30 april 2007

I en annan del av världen

När jag är i Stockholm påminns jag om varför jag föredrar Malmö.
Falafel för femton kronor är godare än falafel för 40, det går inte att komma undan.
Stockholm är vackert, men samtidigt är det så fint i kanten.
Malmö är ruffigt och stökigt.
Som jag, som vi.
Förvirrade dansar vi en virvlig polka genom livet.
Man blir yr och fundersam och hamnar på platser man inte trodde fanns.
Men det jag kom för att uppleva fanns bara möjlighet att få just här.
Och att kolla in i just dom bruna ögonen, är som att se sig själv i spegeln.
Det är en underbar vår.
Livet älskar mig och nog fan finns det en apa som ser ut som jag.
Vi slutar inte prata, eftersom det är så mycket som aldrig behöver sägas

27 april 2007

Varför ska jag skriva...

..när Uffe redan skrivit den där sången..?

Jag har vart där
Och jag trodde att jag sett allting som fanns att se
När du gled ner för trappan som en syster
Och när det bruna håret
Vippade över öronsnibb och halshud
Kommer jag ihåg hur det var en gång
När allting var så mycket enklare
Och jag och min syster lekte lekar
Som eldar i det gula gräset
Sönderbränd av 50-talets solsken

Åh syster
vi är varandra
Du mitt öga
Jag din tunga
Du mitt öra
Jag din lunga
Vi är varandra

Vid dödens fötter kan vi aldrig ligga
Du och jag för vi vet att
Han viker undan när han synas
Jag vill inte ta dig härifrån
Jag vill bara ta dig hit
Till våran verklighet

Åker 23.08

Det blir som det brukar.
Jag säger till mig själv att nu ska jag packa i god tid.
Men som vanligt kommer jag äta, läsa och msna och så märker jag att det bara är en timme till tåget ska gå.
Då får jag eld i röven, slänger ner lite kläder och nån tandborste och ger mig av.
Sån är jag och det förändras inte, eftersom det faktiskt funkar bra.
23.08, det vet jag nu.
Ska helst hämta ut biljetten innan tåget går, det blir svårare sen.
Åh, det ska bli så härligt att vakna när tåget dundrar över Årstabron, för att sen glida genom Söder och mjukt bromsa in på Stockholm C
Pirrigt och spännande, ljuvligt och skönt.
Vi ses!

26 april 2007

Hotter then July.

Så där nåt. Högste chefen kommer cyklande till oss för att kolla vad vi håller på med.
Han är en man som fattar pedagogikens innersta väsen, se, känna, uppleva.
Jag och kollega M förklarar.
Mellanchefen grundar sina uppfattningar på hörsägen och det viktigaste för henne förefaller vara att allting ser bra ut.
Yta.
Men vi själva i arbetslaget har djupet.
Vi vet vad utepedagogiken ger i form av ekologiskt medvetande, kreativitet och robusthet.
Våra ungar kommer att bli bättre på att skapa än de skulle vara annars, de kommer att vårda det gröna, därför att man inte misshandlar det man lärt sig älska som barn.
Och de kommer att palla lite storm och regn, so to speak.
Vi vet vad vi sysslar med, när ängslig trygghetspanik sprider sig och förlamar.
Våga hoppa över helvetsgapet, för fan!
Klart man kan ramla i, men det finns nog en gren som sticker ut, som man kan ta tag i.
Å, det svajar högst upp i trädet, men man har en vidunderlig utsikt.
Och det är varmt, varmare än juli, invärtes, utvärtes.

25 april 2007

Smäller hårt i asfalten.

Efter en dag med krismöten, tomatsoppa och strålande sol, irritationer och ett hjärta och en hjärna som redan är på väg mot ett annat resmål springer jag ett tung, tuff asfaltrunda genom nedsolkade femtiotalskvarter och industriområden med svartklubbar och skumma verksamheter. Fötterna smäller hårt i asfalten och det är skönt, skönt.
Hemma igen slår jag mig ner vid datorn och sätter på den vackraste låten om kärlek och lättsamma möten som jag vet. "Browneyed girl" med Van the man. Han låter yngre än han lät senast.
Soligare, känsligare.
Det är dags att träffa en brunögd kvinna igen.

23 april 2007

Via dolorosa

En rodnad sprider sig över min kind.
Så illa är det ju inte
Så svart är inte livet.

När någon som vill lära känna mig hänvisas till bloggen, kan nog vederbörande tycka sig se en person bortom allt hopp och all räddning.
Men så är det inte, så har det inte varit.
Livet är inte en ständig Via dolorosa med eviga smärtor.
Svärtan finns med mig, men också glädje och kärlek.

Jag ser maskrosen som orkar ta sig genom asfalten och känner brisen smeka mitt hår nere vid Sundspromenaden. En hoppfull dotter och tre pigga söner visar vägen framåt.
En tvillingsjäl som jag vet finns där är något otroligt men sant.

Kryp in under din sten.

Haha, en skugga ur det förflutna dyker upp i bloggosfären och berättar att hon väntar på att "någon" som bloggar om manlighet och om sin icke-homofobi, antagligen snart kommer ut som bög.
Hon skriver att hon anade det första gången vi träffades att det var så det låg till.
Om det är ett sätt att göra sig rolig på min bekostnad, så är det helt vilsegånget.
Om jag föredrog män som partners framför kvinnor eller om jag hade förmågan att älska med både män och kvinnor, så vore det inte något som skulle störa mig.
Inte det minsta.
Det senare vore väl rent av en möjlighet, tänker jag.
All kärlek är bra kärlek.
Kryp in under din sten igen, pucko.

22 april 2007

Söndag morgon, uppe tidigt.

Går upp med äldstebror och ger honom frukost.
Inte på sängen idag, för han hinner före, men ändå.
Han ska iväg och sälja sina aftonblad och sen är det mammavecka.
Playstation och Chelseatröjan med hans namn och födelseår packas ner och han går iväg.
Hans mamma är ett underbart ex och jag bär en tro att även mina småungars mamma och jag når en fred med tiden. Drömmer konstiga saker och inte alls det jag vill.
Mitt senaste ex och jag är på IKEA och ska fira valborg, men blir ovänner hela tiden.
Sen nåt om äldstesonen, dunkelt men inte behagligt.
Övertolkar inte, men sånt jag vet bekräftas och det är bra det.

Åh, denna morgon kräver sitt kaffe och/eller en underbar kvinnoröst som säger god morgon till mig och ingen annan. Jag vet att du finns där.

Nu ska jag läsa om Marcus Birro i Sydsvenskan.

Letar efter texten till Lundells "Inte skyldig", som jag skulle tillägna det ex som aldrig älskade mig som jag var, utan ville stöpa om mig och in mig i ett fack.
Men jag hittar den inte.
Det får vara bra så.

21 april 2007

Trainspotting

Jag vet att Göteborg-Sjövik lades ner 1967 och att Malmö-Ystad invigdes 1874.
Jag kan skilja på Rc4 och Rc5, trots att dom ser nästan likadana ut.
Och Djurgårdslinjens mustang är inte en äkta A25:a, utan en G-vagn från Malmö, trots att den är blå.
Sådär kan jag hålla på ett tag och då är jag ändå en nolla jämfört med de TUNGA tåg- och spårvagnsnördarna.
Och trainspottandet hade en stor del av skulden till att jag blev grön politiker.
Att lägga ner järnvägar (och tom bygga väg på banvallen som i Vellinge och mellan Gräfsnäs och Sollebrunn) är idiotiskt och fel ur många aspekter, det fattade jag som liten unge, faktiskt.
En stad utan tåg räknas inte.
Och städerna som riktigt finns i mitt hjärta har även spårvagnar (förutom Malmö som la ner fyran 27/3 1973, detta sorgens datum!).
Känslopladder?
Ja, såklart men också en trafikpolitsik realitet att räkna med.
Trafik på räls lockar fler resenärer och då har jag ändå inte sagt något om godstransporterna.
Där snackar vi tunga co2 och no2-halter.
Jag tillhör den minoritet som vill att Hallandsåstunneln ska byggas färdig och jag förbannar borgarna som drar undan banverkets anslag inte vill bygga citybanan i Stockholm.

För övrigt är du och jag miraklet här.

Och ovan regnbågen finns ett sagans land.

20 april 2007

Besök hos polisen

Går till polisen med sonen, för att utreda händelserna vid rånförsöket. Polisen Catharina är en varm och omtänksam polis, som verkligen bryr sig. Sonen och hon går igenom händelserna i detalj och alla uppgifter noteras noggrant. Det är förtroendeingivande och tryggt. Jag har svårt att tro att det är samma myndighet som misshandlade Osmo Vallo till döds och sköt på öppen gata och förnedrade folk under göteborgskravallerna. Det är svårt att få ihop. Det tragiska i att ungar från gettona fattar att det dom vill ha, det får dom ta, eftersom man inte kan få det eller jobba ihop det om man heter Mohammed. Det rättfärdigar inte våldsbrott, men det är en delförklaring. Rasismen och klassklyftorna finns och lever. Polisen catharina och jag för nån slgas moståndskamp. Och både sonen och förövaren är offer i någon annans spel.

18 april 2007

När duellen är över.

Sitter i Österportskolans aula och lyssnar på blockflöjtspel.
Pojken med dom bruna ögonen och den olivfärgade hyn spelar vackrast av alla, för det är min unge. Underbara musikskolan som skapat Ace of base, Abba och Roxette fostrar ännu en generation occh min unge är med.
Han får en blomma, för det ska man få när man varit så duktig.
Sen springer jag.
Längs kanalen, genom gamla kyrkogården, förbi biblioteket, genom parken och längs havet. Solen är på väg ner, röd och grann och Köpenhamns skyline syns klart på andra sidan.
Det är vackert, det är mitt Malmö, staden vid havet, tillsammans med Värnhem, Möllan och parkerna. Ett av mina hemma.
Vindkraftverken snurrar och vinden smeker mina kinder och stresshormonerna dryper av mig som svettdroppar.
Hela eftermiddagen har jag suttit i möte med tekniska nämnden, grabbarnas nämnd, men det är jag som är andre vice ordförande.
Det är nog bra att en körkortslös ohändig skugga av en man sitter med där.
Ingen kan påstå att jag handlar i något särintresses namn.
Men att vrida Malmö i grön riktning är ett mödosamt jobb och jag måste ha respekt för andras åsikter. Trivs i TN, passar där.
När jag springer över Klaffbron känner jag mig spyfärdig och eländig, men ingen ska få rubba min hälsa.
Hur mycket hon än försöker, så ska jag klara mig och leva väl.
Sista biten hem är ett Runners high och jag sjunger gamla Uffe-låtar, "När duellen är över", "Chans", "Hon gör mig galen" och Donovans "Colours" och till sist ser jag mitt stora gula hus torna upp. Sonen kastar ner nycklar och jag låser upp och går in.

Midnatt och mitt bättre jag sover.

Mitt bohemiska jag vill sitta och filosofera hela natten, medan mitt strukturerade jag antagligen redan sover så här vid midnatt.
Det blir en konflikt, kan man lugnt säga.
Jag den stenhårde ateisten sitter just nu och funderar på om vissa möten och uppbrott lik förbannat inte har nån slags mening eller har pushats på nån konstig stans ifrån.
Somligt som nyligen hänt är bara lite för bra, som man säger på skånska, för att bara vara tillfälligheter..
Knäppt och omanligt tänkt, men jag tillåter mig att vara det just nu (mitt strukturerade jag sover som sagt redan).
Jag känner mig förresten rätt obekväm i viss sorts manlighet.
Jag drar inte sexistiska skämt och jag är sjukt ohändig.
Inget körkort heller, you know och inte ens en slice homofobi.
Och så jobbar jag med ungar. Ändå är jag väl man, gissar jag, gillar fotboll och så där.
Straight också, för allt jag vet.

Ni hör själva, strukturen i denna bloggpost är som kokt spagetti.
Bäst att se om drömmarna kan ge mig några svar.
Det är snart morgon.
Äventyret fortsätter

17 april 2007

Jaaaa.....

Åh, jubel och fest. Flaggor och sånger. Fotboll är fest på läktaren ocså. Och GAIS var bättre än väntat, särskilt mot slutet av andra. Det kunde nästan lika gärna blivit 1-1, men i ärlighetens namn också 2-0, om MFF satt nån av sina många bra försök. 20 000 på läktaren. hur många av dom skulle kunna tänka sig något så enfaldigt som att slåss för sitt lag? Max hundra, skulle jag tro. Det är dom proportionerna man får ha sinne för när man jämför sporter och pratar om läktarbråk. mellansonenvar sjuk och kunde inte stå bredvid mig med fel halsduk. Och minstebror ville inte (under viss påverkan från sin populärkulturhatande mor, kan man tro), så det var jag och äldstebror. Och hans kompis. Öl och läsk i pausen och underbara läktarkommentarer. Som det ska vara.

15 april 2007

Freudian slip

"syndskånska" skall givetvis vara "sydskånska"

Springer långt

Springer långt, långt i det syndskånska backlandskapet, förbi gårdar, genom bokskogar som snart slår ut och upp på kullar där utsikten är bedårande.
Våren börjar färga allting grönt.
Skåne är otroligt vackert, men jag har alltid haft ett dubbelt förhållande till den skånska landsbygden. Kommunen jag springer genom är Sjöbo, Sveriges hästtätaste kommun, men för alltid förknippad med trångsynta rasistiska bönder som med 2/3 majoritet röstade nej till flyktingmottagande.
Det glömmer vi inte, trots att det nuvarande styret under Stefan Lundgren (m) tar emot flyktingar och, ja, Stefan själv röstade JA den där gången för snart 18 år sen.
Jag gillar hästar, men hatar trångsynthet.
Och Skåne är som sagt otroligt vackert så här års.
O´boy, vilket vackert väder..

14 april 2007

Poeta

Det är verkligen alldeles, alldeles fel och ännu ett straff för att jag klippt håret kort.
Samma i nacken, faktiskt.
Solstrålarna kommer med blixtens hastighet och träffar min nakna hud med ett pang! och så färgas jag röd. Nu ska jag gå ut i solen efter att ha pratat i telefon sju kvart eller så och msnat med en kär vän och läst sydsvenskan från första till sista sidan.
Längtar till landet.
Och till skärgården.
Och till Prag.
Och till...ja, fan, det är inte bara platser, utan även människor.
En sak till: när jag skriver softa på telefonen, så tror T9 att jag menar "poeta". Finns det ordet och har det samma betydelse som softa?
Elmer skrev att blott tama fåglar har en längtan, de vilda flyger.
Han kunde poeta, Elmer!

13 april 2007

Pedagog och förälder.

Nån frågade om jag pratade som pedagog eller förälder.
Som både och, förstås.
Det går aldrig att låtsas bort sina erfareneter.
När jag möter föräldrarna försöker jag ju möta dom så som jag skulle vilja bli mött.
Försöker säga något unikt och dagsaktuellt om deras barn, dels för att visa att jag sett barnet, men också för att det i sig ärviktigt att i ord synliggöra barnets läroprocess.
Det är viktig att man bygger upp en tillit till förskolan hos föräldern.
Dom ska lita på att vi gör vårt bästa för att se och stödja deras barn.
Dom ska våga säga vad dom tycker och våga påverka oss.
Därför är det så fel att snacka skit om föräldrar och blanda oss i sånt som vi inte kan nåt om, som jag skrev om innan. gillar heller inte att agera polis åt FK och det stör mig att så många gör det så glatt och villigt.
Vi har ett avgränsat uppdrag.
Men vi har också anmälningsplikt.
Om barnen far illa, så måste vi göra nåt åt det.
Och det vill vi förstås också.

Solkigt.

Tycker det är sorgligt att ett av stans bästa fotbollslag ska namnges efter en billig hudlotion. Jag accepterar att idrotten är kommersiell, men det borde finnas en gräns. Man får inte solka ner sin själ. Och att övriga delar av Malmö FF inte tycker att det är viktigt med sagda elitlag är bara sorgligt. Som straff ska GAIS piska skiten ur herrlaget på måndag. Billig hudlotion, fy fan. Sånt folk smetar på därför att dom tvättar sig mer än vad som är nyttigt för huden. Några andra som också sticker från sitt ansvar är alla inblandade i det som nu kallas fritidsförvaltningsskandalen. Men skulden ligger alltid högst upp. På politikernivå. Det går inte att svära sig fri ifrån det. Men istället för att hacka omkring sig kunde väl alla enas kring en plan för att få fungerande bad i stan istället. Eller?

12 april 2007

Gräsfläckar.

Vi gick och köpte glass och satte oss i parken på en kulle istället.
Åh, det fanns massor av borden som egentligen var högre prioriterat.
Mycket som behöver fixas här hemma.
Men jag ids inte.
Tack gude gud att jag fortfarande vågar vara impulsiv.
Så vi rullar ner för grässlänten istället för att sortera strumpor och glas.
Gräsfläckar är gröna.
Grönt är vackert.

Det privata är politiskt.

Så är det.
Hur du lever påverkar världen.
Men man ska ha rimliga krav på sig själv, som alltid.
Alla kan göra något, men ingen kan göra allt.
Och det är inte förbjudet att ha det roligt.
Men om alla välmående som nu får tusentals kronor över varje månad när förmögenhetsskatten sänks och fastighetsskatten försvinner, skulle använda dom pengarna till att gå ner i tid och jobba på nån tjejjour eller skänka till Greenpeace arbete eller så, så skulle en jävla massa hända.
Men risken är överhängande att dom istället äter mer miljöbelastande mat eller köper en större bil som drar mer bensin.

Varenda jävla dag väljer vi liv eller död, kärlek eller hat.
Det privata är politiskt, det kommer man inte undan.

Ny bild.

Och så blev hunken en dagisfjolla igen.

11 april 2007

Vi ska inte lägga oss i.

En vän ringer och frågar om det verkligen kan vara rätt att förskolan diskuterar relationen mellan två skilda föräldrar som orsak till barns olika beteenden.
Och det är det såklart inte.
Förskolan får gärna kalla föräldrar till samtal om man upplever att barn på något sätt har det dåligt. Det är rent av vår skyldighet, i alla fall moraliskt.
Vi ska tydligt redovisa det vi observerat och diskutera åtgärder.
Det, bara det.
Vi ska inte för ett ögonblick tro oss ha svaret på frågan varför och det är direkt tjänstefel att börja babbla om sånt som ligger utanför vår kompetens.
Vi ska inte vara några supernannys, vi ska samarbeta med föräldrarna, vilka dom än är och vad vi än tycker om deras livsval.
Är rätt trött på förskolepersonal som snackar skit om föräldrar och slösar energi på sånt som vi inte har med att göra.
Tänk på allt vi har med att göra istället och hur viktigt det är!

10 april 2007

nyklippt igen.

Inget har symboliseratmin look så mycket som mitt hår. När jag klippte av mitt långa i november, så var det en del av en nystart. Nya uppdrag, annat nytt och nygammalt. Pigg, pånyttfödd och översvallande glad för alla komplimanger. Nu ett halvår senare är det vår. Det kan ingen stoppa. Men den positiva utvecklingen i livet gick i stå och det är trögt, trögt som det kan vara. Men igår sprang jag en rejäl runda och idag klippte jag mig igen. Resten...får dras med. Och något nytt gott har redan hänt.

Vi gör vår egen sång!

Det är en kakafoni utan ordning när barnen sjunger och spelar.
Olika takter, nästan olika sånger.
Så långt från en drillad kör man kan komma.
Förutom att föra över en del av sångskatten på ungarna, så vill jag skapa en vana att uttrycka sig. Att våga spela, våga stå i mitten och synas.
Det är revolutionärt så det förslår.
Ett samhälle med tänkande individer som inte bara följer en ström utan gör sin egen sång låter sig inte förtryckas som annars.
Det är den stora meningen med mina musiksamlingar på tallriken.

09 april 2007

...och så vänder vi på det..

1. Vilken färg passar du absolut i?

- grönt och svart.

2. Vilken svensk artist tycker du är riktigt bra?

- Just nu? Timbuk, så klart.

3. Finns det något som du tycker är så gott att du måste äta det?

- skulle säga ostar av olika slag. Och vit choklad med nötter.

4. Vilket är det bästa jobb du skulle kunna tänka dig?

- proffsbloggare, kanske.

5. Roligaste sporten på tv?

- Kung fotboll.

6. Bästa tv-program du vet?

- Six feet under

7. Bästa bok du läst?

- "The Barrytown trilogy" - Roddy Doyle

8. Stad du absolut vill bo i?

- Göteborg. Hemma....

Neglista.

1. Vilken färg passar du absolut inte i?

- vitt från topp till tå.

2. Vilken svensk artist tycker du är riktigt urkass?

- Veronica Maggio tätt följd av Dr Alban

3. Finns det något som du tycker är så dåligt att du vägrar äta det?

- Fiskbullar. Verkligen.

4. Vilket är det värsta jobb du skulle kunna tänka dig?

- Avgiftskontrollant på radiotjänst.

5. Tristaste sporten på tv?

- Boxning, om det nu är en sport.

6. Sämsta tv-program du vet?

- Big brother. Representerar förmodligen allt ajg avskyr.

7. Sämsta bok du läst?

- Ulla Trenters deckare är väldigt dåliga.

8. Stad du absolut inte vill bo i?

- Bjuv eller nåt liknande skånskt samhällle i inlandet.

08 april 2007

Telefon

Snackar länge, länge i telefon med en vän.
Ligger på golvet i hallen, eller i äldstebrors säng.
Kaffe hinner kallna och ungarna ropa ett par gånger innan gammalt och nytt analyserats eller ältats klart. Idéer l'äggs fram, teorier förkastas eller ger ahaupplevelser.
Också här sägs jag vara lite otraditionell.
Män ska kort och koncist framföra sina budskap och sen lägga på.
Finns ju såna samtal med såklart (exet).
Men annars; man kommer varandra nära nästan fysiskt med munnen mot den andres öra. Även om FRA lyssnar, så är vi ensamma på jorden.
Just då.

sta wors, com

När det står så, så vet jag vem som suttit före mig vid datorn. Underbare minstebror med sina försök att stava på talets grund. På middagen hos exet förra lördagen berättade jag om det för alla närvarande. Ingen log, ingen nickade. Dator är inte fint nog. Det ska vara böcker. Och jag som nog läser väl så mycket som dom fina dissarna av ny teknik blev irriterad. Fatta vilkla möjligheter som finns. Böcker OCH datorer!
Och google.com blir nästan alltid rätt när minstebror ska söka efter nåt.

07 april 2007

Dissar rassar igen.

Måste bara dissa rasisternas tre vanligaste argument, när jag ändå har ångan uppe.

1. "Vi kan inte ta hand om alla"

Svar: Vuxna människor ska inte omhändertas. Det är ganska troligt att den som lyckas ta sig runt jorden eller så, lyckas dra från mullornas Iran eller Castros Cuba faktiskt kan ta hand om sig även här. Så jävla komplicerat är inte Sverige. Skippa fåniga kurser och hundra år av väntan på PUT. Låt folk ta för sig här och nu.

2. "Jobben räcker inte!"

Svar: Hahaha, det är så korkat att man får krupp. Läste nånstans att om Sverige hade samma befolkningstäthet som Italien, så skulle här bo hundra miljoner människor. Och jag sa inte Holland, utan Italien. Med alper och appeniner och allt vad det heter. Fler människor skapar fler arbetstillfällen. Ganz einfach so. De flesta italienare jobbar.

3. "Mångkultur funkar inte!"

Europa är mångkulturellt. Det funkar så länge ingen grupp vill bestämma över dom andra och bestämmer att alla måste prata ett visst språk i skolan eller så. I Luxemburg kan vanligt folk ett par-tre språk flytande. Pas de problemes. I Afrika pratar alla sitt lokala språk och nåt gammalt konolialspråk. Man tror på gud, Allah eller så tror man på andar och spöken. Eller nån kombi . Och?

Påskmust och självömkan.

Minstebror hjälper till med maten.
klyftpotatis, oxfilé och en god sås med svamp OCH curry (jaja).
Det enda som fattas är en kockmössa.
Kvällen börjar bra.
Men sen gör storebror mellanbror så ledsen att det skär i hjärtat på en blödig far, som måste köra in honom på rummet.
Och för en stund blir det ett virrvarr med höga ljud och gråt.
Men sen sätter vi på en Tarzanfilm och allt blir lugnt igen.
Serverar godis och påskmust.
Läser gamla bloggposter från förra året vid denna tiden.
Ser hur jag nödtorftigt målade upp en bild av mig som glad, pigg och frisk.
Ex-depp, skrev jag, men mitt inre skrek: lämna mig inte ensam, se mig, älska mig!
Var så förbannat rädd att förlora henne om jag verkade sjuk eller nedstämd.
Sen förlorade jag i alla fall.
Aldrig mer ska jag förställa mig för att bli omtyckt.
Som jag är eller inte alls.
Det verkar bli inte alls.

PS. Till er som kommer med käcka ord om "självömkan" och "Ta dig samman" vill jag bara säga: lugn, jag vet vad jag vill. Men det finns inget, inget, inget som tyder på att jag är på väg att nå dem. DS

Timbuktu röstade på oss!

Kolla själva.

Vi drar till Malmö....

Tusen ord.

Ibland stämmer det.
Inte ofta, men ibland.
Ett leende och några av jordens vackraste ögon fångade under ett kort ögonblick.
Just det leendet och dom ögonen.
Så sätter det igång igen.

Snygg och populär.

Stayfriends, som jag bara vägrar att länka till, påstår i ett mail att jag var den allra populäraste i min klass när jag gick i skolan. Antagligen ska jag därigenom lockas att öppna plånboken och betala för en eller annan tilläggstjänst, kan man föreställa sig.
Det dom inte vet är att det är ett jävla hån att skriva så.
I min gymnasieklass i Göteborg var jag hyfsat populär och hade polare, men i den pisshålan där jag gick i grundskolan vara jag från början till slut en outsider.
Ibland mobbad, ibland tolererad, men aldrig i mittfåran och aldrig populär.
Det löste jag genom att dra därifrån så fort det bara gick.
Allt det där är historia. Skitsamma nu.
Men inte fan var jag populärast i klassen.

Stoppa grottmännen i tid!

Detta är nog tyvärr bara ett symptom bland många på att det är "samma talibanstrukturer här som där", som Gudrun Schyman säger.
Ett extremfall, såklart och något som alla fördömer.
Även dom som annars inte har så mycket emot en ordning där mannen är jägaren och kvinnan bytet. Men funnes inte könsmaktsordningen så skulle inte dokusåpapuckot haft tillfälle att gå över gränsen.
Så varför inte bygga från grunden och stoppa grottmännen i tid?
Börja med att TVINGA (ja, ni hörde rätt!) alla nyblivna pappor att ta föräldraledigt.
Tvinga också förskolan att jobba med genusfrågorna på riktigt.
Och bejaka kvinnors sexualitet, uppmuntra era döttrar att ta för sig i livet av allt.
"Make love - not war!" är ett ganska bra slgord egentligen.

Förhandlingar med puckoexet.

Hon bjuder på rättvisemärkt kaffe, såklart.
Köket är välstädat, det är ett under av ordning, som om det vore en visningslägenhet för BoKlok eller så. Hon pratar hit och dit, välformulerat som alltid. Men alla vackra formuleringar till trots, det hon vill är att ha dom hos sig hela tiden och om det inte går: såm mycket som möjligt. På nåt twistat sätt hade jag kunnat respektera det om hon sa det rakt ut. Nu tar tar hon till rektorstonen, den som är gjord för olydiga medarbetare och busiga barn och så ska man inte prata med (eller till) mig om man vill nå fram till något gott. Så det slutar inte lyckligt denna gången heller. På väg hem köper jag påskpresenter till ungarna: sudokuspel till tonåringen, manga till mellanbror och en bok om en kille som ska börja skolan till killen som ska börja skolan. Då känns det bättre igen.

06 april 2007

Att bära kors.

Det är långfredag, the good friday.
Minns hur jag var hela semana santa i Sevilla och frös som fan på nätterna.
På dagarna gick folk omkring i långa parader med Ku Klux Klan-huvor och trummade.
Det var gigantiskt.
Annars är det mer "Life of Brian" än "Passion of the Christ" som poppar upp när jag ser Via Dolorosa framför mig.
Och alla butiker i Jerusalem som sålde tröjor, fula sovenirer och religiösa symboler i det underbara, vackra, heta Jerusalem.
Jag bär ett jävla kors som består av: Du duger inte som du är.
Ingen vill ha dig, vare sig som vän eller kärlek.
Nån religion har jag inte.
Varför skulle jag?
Man får ju slita med sina frågor själv under alla förhållanden.

Minstebror välkommen till skolan.

"Till vårdnadshavare för minstebror Vilse på Värnhem", står det på kuvertet och brevet hälsar mitt fjärde skiolbarn välkommen in i systemet. För nu blir man ju skolbarn vid sex år. En ganska stor reform som smögs på oss i slutet av nittiotalet nästan utan debatt. Lite förstrött och utan egentliga argument. Sexåringarna fick det knappast bättre som skolbarn. men minstebror är stolt över sitt brev. Han känner sig stor och duktig och man känner historiens vingslag. Under ett år 98-99 hade jag inget barn i förskolan, annars har jag haft det från hösten 88 och ända tills nu. Oavbrutet. Nu är det över. Jag har inte samma förtroende för skolan som för förskolan och alliansens skolpolitik gör skolan sämre och gammaldags. Men det ska säkert gå bra för minstebror. Han är pigg och nyfiken som fan.

03 april 2007

Vi hoppas på Ritt.

För att "normaliseringsplanen" på Christiania ska kunna genomföras, måste Københavns kommune godkänna det som i Sverige kallas för detaljplan för området.
Har vi tur så stoppar Ritt Bjerregaard det hele altså.
Vill hon så kan hon. Och hon brukar inte vara rädd för vad andra ska tycka.
Ritt har också tagit initiativ för att undersöka förutsättningar och nå enighet om trängselavgifter i Hovedstadsområdet, tillsammans med Kbh-s 20 grannkommuner.
Bara Frederiksberg säger nej helt och hållet.

Den största sorgen.

Läs detta och gråt gärna lite. Det är helt rätt att känna empati och leva sig in i andras sorg. Jag har aldrig själv upplevt den största sorgen, men jag har befunnit mig nära den. Om man lyckas att inte fly, om sorg och vrede kan kanaliseras i arbete eller konst, så kan ens förlorade barn leva vidare, tror jag. Måtte aldrig något sådant drabba mig, jag vet redan vad det vill säga att ha barn som inte passar in i normen. Som man borde uppfostrat på ett annat sätt, enligt mångas mening. Man ska ju lyckas så bra med allting.

02 april 2007

Ännu en borta.

Nånting är det med mig som får somliga att dra öronen åt sig eller bara helt simpelt dra.
Nu är det ännu en person som uteslutit mig på grund av något jag sagt (som inte var illa menat, utan en vanlig komplimang).
Det har varit några stycken nu och även om jag har lätt att lära känna folk så längtar jag efter den där långsamma långsiktiga relationen, precis som jag skulle önska mig en riktig kärlek som varade och som inte dumpade mig efter ett litet tag (eller vice versa).
Nånting är det med mig som gör att folk tröttnar eller vill vidare.
Vad är det jag saknar, tro?

skämtsamt tafsande?

Man har uppenbarligen olika humor här i världen. Eller är det okej att tafsa på en kollega, tycker ni?

Tyvärr bekräftas min bild av ett rättsväsende som är reaktionärt. Samma tingsrätter som nästan genomgående dömer invandrare till hårdare straff tycker att det går för sig att tafsa. Lite får man väl fan ställa upp på.

Kaffe och betyg.

Nu var kaffet ovanligt gott, får jag säga.
Annars kännner jag inte så mycket smak eller ännu mindre lukt just nu, tyvärr.
Jag är fortfarande sjuk och det är verkligen något som jag är dålig på.
Jag är sugen på italiensk glass, men vet att jag inte skulle njuta av den.
Kollar på TV och hör att Leijonborg kanske ska avgå.
Det vore förfärligt om rottingmajoren Björklund tog över.
Det positiva med det skulle förstås vara att han då inte längre hade tid att demontera det som är bra i den svenska skolan.
Visst finns det sånt som han har rätt i.
Man ska kunna tulla elever och mobbare ska kunna flyttas.
Bestäm att ungarna inte ska ha spelare och telefoner på lektionerna.
Men däremot är det så att ungar lär bättre om de kan påverka sin "arbetsmiljö".
Utan tvekan.
Och lärare är bättre lärare om dom i någon mening är kompisar med barnen.
Och betyg styr lärandet mot sånt som går att mäta.
Jag tror mer på individuella utvecklingsplaner än på betyg.
Betyg är en spark på dom som redan ligger och ett äpple åt dom som redan mår bra.

Tänkte försöka skriva nåt smart om vänskap och värderingar, men det får vänta.

01 april 2007

Rasister är inte smarta.

Det som skiljer oss som tycker att alla människor har samma värde fraån rasister är att vi som Martin Luther King sa "bedömer människor utifrån innehållet i deras karaktär och inte efter färgen på deras skinn".
Om någon säger att han inte vill ha en utländsk flickvän eller att hon har synpunkter på invandrarna, så gör man inte som Martin Luther King, jag och de flesta svenskar.
Då är man rasist, man bedömer inte varje individ för sig.
Detta fattar dom flesta svenskar, för de flesta av oss är inte rasister.
Statsvetare gör bedömningen att ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientliga inslag max skulle kunna nå 15% i val här i Sverige med en "bra" ledare. Rasister antyder nästan alltid att dom är så många. För många, givetvis, men aldrig en majoritet.

Hörde ni, dom flesta tycker inte som ni!

Sen kommer det som nog mest hänger ihop med bristande bildning och d:o-bokläsning.
Rasister pratar ofta högt och tydligt om invandringens kostnader, antalet personer som får komma hit och brottsbenägenhet bland invandrare och så vidare.
Det är bara det att dom ytterst sällan kan visa upp uppgifter som går att belägga.
Nettot för flykting/invandringspolitikens kostnader vet ingen.

Rasister har inte ordentliga fakta, oftast ogenomtänkta åsikter och värderingar och, jo, dom använder våld, hot och trakasserier för att stoppa oss som säger emot dom.

Här talar jag av egen erfarenhet.

Rasister har en tendens att gilla vapen, djur och fula symboler som man bär om halsen eller tatuerar in, mer än människor och demokrati.
Kanske inte konstigt att våld och hot ligger så nära, då?
Dessutom säger dom sig älska Sverige, vilket är en olyckligt kärlek, för Sverige älskar inte er.
Sverige är mångkulturellt, you know.

Ni får flytta till ett land som inte ta emot invandrare, om ni kan hitta nåt.

Och NU kommer jag nog att få en omgång intressanta mail och ev telefonsamtal.

Och så är det ett år sen...

...GAIS spelade sin första match i allsvenskan på väldigt länge. I dag 1/4.

Rasister är inga läsare.

Det var väl det jag tänkte.
Inställningen till flyktingar är en bildningsfråga.
Se här.
Hittills har jag inte träffat en enda rasist som jag skulle beteckna som smart, detta oavsett om de varit aktiva i något av rassepartierna, eller bara vanliga tyckare.
Rasister har aldrig koll på det de snackar om.
Ylar om turkar, muslimer och juggar utan att ha minsta faktabakgrund.
det hade gått att stå ut med, om det inte vore för att det faktiskt oroar och skadar människor som har rätt till lugn.

Kalaset hos exet.

Nä, det funkar inte att umgås med exet.
Kalaset visade sig mer vara en middagsbjudning av det slag vi brukade ha ibland under vår tid tillsammans.
Inget ont i det, förstås.
En del intressanta samtal om, tja, ombildnng av hyresrätter till bostadsrätter, livet i Thailand (kompisar som precis kommit hem därifrån), katolicism och äktenskap.
Så långt är allt okej. men exets gammmalmodiga inställnig till barnuppfostran, hennes överlägsenhet och nedlåtande humor funkar inte.
Och i bakgrunden finns hela tiden vår motsättning om barnens vistelsetider.
Det blir en trigger och jag får hela tiden anstränga mig för att uppföra mig.
Däremot är hennes nye snubbe trevlig, social och smart och dom verkar lyckliga.
Good for them och för barnen.
Jag hör inte hemma där, men för ungarnas skull ska jag nog försöka igen.
Att de flesta gemensamma vänner gått vidare med henne är uppenbart, medan jag ägnat min lediga tid med att försöka skapa och hålla ihop andra relationer.
Det har varit mitt val, men jag kan ändå sörja delar av konsekvenserna.
Jag hr förlorat mycket, men det fanns inget annat val.

Vaknar halv tre.

Lägger mig frysande med tre täcken över mig i bäddsoffan och vaknar mitt i natten och är varm, men ändå huttrar jag.
Bröstsmärtor och tankar, sorg.
Utanförskapet och längtan bort riskerar att dra ner mig i avgrunden igen.
Känner mig övergiven och bortgjord.
Glömd och försvunnen.
Men fyra starka vajrar häller kvar mig ovanför ytan.
Knappt, men ändå.
Så här ska inte livet vara.