30 juni 2011

Tower of power

Ödslig som en evakuerad stad står europeiska unionens högsta byggnad på tre ben och väntar. Bygget påbörjades 1979 och avslutades 1986, men nu åker ingen dit; ingen förutom vi. En av oss bara älskar torn och för hans skull tog vi trådbuss 24 och steg av på en sönderfallande sovjetisk betongbro och gick på en gångväg som naturen snart tagit tillbaka fram till tornet som inte finns med i några guideböcker eller officiella broschyrer. Här och ingen annanstans i stan är landet fortfarande tvåspråkigt. I gången kan vi se glaskonstverk föreställande alla fina TV-torn i hela Sovjet och Rigas är bara tredje högst, Moskvas och Kievs är högre. Och det är som om en doft av brunkol och tvåtaktsbränsle smyger sig in i näsborrarna och framför sig ser man köer till skoaffärer och spårvagnsbiljetter i dåligt grådaskigt papper, som man själv stämplar ett hål i. Men pengarna vi lämnar fram till den ensamma tantguiden i den stora vänthallen är lat, trots allt. Och utsikten är sådär och tanten lånar ut sin kikare och långt borta ser vi den vitputsade gamla stan, med alla sin entreprenörer och numera lagliga växlingskontor. Vi är törstiga, men restaurangen är stängd för gott, avskaffad liksom det system som byggde enfaldiga torn i alla utposter i sitt stora imperium.

Riga

Riga har en av Europas fetaste och finaste stränder. Om detta vet ni sannolikt inget, ty Baltikum är lika med torsk på Talinn och supande och så för den svenska allmänheten. Synd om dom då, som missar ett strandliv som spöar det mesta vid Medelhavet. I Riga talar hälften av befolkningen ryska och den andra halvan lettiska, men det ryska är förtryckt och hämnden är ljuv mot de gamla ockupanternas ättlingar, för inte en skylt, inte en endaste reklampelare är på ryska. Nu är letterna fina europeer som visar röven mot allt slaviskt. Staden Riga påminner om många ställen man varit på. Trådbussar och Tatra T3-spårvagnar signalerar öst, men breda gator med fyravånings stenhus, påminner om Helsingfors eller Vasastan i Göteborg. Och Vallgraven genom parken är så Göteborg det kan bli. Nån huvudstadskänsla får man inte, det är inte Berlin, precis, inte ens Warszawa. Och de vackraste och trevligaste kvinnorna är såklart mörka skönheter som heter Svetlana och sånt där. Om ni nu undrade.

27 juni 2011

Uffe och jag

Han talade direkt till mig, tyckte jag och jag ville bli som han. Man kan väl säga att jag blev det på ett sätt som jag aldrig räknat med, man kan väl säga att han aldrig var den jag trodde att han var. När han läste Hemingway, så gjorde jag det med, när han lyssnade Springsteen, så gjorde jag det med, han söp och jag söp, för vill man kröka är det viktigt att ens förebilder gör det. Jag är inte världens mest lyckade och lyckliga. Jag brister i mycket, som förlder, partner, vän och kollega. Mitt liv är kantat av kassa val och nödtorftiga reparationer. Men jag avundas honom inte längre. Det tog slut i höjd med Isabella Nerman, tror jag. Är man medelålders, så är man för gammal för idoler, för formad för att vilja kopiera. Jag vill inte heller ha den eviga jakten på lycka och romantik i mitt liv, jag föredrar att hitta en level som funkar och en trygghet som är beständig. En lugn oas här mitt på Möllan, mitt i livet.
Nu kör vi vårt eget lopp, först ett ship to Riga, sen bara lov och vila. Tids nog kommer hösten.

23 juni 2011

Istället för ship to Gaza

Nästan alla jag känner och gillar stöder den andra upplagan av ship to Gaza och vissa ändrar till och med sina profilbilder på facebook, så att de nu helt eller delvis föreställer ett fartyg i den palestinska flaggans färger. Detta gör man samtidigt som Syriens president sätter in stridsvagnar mot det egna landets invånare. Att vänstern ofta är känslomässiga mer än logiska vet vi sen gammalt. Det var inte så länge sen jag på fullt allvar hörde en bekant påstå att Kuba var mer demokratiskt än USA. Men sånt kan man leva med, detta med Gaza är värre, eftersom det dels är vanligtvis smarta människor som slår följe med antisemiter och dels handlar om att kräva saker av Israel som man aldrig krävt av andra. Man kan sitta och snyfta till filmer som handlar om hur judar gasades och brändes av nazisterna, men när juden istället höjer sitt vapen och gör sig beredd att försvara sig, så är det inte kul längre. Judar kan man gilla när de är passiva offer, men man avskyr när de är aktiva. Då dyker de antisemitiska myterna upp igen; då pratas det om världskonspirationer och ingen lögn är för osannolik. Såna som jag buntas (i bästa fall) ihop med Per Ahlmark eller (i sämsta fall) med Sd-bröderna Ekeroth. Och jag förväntas försvara Israels märklige utrikesminister och jag vet inte allt. Och jag som inte ens sagt något om hur Arafats änka lever i sus och dus i London, medan undersåtarna på hemmaplan förväntas offra livet för kampen. Det jag säger är att Israel har rätt att försvara sig och att nyckeln till fred i Mellanöstern stavas arabisk demokrati. Istället för att passivt se Assad den yngre massakrera sitt eget folk och som nyttiga idioter stärka den vidriga regimen i Gaza, genom löjliga sjöscoutäventyr, så borde vi alla stötta demokratiska krafter var helst de finns.

22 juni 2011

Förmodligen den sämsta föräldern i världen

I min barnaskara är det spridda skurar när det kommer till skolresultat och resultat av uppfostran rent allmänt, skulle man kunna tycka. Det gör mig sannolikt till den uslaste av föräldrar, om jag ska tro på det jag hör. Ty, jag har hyllan full av böcker, så många att jag inför flytten ställde ett stort antal pappkassar på Emmaus (det var innan jag visste att de skänker pengar till ship to Hamas), skickade en flyttkartong böcker med dottern till Stockholm och ändå har vinden full av böcker som inte får plats. Dessutom är mina barn inte fattiga (fast det vet jag inte, jag har ingen aning om vi lever över eller under 60-procentsgränsen), så jag har definitivt resurser att hjälpa dom med dessa läxor, som ju är så oerhört bra för barn, om man får tro major Björklund. Det av mina barn som lyckats allra minst bra i skolan har dessutom ett IQ på mensanivå. Allt är alltså mitt fel, eftersom det som enligt gängse normer avgör barns framgång entydigt talar för mina telningar.
Frågan är väl då vad man ska göra med såna föräldrar som jag och med mina barn. En variant är ju att uppfinna eller söka olika diagnoser för att förklara. Frågan är väl vem som blir lyckligare av det. En annan variant är att omformulera frågan om vad lycka och framgång är. Är nobelpristagaren som grubblar och sen skjuter skallen av sig lyckligare än handlaren på hörnet som alltid ler, trots sitt tradiga jobb?
Jag vet fan inte, men jag skulle vilja se en hyfsad debatt utan förenklingar. Och kanske en hint om vad vi vill uppnå.

21 juni 2011

Ut i solen

Jag skrev och framförde ett anförande om kultur, jämställdhet och fritid som fullkomligt sopade banan med alla andra på budget-kf. Eller så var det bara trist med långsökta metaforer. Ingen vet riktigt och här får ni inte veta, ty jag vet fan inte hur man man copypastar från Word till blogger i den jävla paddan (som jag disponerar helt kostenlos, så jag ska inte gnälla). Via Malmö stads hemsida kan ni hitta det på webb-TV, men jag orkar inte riktigt beskriva hur man hittar det. Det är lite illa med orken efter två långa fullmäktigedagar och då tog jag mig ändå en sovmorgon i morse som i sanning hette duga. Drack kaffe med Sara och sen pang i bingen igen. Men sen satt jag där som man gör och lyssnade på debatter som aldrig ville sluta. Många vill säga saker och det upprepas och upprepas i oändlighet. Tvärtemot vad man kanske tror, så är de flesta politiker inte särskilt vältaliga eller originella, utan förutsägbara och tråkiga. Och värre blir det, profilerna suddas ut och allt mainstreamas. Så debatterna är inte så viktiga i budget-kf, utan det intressanta försiggår i nätverkande på kaffepauser och ute i förrummet. Och nya tankar och idéer föds och bryts. Sen släpps man ut i solskenet och det är sommarsolstånd och man handlar på Willys med frun och planerar silltårta och glass.

20 juni 2011

Jag har mail

Det är budgetfullmäktige och gott om tid att kolla mail, medan SD:s begåvningsreserv skyller allt på Tomas Billstrand, vem det nu är. Min hotmail är ett sorgligt kapitel. Det var längesen den blev hackad, längesen jag fick några roliga mail; nu är det mest konstig spam av olika slag. Några som envisas med att skicka skamliga förslag och inbjudningar till en gift man är de företag som, med vänsterpartistiskt ordval, skamlöst vill tjäna pengar på folks längtan efter kärlek. Man erbjuder mig att för en låg avgift exponera mig för kärlekstörstande singlar och därtill kan man få uträknat vem man borde passa ihop med. Oh My god, det finns ett datorprogram som kan läsa tankar, tydligen. Nätdejting var aldrig riktigt jag och anekdoterna är många och dråpliga om hur folk inte riktigt var det de sa sig vara, kanske inte heller alltid det de trodde sig vara (vilket är sorgligare, att ljuga är lite bättre). Rent personligt skadades mitt ego storligen av att kvinnor, vars allt jag för en tid var, som enligt egen utsago var galna i mig och vars andra halva jag utgjorde, efter avslutad relation med blixtens hastighet flyttade ihop med nästa nätdejt, som förmodligen fick lika smickrande omdömen. Ja, arma människor. Ännu ett mail deletas och min uppmärksamhet flyttas åter till nuet och debatten som redan kommit in på vård och omsorg, "Demensboende", säger kvinnan i talarstolen och framtiden tycks ljus.

19 juni 2011

Big man dog och jag sprang

Big man dog och tydligen är det lättare för blåsare att få stroke än för andra människor och det hade jag absolut ingen aning om. Jag har rent allmänt dålig koll på frågor om hälsa och sjukvård och så. Det enda hälsofrämjande jag själv gör är att springa mina rundor genom stan. Idag gick det segt som fan, men jag hade GAIS-AIK i öronen och det var trevligt för GAIS vann till slut. Under pausen spelade jag Springsteenlåtar med mycket sax och tänkte lite på Big mans halvdana solokarriär. Minns en gång när jag satt i en god väns bil i norra Tynnered och lyssnade på en låt jag inte ens minns namnet på, men som var Clarence Clemmons solo. Sånt där tänker man på när man springer. Sällan leder det till något konstruktivt, men man måste ju inte alltid producera, heller. Så här års är Pildammsparken översvämmad av löpare i alla former och färger på kvällarna. Jag sprang mina kilometer, såg på folk och tyckte alla verkade piggare och gladare än jag. Skulle hellre ha promenerat med Sara och pratat om hälsa och saxofonister och om fullmäktige som i två dagar ska diskutera budget. Prata är både överskattat och underskattat. Det pratas mycket skit och yttranden fälls hit och dit för att det ska så vara både här och där, samtidigt som det finns en rädsla för att verkligen lämna ut sig och berätta saker. Så skulle jag sagt till min Sara och hon skulle svarat klokt som vanligt. Men jag sprang, själv, fast bland hundra andra människor och gäss och måsar och dessutom hundar som skällde och sket.

17 juni 2011

Maud verkar vara en juste tant

När jag var väldigt ung var det jättecoolt att rösta på C. CUF hade flest medlemmar av alla ungdomsförbunden och man lyckades liksom flagga med en alternativ- och miljöprofil, samtidigt som man var en dansförening för bondungarna. I sanning en bedrift. Ingen visste egentligen vad centern tyckte och det vet man nog inte riktigt nu heller. Och när den gröna rörelsen blivit urban och bönderna blir färre, så försvinner centern. Maud hade ett omöjligt uppdrag. Det skulle säkert finnas plats för ett parti som på ett kreativt sätt tog sig an landsbygdens problem och formade en vision för det lilla livet på landet, men det är uppenbarligen inte centern. Maud var cool som stod emot SAAB:s krav på skattepengar till sin döende fabrik, men hade inte kraft att stå emot varghatare och giftgalna bönder i den egna rörelsen. Nån ny Fälldin blev hon aldrig, för det tricket går bara en gång. Jag tycker Maud verkar vara en juste tant, men kanske valde hon fel parti. Ingen vet, ingen får veta.

Sorgliga MFF

MFF är en sorglig historia och ännu sorgligare är att föreningen närmast är fastvuxen med stans etablissemang, från sossarna till näringslivet. Det finns bara ett lag i Malmö och därför kan fotbollsförbundet inte döma ut ett hårt straff när delar publiken beter sig som svin. Hade det varit GAIS eller Djurgården hade det blivit spel inför tomma läktare. Hela den här stan går o ett ljusblått skimmer, den enda gången laget föll ur allsvenskan blev det krigsrubriker och de gånger man vunnit är det en extra malmöfestival. Alla politiker jublar med och trots att klubben spelar på en arena som är uppkallad efter en bank, så går kommunen i borgen när klubben vill köpa loss arenan. Malmö behöver ett rebellag, ett GAIS ett S:tPauli, nåt att hålla på för alla som inte bara vill vara en del av den jämnt tempererade mainstreamen.

16 juni 2011

Okunnig och orutinerad

Nu när kommunstyrelsens ordförande kallar oss gröna för ungdomligt oförståndiga och orutinerade, så tänker man väl inte så mycket på det, utan mer på den tid då man faktiskt var så där ny i politiken och inte visste hur det gick till. Gosh, det är längesen nu. Gustav Fridolin hade väl inte inte ens börjat grundskolan, men Ilmar var såklart kommunalråd redan då. I 45 minuter stod han i fullmäktiges talarstol och sågade den dåvarande borgeliga kommunledningens sjukvårdspolitik, för sjukvård intresserade honom på den tiden, väl så mycket som konserthus och plask och lek-bad. Jag hann gå ut och röka ett par tre cigg, minns jag. När det var dags för lunch gick jag och hämtade min plånbok, ty jag trodde att man betalade för sig. Naivt, såklart, men gulligt på något sätt. Jag trodde också att man verkligen fick svar när man ställde frågor på mötet till ansvarigt kommunalråd, så jag frågade om och om igen tils någon väste att ks-ordföranden (dåvarande, inte Ilmar) självklart inte släppte in en miljöflummare i debatten. Och så blev man kallad okunnig och orutinerad och det var jag ju också. 20 år senare är jag ibland rädd för att kanske ha blivit allt för cynisk och trött. Allt har man hört, tycks det, så okunnig och orutinerad är jag inte. Men ungdomlig får han gärna säga fler gånger, den gode Ilmar.

14 juni 2011

Fans slåss inte

Om inte tåget stannat på spåret strax norr om Landskrona, så hade allt varit helt lovely. Men nu stod vi där i Skånes rasistiska badlands ända till det beslöts att det skulle backas X31 tillbaka till rassemetropolen för vidare färd mot Olympia. Äh, det blev väl rätt bra ändå. När vi kom in på Olympias bortaläktare så ledde GAIS med ett noll. Avsluten var kassa, men försvarsspelet bra och Celik glänste näst längst fram. Helsingborg utjämnade rättvist, men dom spelade inte som mästare dom heller. Vi skrek och sjöng i vårt lilla hörn av det nordskånska fotbollstemplet. Helsingborg är en vacker snobbig stad med en grinig fotbollspublik. Snutarna hade rustat för krig, men helt i onödan. Det är bara idioter som slåss för sitt lag rent bokstavligt. Vi kanske svär och skriker, vi lever ut våra känslor, men sen på bussen ner till Knutpunkten snackar vi tabellplaceringar och prognosticerar framtiden med rödblåklädda. Vi som gillar sporten på riktigt kan snacka med alla. Kanske ger vi varandra gliringar och tråkningar, men det är bara på skoj. Så när tre rödblå bonddrängar från Teckomatorp eller Billeberga försöker provocera på hemvägen, så ler vi bara tills hobbyhuliganerna går av vid sin mjölkpall. Mellanbror som har årskort på Malmös bankstadion börjar prata uppställningar och äldstebror fyller i med sin kunskap om Chelsea och Premier League. Och han som själv spelar med P-99:orna hänger på.

Göteborg, tio år sen.

För tio år sedan såg jag min hemstad brinna. Avenyn, där jag gått hand i hand, vimsat full eller euroforisk efter en bra match eller konsert. I varje göteborgares hjärta brann en eld av hat mot dom som bara förstörde. För det var så att en grupp människor från olika delar av vårt land hade bestämt att EU inte skulle tillåtas att hålla toppmöte och att USA:s förfärlige president inte skulle få komma på besök till Sverige. Det halsbrytande korkade i att säga sig förespråka en värld av fred och samarbete och samtidigt med våld försöka hindra ledare från att träffas kan inte nog kritiseras. Utan samtal och förhandlingar ingen bättre värld. Och dom som försöker skylla överklassrevolutionärernas våld på polisen har fel. Varje individ bär sitt personliga ansvar. Likafullt förefaller polisen som makalöst klantig i sammanhanget. Det borde ha varit en lätt sak att i god tid plocka ut bråkstakarna och lämna de harmlösa gymnasiedemonstranterna att parta i fred. Det är sånt jag pröjsar skatt för. Att även naiva människor ska få ha yttrandefrihet och att polisen ska fånga kriminella och inte banka skiten ur skolflickor på festival. Och en annan värld är fortfarande möjlig och nödvändig. Dock utan brandbomber och batonger, ty målet är också vägen.

12 juni 2011

Lundell och Juholt

Uppe vid Stenshuvud bor Ulf Lundell. Eller, vad vet jag, han kanske har flyttat tillbaka till Stockholm igen. I varje fall var jag där för första gången igår, gick de 96 metrarna upp till toppen och sen ner igen. Vid Naturum såldes det ekologisk läsk av en dansk dam och Sara och jag resonerade om vad vår sångtext ska handla om. Gamla kärlekar troligtvis. Vi är vuxna och det är inget att hymla med: vi har varit olyckliga och sånt gör bra texter. Lundells allra bästa skiva är skilsmässoplattan den vassa eggen, tätt följd av nykterhetsplattan Evangeline. Bara den som varit olycklig och vågar stå för det har något att berätta. Alla heter inte Sara, Anders eller Ulf Lundell, någon heter Hålan Juholt och kan stolt berätta att han fick 800 svar på sin kontaktannons, och detta redan innan han fick uppdraget att bli en ny Tage Erlander. 800 svar är mäktigt, det vet alla som någon gång varit inne i nätdejtingsvängen. Som man kan du annars räkna med ganska få svar, den man som inte bjuder upp själv får sällan dansa alls. Måhända är allt det där helt annorlunda i Östra Småland, för man vill ju inte tro att vår näste statsminister ljuger om sin popularitet hos damerna. Frågan är väl varför vi alls ska veta något om Juholts amorösa eskapader. Han kan ju för all del skriva en sång han med. Då är det dessutom helt tillåtet att överdriva en smula.

08 juni 2011

Jag hade en liten unge

Jag hade en liten unge en gång och hans bruna ögon såg precis ut som mina, men för övrigt såg han ut som sin mamma. Vi har inte all tid som vi önskar tillsammans, men vi åkte i alla fall till Hamburg med tåg och tog vara på den tid vi har. Han är inte liten längre och han argumenterar för sin sak och är envis och håller fast vid sina åsikter. Han pendlar mellan förfärliga filmer och mjuksdjur. Han är mångsidig som sin namne, den store berömde. Fortfarande sitter handen i min när vi promenerar från plats till plats i den tyska metropolen och med nöd och näppe hinner in under Hauptbahnhofs valv innan åskan slår till och hällregnet forsar ner över spår fem. Det är lärorikt att bara vara med sina barn och dom plockar fram det bästa och det sämsta hos en. Det är aldrig neutralt, det är alltid känslor, alltid lycka och vemod. Och skilsmässobarnet kollar läget och balanserar för att inget ska bli fel. Det skär i hjärtat. Han behöver mig och jag behöver honom, vi får behöva andra, vi måste inte vara så coola. När han gått in i porten hos sin mamma skär saknaden rispor i mitt hjärta Men redan i morgon är han är igen. Min inte längre lille unge.

03 juni 2011

Vi är det gröna klientelet.

För fjärde gången i ordningen bildas nu ett grönt splittrarparti vid sidan av de gröna. Denna gången är det förloraren i det manliga språkrörsvalet som på kommunistiskt sextiotalsmanér öppnar eget när majoriteten tycker annorlunda än han och hans polare. Och precis som sextiotalsvänstern resonerade, så har partiets majoritet inte rätt, utan det tillkommer några utvalda att att bestämma vad som är grönt paw-rihktight.
Och nu som då kommer man att få bestämma det i avskildhet utan att någon direkt bryr sig. Trulpen skriver fint om att det gröna väljarklientelet ska räddas. Fint ord på oss alla (fler än någonsin) som valde grönt i höstas. Med den människosynen är det nog lika bra att han startar sitt eget loserparti. Kanske ska jag sjunga som Knutna nävar att splittringen var en bra sak, för det är bara bra för oss gröna om vi slipper gnällkärringar som längtar bakåt och vägrar se framåt. Almarna är räddade, livet går vidare. De gröna överlever även detta och en annan värld är fortfarande möjlig. Och vi, det gröna klientelet är som sagt större än någonsin. I Tyskland över 20 procent, vilket fått regeringen att börja avveckla kärnkraften.

02 juni 2011

Lomma är ingen vinnare, utan en parasit

Vi äter vaniljglass med krokant i köket, det är varmt och alla fönster är öppna, liksom balkongdörren. Där ute flyter Bergsgatan fram som en pulsåder, bred och lättrafikerad. På husen ser man fästen efter ledningarna som som fram till för drygt 40 år sedan gav el åt spårvagnarna. För det är för spårvagnarna Bergsgatan byggdes bred och inte för massbilismen. På senaste nämndssammanträdet fick jag veta att Bergsgatan är den gata i stan som har allra högst halter av kvävedioxid. Här, hemma hos oss, trots att Saras bil mest står och samlar damm i P-huset. För kvävedioxiden kommer inte av en slump eller genom ett trollslag, utan beror på biltrafiken. Ja, jag vill bo här trots utsläppen, men jag måste säga att jag tycker att det är djupt omoraliskt att några tar sig friheten att hälla kvävedioxid rakt ner i mina barns halsar och jag lovar att göra mitt bästa för att få bort så mycket av det. De som lever sin frihet på mina barns bekostnad är inget annat än parasiter. Precis alldeles nyss rankades de bästa kommunerna att bo i. Etta kom Lomma och på 189:e plats kom Malmö. Man kan mäta och trixa hur man vill, men för mig kan aldrig ett liv som baserar sig på parasitism vara det bästa livet av alla. För det är ju så att Lommaborna jobbar, roar sig och lever sitt dagtidsliv i Malmö och deras och Vellingebornas bilar är en stor del av orsakerna till att mina fönster behöver putsas varje vecka, förutom det där med avgaserna och olycksrisker när ungarna vinglar iväg mot sina skolor och träningar. För mig kan aldrig den som håller rent genom att skita i andras trädgårdar eller blir rika genom att leva på andra räknas som vinnare. Lomma är ingen vinnare, utan en parasit.

01 juni 2011

Ingen bojkott här

Juni kommer med hårda vindar och fyndkläderna från Myrorna och H&M kommer inte till sin rätt alls, utan jag får dra på mig en sliten jeansskjorta från Dressman innan jag drar iväg med Lundell i öronen. Mellanbror tycker att jag ska bojkotta Myrorna på grund av frälsis syn på homosexuella. Kanske borde man det, men det är svårt att bojkotta fram förändringar i människors hjärtan. Dialog, skulle jag säga. Andra tycker att jag borde bojkotta H&M för att dom har fräckheten att etablera sig i Israel, mellanösterns enda demokrati. Inte heller där blir det en bojkott. Däremot bojkottar jag Aftonbladet efter att de publicerade en antisemitisk vandringssägen. Vi har alla våra övertygelser och skäl till allting. Men att samarbeta är i alla livets sammanhang svårare än att konfrontera och gå emot. Att öppna sina sinnen för intryck är mer utlämnande än att lägga ut texten om varför någon människa eller något land förtjänar att frysas ut.