29 september 2013

Därför är jag inte "liberal"

Springer Lidingöloppet, men får gå av banan efter drygs milen. Allt är galet idag, jag är trots goda förberedelser yr i huvudet och illamående. Första milen tar långt över en timme, när den borde gått på 45-50 minuter. En sjuksyster frågar hur jag har det och ger mig vatten att dricka. Jag får åka bil till Grönsta och jag kvicknar till och tar buss och T-bana till hotellet. Folk hjälper mig, jag kan räkna med dem, jag behöver inte be dem.
Själv har jag alltid känt mig udda och utanför. Mina vägval har ibland varit obegripliga till och med för mig själv. I konformistiska rörelser passar jag inte in, inte heller i grabbgänget eller så.
Jag har en liberal människosyn och varm sympati för frihetslängtan och anarkism. Jag vill välja samlevnadsform, måla mitt hus i vilken färg jag vill, söka min lycka där jag önskar, skriva min bok som jag vill och klä mig så utmanade som jag önskar Men jag har också behov av ramar. Jag kan inte begära utträde ur världen eller strunta i att betala skatt. Skatt och förbud är ett jävla förmynderi, men utan det bygger vi inget samhälle. Till skillnad från Margaret Thatcher så menar jsg att det finns ett samhälle. När folk är konsekventa liberaler eller socialister så skakar jag på huvudet. Det är främmande för mig att rakt av köpa ett trossystem.Jag plockar karameller som jag vill från politikens lösgodishylla och det viktigaste är alltid att sätta ungarna först, att lämna över jorden i ett sådant skick att de kan och vill ta över den. Jag betalar min skatt och springer mina mil i skogar och på asfalt. Jag tackar för hjälpen och förväntar mig inget tack i retur.

23 september 2013

Min farmors stad och jobb

Jag slår på TV:n och det är något program om hälsa. Äldre personer skickar brev och mail och får snälla, lugnande pedagogiska svar. Det är långt till störiga freakshows där vi ska flina hånfullt åt fetton som inte tar hand om sig. Jag är på hotell och jag är i Ystad. Hela dagen har jag suttit och diskuterat miljöfrågor och tackat av min hitillsvarande ordförande. Varje gång jag är på hotell så tänker jag på min farmor, hotellstäderskan, arbetarkvinnan, i förtid död i cancer. Jag minns hennes äckliga commerce och hennes tidiga död. Ibland satt vi hennes kök på andra lång mittemot journalisthögskolan och vi snackade om allt möjligt och omöjligt under det halvår jag bodde där. Hon föddes här i Ystad och lurblåsaren fanns i hennes hjärta till hennes död, trots att hon bara var femton när hon for till Göteborg. Hon levde på att plocka skit efter andra och bädda sängar och putsa kranar på hotell. Hon slet ut sig, men det var till sist ändå cancern som tog henne. Om henne skrivs inga böcker och hålls inga minneskonsertr. Inte ett ord vare sig i TV eller Sydsvenskan. Och nu ligger hennes sonson på ett hotell i hennes födelsestad och är mer privilegierad än jag fattar. Jag hyllar hennes minne genom att jobba för en bra miljö och försöker att inte stöka till så mycket här på rummet. Det är futtit, men det minsta jag kan göra är ändå något.

22 september 2013

Usel löpare

Nästa lördag springer vi Lidingöloppet och denna lördag är det då dags att putsa formen. Sara drar iväg en mil och jag ska springa backe ute på Bulltofta. Backen jag tänkt mig är brant som fan och lång som en fjärdedel av Aborrbacken. Eller mindre, som ni vet har jag en tendens att överdriva saker. Så lunkar jag så småningom från starten och bort till backen. Det är segt och allt jag känner är överflödiga kilon och spända vader. Så.är jag framme vid backen och springer upp en gång. Hej och hå, det är skitjobbigt. Flåsar som en snuskgubbe och håller på att ramla på vägen ner. Pausar vid bergets (kullens) fot och gör sen om processen. Då kommer dom, boysen. Fyra man, 20-30, och med lättheten hos en hind löper de om mig och när jag väl stånkat mig upp är dom fanemig på väg upp igen på andra varvet. Jag pausar och kollar på dem. Kanske hockeyspelare, kanske nåt ännu tuffare. Jag blottar mina fördomar och tänker att, jaja, har man inget liv i övrigt kan man ju bli sådär snabb och stark. Men det där har jag ju ingen aning om. Kanske. pausar de från uppsatsskrivandet en stund och själv är jag verkligen ingen nobelpristagare i någon gren.
Jag är en usel löpare som tänker kassa tankar om andra. Fy på mig. Men sen tänker jag att det enda jag behöver jämföra med är mig själv i soffan eller sängen. Att jag hur som helst aldrig blir 20-30 igen, men kanske 80-90 och då bland annat för att jag motionerar regelbundet. Och nästa lördag är jag och Sara två i den mänskliga ström som kallas Lidingöloppet. Där är varken snabb eller långsam, där är vi en del i en rörelse.

21 september 2013

Låt #Bajen behålla sina poäng

GAIS fick spö igen. På planen efter avbrottet, men också på läktaren när några modiga huliganer bröt sig in på en avstängd läktare och slängde ner saker på grönsvarta fans nedanför. Det första var idrott, det andra dumhet och kriminalitet. Och hur arg och besviken jag än blev så har jag svårt att se att de 15 000 bajare i publiken på Tele 2 arena som inte slängde saker på gaisklacken ska straffas med tomma läktare. Jag har också svårt att vara för poängavdrag. Att kollektivisera någras kriminella beteende är galenskap, för det fråntar individen hens ansvar. Sen fanns det inget att anmärka på det idrottsliga, vi spelade, vi fick spö, sånt är livet. GAIS ledning är skarpa i sina uttalanden och det ska man vara. Men rikta det åt rätt håll.

20 september 2013

Factory

Sossarna lät producera en text som handlade om att man förde en politik som gick ut på att unga ska gå upp i ottan och sen lyckligt jobba dagen i ända eller hur det nu stod. Den fick häftig kritik från de egna leden. Så kunde man ju inte skriva. Ungdomen skulle rygga inför tanken.  Men jag vet inte jag. Ryggraden i allt välfärdsbygge är just det, skulle jag säga; människor som går upp och går femtio steg till lagårn och mjölkar, eller sätter sig på sin kalla cykel och lyssnar på Håkan Hellström en stund innan de når fram till vårdcentralen där de tar sig an dagens första halsfluss.
Det finns inga genvägar, ytterst få kommer att kunna leva på att rappa, spela boll eller blogga om att de sitter på café med sina vänninor och pratar om infantila TV-serier. Och tur är kanske det. Sossarna var nåt på spåret i sin ratade och hatade text. Känslan av att göra nytta, få en slant för besväret och kanske en ljummen kopp kaffe i en sliten byscha är obeskrivligt skön. Att stämpla ut klockan fyra på fredagen och gå och lägga handpenningen på radhuset.
Oavsett om vi kallar våra visioner gröna, blå eller röda då kräver det att de flesta av oss stillsamt gör det vi måste för att få det vi vill.

18 september 2013

"Får man inte ha en tro när man är politiker? "

På fullt allvar får jag den frågan när jag påpekar det olämpliga i att en medlem i en framgångsteologisk församling väljs till minister. Och svaret är självklart: jo det får man. Och jag har samma rätt att vara kritisk. Om ens tro är av sådan art att dess moraliska regler ska höjas upp till allmän lag, så är det galet.
Om man till exempel är emot aborter, så är det fullt okej så länge man inte vill förbjuda andra att göra abort. Om man tycker att äktenskap är för man och kvinna, så är mitt förslag att man gifter sig olikkönat. Om man är emot skilsmässor så lever man efter det.
Lev och låt leva. Enkelt och lätt.
Jag känner inte Elisabeth Svantesson närmre. Kanske kan hon skilja på tro och politik, men jag tvivlar. Hon är religiöst aktiv i en starkt politiserad gren av kristendomen, en slags moderat version av Omar Mustafa. Det får man vara, precis som jag som sagt får ifrågasätta det kloka i att göra en slik person till minister över oss vanliga dödliga arma syndare. Hennes omtalade stöd för Israel ger jag kanske inte så mycket för heller. Den grupp kristna hon tillhör har den befängda idén att alla judar måste bosätta sig i Israel, varpå Jesus ska nedstiga och ta över. Det låter fan som science fiction, men det är i det ljuset (eller mörkret) saken ska ses. Det är mer Mea Shearim än Tel Aviv pride, liksom.Nåja. Kanske blir det ändå bra till slut ändå och sänkt arbetslöshet är ju trots allt värt en bön eller två.

17 september 2013

Dagis?

Jag tänker så här: att säga dagis är som att säga bamba eller plugget. Det är slang, det är ingen big deal. Vad jag förstår handlar det för några om det vanliga pratet om att höja yrkets status. Tydligen kan man göra det genom att betona namnet på verksamheten, menar man. Jag tror snarare att yrkets och verksamhetens status höjs genom att vi levererar och visar det. Förskolan håller inte alltid den fantastiska kvalitet som hävdas, det är påfallande mycket trender som kommer och går och för mycket snack och för lite verkstad. Förskolan konserverar könsroller och har ofta en ängslig attityd gentemot föräldrar och omgivande samhälle. Sen är ordet förskola inte så fint. Det implicerar genom prefixet för- att verksamheten inte är en storhet i sig, utan mer en väntan på något annat.

16 september 2013

Jo, ett svar. Ungar är olika.

Klyschan att ungar är olika har stämplats på dokument efter dokument och upprepats i politiska tal och slagord. Ändå är det så jävla svårt i praktiken och allra svårast är det när det gäller barn som faller utanför normen. Ni vet vi som inte bara kunde skärpa oss eller ta oss samman och allt  vad vi fick höra. Jag tillbringade en god del av mitt första skolår i korridoren. Jag satt inte snällt och skrev A i långa rader som mina duktiga klasskamrater. Jag skrev ord och meningar istället. Hemska jag. Sen snackade jag. Usch då. Man kunde ha låtit mig sitta och skriva efter eget huvud. Kanske hade det blivit så idag, men det kan man inte vara säker på. Barn med eller utan diagnoser utmanar oss vuxna. Eftersom äpplena inte faller långt från päronen, så har jag sett hur veligt och famlande det kan vara än i dessa dagar. Och ibland är inte vi föräldrar helt medvetna och krävande. Kanske har vi svårt att smälta att våra gener faktiskt förts över till avkommorna, kanske fattar vi inte ens vilka gener vi har. Så då är vi utämnade till dem som har våra älsklingar på dagarna. Vi litar på dem.
De måste ha koll. Och några barn mår bäst av att inkluderas, medan andra har det bäst i mindre grupper. Det är inte kärnfysik. Varje barn måste utmanas där.det befinner sig, det får varken vara för enkelt eller för svårt.
När jag ser hur debatten böljar fram och tillbaka blir jag bara trött. Det finns inte ett svar. Jo, ett. Ungar är olika.

15 september 2013

Mitt tal vid manifestationen mot afrofobi 14/9

Rasismen kommer med sitt fula tryne i många skepnader, några mer subtilt, andra på det mest vedervärdiga sätt. En pappa på promenad med sin son kan i vårt Malmö idag överfallas och misshandlas bara på grund av sin hudfärg. Det är fasaväckande på ett sätt som jag ärligt talat har svårt att ta till mig.
Det är aldrig något vi får bagatellisera eller normalisera. Vi som njuter av majoritetens privilegier kan ibland förledas att tro afrofobi är historia,  något som fanns förr och då mest någon annanstans. Nu tvingas vi inse att det är i allra högsta grad närvarande här och nu. Jag ber om ursäkt för att vi inte tydligt nog talat om afrofobin tidigare, men lovar att det nu blir ändring på det. Vi har varit dåliga på att se det som dagligen händer några av er här.
Den kraft och det motstånd som fyller torget här idag, pressar oss politiker att agera, det är en folkig kraft underifrån,  precis som det ska vara i en demokrati.
Tack för att ni är här!
Vi måste alla bilda opinion och säga dom det är: i Malmö finns afrofobin, precis som antisemitism och homofobi, ytterst levande och vi kan aldrig bli tydliga nog när vi talar om allas lika värde.  Vi politiker är bra på att öppna käften.  Låt oss då i morgon fortsätta att vara lika tydliga som idag. Och det enda svaret är konsekvent antirasism. Vem du än är, vilken anledning du än tycker dig ha för att vara här, så är du välkommen.
Polisen måste ha kunskap och resurser att lösa hatbrott. Alla malmöbor måste leva i tryggheten att om vi utsätts för brott så finns en kompetent poliskår som löser uppgiften. Så är det inte riktigt idag.
Skolan måste undervisa om vår koloniala historia och skuld och hur dess vidriga människosyn fortplantats in i vår tid.
Den kanske viktigaste åtgärden är ändå att låta afrosvenskar synas och ta plats i Malmö idag.  Som individer,  med samma fel och förtjänster som vi andra. Här har politik,  skola, näringsliv och föreningsliv ett ansvar och vi ska ta det.
Några av oss är födda i Sverige, några någon annanstans. Vi är alla lika och alla olika. Det funns ingen naturlag som säger att rasismen måste finnas. Tillsammans kan vi krossa rasismen en gång för alla.

13 september 2013

Alla får svar

Mitt i augustivärmen började mailen droppa in. Uppåt hundra per dag blev det och alla hade de liknande innehåll. Nån storm var det väl inte, men vinden ven en smula. Vad saken gällde kan kvitta så här en månad senare, men i några fall reddes saken ut, medan andra vidhöll sina slagordsliknande omdömen.
Ja,alla som skriver till mig får svar. Ibland blir jag tvungen att hänvisa vidare för att jag inte kan svara redigt, men oftast vet jag vad jag ska tycka. Möten och dialoger om stort och smått, där.jag försöker förstå utan att för den sakens skull vara tillags eller stryka medhårs. Jag är glad att höra av er. Det gör mig till en bättre människa. Ibland är frågorna enfaldiga och retoriska, men också de får svar. Sålunda har jag förklarat för anonyma personer att jag varken hatar Sverige eller araber och inte tycker mig ha ansvar för vad den ene eller andre partivännen kör för bil. Jag har vidhållit att vargar ska få finnas och även stått fast vid de överenskommelser mitt parti slutit.
Alla som skriver får ett tack för att de hör av sig. Så går det till i en demokrati.

12 september 2013

Attefall borde sjunga Halleluja

Stefan Attefall är bostadsminister, kristdemokrat och en fridens man, kan man tänka. Och han tror på statens makt. Staten ska se till att det byggs fler bostäder, ty kommunerna mäktar inte med att skaffa vettiga tak över folks huvuden, tänker Stefan. Hans metod stavas likriktning. Kommunerna ska ikke tro att de är noe, för att tala med Sandemose. Kommuner ska inte gå före, inte ställa "för" hårda miljökrav, för då blir det för dyrt att bygga, är Attefalls enkla slutsats efter att ha låtit fråga industrin om de önskar hårdare krav, vilket de kanske inte otippat inte önskade.
Men Stefan vet att miljö- och klimathotet finns och borde inse att man ska ge gud det som tillhör hen och kejsaren det som tilhör hen. Vi måste både klara tvågradersmålet och bostadskrisen. Samtidigt.
I Malmö finns en del att skämmas över, men också somligt att vara stolt över.
Jag gillar att vi bestämt oss för att ställa miljökrav på dem som ska köpa mark av kommunen för att bygga hus och jag är glad för att de som vill bygga i vår stad är med på noterna. Attefall borde sjunga halleluja över en miljömedvetenhet som växer underifrån. Han borde vara mer av Jesus och mindre av Sandemoses mobbare när han förhåller sig till oss som vill mer och längre.

11 september 2013

You can't put your arm around a memory

oDet var mycket Anna Lindhs förtjänst att jag vågade komma ut som europavän och rösta ja till riktiga europeiska pengar även i vårt land. Detta trots att jag blev ifrågasatt av nära nog samtliga jag kände ända in i min dåvarande sängkammare. Det var väl inte bara det att man kunde tycka olika, det fanns en hätskhet och en polarisering som klöv starka band. Jag glömmer inte. Jag glömmer inte heller chilekuppen och tusen lik i anonyma massgravar i öknen. Det är galenskap att glömma, men det är rätt att försonas och det är långt ifrån samma sak. Alla sliter i martyren och försöker göra hen till sin. Men du kan inte lägga din arm runt ett minne, du kan bara lägga det tillrätta som en fil i ditt hjärtas hårddisk. En väldig privat fil som bär detta datum innehåller mitt livs kanske allra konstigaste val. Jag är en idiot om jag bara viftar bort det minnet, men än lika stor idiot om jag låter det styra mig.
Jag sitter i en röd stol i norskt tåg som slingrar sig genom norsk natur. Om några minuter rullar vi över en bro in i Sverige och klockan 22.05 är vi framme i staden där jag föddes. Allt är i rörelse, inget står stilla.

10 september 2013

Politiker, lika ljumma som september

Vi går på de grönnes valvaka i en rustik lokal som tillhör Norges miljövärnsförbund. Bergens gröna är med några undantag unga och man känner valvakespänningen och suget i att tillhöra en växande rörelse. Vi är välkomna och bjuds på Coca cola, av alla drycker. Så kommer Rasmus Hansson in på stortinget som förste gröne ledamoten någonsin och jublet stiger i den varma lokalen. Utanför fönstret ligger Byfjorden och utanför för den havet där den förbannade oljan pumpas upp.
Jag kollar på storbilds-TV:n och ser de olika partiernas representanter passera revy. På gott och ont är Norges politiker en brokig skara och inte alltid så tjusiga. Man behöver inte vara någon putsad Kennedy för att platsa i norsk politik.
I Sverige är politiken och politikerna lika ljumma som september. Det är inte så kreativt. Man blir halshuggen om man säger nåt som kan misstolkas och om man ser ut som exempelvis den ledande senterpolitikern som gled förbi på skärmen, liten och rundlagd, blir man möjligen vald till förste kaffekokare. Vi väljer hellre snyggon dom i det längsta mörkar sina innersta åsikter.
Visst är september fint. Men jag föredrar värme och kyla framför lagom.

09 september 2013

Fremskrittspartiet ska äta asiatiskt

Det är mycket jag inte förstår. Att norrmännen ikväll troligtvis väljer in ett flyktingfientligt parti i regeringen är en sån sak. Man kan bygga en cykelbro för 75 miljoner, men nästan femton procent vill stänga gränsen för att människor från fattiga länder är för dyra att ta emot. Norge är vackert som en tavla och ett påtagligt trevligt ställe att vistas i. Jag skulle lätt kunna bo här. Skulle kunna leva med backträningar i branterna och att ta trikken ut i vildmarken. Och makrill och brunost på mackorna (dock inte samtidigt). Men det finns en unken småaktig sida av landet som man inte kan sudda ut, men det finns ju för all del både här och där. Förresten ska Siv Jensen och hennes jublande halvrassar äta asiatisk buffé under valvakan. Hoppet är aldrig helt ute.

08 september 2013

Föräldraskapets blytyngd.

Det är en varm söndag i Malmö. Jag pluggar in Godmorgon världen i lurarna och går till ICA. En bättre frukost står på menyn, en sån som man står sig på fram till mitt på eftermiddagen. Min alkoholiserade granne sitter på en bänk ungefär där Södra skolgatan möter Bergsgatan och Smedjegatan. Han är trött och orakad och orkar inte ens vigga folk på enkronor. Vi hälsar. Han känner knappt igen mig. Troligen har morgonens första folköl redan runnit ner i hans hals och dämpat det värsta för en stund.
Jag ska bjuda mina yngsta på frukost grande, det är delvis en akt av dåligt samvete, för klockan två tar jag tåget. bort. Att vara barn och förälder i en skilsmässofamilj är inte alltid det glättiga varannanvecka happyhappy som man kunde önska.
Men än sover dom och drömmer, min nästyngstes vackra bruna ögon vilar bakom trygga ögonlock. Annat var det igår när jag föll ihop på gångvägen mellan Emporia och stan, då lyste dom av ren och skär ångest. Vi fostrar dom inte bara till självständighet, vi lär dom att älska oss och gör dom rädda att mista oss. Det är ett ansvar jag knappt kaan överblicka.
Jag föll ihop, mitt under ett samtal om antirasism och graffitti och min femtonåring fann sig och sprang efter vatten, för jag hade som vanlig slarvat med mat och dryck och det får jag inte.
Min hälsa är mycket god, men tränar man som jag får man äta och dricka därefter.
Föräldraansvaret går djupare och vidare än något annat åtagande och att inte alla förmår är något annat. Fråga Obama, han kan trycka på knappen i morgon, men döttrarna är några han lätt skulle avgå för om det krävdes. Föräldraskapet är blytungt och kräver att vi skärper oss och tar hand om oss. Vi föräldrar har små hjärtan i vår hand och kan aldrig svära oss fria igen. Som om vi någonsin ville.

07 september 2013

Hejdå, hemläxor

Hemläxor är som att varje dag ge barnen i uppgift att stå upp i klassrummet och inför samtliga åhörare läsa upp sina föräldrars CV och eventuella diagnoser eller missbruksproblem. Det är också, om jag ska förstå förvaltningsrättens beslut angående Lundsberg, inte en del av den skolverksamhet som inspektionen har tillsyn över. Om skolan inte har rätt att diktera villkor om nollningar, så har man rimligen inte heller rätt att begära något annat på barnens skolfria tid.
Till och med dem som i raljerande ton tycker att det inte är så noga om Sonny, Ronny eller Ahmed lär sig så mycket i skolan kan ha skäl att tänka till om saken. Troligen vill herr företagsledare ha kvalificerad arbetskraft på sin bilfabrik på Hisingen och sannolikt vill han inte betala ut understöd i onödan, eftersom han tycker sig plågas av ett olidligt skattetryck.

Själv menar jag att vi ska ge lärarfacken rätt i deras krav på att de ska få vara lärare och inte socialarbetare, som man så vackert säger. Och på samma sätt ska vi föräldrar vara just det och inga kvackande fröknar eller magistrar. En klar och tydlig gräns. I skolan gör du som lärarna säger, hemma bestämmer vårdnadshavarna. Och över det svävar Sveriges rikes lag. Där det hur som helst är förbjudet att bränna folk med strykjärn och där det faktiskt är skolans skyldighet att se till att ungarna lär sog det de ska.

06 september 2013

Fd biskopsbo

Två killar sköts ihjäl vid Väderilsgatan. Bombom så släcktes två liv. Nu igen och det finns goda skäl att tro att inte heller det här mordet klaras upp. Jag läser på nätet och känner igen platserna som det skrivs om, för även jag är fd biskopsbo, även om jag kom levande därifrån, medan jag fortfarande var ett litet barn. Jag som så många andra, som de flesta. Där har du det tragiska och det överjävliga, det som föder kassa tillhörigheter och ideal. Alla som kan drar och alla vet det. De som blir kvar får vara något annat. Man målar väggbilder av terrorister och man härmar gangstas man sett på film eller hört rappas om. Man blir lätt den man förväntas bli. Vi flyttade. Det var ett självklart val. Av individer kan man inte förvänta annat än att de skyddar sig själva och drar till en säkrare plats. Som människa och politiker kan jag begära att system ändras och byggs om så att det är hoppets färg som lyser klar mellan bergknallar, skogsdungar och stora hus i min barndoms stadsdel.

04 september 2013

Welcome, mr president! :-)

Jag har alltid gillat det där med att prata med varandra. Sång efter sång handlar om det och också den klassiska dumprepliken: "vi måste prata!".
Därför välkomnar jag president Obama till Sverige, precis som jag aldrig begrep slogans som "Bush not welcome", år 2001. Samtal gör oss klokare, inte ens världens mäktigaste man kan blunda med öronen. Sen gillar jag personligen Obama väldigt mycket, men det är underordnat. Om han så vore ett avskum vore han välkommen. Jag hade snackat med Obama om Syrien, klimatet och Guantanamo. Utan att döma, med bägge öron öppna.

03 september 2013

Ja, jag fortsätter i politiken

Ja, jag vill fortsätta i politiken. Jag kandiderar till kommunfullmäktige. Det är min övertygelse att jag har den glöd som krävs för att förändra. Och så länge jag har det så är det min plikt och lust att göra det jag kan för världen. 

Kanske är mina erfarenheter något att ha. Jag vet hur det känns att förlora, att vakna på en parkbänk och bestämma sig för att sluta dricka. Jag vet hur det känns att kallas in till krismöte för att skolan inte klarar ens unge och det jävliga i att se förhållanden komma och försvinna.
Jag vet sorgen över att misslyckas, men också hur man tar sig tillbaks igen och hittar kärleken på nytt och att kamp lönar sig både i stort och smått. 

På Instagram har jag publicerat tre vallöften.

Det första illustreras med en bild från Bergsgatan, den gata i stan där . kvävedioxidhalterna ofta går över gränsvärdena. Jag lovar att dina, mina och våra barns skolvägar ska bli renare och säkrare och att vi som går och cyklar ska få mer plats på bilarnas beskostnad.

Det andra löftet visas med en bild på Örtagårdsskolan där skolans namn står särskrivet. Alla ungar ska ha rätt att välja sina liv och få de redskap som behövs för det. Vem du än är, vilka dina föräldrar än är och oavsett vad du drömmer om. Det är inte dom och vi, det är bara vi.

Den tredje bilden föreställer Malmös synagoga på Föreningsgatan, där varje gudstjänst måste ackompanjeras av avspärrningar och vakter. Jag lovar att Malmö ska bli en stad där alla öppet ska kunna visa sina övertygelser, kärlekar och sina tillhörigheter.

Jag vill vara med och bygga och förändra den stad jag älskar och valt att leva i.
Jag vill vara en kugge i det gröna systemet och ta min del av ansvaret för att förändra världen.

En sak till. Jag lovar att aldrig göra mig beroende av politiken. Vare sig boendekostnader eller guldkanter i mitt liv ska hålla mig kvar. Hellre skänker jag bort vad enda öre jag får i arvode.

01 september 2013

Därför bryr jag mig om Lundsberg

Inte ens unga människor som är överklass och heter likadant som gatorna i Rosengård ska våldtas med kvastar eller brännas med strykjärn. Om samtidigt de vuxna som ska passa ungarna inte bryr sig eller är ute i skogen och skjuter prick på småfåglar för nöjes skull eller bara tittar åt ett annat håll blir saken ännu värre. Därför bryr jag mig om Lundsberg. Skolor kan inte få lov att vara små sektvärldar med egna lagar och regler och om misshandel och kränkningar är förbjudna på Möllevångsgatan, så dom det på Lundsberg, det behöver inte utredas vidare. Om lundsbergsandan dessutom på något sätt förs in i elitens tänkande så är fler delar av samhället berörda än tvåhundra grevebarn. Tror företrädare för näringslivet att pennalistisk skit är värdefulla meriter att ha med sig i sitt ledarskap så har vi kanske fler bekymmer än vi trodde från början.