Lite flörtig, plus Isabella och you know what

 Min kväll är lite flörtig, plus att jag läser och hör allt om Isabella Lövins avgång och även kommunicerar med kompisar i partiet om saken. Det senare är vad det är. Ingen mening att strö än mer salt i det blödande sår som är det parti jag gick med i för jävligt längesen nu. Det förra är också vad det är. De som är intressanta är either friendzonade eller upptagna.  Jag släcker mina dejtingprofiler. Det får vara så nu. Droppen var kanske den som verkade intressant, men där konversationen liksom bara dog tvärt. Jag har inte cynismen och kylan som krävs.  Inget gott har någonsin kommit ur det där föe min del. Jo, några trötta möten. Men utan engagemang. Jag orkar inte längre. Får dö som incel i värsta fall. Sen gjorde jag ett test på Facebook och det sades att den jag är ämnad åt (för givetvis är premissen tvåsamhetsnormstiv) redan är här. Jo. Jag kan tänka mig det.  Jag släpper det, som jag släpper det på jobbet som är administration och ledning. Inkvisitionen. Jag ser istället ett par ögon. Blåa är de visst. Ett leende som riktas mot mig och som säger att jag är godkänd. Hen som av olika skäl kanske inte knyter än till vem som helst godkänner mig. Anders duger. Och jag kliar mig i hårbotten och tänker att livet nog ändå är bra. Att få följa barn på vägen är oslagbart. För övrigt blir det Alice, men det har ni väl redan fattat. Och min klocka står på sex. Skoja inte. Det är ett klockslag. Vad det andra anbelangar så ordnar det sig nog. Men jag ser vilka som bryr sig och som inte. 

Monterar ner barrikaden

 En bild for förbi i mitt flöde. Där satt hon, den senaste som jag var riktigt förälskad i. Det var ett tag sen nu, ömsesidigt men omöjligt, egentligen inget att prata om nu. Det klack till i mitt hjärta och just det var en ovanlig känsla, sen något år tillbaka blir jag inte så berörd av så mycket. För ett år sen tryckte jag på paus. Det var kanske nödvändigt att stänga av en smula  Och det är med mina mått jag inte berörs, det är trots allt mer än många andras ändå. Jag bläddrade förbi bilden på min omöjliga kärlek och såg mig i spegeln. Kände mig trött och liknöjd och det vill jag inte vara. I telefonen brände ett förnyat recept på lyckopiller, men jag löser inte ut det. Jag börjar träna istället. En sund själ i en sund kropp och allt det där. Så har jag en plan och doktorn säger att det är mitt val, precis som min terapeut våren 2018 sa att det var mitt val att börja dricka igen. Då som nu är det bara att testa, går det så går det. Då ville jag ha mitt partyjag tillbaka, nu vill jag känna på allvar igen. Det får vara dags nu. Och såklart ett impulsivt beslut, för det är sådan jag är. Som alltid är det ett hopp ut i det okända. Men min musik är inte dansband eller Tomas Ledin, jag är inte den du söker för trygghet, jag är lojal, men äventyrlig, alltför känslosam och kanske därför svår att älska. Jag är tidig punk, blues och politisk hiphop. Det låter bra när jag skriver det. Kanske övertygar jag mig själv, kanske är det som en tafflig tindertext. Självföraktet är aldrig långt borta. Men jag gör mig beredd. Monterar ner min skyddande barrikad. Det får gå eller inte. 

Bra på att prata

 Försöker lära mig hebreiska, så jag åtminstone kan något. Den som kan något är någon. Mitt ex funderade ett tag där vi satt på familjeterapin och kom sen fram till att "Anders är bra på att prata". Det var så långt hon kunde sträcka sig när det kom till komplimanger. Terapeutens fråga hade just varit vad Anders är bra på. Och jag trodde henne, för jag tror oftast folk. Senare skulle hon komma att utse mig till narcissist och sig själv till en extra känslig person. Det var något hon läst i Må bra.  Då trodde jag henne inte längre, men kollade ändå upp för säkerhets skull. Men attt kalla någon narcissist är lite försåtligt, ty narcissisten vet inte om sitt tillstånd, det ligger i diagnosens natur. Det sägs vara någon med extremt höga tankar om sig själv, någon som tycker att få kvalar in som vänner eller partners. Det senare kan jag skriva mitt namn under, eftersom jag aldrig tycks bli kär nuförtiden. Det förra inte så mycket. Och jag kan liksom inget. Andra slår rekord, behärskar alla tonarter och ackord, blir publicerade och får utmärkelser eller rikedom. Jag bara: okej. Har dessutom starka dubier om mina föräldraskills. Om det blev folk av mina ungar, så inte var det min förtjänst. Ändå duger jag lika bra som någon annan. Jag är lite av varje och utan skuld, i varje fall inte med mer skuld än någon annan. Det har jag gått i terapi för att reda ut. Jag låter sakerna vara och bero. Det finns en värld att förändra, ständigt nya ungar som ska skolas in och exet blev ju ett ex på goda grunder. Sen slår det mig att detta med att vilja vara så bra och gärna berömd är något ganska nytt. Mina föräldrar och de före dem kunde nöja sig med att vara kuggar i maskinen och för det mesta göra det som behövdes för andra och utan likes eller hjärtan. I huvudsak utan skuldkänslor, dessutom.  Men vi ska ju förverkliga oss med våra coola livsstilar och allt andas ego runt vår tid. Individuella löner och lösningar, ledarskap och personligt ansvar. Här ska vi inte vila i någon annans famn. Det kanske inte gör så mycket att jag bara är bra på att prata. Och snart även på hebreiska. 

Det är lönt att leva ändå

Äldstebror är så lik mig på så många sätt att tårarna rinner bara jag tänker på det. Jag var också den som var jobbig, som pratade rakt ut och fick skulden av lärare och stryk på rasten. Det senare vet jag förstås inte äldstebror fått. Skolan är trots allt en bättre plats nu än när jag var barn. Och han är känslig och hudlös precis som jag och vi hamnar i bråk bland flyttkartonger och otympliga möbler när hans saker ska transporteras från rummet i lägenheten på Lindängen till källaren på Rostorp. Det blir trassligt och trist. Och jag vaknar med en skuld större än hela lägenheten och jag får ringa upp honom, men ingen fara, säger han. Och jag återfaller till att tänka att jag aldrig borde skaffat barn, att jag är usel både som förälder och partner, men han bedyrar att så är det inte, fast det sista vet han ju inget om. Det tog mig timmar i terapi att förstå att jag inte är skyldig till allt som jag lagt mig till last och allt som olika ex sagt i affekt. Att ensamheten faktiskt inte är ett straff, utan vid närmare eftertanke det liv jag valt. Jag avvisar ju alla som visar mer än vänskapligt intresse, sen klagar jag ibland på att ingen är där och ligger sked med mig. Det går inte ihop. Offerkoftan får snabbt vikas ihop. Sen blir det lugnt. J plingar från Stockholm och berättar om att de på judiska museet sagt att folk över 50 inte behöver gifta om sig. Vi kan andas ut. Darling M tipsar om ett instakonto som berör lite extra. Och det är lönt att leva ändå. Alltid.