28 januari 2014

Pogues, Cohen, Bragg och en flaska i foten

Jag ligger här i min säng, varken mer eller mindre. På ett sätt är det såklart skönt att slippa gå ut i snöskiten, men när orsaken är att jag inte kan röra mig längre sträckor än till köket, toan och vardagsrummet så suger det, som ungdomarna säger. Jag är sjuk och det är jag, trots att jag berömt mig med att aldrig bli det. Hybrisen fick ett dramatiskt slut. Sjuk är jag ändå inte ofta och ännu mindre ofta blir jag skadad. På mig har samhället inte slösat mycket vårdpengar och i gengäld har jag inte många karensdagar att blöda ekonomiskt av.
Fast på Roskilde 1988 blödde jag en hel del. Inte ekonomiskt, än hade inte drickandet svämmat över alla gränser, utan ur foten. Vi stod inne i tältet och hoppade och dansade till Pogues, Cohen och Billy Bragg som körde sina set direkt efter varandra. Bara en sån sak. Tror inte jag fattade hur bra det var, egentligen. Thatchertiden skämde bort oss med bra musik och Cohen filosoferade om Grekland, New York och Montreal.
Men det bar sig inte bättre än att en avslagen flaska lyckades smyga sig genom mes höga sandal och en bit in i min högerfot. Blodet strömmade ut, men jag märkte ingenting förrän Bragg spelat New England som extranummer. Åh, herrejävlar så ont det gjorde, kände jag då och fick linka iväg till sjukstugan. En glad dansk syrra frågade om jag "tagit något", men det hade jag ju inte. Skadad kan bli ändå. Och solen sken och det var längesedan och min sista roskildefestival.
Och aldrig mer har jag sett Pogues, Cohen eller Blly Bragg. Eller för den delen fått en flaska i foten

25 januari 2014

Den vilda jakten på Uffe.

Ulf Lundell skrev för några decennier sedan ett korkat och inte så lite sexistiskt brev till en då ung anmälare på Svenska Dagbladet, som på ett uselt sätt sågat en av hans böcker; en samling med låttexter. Lundell är såklart ett lovligt villebråd. Han är en äldre vit framgångsrik man som har en kvinnosyn som bäst kan beskrivas som unken. Hans karriär kantas av mindre välbetänkta yttranden och en ojämn, men stinn produktion av böcker,  låtar och även konst att hänga på väggen. Han är hårt arbetande och gör vad som faller honom in. Resultaten har pendlat från underbart till kasst.
Karolina Ramqvist blev känd i hela Sverige efter Uffes korkade brev, en hjältinna runt Nytorget,  och nu flamsar Belinda Olsson Sverige runt och jagar Lundell får att prata med honom om feminism. Det är löjligt. Åk istället till Rinkeby och fråga varför inga kvinnor får sitta på caféer, fråga familjen Bonnier varför Lukas' dotter gjordes arvlös. Ägna din tid åt väsentligheter, istället för att göra Svt till en korsning av Se & hör och buskis. Men jag kan ju ägna min tid åt mitt privata och botanisera i det egna arkivet jag med, precis som Belinda mi ns när hon och Karolina var stjärnor och så som Uffe ständigt återvänder rill 67, 67. Eller så lever vi i nuet. Idag ska stjärnfamiljen äta middag ute för att fira trettonåringen och artonåringen, våra januaribarn. Kanske ser vi Uffe och hans Sofia promenera förbi på gågatan. Vi kommer att nicka och le bekräftande.
Här i stan tar vi lätt på kändisskap och debatterna handlar om viktigare saker än vad någon undslapp sig under förra millenniet.

24 januari 2014

Heberlein får mig att heja på Birro

Nu är jag ju vare sig katolik eller medlem i Svenska kyrkan så jag borde väl inte yttra mig. Och i vanligaste fall skulle jag väl stå närmare den milt vänsterinriktade före detta statskyrkan. Men när jag ser debatten mellan Ann Heberlein och Marcus Birro kommer jag på mig själv med att hålla på Birro. Han pallar i alla fall att stå för sin tro när det blåser. Han tycker något och då inte att allt är relativt och lika mycket. Något är rätt och något annat fel i hans värld. För mig är såklart jungfrufödsel och tanken att gud blev människa helt märklig, men det är det som är kristendom och om man duckar för det så går det inte att diskutera. SvK verkar så rädda för att stöta sig med andra religioner. Varför det kan man fråga. Det finns ju skillnader. Vad är problemet med det?
Och när den vänsterkristna eliten dunkar högskolepoäng i skallen på sin motståndare så tappar man mig helt. En övertygelse kan man inte lära in. Det är ingen examen man tar.
Svenska kyrkan är glasklar i sina politiska ställningstaganden, men vagare i trosfrågor. Man hade kunnat förvänta sig att det skulle vara tvärtom. På senare tid har man också fint nog återknutit till den gamla hederliga antisemitiska traditionen. Ibland duger det gamla. Nu kör man korståg mot den judiska staten och blandar sig i en konflikt som man varken förstår sig på eller skulle kunna lösa. Kristna utifrån har gjort tillräckligt i Mellanöstern, tack så mycket.
Själv cyklar jag hem i blåsten och undrar vad allt ska vara bra för. Men folk är fredagsglada i kylan och det smittar av sig på mig.

19 januari 2014

First we take Tintin, then we take Alfons Åberg

Såg Boktjuven i fredags. Ni vet filmen efter boken som sålt miljoner och som bland flera saker handlar om en ung tjej som nästan dör av läshunger i ett land i en tid då inte sånt direkt premierades. Tjejen snor en bok ur nazisternas bokbål och vårdar de svedda papprena ömt och i hemlighet. I fina Sverige bränns inga böcker för att de är misshagliga. Inga jublande skaror slänger mästerverk på bålet, det finns till och med böcker på hebreiska på bibblan i Malmö trots att kulturnämndens ordförande vill bojkotta allt israeliskt. Men bara för några år sedan ville ett bibliotek stoppa undan Tintin för att han uttryckte en kolonial syn på afrikaner och bara härom dagen hetsades det mot Alfons Åberg (av alla) på instagram, efter att någon publicerat ett utdrag ur en av böckerna som kunde verka sexistiskt. Det skreks högt i kör om att nu kunde ingen medveten människa läsa Alfons mer. Bort med skiten.
Det är historielöst, ängsligt och korkat att inte låta människor läsa och diskutera vilka texter som helst. Det är en lucka i logiken. Tror man människor om att kunna välja elbolag och statsminister så måste man tro oss om att kunna tänka och analysera texter. Från att plocka bort misshaglig litteratur från hyllorna är det en spikrak väg till bokbål och djup ignorans.

18 januari 2014

Inte ett ord om Belinda

Kaffebryggaren låter som ett kraftverk och alla i huset utom jag ligger i sina sängar. Morgonen på Bergsgatan är kylig och trött och Sara ska få ett kopp kaffe levererad till sängen. Det är lördag och i andra sängar i andra hus vaknar människor som inte har samma val som.jag att forma sitt liv. I stadsdelen Norra Fäladen funderar en ung kvinna på hur hon ska bete sig för att få träffa sin älskade, ska hon göra sig ett ärende till stan, ljuga och ta risken att än en gång få stryk av farsan eller ska hon resignera och vara den önskade dottern.
Här på Möllan torkar en annan kvinna spyor och sätter sen in glas i diskmaskinen medan det snarkas i sovrummet. Hon prisar sin lyckliga stjärna att allt vin tog slut igår så att hon kanske slipper fler blåmärken och spyor, slipper att oroas lika mycket som igår kväll.
Det finns människor att uppmärksamma. och att kämpa för, drivkrafter i kampen mot myter och för lika rätt. Det är inga stim eller vackra ord, inga trender eller kul grejer för stunden, inga vackra instagrammänniskor i exotiska miljöer, inga slowfoodhipsters på Nytorget eller kvoterade styrelser i börsbolag.

15 januari 2014

Återträffar

Jag förstår mig mig inte riktigt på Anna Odells film om hur hon först gör en film om hur det skulle ha varit om hon blev inbjuden till klassens återträff och sen hur hon konfronterar sina före detta plågoandar med filmen. Alla vi som varit. mobbade eller utanför har såklart funderat på alltifrån de gruvligaste hämnder till att sist och slutligen säga det sanningens ord som ska befria allt. I mitt fall har ingetdera skett. Det tjänar inget till och tiden har gått. Fast jag passerat 50 så vill jag inte gå med röven in i framtiden, som Göran Johansson så fint uttryckte sig. Anna Odell gör det svårt för sig och andra och mot slutet av dagen. är det. lik förbannat hon som mår skit och mobbarna som skakar på huvudet.
En annan återträff som kommer att äga rum i september i år är mellan ledamöterna i grönas fullmäktigegrupp i Malmö. Efter att en modig valberedning hittat en lösning efter år av konflikter så väljer medlemmarna att som sanna ekologister återanvända nära nog hela gruppen, även om ledningsfrågan får anses löst. Det är lite som när jag var barn och man skulle ta sin mobbare i hand och lova varandra att från och med nu vara kompisar. Mobbaren brukade flina i smyg och man visste att på nästa rast skulle det bli samma sång som förr.
Nej, jag tror inte på återträffar. Gammalt groll försvinner bäst om man går vidare på var sitt håll utan gammalt bagage. Samarbete och förlåtelse kan inte önskas fram.

11 januari 2014

Arik är död.

I oktober 1973 såg det mörkt ut för Israel. Egyptiska stridsvagnar drog fram genom Sinaiöknen samtidigt som Syrien anföll i norr. Men taktikern och krigaren Ariel Sharon bröt igenom egyptiernas linjer och kunde till och med sätta i land stridsvagnar på andra sidan Suezkanalen. Israel vann ännu en gång. Arik blev krigshjälte och eftersom det var i Israel så blev han så småningom politiker. Israel är en militärdemokrati. De flesta framgångsrika israeliska politiker har en militär bakgrund, vem har förresten inte det i ett land med flera års värnplikt?
Nio år senare stod jag på ett torg i Göteborg och såg en israelisk flagga brinna. Hela Haga och Masthugget gick man ur huse för krigshjälten hade blivit till en försvarsminister som lät libanesiska fascister gå amok i Sabra och Shatila i Beirut. Det var en befogad demo i protest mot en avskyvärd handling och även i Israel fylldes torgen av demonstranter. Arik fick avgå men kom tillbaks om och om igen. Det sista han hann göra innan stroken släckte hans kraft var att vända om, bjuda in till fred och utrymma Gaza.

Nu svämmar twitter över av kommentarer som är lika okunniga som tvärsäkra. Alla från utrikesministern till argaste vänsterunge vet exakt hur allting var och meddelar detta till världen. Själv tror jag Sharon var en sammansatt person, formad av sin kontext och fångad i den ända till slutet. Det händer något med den som slåss i tre krig. Någonting går förlorat. Kanske fick han tillbaka det mot slutet av sin tid, vi får tro på det.
Sen när han är begraven kan livet gå vidare. Det är trots allt här och nu som fred måste byggas, inte 1953, 1967, 1973, 1982, 2000 eller 2005. Och vi hundratals mil från ort och ställe kan tyvärr inte göra det jobbet.

10 januari 2014

Vet Birger (v)ilket parti han tänker rösta på?

Sommaren 2012 lät Vänsterpartiets ordförande i Malmö alla sina facebookvänner veta vilken idiot Anders Törnblad är eller var. Anledningen var att jag påpekat att den antisemitiska bild han lagt upp faktiskt var antisemitisk. Även under 2013 hängde man ut mig i sammanhang där jag inte kunde försvara mig. Det är inte särskilt synd om mig, jag är ofta muckig och tämligen stryktålig. Men det säger något om kulturen i ett parti där man på fullt allvar låter småbarn piska på bilder av politiska motståndare för att få godis. Även om man diskuterar internt så är den linje man lägger fast ofelbar och det finns ingen gräns för hur man kan behandla den som avviker.
Men det är ju inte V:s intill sekterism självgoda beteende som Birger stöder, utan deras fantastiska miljöpolitik.
Här i Malmö har V suttit i majoritet sedan 1998. Jag minns hur deras talesperson i trafikfrågor brandtalade för miljön och sen röstade för den ena vägsatsningen efter den andra under den rödröda tiden.
I gröna frågor är V genuint opålitliga.
I opposition kan man säga det ena och det andra, men i majoritet går lojaliteten med S så gott som alltid före miljön. Jag står för vårt samarbete, men jag vet att om inte vi gröna tar upp buller och utsläpp på agendan så gör ingen det. Innan vi gröna kom in i samarbetet hände inget. V har dessutom en tendens att i varje läge stödja alla gruppers krav på. ökade resurser eller höjda löner. Det går inte ihop med tillväxtkritik och insikten om att jordens resurser förefaller begränsade. 
En politik som håller i längden måste vara solidarisk, men en smula kärv. Alla kan inte få allt de önskar sig och det måste vi våga säga.
V är bättre på jämställdhet och antirasism. Bättre, men inte riktigt bra. Om rasismen och könsmaktsordningen inte klarar det socialistiska filtret så låtsas man inte om det. Således är man stentuffa i kampen mot afrofobi, men. tiger om antisemitismen. Således är man duktig på att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor, samtidigt som man låtsas att våld och övergrepp i hederns namn inte existerar.
I migrationspolitiken dubbelspelar man å det grövsta. Man fann inte ord för allt hat man kände mot oss gröna för vår migrationspolitiska uppgörelse med alliansen, samtidigt som man vill begränsa arbetskraftsinvandringen som möjliggör för människor att söka lyckan i vårt land. Någon fri rörlighet verkar inte vara så värst mycket för; lika lite som fattiga barn i Sverige ska få välja skola ska fattiga människor från andra länder få jobba här utan fackets godkännande. Den svenska arbetsmarknaden ska i vänstervisionen vara ett Rotary man blir invald i och är du barn bosatt i en förort så ska du hålla tillgodo med grabbiga skolor, oavsett hur illa du mår av det och hur lite du lär dig.
Vi gröna är inte perfekta och jag förstår att Birger kan bli trött på oss ibland. När man själv varit med på toppen och ens efterträdare inte gör som man hade hoppats kan man nog bli besviken.
Men jag undrar om han verkligen vet vad han får istället.

08 januari 2014

Negativt kampanjande

I mina yngre år reste jag till New York efter att ha vunnit en tävling som ordnades av tidningen Arbetet, en tidning som på den tiden gavs ut här i Malmö och som ansågs vara A-pressens flaggskepp. Huset där jag hämtade ut min vinst finns ännu kvar på Bergsgatan och rymmer symptomatiskt en gratistidnings redaktion och ett fristående gymnasium. Det var en historisk dag; datumet när Tyra Viking satte oss på Kennedys mark stavades 891109. Vi var trötta av tidsomställningen och la oss tidigt på kvällen efter en burger på Broadway som ännu inte blivit gågata. På morgonen skrek både Times och Posts löpsedlar att muren i Berlin skakade. Så fel kan man hamna. i geografin, men att. New York var rätt stad fattade jag. NY är alltid rätt. Jag pluggade lurarna i öronen och lyssnade på Springsteen och gick till FN:s giftshop och köpte en native american-docka till min lilla dotter.
I USA hette presidenten Bush den äldre och han vann val på lögner, tjuvnyp och på att helt enkelt prata skit om sin motståndare. Jag tänkte att sån ska jag aldrig bli. Jag var redan medlem i MP och två år senare skulle jag väljas till ersättare i kommunfullmäktige för första. gången. Håll dig fri och ren, tänkte jag.
Bli inte det monster du bekämpar. Bygg inte ditt hus på en grund av lera. Jag åkte upp i World trade center och såg ut över stan. Det blåste, så som det alltid blåser om mig. Jag tror att jag lyckats hålla mitt löfte något sånär. Good enough. Mer tänker jag inte begära av mig.

06 januari 2014

Som om vi inte fanns, Nathan

Jag springer i Pildammsparken utan diagnoser, men vid femtio vet jag ganska väl vem jag är. Jag vet att det tar emot i början och sen vid fem och tio, men jag vet också att jag kommer att orka hem.
Jag vet vem jag är, som sagt. Och mina barn vet vilka de är. Vi skäms inte för oss. Vi var dom som hade huvudet på skaft men som ändå genererade krismöten i skolan och utanförskap i Anna Odell-klass. Att min son har en diagnos hjälper honom att reda ut saker. Självkänslan ökar när man vet att man inte är ett allmänt ufo, utan bara att vissa saker är svårare för honom än för andra, som om man såg dåligt eller så.
Både för sonen och mig har självinsikten varit dyrköpt. Vad den kostat min flicka vågar jag inte räkna på. Astronomiska tal. Därför är jag glad över alla framsteg som görs och att det finns läkemedel. Jag är också glad för att forskare som Christopher Gillberg granskats, för att man i stort sett har rätt betyder inte att man har alla rätt.
Men DN går ett snäpp längre en så.
Man låter sin Mellanöstern- och Latinamerikakännare skriva en pseudoinitierad artikel där såna som vi inte finns, utan bara är hittepå. Jag blir  lite ställd av det. Visst ska vetenskapen granskas, men den som granskar får ha koll på sina källor och vem hen hookar fast vid. De som tror på rymdkejsare och diagnostiserar folk genom att låta dem hålla två plåtburkar kopplade till en mätare vinner inte i min värld. Scientologerna har fel. Om allt. Det är som alkemi och handpåläggning.
Och den annars gode Schachar stödjer sig just på den sortens människor i den här frågan. Men vet du, Nathan, vi finns. Och vi kommer att finnas. Oroa dig inte för oss. Du behöver inte ens bry dig. Skriv nåt bra om Israel istället.
För som en annan störig typ från Skåne sjöng: vi klarar oss nog ändå. Var finns förresten alla framgångsrika scientologer?

04 januari 2014

"MP är inte vänster"

ETC Malmö frågar sig i en ledare om vårt partis väljare vet vilken politik vi för. Vi är nämligen inte alls de radikaler vi utger oss för att vara, hävdar den gamla trotskistiska tidningen och menar väl på att V och S är ett bättre alternativ än oss. Jag tar min kaffekopp och ser ut över regnet på Bergsgatan. Gula bussar släpar sig fram och cyklister stretar mot vädrets makter. 40-skyltarna lyser i gult och rött. Restaurang Sara på andra sidan gatan har inte öppnat än. Jag är vänster, för jag tror på politikens möjligheter att fördela om. Marknaden är en bra tjänare, men en dålig herre. Man funderar i sitt stilla sinne hur Möllan hade sett ut utan sin vildvuxna flora av entreprenörer, men också på hur det hade sett ut om vi gröna inte drivit igenom politiska förändringar som 40-gränser och satsningar på kollektivtrafiken.
Vi gröna förändrar. Malmö. Våra avtryck är konkreta och tydliga. Vi aktar oss för det enkla slagordsmässiga och vi är hellre med i en sämre majoritet än i ingen alls. Rödröda och blåa styren i Malmö bygggde vägar och köplador, medan det gröna inflytandet bygger farthinder och mötesplatser. Vi är inte för fina för att prata med någon, men vi håller SD utanför makten nära nog till vilket pris som helst. För oss all rasism lika illa och vare sig Billström eller LO ska få förbjuda någon att komma till Malmö.
Självklart kan man förespråka socialistiska experiment och föredra att stå utanför, hellre än att besudla sig, precis som man kan sjunga marknadens lov. Själv sjunger jag en sång som handlar om att allt inte är svart eller vitt. Om en stad i förändring, om Bergsgatan där regnet just upphört och där en solstråle tittar fram och där den leende ägaren till Restaurang Sara låser upp sin dörr för dagens lunchgäster.

03 januari 2014

Ring P1 är en prövning

Min sista semesterdag och jag är tillbaka i sängen efter att ha druckit kaffe med frun. Ensam, inbilla er inget annat. Ring P1 drar igång och idag är det Alexandra Pascalidou som leder. Få program är så baktalade som detta förmiddagssvep över debattklimatet i folkdjupet. Jag vet att det är modererat, men det känns ändå som man tar plats vid folks köksbord eller i personalrummet på försäkringskassan. Det är en prövning för alla oss som är vana vid att debatten leds av proffstyckare med alla andra på släp som ett drev. I ring P1 säger folk lite vad som helst och Pascalidou försöker mjuka upp det en smula. "Vad ska vi göra?", frågar hon och får tvärsäkra förslag i retur. Folk är inte så blyga. Men ofta är det krav på att politiker ska fixa sakerna åt en. "Varför gör dom inget", hörs det genom rymden. Sällan är det självförtroende nog att gå ihop och göra något själv eller i grupp. Och jag funderar i perspektiv av att många av oss med politiska uppdrag berömmer oss med att prata så mycket med folk. "När jag är ute och pratar med folk", säger man och märkligt nog säger alla dessa människor precis det man själv alltid sagt. Kanske ska vi politiker göra två saker. 1)lyssna och ibland faktiskt säga emot. Det är att ta folks åsikter på allvar. Jamsa inte med. 2)uppmana folk att själva organisera sig och göra saker. Ställa krav är nog bra, men varför inte ta saker i egna händer? Ring P1 är en prövning. Och en påminnelse om livet utanför mötesrum och riggade studiebesök.

01 januari 2014

Hollandia istället för bantning

Det blev Hollandia och vi var långt ifrån ensamma där. Paulo Robertos ord om att svenska folket aldrig varit så tjockt som nu ekar i mitt huvud, men jag slår bort det. Vi gick en promme på ungefär 7,5 i solsken och blåst och i morgon tänker jag springa 12. Det jämnar ut sig. Men det handlar också lite om hur man vill leva sitt liv. För att få den där perfekta hälsan och kroppen får man betala ett högt pris. Det är ett hårt och meningslöst liv. Och inte så lite självupptaget, när behoven av en annan värld inte är mindre än förr, när hoten mot det gemensamma kanske aldrig varit större.
Jag tänker att man ska leva sitt liv lite som om det vore ett marathonlopp.
Man ska disponera tiden väl så att man orkar hela vägen. Och om det inte är kul och njutbart under tiden så är det inte min revolution.
Promenader, löpträning, bakelser och en bra bok. Vackra vyer och en spännande match.
Möten och mer möten.
En förändrad värld
2014:s tempo och agenda är satt.