Chilla, morfar

Kom ihåg det här Naaja, det finns bara en enda människa vars kärlek du kan räkna med i evighet amen och det är din egen. Alla andra kommer och går. I alla fall de flesta. Det är dig själv du måste älska, eller åtminstone stå ut med. Det kan bli ett livslångt projekt, om du har otur.
Nej, jag säger det inte till henne. Hon ligger och snusar i sin vagn som jag drar runt på stan, medan dottern skriver eller redigerar i mitt kök hemma på Möllan. Hon ska bli klar med sin bok.
Det är hur som helst för tidigt för den sortens bittra sanningar för en sexmånaders unge. Så vaknar Naaja och tittar sig omkring. Stora bruna ögon ser en stor värld, lite väl stor för många av oss, så mycket att ta in, så mycket att vilja förändra, så mycket kärlek som hänger som mogna äpplen på en gren och som precis som dem riskerar att falla ner till marken och ruttna bort. Jag är så dålig på det där med timing och tvåsamhet. Jag är före eller efter och aldrig i balans.

Kanske Naaja får växa upp och skapa en värld där normerna är helt förändrade, där saker som sexuell läggning och tvåsamhetsnorm är något vi läste om i skolan, som sambeskattning och värnplikt för män. Jag hoppas det.
Men det kommer inte att komma gratis. Världen är full av ebbor och jimmiesar, unga människor som längtar bakåt. Kampen verkar vara evig och bakslagen tusen.
Kom ihåg det, Naaja, avslutar jag min dryga utläggning i tanken. Hon ler tillbaka, som om hon vill säga att det nog fan löser sig. Chilla, morfar.

It`s all over now, baby blue

Det är som det brukar. Alla vi som har rätt att passera in gör det, hälsarpå folk en gillar och avskyr, några kramar om varandra, andra pratar lite tyst och hemligt. Rassesvinen står för sig själva eller skojar med någon av moderaternas mer illustra representanter. Så ringer klockan och ordförande kallar in oss i salen. På läktaren sitter vad som ser ut att vara en grupp nyanlända med sina lärare, men också några nyfikna och intresserade. Sanne från Fi är där och hennes kompisar i salen är ändå vid gott mod, vad det verkar, trots allt.
Det är sista gången jag trycker in mig och sista gången jag är i den här salen. It is all over now, baby blue. Det är ingen katastrof, men jag kommer att sakna att gå upp i talarstolen, jag är bra på det, rapp och tydlig. Den förmågan tar jag med mig till andra ställen i livet, det kommer inte att gå någon nöd på mig. Även i fortsättningen kommer jag att väcka bifall och irritation, men inte här. För att få en plats här under nästa period så hade jag behövt stå på någon av de allra första platserna på mitt partis lista och det var aldrig aktuellt. Om sanningen ska fram så har jag de senaste sex åren hbjudits in mer eller mindre med armbågen. Jag är för impulsiv, för spontan och vad jag själv vill kalla konsekvent i min antirasism och människosyn. Hur makten i Malmö kommer att se ut är förresten fortfarande oklart, det förhandlas antagligen, men det varken kan eller vill jag lägga mig i.

Jag är äldre än partiet och det märks antagligen både på partiet och mig. Det finns en omognad, en pinsam naivitet och ungdomskult i partiet. Det är fortfarande öppna dörrar för lycksökare och listor är relativt lättkuppade, vi ska vara glada att det inte blivit värre än det blivit på sina håll.
Partiet är ingen rörelse, utan en samling individer som ofta byts ut, förutom några då, som är så viktiga att de ständigt sicksackar mellan uppdrag. Det som är bra för MP med nedgången i valet är att partiet kan skaka av sig opportunister och brödpartister och bli vaksamma mot dem med en helt annat agenda än den gemensamma. Och när det är gjort, så är det dags att bredda och fördjupa organisationen.

Så helt plötsligt är mötet över och jag får min andra medalj till samlingen. Vi fikar och sen går jag ut i snålblåsten. Cyklar hemåt, handlar, flörtar med en granne på gården och går sen upp till mitt. Skorna ligger i en enda hög i hallen och det behöver dammsugas. Vardagen hinner ifatt mysteriet.

 Så vart tar jag mina erfarenheter och mina två medaljer?
Ja, driften att förändra världen går aldrig över. Det är en eld som inte går att släcka. När mitt inåtvända 2018 är över, så är det dags att kicka igen. Jag står till förfogande som en kugge i det långsamma maskineri som förändrar och bygger. Ni lär höra ifrån mig igen.

All things must pass (men jag hatar det).

Jag ser en bild framför mig. Tre bröder står bredvid varandra en strålande sommardag för längesen. Det var sjuttiotal. Deras olika hårlängder avslöjar att de tillhör olika generationer och på de flesta andra sätt är de också olika. Det gör ingenting. Vi törnbladare är olika, vi ses sällan allihop, men behövs det så är vi som en maffia. Bråkar du med honom, så bråkar du med hela släkten. Bara så du vet.
Det är min farsa och hans två yngre bröder på bilden förstås, de ser glada ut, det kan ha varit midsommar eller något liknande, jag vet faktiskt inte. Sommar var det i alla fall, en sjuttiotalssommar fylld av myggor, piggelin och mellanöl.
En sång fyller min skalle: George Harrison sjunger "All things must pass, all things must pass away". Av de då ganska unga männen är två borta, för farbror Mats dog igår.
Förbannade jävla skit, förbannade jävla helvete. Ja, jag vet att det måste bli så. Vi ska alla den vägen vandra, som det heter.
Och jag sitter här i laminon och minns, för det är allt en kan göra nu. Jag minns mannen som hade en PV och sen en Amazon, Göteborgs bästa jävla snickare, mannen som var bra på allt, som tog mig på min första riktiga fotbollsmatch på Ullevi. GAIS vann över Blåvitt med 3-1. Sten Pålsson dribblade och sköt. Pålle vinka, vi vill se. Sen är det kört.  Jag minns en man som var vänlig och solidarisk utan att snacka så mycket om det. Och han och Marita, det där med livslång kärlek som jag aldrig förstått mig på för egen del.
Saker bubblar upp nu. Minnet av hur han försökte lära mig åka skridskor, hur jag ringde till honom den där dagen då farsan segnat ner i köket död.
Fan ta allting.
Fina farbror Mats.
All things must pass.
Men jag hatar det.

Natt mot valdagen

Det är natt mot valdagen och jag ligger i min säng, som inte är en riktig säng utan en bäddsoffa och lyssnar på tystnaden. Jag tänker att nästa blogginlägg kommer att vara en valanalys och jag fruktar vad den kommer att behöva innehålla, något om själens obotliga ensamhet och sökandet efter sammanhang, kanske? Men vi får väl se. Det privata är politiskt.
Jag står utan banderoller och flygblad den här valrörelsen och kollar läget, men jag lägger mig ändå i, hugger mot dumheter, det finns kanske i min nedärvda essens att göra så.

Jag kan bokstavligt talat inte sitta still, det är både en välsignelse och en förbannelse.

2018 är annars mitt mest inåtvända år på länge och jag tänker att det får lov att vara det. Förra året var de dramatiska beslutens år, nu går jag istället in i mitt eget, hittar en ny roll i världen.  Det skulle bli kärlekens år sa min vän med det lockiga håret, men både hon och jag har det kanske för bra i våra iden för att verkligen längta efter det på allvar. Offret tycks vara för stort. Någon skickar en vänförfrågan på facebook, men det är bara en bot eller fake eller vad det nu heter. Så värst många nya bekantskaper dyker inte upp och jag är usel på att behålla dem som jag hittar. Så har det alltid varit. Jag hanterar min ensamhet som en man, verkligen typiskt så.

”Det här säger jag för att jag tycker om dig”, säger en annan vän, hon med de snabba sanningarna. ”Du nedvärderar dig hela tiden”. Det har jag hört förr.
Men jag tänker att hellre det än att låta hybrisen flöda. Men hon har rätt. Hon brukar ha det.

Jag ser ett ex på en datingsida, (varför finns jag ens där?), men hon blockar mig utan att jag så mycket som blinkat till henne. Det är sorgligt, mycket skulle jag göra, men aldrig flörta med ett ex på nätet. När glaset är repat så är det. Hennes presentationsbild har jag tagit. Hon ler mot kameran, men redan då bilden togs var vi över och historia. Vi sökte efter sätt att ändå finnas i varandras liv. Bilden är tagen i ett annat land, det brukar vara så när en vill göra reklam för sig, som om det vanliga livet, jeans mot grå fasader aldrig skulle kunna attrahera någon.

Det är natt, nästan morgon och jag borde såklart sova. I morgon ska jag rösta och springa en lång runda, egentligen hade jag planerat en resa, men jag behöver spara kraft och pengar. Jag lägger undan ipaden, öppnar balkongdörren och låter vinden svepa in.

Edit: tror inte att jag orkar någon valanalys.

Gratis kollektivtrafik är dålig kollektivtrafik

Jag hade lovat mig själv att inte säga något om någon lokal valfråga, för kandiderar jag inte, så gör jag inte och då är det andra som får debattera. Men Vänsterpartiets lokala ”valspurt” ger mig fan inget val.

V har varit sjukt passiva i trafikfrågor i Malmö under mandatperioden, de har uteblivit från tekniska nämndens möten och bytt folk och jag vet inte allt. De har inte varit konstruktiva för fem öre, de hoppade av styret och när de sagt något så har det mest handlar om att reservera sig mot markförsäljningar och för sina egna motioner.

Och nu kommer de alltså med förslaget att alla ska få åka gratis buss och tåg i Malmö. Alla, inte bara gymnasieelever på sommaren och folk över 70. För oss som kan något om trafikfrågor är det närmast hål i huvudet.
Det är ungdomsförbundstrams, det är inget som vuxna pratar om på allvar. Istället för att se till att trafiken funkar, kör dit folk behöver åka, är bekväm och bra, så ska Vänsterpartiet populisterna göra trafiken gratis. Som om något någonsin är gratis. Det kommer inte att minska biltrafiken för fem öre. Det kommer att få cyklister och gående att åka buss, det blir ett minus för folkhälsan och bilarna kommer att susa förbi överfulla, dåliga bussar. Detta är väl beforskat, utrett och klargjort. Om intäkter från passagerare inte har någon betydelse för ekonomin, så behöver trafikutövaren inte räkna passagerare och då spelar det ingen roll vart de kör eller med vilken intervall.

Den tid som andra lägger ner på att hitta förslag och lösningar, ägnar V åt att skriva snygga paroller och jaga väljare. Det är störigt och destruktivt.

I Schweiz är kollektivtrafiken ganska dyr, i Albanien närmast gratis. Gissa var folk åker kollektivt?

Det där med Israel. Igen.

En partivän tog bort mig från Facebook efter att först ha frågat mig om jag stödde illegala bosättningar och att Israel avrättar människor. Anledningen till frågorna och borttagandet från Facebook var att jag påpekade det olämpliga i att dela Hamasproagaganda och bad honom att testa att vara källkritisk även mot antiisraelisk propaganda. Here we go again, alltså. Hamas och islamiska Jihad skickar missiler från sitt befriande paradis in i Israel och när Israel försvarar sig så är man skurken. Detta har ju mycket lite med frågor om bosättningar att göra, som ni förstår. I nästa vända brukar jag få frågan om jag stöder Israels högerregering och mitt svar blir då förstås nej. Inte heller stöder jag högerregeringarna i Danmark och Norge, men om någon skulle få för sig att skicka missiler från Lomma mot Köpenhamn och de styrande i Lomma sa sig vilja utplåna Danmark, så skulle även de fått höra från mig.

När jag berättar att jag då och då reser till Israel, så kan det mötas både med ilska och förvåning. "Ska du verkligen åka dit?", frågar sig folk som flyger till Thailand eller har familjen i Ungern. Sällan orkar jag gå in på detaljer, men att det är något visst med att på förmiddagen strosa runt i Jerusalems gamla stad, för att sen ta ett kvällsdopp i Tel Aviv och sitta med en god dryck och se solen snabbt gå ner, förstår de när jag förklarar. Även samkönade par kan för övrigt gå hand i hand i Tel Aviv. Testa inte det i Gaza eller Ramallah. Bara ett tips i all välmening.

Vi kan tycka att den israeliska staten är för hård och att de borde vara beredda att ge upp mer. Men hur länge ska den andra sidan bara betraktas som passiva offer för omständigheter? Jag trodde att erkännandet av Palestina, faktiskt skulle innebära att de sågs som en aktiv partner på gott och ont. I Israel finns det såklart en utbredd rasism, men de omliggande staterna är lika judefria som München 1945 och sen antijudiska retoriken ser ungefär likadan ut. Samhället i de arabiska staterna har klasskillnader som får Vellinge kommun att se ut som ett hippiekollektiv och det religiösa förtrycket och lindrigt talat konservativa samhället får KD att verka som queerfemister vid en jämförelse. Kontext, please.

Allt det här säger jag lite då och då och är såklart beredd på mothugg. Men det är aldrig lite mothugg, utan en flod av onyanserad skit. Sedan Stalin bröt med Israel på femtiotalet hatar den vänstra vänstern den judiska staten och med tiden har även sossarnas mainstream hamnat där. I de gröna handlar den från början om att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark i dåvarande folkpartiet.
En kan tycka att allt det där är historia och att det mot slutet av dagen är judar och araber själva som måste hitta sätt att komma överens. Kanske har vi européer lagt oss i tillräckligt redan?