29 november 2019

Mormor 111.

Vid ett tillfälle frågade jag mormor om vad som egentligen hände med morfar. Hon svarade som det var, att fartyget han jobbade på sänktes av en tysk torped. Sen sa hon att hon inte ville prata mer om det och det respekterade jag. Så var det ämnet ur världen och förblev så i ett antal år. Mormor finns i mitt bakhuvud när jag jobbar med att utmana normer. Idag hade det varit en axelryckning kring att det bodde en ensamstående ogift mamma på Stora Badhusgatan 28A. Vi har kommit en bit på väg. Det är bra, men det räcker inte och det är dessutom en backlash av guds nåde på gång. Jag funderar på vad hon skulle säga om att en man född 1979 vill återvända till en Sverige han känner igen från förr. Det var ett Sverige där min mamma fick växa upp med hotet om att bli omhändertagen bara för att mormor var ensamstående, ett Sverige där mormors äldsta levande barnbarnsbarn skulle placerats på institution i tonåren och varit kvar där ännu. Mormor skulle nog inte förstått det där. Hon var inte någon politisk person, men hon såg hur Sverige blev bättre och bättre. När mina föräldrar 1959 flyttade ihop utan att vara gifta så sa hon att det var bra, för en känner inte någon förrän en ätit frukost ihop. Det fanns en progressivitet hos mormor, med tidens mått, som inte var bildad eller chic, utan bara självklar. Hon skulle skakat på huvudet åt ebbor och jimmisar och undrat vad som farit i huvudet på ungdomen. Jag älskade min mormor. Hon var välfärdssamhället i min tidiga barndom. Hon var världens genom tiderna snällaste människa. Utan henne hade jag bokstavligt talat aldrig suttit här. Utan henne och många andras lågmälda arbete skulle det inte finnas något för blåa och bruna att riva ner. Idag skulle hon fyllt 111, men ingen blir så gammal. Ingen minns, men många tror sig veta.

24 november 2019

Årets julklapp: en moralisk pekpinne

Jo, jag vet att det är mycket finare att umgås irl med människor. Nätet är för incels och andra förlorare. Ändå är det så viktigt för alla vinnare att insta ut sin lyckade tillvaro, sina spännande resor, champagnen och träningspassen med kärleken, de kulinariska sensationerna och de vackra barnen. Nätet är fel. Du borde läsa en bok istället. Och om årets julklapp ändå var en bok eller en tågresa, så skulle jag sympatisera med det. Nu ska det istället tryckas till. Kanske inser handelns utredningsinstitut som utser årets julklapp att böcker och resor kanske får folk att tvivla på prylars välsignelse, ty dessa två är väl så subversiva som nätet.
För mig är telefonen en räddningsplanka. När jag inte orkar gå på festen jag var bjuden till, inte heller hör av mig till vännen som jag tänkte gå ut med, så kan jag i alla fall vara lite demi-social. Snälla lyckade människor, låt mig finnas. Tvinga inte på mig en mobillåda. 

22 november 2019

Ditt livs kärlek

Satt en dag och pratade med en vän som jag hade då. Vi kan kalla henne D, för det var första bokstaven i hennes förnamn. Hon hävdade att det fanns en eneste en i varje människas liv och den skulle en hitta. En signifikant annan, som väntade på just dig. Det hade hon gjort, ville hon mena. Jag ville inte regna på hennes parad, men ändå påstod jag motsatsen. Den finns säkert tio tusen människor bara i Sverige som du kan leva i hygglig tvåsamhet med, menade jag, även efter att förälskelsen har lagt sig, om det nu är det du suktar efter och det är vi ju fostrade att göra. Vidare påstod jag att den du kanske önskar och tycker dig passa med när du är 18, inte är den du passar med ett antal år senare. Om du ens ska vara tvåsam i gängse mening, det finns rimligen invändningar mot den normen som är relevanta för en del av oss. Med den utgångspunkten skulle jag kunna benämna mitt livs kärlek so far: Annika, Malin och Sara, för att för enkelhets skull nämna dem jag bott med. Det kan finnas andra vars eld flammat väl så högt, men vi kan lämna det därhän. Det finns också detta med att mitt hjärta möjligen varit på ett annat ställe än min kropp emellanåt och då är det väl det som räknas, tänker jag. Själens otrohet, om en nu lovat någon annan människa exklusivitet i ett svagt ögonblick, är så väldigt mycket mer än impulser som placerar ens kropp på platser en inte från början tänkt sig. En kan lova så jävla mycket. Tror vi ska vara försiktiga med det. Folk har en tendens att ta det där på allvar. En dag vid en sjö i Schweiz fick jag ett löfte om att jag alltid skulle vara någons vän och förtrogne. Det föll en sten från mitt bröst vill jag minnas. All in vain, för idag, denna natt, är den personen inte min vän, knappt ens bekant längre. Vad hen gör nu har jag ingen aning om. Det senaste jag såg var väl riggade instagrambilder om hens fantastiskt lyckliga liv med kulinariska sensationer och strukturerad träning. Allrid övertygar det någon. Annars är det nog så att vi tar för stora ord i våra munnar, blir väl grandiosa i ögonblicket när vi talar.
However, ditt livs kärlek är inte någon annan människa. De är som sagt utbytbara. Försök däremot att byta ut dig själv, så ska du se hur det går. Du är dina val och handlingar som du måste leva med. Din själ, fjättrad i en kropp som du för det mesta är missnöjd med och försöker korrigera på olika sätt. Men, vet du, det går att välja om och göra nytt, för gjort är gjort och historia. Gör det istället för att söka förlåtelse. Tusen är de saker jag omvärderat. Det vore en skam om jag inte gjort det. Jag har genom livet varit för socialism, emot EU och emot sionismen, för att bara nämna några saker, som närmat är genant att medge. I kortare eller längre perioder, men ändå. Jag har ändrat mig. Inget konstigt med det. Därmed har jag nog svarat på frågan vännen Rasmus ställde på Facebook. Livet går vidare, du lever så länge du lär dig, typ. Värderingar förändras med dig. Alla är utvecklingsbara, men den enda jag kan ändra är mig själv. 
Ja, det är mig själv jag ska se i spegeln och vars kärlek jag måste förtjäna. Det sliter jag med. Hon som en dag skrev ett mail till mig, som så vältajmat kom i min box samma dag som jag typ lämnade den tyngre partipolitiken och påstod att jag led av narcissistisk personlighetsstörning hade för sig att jag visst redan lyckats med det där. Att jag liksom såg andra som bihang som liksom skulle förtjäna mig. Men det jag varit upptagen med är snarare skuld och känslan av att inte duga. Men det får vara färdigt med det. Du är ditt livs partner. Jag är min. Försök att stå ut med det, så ska jag. Välj och välj om. Formulera dig, gör saker. 

19 november 2019

Till oss som fostrar pojkar #internationellamansdagen

 Vet inte hur bra jag varit som fostrare. På mina axlar sitter en domare, hårdare än min lumparkompis Anders Frisk någonsin var på fotbollsplanen. Jag minns mest de gånger jag tappade det eller inte var där. Så funkar det och så måste det funka. Normen ska vara närvaro och att en gör saker med och för sina ungar. Men mina söner pratar i alla fall. De kan formulera tankar och känslor i ord. Jag tror att det är en bra början. Sen har de såklart svajat ibland. Någon har kanske varit för tuff och någon för vek för sitt bästa. Mansrollen har sina poänger, idealet att stå upp för sig och de en älskar och bryr sig om, men baksidan är så jävla svart. Känslokyla och ordknapphet är dåligt. Svartsjuka, tron att en äger en annan människa, allt jävla rör du så dör du och gud vet allt nonsens som finns där ute. Lusten att spöa någon som tycker annorlunda eller hejar på ett annat fotbollslag. Herregud. Vad fan är det för fel på folk?
Mina ungar blir i alla fall inga incels som sitter på din kammare och hatar på nätet i frustration över att inte få ligga. Jo, men de blev bra. De har fina mammor. Annars tycker jag nog att fostran av pojkar både hemma hos folk och bland oss som har betalt för det är väl slappt och sterotypt. De tilltalas med enkla kommandoord, men hjälps som bebisar tills de börjar skolan. Då jävlar ska de vara tuffa. Sen kommer heteronorm och traditionell tvåsamhet och det där med att äga och kontrollera en kvinna. Och att lyckas med stort L. 
Så kan vi ju inte ha det. Behovet av fysisk styrka minskar för varje dag, färre och färre kvinnor önskar bli satta på pedistal eller att "bli behandlade som en kvinna", men däremot: ord, nyanser, att andas lugnt, det är för framtiden. De som går igång på det kan gärna spela dom och sub, men det är på lek och inte livet. Kom igen nu, för fan. Ändra på det där. Snubbar, ta föräldraledigt. Läs böcker, både för er själva och ungarna, säg att ni älskar era söner. Krama dem en gång för mycket och gråt så att alla ser det

08 november 2019

89/11/9

I februari 1989 vann jag en tävling som tidningen Arbetet arrangerade. Första pris var en resa till New York och vi fick vänta länge innan i kom iväg. Månader. Mer än ett halvår. På Svävarterminalen i Malmö hamn var klockan 12 när vi for iväg och dagens datum var den nionde november 1989. När SAS-planet Thyra Viking landade på Newark international var klockan 15.00 lokal tid. I Berlin var presskonferensen redan över, centralkommittens presstalesman hade med darrande röst sagt att de nya utresereglerna skulle börja gälla "sofort". Kommunismen var död, men det hade vi ingen aning om. Vi promenerade ner mot Times Square, som var fjärran från det tivoli det nu är, det var sunkigt och fullt med porrbutiker och drogförsäljning. Vi tog en burgare på en diner. Servitrisen undrade var vi kom ifrån och vi svarade "Sweden", men då hade hon redan gått till nästa bord för att ta upp beställningar. Och i hissen på hotellet såg jag mig i spegeln. Långhårig var jag, stora lockar och mina kinder var lena och jag tänkte på min lilla dotter därhemma. Sen vaknade vi till rubriker. THE BERLIN WALL CRUMBLES, skrek Post och Times sa ungefär samma sak, fast med mindre bokstäver. New Yorkborna gick på sina slitna streets och avenues och undrade om deras system och land vunnit nu. Jag gick ut ensam tidigt på morgonen och det låg folk i pappkartonger vid nedgångarna till subwayen och i Central park. Saker var inte entydiga. Ett hus inte långt från hotellet hette Trump tower. Det var nån slags obskyr fastighetsmagnat som låtit bygga det. Längst upp på Manhattan låg Harlem, men dit vågade ingen turist åka. Det var några sköna dagar i New York. Utsikten från World trade center var fantastisk.
När jag kom tillbaka till Sverige gick jag in till centralen och bokade en ny biljett, denna gång till Berlin. Alla en kände åkte ner och hamrade på muren och ibland lackade den sysslolösa DDR-militären ur och tog stämjärn och hammare från folk, men för det mesta struntade de i vilket. Allt var ändå vunnet och förlorat. Jag drack öl ur stora sejdlar och det var liberalismens totalseger och alla prognosmakares polarnatt. Vänsterfolk försökte sig på tanken att tro att DDR skulle välja någon slags mjukiskommunism, men de ville ha Mercedes-Benz och Currywurst, de var inte finare än andra.
Trettio år senare har jag fått något skit i ögat. Fredagens aktivitet är inställd och jag har lånat några böcker och köpt choklad. Jag ser mig i spegeln i en annan hiss, den hemma i huset där jag bor. Mitt hår är sex centimeter kort, mitt ansikte bär en viss patina och min lilla dotter är vuxen, precis som hennes tre yngre bröder. Jag har haft en svacka i livet, men är tillbaka. Liberalismen hade visst inte vunnit ändå. Ingen vann, men många förlorade. Världen har snurrat i samma takt som alltid och det regn som föll på mig första kvällen i New York är samma vatten som fanns på dinosauriernas tid och samma vatten som i min kran hemma på Möllan. Ekologin är det som sätter ramar och skapar system. Det ordnar sig. 

05 november 2019

Lågaffektivt är högeffektivt

I flödet och bruset hör jag att den blåbruna flodvågen nu trängt in i pedagogik och barnuppfostran. Nu ska det inte längre fostras och läras lågaffektivt, nu ska det åter igen sättas hårda gränser och pekas yt syndabockar som ska lämna sammanhanget. Det tar på mig på ett väldigt personligt, privat plan. Jag har setts på flera håll och kanter i det sammanhanget. Som vuxen har jag ibland tappat fattningen, både på jobbet och med mina egna barn. Ur frustration har det mytomspunna så kallade törnbladska temperamentet dykt upp. Jag förbannar det inte bara, utan har faktiskt vidtagit mått och steg för att befria mig från släktens sigill. Där min farsa hade andra människor som krockkudde och bromskloss har jag bara mig själv och jag har sett till att förändras. Det duger inte att stå och skrika på folk. Det är dessutom djupt ineffektivt som uppfostringsmetod eller som metod att övertyga någon. Det jag fått utstå ska inte vandra vidare till en ny generation eller drabba andra på min väg. Det lovar jag. Det är en insikt en måste komma till. Det är förstås ingen skam att bli förbannad emellanåt. Tvärtom. Det vore märkligt annars. En ska stå upp för saker. Men en måste reflektera och våga backa och ändra sig. Det går inte att vara lättkränkt och ta allt personligt, men det innebär inte att en ska vara slapp. Jag kan konfrontera barn och vuxna med de ord de använder och de handlingar de begår. Alla har ett personligt ansvar för det de gör, den saken går som en röd tröd hos mig. Det är kanske inte ditt fel att du hamnat där du är, men det är ditt ansvar att ta dig därifrån och att vara juste mot andra. Du ska göra det som ska göras. Men handlingar i affekt är sällan bra. Låt din röst höras i samtal istället. Och skyll aldrig ifrån dig. Lågaffektivt är högeffektivt.

03 november 2019

Malmö är inte Skåne

Malmö är en stad för respektlösa doers som förändrar världen i handling. Det är här den svenska arbetarrörelsen föddes och här påverkade Miljöpartiet mer än på de flesta ställen där vi varit med och styrt. Än idag kan MP få skit för beslut, trots att stan nu styrs av S och L. Förutom under några efterblivna år i skiftet 70/80, så har det alltid varit Sveriges roligaste stad att leva i, skulle jag gissa. Att bo i Lund är som att bo på biblioteket , att bo i Göteborg är att bo i ängslighetens museum där hamnkranar som aldrig kommer att användas mer är jätteviktiga att bevara, medan moderna system för kollektivtrafik motarbetas. I Stockholm bor den formella makten och stan har mycket medvetet lyckats tömma sitt centrum på roliga människor, eftersom det kostar för mycket för vanligt folk att bo mitt i stan. Här finns det Göteborg och Stockholm saknar. Min stadsdel Möllan har ingen motsvarighet någon annanstans i landet. Här bor hipsters och skummisar, vänsterfolk och troende muslimer. Här finns kinesiska affärer där jag inte känner igen hälften av varorna och stöl-ställen och grillhak. Den stora bockkranen såldes när den inte behövdes längre och istället byggdes ett på alla sätt skruvat hus. Allt är nära här, rika och fattiga bor nära varandra, om än på sitt sätt i olika världar. Men vad ni än tror, så ligger Malmö inte i Skåne. Vårt ansikte är vänt mot havet och inte mot åkrar och inskränkthet. Skåne är det som finns runt omkring, den sorgliga jakten på identitet och sammanhang som gjort det en gång koloniserade och brutalt försvenskade landskapet till det dåligt maskerade nazistpartiets hemmabas. Resten av landet skakar på huvudet. När ett skånskt fotbollslag spelar norr om Hallandsås, så är det standard att motståndarsupportrarna ropar ramsor om att Skåne borde skänkas till Danmark. Medan folk i Sjöbo och Svedala ylar högt, som inavlade vargar i värmländska skogar, om hur supersvenska de är.
Och såklart inte alla. Och såklart inte alltid. Några av mina finaste vänner bor på otippade ställen i myllan. De finns, precis som det finns rötägg i Malmö. Men för att påvisa något behöver jag generalisera en smula. Nu läser jag och hör om att människor i Malmö skulle vara så oerhörd rädda för att bli skjutna eller sprängda i luften. Det där tror jag inte på. Malmöborna är inga räddharar. Ingen av oss gillar våld, eller i varje fall få, men vi vet att det är gangsters som skjuter varandra och inte några Hamasmissiler som dimper ner lite var som helst. Vi kommer att gå upp i morgon och cykla till jobbet som vanligt. Vi kommer att äta falafel och dricka kaffe och se Mikael Wiehe och Fredrik Gertten gå förbi utan att bry oss. Vi gör det vi ska göra. Vi tog på oss att vara pendlingskommun till Danmark och en stor mottagare av flyktingar. För det får ni andra betala oss fem miljarder om året. En fair deal. Vi får nära till Danmark och billig falafel och flyktingarna slipper bo bland hillbillies eller i sorgliga bergslagkommuner där incels går och väntar på att bruket ska öppna igen. Denna stad är som en människa, den har hjärta, den har själ. Men Malmö är inte Skåne.