Tröjan från USA

 Tar en spegelselfie. Det intressantaste på den bilden är tröjan, mitt äldsta ännu existerande klädesplagg. Farsan köpte den i USA när han var där i något jobbrelaterat ärende. Jag var 14 år och tröjan och matchande byxor fick jag, plus en LP med Van Halen som jag bara lyssnade på en gång. Har aldrig gillat Van Halen, men det kunde ju inte han veta. En kan fundera på varför han köpte en tröja i XL, den lär ha suttit som en sopsäck på min taniga tonårskropp. Men den passar nu, om än nedfläckad och sliten. Jag delade vid 14 inte min fars entusiasm över USA, jag var på väg in i politik och punk och såg mig som en rebell. Men egentligen var jag en ensam mes som ingen förstod sig på och somliga föraktade och spöade upp. Så såg min tidiga ungdom ut, denna glädjefyllda tid som så många drömmer sig tillbaka till. Och alla dessa decennier senare är jag lika obegriplig som då. Sitter hemma och summerar mig här och nu. Försöker förstå, men lyckas inget vidare. Det är som om allt jag rör vid blir gödsel, som kung Midas fast tvärtom. Dålig förälder, dålig son och syskon, för att inte nämna hur jag varit som partner: utfallet talar välartikulerat om misslyckanden. Och jobbet som jag tyckte att jag var bra på, det verkar inte så lyckat det heller. Jag ringer upp vårdcentralen. De ska återkomma klockan 15.52, men om jag är döende så kan jag ringa 112. Jag är inte döende, mest trött och besviken på mig själv, ensam, oälskad, uttråkad och trött igen. Kanske blir jag skickad till terapi för att lära mig att det inte är så pissigt ändå. Kanske går det bra. Tills nästa gång. Min syster ringer och säger att jag ska tona ner världssamvetet. Min vän säger: "tänk på dig själv nu". Tycker det är outhärdligt att vända sig inåt. Jag är en som gör världen till en lite bättre plats. Annars är jag ingenting. 

Min gamla tröja är mjuk och skön. Ful, men mjuk och skön. Den passar ännu.

Brev från fjärde våningen

 Oktobers bild i min väggkalender är en spårvagn av typen M23 som kör på Stampgatan österut. Fattighusån ligger stilla. Det är en fin bild. En liksom hör vagnens vinande ljud och känner oktobers blåst mot kinderna. Det är en kall tid vi lever i, sjöng Kim Larsen. Ulf Lundell säger att du måste genom vintern om du vill se sommaren igen. Det finns hur jävla många floskler som helst som går ut på att du ska finna dig i din situation, för belöningen kommer en dag. Hela religioner har konstruerats med den idén som bakgrund. Men jag vet inte om jag orkar. Motgångarna är så jävla många och bekräftelserna så få. Det känns som om vart jag än går så går jag dit på fel trottoar, vem jag än pratar med så blir det miscommunication. Jag står inte ut med mig själv och hittar ingen väg hem. Det är väl i såna här lägen som folk blir frälsta, men jag ber till Gud om att få slippa det, för att svepas med i något är ingen lösning på något. Och jag kallas till ett möte. De vill mig väl, förstås. Alla vill ju alltid det. Men det räcker inte. Sen stannar jag hemma, fast jag hatar det. Det finns inte nog med böcker, TV-serier eller playlists för att fylla en dag. Arbetsmoralen, född i göteborgsk arbetarklass hänger över mig. Jag blir aldrig en medelklassig basinkomstförespråkare. Du ska göra en skillnad, annars kan det fan vara, det här livet. Går mot bättre vetande in på Tinder. Alla söker någon som är trygg i sig själv och som kan få dem att skratta. Jag raderar appen. Visst kan jag få dig att skratta. Det är en del av mitt göteborgska DNA. Men du kommer att få mig att gråta och det vill jag inte. Jag tittar ut genom fönstret och en grävskopa står mitt på gården. En vuxen och ett litet barn i röda kläder leker tafatt. I övrigt är det skymning och tystnad. 

Utvald

 Klockan fyra på morgonen i mitten på oktober. Jag är vaken och det är tredje natten i följd som jag är det. Denna gången ändå med mer lugn i kroppen än annars. Det är lördag, om jag somnar om vid sju, så får jag sova hur länge jag vill sen. Det är ingen katastrof. Får ett mail om att jag är utvald. Skickar jag bara mina kontouppgifter, så får jag inte mindre än en miljon dollar. Det känns fint. Utvald, som i "vem de utvalda ska bränna nästa gång", som Afzelius sjöng lite tanklöst, utan att fatta det antisemitiska budskapet. Ja, jag är utvald att gå genom världen på mitt sätt. Utanförskapet är det enda som varit konstant i mitt liv. Skickar en Cohenlåt till någon, en bekant bara, såna finns även i de tystaste av timmar.  Människor är intressanta, ensamheten kan vara outhärdlig, men ett liv med fel person är ännu värre och jag är lika utanför när jag är med någon som annars. De senaste månaderna har jag haft svårare att omfamna utvaldheten än annars, cirklarna har varit rubbade, vi går inte in på varför, natten har tusen ögon och det är vad det är med det. För övrigt tror jag inte att den minimala svenska slavhandeln har ett dugg med afrofobin i Sverige att göra. Svenskar är inte värre rasister än andra. Min pappas morfar var en fattig unge som auktionerades bort. Sorry, men det är även här klass som trumfar allt annat. Men rasism finns ändå. Farsan berättade hur han och andra som gick på Afrika på femtiotalet föll in i det. Men han reflekterade över saken och ändrade sig. Jag höll ett tal en gång på torget där jag önskade alla människor samma privilegier som jag har. Utvaldheten att på det viset vara norm. Privilegiet i att inte behöva bli sedd. Att gå för sig själv vid sidan av.

Emma-Lina, helkoptern och gangstrarna

Cyklar igenom mitt område på väg hem från jobbet. Tröttare än trött, utmattningen hänger som en fallbila över mig. Vid Folkets park står en dealare och väntar och lite längre fram ser jag in i den tomma lokalen där en av de där restaurangerna med medarbetare sovandes i källaren låg. Korsar Ystadsgatan med risk för livet. Audis och BMW:s passerar i hög fart.

Jag önskar att Emma-Lina Johansson, det vänsterpartistiska kommunalrådet, hade rätt i att det är polishelkopterns surrande ljud och polisers ibland tveksamma beteende som gör att folk flyttar från Möllan, om de nu gör det. Kanske är det så för den som tillbringar sin tid med teoretiska resonemang på Stadshusets sjunde våning. Men för oss som sliter med vanliga jobb och har ungar som farit illa ser det annorlunda ut. En disclaimer - jag vet inte mycket om polisarbete. Jag kan också undra varför helikoptern är uppe och snurrar så mycket. Men klokare människor än jag har bestämt det. Jag får lita på dem. Och jag skulle förstås också hellre se ett samhälle byggt på solidaritet än ett där polisen ständigt syns och det är klart att ökade klasskillnader spär på oron. Jag jobbar för det på mitt sätt. Men det är knarklangarna i hörnen, den överjävliga trafiken och kriminaliteten som drar en del härifrån, inte polisen. Det är slavliknande arbetsförhållanden på vissa restauranger, vittnen som skräms till tystnad, cyklar som stjäls och vapen i omlopp som gör att jag faktiskt står ut med att bli kollad av polisen lite då och då och med ljudet av helikopterns surrande ljud. Alla är inte kommunalråd. Alla har inte mysiga innegårdar med elektriska lås som håller buset ute. De flesta brottsoffer är de fattiga satar som vi borde bry oss mer om. Antingen styr gangstrarna eller så gör vi det tillsammans. Lag och ordning är en vänsterfråga. 

Till Rosengård och hem igen

Promenerar till Rosengård och hem igen. Det är dagen efter kvällen före, inte någon baksmälla på riktigt, mera att känslan av ensamhet förstärks när en vet vad gemenskap är. Jag önskar att jag vore förälskad en sista gång. Jag önskar att jag kunde glädjas åt att mitt ex verkar ha hittat någon att flytta ihop med, önskar att jag inte vore missunnsam, men det är jag. Det skulle vara jag som hade någon som ville flytta ihop med mig, men det har jag inte och dessutom vill jag inte flytta ihop med någon. Det är krångligt inne i den här skallen. De som kommit i min väg de senaste åren har jag vänligt men tydligt avvisat, utom två som tydligt inte ville ha mig. Nu får det ringa på dörren om det ska hända och det gör det inte. 

På uteserveringarna och på fiket inne på Rosengårds centrum är det män och åter män. De pratar i grupp på språk som jag inte fattar och dricker kaffe ur små koppar och äter baklava. This is a man´s world. Sen går jag in på biblioteket, lämnar och lånar och går hemåt igen. Funderar på om det finns någon av de ledande kvinnorna i partiet som ännu inte anmält sig som språkrörskandidater, förutom den som så tydligt deklararat att hon inte vill. För min del hade vi kunnat skippa det töntiga språkrörssystemet och valt en skarp och tydlig person till partiledare istället. Språkrörssystemet var kanske värt att pröva när det var åttiotal, men nu har tiden gått ifrån det. På de typ tio första platserna i kön till partiledarposten skulle det stå kvinnor. De är de skarpaste knivarna i vårt parti. 

Nere vid ingången till Södervärnsgatan 3A står en katt och jamar. Jag släpper in den och den försvinner snabbt uppför trapporna.