31 juli 2010

Ensam förälder är ensam

Sitter på SJ:s sunkiga X2-a med två av sönerna. En spelar på mobilen och den andre läser en bok om sverigedemokraterna. Jag har packat godis och dricka, för det blir en lång resa. Frukost till i morgon i Sundsvall fick jag inte heller glömma. Jag läser om människor som väljer att skaffa barn på egen hand, utan närvaro av andra.
Stackars satar, tänker jag, det skulle jag aldrig välja. Jag tycker det är skönt att det finns både pappa- och mammaveckor och även om samarbetet med exet ärkasst ibland, så pratar vi och fattar beslut tillsammans. Dom som skaffar barn helt ensamma verkar mest vara unga kvinnor, alltid är det kvinnor, därför att för ensamma män finns det i princip ingen möjlighet att skaffa barn, i alla fall inte om man har tänkt sig att vara närvarande vårdnadshavare. Det är lätt att avivisa hetero- och tvåsamhetsnormen, inte bara lätt, utan också helt rätt. Det finns andra sätt att leva och allt det där är gott och väl så länge man har ett nätverk omkring sig; någon att älska eller i alla fall någon som tycker om en och ställer upp och finns i närheten. Men det är nog svårt att räkna med det i alla tjugo åren från första dagen på föräldraledigheten till studentexamen. För dom som tyckte att den lilla ungen var så gullig och som gärna ställde upp som barnvakt, får egna barn eller flyttar och kör sina egna projekt.
Ensam förälder är väldigt ensam.

Vi som levt i dåliga förhållanden tycker att det är ljuvligt att få bestämma själv var man ska bo eller vad man ska äta och färgen på tapeterna och allt. Men baksidan är att måste bestämma allt själv och ensam stå för misstagen och fånga upp sin fallande unge. Man får aldrig vila sig och låta någon annan ta över. Det är du. Hela tiden. Man ska nog tänka sig sig för både en och två gånger innan man väljer ensamförälderlivet som förstaval. Man är inte alltid ung och student och förälder till en ettåring, som behöver omvårdnad; en vacker dag är man hårt arbetande sliten medelålders förälder till en son som skär sig i armarna och har sju IG och snarare behöver moralisk vägledning.
Ensam förälder är ensam; mycket ensammare än man kan tro.

30 juli 2010

Det är nu.

Ibland tycker Facebbok att jag ska lägga till gamla flörtar och rent av människor som behandlat mig väldigt illa som vänner. Men jag gör det aldrig. Även om jag såklart vill vara en förlåtande människa, så föredrar jag att göra rätt i nuet och framtiden framför att reda upp gammalt skräp. Åh, det har funnits tider i mitt liv när jag hatat mig själv och flytt med alkohol och sökt kärlek överallt. Nu känner jag mer att de som vill vara med i min utveckling får det, men att jag aldrig mer kommer att böna om en blick eller be om bekräftelse. Med öppna ögon sa jag ja i Skagen och när jag tog emot välsignelsen, så var det av hela mitt hjärta. Jag måste inte hålla fast vid en ateism som inte längre är logisk för mig och jag vill vara med min Sara som hon och jag är.

Jag tar upp gamla bilder ur lådan där dom ligger helt osorterade. Mellanbror lika söt på bilderna som de honungsmackor han nu älskar att äta till sommarlovsfrukost vid elvatiden. Dottern ser ut som kronprinsessan Victoria på tidiga bilder och minstebror äldstebror liknar varandra på pricken på bilder från fem-sexårsåldern. Precis som Agnetha i Slippng trough my fingers, så undrar jag var åren tog vägen och inser att man aldrig får gjort allt det där man tänkt sig och jag kan ligga sömnlös över tillkortakommanden i föräldraskapet och det är då jag måste ta mig till nuet igen. Det blev som det blev, som jag gjorde då med dom förmågor jag hade vid den tiden.

På andra sidan mina smutsiga vardagsrumsfönster ligger innergården, där regnvatten sipprar ner i jorden och sugs upp av växternas rötter, samtidigt som solen tittar fram och fullbordar processen. Jag ser min gamle biologilärare framför mig när han beskriver fotosyntesen. Han var förutom biologilärare ordförande i stans missionsförsamling. Jag lyssnar på datorfläkten och tar en klunk av det ljumma kaffet. Det är nu.

29 juli 2010

Jesus var ingen kristdemokrat

Åh, Annelie, vad är det som smärtar dig ?
Ja, några av dina surt fövärvade skattepengar går till att sprida budskapet att all kärlek är bra kärlek. Och visst förekommer det ekivoka budskap på pridefestivalen. Eller, vad vet jag, jag är ju här i det fjärran Malmö. Ni vet att jag har mina synpunkter på pride, att dom inte tar striden där fronten går, på landsbygden och i de invandrartäta förorterna. Men jag föredrar varje dag en ryggdunkande exkluderande pridefestival, framför ett kallt KD-samhälle med moralpoliser i varje hörn.
Av hela mitt hjärta undrar jag vad som driver människor att arbeta politiskt för att hindra människor att vara det dom känner att dom är och vill vara. Kristdemokraterna grundades för att hindra att kristendomsundervisningen blev till religionskunskap och för att stoppa filmen 491. Evangelium betyder glatt budskap, men jag ser ingen glädje hos dom som vill reglera och kontrollera oss ända in i det allra privataste.. Störst av allt är kärleken, sa sjömansprästen Lars när jag och Sara vigdes; större än tron och hoppet. Ändå är kristendomens (självutnämnda)apostlar i svensk politik så rädda för så mycket mänsklig kärlek. Jesus själv sa att hans lärjungar inte skulle vara rädda. Jesus var i sanning ingen kristdemokrat.

27 juli 2010

Inte eld och vatten, direkt.

Ingen vettig människa tror att den här snubben är en typisk folkpartist eller så. Hans analys eller "analys" av situationen i Danmark är också minst sagt originell. Men trots att Allan Widman bedyrar att FP aldrig skulle kunna bilda majoritet med SD, så vore det kanske dumt att tro att det är helt hugget i sten. Två gånger i Malmös historia (85-88 och 91-94) har FP och M bildat majoritet med ett rasistiskt parti och det är också de enda gångerna vi haft borgeligt styre i Malmö. Liberaler och rasister är inte alltid som eld och vatten.

Pride i repris.

Jag söker i bloggens sökfunktion på pride och ser att jag flera år i rad skrivit ungeför samma saker.

Kolla själva:

Pride i Bjuv?

Hellre pride än Skytte!

Ingen gård av rosor

KD ger mig ingen ro!

glennofobi

26 juli 2010

Ängelholm: långt från pride

Folk ser välmående ut, tänker jag när sönerna och jag går ut i småstadens vimmel. När vi äter lunch på en uteservering säger mellanbror att: "här finns inga invandrare alls, utom dom som jobbar här". Och, ja, det är blont och blåögt så långt ögat når. Rena Finland. Bakom oss sitter tre killar och pratar om Rögles chanser att komma tillbaks till elitserien och framför oss sitter en blåögd familj och pratar om vädret; pappa i pikétröja och mamma i blommig sommarklänning och barnen i snygga HM-outfits.
Och det slår mig att det är väldigt långt till Pride park och långt från alla diskussioner om kön och sexualitet som bloggosfären svämmar över av just nu. Småstäder, landsbygd, precis som Rosengård och andra betongförorter är väl egentligen dom platser där kampen borde föras. I Stockholms centrala delar är kampen redan vunnen. Men Pride är lite som Almedalen, man är där för att dunka likasinnade i ryggen, dansa och dricka rosévin. Men jag dömer inte, utan beklagar bara att vissa sorters människor är här, andra där och gud nåde den som korsar gränser på fel ställen.

Ängelholm: järnvägsmuseet

Ungarna och jag åker till Ängelholm och går på Sveriges järnvägsmuseum. Egentligen är det det gamla banmuséet och inte alls så omfattande samlingar som i Gävle, men det är intressant och kul ändå. Jag har alltid varit tåg- och spårvagnsnörd och jag fascineras av räls och vagnar och lok, från förstlingen, via kungen F1200 och vidare till det snyggaste av alla lok, rapidloket (litt. Ra). Sverige byggdes ihop och folk och varor fraktades runt. Stommen i det svenska järnvägsnätet är från mitten/slutet av 1800-talet och i vår tid har mycket lite tillkommit. Jo, botniabanan invigs i höst och tunnlar byggs under Stockholm, Malmö och snart Göteborg, men den där stora satsningen saknas. I Kina byggs banor som får SJ:s omhuldade (men kassa)X2000-förbindelser att se ut som ponnyexpressen. Det handlar inte i första hand om att åka fort, utan framför allt om kapacitet för gods och människor och att komma dit man vill på utsatt tid. Och tåg som går när det åskar, när det snöar och när solen skiner.

Om SD i bokbloggen

Idag skriver jag om Niklas Orrenius bok om SD i min och Saras bokblogg.

25 juli 2010

Festivaldöden

Hultsfred dör och Möllevängsfestivalen lägger ner. Tja, företeelser kommer och går. Min första festival var ett besök på en tidg utgåva av Roskilde. Det var mycket sjuttiotal, hippies som sålde brass och vänsterfolk som sålde Lenins samlade verk. Så är det inte längre, Roskilde har förändrats med besökarnas smak och lyckats behålla sin gamla publik OCH locka nya. I Hultsfred försökte en åldrande ledning fortsätta vara förstahandsval för tjugoåringar. Men det går ju inte. Det är ju som när farsan skulle prata punk med mig när jag var tretton. Tjena, liksom. Så då dör Hultsfred och livet går vidare.

Sen tog jag och sonen en sväng ner på Möllevångsfestivalen i fredags. Av folket för folket stod det på affischer och man ska visst protestera mot gentrifieringen av stadsdelen i fortsättningen. Men som bibeln säger så är det lätt att se grandet i sin nästas öga, men svårt att se bjälken i det egna. Om det jag såg på Möllanfestivalen var folket, så är folket ett väldigt begränsat segment av tom centrala Malmös invånare. Det hördes mer småländska än skånska och på ett ställe skulle man kasta pil på bilder av politiker. När jag erbjöd mig att ställa mig som måltavla fick jag höra att det inte skulle ses bokstavligt utan mer som "en kul grej". När jag frågade killen varför han inte blev politiker själv, så sa han att utomparlamentarism funkar så mycket bättre. Han hade ju själv ockuperat ett hus i Lund under nån tid och tagit sig sin rätt. Tur att han inte är handikappad, då är det svårt att ockupera bort sin bostadslöshet. Men även om jag hade argumenten, så kände jag mig utesluten och bortstött. Det gjorde mig ledsen och jag tog sonen i handen och vi gick hemåt. Hans barca-tröja lyste i rött och blått och hans axellånga hår glänste som guld i solskenet. Han har gått med i grön ungdom och ska förändra världen, säger han.

24 juli 2010

Semestermåsten och borden

Mellanbror ska börja på Västra hamnens skola och äldstebror säger att "Jaha, då får du gå bland folk som har i-landsproblem" och jag tänker att han verkligen pendlar mellan ytlighet och klockrena analyser. Som mellanbror själv, som ena stunden läser en bok om Sverigedemokraterna och i nästa stund leker våldsamt med minstebrors nya plastgevär. Får jag önska något, så vore det att dom kunde fortsätta att intervalla mellan allvar och lek. Själv känner jag trots semestern ett berg av måsten och borden. Jag önskar jag kunde slappna av mer. Nu när det alldeles uppenbart inte är badväder, så borde jag ordna någon annan aktivitet för barnen. Göra nåt sånt där föräldrabra och hindra dom från att sitta vid dator och TV, ty det är ju så fult och fel. Sen borde jag såklart sortera in all morgonens tvätt och diska och planera middag (obs, inget onyttigt) och så ska jag ju springa en runda. Minstebror vill sitta vid datorn, äta på Burger King och gå på laserdome. Han lider inte av något PK-komplex, direkt. Och synagogan utsätts för skadegörelse och på Kristianstadsgatan står en ung medelklassman och säljer tröjor där det står "Burn, Israel, burn".

23 juli 2010

M i Malmö: gränskontroller, fler bilar och övervakning.

En tidig version av vårt lokala handlingsprogram hette de gröna älskar Malmö. Tanken med det namnet var att visa att trots att det är för mycket biltrafik, urban sprawl och ojämlikhet i vår stad, så älskar vi blandningen, älskar staden sådan som den är. Det öppna Malmö, den lilla storstaden där man är välkommen oavsett bakgrund, ursprung eller storlek på plånboken. Att den rödgröna politiken lockar hit människor vet vi; här har aldrig bott så många människor som nu och aldrig har befolkningsökningen varit så snabb. Nu är det ingen tävling och inget självändamål att folk flyttar hit, men jag är glad att så många vill dela stad med mig. Några som inte verkar gilla Malmö och frihet lika mycket är stans näst största parti: moderaterna. Unga ska kollas och oönskade element ska hållas borta från stan. Däremot är det alldeles okej med fler bilar i stan. Själv tror jag att ett bra samhälle byggs av fria människor som får välja var de vill bo. Jag tror vidare att unga inte ska kollas av kameror och poliser i första hand, utan av människor som är ute och rör på sig i en stad som är för gående och cyklande mer än för bilar. Men i moderaternas Malmö sitter renrasiga svenskar i bilar eller i soffan, medan poliser och kameror fostrar kommande generationer. Den blåa visionen är obehaglig.

22 juli 2010

Så stäm mig, kd-idioter.

Åh, verklighetens folk. Dessa fina människor som sitter runt sitt köksbord och bestämmer hur föräldraledigheten ska fördelas och hur man ska få telningarna att hålla sig till en partner och inte titta åt någon med samma uppsättning genitalier som dom själva. Vore jag troende kristen och levde jag mer traditionellt, så skulle jag bli heligt upprörd över att en samling jönsar i illasittande hm-kostymer påstod sig tala för mig, som om jag ville upphöja mina val till allmän norm.
Nu har KD varumärkesskyddat begreppet verklighetens folk och det är klokt av dom. Något annat sätt att behålla dom två små orden i sin ägo finns nog inte. Både RFSL och såna som jag använder begreppet för att håna KD-hycklarna och på den andra kanten tycker minsann SD att det är DOM som är verklighetens folk (och, ja, snart är det väl bara små nyanser som skiljer KD och SD åt). Så stäm mig, KD. Jag kommer fortsätta att raljera över en politik som vill följa oss ända in i sängkammaren och som vill tvinga alla vackra rymdblommor att bli likriktade luktfria plastblommor.

Nolltolerans överallt.

Det som gäller andra ska nu också gälla oss, förstår vi. Så tycker ledningen att de tar krafttag och skyddar sin personal mot våld och hot. Det är intressant, för ända sedan jag började i Rosengård har jag fascinerats av att regler och bestämelser som gäller stenhårt på andra håll är minst sagt förhandlingsbara där ute. Inte bara trafikregler (det körs ofantligt mycket bil på cykelbanor och ända fram till dagisdörren), utan också tillämpningsbestämmelser för förskolan, avseende vistelsetider och annat. Jag tror att sånt är förödande för människors självkänsla. Alla överallt måste veta att precis som mänskliga rättigheter är universella - en tjej på Rosengård har samma rätt som en tjej i Limhamn - så gäller samma regler och nolltolerans i golfghetton, precis som i de stadsdelar där alla har råd att bo. FInt folk som köper svarta tjänster ska tryckas dit på samma sätt som idioter som kastar sten på polisen. No more, no less.

20 juli 2010

Everybody knows this is nowhere

Åh, jävlar vad dom mellansvenska backarna biter i benen. Hur ska det då inte bli nästnästa vecka då jag ska till självaste Ångermanland? Ingen vet och ingen bryr sig värst. Ja, jag semestrar nu. I utkanten av själva definitionen av mellansvenskt gnällbälte, i den konstiga koalitionens kommun springer jag, badar i sötvatten och äter sill och potatis. Det är lätt att hamna i dåligt sällskap och det är lätt att tro att man trivs där. Själv har jag ett vakande distaserat öga för sånt där och dessutom är jag lyckligt gift på alla tänkbara plan, om ni nu undrade. Mina lojaliteter är fastbundna med superlim. Jag är iväg och borta och värdet av att resa och se nytt kan man inte överskatta. Ibland vill dom anti-gröna ha det till att minskade transporter och mindre miljöbelastande arbetspendling är lika med minskad mobilitet och kontakter folk emellan. Så ser inte jag det. Det är inte hundratusen bilparasiter på gatan bredvid hemmet som är utbyte och nya intryck, utan rsor, möten och promenader på andra platser på jorden. Det är synd om dom so mtror att deras all-inclusiveliv verkligen är att uppleva världen och det gäller lika mycket politiker som tar sig till Shanghai, som svenssons på överexploaterade Rhodosstränder eller ända borta i Thailand. Redan som mycket ung tog jag tåget bort och det blev till ett gift och en drift och jag kommer aldrig att sluta röra på mig. Rörelse och mobilitet är ett hot mot unkna tankar och självgodhet. Varje resa värd namnet är en resa i dig själv.

16 juli 2010

Stolthet och fördom

Samma dag som jag läser i tidningen att även Argentina tillåtit samkönade äktenskap, mot religiösa idioters motvilja, så läser jag att också Göran Hägglund inte kommer till pridefestivalen och KD avstår som enda riksdagsparti från att ha tält på området. Jag tycker att det är bra att KD är så tydliga. Jag tycker att det är bra att dom är så ensamma (bortsett från kamraterna i SD) i frågan. Men samtidigt som Jonas Gardells kärlekssång Aldrig ska jag sluta älska dig klivit in i de allra mest benhårda heterosammanhang, så måste vi minnas att det finns områden och miljöer där all kärlek fortfarande inte är bra kärlek, där kampen måste föras ännu. På jobbet försöker jag ta ett steg till i genusarbetet genom att läsa för barnen och prata om killar som är med killar och tjejer som är med tjejer, men det är explosivt som dynamit i ett Rosengård som ofta är lika stelbent och fördomsfullt som självaste Hägglund och Jimmie Å, trots de uppenbara skillnaderna i övrigt. Men trägen vinner även där. När jag gick på högstadiet slet vaktmästaren ner RFSL:s lappar från anslagstavlan, därför att man inte skulle uppmuntra till sånt där. Nu vore det otänkbart. All kärlek är bra kärlek och stoltheten vinner över fördomarna till slut.

15 juli 2010

Bygg ihop Malmö

Varje gång jag hör siréner (och det är ofta, eftersom jag bor nära polishuset och den stora brandstationen), så tänker jag: måtte det inte vara Rosengård denna gången också. Men det är det ju så jävla ofta. En brand i ett garage, puckade ungjävlar som kastar sten mot utryckningsfordon, möllankids som uppviglar islamister och smågangsters och nurå - en skottskadad sextonåring. Det gör mig förbannad och beslutsam. Malmö ska byggas ihop till en stad. Och idag när jag skrattar och flamsar med kollegor och ungar, så gör jag det som en del i arbetet med att ge alla barn redskap att förändra sin livssituation på sikt. Men det är drygt som fan. I personalrummet ryker jag ihop med en kollega som säger att alla politiker är korrumperade, men som sen inte kan nämna ett enda exempel på hur jag korrumperats eller någon annan heller. Som politiker får man föra krig på flera fronter, dels mot dem som inte vill ha någon radikala förändringar och dels mot dom som visar politikerförakt för att motivera sin egen passivitet.

Malmö måste byggas ihop och byggas om. Rosengård behöver fler bostäder, större, mindre, radhus och bostadsrätter. Skolorna och förskolorna måste få höja lönerna och locka till sig stans bästa pedagoger. Motorvägen som klyver stadsdelen borde däckas över och spårvagnar ska snabbt och lätt förbinda stans olika delar. De religiösa frikolorna som för ungarna tillbaka till medeltiden måste försvinna.

Bygg ihop, bygg nytt. Malmö är en stad. Låt mig slippa känna brandrök och se avspärrningar. Och glöm inte att det trots allt är mer skratt än gråt på Rosengård.

14 juli 2010

I did not have sex with that woman

Littorin ljuger som en häst travar, skulle jag säga. Fast egentligen har jag ingen aning. Aftonbladet har jag hur som helst inget förtroende för; när som helst kan dom säkert påstå att Littorin sålt kroppsdelar ihop med Israels säkerhetstjänst. Eller att någon på kulturredaktionen "hört" att det är så. Vore jag Littorin och hade köpt sex, så hade jag gått ut och sagt det. Visat strupen. Inte löjdat mig med mailintervjuer och facebook-trams. Det är olagligt och på alla sätt fel och en smula beigt att köpa sex, men det är ju varken mord eller dråp, om man säger så. Dessutom är brottet ifråga preskriberat. Och så tycker jag att brottslingar som avtjänat sitt straff är lika valbara som jag eller någon annan till politiska församlingar och uppdrag. Möjligen med undantag för personer som dömts för våldsbrott eller (andra) alkoholrelaterade brott i närtid. Det är viktigt att vi politiker inte bara är en samling MVG-studenter med frikyrklig bakgrund från villakvarteren. Själv har jag aldrig ens tänkt tanken att gå till prostituerade, får jag väl för säkerhets skull tillägga. Förutom alla rimliga feministiska argument, så är det fattigt att inte palla eller kunna hitta en sexpartner på andra sätt än genom att flasha lädret.

Slöjförbud är hål i huvudet

Jag är inte värst förtjust i islam, måste jag säga (och jag möter det varje dag, så jag vet vad jag snackar om). Det är obegripliga regler och mer eller mindre hårt avskiljande av män och kvinnor. Det där förekommer såklart i andra religioner också, men när det kommer til islam så tillhör det mainstreamen. Lite då och då får jag argumentera för barns rätt att leka fritt och ofta stöter jag på kvinnor som inte tar mig i hand, vilket såklart är på grund av biologiskt kön och inget annat. Personligen skulle jag aldrig anställa en person som inte kan tänka sig att handhälsa på vem som helst och heller inte någon som täcker sitt ansikte. För om religionen är så viktig för en att man inte kan visa vanlig hövlighet, så tror jag att det står över skollagen och läroplanen också. Men det är en svår balansgång, för ingen får ju diskrimineras på grund av sin tro.

Men att lagstifta mot vissa typer av klädesplagg är så hål i huvudet att jag inte vet var jag ska börja. I ett fritt samhälle bestämmer inte staten vilka kläder någon ska bära, även om det nästan är konsensus om att vissa klädesplagg är förtryckande. Precis som man får lov att skylta med fula tribaltaueringar i svanken eller gå endast iförd chanel nummer fem eller i en svart sopsäck, så ska man få lov att bära heltäckade slöja. Men frågar någon om vad jag tycker om det ena eller andra plagget, så kan jag väl avslöja min åsikt. Men bevare mig väl om mitt tycke eller min smak skulle upphöjas till allmän lag. Det skulle nog bli ett ganska tradigt.

13 juli 2010

Spår av praktisk politik.

Nu är vi långt från de stora talen och de bombastiska utspelen. Politik kan vara en bit räls i hamnen, sånt som för andra är obetydliga detaljer. Att vänsterpartiet och socialdemokraterna i stan vill föra över trafik från tåg till lastbil visar hur som helst att deras miljöengagemang inte är självklart. För mig som grön var det en närmast en rygggmärgsreflex som sa att man givetvis inte river upp järnvägsspår som används. Det är i den praktiska politiken som vi visar vad vi går och står för. Jag lovar att vara lite opraktisk och obekväm även i fortsättningen.

12 juli 2010

Min favvopolitiker svek

Trots Marias skarpa blick, Peters coola vanlighet, Annika N-C:s intellektuella briljans, så är det Gudrun som varit min favvopolitiker ända sedan hon lämnade det gamla tristvänsterpartiet efter sitt underbara talibantal. Men vad händer nu? Hon eldar upp pengar! Pengar som hon tydligen fått av en reklamsnubbe här i Malmö. Kontakter har hon ju. Samtidigt säger hon i en intervju att hon trivs så bra där ute på Österlen och skyr storstäder. Jag promenerar till jobbet som vanligt. Ut från det det fina Rörsjöstan, genom Norra Sorgenfri, genom kyrkogården där min pappas morfar (älskade morfar Alfred) ligger i minneslunden och går över gränsen in i Rosengård.
Tur att tjejerna jag möter inte har en jävla aning om Gudruns pengabränning långt där borta på Gotland, tänker jag. Nä, vanligt folk och deras villkor har kanske kommit lite långt bort från Gudruns värld i almedalar och bedårande vackra landskap ute på vischan. För det finns en verklighet och tänker Gudrun till, så förstår hon nog att nästan vem fan som helst som har det lite knapert blir förbannad när det eldas pengar. Gudrun svek mig och hon fortsätter att stöta bort människor som kanske skulle gilla henne om dom fick en inbjudan. Men dom finns ju inte där Gudrun finns; på avstyckade gårdar eller på politikerpartyt på Gotland.

Rekordkvällen

Samma kväll som Spanien så där välförtjänt blir världsmästare i fotboll tar jag hem min Sara från stationen igen. Inte bara Iniesta och vädret slår rekord, utan SJ har liksom gjort det igen. Med början på eftermiddagen flyttades avgångstider fram med tio minuter i taget, medan några få tåg ställdes in. Folk stod och var arga och okunniga på stationen och jag tänkte på vad jag skulle jort om jag vore ansvarig på SJ. Jag skulle börjat med att ropa ut att jag bad om ursäkt och sen sagt att SJ bjöd på kaffe och macka till alla som ville ha. Sen skulle jag frågat var och en av passagerarna om vilken slags kompensation de ville ha; hotellrum, senare tåg eller kanske en bit mat. Det hade kostat en slant, men kunde satts upp på marknadsavdelningens budget, eftersom passagerarna nog hade mått bättre och blivit gladare och sannolikt återvänt. Nu stod vi bara där, tills vi faktiskt kom på att SJ ljög som en annan Littorin, Det stod stillasittande tåg norr om Hässleholm och det fanns ingen chans att komma iväg under söndagskvällen. Så var det. Nu har vi också en järnväg som går sönder om det är för varmt, för kallt eller om det åskar. Loken pajar, signalerna råkar ut för fel och det är så få spår att ett försena tåg rubbar alla system. En viktig politisk uppgift är att förstärka järnvägen med fler spår och att se till att signaler och lok fungerar bättre. Men vi har en regering som sänker priset på konstgödsel och bygger nya motovägar istället.

09 juli 2010

Liberalerna valde bort oss

Det har utvecklats nån slags dialog mellan oss gröna och dom där liberalerna. Om ni gröna bara var lite mer frihetliga, säger liberalerna och vi svarar att friheten att förstöra planeten kanske inte är en så himla bra frihet. Så istället för att fika med Alexander Bard, så hänger vi med Mona istället. Liberalerna får skylla sig själva. Inte nog med all blåögdhet kring friheten att slösa med jordens resurser, man har dessutom förbundit sig att samarbeta med det allra ofriaste partiet i riksdagen, KD. De svenska liberalernas största politiska misstag var att driva 60/70-talets ungdomsuppror rakt i näven på stalinisterna. Egentligen var Uffe Lundell och hans polare fria och glada människor och Christiania är ett synnerligen frihetligt ställe (och jag vet om att det säljs droger där och, nej det gillar jag inte). Men, nä, liberalerna körde jazzmusik och halmhattar istället. Och därmed gick man också miste om den gröna rörelsen ett antal år senare. Ingen grönis blev politiskt aktiv av kärlek till apoteksmonopol eller så. Vi vill vara så fria det går med hänsyn tagen till jordens resurser och naturlagarna kan inte ändras av riksdagen, tyvärr. Nu sitter liberalerna och smider planer ihop med LRF:s förlängda arm och det där sexfixerade pingstmicklarpartiet, medan vi tvingats till äktenskap med Ohly.
Skyll er själva. Ni valde bort oss.

Alla gillar gamlingar

KD kör safe denna gång. Förra årets almedalsgrej var "Verklighetens folk" och få saker har biter politiker i röven så mycket under det senaste året som just det. KD är ju dom sista som ska snacka om verkligheten, i alla fall om klentrogna och homos får räknas in bland vanligt folk. Så man kör lite äldrefrågor istället. Och det är för all del bättre än att hetsa mot frånskilda och såna som har barn på dagis, men är äldrefrågor egentligen så värst politiskt? Alla gillar de äldre, alla vill att dom ska ha det bra och man kan knappast peka ut ett parti som äldrefientligt. Och lite tråkigt för Hägglund - flera skandaler inom äldreomsorgen har uppträtt i kommuner med högerstyre och ännu tråkigare - alliansen har sänkt skatten för alla UTOM just pensionärerna. Och allra tråkigast - i fyra år har KD ägt äldrefrågorna i regeringen. Men, som sagt, inget parti förespråkar att gamilngarna ska ha det dåligt. Det vi gröna ofta lyfter fram är att de äldre ska ha bra mat på sina boenden. Peter Eriksson har drivit den frågan hårt. Hade Hägglund sagt att han föredrar det framför skattesänkningar för ministrar, så hade han framstått som trovärdig. Nu känns hans äldresnack mest som ett sätt att dölja KD:s verkliga politik. För alla gillar gamlingar, tom KD. Om dom inte är frånskilda, homos eller okristna, förstås.

08 juli 2010

Klädkod eller kärlek?

Jag läser ångestfyllda inlägg på nätforum, men den här gången handlar det inte om Mona Sahlins fantastiska tal i Almedalen eller svälten i Sudan, utan om vad man ska ha på sig när man blir bjuden på bröllop. Om bestmannen förväntas ha frack och om den eller den klänningen duger. Det är fascinerande, både att man är så osäker på vad man är fin i och detta att brudpar faktiskt sätter upp regler för hur deras gäster ska gå klädda. På något vis handlar det nog om människosyn när man inte tror sina vänner och bekanta om att kunna klä sig fint nog, vad det nu är. Och att vara rädd för att vara fin på sitt sätt är bara sorgligt. På vårt bröllop var det bara vi, Lars, Karin som spelade och Kent som hjälpte till med lite av varje och fotograferade. Det handlade om kärlek och inte om uppvisning. Inga jävla regler eller guldkantade inbjudningskort med budskap om att man inte duger som man är. För fyra år sen ganska exakt var jag på bröllop och spriten flödade, till glädje för mig och min dåvarande syn på mig och alkoholen. Jag blev dyngrak, men visst följde jag klädkoden. På mitt eget bröllop var jag fri från alkohol och fri från en äckliga regler. Det var Sara och jag, fjärran från allt det där. Kärleken följer i vilket fall som helst inga regler.

Sova med fienden

Mellan 1994-98 satt jag bredvid den tidens lokala rasistledare, Carl P Herslow, i kommunfullmäktige. Han hade tydligt mänskliga drag och i likhet med tvåan på SD:s lista var han dömd för rattfylla (det är nåt med rassar och fylla). Individer krånglar till det för en. Man ser inte alltid att personen står för allt man bekämpar; när möts öga mot öga är det svårt att vara lika fördömande som man borde vara. Eftersom man vill människor väl, så förklarar man gärna bort. Men det är viktigt att hålla distansen. Man pratar och är hövlig, men man går inte i säng med den som inte tycker att alla har samma människovärde. Under två mandatperider gjorde moderaterna i Malmö just det. Man lät ett rasistparti komma in i värmen och påverka. Nu säger man att det aldrig kommer att hända igen, men jag skulle nog inte vara allt för säker på det. Delar av moderaterna och, självklart KD, tycker i smyg att det nog är lite väl många blattar i stan och för mycket tjafs om bögars rättigheter och så.
Rödgrönt är nog en förutsättning för ett fortsatt öppet Malmö. Med oss är stan mer liberal, hur märkligt det än kan låta.

07 juli 2010

Dagens mätning i sydis.

sydsvenskans webb skrev jag i kommentatorsfältet nånting i stil med att det väl inte är konstigt att SD växer, eftersom det finns gott om losers som tror att Muhammed ska stjäla bidrag och brudar från Sonny, Conny och Ronny. Hur vore det om man trodde på sin egen förmåga, istället?
Fem sekunder senare var kommentaren borta. Man får väl inte hacka på det viset, kanske. Fy på mig.
Nu kunde ju sydis lyft att det faktiskt ser ut att bli rödgrön majoritet - med ett fördubblat grönt inslag - i Malmö nästa mandatperiod, istället för att hylla den förvirrade Sten Andersson. Kanske kunde man också lyft att rasisternas andreman på den lokala listan är ett dömt rattfyllo. Sen kunde man frågat borgarna om dom återigen, precis som två gånger tidigare, kan tänka sig att styra ihop med rasister.

Tycker inte om stålmän alls.

Jag deltar inte i hånet av Littorin och skriver inte att han äntligen fattar ett bra beslut eller så. Jag gråter med honom och hoppas av hela mitt hjärta att han når fram till någon form av fred med sitt ex och harmoni i sitt liv. Men det gör lite ont att veta att det förväntas av oss politiker på hög eller låg nivå att vi ska vara stålmän. Det är ett eko av ett förlegat sätt att vara man. Jag hade önskat att Littorin hade suttit kvar fram till dess hela regeringen avgår efter vår valseger, för om en vanlig snubbe som bråkar med sitt ex och älskar sina barn inte kan vara i politiken, vem fan ska då vara det? Redan nu har vi ett överskott på studenter och barnlösa karriärister i politiken. Folk som aldrig jagat upp tidigt på morgonen för att lämna på dagis och som aldrig känt stressen när man inte har råd att betala räkningarna denna månaden heller. Eller dom där snubbbarna som har lilla frun där hemma med markservicen och reser runt med älskarinnan och stilar sig på konferenser och dricker vin och bor fint på skattekollektivets bekostnad. Om man är en stålman, så är man lite störd. Jag föredrar politiker som gråter.

06 juli 2010

Shanghai: expon

Expon är gigantiskt stor, den största någonsin. På bägge sidor om floden ligger den och det går bussar och båtar i skytteltrafik och det finns till och med en nybyggd tunnelbana som går rakt in på området. Better cities, better lives är temat och länderna har stora paviljonger, störst av alla Kina såklart. Köerna är timslånga, men vi VIP-as förbi. Det är ett spektakel och det är regeringar och företag som visar upp sig. I Malmös lilla monter visar vi sopsortering och hållbara transportsystem, medan Danmark har släpat dit den lille havefrue som nu kan ses från alla håll. Ingen vet varför, få kineser känner till HC Andersen, skulle jag tro. Nordkorea basonerar ut att dom är peoples paradise och säljer böcker om opera, av självaste Kim Jong Il. Ja, det är massor av folk och går går inte att se ens en bråkdel. Hos USA pratar Hilary och Barack, inte live, men på skärmen, om möjligheter och alla barns rätt. Utanför regnar det varmvatten som om duschen var på och jag visslar som Fred Astaire, men ingen polis kommer och säger till mig. En halv miljon besökare, alla kontrollerade och organiserade av en regim som inte ens låter mig blogga och facebooka, trots "fritt" internet på hotellet.

05 juli 2010

Shanghai: hög och låg

Det är väl för att jag ska förstå att jag inte är någon som det visar sig att hotellet i Shanghai behagat "reservera" alla pengar på mitt kort som jag hemmavid tänkt köpa bröd och betala räkningar för. Du är inte så fin som du tror, Anders, du är bara en liten barnpassare, liksom. Och plötsligt inser jag varför alla dessa vanliga människor reser till fattigare länder och spelar allan och kung. Därför att det funkar. Man kan vara låg hemma, men där borta är man i alla fall någon. I Shanghai bodde jag i rum 2615 på sofitel och jag kunde bokstavligen se ner på alla myriader kineser nere på West Nanjing Road. På hotellet fanns ett gym och på rummet fick man en fluffig morgonrock och tofflor (som var för små). AC-n var helt perfekt inställd på 21 grader. Jag skulle aldrig drömma om att kokettera med fattigdom chic, men lyxen gör något med oss. Vi identifierar oss med andra vi möter vid frukosten och på gymmet och blir bara irriterade på gatuförsäljare och tiggare. Men det är bara några kvarter mellan lyxen för de få och vardagen för de många. Två kvarter bort säljs levande grodor och ålar till middagen och det är berg av sopor och stank från avloppen. Överlastade cykelbud segar sig fram i trafiken, långt från den blixtsnabba MAGLEV-banan, som jag givetvis provåkt. Klasskillnader gör oss bittra eller loja, inte alls uppåtsträvande eller generösa. Hög och låg är inte kul. Jag blir varken den jag vill vara bland lyx eller sopor.

Shanghai: socialism

På söndagen promenerar jag över hela stan och åskan smäller och regnet kyler av, för en gångs skull. I French Concession ligger ett äkta kommunistiskt museum; minnesmärket över partiets grundande. Det är hammare och skäror och bilder på män som diskuterar och dricker te och den vanliga retoriken. Det fanns anledning att förändra samhället i grunden, får man veta och jämlikhetsidealen vägleder partiet än idag. Bilder på rorsmannen Mao Zedong och jag minns hur SKP brukade stå på Järntorget och sälja gnistan och proagera för kulturrevolution här med.
Utanför minnesmärket över KKP:s första kongress tar jag vägen över en liten park med en sjö. En man går i arbetskläder och sopar upp fimpar och gamla papper. Tre Lamourginis står uppställda och en man i armanikostym förevisar dem för intresserade. Jag går in i ett snabbköp och köper en stor cocacola för tre svenska spänn.