Tillbaka till Israel. Alltid.

Senast jag var i Israel, den sista timmen innan tåget skulle gå till flygplatsen satt jag på en uteservering mittemot den stora marknaden Mahane Yehuda i Jerusalem, drack kaffe smaksatt med socker och kardemumma. Jag var en smula bakfull, en märklig indier och jag hade kvällen innan varit ute på krogen, trots shabat och de som festar på shabat i Jerusalem gör det ordentligt.

En kvinna satt vid bordet bredvid, blond med stort lockigt hår. Hon var vacker och påminde vagt om min vän Frida. Jag försökte spana utan att stirra. Spårvagnarna passerade förbi på Jaffagatan, på väg mellan den stora begravningsplatsen för sionistiska hjältar i söder till bostadsområdena längst i norr, de som kallas bosättningar. Jag suckade. Inte ens spårvägslinjen kunde byggas utan protester från indignerade rättrådiga människor i väst. Själv kände jag att detta var en av mina platser. Hit hör jag på något sätt.

Den sista läsupplevelsen denna sommar, när alla tycks ha samma namn, är en bok om Israel och hennes fiender. Min ståndpunkt att Israel behövs, får finnas och försvara sig har bara i år kostat mig två vänner, eller så mycket vänner var de väl inte då. Att jag hellre reser runt själv och läser på än tror på anekdoter från någons farfar som det senast var frågan om är synnerligen triggande för somliga. Och då får det väl vara så. 

Som den dampunge jag är går jag all in i det jag går in i. Annars kan det kvitta. Måttlighet och balans är inte jag. Alltså har jag läst allt jag någonsin kunnat hitta om Israel/Palestinafrågan. Och nu läser jag igen, då. Historien om Israels återkomst kunde vara en berättelse ur det de kristna kallar gamla testamentet, så fascinerande är den. Men det var inte tro eller religion som skapade Israel, det var socialdemokrater, hårt arbetande med tydliga ideal om jämlikhet och demokrati. Av detta är det kanske inte så mycket kvar nu. Israel hotas både utifrån och inifrån. Men så länge jag lever ska jag försvara hennes rätt att existera. 

Boken är någorlunda bra. Det görs kanske lite väl skarpa girar ibland, men det går att leva med. Solen bryter igenom molnen utanför mitt fönster och jag funderar på om det inte ska bli Israel i vinter igen. Kanske ett trevligt hotell i Tel Aviv nära stranden? 

Tillbaka till Israel. Alltid.

Hösten är bra

Träffar henne på Entré och vi pratar och det ska inte vara vi, för det ska visst inte vara jag plus någon annan. Jag gissar att jag är för mycket i mig själv just nu. Inget ont om henne, hon är en pärla bland sandkorn. Cyklar hemåt och kväĺlen fylls av halvfulla glas och möten med min spegelbild. Min balkong är inte platsen för romantiska träffar längre, det är snarare där en sakligt ska behandla världsläget, ni vet, klimatet, Afghanistan och klassklyftor.  Maria klappar om mig from a distance och alla mina fiender läser detta och undrar. Men mer än så får ni inte veta. 

Hösten är bra, för då får en saker gjorda, skriver jag till någon. Hösten är bra, för då kan en begrava sina romantiska illusioner, göra starka grytor och kompa dem med mörkt rödvin och tycka att regnet smattrar fint mot rutan. Nya böcker, nya filmer och detta ska också passera.

Jag är team Lena

Det var i en annan tid. Jag och några till utvecklade en förskola i Pildammsparken där verksamheten bedrevs utomhus hela tiden. Tids nog skulle jag falla i onåd, men då var jag mr Stock och sten. Eftersom jag trodde på det vi sysslade med, så använde jag mina kontakter för att marknadsföra vår idé. En dag kom den då nyutnämnda förskoleministern på besök. Cheferna svassade runt henne och pressen fotade. Det var väl bra nog. Men sen stod Lena Hallengren och jag och snackade på riktigt. Hon var uppriktigt intresserad och jag förklarade som en människa till en annan medan kaffet kallnade i våra plastmuggar. Det var en fin stund. Sen åkte hon iväg och allt återgick. Men Lena Hallengren förblev en favorit för mig. Nu under pandemin har hon som socialminister fått ta ansvar och skit. Jag vet att hon slåss mot en förfärlig sjukdom, men tanken på henne som partiledare och därmed statsminister tilltalar mig. Tuff, men tydligt ideologisk. 

Och kvinna. Det har visst uppstått en diskussion där andra talar om för oss socialdemokrater att vi minsann inte ska kvotera in en kvinna bara för att. Men just det tycker jag att vi ska. Jag vet att det i vårt stora parti finns lika många kompetenta kvinnor som män. Men Sverige sticker ut som ett av få länder i vårt närområde som aldrig haft en kvinnlig ledare. Det är dags nu. Och Lena är en favorit, men även Magda är bra och säkert fler. Vi får fundera och sen fattar kongressen såklart ett bra beslut. 

Månen hänger hel.

Sommaren tar slut med vind i ansiktet och måttlig kyla när jag trampar genom en trolsk skog, genom sovande tätorter på slätten och sen efterhand närmar mig hemstaden. Månen hänger hel och övervakar och det plingar i min lur och fortfarande kan jag bli förvånad över att någon vill göra något för mig. Att jag kanske kan vara lite viktig och göra något för någon. Det är en intensiv helg av solnedgångar, nya bekantskaper utanför min vanliga bekvämlighetszon, samma bokstäver, men ändå så helt annorlunda. 

Livet kickar in igen. 

Såna som oss, födda att springa

Det stramar härligt i vaderna när jag går ur duschen. Jag har sprungit en halvmara, hemifrån mig ut till Limhamn runt Lernacken och brofästet, Bunkeflostrand, Hyllie och hem. 21,1 km. Det är min klassiska långpassträcka och den är kämpig i mitten och lite småbackig efter Bunkeflo, men annars sydskånskt platt. Jag är en som springer. Född att springa, som Bruce sjunger, men jag vet vad han egentligen menar och även det stämmer in på mig. Någon gång ska vi hitta det där vi letar efter, hoppas han. Men till dess får vi springa. 

I somras under några trygga veckor fick jag ändå en bild av vad det faktiskt kan vara, det där jag letar efter och som fattas mig nu som det fattades mig innan dess. Det är en skön känsla att ha en slags målbild ändå. Jag tror inte att lycka kan bli ett konstant tillstånd, än mindre att någon annan person kan vara ditt lyckopiller, men jag tänker på att en trygg gemenskap med någon är en del av det. 

Mitt konkreta bokstavliga springande började någon gång efter millennieskiftet, minns inte exakt. Malin som jag levde med då peppade och pushade, oklart varför, men det var bra. Min första löptur var från Värnhemstorget ner till cykelrodellen och tillbaka och jag blev fruktansvärt trött. Sen trots att Malin hatade lopp kom vi att springa Göteborgsvarvet ihop och samma sak med Sara, som hatade att springa överhuvudtaget från början. Att springa är inte kul förrän en har gjort det ett tag, det är som kaffe, du måste lära dig att tycka om det. Sara följde dessutom med mig till Israel när jag sprang marathon, hon liggandes på hotellrummet läsandes. Sen åkte vi till Betlehem, vill jag minnas. I regn.

Min peak var Berlin marathon 2010 på 4 timmar, dessutom att få gå i mål på Brandenburger Tor. Coolt är bara förnamnet. Lite hämnd var det ändå, fyra år tidigare hade jag kraschat i det loppet samtidigt som en destruktiv relation nästan tog kol på mig. Sen sprang jag väl bort och vilse vad löparpartners beträffar. Jag trodde att hela jävla livet var ett intervallpass, där trötthet varvas med korta explosioner. Newsflash: Anders, det måste inte vara så.

Född att springa, sjunger han, bossen. Såna som oss. Och vi vet vilka vi är. Vi luggslitna, tunnhudade, som aldrig kunde hålla oss inom boxen därför att våra ögon inte förnimmer någon jävla box. Allt är som ett plockepinn. Men vi får tycka om oss ändå och får hoppas på en runner's high där i uppförsbacken. Nu ösregnar det ute. Jag sätter mig i laminon och tänker se en film. 

Därför är jag vegetarian

Det dyker upp artiklar och influencers fyller i att vegetarisk mat inte är det bästa för hälsan. Särskilt för unga kvinnor är det dåligt, slås det fast. Sånt händer inte av en tillfällighet. Naturligtvis har en PR-byrå lobbat in det som utifrån ser till ut att inte ha några samband. Köttindustrin har gott om pengar, men trots det absolut anledning att oroa sig. Vi herbivorer blir allt fler. Smart ändå att prata om hälsa och inte om djurhållning eller klimat, som ju är de två verkliga anledningarna till att skippa djur i maten. 

Få av oss veggies påstår att vår mat är nyttigare. För min del påstår jag inte så mycket överhuvudtaget i frågan. Den största delen av mitt liv har jag ätit kött, så det vore töntigt av mig att vara fördömande mot någon som väljer annorlunda än jag. Men det är min bestämda åsikt att jag som är människa och kan välja min kost då väljer bort att djur ska jagas, fångas i nät eller krokar eller hållas i fångenskap för att jag ska få mat, när det faktiskt går bra att äta växtbaserad kost. Det är till stora delar känsloargument, men det är absolut även köttätares argumentation. Och det finns ett politiskt inslag. Ingen vill förbjuda kött, men de flesta vill minska köttproduktionen (bara det ordet, liksom). Mot det står människor som är i huvudsak män och i huvudsak höger. De som tycker att feminismen gått för långt, liksom. De som hyllar de traditionella värdena, om vi säger så. SD motionerar om förbud mot vegonorm och att Ebba Busch poserar med gevär i handen är inte bara för att hon gillar att skjuta prick på andra levande varelser, utan för att hon vill locka till sig männen från vidderna, snubbarna som grillar och tycker att Pride och genuspedagogik är tjafs och fel och analogt med inte blir mätta av bönor, linser eller halloumi.

Ju längre vänsterut du går, desto mindre sånt och desto mer att vara snäll mot djur och klimatet, längst till vänster ofta med en starkt moraliserande ton helt i onödan.

Min analys kan såklart vara helt galen och naturligtvis väljer jag hellre kött än svältdöden. Ibland fuskar jag och äter musslor eller havskräfta och egentligen hatar jag principer huggna i sten som inte får tolkas. Men som sagt: för min skull behöver ni inte skjuta prick på älgar och hjortar, dammsuga haven på allt liv eller föda upp grisar och broilers. Jag gillar inte det. Därför är jag vegetarian. 

Älskade krångliga ungar

En kväll ringde telefonen och jag gick och svarade. Jag hörde min fars röst i andra änden av linjen. Den var sprucken och tårfylld. "Vi är här inne på sjukhuset och..och vi har förlorat Andreas". Åh, mina tårar vällde fram, Annika kom springande, men det var ändå som det var. Sorgen var oåterkallelig och omedelbar Andreas hade kommit till vår familj tre år tidigare som en mycket speciell liten människa och innan ni säger att alla är speciella, att allt bara är variationer, så nej, sluta. Andreas krävde ALLT av kärlek och ansträngning av sina 22-23 åriga föräldrar och ett samhälle runt omkring. Och fast hans liv blev så kort så var det meningsfullt. Han lärde också oss så mycket. Särskilt min far skulle jag säga, en selfmade man som vi kan fördjupa oss i en annan gång, fick en ödmjukare inställning till det mesta genom Andreas försorg. För när vi möter de där människorna som aldrig kommer att producera något, men som vi ändå älskar, så händer något med oss. I en spjälsäng i det lilla rummet i lägenheten där vi bodde och där det förbannade jävla telefonsamtalet togs emot låg en två veckor gammal unge och sov. Vi hade gett henne det franska namnet Josephine, eftersom hon var gjord i Frankrike och Felicia som andranamn efter Aksel Sandemoses egensinniga romanfigur. Ja, Anders, 23, var mer än lovligt pretentiös. 

Hon lever och vi ska ta hand om henne tänkte jag, hon ska få ett bra liv. Vi gick långa rundor med barnvagnen. Hon fick präktig havregrynsgröt och jag sjöng för henne till eget komp. Vi tänkte vi gjorde allt rätt. Riktigt när hennes oro började vet jag inte. Det växte liksom fram, men i tonåren förstod vi att Josephine har det inte som alla och återigen, skippa pratet om variationer, allt är inte relativt. Min älskade dotter har tre om inte fyra diagnoser och hon kommer inte att göra ett vettigt handtag i sitt liv, som man säger. Hon har fullt upp med att leva. 

Det är inte vandring i ständigt solsken att vara förälder till barn med funktionsnedsättningar, men det är ett privilegium ändå. Såklart önskar jag att hon sluppit sina lidanden, men när det nu är så, så är jag glad att hon kom just till mig, precis som jag är glad att jag fick vara morbror till Andreas i en formativ period i mitt liv. 

På jobbet är det också alltid de där oslipade diamanterna till ungar som fångar mig allra mest. Inte bara för att de har så stora uppenbara behov, utan också för att det gör mig till en bättre människa, precis som min systerson och min dotter gjorde och gör det. 

Jag vet att fosterdiagnostik är på modet, det undersöks och analyseras vilka genetiska förutsättningar ett foster har. För mig får en kvinna självklart välja abort av vilket skäl hon vill, det är inget hon behöver redovisa. Men det är oändligt sorgligt om de barn som som behöver oss mest och som gör mest med oss väljs bort just därför. Jag vill nog inte leva i ett sånt samhälle. 

Andreas är ett minne, ett ganska levande sådant ändå. Jag minns när jag låg på sängen i ett rum på ovanvåningen i syrrans och hennes dåvarandes hus och läste Sylvia Plath (ja, jag var svår med stort S) och Andreas låg bredvid mig och andades tungt, liten och ämlig. Minns hur Josephine låg på min mage och sov och jag uppfylldes av en kärlek så svår att begripa. Och jag vet att de störiga, krångliga ungar som jag sliter med på dagarna är precis samma sak för sina närmaste. Älskade krångliga ungar. Ni gör mig kanske inte till en bra människa, men väldigt mycket bättre än jag skulle vara annars.

En slicad vattenmelon

Som en vattenmelon; grön på ytan, men röd inuti, det var liksom ett allmänt omdöme om mig under alla märkliga valdebatter som jag skickades på. Finniga muf-are tyckte att de var fyndiga. Deras fans på golvet skrattade med. Men alla söta sjuttonåriga flickor i aulan höll på mig när jag pratade om De Stora Frågorna. Sen tänkte jag att det ju är gott med vattenmelon, det är kanske den bästa törstsläckaren av alla. 

Oh no Pia, nu blev det visst lite historia.

Sorry. 

Men en ideologisk övertygelse växer inte fram som en svamp från ingenstans, det mejslas försiktigt ut efterhand. 

Jag tänker att solidaritet är det vackraste ordet i hela SAOL. Hellre det än kärlek, för den riktas åt väldigt specifika håll, men solidaritet gäller alla. Och jag slicear min vattenmelon och ser att det röda är mycket mer än det gröna, ljusrött är det; svenskt lagom. Det gröna bildar ett skal som påminner oss om att natur, ekologi, klimat sätter gränser som vi inte får överskrida. Men det röda är fruktköttet, innehållet, det söta och ätliga. Det röda betyder för mig att bygga ett samhälle där vi som hamnat på vinnarsidan avstår för de som tillfälligt eller permanent inte har gjort det. Vi var ju på väg dit med raska steg (sorry, Pia, historia igen), men så ville vi ha valfrihet. Vi ville ha friskolor där agnar och vete kunde skiljas åt, där barn från Rosengård kunde plugga koranverser och barn från Limhamn hur en startar företag, vi ville ha femton ljusa fräscha vårdcentraler på Östermalm och en möglig på Ramels väg. Ja. Det var inte så det motiverades. Men det blev utfallet. Typ.

Och många av oss är köpta av systemet, minst sagt. Jag får skatteåterbäring varje år, för ränteavdrag. Den som bor i hyresrätt eller är bostadslösa subventionerar mig. Det är inte rätt. De subventionerar också alla nybyggda kök och städtjänster som några har råd med. 

Jäklar, nu eldar jag upp mig.

Men jag ser ibland min gamla gymnasieskola framför mig. Det var seglare från Långedrag, trash från vita Briljant i Tynnered, fiskarbarn från södra skärgården, akademikerungar från Majorna och alla möjliga sorter. Vi möttes och nöttes, såg varandra och fattade att livet kan vara olika för olika människor. Alla har det inte som jag. Men Majornas gymnasium är nedlagt sedan länge. Valfriheten murar in oss i olika borgar bakom stängsel och vi ses bara av ren tillfällighet på gatan. Eller i tjänsten. 

Jag är en förhärdad reformist. När jag hör om utopier, vill jag ladda mitt gevär, typ, precis som jag skrev den där gången. Människan ska inte stöpas om, det finns ingen drömvärld där borta, inget himmelrike på jorden, för vi vet hur sånt slutar. Därför är fruktköttet ljusrött. Det är mer Karl Bertil Jonsson än Lenin. Folk kommer alltid att ha det olika bra ställt. Och det är okej, så länge ingen har det allt för jävla dåligt. Den socialdemokratiska kompromissen var: de rika får vara rika, men de måste dela med sig lite, för ingen ska vara fattig. Och det kanske talas om socialism i en del tal, men först kommer demokratin, alltid. 

Kanske är det mest radikala en kan vara i dessa dagar att inte ta ut svängarna så jävla mycket? Att vara lagom. Att sätta sig ner och i lugn och ro stega ut vägen som räddar oss från klimatkatastrofer och samtidigt vänder utvecklingen så att skillnaden mellan de som har och inte har minskar. Att helt enkelt ta bort syret för populisterna. 

Jag är socialdemokrat. Det satt fan långt inne, men här är jag. En slicead vattenmelon. 

Älskade underbetalda skitjobb

Att få komma till sin arbetsplats och mötas av kramar från några som genuint saknat en sen senast är en ynnest utan like. Det är värt cykelturerna i alla sorters väder, värt klockan som obönhörligen låter vid 05, 06 eller 07 beroende på vad det står på schemat just för den dagen.

Folk frågar: varför blir du inte chef eller något annat där du slipper fettfläckar på tröjan och jag svarar att detta är oslagbart. Fläckar eller inte. Skulle jag byta det mot att lägga scheman eller räkna pengar? Nej, inte jag.

Men vilket jävla ansvar. Tänk, föräldrarna lämnar det enda riktigt viktiga i deras liv i mina händer. Och jag kan förbanna slapphet och inkompetens och folk som inte fattar poängen med jobbet. Här har vi chansen att sätta verktyg i nävarna på människor, att tända stjärnor och visa att tusen dörrar står öppna för just dig. Det ansvaret måste vi bära med stolthet och kraft. På jobbet som överallt annars är jag kontroversiell. Ser ingen poäng i att vara överens med alla till varje pris. Inte alla chefer har älskat mig, om vi säger så. Men ingen minns en fegis.

Jag sätter upp en bild på en till synes judisk man och en till synes arabisk som kysser varandra. En kollega studsar till: "Ska vi verkligen ha den bilden uppe?" Men vi ska ju det, för få saker är så viktiga som diskussionen hur en kan och får vara som kille och man. Kollegan och jag snackar och blir överens. Vi bjuder in dragqueens som berättar sagor om allas lika värde. Just det, allas lika värde. Och din röst ska höras, lilla unge. Vi sätter oss i en ring och pennan går runt och den som håller i pennan pratar och vi andra lyssnar. Att vi lyssnar betyder inte att du alltid får som du vill. Det är så demokrati fungerar. Och som barn har du alltid en vuxen (minst) som har sista ordet. Men du får uttrycka dig. Och vi tränar oss på att sätta ord på känslor. Igen, särskilt vi killar och män. Om jag kan hindra en enda unge att börja springa ärenden åt de stora grabbarna, så har jag betalt min livslön tusenfalt. Jag förstår att en del tror mig om att stå för svag struktur eller gulligt flum. Men det är alldeles fel. Det måste vara tydliga ramar. Annars står inte jag ut och gör inte jag det, så gör inte ungarna det heller. Och att förvänta sig något av barn och andra medmänniskor är att visa att en tror på dem. Det är egentligen bara folk jag tycker illa om, eller struntar i som jag inte har några förväntningar på. De ungar jag haft närmast relation till är oftast de som jag behövt sätta hårdast gränser för. Och jag växer med dem, testar, utvärderar, omvärderar. För jag är mina val och handlingar. Och mina ord, men egentligen i andra eller tredje hand det. Snacka kan alla. Utom riktigt små barn, då.

Sen går vi ut i parken och en gräsand är en gräsand och ingen anka och där står en fin bok som vi kan klättra i. Trädklättring ger kraft och mod och jag inbillar mig att den som kan skilja på ek och bok faktiskt bryr sig mer. Det du kan sätta namn på blir aldrig något anonymt att förbruka eller slösa bort. Är du väldigt liten kan en mask eller en blomma vara äventyr och lärande nog för den dagen. 

Hem från jobbet med lock för öronen. Den sista stunden satt vi och jammade. Musik i förskolan kan vara att slappt sätta på en playlist med schlager eller barnvisor i förfärliga versioner, men det kan också vara att berätta om Beethoven som faktiskt inte kunde höra, men ändå skrev symfonier med raspande gåspenna. Och vad tänker vi på när vi hör hans musik? Berätta för mig. Att inte bara konsumera utan att vara med och skapa gör att du fattar att du kan. Att din röst räknas. Att du är med i ett sammanhang. 

Om jag är så här duktig varje dag? Nä. Ibland får en vara glad om samtliga närvarande huvuden finns ovanför vattenytan. Lite för ofta. Men även då glimmar guldkorn i sanden. Kanske en spontan dans på gården till Peps Persson eller någon annan bra artist som liksom ingår i ungarnas allmänna intresse att få ta del av. Älskade underbara skitjobb. 

Hej och tack, skitsommar, nu ser vi framåt.

Pia skrev att jag skulle säga till mig att bara se framåt i tre bloggposter. Challenge accepted. Vi tar det i ordningen relationer, jobb och politik. Börjar med det svåraste. Relationer; vilket innefattar kärlek, vänskap och andra nära relationer. 

 Min blogg är vanligen mina impulsiva nedslag i vad som helst som kommer upp. Nej, inte vad som helst. Jag har vuxit ifrån lusten att ge igen på folk. Hämnden är aldrig ljuv, bara destruktiv och jag har ingen att hämnas på, fast det hade väl gått att hitta på. Ja, hejdå skitsommar. Du blev som plomb som föll från min tand och blottade den för ny karies och jag i fällor jag trodde jag vaccinerat mig mot. 

Här kommer då en handlingsplan. Även när jag är livrädd för en evig ensamhet så ska jag hålla på mina gränser och inte försöka kvala in genom anpassning. Jag kan finnas där för andra, men jag säger när och hur. Också när ångesten nästan stryper mig, för det gör den ibland. Men det är alltid bara nästan. Det ska också passera. Och jag ska aldrig mer göra våld på impulsiva Anders, för det är ju det som är jag. Så träffade jag alla viktiga människor i mitt liv, utom ursprungsfamilj och ungar, för biologin rår vi inte på. 

Och lyssna: den som inte tycker om min impulsivitet tycker inte om mig. 

Så är det bara.

Allt du ber om kan du inte få. Ibland säger gud till dig att tänka jävligt noga efter. Men jag är ju en Jakob som slåss med honom i öknen och vill vinna. Det är ett barnsligt drag hos denne distingerade äldre man. Jag kan inte ljuga för gud eller mig själv och aldrig vinna, det är bara att fatta det.

I handlingsplanen står också att det är slut med att fly. Jag har lyckats lära mig att inte döva mig med att gå från en till en annan direkt och i vinet ser du bara sanningen en stund, sen är det berusning och det kan väl vara fint någon gång ibland, men inte för ofta. Jag ska löpträna och klara de lopp jag är anmäld till. Det behöver självkänslan och det är roligare att springa än att rulla fram. Bättre andning och mer tydlig kroppsform. Det är bra för mig. 

Här och nu är för buddistiska hundar och jag är en människa. Och jag drömmer om en hand i min och att vara någons. Och när hon med h är redo ska jag stå stadigt för henne med bägge fötter i marken. Hon ska se en man inte en rädd unge som klamrar sig fast. 

Nu kör vi. 

Jag är rädd som fan, men det löser sig.

Vi följer upp om en månad.