30 oktober 2013

Jag och min far

Det är på vägen mellan Viking pizzeria och Landskrona ip som han säger det. "Jag hade väldigt gärna velat träffa farfar". Och det är helt plötsligt, mitt i den kylslagna oktoberkvällen som om tiden stannade och vreds tillbaka 25 år, som i en film, som man säger. Min 22-årige son går där bredvid mig och det kunde varit jag som gick bredvid farsan på väg till stadion i Funchal för att se Nacional Madeira få stryk av Sporting Lisboa i cupen. Men i Landskrona är det ingen ljum sommarvind som smeker oss, utan svinkalla vindar från sundet som piskar i en stad kontaminerad av dålig självkänsla och gåsapågsrasism. Farsan skulle svurit åt det där. "Idioter", skulle han skrikit precis som den gången efter valet 1985 då.han ringde upp mig och i en kvart orerade om vilka puckon malmöborna var som röstat.in Skånepartiet med fem mandat i kommunfullmäktige.
Äldstebror hade velat träffa sin farfar och jag vill tro att de skulle haft utbyte av varandra. De kunde pratat fotboll och musik och farsan kunde lärt honom segla och köra bil. Jag går där och dagdrömmer på Landskronas lövtäckta gator. Och skönmålar. Min och farsans relation var allt annat än en enda vandring i solen och min och äldstebrors har inte heller alltid varit hunky dory. Också vi har emellanåt haft svårt att förstå varandra. Vi är kanske för lika och kanske var det så med mig och farsan också, det kan kvitta. En vecka efter Landskrona tar jag min son till det som.förr hette Eyravallen. Senast var där var med min egen farsa för dryga trettio år sedan, men då.var läktaren av trä och det kostade typ femtio öre att få in.
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar. Men han skulle aldrig förlåtit mig för att jag blev gaisare.

27 oktober 2013

Tro på det vi trodde på trots allt.

Kommunistiska partiet håller torgmöte i Örebro. Utanför rådhuset, mellan kyrkan och den vedervärdiga vattenskulpturen som kallas för likkistan, men som nog heter nåt fint och kulturellt. Några thailändska kvinnor säljer trattkantareller och en femteklass samlar pengar till sin skolresa. Ingen lyssnar på kommunisterna, ingen applåderar förutom talarens polare som sköter ljudet. Någon står en bit ifrån och säljer Proletären. Ingen köper, alla bara passerar. Jag kollar in dom medan talaren säger något om att svenska skolbarn säljs på blocket. Han tycker nog att det är en snygg metafor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som drömmer om att göra revolution i Sverige. Det är straffspark mot öppet mål. Jag tycker såklart att de har fel på nära nog alla punkter i sina analyser och förslag, men sonen säger att det är fint att stå fast vid sina åsikter och det får jag naturligtvis nicka instämmande till. De svenska kommunisterna vill inte bygga några gulag, de vill ha absolut demokrati och jämlikhet. Det är en hedervärd åsikt, för all del. Men det går inte att räkna ut allt. Människor är så krångliga att några vill si och andra så oavsett vad staten tror. Några drömmer om att resa jorden runt och andra nöjer sig med en rabatt att plantera rädisor i. Vi är så olika och det är den mångfalden som utvecklar vår art och klotet vi bor på. I 43 år har de som då kallades r-are planerat för en revolution som aldrig varit längre bort än nu. De tror på det de trodde på trots allt och det är både vackert och patetiskt samtidigt. Själv skrämdes jag bort från den delen av den politiska geografin i unga år. Det var för mycket marscher och möten, för skarpa fördömanden och för låga tak. En annan värld är möjlig, men den kommer inte med arbetarmiliser och plötslig dramatik, utan växer ur människors hjärtan bit för bit.

26 oktober 2013

MFF är vardag och tråkigt

Jag sitter i min mors vardagsrum. Ute faller regnet, men jag ska ändå strax ge mig ut i Karlslundsskogen för en löptur. Jag är alltså i Örebro och i morgon ska jag och äldste sonen se fotboll. Vi följer GAIS, som just nu är det tredje bästa fotbollslaget i Göteborg. Att MFF antagligen vinner SM-guld kvittar oss lika. Men hellre dom än Blåvitt, kanske.
En politikerkollega skrev häromdagen om MFF som en stor och viktig integrationsfaktor i Malmö. Lite pikant att han glömde att MFF bara omfattar pojkar och män, men det är kanske inte så noga med integration av kvinnor. Men om integration handlar om fotboll, så föredrar jag de städer som har fler lag en det enda, med makten lierade ljusblåa eller så.
I alla lägen är mångfald och alternativ bra. Om man tror på integration som att samlas kring en enda sak, så tycker man inte som jag. Därför talar jag hellre om mångfald och olikheter.
Dynamiken som finns i fotbollskulturen i Hamburg, Berlin, Göteborg och Stockholm, not to mention London och Manchester, är att föredra och jag känner per automatik sympati för de lag som är rebeller och utmanare. Men det är ju jag det. Andra får gärna hålla på maktens och näringslivets lag. Jag gäspar när jag ser ännu en malmöbo skriva nåt om MFF i sin status. MFF välter inga kiosker i Malmö. Det är vardag och tråkigt.

19 oktober 2013

Vägen till dylanland

Det var på den tiden jag var förvisad till en småstad och vantrivdes varenda dag och var utsedd till outsider och hackkyckling. Jag läste Ulf Lundells första roman och hörde om den där Dylan och ville höra hans musik på allvar och inte bara då och få i melodiradion. Min tjeckiska lågpriscykel i guldmetall tog mig till det lokala biblioteket, som var en oas, en fyr i der mellansvenska grådasket.
Jag frågade efter Mr tambourine man eller Blowing in the wind, men allt de hade var Blood on the tracks, så den lånade jag och behöll efter att lånetiden gått ut fyra veckor senare. Tiden stavades punk och döende progg, men jag såg ingen motsättning mellan de olika grenarna av samtidens radikala musik och tog till mig det mesta. Nyss hade pojkrummet fyllts av Sex Pistols enda riktiga skiva där basisten självklart hette Glen Matlock och inget annat. Att han snodde basgångarna från ABBA:s Rutger Gunnarsson låtsades man inte om. Typiskt nog för en mycket ung man var det Lily, Rosemary and the jack of hearts som föll i min smak på dylanskivan. Och Idiot wind. Men den gick från början till slut om och om igen. En sträv röst sjöng sanningar och påståenden och rösten förförde och förledde. Den förde mig bort från gruvhål och pittoreska röda trähus till Tanger och Hibbing och jag förblev där ute och är där än 35 år senare.

Vem är rasist?

Det där med vem som är rasist och hur de ska bemötas är en ständig källa till huvudbry. Det bästa hade varit om det fortfarande var nittiotal och alla kända rasister hade rakade skallar och brände kors och förnekade förintelsen. Inte ens då var det tyvärr hela sanningen. 1994 uppmärksammade jag i en interpellation att Malmös nattklubbar inte släppte in mer än "en viss kvot" svarta för att "de andra gästerna ville ha det så", som det hette. Och allt snack om att stänga gränserna för flyktingar från Balkan får dagens diskussion att kännas som en västanfläkt.
Viss rasism möter förståelse, medan annan fördöms på stående fot, medan ytterligare annan rasism nödtorftigt maskeras som något annat; kritik mot vissa länder eller "familjer" eller .
I Malmö där jag lever och verkar möter t ex antiziganism och antisemitism förståelse även från beslutsfattare, precis som flyktingfientlighet bland äldre som "inte känner igen sin stad", trots att stan självklart alltid befinner sig i förändring.
Men det där är dumheter från början till slut, det är infantilt och okunnigt att döma människor på grund av deras ursprung eller utseende. Ju äldre någon är, desto större anledning har jag att förvänta mig.mognad.
Det vore enkelt och bekvämt om rasismen bara fanns i det lilla järnrörsgänget och deras förvirrade fanclub. Men det finns som sagt både här och där, från höger till vänster och från fattig till rik, från svenne till blatte. Det är bara att dagligen och stundligen konfrontera.

17 oktober 2013

Du och jag, Emil

Emil i Lönneberga är så jävla bra att jag nästan får tårar i ögonen. Vi i Sverige har skämts bort med bra barnlitteratur genom Astrid Lindgren och hennes efterföljare och normaliserat att en bra barnbok/film har ett tydligt klassperspektiv och inte väjer för det som som är svårt. Bulten i bo visste inte vad han skulle göra med allt som bubblar upp i honom när han dricker, säger Astrid utan att vare sig försköna eller moralisera i onödan. Och så sjunger drängen Alfred fattig bonddräng, som jag inte fick lov att lära barnen på mitt förra jobb, trots att det är det bästa Astrid skrivit enligt henne själv.
Nu har det skrivits kopiöst med avhandlingar och artiklar om Astrid Lindgrens böcker och de har kallats ön det ena och andra. Själv värjde hon sig mot alla analyser, hon bara skrev sina berättelser och folk fick väl läsa dem hur de ville. Hon är extremt stilsäker och har känsla för detaljer och miljöer. Man satt andlös när någon vuxen läste och önskade sig ostkaka och smålandskorv, trots att man inte visste vad det var. Och Emil åkte med Alfred och badade och fiskade kräftor. Du och jag, Emil. Vad littvetarna än säger.

16 oktober 2013

Dylan på gott humör

"Han är på gott humör idag", sa jag till Sara. Jag och flickan från landet i norr, min egen Sara, satt i var sin skön dansk fåtölj och såg Dylan gå på i tid med något som liknande ett leende. Vi vet ju att det där kan variera, han kan stå med luvan uppdragen och sura, han kan lojt köra Knocking on heavens door med en sarkastisk kommentar och hans röst kan vara helt sprucken som för två år sedan i Malmö arena. Det kan bli hur som helst och vilken del av hans katalog som helst.
Igår var det den senaste produktionen Tempest som var huvudlinjen. Ett litet band, bara fem man starkt och en kväll som musikaliskt flörtade med jazz, blues och lite country. Det var bra, men det är.den rockige Dylan som tar störst plats i mina öron och min själ. Det är Desire och Infidels som äger mitt hjärta, flankerad av Blood on the tracks. Nu valde han annorlunda, som han alltid gör och det är gott så. Dylan kan ingen tämja eller styra. Kanske är Tempest ändå inte bra nog att äga en hel kväll. Men Zim gör som han vill och bryr sig inte om oss. Han går sin väg, jag går min.

15 oktober 2013

Ensam mamma söker vaktmästare

Här i hemmet tittade vi på ensam mamma söker. Dokun om de tillfångatagna så kallade etiopiensvenskarna valde vi bort.Det är något som irriterar med hela den saken, men det kan vi ta en annan gång. Ensam mamma är förresten tioåringens favoritprogram. lngen vet riktigt varför, men det är ju lite pussar och annat spännande. Det är heller ingen feministisk orgie, om man säger så. De som tycker att genustjafset gått för långt kan med fördel bänka sig vid TV:n varje måndag.  "Ensam mamma söker vaktmästare", tänker jag när jag ser kriterierna som männen väljs på. Det ska tävlas i trädgårdsarbete och i att sätta upp lampor.  Mammorna beklagar att han inte sätter blommor i hennes hår och önskar en stark kille som spelar fotboll med sonen. Ja, herrejävlar. Folk får såklart ha vilka preferenser de önskar, men om du vill att din partner ska vara den som tar de första och största stegen så får du veta att andra. sidan av det myntet är att du är den som förväntas vänta på din tur och tills dess sitter passiv. Om han köper blommor så är det rimligt att han har mer pengar. Allt kostar, du kan inte äta kakan och ha den kvar. Därför blir jag så glad när jag kommer till jobbet och en liten tjej styr upp en aktivitet med tjejer och killar blandar. Hon väntar inte på att få en blomma satt i sitt hår, hon tar sin plats. Genusfrågorna finns och måste jobbas med varje dag. Inget kommer från ingen. Män är inte födda till vaktmästare och kärlek kommer inte vid några första ögonkast. Romantik är en snabb kopp kaffe med henne en trött tisdagsmorgon. Och det är väldigt bra så.

12 oktober 2013

Politik som rumble in the jungle

Du ska helst ha ett psyke som Ali i Rumble in the jungle, du måste tåla smäll efter smäll och nöja dig med att bli omplåstrad i din ringhörna. För även om boxningsmetaforen inte håller fullt ut så ställer rollen som politiker krav på uthållighet och stryktålighet. Målbilden måste ligga klar där framme. Du ska se på mandatperioden som ett maratonlopp där du måste disponera dina krafter och inte bränna ut dig i första backen.
Boxning och maraton, alltså. När det borde vara som lagtempo. Men hur det än är så är det du som ska läsa dom där handlingarna och analysera dem. Du ska med gott humör ta dig upp i talarstolen och samtidigt ska du vara lyhörd för andras argument och se upp för ryghhugg.
Politik handlar om att förändra världen. Det kostar tid och tankar. Det får inte förenklas eller ses som omöjligt. Det är ett jävla slit. Det är otacksamt. Det är värt det.

10 oktober 2013

Låt Malmös niondeklassare åka till Auschwitz

På lördag debatterar jag afrofobi i folkets park. Det är i efterdyningarna av det ännu inte uppklarade hatbrottet mot en man och hans lille son och Malmös afrosvenska minoritet är på goda grunder jävligt förbannade och kanske även rädda och oroliga. Här sitter inga rasister i regeringen som i Norge, men vi kan inte vara lugna och fina för det. Vi kan inte heller förklara bort och psykologisera rasismen som unga olyckliga mäns frustration mot ett samhälle som sviker.
Jag tror att vi måste gå till grunden med frågan och inse att skit rinner uppifrån och ner. Afrofobi, antiziganism och antisemitism är en plåga för Malmö. Och vi kunde ju önska att det var arga män med rakade skallar som stod för det där, för allt vore ju enklare då. Men tyvärr ser det inte ut så. Till och med folkvalda har trampat över grovt, åtminstone verbalt,och då inte bara folk i det lilla rasistpartiet.
Jag vill att skola och samhälle slutar ducka och förklara bort. Vi måste reflektera över vår historia och samtid och jobba med unga i stan. En del i detta bör vara att niondeklassare får tillfälle att besöka Auschwitz och resterna av den utplånade judiska kulturen i Polen.
Det säger så mycket om rasismens yttersta konsekvenser att folkvalda ledare kunde genomföra ett industriellt folkmord mitt i den europeiska kulturens kärnland.
Rasismen måste bekämpas varje dag.

09 oktober 2013

Du kan lugnt ta upp din mobil, morsan

Det cirkulerar några texter på nätet där den högt applåderade meningen är att vi föräldrar var bättre förr och är sämre nu och att barnen får för lite av vår tid. Annat var det förr, kommenteras det och man jämför sina glada barndomsminnen med sånt man hört på skolgården på barnens skola eller på ungarnas träning och så. Lägg ner telefonen, säger man. Engagera dig i barnens träning och läxor och var inte så egoistisk.
Jag håller inte med om gnället. Jag tycker de flesta föräldrar är bra nog, i alla fall dem jag träffar och det är ju ändå några.stycken. För mig är inte höjden av gott föräldraskap att skjutsa sina avkommor hit och dit och ordna playdates långt upp i mellanstadiet. Vi ska inte heller utbilda barnen, den tjänsten anställer kommunen andra för att utföra. Dessa kallas lärare. Ungarna ska bit för bit ut ur familjen och in i världen och det är bara bra om de kan ta sig själva till skolor, träningar och kompisar. Att vara förälder är inte att släppa allt eget. Du kan lugnt ta upp.din mobil en stund, morsan. Du finns ju där om det skulle behövas.

06 oktober 2013

Inte bara Staffanstorp

Det är inte bara politiker från Staffanstorp som reser till mässor på franska rivieran och lever lyxliv på din och min bekostnad, det förekommer i större och mindre omfattning på många håll. Men det är inte heller det normala beteendet bland oss politiker. Studiebesök och nätverkande är bra och nödvändigt för att våra länder, kommuner och landsting ska utvecklas. Om hjulet redan är uppfunnet på ett håll behöver inte Malmös tjänstemän också lägga huvudet i djupa veck och rita cirklar i 3D-format. Sådär funkar det ofta. Ibland är det väl många resor kanske och väl långt bort. Och ibland slår det över. Ibland är det så att politiker och tjänstemän intalar sig att lyxig mat och fina hotell liksom hör till uppdraget och är något man förtjänar som tack för alla handlingar man tvingats läsa hemma vid köksbordet och alla kvällar man tillbringat på möten med svagt kaffe i rum med dålig luft.
Det är då man måste gå över på andra sidan gatan och betrakta sig utifrån och om inte moralen räcker till, i alla fall fråga sig hur man vill bli sedd. Som politiker ska du försöka att vara lite bättre än andra, så kanske du blir lika bra. Det gänget vi är en del av är de som valt oss och betalar våra arvoden, inte de företagsledare som vi träffar på mipim eller på torget i Bergen.
Det är såklart lätt att frestas att ta i lite för mycket och unna sig när man har chansen. Men den som har ansvar för miljarder av andras pengar i kommunala budgetar måste klara att hålla i plånboken när det kommer till privat konsumtion. Det ska ni begära av mig. Att sen skattemedel inte ska gå till alkohol eller andra droger måste vara en självklarhet.

04 oktober 2013

#Lampedusa

Det går inte att ta in det. Det finns ingen möjlighet att räkna dem alla, människa för människa, lik för lik på kajen i Lampedusa, det namn som för alltid kommer att förknippas med en brutal och omänsklig invandringspolitik och världsordning. För det är ju både och. Som en dubbelbestraffning. Människor får inte välja bostadsort och världens handel är ordnad så att fattiga människor inte får lov att sälja det de odlat på den europeiska  marknaden, samtidigt som mina skattemedel subventionerar vin och vete från det rika Frankrike.
För mig är handel och migration frihet och humanism och jag måste stå upp för det också när bruken stänger, också när vinden viner, också när det kostar mig.
Jag tror på en ljus framtid. Den kommer inte att komma per automatik, inte ens enkel, den kan kosta bekvämlighet och förändrade livsstilar. Det får kosta vad det måste.

02 oktober 2013

Här bojkottas inte

Samma dag som vi tänder ljus för att hedra mammas morbror Tage och alla andra hjältar som hjälpte danska judar att fly över sundet så träffar några internationellt sinnade partivänner representanter för den rörelse som åter vill bojkotta judar. Det gör mig ledsen, såklart. Israel, igen. Av alla världens stater. Få menar att vara antisemiter, men effekten blir ändå antisemitisk, eftersom det troligen inte är de 20 procenten muslimska israeler som ska bojkottas.
De araber i Hebron som hissar naziflaggor och skanderar "Stäng Guantanamo - öppna Auschwitz" är bara offer som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Ingen bojkott där heller.
Men vi behöver inte fördjupa oss mer i just den fråga som vi så ofta talar om här i tankesmedjan, utan lämnar den med förhoppningen att förhandlingarna som pågår leder till en varaktig fred.
När jag var på internat med nämnden och vi diskuterade samrbetsprojekten med Kina så undrade jag ändå om någon alls funderat på frågan om att bojkotta denna brutala diktatur där nackskott bokstavligen är billigare än fallskärmsavtal, för att travestera en gammal slogan. Nej, det hade ingen tänkt på, lika lite som Saudi-Arabien bojkottas eller Arabemiraten där man kan fängslas och dömas för exempelvis sex utom äktenskapet.
Om vi börjar bojkotta och är konsekventa så blir listan väldigt lång. Det är nog tom så illa att de flesta av jordens länder skulle hamna på den. Till vilken nytta?
Jag har heller aldrig hört att inställd handel öppnar för fred och samarbete. Rätt så tvärtom. Ömsesidigt utbyte skapar kontakter och samtal som sprider demokrati och välstånd. Klimatfrågan behöver alla aktörer den kan få, vi har inte råd att vara kräsna.
Jag snackar med judar, muslimer och kristna. Diskuterar politik med höger, vänster och mittenfolk.
Handlar varor från Malmö, Palestina och Kuba. Här bojkottas inte. Här handlas och samarbetas.

01 oktober 2013

Mitt enda liv

Ta vara på ditt liv, detta är din stund på jorden. Livet går inte i repris. Lev din dröm, living la vida loca. Du kan bli det du vill, bara du kämpar på.
Så går snacket, så faller orden som höstlöv ner på den fuktiga gräsmattan.
Det ställer oerhörda krav på mig. Jag ska inte bara klara av att leva i vardagen, sköta mina barn och förändra världen, jag ska dessutom anstränga mig.och lyckas med min dröm. Man kan få panikångest för mindre. Det finns dagar då man får vara glad om man orkar komma på vad man ska ha till middag eller att gå ner och lägga rätt sopor i rätt kärl i miljörummet på gården. Det finns nog skäl att downshifta sina ambitioner en smula. Att vara bra nog förälder och partner är fullt tillräckligt. Att älska och älskas, att göra någon liten insats duger gott nog. I detta enda liv.