Hör på ett radioprogram som handlar om separationer; hur föräldrar påverkar eller manipulerar sina ungar för att misskreditera den andre föräldern. Programmets tes är att man inte ska lyssna så mycket på barnen (det är ju som det ofta är i media, enkla ställningstaganden). Jag kan i viss mån sympatisera med tanken på att barn inte skall behöva ta ställning, utan barn ska vara trygga i att vuxenvärlden löser det som är svårt.
Det känns väl ändå som om det inte går att undvika att höra vad ungarna säger. Sen kan den andre föräldern och hela omvärlden tolka i enlighet med sina önskemål. Det är därför jag kan känna hotet hänga som en hundrakilostyngd ovanför huvudet, som när som helst kan falla ner. Det brukar bli bättre efter några år, men det är lång tid dit känns det som.
Hoten mot mammor tar sig däremot ofta direkt fysiska uttryck i nattens allra mörkaste timmar. Lätare att ta på, men minst lika svårt att leva med. Varför hotar någon en vanlig strävsam mamma, som inte skadar en fluga, men som är generös, klok och samarbetsvillig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar