31 maj 2007

Inte kränka.

Läser om hatbrott i tidningen.
Utanför RFSLs lokaler har en person blivit yxhuggen på grund sin sexuella läggning (ja, jag använder den förenklingen så länge).
Hela Sverige tar avstånd och det är vackert så.
Men var föds föreställningen att det är okej att hugga ner bögar och flator?
För mig är det bara en förängning av att samhället fortfarande okejar bilden av dom som några speciella, utanför. Även om mycket har hänt, så är inte äktenskapslagstiftningen könsneutral än och rätten att prövas som adoptivförälder, även om man sexuellt tänder på någon av samma kön (och berättar det), är bara några år gammal.
Och den ifrågasätts ännu i folkdjupet, även om det blir allt färre som står för det.
Säger samhället att "dom" inte är som vi, så är det bara ett sluttande plan ner till att faktiskt hata och vilja ha bort dom andra. I en riktig idiots skalle kan det bli till yxhugg.

Samma sak gäller såklart även attentat mot moskéer, som vi sett en del här i Malmö. alla värnar religionsfriheten, men samtidigt så står det i skolans läroplan att det är kristen etik, som gäller tillsammans med västerländsk humanism.
Västerland och kristendom, alltså.
I en knäpp människas skalle kan det mycket väl leda till att det är okej att bränna en moské.

Hatbrotten kan fortsätta så länge inte samhället närmast övertydligt säger att varje människa får knulla med den den vill (om viljan är ömsesidig) och tro på gudar och beläten efter eget huvud. Det enda man inte får är att kränka andra. Det lilla, det stora.

30 maj 2007

Malmö runt med tekniska nämnden.

Malmö växer så det knakar åt alla håll, i alla hörn, på alla sätt.
Stan är hetast, smartast, mest på och bäst belägen av alla städer i Sverige.
Men var går gränsen?
Och är alla konsekvenser med i de glada beräkningarna?
Men att på samma dag få fika på luftkastellet och i underbara Slottsträdgården. Att få åka båt genom en fontän och se byggen, bokar och broar är härligt.
En kille i kanot och ett par med en barnvagn.
Unga, gamla, söta och vanliga.
Stan brinner av tillväxt och vackra blommor.
Blandat är bäst.
Malmö.

Drar vidare.

Lämnar parken för betongen.
Lämnar medelklassen för funktionshinder, svenska som andraspråk, utanförskap, dubbelt, trippelt..
Gör det jag kan och ska.
Rosengård, here I come.
1/8.

Som sagt.

Som sagt, min depression är tillbaka.
Och även om jag delvis kan hålla den i schack med att sätta upp mål och gasa istället för att bromsa och annat jag lärt i terapi eller av livet självt, så måste jag acceptera det.
Som nu i natt; ett ofantligt tryck över bröstet, malande oro och sömnlöshet.
Jag vet vad som triggade igång det och jag vet att det har ett slut.
Vissa saker är bortom min påverkan, men annat måste jag kämpa för.
Jag kan vara glad åt att det händer nu när det är grönt och varmt och inte i kalla gråtider, för då är allting värre. Nu är det alldeles ljust här i Malmö, dörrar slår och tidningen kommer, morgon och halv fyra..
Jag ska försöka, det ska jag.

29 maj 2007

Jämförelse.



Såhär beskriver IFK-arna skillnaden mellan klubbarnas kvinnliga fans. Och, jodå, det är inte utan att man för en gångs skull delar lättmjölkarnas analys av läget.

Utan tvekan.

Nu.

En evighet, en kort sekund pratar min vän och jag om strukturer, stenhårda som härdat stål. Hur jämställdheten går över när barnen kommer, hur svårt det är att bryta mönster, att stå emot omgivningens förväntningar.
Ja, jävlar, den vackraste rymdblomma kan förvandlas till en deltids- men ändå dubbelarbetande småbarnsmorsa, bara för att det finns så mycket man inte tänkt på.
Att män blir pappor till exempel.
Att grunden i jämställdhetsarbetet är att vi män ändrar oss.
Det privata är politiskt, så därför måste det politiken styra ända in i privatlivet.
Kvotera föräldraledighet och vab.
Nu.

Sneddar över torget med kassar från coop extra.
Det är kvavt som i en deckare från amerikanska södern.
Det blir nog åska i natt med.
Möter sonen med kompis på väg ner, när jag är på väg upp i trapphuset.
Bollen låg i skohyllan under en jacka.
Så kan man beskriva livet i familjen vilse.

Det blir lax till middag, till lunch åt jag falafel.
The real thing.
Rosengård C.

ACT

Vaknade i natt av åskan, som snabbt fick sällskap av ångest och tvivel.
Men, ändå:

- sången blev färdig.

- jag förklarade att nån sidekick kommer jag inte att vara i längden

- jag sa JA till det nya jobbet.

- jag bestämde mig för att sluta med alkohol. Helt.

Och när nöden är som störst är hjälpen som längst bort.
Eoner bort.
Och definitivt inte där man kunde tro.
Tack du.

28 maj 2007

Två hjärtan slår i samma takt.

Kalla det vad fan ni vill.
Oavsett alla omständigheter, alla konstiga beslut och impulser.
Två hjärtan är bättre än ett, som Bruce sjunger.
Har man mött sin andra halva vore det väl fan om man inte kämpade hela vägen in i mål.

I underslafen.

Lägger mig i lillebrors säng för en gångs skull, han är hos sin mor och störstebror ska se en film. Somnar fort, trots datorljud och pangpang, men vaknar redan efter en timme igen.
För exakt en månad sedan låg jag på liknande sätt och tittade upp i på överslafen på en våningssäng, då inte i en lägenhet mittemellan en undanskymd gata och en ljuvligt grönskande gård, utan ombord på ett nattåg som svepte fram över södra stambanans räls på väg till ett stort ljuvligt äventyr. Killen mittemot krånglade in sin dyra cykel i delar under slafen, men jag log och tänkte på vackra bruna ögon och väntande parker och rum.
Nu fuktas kinderna och lillebrors kudde blir alldeles blöt.
Känner tryck över bröstet, men andningen kommer tillbaka.
Så lätt hoppet väcks och så enkelt mina illusioner krossas.
Vännen L säger att jag inte kommer att förbli i depression, eftersom jag har mina drömmar kvar Och, jorå, nog finns dom där.
Shit, var det bara i torsdags jag var ute på Rosengård och luktade på syrener och gick fel.
Jo, det var visst det.
Går upp och sätter mig vid datorn en stund.
Gryningen är inte här på länge än.

27 maj 2007

Depp igen.

Så kom den tillbaka då, depressionen.
Trots all grönska, trots fågelkvitter, utan novemberkyla, men med full kraft och symptomen: Somnar inte, vaknar tidigt, trots att jag är trött, kort stubin, låg självkänsla och gråt.
Och svartsyn, rastlöshet.
När täcket slets av mig var jag precis så naken som jag är, så liten som jag är, så bortglömd, så ignorerad, så självömkande...
I morgon ska jag lyssna på min doktors lugnande ord i telefonen och bestämma en tid.
Sen ska jag vila mig och diska min disk.
Jag ska skriva en lista och hänga min tvätt på tork.
Och sångtexten ska bli färdig.

Inget skydd.

Jag skyddar mig inte mot någonting alls.
Ty, så älskar han att han offrar sin sköra hälsa på kärlekens altare.
Tack ni som lyssnar på mig.
Ni vet var jag finns. Om jag nu finns.

26 maj 2007

Nytt bottenrekord.

Värre än 2/11 -05.

24 maj 2007

Feminist....som fan, du!

Vi diskuterar feminism, med anledning av Citys artikelserie om våldtäkt.
Även folk som inte är feminister avskyr såklart våldtäkter.
Men för en feminist kan det aldrig smyga sig in minsta lilla synpunkt på kvinnors beteende eller klädsel i det sammanhanget, för oss är våldtäkt en del av könsmaktsordningen.
Det behöver jag inte övertyga henne om.
Annat var det med henne som jag dejtade då för längesen, som rakt ut sa att hon skulle lära sina döttrar att klä sig osexigt om dom var ute på kvällen.
Jag satte cocacolan i halsen: "tycker du det på fullt allvar?"
Och det gjorde hon.
Och hon är nog inte ensam, är jag rädd.
"Jag är inte feminist, men.." har vi båda hört många människor säga.
Kanske tror dom att en feminist är en manshatande flata som kastar gatstenar i huvudet på alla med kuk?
Kanske är det svårt att våga sätta -ist bakom något ställningstagande?
Inte vet jag.
Fråga dom.
Fast jag är grön hade jag kunnat stödrösta in fi i riksdagen i höstas, om dom hade haft en rimlig chans. Nu sänkte media fi rätt tidigt och det blev fokus på enskilda medlemmars eventuella uttallanden mer än grundproblemet, att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Om feminism är vänster?
Ja, om det är vänster att tycka att alla människor föds lika, med samma rättigheter, skyldigheter och att samhället ska använda sina muskler för att skapa och upprätthålla detta.

Möjligen kan liberalers fokus på individer vara ett sätt att se bortom könen också.

Men vi måste se att alliansens seger i valet är ett bakslag för oss som inte vill se våra döttrar som pigor hos välbeställda eller som vårdnadsbidragsberoende. Om min dotter ska ha samma chans som min son på arbetsmarknaden behövs snarare kvoterad föräldrapenning och och vab. Real stuff, inte bara snack om att man vill si eller så.

Vi talar i munnen på varandra och vi upprörs av samma saker.
Också det något nytt i mitt liv.

Från Rosengård till stadshuset.

Hoppar av femman på Rosengårds centrum, som vanligt med henne i örat, som alltid när vi kan. Vill vill vi. Här är till och med busshållplatsen i grå betong.
Men annars är stadsdelen överraskande grön och som alltid i Malmö fylld av tusenskönor. Syrenerna doftar skolavslutning och kärleksmöten.
Chefen L behöver inte dra den långa storyn om Sveriges fattigaste stadsdel, jag har hört den förr. Det räcker så bra att veta att barn är barn överallt. Här skulle jag kunna jobba. Det kunde balansera upp tekniska nämnden och möten med kommunalråd och tjänstemän som tjänar gott och väl 50 000 i månaden. Syrenerna har samma doft vid det lika gråa stadshuset. Annars är det inte mycket som förenar, förutom att bäggedera är Malmö och Möllan ligger nånstans mittemellan polerna. För att travestera den gamla progglåten: från Rosengård till stadshuset är inte långt att färdas, men ni måste ändå medge att det är två skilda världar.

22 maj 2007

Skylla sig själv gäller ännu!

Har för en gångs skull inget trevligt sällskap på väg till jobbet, så jag tar bussen och plockar upp gratistidningarna och brer ut dom på sätet och läser.
I höjd med Södervärns vattentorn läser jag att bara fem av 100 våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Eftersom teknisk bevisning så sällan finns, står ord mot ord och offrets klädsel, sexualvanor och allmänna livsföring är viktigt som fan.
Man kunde kanske snarare tänka att det är våldtäktsmannens beteende och värderingar som ifrågasätts, men, nej. Han är ju bara man, you know. Och domare som går till horor är ju också bara män och det får man förlåta.
Man vet ju själv hur det är...eller nåt.
Sålunda frias snubbar som gangbangat medvetslösa tjejer, som trasat sönder en kvinnas kön och anal, för vem vet, hon kanske gillar sånt?
Eller om en fullvuxen man sätter på en trettonårig oskuld om och om igen, så vill det fanemig till att hon skriker nej, annars så är hon med på noterna.

Fem av hundra anmälningar leder till fällande dom.

Och även om en och annan snubbe falskeligen anklagas, så lär det vägas upp med råge av det mörkertal som ännu finns.
Det är samma jävla "Skylla sig själv" fortfarande, 31 år efter att Maria-Pia Boethius skrev sin bok med samma namn.
Samma jävla könsmaktsordning som alltid förr.
Jag sitter och kokar i den fulla bussen.
Dessa enkla fakta som står i den kassa gratisdningen signalerar inte bara att det är rätt så meningslöst för tjejer att anmäla, ju fattigare och utsatta de är, desto meningslösare, utan OCKSÅ att det i stort sett är fritt fram att våldta.

Tur att de flesta snubbar trots allt ser det som avskyvärt, tänker jag.

Tror trots allt att attityder förändras över tiden, till det bätttre.

Men hur länge ska vi behöva vänta innan kvinnor betraktas som...eh...vanliga människor?

Går av bussen och vandrar in i parken.
När jag kommer fram till jobbet ser jag stimmande pojkar och fnissande flickor.
Dags att börja jobba.

21 maj 2007

Glada nyheter.

Vännen C säger att jag alltid låter arg i bloggen och jag funderar på det en smula.
Det stämmer inte med min självbild i alla fall.
Jag tycker att jag skriver mycket om glada kärlekar, blommande bokar och leende barn.
Hm.
Tar en sväng ner mot havet på mina inlines.
Livet funkar.
Visst finns det glada nyheter att förmedla genom bloggen
Pratade med chefen om dittt och datt vid lekplatsen. Orkar inte upprätthålla konflikter så länge. Vägrar vara ett offer.
Äter donuts och dricker Coca-cola till. Har tagit en liten paus i löpandet, eftersom det blev mer av press och tvång än nöje. Kanske har min mage blivit lite större, men det härdar jag ut. Väntar på att en viss pollett ska trilla ner i ett visst läge, men det kommer att ske och det tål att väntas på. Jag är hoppfull och det är lätt att leva här i slutet på maj.
GAIS må ha förlorat mot Kalmar, men dom vann över Djurgården.
Det är spännande och meningsfullt att vara med i arbetet för det rödgröna Malmö.
Hela stan lyser i grönt.
Och inte bara där.
Längst där inne är himlen ändå alltid grön.
Så det så
Som fan du.

20 maj 2007

Brainfucking

Inte ETT endaste jävla bra förhållande.
Jo, i början...flera år faktiskt...med mina stora barns mamma, men vi drog ut på det för länge...och så ett embryo till förhållande som jag aldrig gav någon chans några år senare.
Alla andra förhållanden har varit mer eller mindre dödsdömda från början.
Därför att brainfuckingen upphör eller aldrig har funnits där.
Därför att dom charmiga olikheterna som i början fascinerade och lockade, med tiden framstått som ett Mount Everest som ska forceras i sandaler och shorts, utan krokar eller lina.
Därför att jag med glädje burit skygglappar och tänkt att, jaja, hon tycker så, men det löser sig nog.
Det funkar inte.
Det löser sig inte.
Dom som egentligen ville ha någon annan snubbe, fast gärna med mina ögon, dom som sett mig som ett stycke vax som ska formas eller en vilde som ska tyglas. Dom som suttit vid mina fötter och dyrkat mig (ganska få), alla dom går bort, för brainfucka bra kan man bara göra med en jämlike som ser mig som en jämlike. Som vet hur jag är och ändå gillar det.
Brainfucking är viktigare än sex.
Seriöst, bra sex kan man få med rätt många, men ytterst klarar kombin, syster i kampen, brainfucker och älskarinna.
Så är då brainfucking.
Soulfucking skulle det kanske också kunna kallas.
Vi knullar varandras själar och hjärnor.
Vi är genuint intresserade av vad som finns där och vill penetrera varandra djupt, hårt, mjukt, soft, intensivt med tankar, känslor och ord som stannar kvar.
Vi kan vara separerade av tusen mil och bergskedjor och oceaner, men signalerna går ändå fram.
Så nåt. Det lilla.

Satsa på taxefrågan.

Ungefär samtidigt som vi kunde läsa i tidningen att bensinpriset sänkts, får vi beskedet att Skånetrafikens taxor ska höjas.
För mig är taxefrågan den kanske viktigaste symbolfrågan av alla inom trafikområdet.
Grönt styre ska vara liktydigt med låga taxor.
Som i Göteborg, där kortpriserna sänks.
Såna saker ska vi ta strid för.
Följdaktligen var det rena antarktisfrosten i nämnden för kollektivtrafik när jag under förra mandatperioden gick ut i sydnytt och sa att sossarna äventyrade samarbetet i Skåne genom sitt taxehöjande.
Nu höjs taxan i skåne och de gröna säger inte ett pip.
Istället är det tjänstemännen som talar, som om Skånetrafiken vore ett privat företag.
Min uppmaning i Skåne och ellerstädes är: ta strid för låga taxor.
Profilera de gröna ända in i kaklet.
Så får vi respekt.
Så gör vi en skillnad.

Okristlig moral och så.

Jonas skriver i en bloggkommentar angående min pappa att moral inte är ärftligt.
Det är ju inte det.
Antagligen vill borgelige Jonas vara lite taskig mot mig, men det ska jag inte låtsas om.
Däremot funderar jag lite.
Det är anmärkningsvärt att de krafter som tjafsar mest om moral, Sverige- och kristdemokrater, också värnar om den tradidtionella familjen så otroligt mycket.
För moral är som sagt inte ärftligt.

Man fostras till en moralisk människa, inte nödvändigtvis i en familj, men alltid i kontakten med andra människor.
Förskola, skola och omgivande samhälle är med och formar.
No man is an island och inte familjen heller, lyckligtvis.
Men minns att samma krafter som idag ylar om att stärka familjen ylade lika högt när barnaga skulle förbjudas. Att inte få slå sina ungar var ett skamligt ingrepp i familjelivet.

Kd:s ungdomsförbund har en kampanj som heter "a non facking generation".
Den går ut på att unga människor ska uppmuntras att inte organisera sig fackligt för att tillsammans flytta fram sina positioner.
Moralisterna försöker inbilla unga människor att det är moraliskt bättre att gå arbetsgivarnas intressen än att stödja sina kamrater.
Samma parti som tycker att det är omoraliskt när personer av samma kön bildar familj, samma ungdomsförbund som petade en förbundsordförande för att han var bög och satte in en Livets ordare istället...

Ja, moral är svårt. Okristligt.

Men farsan hade en hög moral och det har jag också.

Ingen till höger om mitten har något att lära mig därvidlag.

19 maj 2007

Lagens väktare.

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=29657&a=720728

Min far får medalj och allt möjligt trevligt för sin insats för rättvisan. En annan gång ska jag återkomma till mitt eget besök på polisstationen på Tredje Långgatan.
Fick ingen medalj, kan jag avslöja redan nu.

18 maj 2007

Aldrig så ensam.

Uffe sjunger snyggt om att jag aldrig är så ensam som jag tror.
Det kanske bara känns så, dårå.
Potatisen kokar och hennes stämma ljuder hoppfullt i mina öron.
Ändå är jag därnere ett tag.
Dygnet som passerat har varit ljuvligt.
En dag på den grönskande gården.
Mitt vardagsrumsfönster är snyggt inramad av murgröna.
Inte bara imramad, det är som ett grönt filter som som gör allting vackert.
På gården var alla glada och pratsamma.
Det finns otroligt många trevliga människor i huset; vårt kvarter bubblar av liv och gården doftar av kaffe och utslagna blommor.
Igår gjorde sonen mat, det tog hundra år, han frågade om allt, men han levererade.
Men så nu på eftermiddagen så händer något som triggar igång skiten.
Och då faller jag handlöst, tills fallskärmen utlöses och jag landar mjukt i hennes öra.
Inte fan är jag ensam.
Det bara verkar så ibland.

Lyckliga abstinenser.

Det är en ledig dag av lyckliga abstinenser.
Kollar på kongressen på SVT24 och känner den sköna känslan av surr och politisk debatt och samtal. Hur små detaljer framstår som viktiga, men i botten finns ändå alltid det gemensamma målet om en ekologiskt och socialt hållbar värld. Det lilla målet.
Men jag är lycklig här med kallnande kaffe och stojiga ungar.
Fast det hade varit kul att vara med.
Som fan.
Den andra abstinensen är mera självklar och uppenbar.
Den vinden som svepte in en aprildag som snällt knark, som man bara mår bra av, men som är fan så vanebildande.
Nära, nära, men ändå långt borta.
Det är behagligt och spännande.
Livskraftigt och hållbart.

17 maj 2007

Den värsta av sorger

Det är Norges nationaldag och jag vaknar till den röst som kommit att betyda så mycket för mig på så kort tid. En ljuvlig start på en dag som i vår familj alltid förknippas med den värsta av sorger, sorgen över ett förlorat barn/barnbarn/syskonbarn/kusin.
Hos familjen vilse viftar vi inte med flaggor idag, men det är vi inte så mycket för ändå.

Det var på kvällen som samtalet kom.
Farsan var i andra änden av linjen och han lät konstigare än vanligt, lite sammanbiten liksom. Han sa det rakt ut: "Vi är här inne på sjukhuset och...och vi har förlorat honom".
Åh, alla tårar som föll på golv och kläder i Göteborg, Örebro och Malmö den kvällen och under dagar som följde.
På begravningen hade jag jeans och en tröja, för det är så jag ser ut.
Vi bar den lilla kistan som var lätt som en fjäder i händerna på sex vuxna män.
Nu liggger han på sju famnars djup, inte han, men hans kropp, ja ni vet.

Men det fanns en unge till i den snurriga klanen under allt gråtande.
En liten, nästan nyfödd flicka med stora bruna ögon och inget hår alls.
Livet finns alltid där och det är det vi måste se bakom sorgliga sanningar.
Jag la henne på min mage och vi somnade så, hennes andning mot min.

Och idag vaknade jag till den röst jag älskar att vakna till.
Ja, detta livet...

16 maj 2007

Sexsubjekt.

Inget mer. Bara att det är ett ord jag just läst och som jag genast blev förtjust i.

Grön för att överleva.

I morgon börjar de grönas kongress i Norrköping. Det hade varit kul att vara med, men jag får nöja mig med att följa den i medierna.

Ni som följt min blogg vet att jag då och då är kritisk mot mitt parti.
Men skälen för att vara medlem är såklart större.
här skrev jag om det en gång i tiden.

15 maj 2007

Dagen efter

Men dagen efter att David Ben Gurion utropat staten Israel blev det krig, tänker jag.
Inom ett år skulle byar ha jämnats med marken och hundratusentals fått lämna sina hem för en osäker tillvaro i läger i grannländer som bara motvilligt tog emot dem.
Josef Stalin skickade genom tjeckiska vasaller gevär så att israelerna kunde vinna.
Men det var en märklig seger.
En seger som ändå innebar att för tid och evighet veta att man måste akta rygg och att landet botstavligen byggdes på ett annat folks ruiner.
Jag föredrar att se människan bakom strukturerna., även om man så klart måste känna till strukturer och kunna argumentera starkt för och emot.
Minns den unge livrädde ockupationssoldaten längst in i souken i Jerusalem, men också att både palestinier och israeler är vanliga människor som går upp på morgonen och åker till jobbet. Småungar kastade sten efter israeliska bilar och ändå var det fredens sommar och Arafat kom tillbaka till Gaza. Vägarna dit och till Hebron var spärrade "for security reasons", så jag fick bara se honom på TV. Det funkade det med. Han var en darrig gammal man, såg jag.
Mina ögon går i kors och jag återvänder från det tretton år gamla reseminnet till nuet och Malmö.
Jag har ett bra liv.
Svackorna kommer, men dom blir färre och kortare och jag accepterar min känslosamma läggnig, tycker om den rent av.
I ett rum strax intill ligger en femtonårig son och sover tungt.
Hans mamma och jag bryr oss om honom och älskar honom, även när han är pubertal och jobbig och det är han ganska ofta.
Men hans positiva livssyn smittar värre än vattkoppor och man måste bara le.
Framtiden är ljus.

14 maj 2007

Bröllopsdag.

Idag är det Israels nationaldag och min bröllopsdag. Om det senare skrev jag följande en gång i tiden.

Nunnedok och munkjackor.

Jag tycker inte att det är okej med religiösa skolor och friskolor, tänker jag när min lilla ett-tvåårsgrupp träffar på nunnorna och ungarna från katolska förskolan på lekplatsen.
Nunnorna verkar för all del snälla, det är inte det saken gäller.
Vi hälsar glatt och snackar en stund.
Nunnorna är engagerade, men det är ett engagemang som bygger på att sanningen är en och odelad. Det är förfärligt och totalitärt och kan det inte stoppas, så kan vi i alla fall bestämma att skattepengar inte ska finansiera dumheterna.
Principen om att olika sorters människor, idéer och värederingar ska mötas i skola och förskola är viktig för mig. Att även den lilla individen ska se att det finns en mångfald, lära sig att självständigt ta ställning.
Det är en varm dag, så jag tar av mig min munkjacka.
Nunnorna behåller sina dok på.
Väder och vind biter inte på deras övertygelser.

13 maj 2007

Inga sänkta skatter, tack.

Mina partivänner i Göteborg sänker skatten ihop med sossarna och vänstern hoppar av samarbetet.
Jag är inte 100 % insatt i förhållandena i Göteborg, men jag förundras ändå.
Göteborg liknar Malmö i sin sociala struktur.
Somligt skiljer såklart, men stan har hemlösa, fattigpensionärer och utanförstående. Barngrupperna i förskola och skola är för stora, många unga fixar det inte och där som här vinner förmögna och välmående på avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, medan höjda räntor slår mot de skuldsatta.
Det finns min själ inget utrymme för sänkt kommunalskatt.
Kia Andreasson, vad fan sysslar du med?

Bokstavsbarn och siffernissar.

Jag minns hur humorlös min dåvarande tyckte jag var när jag skrev i bloggen att det inte är okej att använda depression som nånting skämtsamt.
Hon hade av sin generösa arbetsgivare blivit bjuden på en ståuppkväll som sades bota depressioner.
Yeah, right.
Jag medger gärna att jag har en depressiv ådra, men inte fan är det någonting skojigt med det.
Det är, however, mitt öde.
Och med all sannolikhet skulle jag kunna snacka till mig en bokstavsdiagnos.
Men vad skulle jag med den?
Jag vet att jag snurrar till saker, så har det varit sen den där decemberkvällen för så många år sedan.
Klart att jag ibland avundas räknenissarna; dom som sitter i sina kontor och tjänar dubbelt så mycket som jag, välklädda, hälsosamma och organiserade.
Dom behövs, men det gör jag och min älskade också.
Vår eld är en påminnelse om att det finns en värld därute som behöver passion, engagemang och lidelse. Räkna fram den kvoten, mattesnillen...

12 maj 2007

Choklad till frukost

Men, jävlar vad Springsteens "Seeger sessions" är bra.
Passar en sån här lördag när jag kastar borde på sophögen och gör det jag vill för att jag vill det. Jag ringer henne, fast hon jobbar och inte borde prata i telefon.
Jag läser i sängen, badar länge och dricker en jävla massa kaffe.
Jag börjar många meningar med jag, fast det är saligare att giva än att taga och ber fan inte om ursäkt för det heller. Så ska jag kolla på hockey och på ESC. Ska vinna en miljon eller sju på tipset och The Ark och Malmö ska sjunga högst, queerast och bäst i hela Europa. Ark är så Malmö, för här är vi dom vi vill vara. Sveriges första fairtradecity gör motstånd mot inskränkthet och idiotiska klassificeringar av människor i såna och såna.
New Orleans och Sarajevo är nära, men Landskrona långt borta. Som fan, du.
Och så äter jag choklad till frukost medan Springsteen skriker att trupperna ska tas hem från Irak.

11 maj 2007

Fronten är i Danmark.

Mitt Danmark finns inte längre.
Fan vet om det någonsin fanns.
Danmark med solsken, wienerbröd, festivaler, Christiania, ungdomshuset, Huset och först i världen med samkönade äktenskap och inseminationer för kvinnor utan manliga partners.
Antagligen låg pølsefascismen och lurade i bakgrunden hela tiden, bara väntande på rätt ögonblick. Glistrup var en korkad clown och nu är det tuffa Pia som för ordet och nyttig idiot till Anders Fogh som följer efter.
Danmark är en bild av hur illa det kan gå.
Men vi måste se motståndsfickorna och backa upp.
Både för Danmarks skull och för vår egen.
Rasismen har redan tagit färjan över till Landskrona.
Fronten är i Danmark.
Wiehe fattar det.

Regrets, I had a few.

Somnar ett, vaknar fyra och vet att jag inte somnar om.
Då är det bara att smsa till jobbet att jag är hemma. sömnbrist ger mig deppsymtom och det är bara att acceptera att det är en sån dag.
Istället för att gråta köper jag rundstycken och ett wienerbröd i hembageriet och sätter på en panna kaffe här hemma.
Ungarna får frukost hos sin mamma.
Funderar på alla sentenser och sånger som handlar om att inte ångra nånting man gjort.
Fattar det inte.
Jag ångrar tusentals saker.
Gör jag inte det kan jag varken be mig själv elller andra om ursäkt.
Ångrar jag mig inte är jag dömd att fälja samma mönster om och om igen.
Men det är ju jag, det. andra får ihop sitt liv på andra sätt och Edith Piafs sång är stark och träffande i vilket fall som.
Kanske handlar den egentligen om att acceptera att man har svagheter och gör fel ibland.
Men säg det då, istället.
Ja, jag har svagheter och gör en jävla massa fel. Men fler rätt, trots allt.
Och nu i regnet plockar jag fram minnet av underbara promenader i strålande sol.
Livet är inte alltid lätt, men kul är det.

09 maj 2007

En halvtimma kvar.

Glömde Europadagen, trots EU-flaggor runt om i stan.
Kunde gott varit helgdag idag, men Sverige är såklart sig själv nok.
Att Europadagen inträffar på årsdagen av Nazi-Tysklands kapitulation är inte en slump, utan en självklarhet. EU bildades ju som Kol- och stålunionen för att det aldrig mer skulle bli krig mellan Tyskland och frankrike. Och fredsprojektet lever och frodas. 27 länder är med och fler blir det. Stödet till arbetsmarknadsprojekt är äntligen större än pengarna till den vidriga jordbrukspolitiken, men EU kan ännu bättre. På miljöområdet och för integration och mot strukturell rasism och inskränkthet.
I Rosengård röstade en majoritet ja till euron, i Sjöbo röstade man nej.
Det är inte ett spår radikalt att vara emot europeiskt samarbete.

Min historia i årtal.

Snor en idé från Milou och presenterar mitt liv i årtal som slutar på noll, två och sju.

1967: Fyller fem och minns H-skyltarna längs vägarnna. Bor i en barnrik miljonprogramidyll på Sveriges folkrikaste ö.

1970: Skolan börjar, men jag kan redan läsa och skriva och det blir skittråkigt. Ser min första allsvenska match. IFK-GAIS, så klart.

1972: Bor långt inne i skogsriket och avskyr det. Påbörjar en fotbollskarriär. Den blir mycket kort.

1977: Upptäcker punken och åker på ridläger. Blir askär i en klasskamrat som tycker att jag är barnslig. Börjar luta åt vänster..

1980: Går på gymnasiet och går med och ur VPK:s ungdomsförbund. Är en glödande revlutionär och klär ut mig till arbetare. Tågluffar ensam genom Europa.

1982: Slutar gymnasiet, har en underbar sommar, upplever kärlek, fylla och festivaler och blir soldat på LV6 i augusti. Röstar för första gången. VPK.

1987: Pappa!

1990: Jobbar som förskollärare på Rosengård och är aktiv i de gröna. lever Svenssonliv med min hustru.

1992: Son nummer ett fyller ett, Lasermannen dödar, de gröna är ute och NyD inne i riksdagen. Äktenskapet krackelerar.

1997: Sambo med puckoexet och son nr två aviserar sin ankomst. Gruppledare, kf och ks för de gröna i malmö. Lite lokal (ö)kändis, typ.

2000: Son nummer TRE avlas, men jag vimsar runt i tillvaron och börjar tappa gnistan för politiken. Hyr hus i Ystads sandskog hela sommaren.

2002: Lämnar politiken (tillfälligt). Jobbar på stock och sten och är påläggskalv (det var då det!)
inom förskolan i området.

2007: NU. Lever, funderar, jobbar och älskar. Det funkar. Turbulens är mitt andranamn, men det börjar jag acceptera nu.

Prioriteringar

Vi pratar timme ut och timme in om allt, både högt och lågt.
Vi får varandra att skratta och att gråta, för sånt är livet.
Och lever gör vi.
Vi lever och samma sak som får mig att springa leende genom parken, kan få mig att känna en smärta som verkligen gör fysiskt ont.
På riktigt.
Ibland är livet fjäderlätt. Ibland inte.
Jag prioriterar henne, hon som är min framtid och öde framför löpturer, TV-program, läsning och disk.
Jag gör det jag måste göra.
Hjärtat vet vad som är rätt.

08 maj 2007

Solregn och bajs.

Igår när jag suttit och skrivit inne på kontoret och kom ut till ungarna vid tvåtiden gick vår lilla hjälpfröken och hämtade gitarren och en pall.
Utan att jag sagt nåt.
Haha, antingen gör jag ingen annat än att spela och sjunga på jobbet i barnens ögon, eller så tycker hon det är särskilt kul.
Instrumentlådan kom också fram och sen brakade det loss:
Sjörövarfabbe.
Här är Gaisarna från Götet.
Vi fortsätter att spela rocknroll.
Jag hade en gång en båt.
Heja, heja Grönsvart (= living after midnight med svensk text).
Pippisången.
Stock och stensången.
Här indoktrineras det friskt, förstår ni.
Alla ska bli grönsvarta revolutionärer.
Så är det.
Det var regn och sol om vart annat. Och solregn ibland.
Dagens stora musiksamling hade däremot ett bajstema.
Alla sånger kan vara bajssånger om man bara vill.
Det är roligt och lite förbjudet.
Undrar om jag blir inkallad till chefen för det?
När det ryktades att jag kallat barnen för "miffoungar", fick jag en tillsägelse om att det stred mot likabehandlingsplanen.
Eller hur?
Barn fattar ironi och en knastertorr präktig verksamhet är bara tråkig.
Och inte ett dugg revolutionär.

07 maj 2007

Values, igen.

Man ska sätta upp mål, ska man.
Och jag känner att jag för första gången på länge kan göra det.
Jag kan forma en bild av vad jag kan tänkas vara om om tio år och hur mitt liv kan se ut då.
Det är inte längre bara ett sammelsurium av tankar och vägar som korsas.
Jag vet var jag ska satsa.
Tammefan.
Nice som fan.

06 maj 2007

The melting pot

Mellanbror står i spelbutiken och dansar med i en hiphoplåt.
Det är en strålande dag i Mikael Wiehes och Timbuktus stad.
Och när min brunbrände son står där, så fattar jag storheten med Malmö.
Läget, blandningen av människor från alla hörn och grönskan denna sommardag.
En stor stad, men inte större en att man kan promenera från ena änden till den andra på en halvtimme.
Här ska jag leva, här måste jag leva eftersom det är mina barns plats på jorden.
Och jag är övertygad om att mina ungar blir bättre människor av alla intryck, alla kulturblandningar och allt kul vi hittar på i denna staden.
Vi picknickar i skuggan under det roliga trädet i Magistratsparken och förbannar att biblioteket inte har öppet när jag och de flesta har tid att gå dit.
Min längtan följer med som ett extra sällskap, ibland som frustration, ibland som ett leende på läpparna. Men med är den. Oåterkalleligen.

05 maj 2007

Ostrukturerad.

Jag ser i bloggar snygga uppställningar över alla bra böcker man läst under året och imponeras av det. Tänk att verkligen planera vad man ska läsa och sen skriva ner det!
Mitt läsande är lika ostrukturerat som det mesta hos mig.
Men å andra sidan vill jag att läsandet ska vara så.
Jag går ingen utbildning (möjligen försöker jag doktorera i livets hårda) och läsandet är ett nöje som är lärorikt.
Så får det bli.
Tror rent av det det blir bättre så.
Vi som är ostrukturerade kan inte regera världen, kanske, inte skapa paragrafer och göra bokslut.
Vår uppgift är en annan.
Nu letar sonen efter en bortsprngen femtiolapp och mina ögon håller på att gå ihop.
Men bara om min älskade väntar, sjunger Dageby starkt, rent och klart.

04 maj 2007

Gott att vara.

Hon sitter där ute på sin slätt, men hör hemma här i min famn.
En dag, när det nu blir, kommer det att stå klart för alla inblandade.
Har man öppnat Pandoras ask, så har man.
Det finns ingen återvändo.
Och här i den mångkulturella metropolen är det sommar.
Alla uteserveringar är fulla, från en BMW hörs arabisk popmusik och i parken leker barn klädda i gula västar.
Här är det gott att vara.
Och Abba spelar "I do, I do, I do, I do"

03 maj 2007

Bostadsfel.

Jag är godkänd av banken och får äran att gynna Nordeas aktieägare lebenslang.
Det är väl inte det värsta.
Det värsta är att jag motvilligt dras in i det spel som leder till att centrala stan töms på fattiga och fylls med välhavande, på längre sikt.
Jag kunde hyrt av föreningen såklart.
Men vilken skillnad hade det gjort?
Då hade "min" lägenhet såsmåningom sålts till någon annan och gett föreningen ett välkommet klirr i kassan.
Nu får jag köpa för under marknadspriset och kommer med tiden att göra en hacka när jag drar vidare i bostadskarusellen.
Bra för min ekonomi, men helt fel politiskt och etiskt.
Och jag önskar ingen egendom.
Dessutom vill jag möta livets makter vapenlös.

02 maj 2007

Medborgarskap.

Erhöll huxflux ett medborgarskap i den nyfunna nationen Västerlandet. Det är den sortens erbjudanden som man bara inte kan stå emot, som Vito Corleone skulle säga. Jag som drömt om en framtid som presidentmake i Finland får uppenbarligen ändra mina planer. Ibland ställs man inför angenäma val.

You go yur way, I´ll go mine

Skulle aldrig ha varit hon och jag, det var en meningslös kamp.
När hon nu publicerar en kärleksförklaring på bloggen till honom, så gnuggas det ännu en gång in i mitt ansikte. Jag var nog ett trevligt mellanspel, ett pikant inslag, som ändå i längden inte passade på parmiddagarna i den (små)borgeliga förorten.
Fel värderingar, fel intressen, fel inriktning och fel utseende (innan jag klippte mig).
Det är inget att vara bitter över och egentligen inget att ångra.
Jag försökte ännu en gång med någon som inte ville ha mig som jag var och nog för att vi hade trevligt emellanåt, men på riktigt dög jag inte.
Hon låg hela tiden i startgroparna för något annat.
Nu är hon där och jag här.
Livet går vidare och vi blir båda lyckliga.
Och Dylan sjunger i bakgrunden att du går din väg, jag går min.

Av vårgrönt och av sol.

It was twenty years ago today. Och jag kan fortfarande höra hennes snusningar i spjälsängen under bilden av John Lennon. Hon föddes in i en glad, men knäpp klan och har väl inte alltid valt dom enklaste vägarna, för det gör inte såna som vi. Det är länge sen nu. Ted Gärdestad och Cornelis levde fortfarande och hon fick ett franskt namn, eftersom hon är gjord i Frankrike, och ett underbart andranamn som associerar till en dansk/norsk författare och en invandrad trubadur. Natten var ljummen och tyst på malmö KK, fönstret var öppet och jag tror att jag hörde hennes hemstads näktergal sjunga och fira ett nästan fyra kilos halvmeterlångt knyte som låg där i min famn och gav livet en annan mening och en ny dimension.

01 maj 2007

Ring i örat eller hästsvans?

Dessutom har jag ring i örat igen.
Så vuxen är jag.
Mannen med hästsvans, däremot, han är vuxen som fan.
Fler arbetstillfällen ska skapas genom att varje arbetslös från dag ett av sin sänkta men dyrare a-kassa ska vara tvungen att ta ett lämpligt arbete var som helst i detta avlånga land.
Om så i Kiruna, Malmö eller Ödsmål.
Hittills har man åtminstone haft hundra dagar på sig att hitta någon i närheten.
Ni ser, kampen mot arbetslösheten som man sa sig prioritera före allt var egentligen en kamp mot dom arbetslösa.
Samtidigt som sagde man kickar de arbetslösa med sina stålhättor så avskaffas fastighetsskatten och förmögenhetsskatten och införs en skatterabatt för den som tycker det är lite för dyrt med tjänstefolk.

Så logiskt och smart med tänker den vuxne mannen med hästsvans.

Mannen med ring i örat är barnslig nog att tycka som Bamse att den som är stark måste vara snäll och att det där med att äta och bo är nån slags rättighet.

Döden på valborg.

På valborgsmässoaftonen i åttonde klass var Kenneth och Tomas på väg från Pershyttan till Gyttorp för att kolla på elden, mingla med kompisar och flörta med tjejer. Sådär som man gör när man är fjortis. Ingen alkohol inblandad (märkligt nog) och dessutom gick dom på rätt sida, om än i bredd. Och i höjd med Bergsäng kör en bil om en annan på den smala vägen och backspegeln träffar Tomas och döden är, som man säger, omedelbar. Den kan ju vara det, som ni vet; ingen vet om det just är mig den ligger och väntar på i nästa gathörn. Men var inte rädd för den, lev istället medans du lever och älska medan du ännu finns och kan.
Idag när socialister demonstrerar och det är helgdag tar jag mig en funderare på just det, samtidigt som jag minns hur vi kompisar och bekanta stod rögråtna på Karlslunds kyrkogård i Nora en sjukt vacker försommardag för så länge sen.
Tomas är död och jag ser hans grav ibland när jag är på väg för att titta till farsan och säga några väl valda ord. Det var min första begravning, men den har följt av många fler. Fortfarnade kan jag känna ett sting av oro i magen när jag hör kyrkklockor slå.
Jag fruktar inte döden som sådan, bara dödsögonblicket, och tanken på att jag en dag ska släppa taget och glida in i det svarta, är svår att bära vissa stunder.
Tills dess ska jag leva och ni som idag fördömer det jag gör och tycker att jag borde något annat, till er kan jag bara säga att hjärtat har sina skäl som hjärnan inte kan förstå.
Ha respekt för det.