Män som hatar Håkan

I början av augusti 2005 kom kvinnan som jag då dejtade och hämtade mig på mitt after work där jag var med arbetskamraterna på Uteförskolan Stock och Sten och tog mig till Stortorget. Det var malmöfestival och den stora scenen fylldes upp av en ganska liten man. Så såg jag Håkan Hellström för första gången. Och augustimånen lyste över tusentals samlade människor som jublade och den lille mannen med de stora orden och det feta soundet. "Han är Sveriges Springsteen", tänkte jag, han får dit dem som vill ha party och de som lyssnar på texter. "Och så är han gaisare", tänkte jag vidare.

Sen har jag följt honom och sett hur han utvecklats och möjligen även peakat, för större än fyra utsålda Ullevi blir en väl inte om en sjunger på svenska. Möjligen även peakat konstnärligt, det återstår att se. Om någon har ytterligare kaniner i hatten, så är det han.

Alla gillar ju inte Håkan Hellström, inget konstigt med det. Inte ens han är för alla.

Men det som är särskilt med antipatierna mot HH är att det är så många män som avskyr honom så innerligt. På allvar har han fått kritik för att han inte är "tillräckligt politisk". Som om konstens uppgift vore att bli en megafon åt rörelser av olika slag. Men, nej, liksom. Andra undrar lite sådär varför han sjunger om att ramla på Masthuggstorget eller vänta på kranen på Stigbergsliden och inte om hur det är ha ha en SUV och en sexa i Haga. Skulle vilja höra samma kritik mot Springsteen; när var han amerikansk arbetarklass egentligen? Svar" längesen, han var miljonär (i dollar) redan vid 26. 

Men det vanliga är inte den mer sakliga, om än långsökta, kritiken, utan något som mer ser ut som svartsjuka. Lite incel-aktigt, nästan. Missunnsamt som fan. Och det är män och åter män som bryr sig väldigt mycket om någon de ogillar så. Det flödar av vitsar och memes. Samma män som kan jubla åt Springsteen och de andra amerikanska hjältarna blir som barn när det kommer till Håkan. "Han kan ju inte sjunga!" Nej, det kan inte Dylan heller. Och han fick nobelpriset. Det är svårt för mig att fatta riktiga mäns vrede mot Håkan, men så har ju jag också feminina händer, efter vad det sägs. Håkan själv säger inget om saken. Men så är han ju gaisare också. Saker kan alltid bli värre än nu. För övrigt tycker jag att Centern borde in i regeringen, om deras röster behövs för att få majoritet mot de brunblåa. Inte för att jag gillar dem, tvärtom. För att de inte ska komma undan sitt ansvar. För övrigt kommer det aldrig att vara över för mig.

Nils och jag gick åt var sitt håll

Läser på Twitter att Nils nu också lämnat MP. Men hans väg är den motsatta mot min. Han har blivit centerpartist, av allt en kan bli här i världen. Centern är i själva regeringsfrågan det enda anständiga borgeliga partiet. De vill inte samarbeta med människor som till helt nyligen var brunskjortor och kanske fortfarande är det lite i smyg. Men C är ett borgerligt parti ändå och såna vill jag ha så lite att göra med som möjligt. Bara detta att inte vilja samarbeta med SD räcker inte. Det borde vara självklart för varje demokrat.

Centern vill sänka skatter ännu mer, ta bort strandskyddet, hugga ner värdefull skog och jaga utrotningshotade djur. De är fulla av liberalt valfrihetstrams och naiva när det gäller religiösa friskolor. Det är ingen lätt match att gå att förhandla med dem. Men vi har inget val, vi sossar.

Fast minnet för mig nu tillbaka till en dag när Nils och jag var nere på ett fullsmockat Möllevångstorget efter en kippavandring och till sist skulle han tala, för då var han kommunalråd. Och han var inte blyg för att kritisera samarbetspartner som uttryckt sig antisemitistiskt och det muttrades i leden, både från borgare som tyckte att det var konstigt att en miljöpartist av alla sa som det var och från vänsterfolk som då blev kritiserade. Han var modig, Nils och jag var stolt över att vara med i samma parti som honom. Vi satte antisemitismen på den politiska dagordningen i Malmö. Vi var rätt lika i mycket. Ibland gick vi över gränsen för det lämpliga. C'est la vie. 

Senast vi sågs var nog på vårt sista kommunfullmäktigemöte. Tiden går och allt är förändrat. Två medaljer har jag som tack för lång och trogen tjänst i Malmöpolitiken och cykelbanor och annat mer diffust som minnen av mig. Jag hörde att han också ändrat relationsstatus som det heter

Att vi som var så överens om så mycket hittat hem till så olika platser säger troligen mer om det parti som vi var med i än om oss. Min vän som fortfarande är MP och som ser mig djupt in i ögonen placerar MP strax till vänster om S. Men sanningen är nog tyvärr att grönisarna försöker greppa om lite för mycket. Tar du på dig en kostym som är large när din kropp är small, så snubblar du och slår dig. Och ännu värre, byxorna åker av.

Men min vän försöker och det ska hon ha all heder av. Min analys kan ju vara fullständigt felaktig dessutom. Det har hänt förr.

Nils och jag gick från torget och sen från fullmäktige och jag försökte lite halvdant vara miljöpartist tills det inte gick längre. 

Och nu är Nils alltså centerpartist. 

Här hemma är det fredagskväll och jag dricker rödtjut och äter en fryspizza. I morgon väntar finbesök och mina fjärilar i magen har inte ett dugg med politik att göra. Kanske ska ta en fika med Nils endera dagen. Vi kan prata minnen och vara stolta över ett par tre saker. Sossar och centerpartister har ju snackat förr och lär göra det igen.