Det står en snubbe och spelar på ett gammalt duschmunstycke på konferensen om Malmös nya avfallsplan. Sen berättar han om klimatpåverkan och sopberg och efter det spelar han en egenkomponerad sång på sin medhavda gitarr. Han är skämtsam och alla skrattar.
Han gör det vi betalar honom för. Och jag sitter på min stol och vrider mig lite mer än vanligt. Jag är av den konservativa stammen som tycker att möten om svåra saker ska vara sakliga och lite torra.
Och bistra fakta behöver inte paketeras i ett glansigt omslag av skratt. Ja, jag vet att klimathotet skrämmer. Men lite oro har ingen mått dåligt av. Vi beslutsfattare kan inte vara hundar som glatt går runt och viftar på svansen, tvärtom är det starka känslor som är grunden för vårt engagemang. Det ska vi hålla fast vid. Starka känslor är inget att vara rädd för.
Att förändra världen kan inte vara en soare, en promenad i parken eller ett kafferep. Det ska vara precis så allvarligt som det är. Våga vara allvarlig. Se hoten i vitögat och bestäm dig för att förgöra dem.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
26 februari 2015
Våga vara allvarlig
21 februari 2015
Utan kamp inget liv
Natten mellan onsdag och torsdag sjunker mina hjärtslag till en hittills oanat låg nivå. Folk kommer rusande genom sjukhusets gråa korridorer och sätter dropp eller vad de nu gör. Själv svävar jag i svart en stund, utanför, bortom allt vad region Skåne och dess fina arytmiklinik heter, långt från påståenden och identiteter. Allt slutar gott och väl.
Nu är det drygt två dygn senare och jag ligger här i min egen säng med plåster och bandage, en räddad kropp skyldig att ta ansvar för min del av allt. Det var nära, fattar jag nu. Det var på allvar. Och jag tänker att det är min plikt att bry mig, att inte stanna på samma ställen och att faktiskt ta de konfrontationer med världen och människor som behövs, att aldrig fega ur och vara till lags. Den som har problem med mig är den som har problem och det är hens ansvar att deala med det.
Så tänker jag, samtidigt som jag är oändligt tacksam över det jag har som är bra, över dem som står mig nära. Livet går vidare. Livet vill levas och utan kamp inget liv.
18 februari 2015
Här ligger jag, en fånge mellan lakan (hälsning från arytmikliniken)
14 februari 2015
Promenad genom Sveriges Chicago
Sara och jag går ut och går en sväng. Nere vid Triangeln säger en tant högt och tydligt till sin väninna att Malmö nog är Sveriges Chicago ändå. Med gäll röst ropar hon ut sitt budskap så att Systembolagets fönster dallrar och EU-migranterna som som sitter där med sina smutsiga pappmuggar tittar upp och undrar vad en halvfet svenne har att gnälla över. Men damen skälver av indignation. Det händer ju så mycket, som det heter. Jo, vi vet. Vakter som dunkar nioåringars huvuden i betonggolv, påtända snubbar som sånär kör ihjäl en liten unge med medföljande mamma på Amiralsgatan. Lite senare samma dygn ska en dåre i grannstaden öppna eld vid en bat mitzvah, därför att judar förtjänar att dö i hans förvirrade värld.
Men ännu är det lördag mitt på dagen och jag gör det kan för att hänga med min frus snabba steg över övergångsstället och vi pratar om det där vi hört. Skulle det vara så dumt om Malmö vore Chicago, då? En fin stad vid randen av ett stort vatten som skapat presidenter och nobelpristagare och verkar må bra där i mellanvästern, eller vad det nu heter. Vi skrattar, vi är bildade och kan kosta på oss att uttrycka oss nedlåtande om galna tanter på offentlig plats. Inte så fint av oss.
I Pildammsparken tältar EU-migranter och vän av ordning vill köra bort dem, medan radikaler med tak över huvudet och stimulerande jobb slåss för deras rätt att göra delar av parken till en kåkstad. Man kan undra varför de inte själva tältar i parken och viggar enkronor, om det nu är så fint. Jag tänker inte köra bort någon här och nu, men vet samtidigt att det som av nöden får godtas på kort sikt, inte är värdigt i längden. Jobb och bostäder är kärnan i den svenska välfärden.
Men precis som svenskar drog till Nordamerika för att söka lyckan måste andra få pröva sina vingar här. Chicago som Chicago. Men det var kanske inte så hon menade, tanten.
12 februari 2015
A till Gustav, F till Vänsterpartiet
Så här ser det parlamentariska läget i Sverige ut: om Sverigedemokraterna och alliansen röstar på samma sätt i riksdagen, så faller vilket som helst av regeringens förslag, även om V för ögonblicket skulle behaga stödja regeringen.
Vi har alltså i allt väsentligt en borgerlig majoritet, om vi ska använda det begreppet. Då krävs det ofta tålamod och vassa naglar för att repa upp knutar och rädda det som räddas kan. Uppgörelsen om att hundra (av 4-5000) skolor kan få testa betyg i skolan är på sitt sätt en genialiskt förhandlingsresultat i det parlamentariska läge som finns. Det ger alla oss föräldrar som tror mer på vetenskapen än på Björklund möjlighet att slippa meningslösa betyg på våra telningar, samtidigt som en och annan skola i alliansledda kommuner får testa att sätta bokstäver på tioåringar. Alla utom Vänsterpartiet begriper detta. V beter sig som om Sverige vore den enpartistat som Partiet en gång drömde om. Man anför helt förträffliga argument mot betyg och undrar på allvar varför regeringen inte bara beslutar i enlighet med dessa. Detta med att leva i den här världen är inte revolutionsromantikernas bästa gren. Man har vackra tankar, men dåligt omdöme.
Gustav Fridolin får A för sitt mogna politiska agerande och vänsterpartiet F för sina slagord.
08 februari 2015
Profilbild från Jerusalem
Lägger upp en profilbild från Jerusalem på Facebook med mig själv i hatt och tunn jacka. Tre år gammal är bilden, tagen dagen innan jag sprang mitt livs backigaste maratonlopp i sagda stad.
Det var vårligt, vilket i Jerusalem betyder regn. Solen stannade i Tel Aviv och blir det någon mer mara i det landet, så blir det den platta soliga staden vid kusten. På själva marathondagen var det shabat och allt var stängt i de judiskdominerade kvarteren och jag fick ta taxi till startplatsen vid parken nere vid Knesset, vad den nu kan heta. Lerigt var det och alla löpare huttrade i regnet när starten gick så ohemult tidigt på morgonen.
Men bilden är alltså tagen en dag innan, och det är ett kärt återseende, ett glatt minne. Jag står på självaste Olivberget och Klippdomens kupol lyser i guld bakom mig, där den sticker upp ur gyttret. Vi var långt ifrån ensamma däruppe, rader av turistbussar släppte ut människor med alla jordens tungomål, förutom hebreiska och arabiska som är traktens egna språk. När man trampar Jerusalems mark, så vilar ens fötter på lager på lager av historia. Så är det såklart på många ställen, men ingenstans är det så påtagligt som där. Den som vill kan ägna mycket tid åt att andas in gamla oförrätter, men de flesta är klokare än så och lever i nuet. Pragmatismen sticker i ögonen på några när man kan köpa palestinasjalar i de judiska kvarteren och starkt proisraeliska t-shirts av arabiska försäljare, men det är pragmatism som skapar fred och inte heliga principer. Förresten vet jag inte om jag någonsin kommer att springa marathon igen. Kanske får jag sänka mina ambitioner till långpromenader och kortare lopp. Till Jerusalem kommer jag i alla fall garanterat tillbaka.
07 februari 2015
Lucy Jordan, Ebba Witt-Brattström och varför vårdnadsbidrag är dumt i huvudet
06 februari 2015
Vi på Bajsgatan
Förskolebarnen säger: "Va, bor du på Bajsgatan", och sen kiknar dom av skratt. Ja, precis. Bajsgatan. Det är så namnet på min gata uttalas på skånska och skånska är det språk som mest talas på mitt jobb. Och här bor vi då, i ett hus med en port mot gatan och en dörr mot gården, där sandlådan, cykelställen och återvinningen finns. Vi har den största lägenheten, men så är vi också det största sällskapet i föreningen. Bergsgatan är som Malmö, det händer mycket, det är bullrigt och lite stökigt, men sällan så illa som ryktet gör gällande. Ändå gick det en stöt genom hjärtat när uppdrag granskning i sitt reportage om antisemitismen i Malmö passerade förbi precis här utanför. Och eftersom jag inte är av den sorten som förklarar bort eller skjuter budbäraren, så tar jag på mig ansvaret för misslyckandet. Och gangsterkungarna cruisar förbi i sina svindyra tyska bilar och jag svär kraftigt åt taxichaufförer som inte stannar vid övergångsstället. Vi ska smalna av gatan, men bredda toleransen, tänker jag. Både mercedesstjärnor och davidsstjärnor får plats på Bergsgatan. Och alla vi andra småstjärnor som har lyckan att få leva här.
03 februari 2015
London kan man alltid åka till
Några ställen har man varit på så pass mycket att minnena yr runt som gamla tidningar i stormen. Så är det med London. Men man kan alltid återvända dit och gå på gatorna som en vanlig man och bli kallad Love och Mate av snälla pubmän och expediter. London är en världsstad och jag passar i trängseln bland folk på väg från tuben till arenan och i myllret vid Camden lock. Det passar bra att sitta längst upp längst fram på den röda bussen och studera liv och trafik och en kopp te på hotellrummet ackompanjerar väl torra humorprogram på TV-n. Och att få tid med sin unge, fast han är vuxen och stor. Inget i mitt liv är så laddat och besvärligt att förhålla sig till som detta med barnen. Jag älskar dem, men det har aldrig känts tillräckligt eller bra nog. Inte ens det. Men min vuxne son tänker inte så. Det grubblas inte så värst, det är mer i nuet med fotboll och musik.
I London kan man alltid vara, som sagt, det står en doft av indiska kryddor, avgaser och frityrsmet när jag korsar gatan och jag möter döden i vitögatnär jag som vanligt tittar åt fel håll och en grå ford nästan kör över mig. Men jag överlever även denna gång. Också denna gång.