31 januari 2006

Perspektiv

Det är alldeles för varmt i rummet och kaffet är för svagt. Ostmackorna har legat där ett tag och paprikan har förgat av sig. Nästan alla har grå eller bruna kostymer eller kostymliknande kläder, utom de grönas representant som har en röd huvtröja och svarta jeans. Lyssnar lite lojt och kollar samtidigt in den snygga vänsterpartisten.
Det är som det brukar.
Efter långa samtal om tågstrategier, upphandlingar och hållplatsstopp, säger vår ordförande att hans cancer har kommit tillbaka...att den är värre nu och att han inte vet hur lång tid det tar. Samma man som miste sin son och sonson i tsunamin, samme man hade redan tidigare förlorat ett barn för många år sedan. Han är en liten gråsprängd man i ful kostym, men hans ögon kan glöda av ilska och engagemang om det är nåt han verkligen tycker starkt. Jag gillar honom, fast vi tillhör olika partier. Vi har en ömsesidig respekt.

Hur mycket kan en människa bära?
Och hur bär man det?
Finns det nåt jag kan göra?

Och...som vanligt...vem är jag att gnälla över, vadå, att den inte fungerade med den eller den kvinnan, att jag mår lite dåligt,
men ojdå, så synd om dig, då.

Perspektiv på tillvaron mår vi alla bra av. Tror jag.

29 januari 2006

Fem bra saker med mig.

Tack snälla ego (tycker inte alls att du är...ego) för att jag fick äran att skryta lite om mig själv. Varför i helvete är jag deppig?

1.Jag är obitter.
Faktiskt. Kärlekssorger och svek värker som öroninflammation, men sen spricker trumhinnan och allt är över. Då går jag vidare på nya äventyr. Jag må vara depressiv, men bitter är jag inte.

2.Jag är duktig i mitt jobb.
Jag kan både planera en bra verksamhet och fånga ögonblicket. Rutinerna är tråkiga, men jag klarar det också. Jag ser individen och gruppen och kan både berömma och skälla när det behövs. kan ta föräldrarna också och är bra på att förklaravad vi gör och varför.

3.Jag är social.
Inte alltid förstås. Men jag är en sällskapsmänniska och partydjur. kan vara rolig, hålla tal och sjunga. Vet kanske inte alltid när det är dags att vara tyst, men ändå.

4.Jag är empatisk.
Jag känner snarast in lite för mycket ibland. men hellre det än motsatsen.

5.Jag är smart.
Jag är inte Einstein, men jag lär snabbt och kan analysera, dra slutsatser.

Skickar vidare till MissParker, Milou, Amiable, Em..., och nån mer kanske. nån frivillig?

Kalassäsong.

Ställer mig och stryker. Lillebror struntar högaktningsfullt i vilka kläder jag föreslår. Mellanbror hade kunnat slänga sig på golvet och skrika om jag föreslagit fel och tonåringen sköter förstås det där själv. Kalassäsongen är här. Nu ska man dra runt och leta efter presenter och ungarna ska under månader framåt livnära sig på godis och hamburgare på helgerna. Men, kul är det. Och mellanbror och jag går och simmar och åker vattenrutschbana under tiden. Det är ännu kuligare.

Blir bättre

Jag vet att jag skrivit det förr.
Vem försöker han övertyga, tänker ni säkert och visst är det jag själv som ska få in i min egen skalle att jag blir bättre?
Men igår kändes det faktiskt som om jag gjorde ett litet hopp.
Med hjälp av vänner, nya och gamla, irl och på nätet, men faktist allra mest jag själv.
Den här helgen har varit soft, kul och snöig.
Och den är inte slut än.
Det kan säkert komma ett bakslag, det tror jag nog,
men det bär framåt.
Tack för det, vänner där ute!
Och tack till mig själv, som äntligen vill bli bra!

28 januari 2006

Ganska säker

Kan nog vara ganska säker på att dom som lär känna och gillar mig när jag är dep. kommer att gilla mig sen också. Jag är bättre när jag är frisk och frisk ska jag snart vara igen. Gillar man det jag visar upp nu, så gillar man förmodligen också mig när repertoaren är bredare.
Folk man lär känna via nätet, lär man känna inifrån och ut. Det första man vet om dom är vad som rör sig inne i skallen, hur dom formulerar sig och vilken slags humor och vilka intressen dom har. Folk man möter på andra sätt lär man mer känna utifrån och in. Det kan bli lite chockartat när man sen verkligen börjar snacka med varandra. Därmed inte sagt att det måste vara sämre. Men det är inte nödvändigtvis bättre heller. Bara olika.

Känner i benen att jag sprang igår. Mindre än fem månader till Göteborgsvarvet. Det kommer en vår. Fattar ni det?

27 januari 2006

Ännu en morgon

Låter dom titta på barnkanalen på morgonen och severar frukosten i vardagsrummet. Det är mot mina principer, men ibland kan man väl få mysa till det. Principer är viktiga, men det är undantagen också, för dom visar att man är en riktig människa och inte nån programmerad autist. Som tack för myset, strejkar lillebror fullständigt när det är dags att klå på sig och gå. Vill inte, slänger sig på golvet och skriker. Tack för det, du. Men vi kommer iväg. Mellanbror föreläser om allt mellan himmel och jord, jag tänker på annat och lillebror är bara sur. När vi går på bron över kanalen ser vi att isen har lagt sig igen. Livet är inte en fest, livet är en vardag. Precis som farmor säger till pappa och Alfons, måste man ha lite tråkigt, för att det roliga ska kännas roligt. Det kan inte vara jul jämt. En av mellanbrors klasskamrater hänger på oss inne på Stora Nygatan; frågar varför jag inte har glasögonen på mig. "Vill inte se världen som den är", tänker jag ironiskt, men det säger jag förstås inte. Bilar och cyklar glider runt i snömodden, ungarna kommer trots allt i tid till sina ställen. Stan är vaken, jag småspringer hem. Ännu en morgon i händelsernas centrum.

26 januari 2006

Tidning igen.

Jag är med tidning igen. Duns i brevlådan, sen var den där. Äntligen. Klart det är Sydsvenskan, stans utmärkta monopoltidning. Läser det mesta i min tidning, från ledarsidan hela vägen till TV-programmen längst bak. Och sist vädret. Fast jag bläddrar lite. Sporten före kulturen och ekonomidelen går jag rätt snabbt förbi. Dags för mig att höja blicken ut över världen igen. Helt borta har det ju aldrig varit, men rätt så navelskådande ändå. Det får vara illa nog att jag inte orkar jobba. Kaffe och tidningen ska jag ha. Det ingår i livet. På framsidan ser man en bild från det palestinska valet. Två kvinnor med slöja sitter och räknar röster. Sen den ljuvliga heta fotbollssommaren 94 har Israel och Palestina en egen särskild plats i mitt hjärta. Hoppas allt går väl. Där som här. i den stora världen och den lilla. Nu är kaffet klart låter det som.

25 januari 2006

Det fattas mig

Det fattas mig i en nästan fysisk mening. Jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna väller upp och ingen antidepp i världen kan göra nåt åt detta, för det tillhör det friska att sörja såna saker. Å, så snabbt man vänjer sig vid sånt man tycker om. Kärlekens kraft är så förbannat stor.
Det saknas och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. bara vänta och se tiden an. Jag får göra det, men det är inte jag att sitta passiv, så det är för jobbigt. I vilket fall som helst får jag börja vänja mig vid ensamheten och ensamansvaret för barnen när dom är här. Det senare är inte så svårt, rutiner och läggdags och klockor som ringer är jobbigt, men man kan slå på autopiloten om det behövs. Värre då att det inte finns nån röst som lyssnar och bekräftar och ännu mindre nån famn att krypa ner i ens tillfälligtvis. Jag vill bo ensam just nu, men jag vill inte vara ensam.

pedagog och dep går inte ihop.

Som pedagog är jag fostrad att planera, förbereda, introducera, genomföra, avsluta,utvärdera, analysera, sätta upp nya mål och planera igen. Under hela processen ska man också observera barnen metodiskt, reflektera över sitt eget arbetssätt och arbetslagets.
Politiken och idrotten fungerar ungefär på samma sätt, men i andra termer och så har jag alltså levt mitt liv, låt vara med en stort mått spontanitet och impulsivitet. Det senare är rent av något av min styrka, att jag snabbt som ögat kan få en ny idé.

Men nu som dep förväntas jag bara gå och se tden an. Ta en dag i taget, som det så vackert heter. Jag får inte ihop det. Å andra sidan orkar jag inte planera en massa saker heller. Jag får som sagt inte ihop det.
Och min impulsivitet leder mig mer och mer vilse. Jag säger saker som jag sekunden efteråt får ångra och gör fel i all välvilja.

Och under tiden går livet vidare. Snart kommer en nyfylld femåring hit och ska få paket och sen ska vi till tandläkaren. Han har beställt Chili con carne till middag, "för din är mycket godare än mammas...", det ni! Sedan dags att hämta sjuåringen, handla och så är det hemma och kväll.

24 januari 2006

Fan ta er!

Skrev i somras om det märkliga i att farsor som aldrig tagit ut en ynka vab-dag eller varit föräldraledig på semestern eller så, kommer och kräver varannan vecka med barnen så fort förhållandet ebbar ut. men ju mer jag lär känna kvinnor med spruckna förhållanden och barn, desto mer ser jag hur många farsor som förvandlas till gubben i lådan-pappor som tittar fram lite då och då när det kan passa att ha sitt lilla acessoar-barn i handen. Ett superbra raggningsknep, detta med barn också. En mogen man, som kan ta ansvar, jojomän.
Men bara när det är kul och när inget annat lockar mer.
Jag vill bara spy på er.
Ni gör skit för era ex som får slita häcken av sig och stå där med ovissheten, ni lämnar era ungar i sorg och saknad och ni gör skit för mig också, eftersom jag som bara är en farsa som vem vem som helst, typ, antingen ställs på en pedistal som en annan Jesus eller misstänks för att innerst inne vara likadan "som alla andra".
Fan ta er, era idioter!

I mitt hörn

Sitter i mitt egna hörn av världen och dricker starkt kafffe och lyssnar på Rod Stewart. Försöker intala mig att livsandarna återvänt, men det går inget vidare. Det är snö i Malmö också, förresten. Lite, men fullt tillräckligt. Med snön kommer ljuset och som ljusterapi ska jag promenera hela vägen till biblioteket och tillbaka.
Ska definitivt säga bye-bye till fotbollsträningen och pausa från bokcirkeln. Om jag krymper mitt engagemang ännu mer, så kanske det blir färre såna här dagar. Ska bli bättre på att umgås irl med folk. Jo, det SKA bli ett år med kärlek och marathon.
Kärlek har jag redan och maran kommer, tro mig.

Ska låta henne vara ifred, fast det är svårt.

21 januari 2006

Äventyret fortsätter

Men om det visar sig att jag inte är den där klippan, utan istället snor energi som hon behöver för att fixa ungarna och livet, vad gör jag då?
Man kan ju inte leva i den värld som man önskar skulle vara, utan bara i den som finns just här och just nu. Om det är henne jag gillar, inte som en drömbild, utan den riktiga som man kan ta på - och tro mig, det gör jag, nästan så att hjärtat sprängs i bitar - vad gör jag då?
Jo, jag har respekt för realiteterna.
Och är det på riktigt har jag tid att vänta den tid som behövs.
Tycker vi att vi inte har den tiden, så var det inte på riktigt och så får det vara nog så.
Äventyret fortsätter.
Men det är inte här och nu.
Men det är.
Om du frågar mig.

Anonyma kommentarer

Tänker inte förbjuda anonyma kommentarer, men skulle ändå vilja att den som inte vill skylta med sin identitet, ändå på nåt sätt ger mig en hint om vem du är. Lite spooky annars.

20 januari 2006

Där jag är nu.

Jag kan se snön yra utanför fönstret.
Radion spelar hiphop och några ungar leker att dom är på fisketur eller vad det nu är.
Jag är inte hemma, utan ute i det stora äventyret.
Jo, så är det.
Jag tog chansen och blev åter något av en handlingens man.
Sån som jag egentligen är.
Nu känner jag att jag tagit ett steg upp.
Men frågan är väl hur bestående det är.
Medicinen funkar, men är förrädisk.
För vad har jag ändrat på egentligen, mer än den kemiska balansen?
Får fundera på det och prata med min läkare.
Nu ska jag försöka stå där som en klippa i stormen för henne, hon som behöver det.
Inte nödvändigtvis i så många ord, utan nästan rent fysiskt.
Jag finns här så länge jag är önskad.

18 januari 2006

Reser i morgon & böcker jag borde skriva

Reser till Stockholm och sedan vidare norröver i morgon vid den okristliga tidpunkten 05.14 (Varför heter det okristligt, förresten, och borde inte jag som okristen gilla en sådan tidpunkt?).
En spännande resa, indeed, först möte om trafikfrågor på riksdagen, sedan en dejt, (ok, vännen, jag ger mig) med världens i särklass sötaste flicka på Stockholm C och sedan, sedan ett riktigt äventyr...

Nu över till nästa ämne. Böcker jag borde skriva:

1. "Född med plastsked i handen" - ett betongbarn berättar.
2. "Andreas - en hyllning till livet" - om en unges korta liv och kamp.
3. "Depression istället för karriär" - om livet runt 40 nånting.
4. "Å vi sjunger våran sång..." - roman om ett lag och ett underdog-liv
5. "100 sagor och tvåhundra barnvisor" - nedtecknade ur minnet.

Återkommer när jag kan och så.

17 januari 2006

Kärlek och politik

Hörde ett inslag på radion där en sakkunnig på nåt departement sa att gemensamma politiska värderingar är nödvändigt i ett kärleks-förhållande. Det är så dumt att jag inte låta bli att kommentera.
Den som säger det verkar inte ha fattat vad demokrati och engagemang handlar om. Att arbeta politiskt i en demokrati innebär först och främst att man tycker att det är bra att olika åsikter möts i diskussion.
Man tycker att det blir bättre i världen då.
Det är rent av så att olika partier och politiker påverkar varandra till det bättre. Ungefär som parterna i ett bra kärleksförhållande.
Grunden - demokratin - är gemensam, men målen och medlen kan vara rätt så olika.
Den man älskar och respekterar är knappast heller en kopia av en själv.
Som ordspråket säger: om du och jag är lika, är en av oss onödig.

Skippar Jante

Tar en fika på stan, efter att ha lämnat ett skrikande dagisbarn och ett pladdrande skolbarn på sina ställen. Träffar Jannike, mörk vacker förskollärare ute med sin grupp, på väg till fiket och hon unnar mig att sitta där, säger hon och jag vet att hon menar det.
Jag är inte sjukskriven för nöjes skull och att njuta av gyllene ögonblick är bara rätt. Läser dn och svenskan och orienterar mig om världen och sportnyheter, kaffet är gott, men pepparkaksmuffinen smakar skit.
I morgon ska jag träffa min vän för första gången om inget kommer emellan. Ser fram mot det.
Vi skippar Luther och Jante.
Vi tar vara på de gyllene ögonblicken när vi får dom.
Det kommer andra dagar och inte minst har det varit många mycket sämre.

16 januari 2006

Ingen kommun-comeback!

Erbjöd mig att ställa upp i kommunfullmäktigevalet för fyra år framåt. Nu visar det sig att valberedningen inte tycker att det är en bra idé. Det får vara som det är. Jag har haft tio år (92-02) i kf och ks och det är kanske både min beskärda del och det man kan begära av mig. Så jag hugger av den grenen och låter andra växa sig starka istället. Det blir nog bra med det.

vardag, typ

Nina Simone håller mig sällskap in i förmiddagsljuset. Plockar undan julsaker och försöker ta reda på om det är idag eller imorgon fyraåringen ska börja i cirkusskolan. Lite vardag, sådär. Sjukskrivningsvardag, men ändå. Veckoplanen är ett levande frågetecken. Hit eller dit eller nån ananstans. För säkerhets skull har jag en väska packad och klar

Andra halvan

Jag åker genom januari som om jag stod på ett par vattenskidor efter en båt som kör i 40 knop, eller så. Det susar i öronen och vinden sträcker ut mitt hår. Redan nu är andra halvan här. Det blir ett fartfyllt år. Ett år med marathon och kärlek, det är jag säker på. Jag kommer att våga både det ena och det andra. Det slut på fegandet. Jag vet vad jag vill. Jag vet att mina ben och mitt hjärta bär. Och du är med mig, så länge vi har lust. Ju längre, desto lustigare. Tillsammans ser vi framåt. Den andra halvan är här.

15 januari 2006

Ser jag mellan fingrarna ser jag den slitna parketten. Spel ligger utslängda på golvet och det är rörigt, instängt och varmt.
Men i spelaren skriker Small Faces att det är "all or nothing" och det är väl just det. Man kan inte både leva och inte leva.
Du är min spegel och ändå i mycket min motsats och det är väl just den kombinationen som gjuter fast förbindelsen. Du är inte ensam, jag är inte ensam, men det är på egen hand vi måste lämna skuggorna och dra fram oss i ljuset med allt det bagage vi äger och har. Det går så mycket lättare när man har sällskap.
Allting är inte vackert, allt är inte fult, jag får fatta det snart, istället får att tro att allt är illa och drömma om att allt ska bli så bra.
Datorn surrar, ungarna sover sedan länge.

13 januari 2006

slöar rödögd

En sån här dag skulle jag inte sitta rödögd i halvdunkel och slöa vid datorn. Just vid denna tid skulle jag vara någon helt annanstans och på ett helt annat sätt. Så var planen, men det är ju själavklart att planerna spricker. Varje gång jag tycker synd om mig får jag ett sting av dåligt samvete. Vem är jag att tycka attjag har det taskigt?
Några av de allra närmaste nära och kära har ju varit med om så mycket mer, lider så här och nu, sörjer, hoppas, vill.

Valberedningens förslag kom idag. Väntar med att kommentera.

12 januari 2006

Nya länkar.

Länkar några partivänner också. Tomas, Helene och Wallner. Lägger gärna in fler om det finns önskemål. Jag har skrivit det förr att min blogg inte skiljer på privata jaget, det personliga eller det politiska. Eller pedagogen, bokmalen, fotbollsfantasten eller deppvraket. Det är samma snubbe i vilket fall som.

10 januari 2006

Prao i det verkliga livet

Fick göra en brandkårsutryckning till exet i natt. När det gäller kallar på mig i alla fall. Klockan ställdes på 6.45 och sen skulle ungar tas upp och iväg till sina ställlen. Som vanligt, typ. Som om sjukdomen inte fanns. Och precis som i det verkliga livet, så strejkade en unge totalt. Lillebror skulle inte gå upp, så till den milda grad att jag till sist fick lyfta upp honom och tvinga på honom kläderna.
Väl ute i den råa malmöluften såg jag hundratals bilar, cyklar, gröna och gula bussar på väg med folk till sina arbeten och ärenden i stan. Folk som lever mitt i. Jag kände mig lite vid sidan av. Som en som inte hör dit. Träffade Paula utanför skolan och stod och pratade en stund. Hennes vik går ut i mars och hon funderar på att flytta från stan. Tänkte att det också är sånt som ska vara med och fylla min dag, vardagligt snack om tjänster och boende och så där.
En dag som denna längtar jag som fan till det vanliga livet, som är jobbigt, men som man orkar med. Trött på att dippa och släpa ben efter mig, trött på att bara då och då få praoa i det verkliga livet.

07 januari 2006

Otillräcklig

Nån blåser över energi till mig och jag försöker säga något eller vara alldeles tyst tillbaka för hennes skull, när hon behöver det.
Det är ingen uppoffring, jag gör det gärna.
Det lindrar på bägge håll.
Ändå är det känslan av otillräcklighet som dröjer sig kvar längst. Ingen annan kan göra så mycket åt det som sittter i det egna huvudet och tro inte att du kan rädda nån annan. Men kan man lindra ska man. Och det kan bli bättre.
Dottern blir bättre. Trots att det var så jävla hopplöst så länge, har det vänt uppåt. Trots att hon har mina förbannade deppgener, så blir det bättre. Det finns hopp. Jag ser det tydligast hos andra. Får be någon hålla upp en spegel så jag kan lära mig att se det hos mig själv.

06 januari 2006

Afasi eller alzheimer?

Jag tappar bokstäver, mellanslag och hela ord. Jag, språkfascisten missar versaler vid namn och i början på meningar. Jag som läst fem språk eller vad det nu är, tycks ha fått afasi. Eller är det herr Alzheimer som bosatt sig i min skalle. För jag antar att man inte kan skylla det på deppen?

05 januari 2006

Tar mig genom dagen

Det är detaljer som tar mig genom dagen. Lillebrors långa föreläsning om hur man spelar Star wars-schack på datorn, sjuåringens skratt när han ser en buskis på TV. Evighetslånga samtal om allt och ingenting och allt igen. Delar som bildar en helhet som gör att jag lever och tar mig fram. trots allt. Att sen livet inte har nån mening och att jag inte vet vad jag ska jobba med eller leva för, får skjutas undan.
Kanske är det detaljerna som är livet.

Säkert, du!

Okej okej, jag sätter in den. Men kul är det inte.


discover what candy you are @ quiz me

04 januari 2006

Komplimang, eller?


discover your dog breed @ quiz meme

Är jag ju inte!

Jag är ju grön!

YELLOW

You are very perceptive and smart. You are clear and to the point and have a great sense of humor. You are always learning and searching for understanding.

Find out your color at Quiz Me!

Mums-mums.

Vi ska äta mums-mums och dom ska få julmust. Vi stannar inne och softar och dom får kolla på nån film och så ska jag läsa för dom. Jag ska sitta här vid datorn och lillebror ska uppfinna medan mellanbror dyker ner i nån bok. bara att höra dom leka och prata är läkemedel i sig. Då gör det inte så mycket att jag inte har gjort alla måsten.

Idag ska jag också till doktorn. Lycka mig till, alla, jag är skitnervös, fast doktorn är så snäll.

03 januari 2006

Hon, då?

Hon, då?
Som snubblade in i mitt liv, utan att fråga om lov eller om jag hade plats. Bara kom in och satte sig där i min soffa.
Okej att det var jag som sträckte ut handen först, men hon var inte sen att ta den och vips så var hon här som om det aldrig varit på nåt annat sätt.
Så alldeles, alldeles underbart

02 januari 2006

Inte Balder längre

Jo, det har allt börjat som det slutade, året. Lte berg- och dalbana är det allt. Men det är inte Balder, utan mer nyckelpigsberg och dalbanan. Högre lägstanivå, helt enkelt.
Måtte det fortsätta så.

Jag vet inte riktigt vad som händer ute i den stora världen. Håller mig inom hemmets fyra väggar, eller gör kortare turer.
Vi kan kalla det jullov.

Lär känna nya spännande människor.

01 januari 2006

The way old friends do, i spelaren

Tydligen en ABBA-dag idag.
Tid för både fram och återblickar.
Det vore inte jag om jag inte tvivlade på att min uppflammande glädje när som helst faller ner i en marianergrav svartskit.
Jag sitter här och ser att skymningen faller utanför fönstret,
men det är precis som om det inte gör nåt.
Trött i ögonen,
men det är jag ju nästan alltid.
Magin från igår biter sig fast och vägrar att släppa,
fast jag tror att jag inte förtjänar detta goda.