Hälsa Oscar och Anders från mig

Saras äldste Oscar läser till polis. Samma sak är det med Anders Wallner, vår gamle partisekreterare. Ingen av dem är fascister som älskar att puckla på rasifierade människor. Rätt så tvärtom. De är smarta  människor med schyssta värderingar. När jag träffat poliser så har det förvisso funnits dumhuvuden även i den kåren. Men jag kan inte påstå att det är det vanliga. Men det kan ju vara så att några förändras av den miljö de vistas i, det är rent av mänskligt. Men jag har svårt att tro att det finns en systematisk rasism i poliskåren i Sverige. Att det finns rasism även där ärsåklart en självklarhet. Den finns överallt, även på min arbetsplats. När jag läser bokstäverna ACAB på en husvägg eller den där debattartikeln om att polisen borde läggas ner och ersättas med beväpnade AFA- aktivister eller vad det nu var, så tar jag mig för pannan. Väx upp. Det är varken en vänsterståndpunkt eller en antirasistisk åsikt att avveckla eller försvaga polisen. Tvärtom kräver ett solidariskt samhälle en ordningsmakt. Den ska granskas och fortbildas. Men den behövs. Det är till polisen våldtäktsoffer ska kunna gå och anmäla en förövare och även en grönsakshandlare på Rosengård som för tredje gången får fönsterrutorna krossade. Utan polisen kunde SD-anhängare med järnrör banka på komiker varje kväll i veckan året om. Jag bölar inte heller när självutnämnda kingar som glider runt i stora bilar i vårt område stoppas och kollas. De får gärna stoppa och kolla mig med. Go ahead. Däremot ser jag ingen mening med att bötfälla tre 19-åringar som skickat runt en spliff, det måste jag säga. Droger bekämpas nog inte allra bäst med juridik och repressalier.  Jag har i alla fall inte sett tecken på det. Men jag kan ha fel.

Allt detta vet nog de allra flesta. Det är inte svart eller vitt. Om straffen ska skärpas eller inte kan vi förstås prata om en stund. Vi människor har en tendens att vilja ha hårdare straff för sånt som just vi ogillar eller som är en del av vår agenda. Det finns folk som tycker att ensamkommande som felparkerar ska få en enkel biljett tillbaka till sitt fd hemland, men som kanske inte tycker att vargjakt eller fortkörning är så mycket att bråka om. På andra sidan finns de som tycker att alla sexuella ofredanden omedelbart ska leda till fängelse och som vill socanmäla alla barn till dömda sexköpare, men som troligen tycker att utlänningslagen är ett djävulens påfund. Det går inte att vara så enögd. Släpp det. Andas. Troligen borde vi prata mindre om straff och mer om toxisk maskulinitet och fostran. Och bli poliser själva, om ni tror att ni kan göra det bättre. Hälsa Oscar och Anders från mig.

Från Singelgatan till Bättre tiders gränd

Dagen efter kvällen före är nästan alltid gjord av grubbel och längtan. Det är priset för att ha det bra en kväll. Det och en lätt huvudvärk, men den mentala huvudvärken är alltid värre än den fysiska. Igen cyklar jag nerför Singelgatans knaggliga gatstenar och ser att det är just så livet är. ”Just nu, ja”, skriver vännen J, men detta just nu verkar vara en neverending story. Läser ut en bok som jag valde för titelns skull, men det som först verkade så fyndigt var bara pretto och boken tillkrånglad i onödan. It could be the story of my life, kanske är det just det som provocerar, hur jävla futtigt medelklassens relationsproblem är. Jag lever i en bubbla. I mina sammanhang finns inga Sverigedemokrater eller folk som lever i hedersförtryck. Jag måste lyfta min blick. Hela den klass jag vandrat över till måste lyfta blicken. Den finns viktigare saker än min egen kärlekslöshet. Det är ingen som tvingat mig att avvisa alla som kommit i min väg. Jag har inget att gnälla över på riktigt. Men jag skulle vilja ha någon att laga linsgryta till, det känner jag. Och hon måste tycka att jag inte bara duger, utan faktiskt är ett förstahandsval. Det går inte att konkurrera med en dröm om någon som kunde varit något annat. Där går jag bet faktiskt. 

Det är inte ett moln så långt ögat kan nå när jag tar mig igenom utegrillsbältet på mina två hjul. Det doftar av tändvätska och Tomas Ledins ande svävar  över det normala, visionslösa materialistiska. Det knirkar i kedjan. En annan vän skickar en bild på Bättre tiders gränd. Den tycks ligga i Kalmar. Jag tar det som ett tecken på att saker en letar efter finns på de mest otippade platser. 

Rabin och den blågula tigern

Jag har lyckats få närmast perfekt temperatur i min lägenhet. Det är julisvalt och jag lägger mig med paddan tvärs över sängen. Tänker på min första resa till Israel, där var det superduperhög luftfuktighet redan när en gick när för flygplanstrappan och ut på landningsbanans betong, får så gick det till då. Sen var det buss in till Tel Aviv. På en husvägg satt en affisch med Israels dåvarande premiärminister i SS-uniform. Självfallet en oerhörd kränkning. Jag frågade någon vad texten betydde som stod under bilden och det handlade om vilket oerhört förräderi Oslo-avtalet var. Jag frågade vidare om det verkligen var tillåtet att göra den sortens bilder och fick en axelryckning till svar. ”Detta är Israel. Vem kan hindra folk att säga sin mening?”. Några år senare blev premiärministern skjuten och ännu några år senare skulle folk på andra sidan gränsen, i det palestinska självstyret, fängslas för så lite som ett skämt eller en like på Facebook. Men Israel är en demokrati. Och där får man håna makthavare. Däremot får makthavare inte håna vanligt folk. I Israel hör du många hårda ord yttras, det är ett land av skarpa motsättningar. Nu läser jag lite förstrött att det blivit något bråk här hemma i coronaankdammen efter att en högersnubbe som heter Aron Flam gjort om Bertil Almqvists gamla ”En svensk tiger” i ett omslag till en bok, med följden att rättighetsinnehavarna sagt tvärnej. Hela högersverige är i uppror över detta nej, också de som hetsade mot mig för två år sedan när jag la upp Carl Johan De Geers gamla flaggskändning den 6 juni. Men konsekvens är inte högerspökenas starkaste gren. Den svenska gnällhögern är obildade offerkoftor. Men de har rätt i att En svensk tiger ska få travesteras, precis som Yitzhak Rabin fick avbildas i tysk uniform. Yttrandefriheten är givetvis inte absolut, det finns förtal och hets mot folkgrupp, men hellre fria än fälla, tack så mycket. Och det är lite humor och ironi att äganderätten tydligen inte heller alltid är så viktig för högerpolarna. Min förhoppning är Aron Flam får rätt och saken kommer ur världen asap.

Boken tänker jag inte läsa, mitt liv är för kort för det. Däremot hoppas jag snart komma till Tel Aviv igen. Och att Israels nuvarande premiärminister blir bortvald i nästa val. 

Bloggen femton år

Jag satt hemma i min lägenhet, framför ett tangentbord av metall och en skärm stor som dåtidens tjocka TV-apparater. 2005, var har du tagit vägen nu? Långhårig var jag, nyskild och det var sommar och jag dejtade först en blond mamma på på jobbet (ja, va fan) och sen en kvinna från Ystad. Jag var i rullning och lyssnade igen all musik jag missat och längtade efter barnen. Jag hade lämnat och hade ingen moralisk rätt att kräva något. En av mina första bloggposter handlade om varannan vecka-systemet. Jag ljög för mig själv, det var lättast så. 

Det var då. 

Jag fick snabbt en liten, men lojal fanbase och jag skrev och skrev. Och skriver och skriver. Kärlek och uppror under olika titlar och med frisyrer, kärlekar och övertygelser som kommit och gått och ibland kommit tillbaka, inte kärlekarna då, i varje fall inte i samma form. Reseberättelser och politiska slagord, tvekan i steget och ett och annat ord för mycket. Jag har ingen bestämd vision om hur mitt liv ska vara eller bli, ingen riktig bucketlist, även om jag och vännen J låg i en säng (sedesamt påklädda, oroa er inte) och pekade ut saker vi ville göra.  Jag vill resa, förändra världen och bli älskad igen. Så luddig och lam är jag. Men det är nu och framåt som gäller. Det är berättelsen om min frihet och om allas frihet.

I Cannes gick jag på den stora mässan och det ringde ideligen. I en halv dag var jag kändis. Sen dog det. Min impulsivitet fick mig att träffa mina stora kärlekar och resa till Israel, Kiruna och Hällestad. Men det har också fört mig in i kaos, gjort att jag sårat människor jag tycker om och människor jag kunde haft nära. Och i Cannes stängde jag bloggen för en tid. Den kom tillbaka, först som en spinoff, och sen på huvudspåret igen. Nu blir ni aldrig av med mig.

MP som BK Häcken

Börjar tänka att mitt parti är lite som BK Häcken, så bra på pappret, men utan edge, utan en fanbase värd namnet. Nu handlar det offentliga samtalet om att MP tvingat sossarna att överge volymmålet som aldrig funnits, men jag ser ärligt talat inte mycket av det, det är tvärtom de vanliga Löfvenska dimridåerna: säg så lite och så meningslöst som möjligt. Och högern har blivit så jävla obildad, det är ingenjörer som aldrig lyft en skönlitterär bok svårare än Liza Marklund som skickar memes eller poserar med gevär. Det är andefattigt. Sverige är ett ganska glest befolkat land som är lagom varmt på de flesta ställen för det mesta. Det skulle få plats miljoner fler människor här. Alla de stora städerna kunde vara dubbelt så stora, det hade bara gjort dem roligare. Men det kräver att röda och gröna håller fast vid sina ideal. Det behövs bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik, det behövs fördelningspolitik. Vi ska inte ha gatubarn och kåkstäder. Vi ska ha utbyggd kollektivtrafik och cykelbanor. Jag fick kopiöst med skit från vänster när jag inte fördömde, men uttryckte en undran över hur man kunde skaffa barn när man bodde i den dåvarande kåkstaden som fanns på fastigheten Brännaren 19 vid Nobelvägen. Martina Skrak och andra vänsterpartister hetsade och sa att en ledande miljöpartist ville förbjuda fattiga att skaffa barn. Det jag gjorde var att lufta en tanke. Jag tänker: om vi tror att människan är kreativ, kan och vill förändra sina och andras villkor, så är en rimlig fråga: vad fan gör du åt din situation? Du kan inte vänta på revolutionen, för den kommer aldrig. Du kanske är ett offer för strukturer, men har du tid att vänta på att de ändras eller måste du göra något här och nu för egen del?

Att ha många barn är dyrt för vem som helst, kan den här fyrabarnspappan intyga. Du får ta tag i din skit. Ingen gör det åt dig.

Det rödgröna styret kunde vara genialiskt, om vi tog de bästa ur de bägge världarna. Klass från rött och ekologi från grönt. Nu känns det lite tvärtom. Stöd till SAS från rött och idpolitik från grönt. Började med att skriva att mitt parti är som BK Häcken. Även om spårvagnshållplatsen fortfarande heter Rambergsvallen, så har arenan där det rikaste och bästa laget i Göteborg spelar namn efter ett byggföretag. Tror aldrig den varit fullsatt. Längst bak i femmans spårvagn sjunger ett fyllo som gick på vid Vårväder: Heja blåvitt. En somalisk mamma ler mot sin dotter. Det slår mig hur välvårdade somaliska barn oftast är. Men jag vet att det också är en fördom. Jag är inte bättre än andra och min tvärsäkerhet rinner av mig som regnvatten från ett paraply. Också jag. Om ni nu undrar.

Reser ensam

Finaste J frågar om jag är besviken över att minstebror åker hem i förväg. Så typiskt henne, alltid med ett kilo empati på lager. Nej, svarar jag, det är som det är, han är en tonåring och ska leva sitt liv. Men det är ju inte bara det. Jag reser ensam. Det är jag. En solodribblare som oftast förgäves söker sitt lag. Det är bara tillfälligtvis som jag ingått i något större, även om jag jobbar i arbetslag, har levt tvåsamt och varit en del av en familj, så är jag i grunden ensam. Min första fru talade om mitt "slutna rum" som hon aldrig kom in i. Vi var 29 när vi skildes. Först nu fattar jag hur unga vi var. 

Efter det har jag väl blivit något bättre på att släppa in, men jag räknar liksom inte med någon, jag utgår från att jag är en där andra är två eller fler. Men jag är ofta social. Pratar med folk på S-bahn i Berlin, på Loussavaras topp när midnattssolen är som vackrast eller på en krogrunda i Tirana med en skön människa som jag aldrig skulle se igen. Ett tag ville jag in i en församling, jag tänkte att jag skulle göra det som krävdes, men jag har ju min tro och Gud oavsett, det behöver inte andras bekräftelse. Jag är den jag är oavsett om jag har papper på det av födsel och ohejdad vana. Ansökan om medlemskap blir liggandes. Jag reser ensam, till Biskopsgården, Transnistrien och Israel. Det är delvis ett val, delvis inte. En enda annan vuxen har jag kunnat resa bra med: Sara. Jag startade, hon slutförde. Jag dämpade hennes oro och hon styrde upp låt gå-Anders. Men det var en parantes. I övrigt levde vi olyckliga. Det kan vara att jag är dålig på att släppa in, att risken att bli avvisad inte väger upp glädjen av sällskap. Vet egentligen inte. 

Nu är det regnigt, det är min sista semestervecka. Life is a bitch, but she can love you if you let her, läste jag en gång på en vägg i TA. Jag gör det, men det är ibland ett stormigt förhållande. Det är kanske ingen tillfällighet att Jakob är min favorit bland patriarkerna.

To the manor born #biskopsgården

Klass trumfar allt, tänker jag. I alla fall i Sverige. Men eftersom klass och etnicitet ofta hänger ihop, så är det lätt att rasifiera istället för att tänka klass. Jag är i Biskopsgården. Stadsdelen som min familj också skulle lämna. Det skulle vara lätt att beskriva området som ett invandrarghetto, men nu precis som när jag var liten är det ett område för fattig arbetarklass. Fast kanske är klasskillnaderna lite större nu och hoppet lite mindre. Men knark fanns då som nu om ni undrar, jag har åtminstone en släkting som blandmissbrukat och pundat och gud vet allt. Ingen tar någon direkt notis om mig när jag trampar min tidiga barndoms stigar, jag är bara en snubbe som passerar, so what. Hiphopen dånar från skolgården och en gigantisk mural täcker en vägg. Pekar i huvudet ut var konsum och förskolan låg och det långa huset som nu är rivet. Verkligheten är tusen mil från myten om no go-areas och skjutningar. Här är mest tyst på lördag em. T skriver och frågar hur jag har det. Jag svarar att det är hur fint som helst. Hon frågar om barndomsminnen och jag säger att det var väl bra. Det skulle dröja innan jag började sticka ut. Det var grundskoletiden som var pest, men då hade vi redan flyttat vidare. Över älven till finare kvarter. Jag går upp mot Svarte Mosse och kan minnas smaken av Triumfglass' ananaspinne och lukten av brand och hur brandslangarna ringlade sig som ormar inne på Solväder. I en ateljélägenhet bodde Bengt Anderberg och hans fru. Så coolt att det satsades på att få kulturarbetare att flytta till förorten. Tvärs över gården bodde Bertil som krigat i Kongo för FN, eller vad det nu var han kämpade för. I nästa port bodde Toni, som först var taskig och sen skjutsade mig på cykeln. Han var jugge, som vi sa då. Men jag känner varken nostalgi eller tacksamhet för att vi flyttade, det bara är eller var. Skulle gärna jobba här om jag bodde i Göteborg. Men det gör jag ju inte. Livet går vidare. Min yngste sitter på tåget till Lund och jag tänker ta ett glas vin i syrrans lägenhet när jag kommer dit igen. Kunde det bara sluta regna så vore det mesta perfekt. 

Vykort från en gågata i en mellansvensk stad.

Nere på gågatan sjunger en lokal förmåga "I will survive" till dåligt mixat komp och i en ljudanläggning som hört sina bästa dagar. Det hörs in till oss i rummet på andra våningen på hotell Bele. Jag ligger och läser och sonen youtubar eller vad han nu gör. Vi är i Trollhättan. Sångerskan fortsätter med fler låtar och det är en setlist inspirerad av P4, det är en gågata i en mellanstor svensk stad på alla vis. Det är något särskilt med Trollhättan. Sonen som är SAAB-entusiast går med mig längs den långa Kungsgatan ner till muséet. Det är lite sorgligt att se hur all samlad kunskap i bilbyggande gått till spillo. SAAB:s klassiska logga är mycket vacker. Storyn om SAAB är historien av efterkrigssverige och om design och hårt arbete. Sen tar jag över och vi går till slussarna och fallen. Vi pratar och pratar, min unge är vuxen eller nästan-vuxen och vart ska han ta vägen, hur väljer han sitt liv? 

Hos sina ungar ser en drag som en både vill och inte vill känna igen sig i. Men jag försöker mötamed varsam hand, bekräfta, ibland markera, men alltid visa kärlek, det blir vi liksom aldrig för vuxna för. På hotellet: retrokaffekoppar och affischer i trapphuset med gamla SAAB:ar. 

Nostalgi är ingen väg framåt. På rummet spelar sonen hiphop. Ingen mossa växer på en rullande sten, tänker jag. I morgon drar vi till Gbg.