30 juli 2015

Nostalgi - trist som Retro FM

Dagisungarna vill ha musik när vi äter middag, så jag skruvar på en närbelägen radio. Det är Retro FM. Lalala från tre decennier som blandas. Bra låtar och såna man hade hoppats att aldrig behöva höra mer. Nostalgi. Lite som bakgrundsflimmer till sverigedemokraters och vissa vänstermänniskors längtan bakåt. Men. Det var det ju inte bättre då. Välfärden funkade inte bättre, inte skolan, inte den psykiska hälsan, ingenting. Maten var tråkigare, mobbare fick kicka ifred och folk som levde utanför normen kunde fritt förtryckas och steriliseras. Tror man att det var bättre förr har man helt enkelt ingen koll. Det är historielöst och okunnigt. Palme var en vapenkrämande gråsosse och ingen vänsterhjälte. Hemmafruarna bröt sig loss for a reason.
Men tar man det bästa från tre decennier så är det inte Oa hela natten med Attack, Please release me med Engelbert Humperdick eller Gråt inga tårar, som tonar fram ur högtalarna, utan mer Strawberry fields forever, Hotel California och Öppna landskap. Man glömmer det som inte passar och lurar sig lycklig. Man romantiserar dass på gården och glömmer svavelsmogen som låg som ett täcke över oss barn i stan. Och framtiden kan inte byggas som nåt lalala som man hört tusen gånger förut. Framtidens kanaler spelar låtar vi ännu inte hört.

27 juli 2015

Järva pride är dubbelt tragiskt

När jag senast var och hälsade på min dotter så pågick ett flera dagar långt kristet väckelsemöte på fältet ett stenkast från Oslogatan där hon bor. Det är alltså inte sant att muslimerna på Järva tränger bort alla andra. Däremot är det sant att de konservativa, grabbiga, homofoba och sexistiska krafterna i allt väsentligt dominerar det offentliga rummet i området, men det har inget med religiösa övertygelser att göra, de stirrande grabbarna borta vid T-banan är inte religiösare än Ali Esbati.  Man skulle behövt ett pridetåg, det pridetåg som nu går i de delar av Sverige där det troligen allra minst behövs. Och Pride kommer till Järva. Men först efter att rasister hotat med att slå mynt av avsaknaden av respekt för olikheter i läggningar och livsval och bristen mångfald på Järva, först efter skenradikaler i det längsta sökt förneka kvinnors och hbtq-personers utsatthet i området. Det är flera gånger tragiskt. Först låtsas man som problematiken inte finns och ger rasisterna tillfälle att plocka poäng . Sen kommer man till sist, men då för att nita rassar och inte till stöd för de utsatta.

23 juli 2015

Ta itu med knarkhandeln och trafiken

Det dealas helt öppet på gatan som löper längs folkets park från Konsum och ner till rondellen med de många namnen. Polisen bryr sig inte och diskussionerna i stan handlar om andra saker, till exempel om varför kommunfullmäktige inte lät bygga en parkodalbana för luftpengar som V tyckte sig ha i sitt budgetalternativ. Parken som hur den än ser ut är älskad och välbesökt. Den kan vara lite ruffig och provisorisk ett tag till. Det finns annat att tag i först. I vår familj ska tolvåringen passera de coola grabbarna när hon ska in och hänga med polarna i parken. Det är där de ses och kollar in varandra och gör sånt som tolvåringar gör. Hon är trots sitt ursprung i dalaskogarna redan ganska streetsmart här på Möllan, men drogförsäljning och de lättkränkta typerna som flockas i dess spår ska hon fanemig kunna slippa. Än så länge är allt icke-medicinskt handhavande av narkotika olagligt, även om brassdoften ofta står som spön i backen i kvarteren. Hon ska dessutom korsa vår gata, fartsträckan för tuffa gangstas i audis och mercor med medföljande risk för sitt unga liv och sin hälsa. Trafiken och drogerna, alltså. Låt oss börja där. Så fixar vi parken när vi har mer pengar igen.

19 juli 2015

Hejdå från Tel Aviv (tro vad du vill)

När jag springer ett pass söderut så passerar jag tre moskéer med böneutrop och hela paketet. Nyrenoverade verkar de vara också. Människor rör sig i sakta mak ditåt, uppklädda familjer, en kvinna i niqab, ja det är en mångfald. Så mycket för det apartheidsnacket, tänker jag, men det är inte det spåret jag tänkte följa nu. Jag orkar liksom inte. Folk har bestämt sig för att inte kolla fakta. Här nere verkar religion i alla fall inte vara ett minfält som hemma. Skulle man säga att det borde vara förbjudet med böneutrop så skulle folk titta konstigt och det i ett land som står inför ett islamistiskt hot 24/7. Får islamisterna som de vill så utplånas det här landet från kartan, den staden jag befinner mig i står för allt islamister hatar - liberal demokrati, judisk dominans, gay and womens rights, nattliv och jämlikhet (relativt den nära omvärlden). Ändå, här kan du tro vad du vill. Jag menar nog vi i Sverige ska försöka vara lite chilla inför det här med religion, inte bli fobiska, inte trippa på tå. Att jag inte ens är nära att tro att det här med att bröd och vin kan förvandlas till likdelar och blod, betyder inte att inte andra kan få göra det. Tro på vad skit ni vill. Börjar man däremot säga att alla måste bära kristna kors om de inte vill så ska de ställas upp mot en vägg och skjutas, börjar någon säga att bibeln är ett politiskt program som du ska rätta dig efter, så är det bara att hugga med full kraft. Det måste också vara fullt lagligt att säga att påven har en fånig mössa eller vadhelst man önskar. Och religionsfriheten betyder att du får sätta upp regler för dig personligen och möjligen dina minderåriga barn, men aldrig att någon måste anpassa kläder eller beteende efter din tro i det offentliga rummet. Vill du inte ta någon i hand, så låt bli och vill du gå påbyltad, så gör det. Är du emot abort, så låt bli att göra abort.
Här i TA är en liten bit av stranden  inmurad för att religiösa ska kunna bada enkönat. Strax bredvid ligger den informella gaystranden. Så funkar det här. Jag hör ingen klaga.

16 juli 2015

Bubblan och Hebron

Klockan åtta på kvällen går en man mitt på Bograshov endast iförd flipflops, badshorts och en kippa på huvudet. Det sorlar på uteserveringar, två hundägare står och språkar och det är 28 grader varmt. När jag sen kommer till kvarteret bredvid mitt hotell har polisen spärrat av och skjuter några väl valda skott på ett okänt föremål. Jag frågar mannen som säljer vykort och cigg i ett hål i väggen vad det är och han tror att någon bara glömt sin väska. Han skakar på axlarna och folk passerar utan att ha noterat något.
Portieren på hotellet säger å andra sidan till mig att Tel Aviv är en bubbla. Han gjorde aliyah från Frankrike för fyra månader sedan. "Det är säkrare här", säger han. Sen undrar han hur det var i Hebron där jag var igår.
Den frågan låter sig inte så lätt svaras på. Jag fick leta ett tag för att hitta den där turen utan agenda, med en ung palestinsk man som guide på förmiddagen och en bosättare som guidade på sitt sätt på eftermiddagen. Vi var drygt 20 som vågade utmana våra föreställningar. Det är inte det vanliga. Vi kom med buss, den israeliska som snurrar ett varv i Kiryat Arba innan den vänder utanför patriarkernas grav. Bussen är armerad för att kunna ta beskjutning, bara det så surrealistiskt och på vägen passerar vi både palestinska byar och judiska bosättningar, men mest är det ödemark och jordbruksmark och till synes gott om plats för alla som skulle vilja slå sig ner där. Och våra guider visar oss runt och vi är frågvisa och spräcker alla tidsscheman och vi får nästan kasta i oss lunchen hemma hos familjen som vill berätta om sin vardag. Hebron har länge funnits på mon karta och i mitt liv och redan första gången jag var här ville jag besöka stället, men det var stängt av säkerhetsskäl eftersom Arafat skulle komma. Det jänns som evigheter sedan.Oslo fanns, men ingen barriär. Men det var då och nu är nu. De bägge sidornas representanter/guider glöder i sina övertygelser och jag tänker att det är väl tur att inte just de två ska förhandla, för att det hade blivit svårt. Men de tar varandra glatt i hand när vi så att säga byter sida efter lunch och går från försäljarna i basaren som försöker sälja palestinaschalar och lergods, till det mer stillsamma livet bland bosättarna. Vår palestinske guide berättar utan problem att alla palestinska äktenskap är arrangerade i Hebron och att biografer är förbjudna. Han ler lite generat och säger att det är en konservativ stad. Och Hamas har alla platser i city council, men PA styr i alla fall, för det är de som har vapnen. Tur det, får man kanske säga, för enligt Hamas är Tel Aviv lika mycket ockuperat Palestina som Västbanken. 80 procent av staden tillhör den palestinska myndigheten är och no go-area för bärare av israeliska pass och helt fri från soldater, om nu inte PA:s män ska räknas in där. När vi kommer in och det är som att vara många ställen i arabvärlden, folk i mängder, försäljare och biltutor. Jag vet att skenet kan bedra, men det är väldigt vardagligt. Inga checkpoints, inga kontroltorn. De kvarvarande 20 procenten av stan är kontrollerad av militären och där får israeler gå, men det gör de inte. Man tar bilen eller bussen direkt till patriarkernas grav eller hem till bosättningarna och de allra flesta kommer såklart aldrig någonsin dit. Även där går livet sin gilla gång, folk dricker kaffe, soldater gäspar och några barn spelar boll. När vi passerar ett av de hus som räknas som bosättningar säger den palestinske guiden att den var en skola tidigare, men efter 1967 blev det en bosättning. När vi senare, på andra vägar ser samma hus från andra sidan säger vår judiske guide att huset var i judisk ägo men stals av jordanierna 1948 och gjordes om till skola. När den ene guiden säger Abraham så säger den andre Ibrahim, när den ene säger 1929, så säger den andre 1967. När vi i tur och ordning frågar dem varför de bor i Hebron, så svarar bägge att de hör hemma där.

13 juli 2015

Hälsning från Israel

Kära vänner, kollegor, jag sänder hälsningar från ett folk på Medelhavets östra sida. Ett folk som bokstavligen rest sig ur askan för att bygga en framtid i sina förfäders gamla land. Det är härligt att vara här och jag blir lite Afzeliushögtidlig i värmen. Ja, jag vet att han höll på det andra laget, för det är tydligen olika lag som man ska hålla på. Uniformerna är många här i landet där värnplikten är upp till tre år och där samtliga unga, utom de som är muslimer, kristna eller ultraortodoxa deltar. På tåget från flygplatsen och till stan satte sig en soldat mitt emot mig på Ha-haganah stationen (ironiskt, för er som fattar) och bad tusen gånger om ursäkt för att han bredde ut sig. En ung kille, mellan min andra och tredje unge i ålder. Artig, blyg. I morgon kanske han skickas till gränsen mot Gaza, till en checkpoint utanför Hebron eller uppe i Golan där röken och artillerisalvorna på andra sidan gränsen i det söndervittrande Syrien aldrig tycks vilja ta slut. Här yvingas många bli vuxna fort. Friheten att slippa mördas, förföljas eller bära gula stjärnor kostar.
Men jag är inte här för världspolitik, jag är här för att jag aldrig slutar att lockas hit. Inte bara för berättelserna om folket som byggde en storstad på sanddyner och fick öknen att blomma, utan för att jag trivs att vara här. På cafeet i början av Rotschild vajar prideflaggan och bara 20 mil här ifrån avrättas bögar eller får ruttna i fängelsehålor, för att tala med Kajsa Ekis Ekman. Jag tar en islatte och tänker att dom därhemma skrattar i smyg åt mig. Mjölk i kallt kaffe, liksom. Köper en hamsa till min dotter på marknaden, den ska betyda lycka och är en symbol för bägge de stora religionerna här nere. Jag badar och blir bränd av maneter och lyssnar på det eviga klickandet från strandtennisen. Det luktar Shwarma och avgaser och Måns sjunger Heroes ur högtalaren och överröstar både ac och animerade diskussioner på vacker hebreiska. Jag hälsar er från Israel.

10 juli 2015

Tio år till

Ulf Lundell sjöng "gå ut och var glad", men förr mig blandades pirret med oro och rädsla för att sitta där ensam. Jag startade en blogg, för det var det nya heta. Min blåa fåtölj gick sönder och murgröna ramade in vardagsrumsfönstret och pilfinkarna kvittrade vackert. Jag köpte ekologiskt vin och saknade barnen, saknade kärlek och gemenskap. Nu sitter Sara mittemot mig i en skinnsoffa och tittar i mobilen. Vår fina lägenhet har högt i tak och på övervåningen sover en sjuttonårig revolutionär och tänkare. Man får det liv man skapar själv, inget kommer till dig utan ansträngning. Tio år är en gäspning i universum, men det är i tio år jag bloggat och jag kommer att fortsätta i tio år till. Håret kommer att gråna än mer, jag kommer aldrig mer att slå personligt rekord på maran och någon tredje småbarnsrunda blev det aldrig. Jag nöjer mig med att krama om de barn jag har och titta på nån liten Malte nere på triangelstationen. Om tio år har jag barnbarn och det blir han som i bloggens begynnelse kom insvepande med en mercedesstjärna runt halsen som blir först ut. Det blir mer politik, för jag är en politisk person ut i fingerspetsarna. Och stan kommer att växa, för det är i stan det roliga händer. Om tio år har vi avskaffat bilavdrag och ränteavdrag, om tio år är det slut med racing in the street här nere på Bergsgatan, om tio år får de som vill bo i röd liten stuga på landet hitta en försörjning själva, för vi i stan kommer inte att ha lust att subventionera svampplockning och skogspromenader.
GAIS kommer att vara tillbaka i allsvenskan och min pacemaker kommer tryggt att picka fram sina signaler här inne i mitt bröst. Om tio år är det fred mellan Israel och hennes grannar och jag sitter i en annan soffa i ett annat rum och planerar nästa resa dit ner.

08 juli 2015

Invandringens kostnader

Det doftar kebab och indiskt när jag går uppför trapporna i huset. Kebab och indiskt, därför att vårt hus är välsignat med restauranger, på hörnet ligger även ett japanskt matställe. Prisat vare denna mångfald, men vårt favvoställe är ändå Sara tvärs över gatan, även om den glade ägaren ibland förväxlar olika beställningar. Och nu förväntas jag skriva något om hur vi tjänar på invandringen, hur bra det är för Sverige och mig. Men jag vet inte, jag. Precis som det där med matdofterna är det lätt att förgå sig i matematiska övningar och få ihop en kalkyl som gynnar endera idén om stängda gränser eller den idé som jag förespråkar, den om öppnare gränser.
För min privata ekonomi hade det nog varit bättre om mångfalden och utbudet i min stadsdel inte vore så stor. Falukorv är billigare än sushi, fläskfärs billigare än falafel. För Malmös del kan det mycket väl vara så att invandringen kostar, i varje fall på kort sikt. Jag vet som sagt inte, och tänker inte ta reda på det heller.
Mitt förslag är att vi skippar kalkylerna. Jag är inte för rätten att så långt det är möjligt bosätta sig varhelst man vill för några kalkylers skull eller för att det ska lukta gott i mina hemkvarter. Min drivkraft är varje människas rätt att välja sitt liv och sin väg. Frihet, ni vet. Och den får kosta det den behöver kosta.

05 juli 2015

Äldre utan att be om ursäkt (#rf15)

Helt plötsligt säger Sara att det är skönt att vara 40 plus. "Man bryr sig inte så jävla mycket om vad folk tycker längre", fortsätter hon och tar lite olika exempel. Naturligtvis kan dessa våra utsagor vara något personligt och privat och självklart stämmer det inte in på alla, får man väl tillägga. Men efter denna disclaimer behöver jag säga att det är en erfarenhet jag delar och hör från andra håll.
I ungdomen säger vi att vi skiter i allt, samtidigt som vi sneglar på andra efter bekräftelse 24/7/52. När mognaden sen sätter in inser vi att tiden är begränsad och att nu är tiden att göra allt det där man tänkte, för i himlen är det försent. Och stå för det. Allas kärlek vinner man hursomhelst aldrig, om det nu skulle vara ambitionen. Folk får väl tycka att jag är vindögd och rynkig och låta bli att rösta på mig om de tycker jag har fel eller låta bli att anställa mig om de inte tycker att min kompetens räcker till. Att hylla ungdomen är omoget som gubbsjuka eller en hård avocado. Barn vill inget annat än att bli vuxna. En av de där sakerna jag ville göra igen var att åka på festival. Så det gör vi. Dyrt som fan är det och somligt är sig likt och somligt har ändrats. Det är mer camping och kommers än musik i dessa dagar, men musiken som är är mycket bra och bredden är anmärkningsvärd. Och två gubbar dominerar. Det är ingen tillfällighet att Thåström och Paul McCartney aldrig varit bättre. Den ene säger inte ett ord till publiken, den andre visar med hela sin kropp hur roligt det är att spela för 70 tusen pers på en dammig festival. De gör sin grej, efter sitt huvud och det är bara att buga sig. Äldre utan att be om ursäkt. Och fan vet om de inte är snyggare än någonsin också.

03 juli 2015

Malmö v/s Stockholm

Så är vi tillbaka i vår stad, staden som jag gjort till en av mina och där mina barn är födda. I drygt trettio år har jag bott här och sett bombhålen fyllas igen och bilismen då börja maka på sig. Vi går från centralen genom centrum ner mot vårt Möllan och pratar och tar in. Tre tjejer sitter vid en husvägg och pratar om livet och röker marlboros. En berusad snubbe hälsar glatt. Det är nya målningar på P-Anna och fyra killar står runt en vit Audi och diskuterar högt på arabiska. Ett  tufft gäng med ryggmärken på sina västar passerar på andra sidan gatan. Malmö rör på sig, men allt är inte gott här. Det är ingen idyll. Bara för några dagar sedan såg vi reprisen av reportaget om antisemitismen i stan och blev lika förfärade denna gång. Det är våra hemmiljöer och dessa idioter till rasistiska svin har mage att ifrågasätta andras rätt att leva ifred här. Men sån skit finns ju överallt och vi vanliga vettiga malmöbor (Hej, Sia!) lämnar det inte ifred.
För mig är det Malmö som gäller, speciellt jämfört med det Stockholm som vi rullade in i för en vecka sen. Allt var så rent där, så putsat, så dyrt och välorganiserat. Bländande vackert, men man kan inte lägga sin arm runt en vacker utsikt och det går inte att varken äta eller bo i blånande vatten och en blandning av salt och sött, eller hur de nu sjunger. Malmö är öppet med möjligher och skavanker. I Malmö är det lättare att vara den du vill vara och bo där du vill bo. Stockholm är så fint, Malmö är så levande. Därför Malmö.