När vi satt där och åt kom jag på att jag firat min 21-årsdag på samma ställe. På dagen ett halvt liv sen, det är sant och just en sån där märklig koincident som gör att man ibland kunde tro att det fanns ett mönster. Då var det jag och det vanliga gänge. nu var det min vän som tagit mig dit med hennes och mina barn (utom min dotter - skall återkomma till henne), som en nice little irish family, två vuxna och sex barn i nästan samma ålder, undantaget fjortisen.
Man kan jämföra nu och då och allt är bättre nu.
Man är vuxen, har fått sina ungar och mycket mycket har hänt på vägen. men det är samma souvlaki och samma tzatsiki.
Och det kostar ungefär lika mycket nu som då.
Men nu sitter vi där med ungarna och softar.
Vi behöver inte fundera på hur det kommer att bli när man får jobb och ungar, vi vet, för vi är där..
Jo, jag är trasig och det är mycket som måste repareras.
Men det växer ett hopp, det var inte bättre förr, därför blir det bättre sen. Så tror jag.

Nu skall dottern gifta sig där uppe i Stockholm.
Ja, lycka till, lilla älskade unge, det var länge sen jag hörde dig så lycklig och hoppfull.

Den som ger mig jubileumsutgåvan av Born to run med konsert-DVD från 75 är någon som vet vem jag är. Precis så.