuspedagogik bäst ni vill, men det är ändå det som måste till. Att varje människa från början lär sig att vara en individ som har rätt till egna drömmar och visioner, men aldrig att förtrycka andra. Så enkelt, så svårt.

28 juli 2012

Andas

Träning biter även på mig, märker jag i spåret ute på Bulltofta. Och när andra varvet går snabbare än första, så är jag väg att lära mig att disponera rundan också. Man springer för att öka syreupptagningen så att hjärtat slår lite långsammare och man är en stund i sitt eget huvud och stresshormonerna minskar, som summan på lönekontot när alla räkningar är betalda. Jag är inte lika arg efter en runda som innan. Annars är jag nog för arg för ofta, för även om det är en självklarhet att dansa ytterst på den vassa eggen när det gäller svåra saker och inte svika sina kära eller sina missioner, så är det bra om man inte förlorar för mycket på kuppen. "Andas, pappa", säger min äldste son ibland när jag drar igång och andas är vad jag ska göra. Långsamt i det maratonlopp som kallas livet. Och nere på Möllevångsgatan skrålas det från uteserveringen, ty alkoholnormen finns det ingen Pride som vågar utmana. Trafiken hörs också; bilarna kör för fort och är för många. Än finns det kamper att föra. Om jag nu kommer ihåg att andas långsamt.

27 juli 2012

Sex on the beach

Det lustigaste med nyheten om att ett knullande par infångats vid en sjö i Säffle (av alla ställen)är väl uppgiften att ett flertal barnfamiljer tittade på akten, innan polis anlände och avbröt kopulerandet. Man flydde alltså inte, började inte skrika, utan kollade på. Något åtal för sexuellt ofredande blir det inte tal om, enligt polisen och det är nog lyckligast så. Själv har jag aldrig närt någon dröm att flytta delar av mitt sexliv till badbryggor; det associerar till stickor och sand och det är inte mina preferenser. Fast folk får göra bäst de önskar, så länge vi talar om samtyckande vuxna, och själva komma på vad som passar dem. Däremot är tanken främmande att min smak eller tro skulle höjas upp till allmän lag. Att sex och kroppar är intressant och lockar nyfikna i alla åldrar får moralister och de som tror sig tala för gud finna sig i. Några vill gömma sig i mörker medan andra söker bekräftelse i fullt dagsljus. I Säffle som på andra platser.

25 juli 2012

Inte lika många bilar idag

Inte lika många bilar idag. Inte samma avgasdoft och inte lika mycket buller, mest klirr från glas och bestick på uteserveringarna. Jag sitter på balkongen och nedanför ligger Bergsgatan som en pulsåder från Konserthuset och ända ner till Fisketorget. Folk har väl stuckit till stränder och på charterresor eller bilat till sina hemländer. Det är en kass sommar, säger man och drar. Det regnar för mycket, men meteorologen Pär Holmgren berättar att grönlandsisarna smälter mer än någonsin. Det är semestertider och Tomas Ledin sjunger att vi är på gång, laddade och tända. Proffspolitikerna går upp i rök, vandrar i fjällen, målar sina sommarstugor eller åker med båt längs västkusten. Jag önskar jag kunde vila som dem, men det går inte. Det är en sjuka att hela tiden hålla sig uppdaterad, att gå in i debatter och inte vila från det någonsin. Det är en sjuka, en låga som inte släcks, ett fönster utan persienner, en livslång åkomma som kräver att jag tänker och formulerar mig. Och grönlandsisen smälter mer än någonsin. Och mitt parti vågar inte ens peta på bilavdragen.

23 juli 2012

Entreavgiften är fortfarande 25 kronor

Vi cyklar genom Beijers park och det stora sjukhusområdet som nu är park och skolor och allt möjligt. Men träden och grönskan finns kvar, den som skulle bota de galna och lindra smärtan i deras trasiga själar. Här, där en ung vikarie förgiftade ett stort antal patienter i slutet av sjuttiotalet. Jag vill minnas att han la rengöringsmedel i patienternas juice. Han tyckte nog att döden var ett lindrigare alternativ än institutionsvård. Men det är till badet vi ska; Segevångsbadet. Ett av de tre utomhusbad som solidariska och klassmedvetna politiker försåg några miljonprogramområden med i skärningen 60/70. Babybassäng, mellanbassäng och en vanlig tjugofemma. Inget fjäsk. Kiosk och minigolf vid entrén. Jag springer en lång runda, medan de andra går in. Jag springer och minns hur jag satt trött och sårig på det där badet för ganska länge sedan och läste böcker och drack kaffe medan mina ungar plaskade och lekte i vattnet. En vän kom förbi och vi satt och förbannade livet och världen som vi alltid gjorde när vi sågs. Vi trodde vi stöttade varandra, men så var det nog inte riktigt. Jag var nynykter och tom inombords, bitter och ensam och jag är glad att det är längesen. Alla mina sammanhang har ändrats och min vän flyttade ut på landet och vi ses inte mer. Sara flyttade hit och vi blev stjärnfamiljen i den stora lägenheten på Bergsgatan. Var relation verkar ha sin tid. Allt är förändrat, allt är bättre. Det kan inte vara kris i all evighet och man får dra streck i marken bakom sig och säga att nu får det räcka med självömkan och grubbel. Entreavgiften är fortfarande 25 kronor. Resten är historia.

22 juli 2012

1942, 2011

Min son är på grön ungdom-läger och jag saknar honom. Min judiska kollega får ta emot hotfulla samtal och vågar inte visa judiska symboler öppet på jobbet. För några dagar sedan sade en annan kollega att judar i hemlighet styr världen. Årsdagen av massakern på Utøya och 70 årsdagen av starten på förintelsen säger saker både privat och i det stora hela. Min son kommer hem från sitt ungdomsförbundsläger och inget som drabbat eller drabbar mig är ens i närheten av 1942 eller 2011 års händelser. Samtidigt vet jag ju att det kan ligga runt hörnet, att nätet och även fina tidningar som Tro och solidaritet och aftonbladets kultursida är fulla av det hat och de föreställningar som ledde fram de händelser vi idag tvingas att minnas. Därför fortsätter jag att predika konsekvent antirasism. Även när ni tycker att jag är tjatig. Även när namnkunniga politiker eller kollegor härsknar till. Inget som drabbat mig kan jämföras. Därför.

17 juli 2012

Inte rädd för bortamatch

Efter matchen, som GAIS förlorade med besked, skjutsar jag den 20-årige sonen på cykeln, hela vägen från nya stadion till Möllan. Det vimlar av supportrar med babyblåa halsdukar och polisen står rustade för krig. Men ingen ont händer (förutom nederlaget för GAIS, då)oss, trots att vi är grönsvarta från topp till tå. Några mumlar något, men de flesta ler och vi ler tillbaka. Jag tror att en fördel med att ha tagit sig hel ur en uppväxt med starka inslag av mobbing och utanförskap är att man faktiskt inte är rädd för att ta en bortamatch. Inte rädd alls, faktiskt. Man kan få spö, men man kan också vinna. För det mesta går det bra. När pöbeln vrålar sitter man lugnt i båten. När man redan legat utslagen i en korridor i en skola eller inslängd i en snödriva, så kommer dom inte åt en. Jag tycker inte synd om mig (så ofta), men jag tiger inte heller. Jag gråter ibland, men jag kämpar för det mesta vidare. Dom kan vara fler, dom kan vara bättre rustade. Jag följer ändå min moraliska kompass. Jag står för grönt, jag står för grönsvart, jag står för feminism, likarätt och konsekvent antirasism. Jag har oftast fler frågor än svar, men det gör inget, för jag måste inte klara allt själv. Jag välkomnar en bortamatch. jag tar med glädje en diskussion där jag är ensam mot resten. Jag är inte rädd längre.

16 juli 2012

Mobbare på nätet

Jag har gjort det jag med. En gång kallade jag en tjej för mobbare, trots att hon troligen inte var det och en annan gång skrev jag mycket nedlåtande om husdjur. Flera gånger har jag fått be om ursäkt, som den gången jag skrev en sak om Ilmar som saknade sans och vett. Nätet är snabbt och farligt på det viset att man dömer och döms hårt och de ord man belönar med ett SEND lever i evighet och kan när som helst vändas emot dig. Ingen tror sig vara en mobbare och ingen föds till det. StG-tjejen som i lördags kallade proisraeliska demonstranter för Jävla sionistfittor, säger nog inte så när hon blir tvungen att titta en överlevande från koncentrationsläger i ögonen. Hon var tuff i sitt gäng. Mobbare blir man tillsammans med andra och på nätet blir man det enklare än i skolkorridoren eller på arbetsplatsen, för här slipper du möta någons blick. När en ung sosse skriver till mig på facebook att han förstår varför du blev petad från mp:s styrelse istället för att argumentera mot mig i sak eller när en tjänsteman på vänsterpartiets kansli basunerar ut på twitter att jag är öppen rasist när jag skriver om hur FN beslutat i en viss fråga, så är det bara för att hugga på min person. Det är direkt på smalbenet och inte ens nära bollen. Det är den feghet man kan kosta på sig när man vet att man blir omklappad i sitt gäng. Kan någon beslå mig med liknande beetende, så ropa högt. Frågan är om det finns någon politisk linje i detta. Kanske. Om man är så kär i sina egna åsikter att man låter det ändamålet helga nära nog vilka medel som helst, så har man nog åsikter som mer är frälsningsläror än en vilja att komma överens med andra. Tror man att man alltid har alla rätt så blir man farlig. Särskilt tillsammans med andra.

12 juli 2012

Israel, douze points

En man sitter mitt emot mig på Näringslivets hus. "Prata inte med mig, om den där Reepalu", säger han och fortsätter: "jag är sosse, men Ilmars snack om judar, det får han stå för själv". Sen fortsätter vi att prata om det vi är där för, miljöfrågor, och vi kommer bra överens, precis som vi rödgröna i miljönämnden här i Malmö nästan alltid gör. Men antisemitismens fula tryne, välsignad från högsta ort i stan, svärtar ner Malmös rykte värre än skjutningar och töntiga TV-dokumentärer. Och varje gång jag möter politiker från andra kommuner, så inser jag att Malmö i sanning är unikt. Ingen ledande politiker i någon annan kommun har bejakat den öppna antisemitismen så som Adrian Kaba och Ilmar Reepalu gör i Malmö med övriga S-märkta politikers tysta medgivande. Stan dit de vita bussarna kom, Sveriges mångkulturella stad nummer ett, falaflastan, arbetarrörelsens svenska vagga är nersolkad. Det gör mig bedrövad, gör mig till en främling i min egen stad, staden jag valde att leva i. Och nu kommer eurovisionen hit nästa år och jag funderar och funderar. Men till sist fastnar jag ändå för tanken att hoppet är större än hotet och att vi som står för mångfald, glädje och konsekvent antirasism fanemig ska visa töntar, rassar och medlöpare vad den här staden verkligen är. Så välkommen hit ESC. Israel 12 poäng. Nu tar vi tillbaka vår stad.

07 juli 2012

S-Malmö talar om ZOG

Ska vi tro socialdemokraterna i Malmö, så finns det en europeisk judisk-högerextremistisk sammansvärjning. Och eftersom det är uppgifter som funnits på nätet sedan den 2 juli utan att kommenteras, så utgår jag från att det är en partilinje, särskilt mot bakgrund av att den som formulerat orden (Adrian Kaba)är något av en lokal talesperson i minoritetsfrågor. Att en av våra nationella minoriteter sägs ingå i en stor konspiration har vi aldrig i demokratisk tid hört makthavare säga. Men i Malmö är antisemitismen inte bara tolererad från högsta ort, den utgår därifrån. Och om någon nu tror att tänker hota med att lämna för att vår stora samarbetspartner tror på ZOG-myten, så kan jag lugna er. Det är just sånt som får mig att stanna i politiken.

06 juli 2012

Sanna levererar, Uffe sviker.

Jag är alkoholist. Med det avses att jag, när jag väl börjar dricka inte själv bestämmer när jag ska sluta. Konsekvensen av det är att jag måste avstå helt. Att det inte är helt svart eller vitt mellan vilka som är brukare och missbrukare bevisas bäst av att ganska många dricker för mycket utan att fatta att det är ett problem för dem och omgivningen. Och ju oftare man dricker, desto större är risken att man trillar in i alkoholism. Alkohol är en drog. Alkohol förvrider din skalle och gör dig till en annan sämre människa. Det vet du om och därför kommer du säkerligen med näbbar och klor i det längsta att förklara bort ditt drickande. När Sanna Lundell ifrågasätter det lämpliga i att dricka med sina barn döms hon följdaktligen som moralkärring. Det är inget att bry sig om. Hennes prat, delvis ur personliga erfarenheter, kan rädda liv och hälsa. Alla söker förebilder, någon att vara som. Sanna kan vara någon att härma, någon som sätter trenden. När jag var nynykter var Marcus Birro och Ulf Lundell personer jag kollade in läste och härmade. Nu sviker Uffe, i alla fall litterärt; hur han är privat skiter jag i. Att hans romanfigurer är gubbsjuka lallare som gillar bilar och dyr mat är utan betydelse. Att han har gått från medveten nykterhet till att åter försvara drickande och snacka om fina sorter är däremot nästan oförlåtligt. Om man dricker hembränt eller Dóm Perignon är oväsentligt; missbruket är det samma. Så Sanna levererar och Uffe sviker. Och snus är snus om så i gyllne dosor.