31 december 2005

Årets sista

Ser att jag gjort två årsplaneringar för nästa år. Det säger väl det som behöver sägas om året som varit. Berg och dalbana är nog tyvärr bara första bokstaven i förnamnet på 05.

Nedräkning, sort of och ny början.

Lägger separationen och alltför mycket alltför snabbt i ryggsäckens nedre fack och drar åt dragkedjan och sätter lås på. Där får det vara.
Jag vet att jag har det med, men jag behöver inte ta fram det till beskådan hela tiden.
Jag har sprungit det loppet nu och fått medalj, T-shirt och skavsår.

Fattar inga stora beslut angående nästa år, inte än. jo, jag ska springa dom där loppen. Jag ska börja jobba igen. Jag ska på ett eller annat sätt delta i valet, om dom vill ha mig vill säga (kan man ju inte vara säker på).

Jag skall baka mer och laga godare mat.

Någon får gärna runda hörnet och komma hit, men inget allvar nu, hellre drömmar. Verkliga förhållanden är så verkliga , så det får vänta.

Gärna fred på jorden också om det går att fixa.

kvinna och man

På förekommen anledning undrar jag verkligen om män och kvinnor kan umgås på tu man hand, utan barn eller släktskap eller förenings- yrkesrelationer, utan att frågan om ett eventuellt förhållande hamnar på dagordningen. Jag kan lugnt säga att det är min önskan.
Som en vän säger: det är vad människan har innaför pannbenet som är viktigt, inte vad h*n har innanför byxan (Tack milou, för lånet).
Ska man missa alla rara och smarta kvinnor som man inte vill vara ihop med?
Hoppas inte det, vägrar det.

30 december 2005

Tage

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage D.
Kan nog inte citeras för många gånger.
Idag har jag åkt pulka och kastat snöboll med en annan (liten) Tage.
Det goda livet finns.
Varför tvivlar jag på det?

Bättre nu

Det är lätt att få kontakt med människor via nätet. Klick, så är det nån där, men tyvärr, klick, så kan han/hon vara borta. Även om man tycker att man lär känna någons tankar genom dennes skrivna ord, så är det först när det akompanjeras med tonfall, ögon och hållning, som det blir till något riktigt.

Detta var dagens förnumstiga kommentar.

Att mitt dåligtmående börjat släppa märks genom en tilltagande rastlöshet. Jag vill göra något, inte bara sitta här. Sen är det några frågor som fått sitt svar och det vallar också skidorna till en del.

Det är bättre nu.

27 december 2005

Texten försvann


Just när jag hade skrivit en skitsmart text om möten och avsked, så hände nånting, så att allting bara försvann.

Kul, va?

Det jag skrev om var en fras som jag hakat upp mig på som handlar om att "när tankar formuleras i ord, så händer nånting". Så enkelt och självklart, egentligen. Ord kan förlösa och bli till en katalysator för en rent kemiskt process.

Precis som snön tycks vara för mig, just idag.

Skall läsa Virginia Woolf till bokcirkeln. I morgon ska jag gå upp klockan sju och tvätta. Vardagen är här igen.

Snart är det nyår och jag har inget planerat för första gången i världshistorien.

Förslag, nån?

Är det ändå inte lite upphaussat med komplicerad mat och oerhörda kläder till nyår?

Eller är det jag som är tråkig?

25 december 2005

Nästa år.

Ok, nu börjar det. Läste att de flesta överdriver sin förmåga att klara saker på en vecka, men underskattar sin förmåga att klara saker på ett år. Så här kommer ett program för tiden framöver (som jag ber att få revidera efterhand). Jag skall (håll i er) på kort sikt komma ut ur depressionen och sköta min träning bra. På medellång sikt byta arbete och på lång sikt (mot slutet av året) springa marathon under fyra timmar och göra ett gott bidrag i valrörelsen i höst.
Sen har jag några hemliga målsättningar också.

24 december 2005

It ain´t me babe

I någons sinne tillskrivs jag allt det där goda som varje människa vill vara: den som öppnar ögon, fönster, dörrar och ställer saker och ting tillrätta. Men det där är inte jag. Jag skulle vara aldrig så nöjd om jag bara fick lite julefrid med mig själv. Men ångesten börjar köra runt så fort jag förväntas vara någon särskild. Livet är inte slut, det tar inte slut på länge än, så jag har nog tid att bli hyggligt bra och nöjd med mig själv. Men just nu: förvänta er inget stort av mig. It ain´t me babe, it ain´t me you´re looking for, som Dylan sjunger.

22 december 2005

Nu har vi i alla fall varit ute ute en sväng. Julhandeln tycks vara på väg mot ett crescendo. På gräsmattan i Rörsjöparken sparkade vi boll och aktade oss för hundskit. Inga andra barn var där.
Det är en av Centrums bästa lekplatser, men där är oftast tomt. Plaskdammen låg öde, men en och annan pundare höll till borta vid buskarna. Parken var lika tom som Värnhemstorget var livligt.
Bjöd ungarna på lunch på Burger King. jag är svag för junkfood. Tvärtemot det träningspräktiga jag som jag ibland låter dominera.
Hos mig finns både och.

Migrationsverkets personal jublar när asylsökande slängs ut. Det känns för mig som om Sveriges integrationspolitik och generositet mest är tomt prat. Skillnaden mot Danmark kanske ändå mest är ord; I Danmark säger myndigheter och politiker så som de egentligen tycker, medan alla i Sverige säger samma vackra ord, som kanske bara några få menar på riktigt.

21 december 2005

morsan kommer

Snart dags att dra ner till centralen och hämta morsan. Alla killarna är här och så förblir det till juldagen, då småkillarna skall hem till sin mor. När fjortisen åker har jag ingen riktig aning om. Jag kanske tjatar, men jag är stolt över att ha fixat i ordning här inne.

Däremot är jag lite förbryllad över att min kropp inte passar på att sova ut, när den får chansen. I morse behagade den vakna klockan halv fem. Halv fem! Jag både läste och satte mig här, men när jag var lagom trött igen så ringde väckarklockan och det var dags att gå upp och få iväg fjortisen till skolan.

Alla borde ha ljuset från en stjärna att följa, sa prästen vid skolavslutningen. Låter vackert, men betyder det att vi skall följa någon annan eller handlar det om en inre stjärna?

Följa någon annan stjärna har jag redan prövat. Det var inte så lyckat. Även om en lyste starkt och klart, så var det inte mitt ljus, utan någon annans. Det är inget för mig längre.

Idag vänder det, nu blir det ljusare på vår del av planeten.
Hopp!

20 december 2005

Heja Mikael!

Persbrandt gör rätt. Nånstans går gränsen.

19 december 2005

Som ni märker...

..så varade bloggstoppet inte så länge.
Helt plötsligt har jag börjat gilla att strosa omkring i julhandeln; köpa donuts på Gustav och tänka ut presenter till barnen. Jo, jag ifrågasätter rersursslöseriet lika mycket som förr, men det är kul med...folk och den här storstadsanonymiteten som jag skrev om innan.
Min vän och jag höll på i timmar för att hitta muttrar till mitt fula matbord. Först IKEA, sen bulltofta bygg och sen IKEA igen. Inte så mycket folk där trots att det var rea. Behöver ett datorbord också. Och nya kastruller.

Jag är inte så speciellt förtjust i barnbidragshöjningen, apropå det.
Det tycks som om den genomsnittlige barnfamiljen klarar sig bra utan.
Om de pengarna las på att minska grupperna i skolan, så kanske inte var fjärde unge skulle gå ut gymnasiet utan betyg. Kan man tycka.

Ett förslag angående trängselskatt och så där: att ett kort i kollektivtrafiken gäller för femton inpasseringar i centrum/månad. kanske nåt att driva här i Malmö

18 december 2005

Tystnad

Och sen när jag sagt det som jag gått och grunnat på, blir det liksom tyst inom mig. Var det verkligen så här jag ville ha det?

Jo, det var det, men ska det kännas så sorgligt, ska det?

Jag tror bloggen får vila en stund.

Vissa saker får jag klura ut i huvudet.

17 december 2005

Ensam i stan

Storstadens paradox är att man möter många människor, men att man ändå kan vara hur ensam som helst. Ja, jag sitter här ensam. Gick en lång tur ensam också, men mötte mina småpojkar och exet vid skolgården och inne i biblioteket stötte jag ihop med Torbjörn, som jag inte sett på åtta år. Vid triangeln hejade jag på Magnus och Lotta och deras barn. På Södra förstadsgatan piskade vinden mitt ansikte och det var underbart

Jag ska sitta, ligga och ta hand om mig idag och ikväll. Ett långt bad, en film kanske och så böckerna förstås.

Det är dags att börja fundera på vad och varthän.
Dags att skluta svamla och börja leva, jag vet.
Men just nu låter jag det bero.

15 december 2005

Torsdag morgon 08.25

Upptäcker nya silvriga hårstrån när jag kollar mig i spegeln.
Glenn Hysén den andre, typ, och det är inte precis en komplimang.
Vaknade klockan halv fem och läste slut min krystade deckare.
Idag ska jag lämna ungar i skolan och på dagis och sen cykla ända ut till Katrinetorp, där jag skall sitta på möte i den vackra konferenslokalen. Jag har sagt det förr; politiker ska inte ha det allt för tjusigt när dom betämmer hur andra ska ha det.
Ett sammanträdesrum i stadshuset hade dugt gott.
Och falafel till lunch.
Ikväll ska jag ta tåget till Ystad och hälsa på min vän.
Jag skall börja läsa boken om lycka som jag lånat på biblioteket.
Det känns som det kan vara tid för det nu.

14 december 2005

Resa

Läste en artikel av Isobel om resejournalistisk (nu skulle jag ha en länk här, men jag fattar inte hur man gör) och kunde inte annat än småle när jag såg Packat och Klarts reportage från indien. Om hur snälla alla var. Om hur vackert och exotiskt allting var. Om dofter och lukter (ja i ett land utan fungerande avfallshantering luktar det, det kommer man inte undan!) och hur Isabella Grybe ändå blev glad när hon kom till en strand full av turister...ja,ja.
Men reportaget från Polen var helt okej, men det träffade ju också rakt i hjärtat. Det bedagade Grand Hotel i Sopot, där vi bodde när sjuåringen var nyvädd. Stranden, piren och så in till stan, Gdansk med alla återuppbyggda hus och så Ulica Mariacka och bärnsten. Arbetarmonumentet och det nedlagda varvet som nu är museum. Dom kunde förstås sagt nåt om maten.
Bigos, Barszcz och pastecik. God korv och kass öl.
Folk tyckte att vi var galna som åkte dit med en sexveckorsunge (alla fattade inte att jag förstår lite polska), men han hade det bra.
Han fick ammas i smyg i parker och lite undanskymt; vi hade verkligen ingen ingen aning, men trodde nog att det inte var så accepterat där nere.
Det var en härlig resa i vårsolens glans.
Polen är ett av mina favvo-land alla kategorier.
Men det är inte så exotiskt och alla är verkligen inte snälla.
Där heller.

13 december 2005

Waldorf är så jävla tråkigt.

Läser om Waldorf i min facktidning. Inte salladen, inte hotellet, utan pedagogiken som Rudolf Steiner lanserade för tobaksarbetarnas barn i Wien och som nu omhuldas av ganska många i den svenska radikala medelklassen. Nog har dom vissa poänger i sitt tal om att barnen skall få leka utan att styras av material och regler, men det låter så tråkigt.
Inget kött (hmm...),ingen TV (okej, det tycker inte jag helller behövs på dagis och i skolan), inga plastleksaker (jaha, varför det, då) och - hör och häpna - ingen organiserad idrott. Fotboll är inte välkommet. hade jag eller någon av mina söner tvingats gå i en skola där inte fotboll bejakades, så hade vi förtvinat.
Att inte uppleva glädjen i att vara en i laget, att jobba så gott man kan och glädjen i att kunna disciplinera sig och lyckas...ja har man inte varit med om det så har man missat nåt väsentligt. Konstigt att man får sjunga i kör och bilda rockband på waldorfskolorna. Tänk om man lyckas nå nånstans med det, då är väl det också elitistiskt, fult och fel, eller?

Men, framför allt, så tråkigt med alla förbud.
Så jävla amish, så sekteristiskt.

Ljus

Cyklade till skolan och lämnade mitt läkarintyg till hon som har hand om sånt. På vägen hem tittade jag in i Konsthallen och tänkte att Olafur Eliassons ljus skulle smitta av sig på mig, som nånslags ljusterapi. Det gjorde nog inte det, men så är jag ingen fan av ljusinstallationer heller.

Överallt firas det Lucia och det är för dagispersonalen den allra mest kaotiska dagen på hela året. Men gulligt är det. Sonens stjärngossestrut åkte ner och han sjöng nästan inte alls, men det tillhör också traditionen.klockan 07.00. jag fattar inte varför dom inte lägger det klockan fyra på eftermidddagen, det är ju lika mörkt då, om det nu är mörkret man vill åt.

När jag väntade på min falafel igår så läste jag i nån tidning att vardagsbloggarna (enligt skribenten i fråga) var så oerhört ointressanta. Tänk jag tycker tvärtom. Det är i vardagen dom stora sanningarna kan ses. De stora bloggarna med höga sanningssägarambitioner tycker jag är tråkiga.

Som att läsa riksdagens protokoll, typ.

12 december 2005

Thunder road

Tänkte skriva nåt klokt, men lyssnar på Springsteen om och om igen istället. "Thunder road". Bättre än så här blir det knappast.
Jag är astrött efter en natt som aldrig verkade sluta och en morgon som började alldeles för tidigt.
Men Bruce förmedlar så mycket hopp, så till och med ynkliga jag gungar med och tror att det nog fixar sig med det mesta så småningom.
I morgon: Lucia på sonens dagis och sen en stund hos doktorn klockan tre.

Lyssna på barnen?

Hör på ett radioprogram som handlar om separationer; hur föräldrar påverkar eller manipulerar sina ungar för att misskreditera den andre föräldern. Programmets tes är att man inte ska lyssna så mycket på barnen (det är ju som det ofta är i media, enkla ställningstaganden). Jag kan i viss mån sympatisera med tanken på att barn inte skall behöva ta ställning, utan barn ska vara trygga i att vuxenvärlden löser det som är svårt.

Det känns väl ändå som om det inte går att undvika att höra vad ungarna säger. Sen kan den andre föräldern och hela omvärlden tolka i enlighet med sina önskemål. Det är därför jag kan känna hotet hänga som en hundrakilostyngd ovanför huvudet, som när som helst kan falla ner. Det brukar bli bättre efter några år, men det är lång tid dit känns det som.

Hoten mot mammor tar sig däremot ofta direkt fysiska uttryck i nattens allra mörkaste timmar. Lätare att ta på, men minst lika svårt att leva med. Varför hotar någon en vanlig strävsam mamma, som inte skadar en fluga, men som är generös, klok och samarbetsvillig?

11 december 2005

När vi satt där och åt kom jag på att jag firat min 21-årsdag på samma ställe. På dagen ett halvt liv sen, det är sant och just en sån där märklig koincident som gör att man ibland kunde tro att det fanns ett mönster. Då var det jag och det vanliga gänge. nu var det min vän som tagit mig dit med hennes och mina barn (utom min dotter - skall återkomma till henne), som en nice little irish family, två vuxna och sex barn i nästan samma ålder, undantaget fjortisen.
Man kan jämföra nu och då och allt är bättre nu.
Man är vuxen, har fått sina ungar och mycket mycket har hänt på vägen. men det är samma souvlaki och samma tzatsiki.
Och det kostar ungefär lika mycket nu som då.
Men nu sitter vi där med ungarna och softar.
Vi behöver inte fundera på hur det kommer att bli när man får jobb och ungar, vi vet, för vi är där..
Jo, jag är trasig och det är mycket som måste repareras.
Men det växer ett hopp, det var inte bättre förr, därför blir det bättre sen. Så tror jag.

Nu skall dottern gifta sig där uppe i Stockholm.
Ja, lycka till, lilla älskade unge, det var länge sen jag hörde dig så lycklig och hoppfull.

Den som ger mig jubileumsutgåvan av Born to run med konsert-DVD från 75 är någon som vet vem jag är. Precis så.

Den ledare jag är.

Detta resultat har jag i så fall lättare att förstå.

Den film jag är.

Det kan väl ändå inte stämma?

Grattis till mig själv på födelsedagen, förresten!

10 december 2005

Inte varje minut med barnen

Jag tänker stå för att jag inte tillbringar varje minut i barnens sällskap. Tillstå att det faktiskt kan vara skönt när dom spelar datorspel eller ser nåt skit på TV:n så jag kan diska eller läsa en bok i lugn och ro. Eller sitta här. Jag har skrivit förr att mina höga ideal är svåra att leva upp till.
Men det är nog värre än så.
Jag har inte ens lust att vara superfarsa.
Det är bra nog som det är.
Som idag.
Herr 14 stack iväg och tittade på lillasysters (mammas sida) gymnastikuppvisning.
Vi andra hade tänkt att gå till stranden eller att åka skridskor, men allt som blev av var en tur till nya klätterställningen på skolgården.
Sen gick vi en runda på Caroli city för jag behövde spana av julkappar till dom. Köpte minsann en julklapp bakom ryggen på sjuåringen.
Gick med en tröja innanför jackan som en dålig snattare fram till kassan.

Sen handlade vi mat och så gick vi via en lekplats hem.
Det jag vill säga (till mig själv mest) är att det inte behöver vara mer.
Det kan vara mer, men jag tänker sluta ha dåligt samvete.
Jag och ungarna gör det vi känner för, när det är vi.
Allt det där hade väl varit självklart redan nu,
om det inte detta med barnen låg så nära mitt yrke och framför allt om inte exet låg på som en hök för att dissa mitt förldraskap.

Så är det.

09 december 2005

Lönelyft

Min vänliga chef la en fjuttig löneökning ovanpå min redan kassa lön. Det betyder att jag hamnar strax över den svenska medianlönen, ungefär jämsides med tjugotreåriga elektriker (som fr o m idag strejkar för högre lön) och en bra bit efter mina jämnåriga på byggen och kontor.
De flesta i min verksamhet är antagligen mycket unga, eller så har dom en ekonomi som bygger på att den andre tjänar mycket mer. Kvinnorna i mitt yrke gör skit för mig genom att jobba 75% och ta ut all föräldraledighet. Genom att dom accepterar idiotiska gamla könsroller i det privata, får jag svårare att försörja mig och leva ett gott liv.
Vårt yrke blir nån slags charity, trots att vi faktiskt är den populäraste yrkesgruppen i mätning efter mätning.
Hur länge skall det vara så?

08 december 2005

John och jag

Alla minns det, jag minns det. Det vi gjorde denna dag för 25 år sen. Jag satt hemma och lyssnade på radion. Det var morgon och jag hade stannat hemma från skolan. Jag var väl förkyld eller så hade jag ingen lust att gå dit helt enkelt. han hade precis släppt sin platta och jag visste att jag skulle få den i födelsedagspresent några dagar senare.
Min son skulle heta John.
Sonen skulle jag ta på ryggen och tågluffa med runt i hela Europa.
Jag skulle sitta på en strand och spela gitarr, omgiven av vackra kvinnor och nya vänner från hela världen.
Jag trodde så gott om John Lennon.
Han var liksom lite gudalik.
Fattade väl inte allt han menade i sina texter,
utom, yeah, yeah och sånt där, tidiga Beatles.
Med stor sannolikhet gjorde jag honom större än han var redan innan han dog och efteråt blev det nån slags kollaps i kollektiv gränslöst geniförklarande.
Kanske var Paul bättre trots allt.
Idag som vuxen kan jag mer uppskatta enkelhet och att man inte utger sig för att vara så mycket.
Fast Imagine skall stå i min dödsannons.
Så mycket vet jag.

Dygnsrytm

Det är inte min tid, denna. Jag läste om tonåringar; att deras benägenhet att vara uppe sent och sova länge har biologiska orsaker. I det avseendet är jag fortfarande, eller om igen, tonåring. Och när både jag och min yngste tonåring varannan vecka skall upp tidigt och sätta igång dagen, så blir det inte kul.

Nej, jag föredrar kvällar.
Sitta med ett glas gott och snacka med folk, eller med en kaffe framför datorn, eller med sonen framför en bra match; det gillar jag skarpt.
Och sen när alla andra sover, kan jag sitta här eller ligga länge och läsa, kanske med musik på.

Tycker förresten att Pinter var fel val. Hoppades som alltid på Joyce Carol Oates.

07 december 2005

Halvtidsvila

Det är halvtidsvila i matchen mellan Benfica och ManU och jag har hämtat in kaffe.
Mina "vänner" på försäkringskassan kommer antagligen inte att skicka sjukpenningen för december och halva november förän efter jul.
Dom har ju så mycket att göra.
FK är så extremt byråkratiska och till synes ineffektiva.
Detta "har så mycket att göra" är en offermentalitet som jag har svårt att köpa. Vad gör dom åt det då? Skall jag svälta för att fk inte sköter det dom ska.
I morgon skall jag prata med någon på kontoret på Erikslust, för tjejen på kundtjänst kunde ju inte betala ut några pengar.

Föräldramöte ikväll på sjuåringens skola. Trevligt, men ointressant.
Dom är tretton barn i klassen.
Dom har det som alla borde ha det.

Ännu ett skäl att stanna i centrum.

Nu börjar matchen igen.
Strax skall jag ut och springa.
Springer väl Kungsgatan ner, genom tunneln, till höger på Kaptensgatan över bron, längs kanalen, genom kyrkogården, förbi bibblan och hela vägen ut till Ribban och längs stranden.
Och sen nån väg tillbaka som jag kommer på efter hand.
Löpning är nummer ett, därför att man kan utöva det nästan alltid och överallt. Ett par skor krävs, men annars kan du ha nästan vad som helst på dig, även om somligt är bättre än annat. Det som möjligen är dåligt är att allt bygger på självdisciplin. Går man på jympa eller spinning följer man en ledare, enkelt. Spelar man fotboll eller innebandy, så har man lagkamrater att tänka på. men löpning, det är bara du själv och dina tankar.
Vilken möjlighet, vilket ansvar.
Och, hörni, jag SKA ta en mara nästa år.

Berlin?

06 december 2005

Våren närmar sig city

Jag vet att det är julhandel på gång, men idag var det våren som närmade sig city och inget annat. Exet kom cyklande förbi när jag skulle gå över kung oskars väg vid biblioteket, men jag kände inget särskilt mer än "jaha, där kommer hon".
Det skulle vara perfekt att springa idag, men det får anstå tills i morgon.

Tjatet om att Laila skall avgå är så tröttsamt, särskilt som det är folk som aldrig röstat på henne nånsin som tjafsar.

Kajsa: helt rätt!
Hennes spirit, att ta sig tillbaka efter skadan och sen ta guld.
Bättre blir det inte, hon är vår största idrottare just nu, skulle jag säga.

Har lånat en bok om lyckan. Vad tror ni om det?

05 december 2005

Sonen kollar på American Dad, medan hans svenske farsa sitter här och skriver. Vi tog junkfood idag. Han gillar det, jag med, fast det är onyttigt och så. Just idag kan jag leva med det för jag har svävat på moln över att jag var så duktig och gick på spinning idag. Det är ju fan, jag vet hur gott det gör mig att motionera och hur glad jag blir.

Nu precis var jag så ute och köpte bröd och såg för tredje dan i rad rubrikerna om Micke Dubois olyckliga död.
Jag har bestämt mig för att jag tycker publiciteten är ok.
Det kan inte skada att se att olyckan kan drabba alla och att det som utåt ser ut som framgång kan ha en mörkare baksida.
Alla som har anhöriga som varit där eller nästan där kan nog stärkas av det. Man kan bli sjuk, det kan finnas hjälp, men ibland är det inte nog. Stackars Micke D:s ex, vilken jävla börda att gå med. Måtte hon ha ettt starkt nätverk och/eller få bra hjälp.

Ännu en gång har jag fått bekräftat att tidigare nära vänner tagit ställning för mitt ex. Det är sorgligt, men det finns ju sex miljarder andra människor på jorden.

Dottern verkar ha flyttat till Stockholm permanent. Så bra att hon lever sitt liv igen. nu väntar vi bara på att hon skall hitta sin grej, det hon vill syssla med.

04 december 2005

Jagar

Jag jagar ett annat liv.
Helst hade jag velat att någon kom och sa till mig att så och så ska du göra. Men eftersom gud nog inte finns och eftersom jag har dåliga erfarenheter av människors vägledning måste jag finna ut själv. Bokcirkeln idag var en välkommen paus från mitt liv. Alla där har inte heller alltid mått så bra och lyckats med allt. men dom har kommit igen på ett eller annat sätt. Då tror jag också att jag gör det.

Har fått för mig att om jag söker (a) kommer jag att hitta (b) som är bra för mig.

Alla i bokcirkeln tyckte som jag om affären med Laila och tsunamin. Och Sri lanka och Aceh, ingen tycks bry sig.
Nu handlar allt bara om varför svenskarna inte kom hem snabbare. Man får intrycket att vissa tror att många kunde överlevt med en annan svensk regering.

Vännen och jag har haft en trevlig helg, även om min kris ställer till en del för oss också.

Nu är det midnatt. Detta är mer min tid än morgonen. Och ändå är det ljus jag saknar.

02 december 2005

Hemma i stan.

Läste i Ystads allehanda om en kvinna som nu hade lämnat Malmö, efter att för åttonde gången ha fått sin cykel stulen.
Sicken otur.
Jag har bott här sedan augusti 1983 och bara fått cyklen stulen en enda gång. Ja, i städer kan man få cykeln stulen, för där finns människor.
I en stad som Malmö finns också alla de som inte kan låna pengar för att köpa en hästgård eller en röd liten stuga på landet.
Några av oss stjäl, det är sant, men man får ta det onda med det goda. Att jag nästan alltid är i städer när jag reser, att jag bara kan tänka mig att bo i en stad är just för att här finns människor.
Och människor är intressantare än lavar och harar.
Hus är häftigare än träd.
Klart jag gärna tar en skogspromenad, men ingenting går upp mot att bli en del av stadsvimlet. Dofter, föremål, arkitektur och parker. Strandpromenader, restauranger, kaféer, affärer, museum.
Ja, jag är där jag vill vara.

01 december 2005

ABBA på hög volym

...men det blir allt bara värre av. Nostalgin är som en cancersvulst värre än något pastor Green nånsin kan drömma kinky mardrömmar om. Om jag har problem med att orka med nuet, varför i helvete då stryka under skiten med minnen från sjuttiotalet?

Är det nån som har ett framtidskoncept att skänka mig, tro?

Det privata är politiskt och därmed är också det politiska privat. Alltså skall jag inte ägna min och herr 14:s tid tillsammans åt att tjafsa om läxor och allt det han borde vara i sin skola. Läxor är klassklyftor.
Läxor gör vinnarnas barn till vinnare och mina barn till losers.

Nu är det bestämt, jag skippar föräldraföreningen. Det får bli som det kan på den skolan. Jag får rädda min egen unge och mig självförst, tvärtemot mina höga ideal.

Knowing me, knowing you It`s the best I can do
Jag har legat gott och väl en timme i badkaret och läst Jeffrey Euginedes bok "Middlesex" och druckit kaffe. Fotbollsonen ringde och sa att cupen inte alls är på lördag, utan den sjuttonde. Så bra då. Boken är inget särskilt, inte hittils i alla fall och jag har ändå hunnit halvvägs igenom. Vi ska diskutera den på bokcirkeln på söndag, så det gäller att jag inte bara hinner läsa, utan också att jag reflekterar över boken. Den androgyna huvudpersonen till trots, så känns boken som en släktkrönika som man läst förr. 635 sidor kunde säkert redigerats ner till 400, i alla fall. Språket är inte så orginellt och vissa fackidiotiska utsvävningar är lite smålustiga, men inte mer.

Har inte motionerat, utan tänker gå och handla choklad. Tycker att Göran Persson var smakfullt ödmjuk på presskonferensen, fast jag inte alls tycker att det var hans fel att beredskapen var mindre god när katastrofen ägde rum.

Tycker att det är lite märkligt att folk som reser utomlands för att leva billigt för en tid i ett fattigare land, ropar efter pappa svenska staten när katastrofen kommer.

Dom som bryr sig

Två pedagoger stod på gården till sonens dagis och frågade mig direkt hur det stod till när jag kom dit.
"Om du vill kan du komma hit nån halv dag eller när du vill och dricka kaffe med oss och så där", sa den ena.
Det värmer, när folk bryr sig, fast dom inte måste.
I vårt samhälle kan man ju lugnt räkna med att stat och kommun ser till så att man bor (nåja) och inte svälter.
Men, bry sig, det måste vanliga människor göra och det är ju verkligen växlande molntäcke på den fronten, om man säger så.
Från och med nu skall jag bara räkna dom som bryr sig mer än dom måste.
Dom som säger snälla saker och erbjuder utan att vilja ha nåt för det.

parkens ljus? (2)

Det kanske är löjligt nu. Rätt många som läser här vet vad jag heter och ni som inte vet, kan ta reda på mitt namn på sju röda sekunder. Fyra barn, aktivt grön, Värnhem, Malmö, det finns bara en.

Och parkens ljus är det ju inte precis längre så mycket med, när jag för en tid eller för evigt lämnat mitt arbete med ungarna i parken.

Men det får fortsätta så här.

Några av de bloggar jag läser varje dag har pausat för en tid. Öppenhet kostar energi. Bloggandet tar tid och man kan kanske tycka att man skall använda den tiden till annat. Men för mig är det bra att skriva ner och spalta upp. Somligt är jag tydlig med, men något håller jag för mig själv. Jag vet inte riktigt hur eller varför det blir som det blir. Bloggen drar iväg lite som den vill, känns det som.