27 april 2018

Allas Tim. (Män och psykisk ohälsa)

Nu är han allas Tim, till och med för dem som inte visste vem han var när han levde, allas Tim, men jag kan försäkra er om att det inte gör någon nytta för honom, där han ligger sju fot under marken, död, borta, utslocknad. I SVT debatt live, eller var det nu heter i dessa dagar satt någon som sa sig vara hans vän och pratade. Hennes läppglans lyste upp rummet och sen efter en utläggning visade det sig att de inte träffats på flera år och dessutom passade hon på att göra reklam för sin bok. Hon hade visst varit ihop med någon i Stockholm house maffia.
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.

18 april 2018

Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

En man i MFF:s bortatröja står och röker utanför puben Sir Toby's, när jag cyklar förbi. Hans tröja stramar över magen och det är lite sorgligt på något sätt Han ser inte heller glad ut, MFF är på väg att förlora dagens match, Sveriges malligaste och mest självgoda lag har inte börjat säsongen så bra. Jag är på väg från hebreiskan och hem till Möllan, det är ingen lång sträcka, för det finns inga långa sträckor i Malmö.
Hebreiskan är svår, men det är intellektuellt stimulerande att studera språk, det är hjärngympa på hög nivå.
Det är också bra att vara ute bland folk och röra sig, att mota ensamheten i grind, den ofrivilliga delen av ensamheten, vill säga. Jag cyklar genom stan och tackar för att jag får bo här. I mina delar av Malmö är det svårt att vara konstig, här upplöses normer och regler och du kan vara lite som du vill. Det är högt till taken och högt till den blåa himlen över Malmö, en stad lika föränderlig som mitt liv och långt till försoffning och stela konventioner, långt till det Skåne som röstade i rasister i riksdagen.
2018 är mitt år av nyorientering. Jag dömer mig hårt, nedvärderar mig och tror att jag är dömd att upprepa mina misstag. Mina gamla flyktsodor, snabb ny tvåsamhet eller rödvin finns inte tillgängliga eller är bortvalda, jag måste se mig i spegeln varje dag.
Hon som alltid anmärkte när jag nedvärderade mig själv satt för en tid sen bredvid mig i en soffa. Hon frågade om jag inte saknade något av det gamla. Och det är klart att jag saknar lördagar på biblioteket, falafel mitt emot Göran Perssons gamla hus, samtal i vardagsrum och kök om film, politik och böcker. Och det där andra ni vet. Jag saknar gemensamma resplaner, promenader, museibesök och fikor på stan. Indeed so. Det vore omoget att förneka, omoget och respektlöst.
Jag rullar in innanför grindarna till min gård. Min lärare gav mig i uppgift att formulera meningar till nästa gång . Dessutom måste jag träna adjektiv. Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

16 april 2018

Vi som hänger på sociala medier och de som har ett liv

Jag får höra det ibland: ”Nej, jag hänger inte på sociala medier. Inte min partner heller. Det ger oss inget. Vi lever hellre irl”. Den som säger det där kan mycket väl en dag senare lägga upp en selfie i vårsolens sken på Instagram. Det är ingen skam, utan åtföljs av hejarop om hur fin du är, komplett med hjärtan och smileys. Men en ska alltså låtsas som om en inte tycker om det.
Grejen är att trumma ut vilket rikt liv en lever och mellan raderna antyda att vi andra som öppet gillar informationssamhällets snabbaste puckar liksom är losers med låtsaskompisar på kammaren. Vi hänger med Mållgan, för vi har inga andra. Själv fascineras jag ständigt av allt jag kan lära mig bara genom några knapptryck, hur jag kan hålla kontakt med folk, plugga hebreiska, lyssna på amerikanska nyheter och lära mig spela digderidoo. Och lägga upp bilder från min vardag. För oss med ständigt surrande huvuden är det bättre än mindfulness, det är en befrielse. Det kan kanske vara svårt att fatta om en är sådär välstrukturerad och bra på att räkna ut saker. Men även ni andra är där ni låtsas bara inte om det. Ni kollar oss i smyg, ni förfasas och imponeras. Sen pratar ni om de som hänger på sociala medier. De som inte har något liv.

15 april 2018

Tågluffarplaner

Reseplanerandet har tagit fart igen. I julis allra hetaste dagar, dagen efter att jag varit på konsert i Göteborg med Van Morrison och hört honom sjunga Brown eyed girl och Into the mystc, så hänger jag på mig ryggsäcken och åker. Det blir ett stopp i Innsbruck, alperna på sommaren är underbart, luften är klar och vyerna oändligt vackra. Sen ner till Neapel, jag tänker se Pompeji och Elba och så vidare tvärs över stöveln till andra kusten och en färja över till Albanien, detta vackra mystiska land. Och vidare upp genom södra Balkan och en lång tur hemåt. Jag tågluffar, det är ett statement, men mest det allra bästa sättet att ta sig fram. Vaggande och gnissel, folk som tar fram sina medhavda mackor, barn som springer i gången, en student insjunken i en bok om sociologi och du själv med telefonen eller en bra roman och landskapet som virvlar förbi, snöklädda berg, bondgårdar, nedlagda industrier och stickspår som ingen vet vart de leder. Så bromsar tåget in och du går av någonstans där du aldrig varit, i varje fall inte på länge och du tar in dofter och ljud och letar rätt på stället där du ska bo.
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.

12 april 2018

Kärlek är uppror

Det är ofrånkomligen så att det är mer kärlek än uppror i bloggen just nu. Det lär förändras igen. Men just nu är jag inne i en förändringsfas, mitt liv ändras i grunden och det kräver sina reflektioner, sin eftertanke, sin analys. Nio år med hon som känner mig bäst av alla har gjort mig till en oerhört mycket klokare människa än jag skulle varit annars, denna separation är väsensskild från mina tidigare. Det finns inget hat, ingen harm, inget sånt, vi gav upp, det var för svårt. Jag har en skuld och den ligger som ett ok över mina axlar. Det är ingen annans ansvar än mitt eget att sakerna ligger som de gör. Jag som brukade rusa in i nästa famn innan klockan hunnit slå, jag som använde andra för bekräftelse gör inte det. Jag önskar mig kärlek, men andra människor får aldrig bli redskap för min saknad eller längtan, precis som jag vägrar att vara andras redskap eller andras sätt att upprätthålla tvåsamhetsnormen. Jag lurar mig inte längre. 2005 var jag på ett annat sätt än nu full av mig själv, tvärsäker och guds feministiska gåva till kvinnosläktet. Människor jag mött på vägen har lärt mig att feminism är något jag gör, inte något jag bara pratar om, det finns strukturer som du inte kan låtsas vara utanför, om du menar allvar. En annan skillnad mot då är alkoholen. Inte ett endaste glas smörjer min kropp och för den på villovägar. Allt jag gör måste vara min egen hjärnas verk utan kemiska tillsatser.
Det är svårt. Det är lätt. Det är som det är.
Okej, det blev visst politik i alla fall. Det privata är politiskt. Kärlek är uppror.

09 april 2018

Att bli färdig med boken & att jag aldrig håller distans

Det är ändå inte så oävet att Gud skickar upp mig i ottan, att allt är mörkt och tyst, förutom några lampor som tänds i huset mittemot och ljudet från min kaffebryggare och ett svagt ventilationsbrus.
Jag sätter Stig Lindberg-muggen mot munnen och samtidigt som den touchar mina läppar, så funderar jag på det här med att hålla distans till saker och personer. Tydligen ska jag göra det för att leva ett lyckligt liv. Inte gå in så hårt i allt, vara lite mjukare och vid sidan om. Men jag klarar inte att låta världen vara, jorden bara snurra och låta bli att visa människor att jag finns för dem och vill ha dem i min närhet emellanåt. Jag är mitt i. Distans är ett fult ord för mig. Närhet är bra.
Kanske berörs detta en smula i boken som blev klar igår kväll. Texten vi skrivit tillsammans om en resa och en inre och gemensam process, men som svävade iväg och blev en roman om två andra som inte är vi, men som kanske kunde vara det. Kanske får ni läsa det, kanske blir den aldrig utgiven. Det viktiga var att den blev färdig, att det inte blev ännu ett luftslott och en dröm. Jag kan egentligen nöja mig med det. Jag skriver inte för bekräftelse eller pengar, utan mer för att visa mig själv att jag kunde.
Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Ingen jävla distans.

04 april 2018

När Lill-Babs kramade mig

Det är nu alla kända och halvkända människor lägger upp bilder på sig själva och Barbro Svensson och bedyrar sin vänskap och vilken fantastisk människa och artist hon var. Det kan säkert vara så. Jag minns att det var lite annat snack när hon var som mest aktiv. Vi kommer till det. Mitt enda personliga minne av henne är när jag fyllde 30 och vi var på något event som vår arbetsgivare bjöd på nåt ställe här i stan. Lill-Babs och Berghagen uppträdde, det var så där lagom firmafestroligt och mitt i allt blev jag uppkallad på scenen och fick en kram av den stora artisten och så sjöng alla Ja må han leva. Det var en sån där proffsig kram, lite svärmorsaktig och det var väl inte mer med det. Jag gillade det, för jag har inget emot att stå i centrum för saker och ting. Sen och även senare har folk snackat om det där och höhöat om att Lill-Babs hann krama många män under sitt liv. Det stämmer säkert. Hon var väl gift några gånger och sambo och inte vet jag. Hon älskade och blev älskad som vi andra har blivit emellanåt. Men det utmanade såklart i ett Sverige som dominerandes av tvåsamhet for life och fasta könsroller som ideal. Det var ett skitsnack utan gränser. Jag tycker att hennes musik är tråkig, men på sitt sätt var hon mer feministisk ikon än de flesta. Feminism är inte kläder eller åsikter, feminism gör du i din vardag.
Hon redde sig själv, kom och gick när hon själv ville och ingen man tyglade henne. Hon verkade också vara god vän de flesta av sina ex, lite så som jag vill vara. Stark och tuff, morsa tidigt och med en lång karriär. Det sista hon gjorde var att spela en äldre flata i en TV-serie.
Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag.

02 april 2018

Men bara om min älskade väntar

Det är en förbannelse att tro på den romantiska kärleken när en är en sån som inte passar in i normer och förväntningar. Läser i en av mina facebookgrupper om kvinnor som läser och män som kollar på sport och det berättas käckt om att de nu hållt ihop med varandra i 40 år eller så. Och jag som läser mer än jag kollar på sport är vid sidan av igen. Förstår ni. Jag är inte normkritisk, jag passar fan inte in någonstans. De som en gång valde mig, väljer säkrare kort när de får chansen på nytt och jag förstår dem. Jag är rörig och rolig, intensiv och impulsiv, men utan strategi och karriär. Och jag vill vara sån. Jo, det finns några jag älskar. Men det är inga som jag ska leva med och jag saknar det, saknar att det inte tycks fungera. Och Totta sjunger orden som Ulf Dageby översatt från Dylan, om det där som vi vet att i möten och krockar med andra människor uppstår kärlek och bara då kan vi bli dem vi ska vara. Min vän säger till mig att resa mig mig ur laminon, för ingen och inget knackar på dörren och ska jag krocka med någon eller något, så behövs det annat än en skön fåtölj. Så jag tar fram gitarren och tar ut den där låten. Det var den andra låt jag lärde mig efter en onämnbar punklåt och det är tre ackord, det är enkelt rent och klart. Ingen dist, inga konstiga ekon och skit. Som livet ska vara. Men bara om min älskade väntar. Visst. Men var fan väntar hen någonstans?