Things have changed, som Dylan sjunger

Vi står utanför Konsum vid Älvsborgsplan och väntar på syrran och min äldste son som är inne och handlar. "Det är folk i Bergsjön som är med och betalar vårt ombyggda kök", säger min svåger. Ja. De som inte bor i det Majorna som enligt banderoller och val.se röstar vänster, utan sitter i slitna hyresrätter i uselt planerade stadsdelar utan service och ekologisk mat  är förlorare i allt. Things have changed öppnade Dylan med i fredags på ett nästan fullt Scandinavium. Ja, de har ju det, sakerna. När syrran och jag lekte på gården i en fattig förort, var den långt ifrån lika fattig som nu, det var målfoto på levnadsstandarden där och här i Majorna.. Men nu. I stadsdelen där vi bodde som barn handlar folk pommes för tio kronor kilot, men här är det kravmärkt och priset saknar betydelse. Syrran och äldstebror kommer ut ur butiken. Brännan från en hel dag i skärgården stramar i nacken och vi bär våra kassar upp till Gråberget och det är skönt att få ta i. Syrran och jag talar om KBT, om hur terapeuten aldrig frågar efter ens åsikt eller tankar, utan bara efter vad en gjort sen sist. Syrran och jag har hamnat på den materiella vinnarsidan, men de verksamheter vi jobbar i utarmas för att medelklassväljarna hellre flyger till Thailand än betalar skatt för en rimlig sjukvård och lagom stora förskolegrupper. Folk föredrar reseavdrag för SUV-åkande män i vår ålder från Kullavik, än bostäder för hemlösa. Det är sen action vi sett. Mina damer och herrar: Sverige har valt, som de säger på valvakan. Terapeuten skulle nicka och säga något om konsekvenser på kort och lång sikt. Och fråga om vad du planerar att göra till nästa gång vi ses.

Som den slitna metaforen säger

Det är en sliten metafor, men ibland är det faktiskt som om blixten slår ner. Nej, aldrig när det gäller kärlek, jag kan så klart attraheras, men det är aldrig som på film för mig, inte vad jag kan minnas i alla fall. Men igår slog blixten ner.
Jag har haft svårt att ta itu med rädslor för att bli övergiven eller känslan av att vara övergiven, har varit en som tror att jag ska få sparken så fort chefen vill tala med mig, har inte kunnat förstå varför jag dragit mig för att ringa den där människan som verkar så vettig och rolig. Förutom när jag har varit full, då har det gått som Maglevtåget i Shanghai, i 400 kilometer i timmen. Men oftast är en ju nykter och har det gjort fysiskt ont, det har varit en smärta svår att beskriva. Tron att ingen vill ha en, vara med en, komma så nära som det går. Känslan av att aldrig riktigt duga.
Min dampsyster skickade en länk. "Det där är du och jag, Anders. Kusligt."
Det finns ett namn. Rejection sensory dysphoria. Det handlar om oss som inte är vanligt ledsna när vi blir dumpade, vi som är så rädda för att bli avvisade att vi hellre låter bli att ta kontakt eller till eller till och med ser till att dumpa först, både vänner och partners, för att slippa få så ont som en får.
" Du kanske inte ska förutsätta att ingen vill samarbeta med dig",
sa en av mina lärare på förskollärarutbildningen, när jag högt i salen sa: "ja, jag bildar väl mig en egen grupp, jag". Jag såg mig runt i salen. Alla verkade höra till. Alla utom jag, men så är jag ju så konstig och speciell. Motvalls, glömsk och klumpig.
Och jo, visst har jag en del erfarenheter av svek. Någon har varit otrogen och någon har lämnat mig och jag har oförtjänt fått kritik. Men inte mer än andra och inte mer än jag själv stått på andra sidan. Jag är inget helgon och folk vill inte brännmärka just mig. Inte så många i alla fall.
Jag har objektivt fått min beskärda del av det mesta av livets goda, kanske mer än de flesta, till och med. Det finns ingen logisk förklaring. Det har alltid funnits något annat, en alien i min kropp, något oförklarligt. Jag har cyklat hem från jobbet utan livslust, gått genom Möllan med tårar i ögonen och hjärtklappning för att ingen vill ha mig. Börjar jag gräva i allt som kan ha gått förlorat i detta kommer det att bli ett elände utan ände. Om jag bara fattat tidigare. Om jag bara inte böjt huvudet och trott så illa om mig själv. Om jag inte varit så omväxlande klängig och avvisande.
Men det är inte jag, det kan vara ett hjärnspöke som förkortas RSD. Jag vet hur min fiende ser ut nu, även om jag kan formalian kring diagnosticering. Men ändå. Blixten slog ner en helt vanlig onsdag. Det såg jag inte komma.
Nu putsar jag vindrutan och tittar framåt. Backspeglarna får vara smutsiga och små.

Släpp kontrollen

Barnen leker i rummet intill, men jag sitter och gör listor på de barn som ska vara här i juli, när avdelningarna slås från åtta till fyra. Varje barns uppgifter och foto ska bifogas.
När jag är färdigt lämnar jag det till chefen.
”Tiderna, då?”, frågar han.
”Vilka tider?”, svarar jag.
Och chefen bara: ”Du måste skriva när varje barn kommer och när varje barn går!”
Sen pratar vi om det där en stund. Han håller alls inte med mig när jag säger att barnen kommer väl någon gång på morgonen och går hem på eftermiddagen. Vi har den personal vi har, det löser sig. Hakuna matata. Nej, han tycker att vi behöver veta exakt när alla förväntas vara närvarande. Det är vad jag ska göra istället för att gå ut till ungarna, spela spel, läsa en saga eller googla fram nya fina mönster till pärlplattor eller så.
Jag tänker: släpp kontrollen, låt livet hända. Jag vet for a fact att de viktigaste och bästa sakerna i mitt liv varit oväntade, otippade och utan möjlighet att planera. Jag har gått till affären för att köpa en skjorta, men kommit tillbaka med en tröja från en annan affär som varit betydligt snyggare, mitt mest bestående minne från förra årets tågluff var inte de förbokade utflykterna till Capri och Vesuvius, utan den finska flatan som jag träffade i Tirana och drog runt med ett halvt dygn och när min telefon gått sönder och jag ändå lyckades stöta på Cecilia och hennes familj i Skopje, sista dagen, bara timmar innan jag skulle åka vidare med det sunkiga tåget till Belgrad.
Släpp kontrollen, det blir roligare så. Följ inte varje impuls, men följ några, då upptäcker du det som inte visste fanns. För du kan ju bara önska och planera utifrån det du redan känner till. Det kommer ju inget nytt av det. Två av mina längst varande kärlekar träffade jag när jag egentligen planerat att flörta med någon annan. Malmö flyttade jag till med två veckors varsel och det är min hemstad nu, i alla fall en av dem. Och jo, jag sitter mellan förhållanden, som det heter. Det Sara och jag skulle göra nästa gång någon av oss fyller jämt kommer inte att hända. Det kommer att hända annat istället.
Några av er har säkert räknat ut hur kärleken ska komma att se ut i resten av era liv. Det ska vara hon, han och jag och om fem år ska vi köpa ett nytt hus eller skaffa barn nummer tre. En gammal flickvän som jag träffade av en slump på gatan två år efter vårt uppbrott berättade på allvar att hon tre år senare skulle flytta till Umeå. Hon var 28 vid tillfället. Jag tänkte att om tre år vet jag inte ens om jag lever och länder och rörelser med femårsplaner och fasta strukturer drunknar i byråkrati och tristess eller något ännu värre. Jag tror inte så mycket på ordning och reda. Men kanske är det jag som har fel, eller så är det bara olika för olika människor. Jag suckar och skriver in, eller rättare sagt gissar, när barnen ska vara på plats. Utanför på gården skiner solen. Barnen cyklar runt och ropar saker till varandra. Det är känns väldigt mycket roligare.

En midsommardagsverklighet (Jag, hon och livet som gick vidare)

Det var det starkaste statement jag någonsin gjort i livet. Det starkaste och något av det mest romantiska, för romantik är för mig inte att fria i Bingolotto eller ordna bröllopsfester som i brittiska romcoms från nittiotalet, det ska jag och den andra personen, bara vi, så hemliga var vi att bara personalen i Sjömanskyrkan, prästen, kantorn och vaktmästaren visste att vi skulle lova varandra att älska i alla våra dagar. Det var pirrigt, fast vi varit tillsammans i några år redan, på distans, men aldrig distanserat. Det är inte vi att ha distans till saker. Inte förrän nu, kanske.
Vi gifte oss, fast vi bodde så långt från varandra, fast vårt förhållande sas vara en omöjlig ekvation, fast vi inte borde. Vi var rebeller. I Skagen möttes haven och vi och det var så hisnande rätt sak att göra just då. I Danmark var det inte midsommardag, utan en helt vanlig lördag och det är lite försäsong, än är det inte fullt med människor på värdshusen som skrålar Så länge mitt hjerte slår, så länge ska jag elske deg. Vi är lyckliga som barn. På vägen från kyrkan till hotellet ropar en berusad kvinna till oss: ”Ska jag sige tillykke?” Och vi svarar att det får hon gärna göra.

Livet händer.

Sju år senare står vi på vår bröllopsdag och på perrongen på Huvudbanegården i Köpenhamn och väntar på tåget. Sara är somrig i lila klänning och jag är förväntansfull och rastlös. Vi är i samma land som då, fast någon helt annanstans. Det blir vår sista resa tillsammans, fast vi bedyrar att det inte är så. Skilsmässopappren är hur som helst redan inlämnade, men vi tar ändå chansen att göra den resa som vi längtat efter och planerat. Mitt efternamn står fortfarande i hennes pass, men snart ska det strykas igen och hon blir en kvinna fri att gå vidare, som en säger. Det är logiskt att en resa är det sista stora vi gör tillsammans. Resor var vi. Resor och stora ord, många ord, mot slutet allt hårdare, men aldrig utan känsla. Vi kan berömma oss med vi aldrig var likgilga, trots att vi misskötte vårt äktenskap så grundligt. Det blir en intressant resa, en roman som ännu inte är publicerad, men sen kommer höst, vinter och vår. Vi tappar bort det vi försäkrade varandra om vänskap och kaffekoppar, för det är lätt gjort. Jag gör något halvhjärtat försök att få mitt hjärta i balans igen, men jag är tvungen att laga mig innan det kan gås vidare. Och nu är det midsommardag igen. Igår var det vin hos en vän och en massa snack och jag vet att jag är hel igen. Glad att tiden går och glad att det finns någon för mig. Kanske är den personen redan här på något sätt, står i gathörnet och väntar på att jag ska passera förbi eller så har hon redan mött min blick och nickat halvt osynligt.

Det är ingenting att vara rädd för

Spotifyar Springsteens nya och har än en gång köpt lurar på Clas, för de gamla är borta såklart, eftersom allt försvinner. Fortfarande en smula euforisk över att jag vågade sätta ner foten om det där ni vet. Fötter måste sättas ner ibland både här hemma och i den stora världen. Vi måste kunna se oss i spegeln och stå ut med vår avbild. Att ha rätten att få vara med dem en älskar om de vill ha en nära är fundamentalt. Det stör mig något så enormt att åtskilliga som annars inte är blyga för att prata om familjens enorma betydelse faktiskt röstar emot en sån sak i riksdagen. Men det är väl så det blir när människor reduceras till siffror och kategorier, istället för någon som är precis som du. Nu vann den mer positiva synen en majoritet i riksdagen, men säkra kan vi inte vara ändå. Det finns en ängslighet över att något kommer att gå förlorat om det hörs musik på språk en inte fattar från bilar som kör förbi nere på gatan eller om köttbullarna i frysdisken får sällskap av burek och pizza. Jag skrev om min senaste relation här i bloggen och att min dammiga lägenhet inte kunde konkurrera med selekterade minnen eller ännu mindre drömmar om hur allt borde vara. Så är det i politiken med, men där har en hårt beskuren nostalgi kommit att locka fler än visionerna om framtiden. Men vi kan bara leva här och nu. Och här och nu möts människor, musik och maträtter. All kultur är mångkultur. Fler väljer att bosätta sig i vårt land av gles befolkning och god infrastruktur. Det är ingenting att vara rädd för.

Jag är min stad

Min stad är en planet i många skarpa färger i ett lokalt solsystem där resten av planeterna skimrar i olika nyanser av blått och brunt. Min stad är ett undantag. Jag tror att jag kommer att leva nästan alla mina dagar här och sen dö här på den allra sista. Jag ska hålla mig vid hälsa och se till att döden dröjer, ska springa tunga och lätta steg i parker och längs stränder. Jag och Malmö mot världen, men inte i något slags narcissistiskt samförstånd, utan som ett förhållningssätt. Och på samma sätt som min stad inte är som skånska kommuner mest, på samma sätt är jag en främling i väldigt mycket. "Du är introvert", slår någon fast. "Du hämtar inte energi från andra, utan från dig själv, inifrån". Det är ju det. Så var det sagt. Det är därför jag aldrig passar i gäng och särskilt inte i grabbgäng. Jag skyr det där. Och min lördag spenderas hos en väldigt god vän, vi är två människor utanför normerna, fast på lite olika sätt. Jag tänker att det är tur att vi bor i en stad där folk låter oss vara och gå våra egna vägar. Hon bor ett nybyggt hus och jag i ett lika gammalt som jag själv. Vi är modernism och postmodernism, utveckling och fördjupning. Vi hör hemma här. Malmös mening är mångfald. Malmö är högt och lågt, vitt och brett, inte en tätort på en slätt som bara råkade hamna där. Stan är ett unikum och därför både skydd och älskad. Jag tänker inte skriva om sprängningar och skjutningar eller om ängslighet över att det händer så mycket nuförtiden. Hos mig finns en kamplust, en vägran att låta några andra definiera mig. Jag är min stad.

Anne Frank 90 år (om du kan leva, så lev)

När min dotter var 12 år så åkte hon och jag nattbuss från Köpenhamn till Amsterdam. Tror vi bytte på ZOB i Hamburg, men minnet kan svika. Framme på Amstelstationen tidigt på morgonen, så åt vi frukost på caféet. Vi hade inte bokat boende, så vi famlade lite, men det som fanns i vår prisrange var en camping som låg längst ut på ena tunnelbanelinjen så dit åkte vi och reste ett tält i regnet. Dottern var så där ungt intresserad av Anne Frank, jag tror att hon varit med sin mamma och lyssnat på ett av förintelsens ögonvittnen och fått boken rekommenderad av föreläsaren. Redan samma dag gick vi till Anne Frank Huis. Det var min andra gång där, första gången var på en av tågluffningarna, när jag var 16 år och lika frågande och sökande som nu. Jag går ut och sätter mig på balkongen och hör åska och regn. Jag älskar det, önskar att jag hade sällskap här ikväll, men lägenheten är 61 kvadrat av saknad ikväll. Men åskan ger lite frid och ro.
Min dotter och jag såg allt det där som en ser på Anne Frank Huis. Minnet av en ung människa, av liv och värdighet också när rädsla kryper in på bara kroppen. Och katastrofen sen som vi både vet mycket och lite om. Efter besöket gick vi till ett café och senare på dagen åt vi pomfritt med majonnäs, som en alltid gör där nere. Vi hade några fina dagar i Amsterdam och jag tänker att om du får privilegiet att leva så lev. Kämpa mot orätt, minns, sörj, men lev också. Jag har haft en tid nu av blickar inåt. Jag är i en berg och dalbana och ibland sitter jag och är en i något och ibland är jag hopplöst ensam. Men så kom det fina minnet tillbaka. Jag och dottern och våra kläder som blev blöta för att vi la dem utanför tältet. Doften av pomfritt och allvaret i en annan ung flickas öde.

Allt jag hade förstorat

Varje gång jag bytt lakan och satt in hundens matskålar i skåpet så kom hon tillbaka. Som en virvelvind i grön kappa ackompanjerad av tasstramp och jag älskade det. Med henne skulle jag göra allt annorlunda. Inte för mycket för snabbt. Men sen försvann hon. Och jag satt med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, som Winnerbäck sjunger. Det går ju inte för en rimligt vanlig människa att konkurrera med väl valda minnen eller drömmar om hur det borde kännas, tänkte jag. Det jag har att erbjuda är varken nostalgi eller romcom, utan bara vanlig illa kolorerad verklighet i ett dammigt hem. Så hon säger det flera gånger; vi ska bara vara vänner och när hon sagt det både i sängen, i köket och till sist ute på krogen mellan beställning och servering med några veckors mellanrum, så tiger jag eller hummar med. Vill hon träffa någon annan, så kan jag inte hindra det. Vi lever i svajpsamhället, det har aldrig varit lättare att ge upp och gå vidare för den som vill. Kontaktmöjligheterna är outsinliga, ändå är vi ensammare än någonsin. Hon frågar om jag är sur, men sur är inte ordet. Jag är mer uppgiven och naturligtvis ledsen. Jag duger inte som partner, jag är igen för någon en lekkamrat i väntan på den riktiga kärleken. Varje motargument skulle innebära att jag gjorde mig förmer än andra och det vore märkligt när min självbild är den rakt motsatta. Jag vill inte hamna där att jag säger att jag har finare filmsmak, intressantare samtalsämnen, meningsfullare liv än dem som hon eventuellt tänker försöka ersätta mig med. Jag skulle inte bli så fin av det där. Men jag är väl inte så väldigt kär jag heller. Sen säger hon att det får bli så just nu, i alla fall. Det är komplicerat. Du kommer att bränna dig igen, tänker jag också, de som uppvaktar dig stort och vackert kommer att byta skepnad lika snabbt. Men om det vet jag inget, inget alls. Jag håller käft. Jag minns när jag försökte skriva sånger för att vinna eller få tillbaks; jag satt i mitt kök vid bordet som nu står på balkongen med papper och penna och diktade och hoppades mig oemotståndlig. Men till ingen nytta. Vare sig den ena eller den andra fångades av den sortens amatörpoesi. Jag är inte Dylan, det fattar jag till sist. Mina ord stod sig dåligt mot gårdar och grillar, mot det traditionella paketet. Mot slutet av dagen var jag bara en världsförbättrare och barnpassare från Hisingen, strandad i Skåne och uppdragen på land. Jag kan inget göra, kan inte övertyga om att jag är roligare, trognare eller kan älska mer och bättre. Jag får ge upp. Och därtill är det tvåprsdagen av uppbrottet med Sara. Förhållandet med min egen Sara, hon som jag verkligen lovade trohet, vi som svor eden där Kattegatt och Skagerack möts i virvlar, försökte jag däremot aldrig någonsin rädda. Vi var kloka nog att låta det försvinna som bör försvinna. Ibland ska en stanna, ibland ska en gå. När är inte alltid lätt att veta. Jag sitter i förvirringen på en uteservering och ser människor passera. Allt jag vill är att duga lika bra som någon annan. Att få vara en som går förbi med ett leende.

Och här är resultatet: ensam

Vaknar utan att riktigt veta var jag är. Men så drar jag mig till minnes, jag ligger i min mammas soffa i Örebro och det är söndag. Åskandet verkar ha upphört och istället för dunder hör jag några fåglar från träden utanför och ljud från bildäck mot asfalt en bit längre bort. Gårdagens goda mat har blivit energi som färdats ut i kroppen och förbrukats eller lagts på hullet. Jag känner i magen att det borde vara dags för frukost snart. Vi som inte äter döda djur får äta större volymer mat än andra. Jag har vaknat i många sängar, men bara när jag varit ensam har jag haft problem med att orientera mig. I värmen med någon annan har jag alltid vetat var jag varit. Men så har jag det inte längre. Jag vaknar utan sällskap i min morsas vardagsrum eller i min egen bäddsoffa hemma i bostadsrättstvåan på Södervärnsgatan. Utan någon som är till besvär eller till glädje. Och den värme som finns är bara resultatet av dålig ventilation. Mitt rena tempel har blivit ett fängelse av ensamhet. Alla jag träffade tycks ha gått vidare till något de tror är bättre och jag står längs vägen som en självömkande liftare som bara vill hoppa in i de allra vackrast lackerade bilarna. Mitt relationsmönster upprepar sig alltid. Jag är den som växlar mellan att vilja vara fri, men som sen gråter: lämna mig inte ensam. Gå inte vidare. Det lilla barnet som i perioder låg på sjukhus utan att fatta varför de han älskade bara fick vara hos honom i korta skärvor av tid. Mönstret sitter i som en tvångströja och det paras med samvetskval, för jag har fått mer kärlek än någon kan begära och verkligen fler kärlekar. Jag har offrat en del för det där, närmast utplånat mig. Loggat in på dejtingappar som är som gammeldags dansbanor i Pajala, med sju kvinnor på varje man och sjukt traditionella sätt att göra saker. Brännvinsdoftande män i illasittande kostymer uppvaktar flickor i blommiga klänningar som snart inte kan skilja pärlor från vanligt grus. Jag har suttit i kök eller på krogen eller legat i sängar och låtsats hålla med om sånt jag tycker illa om bara för att få vara med. Egentligen vet jag att jag är intressant nog, har humor och självdistans och kan laga halloumi stroganoff. Jag borde duga för mig själv. Men jag gör som jag alltid gjort. Och här är resultatet. Ensam.

Om du ska hänga med mig

"Sooner or later, God's gonna cut you down", låter det ur min marshallhögtalare. Jag lyssnar på den sene Johnny Cash, för han var som bäst på slutet, han som de flesta människor. Men vi kan släppa gud för stunden. Jag förstår att begreppet utmanar många, särskilt med tanke på allt som gjorts och sagts i guds namn. Men vad du än kallar det, så måste du stå för något. Du måste ställa krav på dig och du får även ställa krav på andra. Allt är inte välkommet. Frågan som definierar dig, som säger vem du är och om du är välkommen i mitt liv är denna: tycker du att människor från andra länder ska få komma till Sverige? Ska du ha något med mig att göra måste du svara obetingat ja på det. Det kan hända att praktiska hänsyn gör saken svår, det kan hända att enskilda individer förtjänar en enkel biljett ut ur landet, men i detta Sverige ska du välkomna främlingar. Annars ser du inte på andra människor som dina likar. Du måste inte tycka om islam eller pizza, men du måste stå för allas lika rätt. Annars tycker du dig förmer och att du förtjänar förmåner som du nekar andra. Det kan hända att gränser måste finnas, men det är inget som är bra eller önskvärt.
Jag hör att jag borde ha förståelse för männen som bor vid nedlagda bruk eller granne med moskén och att jag borde prata snällt med dem och inse att när de uttrycker sig rasistiskt, så är det i själva verket för att de är ledsna och inte hittar sig själva i ett Sverige de inte känner igen. Men de kan ta det med sin terapeut, för varje människa får ta ansvar för sina val. Det är liksom grunden i min människosyn. Alla val kostar något. Jag tänker fortsätta att konfrontera de som kallar sig Sverigevänner, men verkar hata vårt land eller de som kallar sina värderingar kristna, men inte gör mot andra som de vill att andra ska göra mot dem. Och mitt liv får de hålla sig utanför. Ni kan säga att jag stänger in mig i en bubbla. So be it.

Vi som inte gick bögigt

”Gå inte bögigt”, sa han till mig i den långa korridoren på tredje våningen på gymnasieskolan där min tid mest ägnades åt att upprätthålla relationer eller drömma om någon som fanns där, men som jag aldrig vågade närma mig. Mitt bögiga sätt bestod i att ha mina skolböcker i en domuskasse på armen. Så gick bögar, enligt min klasskamrat som antagligen aldrig levande livet stött på en öppen bög. Det var ont om dem i Fiskebäck, där han bodde på den tiden. Han hade någon ide om att bögigheten kunde smitta av sig på honom och minska hans chanser till en lång och varaktig relation med någon och det fick jag ju inte stå i vägen för. Senast jag hörde något om honom var han gift med en thailändska. Hoppas det blev en lycklig relation. Själv sitter jag på min balkong i kalsonger och med kaffekoppen på den smutsiga duken som täcker mormors gamla köksbord. Nej, jag gick aldrig bögigt mer, minns jag och bejakade därmed homofobin som rådde på Majornas gymnasium precis som överallt annars. Jag skyltade med radikala åsikter, men jag blev en anpassling i det sociala livet och det höll i sig och håller väl i någon mån i sig ännu. Jag kom ur ensamhet och återvänder ofta till ensamheten. Så glad att få vara med i olika sammanhang och med vissa personer att jag efter bästa förmåga försökt bli precis den som omgivningen önskat att jag vore. I vänskapsrelationer som i alla andra sammanhang, jag är den som riskerar att gå bögigt, att göra bort sig, jag har varit så tacksam över smulorna som blivit över att jag tagit mer skit än vad som är rimligt. Det trodde ni säkert inte. Jag har jagat rätta svar istället för mina svar och när inte de svar jag kommit med godkänts, så har krisen varit total och min självömkan har tagit över min kropp som cancer.  Jaja. Kaffet kallnar och jag önskar att jag kunde säga att jag blivit en ny människa. Men jag tror inte på revolutioner, utan är en förhärdad reformist. Och jag vet att jag borde lämna min balkong och tilllkortakommanden och istället kommentera det danska valet, leendet hos den kommande statsministern, sossen som tycker att flyktingar ska sitta i läger istället för att promenera på gatorna i Köpenhamn och Århus. Kanske borde jag också kommentera att ännu en skånsk kommun utsatts för Machtubernahme och nyheten om att den organiserade rasisten som satts att leda Svalöv faktiskt sagt rasistiska saker. Och, nej, det är inte underpriviligierade stackare som röstar brunt, det är skånska gnällmånsar som är vana vid att få saker utan ansträngning. De araber de hatar är lika sällsynta där de bor som öppna bögar var i min ungdoms miljöer. Hur vore det om (inte alla) män i Svalöv, Bromölla, Hörby, Svedala, Veberöd och ellerstädes faktiskt tog och växte upp?

Antagligen borde jag också ut och springa en runda, för en sund själ i en sund kropp och allt det där. Men istället dricker jag upp kaffet och ser ett avsnitt av Handmaid´s tale, vilket får mig att tänka på Ebba Busch Thor. Hon gick heller aldrig bögigt. Det kan jag i alla fall inte tänka mig.

Jag kapitulerade

Förra året vid den här tiden skulle jag sprungit Stockholm maraton. Det var det första loppet på den nya ettvarvsbanan och jag skulle gå i mål på en tid strax över fyra timmar. Jag hade det i mig. Men solen sken i maj och början av juni 2018 som aldrig förr. Det blev ingen marastart, det blev en dag i parken med burek och läsk och ännu hade mitt ex och jag tappat kontakten, så när hon oroligt och ombryigt frågade om loppet så sa jag som det var. Hon tyckte att jag var klok och det var inte bara för att hon egentligen aldrig tyckte om mitt maratonspringande, utan för att det var ett rimligt val denna heta junidag. Att veta när en ska ge upp är en konst. Det finns inget svårare än att kapitulera, för allt du hör är om att kämpa och anta utmaningar, särskilt som man och särskilt som medelålders wannabe inom olika områden. Men jag behöver inte prestera för att duga. Det räcker fint att vara en bra människa. Men redan att vara det i mina egna ögon är svårt. Ska jag ställa högre eller lägre krav på mig och andra, ska jag vara följsam eller tuff?Jag gav för en gångs skull upp den där lördagen, struntade i vad som skulle hända, vad någon månde tycka, vågade vägra prestera. Det var en brytpunkt i mitt liv, ett år efter skilsmässa och oro i familjen. Löparna sköljde sina strupar och huvuden med vatten, jag satt i parken med min balkanska mat och hörde näktergalssång och tittade upp mot molnen. Jag kapitulerade. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det.