31 december 2014

Mitt eget jävla sylvesterlopp

För exakt ett år sedan spådde jag att GAIS skulle gå upp i allsvenskan och att Nethanyau och Abbas under 2014 skulle skriva under ett fredsavtal. Det är klokt att inte tro eller förutspå så mycket. Klokt också att inse att framtiden är ett mörkt rum som du går in i med bindel för ögonen. Troligen vill vi inte heller ha det på något annat sätt. Jag tippade också att Sverige skulle få en ny och bättre regering och det fick vi, men en svag och sårbar.
Vi har en dröm om att allt ska lösa sig till det bästa, att gud och regeringen ska fixa till det medan vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Men den teologi och politik jag tvingas omfamna för.min egen del handlar om handling och förlåtelse. Borsta bort dammet, gå vidare, gör saker. Var inget offer. Varenda dag får jag gå upp och aktivt förlåta mig själv och sen gå ut och göra saker. Under 2014 kämpade jag ner en depression utan att sjukskriva mig en enda dag för det. Jag testade läkemedel, men la det åt sidan och fyllde tid och energi med annat. Självklart kan den komma tillbaka. En tillräckligt stor trigger, så är jag kanske där igen.
Det är sån jag är, berättar jag för spegeln, för acceptans är en del av lösningen det också. Vissa saker kan jag inte ändra på, det är lika bra att inse.
Det är en grå sky över Malmö denna sista dag på året. Eldar tänds och släcks och snön har smält undan och pojkarnas TV gick sönder ungefär samtidigt som EU-migranterna vid Mobilia fick söka nytt nattläger. Nu tar jag tag i dagen. Mitt eget jävla sylvesterlopp står för dörren.

30 december 2014

Veckans i-landsproblem

På eftermiddagen tar vi oss ut till flygplatsen i Nice för att ta flyget hem. Det visar sig vara lättare sagt en gjort. Planet är mer än en timme försenad, eftersom det snöar i Frankfurt. Svårt att fatta på den ljumma sköna Rivieran, men så är det. Vi får vänta och vänta, men till sist hälsar en flygvärdinna i skjorta och slips Guten Abend och vi far iväg från värme och grodlår. Och när vi  kommer fram till den tyska pengametropolen, så har anslutande flyg gått. Hela flygplatsen vibrerar av adrenalinet från lidande nyårsresenärers förseningsvånda. Så kan det gå. För oss och alla andra försenade och strandsatta är det katastrof och fastän Lufthansa jobbar och sliter och får fram nya bokningar, hotellrum och till och med matvouchers, så klagar och muttrar folk. Vi bussas långt bort på Autobahn, men somnar mätta i en säng, innan vi få gå upp halv fem för att hinna med transfern.
Det är veckans i-landsproblem, tänker jag i bussen, där den rullar flankerad av snötäckta tannenbaums och skammens rodnad hettar mina kinder som redan ändrat färg efter den soliga veckan vid Medelhavet. Vi har råd att låtsaslida för småsaker. Det är väl på sätt och vis en ynnest. Men som Spike säger till Anna i Notting Hill: soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan. Det skadar inte att vara lite nöjd och uthållig ibland. De flesta hos oss har det för det mesta ganska bra. Sverige är inte ett extremt rastiskt land, det är inte extrema klassklyftor att inte alla studenter har råd att kröka och gå på dans varje helg (vilket jag på allvar läst).
Talet om svenskar som tigger i Melbourne är också ett bottennapp, för ingen svensk behöver tigga någonstans . Och innan någon säger att jag blundar för det strukturella förtrycket eller Matilda Renkvist ännu en gång uttrycker att jag borde deporteras, så skjuter jag en en brasklapp. Sure. Det finns elände i vårt land, mögliga hus i miljonprogrammet , rasismen riskerar såklart att växa igen om vi inte gör motstånd och klimathotet hänger som en fallbila i ett tunt snöre över våra huvuden. Desto viktigare då att gnälla över rätt saker.

26 december 2014

Pojkdrömmar och hemsökelser i Monaco

I natt kommer vi att hemsökas av en död Grace Kelly som reser sig ur graven där i katedralen och jagar oss genom parkeringshuset under marknaden där vi gick vilse bland avgaser och övertäckta jaguarer. Vad vi gjorde där i p-huset kan man fråga sig, men sanningen var väl att jag ännu en gång sökte en genväg i livet. Grace Kelly låg begravd under en stor sten i kyrkan. Gracia Patricia stod det ingraverat. Det skulle väl låta lite finare, tänker jag. 26 år gammal gifte hon sig med fursten och flyttade in i palatset vid torget. Det sägs att hon sen ägnade sig åt att arrangera blomsterkonstverk. Låter som ett härligt liv för en oscarsvinnare.
Obviously körde hon bil alldeles för fort också, eftersom hon dog på det viset.
Om det nu inte var dottern, den fd popstjärnan Stephanie som körde, det blev väl inte helt klarlagt.
Men det var såklart Caroline som var mina drömmars prinsessa när jag bara var en liten pojke. Hon kunde gott få bli min första, tänkte jag helt realistiskt och generöst. Det skånska (sorgligt bortglömda) rockbandet Kommissarie Roy gjorde också en låt om den saken. Men ingen av oss trängtande tonårspojkar från kalla nord fick ens se henne på håll, hon gifte sig med ett par tre andra i tur och ordning, män med pengar och stil. Lika bra det, skulle jag tro. Ja, Monaco är spooky och fabulöst, som att gå omkring i en operett, inte riktigt på riktigt, liksom. Ett kungarike litet som Möllevången eller så och havet där nere och bergen där uppe och höga hus däremellan. Exklusiva butiker och not så exklusiva kasinon som ser ut som spelhuset på Liseberg invändigt. Och så funderar man på var Björn Borgs föräldrar hade sin sportaffär.
Det är roligt att komma dit, men man andas verkligen ut när man åker därifrån.  I morgon kör vi San Remo. Spaghetti och den glada bagaren. Det blir fint det.

23 december 2014

Tre millimeter hår (ställ in extravalet)

I köket med hippiemuggen framför mig. Numera är hippie ingenting eller något man minns i korsningen mellan gatorna Haight och Ashbury i San Francisco, där vi var i våras. Det låg en glassbar på ena sidan gatan och en second hand store på den andra. Vi turister fotograferade gatuskyltarna. I sonens vänsterpolitiska kretsar är det ett skällsord, precis som det kunde vara ur min fars mun, när han ville kommentera människor och samhällsutvecklingen och det ville han ofta. Jag hade inget emot att kallas hippie. Hellre det än mycket annat.
Men hippie blev jag aldrig fullt ut, inte punkare heller, eller trofast vänster, mitt liv är lite för spretigt och sökande för det. Det finns alltid om och men och aber att ta hänsyn till och det vaccinerar mig mot sekter och subkulturer. Och jag klippte mig. Nu är mitt hår tre millimeter kort, kortare än någonsin. Jag kompromissar mig fram i livet och tar intryck av både det ena och andra. Kort hår är praktiskt och snyggt, ett frisyrernas funkis. Man slipper kostnader för balsam och inpackningar. Med åren har jag blivit allt svagare för kompromisser. Livet är sällan alldeles svart eller vitt. En kompromiss i landet Sverige som jag skulle vilja se, är den som ställer in extravalet. Det fungerar inte i längden att utlysa val för att väljarna röstade fel, vi måste hantera den situation vi har. Boten mot politikerförakt är att leverera även i kristider.  Kompromissa med allt utom mänskliga rättigheter, med alla utom rasisterna.
Att borgarna fick årets budget och vi rödgröna behåller regeringsmakten är kanske en deal som kan funka. Sen till nästa år så bygger vi en stabilare bro, om metaforen kan godkännas.
I min hippiemugg kallnar kaffet och nere på gatan är det påtagligt mycket mindre trafik än en normal tisdag. I ett av rummen sover tonårspojkar och jag äter min gröt i stilla ro. Den stora världen och den lilla. Och kompromisserna däremellan.

20 december 2014

Feminism och avgrund.

I feministiskt perspektiv läser jag en artikel som en snubbe skriver djupt ur sin avgrund. Eftersom han är en sån där som tror att strukturer är allt och individer inget, så önskar han mer eller mindre livet ur sig. Han önskar att vi män inte fanns, liksom, eftersom vi män per automatik är svin och förtryckare. Man kan riktigt se mellan raderna hur han lider. Frågar ni mig är det ren rubbish. Verkligen. Ännu en bleeding medelklassradikal som kollar sin navel istället för att förändra världen. Men kanske är det bara jag som missar poängen. Det skulle inte vara första gången i så fall. Jag är ju bara en simpel barnpassare som inte läst ett ynka poäng genusvetenskap. En annan näraliggande sak som gnagt mig en smula är att  kommunalrådet Martina Skrak inför sittande fullmäktige delade ut Malmö stads jämställdhetspris till en partivän.
Utan blygsel. I tacktalet kopplade partivännen feminismen till kampen mot högern så där lite allmänt. Jag satt och skruvade på mig där nere i min stol.
Feminismen är en brokig rörelse, men det börjar på sina håll likna sjuttiotalets sektvänster med krav på renlärighet och påföljande utrensningar. Och brist på självkritik och humor. Jävlar anamma vad spö man kan få om man inte är uppdaterade i de senaste begreppen. Frågan är väl om vi gröna inte ska fundera på om den alltmer inavlade och självspeglande akademiska yttersta vänstern verkligen är allierade i kampen för ett jämlikt och jämställt samhälle eller om vi ska söka bredare och stabilare samarbeten.

19 december 2014

Uffe bloggar vidare

Säga vad man vill om Ulf Lundell (och det har ju många gjort), men att han börjat blogga är ändå lite märkligt. Vad ska ha då skriva om i sina böcker, kan man undra, eftersom de senaste varit formidabla bloggar, förutom några påhittade avsnitt som man lätt skiljer ut från det andra. Uffes betraktelser är väl lika goda som mina, varken mer eller mindre, men det jag gillar är att man tar den plats i debatten som man tycker är befogad. Jante får sitta i ett hörn och tjura. Att det inte ska vara någon pardon mot rasister gillar jag också. Lajkar till max. Här i Skåne är det ständigt skarpt läge i den kampen. Däremot är jag väl inte så glad över ständigt återkommande angrepp på samma personer. Det finns folk som man helt enkelt inte gillar, det är väl bara att andas och gå vidare.
Som jag skrivit förr så hade jag troligen inte lyckats sluta med alkohol, om det inte varit för Lundell och Birro, så bägge är jag bundna till i tacksamhet. Itan Uffe hade heller inte litteraturen kommit in i mitt liv så tidigt, för att inte tala om bossen och Neil. Jag lär följa Uffes blogg framöver.

18 december 2014

Que linda es Cuba.

På julafton 2012 landade vi i Havanna, Cuba. Vi hade bokat boende, men det var en smula struligt, för inga amerikanska sökmotorer lät sig användas. Men det löste sig ändå. Vi tog taxi till stan och betalade med turistpesos, priset var som en en månadslön för en vanlig kuban. Det var sen kväll och ljummet och skönt i luften, det doftade avgaser och tropiska växter. På den slitna vägen mot stan var det mörkt som i graven, eller i alla fall en smula dunkelt. Inga reklamskyltar lyste upp tillvaron , bara svaga gatlyktor som knappt gjorde någon och illa upplysta propagandaaffischer. När vi väl hittat vårt boende mitt i centro Habana så pustade vi ut på balkongen med var sin cigarr. Vi var ju ändå på Kuba. Dagen efter vaknade vi och gick ut och åt frukost och blev omedelbart blåsta av en företagsam entreprenör i det socialistiska paradiset.
Vi hade en skön tid på Kuba, men baksidan var fattigdom och brist och ett groteskt politiskt förtryck. Det är obegripligt att någon som varit där kan hylla systemet. Ett jordbruksland som inte kan förse folk med mat. Hallå, liksom. Har folk inte ögon att se med? Överallt skällde ilskna plakat på USA, för någons fel måste det ju vara att så lite funkar.
Nu fick vi igår höra att USA lyfter alla sanktioner. Jag tycker det är rätt. Plocka bort bröderna Castros syndabock och stöd vanligt folk i deras vardag. Kommunismen är en anakronism, en kvarleva och inget hot. Handel och resor kommer att störta systemet. Kuba är vackert och det mesta kommer att ordna sig till det bästa.

16 december 2014

Inte direkt stjärnornas krig

Nu sitter jag i fullmäktige och det är årets sista möte. Dagen till ära har jag på mig en snygg slips som jag köpt på Beyond retro för 20 spänn. Skjortan är en Melka och den har kommit till mig via Myrorna
Kostymen är min fina ärvda. Dressed för success. Annars är det väl inte så heta ämnen på dagordningen just idag. Rasisterna dummar sig som vanligt, men det blir inget större drama. Jag hinner tänka på annat. Film, till exempel. Stjärnornas krig begriper jag mig fortfarande inte alls på. Försökte titta i lördags, eftersom jag troligen är den ende vuxne svensk som aldrig sett en hel film i serien. Men det funkade inte nu heller. Jag somnade nästan i soffan. Talande robotar och talande hundar och tekniska effekter från tiden då pacman var hett.  Nej, det är inget för mig alls. Jag stannar här på jorden och försöker förstå mig på människor, istället för rymdvarelser.
Det är komplicerat nog. De filmer jag gillar handlar om människor. Om livet och världen. Inte direkt stjärnornas krig.

12 december 2014

"De tända ljuuusen.."

Lucia är den allra heligaste dagen i förskoleföräldrarnas värld. Så genuint hednisk, men som så mycket annat oblygt stulen av de kristna som kopplade ihop den med det där italienska helgonet. Om det vet ungarna inget. De religiösa bitarna undviker vi nogsamt. Det handlar mer om att klä upp och ut sig och inför tårögda föräldrar ömsom sjunga och ömsom fippla med ljus och strutar. Det är inte riktigt lätt att fatta poängen, om man säger så. Men traditioner är ju så viktiga och ska enligt läroplanen omhuldas och skickas vidare till nya generationer.
Så det gör vi lydigt. Vid något tillfälle, på en förskola där jag arbetade, inföll Lucia på en söndag, varvid jag föreslog att vi skulle ställa in firandet detta år.
Det uppror som då spred sig bland föräldrarna överglänser det mesta jag sett i den vägen. Inga giftiga skolgårdar i världen kan väcka såna reaktioner. Lucias ställning är ohotad bland de minsta, oavsett vad ni läst. En och annan med osvensk bakgrund kanske skakar lite på huvudet i smyg, men värre än så är det inte. Ibland går det rykten om att den elaka pk-sjuklövern förbjudit pepparkaksgubbar i tågen och det senaste roliga är att judarna (just det - bestämd form pluralis) skulle protesterat mot stjärngossarnas stjärnor, trots att de är femuddiga. Men bägge sorterna av pojkroller lever och frodas, kan jag bekräfta, även om de röda tomtarna är i absolut majoritet.
Ja, även i år falsksjöngs det supergulligt om "De tända ljuuusen" och stallegrenen vattnade sina fåglar som alla andra år. Också denna stormiga dag steg doften av saffran och kaffe som om tiden stått still i alexanderblåsten.

11 december 2014

Det är över nu

Fat chance att jag var allas förstaval till uppdraget jag valdes till i söndags eller till något överhuvudtaget, förresten. Det är inte min roll att vara vara en sån där samlande gestalt. Jag har mina vänner, men jag förblir kontroversiell i mångas ögon. Det är tydligen mitt öde i livet att vara en som får ut andra på banan. Ofta fattar jag inte vad det är som händer och jag är hur som helst aldrig ute efter att provocera någon. Det finns inget egenvärde i det. Men så här på min födelsedag får jag nog tillstå att mitt återstående liv är för kort för att ägnas åt att ställa mig in hos de som inte gillar mig. Det kommer inte att hända att jag tonar ner mina åsikter. Jag är vald för den jag är. Det är min musik som spelas på den här kanalen. På väggarna i mitt inre rum hänger de tavlor som jag själv valt ut. När man blir äldre måste man prioritera, det är precis som med politiken. Allt kommer inte att hinnas med, resurserna är begränsade, som det heter. Troligen har jag lagt alltför mycket energi på att sakna det jag inte har och drömma om en popularitet som aldrig kom. Men eftersom jag i grunden inte ville sudda ut mig så var det tröstlöst. Och det är över nu.

08 december 2014

Ute på vägen igen (extra val, tillbaka i tekniska)

"Det är samma gamla Törnblad", säger Håkan Fäldt, "samma gamla Törnblad som vill göra om inre Ringvägen till en stadsgata". Och tystaden som följer i den dåliga luften inne i Malmös rödlätta rådhus till demokratitempel. "Ja, förlåt så mycket, men visst är jag densamme", kanske jag skulle svarat. "Vem skulle jag annars vara?" Men jag tillägger inget, utan låter moderat-Håkans försök att vara oförskämd falla platt till marken, som betongen från ett nedlagd industri i en skånsk håla på slätten. Jag är högst densamme, människor förändras inte så mycket, man blir det man blir i möten med andra, men inga metamorfoser syns någonsin till bland homo sapiens. En medelålders vit man, som det brukar heta ibland när skammens rodnad förväntas lysa upp mina bleka kinder. Sen faller regeringens budget och det blir go on all systems istället för lugn och eftertänksam eftervalsdebatt och stillsamt byggande. Ingen har bett mig om råd, men mina fem cent är ändå dessa: snacka så att folk förstår. Mixtra inte med begrepp och liknelser som få begriper, peka med hela handen, tala om visionen, ställ förslagen. Om mitt språkrör håller tal i Almedalen, så tala om tåg som ska komma i tid, om nya vindkraftverk och om hur vi bygger om och bygger nytt i miljonprogrammet. Den kvinna som själv är privilegierad nog att tjäna 60 000 i månaden ska nog inte utmåla vita män sådär allmänt som henne överordnade, i varje fall ska ingen kunna tolka det så. Ska det pratas om skolan, så tror jag att det är klokast att se sakerna som om talaren vore förälder till ett barn på väg att misslyckas i bullriga, dåligt ventilerade miljöer. Såna ser sällan lärarens lön som det största problemet. Snarare blir man kanske fundersam på om det verkligen kan vara så att lärare måste ha tiotusen mer i månaden för att leverera den tjänst man åtagit sig att utföra. Kanske är den där föräldern på väg att bli utförsäkrad, eller kämpar på SFI:n. Ingen vet, men förutsätt det värsta. Mina fem cent leder mig tillbaks in tekniska nämnden, tillbaks till parkeringsplatser och klimatanpassning. In i de konkreta förändringarnas värld, där man inte får en smäll på fingrarna eller plåster för munnen, för att man i sin erbarmliga okunnighet kallat en transperson för han, hon eller hen i fel sammanhang. Långt från twitters värme och hets, mer som en som skular för det snöblandade regnet i en vandaliserad hållplatskur på en mörk gata som alla glömt namnet på.

03 december 2014

Alliansen släppte in rasisterna i värmen

Igår cyklade jag från jobbet till biblioteket med lurarna ipluggade i öronen. Som alla andra politiskt intresserade lyssnade jag på rasisternas presskonferens. De har lärt sig fancy words, tänkte jag där i malmöblåsten och kylan. Fancy words, långt från heilande och kängorna som träffade huvuden på mörkhyade och HBTQ-personer. Men även om man sätter på en gris kläder och hatt, så förblir grisen gris. De är samma rasister nu som då. Det enda rimliga är att behandla dem som de parias de är. Betala det pris som krävs för att hålla dem borta från makten över våra öron en kall och blåsig tisdag i början av december. Löfven har kanske inte varit världens smidigaste, men det är alliansledarna som släppte in grisen i finrummet. Det är de som har ansvar för att en tredjedel av malmöborna idag vaknar upp hotade till liv och hälsa.