Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
27 april 2018
Allas Tim. (Män och psykisk ohälsa)
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.
18 april 2018
Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?
En man i MFF:s bortatröja står och röker utanför puben Sir Toby's, när jag cyklar förbi. Hans tröja stramar över magen och det är lite sorgligt på något sätt Han ser inte heller glad ut, MFF är på väg att förlora dagens match, Sveriges malligaste och mest självgoda lag har inte börjat säsongen så bra. Jag är på väg från hebreiskan och hem till Möllan, det är ingen lång sträcka, för det finns inga långa sträckor i Malmö.
Hebreiskan är svår, men det är intellektuellt stimulerande att studera språk, det är hjärngympa på hög nivå.
Det är också bra att vara ute bland folk och röra sig, att mota ensamheten i grind, den ofrivilliga delen av ensamheten, vill säga. Jag cyklar genom stan och tackar för att jag får bo här. I mina delar av Malmö är det svårt att vara konstig, här upplöses normer och regler och du kan vara lite som du vill. Det är högt till taken och högt till den blåa himlen över Malmö, en stad lika föränderlig som mitt liv och långt till försoffning och stela konventioner, långt till det Skåne som röstade i rasister i riksdagen.
2018 är mitt år av nyorientering. Jag dömer mig hårt, nedvärderar mig och tror att jag är dömd att upprepa mina misstag. Mina gamla flyktsodor, snabb ny tvåsamhet eller rödvin finns inte tillgängliga eller är bortvalda, jag måste se mig i spegeln varje dag.
Hon som alltid anmärkte när jag nedvärderade mig själv satt för en tid sen bredvid mig i en soffa. Hon frågade om jag inte saknade något av det gamla. Och det är klart att jag saknar lördagar på biblioteket, falafel mitt emot Göran Perssons gamla hus, samtal i vardagsrum och kök om film, politik och böcker. Och det där andra ni vet. Jag saknar gemensamma resplaner, promenader, museibesök och fikor på stan. Indeed so. Det vore omoget att förneka, omoget och respektlöst.
Jag rullar in innanför grindarna till min gård. Min lärare gav mig i uppgift att formulera meningar till nästa gång . Dessutom måste jag träna adjektiv. Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?
16 april 2018
Vi som hänger på sociala medier och de som har ett liv
15 april 2018
Tågluffarplaner
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.
12 april 2018
Kärlek är uppror
Det är svårt. Det är lätt. Det är som det är.
Okej, det blev visst politik i alla fall. Det privata är politiskt. Kärlek är uppror.
09 april 2018
Att bli färdig med boken & att jag aldrig håller distans
Det är ändå inte så oävet att Gud skickar upp mig i ottan, att allt är mörkt och tyst, förutom några lampor som tänds i huset mittemot och ljudet från min kaffebryggare och ett svagt ventilationsbrus.
Jag sätter Stig Lindberg-muggen mot munnen och samtidigt som den touchar mina läppar, så funderar jag på det här med att hålla distans till saker och personer. Tydligen ska jag göra det för att leva ett lyckligt liv. Inte gå in så hårt i allt, vara lite mjukare och vid sidan om. Men jag klarar inte att låta världen vara, jorden bara snurra och låta bli att visa människor att jag finns för dem och vill ha dem i min närhet emellanåt. Jag är mitt i. Distans är ett fult ord för mig. Närhet är bra.
Kanske berörs detta en smula i boken som blev klar igår kväll. Texten vi skrivit tillsammans om en resa och en inre och gemensam process, men som svävade iväg och blev en roman om två andra som inte är vi, men som kanske kunde vara det. Kanske får ni läsa det, kanske blir den aldrig utgiven. Det viktiga var att den blev färdig, att det inte blev ännu ett luftslott och en dröm. Jag kan egentligen nöja mig med det. Jag skriver inte för bekräftelse eller pengar, utan mer för att visa mig själv att jag kunde.
Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Ingen jävla distans.
04 april 2018
När Lill-Babs kramade mig
Hon redde sig själv, kom och gick när hon själv ville och ingen man tyglade henne. Hon verkade också vara god vän de flesta av sina ex, lite så som jag vill vara. Stark och tuff, morsa tidigt och med en lång karriär. Det sista hon gjorde var att spela en äldre flata i en TV-serie.
Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag.