28 januari 2019

Vi är människor, vi kan

Jag skickade en text till någon för respons. Min tanke var att en litterärt kunnig person skulle ge sitt genomtänkta och välformulerade omdöme. Det jag fick till svar var sarkasmer, elakheter, för all del välformulerade, men ändå inget någon skriver av välvilja. Min text var kanske dålig, det är svårt för mig att veta. Det jag skriver är nog inte guds gåva till världslitteraturen. Men ändå. Kanske borde vetat bättre. Människan jag skrev till har vid minst ett tillfälle förklarat att hen inte vill ha med mig att göra och levt efter det. Alla älskar en inte. Jag förbannar mig själv. Trots allt jag jobbat med min självkänsla och faktiskt lyckats med, så kan jag fortfarande vid mina år transformeras tillbaka till mobboffret som ville bli accepterad av den som slog och slog, som ändå drömde om att vara en i gänget, men som aldrig blev vald. En bra dag var en när jag blev ignorerad. Så lätt det är att ta sin gamla tilldelade roll igen. Men det är märkligt att en kan väcka fascisten i somliga bara genom att sträcka ut handen. Att jag får skit när jag sticker ut hakan i offentligheten är något annat. Det hör till.
Jag svarade till och med tacksamt på de nedvärderande orden. Gjorde narr av mig själv. En ska ju ha självdistans och självironi, det är ju så attraktivt, det tycker alla. Jag accepterade min plats.
Det finns ingen karma, det finns fan ingen rättvisa. What goes around doesn't always comes around. Jag lever ett gott liv när jag inte går med på att bli nedtryckt, när jag faktiskt står upp för mig, vilket är för det mesta. Jag har kommit långt från skolgården, men det är lättare än en tror att falla tillbaka. Det är kanske någon slags biologi i det där. När någon som känner sig trygg i sin grupp ser en ensam varg som söker sin flock så händer något. Och det är inte trevligt. Själv tror jag att beteenden kan vara naturliga utan att vara bra. Viss biologi ska vi fostra bort. Vi är människor, vi kan.

24 januari 2019

Älskade stora minstebror

Så fyllde han 18, minstebror. Han som bara var fyra år när bloggen startade, den sommar då jag gjorde honom till skilsmässobarn tillsammans med mellanbror som nu är 20, men snart 21. Jo, det känns ju ibland, som ni vet.
Många turer har det blivit i hans liv, både fysiskt med allt resande och metaforiskt med allt som hänt, alla människor som kommit och gått i hans liv, alla bostäder och relationer. Kanske för mycket, kanske för många. Han hängde liksom med på ett hörn. Han var minst i min skara, men inte alltid i sällskapet och alla tog honom inte till sigsom de kanske borde gjort.
Men han ska nog fan landa i sin vuxenhet och få ett gott liv han med, det oroar mig faktiskt inte. Och nu är jag alltså inte vårdnadshavare längre. Nu är det nya roller och jag gillar det, gillar att ha vuxna barn som en kan snacka som folk med.
Jag var långt ifrån perfekt som vårdnadshavare, men heller inte så usel som någon vill påskina. Mina ungar fostrades till självständiga människor, tyglarna var tidigt långa och de fick ta ansvar och lösa saker själva. Vi är såna, vi törnbladare. Vi går våra egna vägar. Vi skyr klichéer och normer. Vi skriver våra egna böcker. Ibland går vi vilse, men vi hittar alltid (oftast) rätt igen. Så fyllde han alltså 18. Och jag ringde och frågade om vi skulle ta en fika. "Nej, Natalie och jag har planer".
Så var det med det. Jag ler när jag tänker på det. Precis sån är han. Älskade stora minstebror.

17 januari 2019

Var inte ett sånt jävla offer

Jag får ett mail och det står att jag inte ska älta så mycket, utan gå vidare. Jag tänker att jag i mitt vuxna liv aldrig gått när det bränts eller exploderat runt mig, utan bara rusat in i nya eldar och famnar och sen när jag vaknat till liv efter ruset så har jag varit ensammare och vilsnare än någonsin. Nu är jag inte vilse, jag är för all del ensam rätt ofta, men kung i min borg och med en agenda som jag själv sätter. Men gör jag inte analyserna först, försöker jag inte kolla av var jag trampat snett, så kommer jag att upprepa samma mönster som innan. Så är det bara.

Mot bättre vetande ger jag mig in i diskussioner med människor som skyller på strukturer, för att slippa ta tag i det som bränns. Om din allians (haha) inte fungerar, om det du är i är skit, så måste du ta dig ur det, hur svårt det än är. Var inte ett sånt jävla offer. Ta hjälp om det behövs. Var inte en Ulf Kristersson som står och bölar framför pressen och pratar om hur svekfulla Annie och Jan är, var snarare en Sjöstedt och använd din tid i rampljuset väl. Tyna inte bort i bitterhet. Strukturerna finns, men du har inte tid att vänta på att de ska ändras. Löften sviks hela tiden. Glöm, förlåt, släpp det när analysen är färdig. Omvärdera och uppvärdera dig.

13 januari 2019

Anders och Annie, om otrohet och exklusivitet

Egendom är för det mesta stöld, i alla fall om det handlar om andra människors känslor och kroppar. Till och med löften sviks när saker ändras eller för att saker inte ändras. Och eftersom du i hög grad blir till mötet med andra, så får du vara möjligen vara noggrann med vilka du möter. I dokun om Anders så sägs det att han är en player och en solochvårare. Och att han är så snygg. Det senare är såklart subjektivt, det jag ser är snarare en lätt åldrad backslick och inte guds gåva till dem som tänder på män. En kliché av bekräftelsebehov, dessutom. Men det är knappast olagligt eller något en ska bli hånad och uthängd för.  Annie är en kvinna som jag inte egentligen har så mycket till övers för rent politiskt. Men hon är knappast otrogen hon heller, för hon har inte lovat evig exklusivitet. Den sortens löften finns inte. Allt kan hända, som klyschan säger. Bollen är liksom rund. Anders är ingen douchebag, Annie är ingen Quisling. Du kan aldrig kräva att få äga någon annan människa. Och tänk efter, är inte just det de fina i alla sorters relationer, att du just nu och här blir vald för den du just nu och här är?
Att du sen väljer bort och väljs bort emellanåt, att du kanske är en av flera vänner, kärlekar eller samarbetspartner hör till livet. Sen kan vi såklart kräva ärlighet, men vill du verkligen veta allt om någon. Vad finns då kvar?

09 januari 2019

Att gå ner på knä och varför Ebba inte behöver oroa sig

En gång friade jag via MSN. För nytillkomna tittare kan jag berätta att det var typ messenger före Facebook. Hon svarade ja. Ringar köpte vi sen tillsammans i ett köpcentrum. Det var fint. Inte en enda gäst bjöds in till bröllopet, däremot sms-ade vi alla efteråt. Både frieriet och bröllopet var något av det mest romantiska jag företagit mig. Romantik, men samtidigt jämställdhet, liksom. Det är väl vad alla önskar, tänkte jag. Men, nej. Jag hör från nära och långt borta hur unga män lägger ett halvårs besparingar på att köpa en dyr ring och sen går ner på knä framför en intet ont anande ung kvinna och friar. Känn ingen press, liksom. Jag begriper det inte, men det är ju mycket jag inte fattar. För mig är den sortens konstiga seder oförenligt med jämställdhet och feminism. Och därmed inte romantiskt i min bok. Beslut om att leva ihop och lägga pengar på bling istället för en rolig resa tar en tillsammans. Det vill säga inte alls, om du frågar mig. Om en nu tvunget vill gå ner på knä framför någon, så finns det roligare saker att ägna sig åt. Minst sagt.
Sen kan jag trösta Ebba Busch Thor med att könen och könsrollerna inte alls håller på att suddas ut, vilket hon ju lyfter fram ständigt och jämt. Även 80/90-talistföräldrar köper rosa till flickor och blått till pojkar och flickorna rider och dansar, medan pojkarna spelar fotboll och GTA och "Nej, Anders du kan inte ha örhänge, för du är pojke!"  
Saker förändras inte så fort, om alls. Feminism och jämlikhet är handling och inte ord och det handlas mycket lite, även om det pratas desto mer. Det är inte genom att lajka på nätet eller genom diskussioner vid middagsbord eller i personalrum, som du utmanar normer, om nu någon trodde det.

07 januari 2019

Och jag fattar fortfarande inte varför

En av de svåraste sakerna med att vara mig har alltid varit att fatta varför en hel del människor tycker så otroligt illa om mig. För så är det. Jag har i och för sig aldrig haft ambitionen att vara populär för sakens skull, men ändå, jag fattar verkligen inte.
Särskilt traditionella män triggas av mig, men även andra som jag inte haft så mycket med att göra ägnar mycket tid åt att ogilla mig. En gång katedermobbades jag inför hela klassen. Det var när jag gick i åttan, jag var en genomskinlig, sårbar, ganska ensam och utsatt unge. Ofta drömde jag mig bort och läste skönlitteratur istället för läxböcker och lyssnade på musik. Jag försökte ducka och sköta mitt. Men så fick vi en vikarie i Bild, som nog kände igen mig någonstans ifrån och började med hjälp av klassens hatare hacka på mig och förklarade inför hela klassen att jag var dum i huvudet och idiot och var det nu var. Ingen stod upp för mig och jag tittade ner i bänken och väntade ut lektionen. Och än idag vet jag inte vad jag hade gjort för fel, mer än att bara finnas till och vara jag.
Ganska tidigt blev jag politiskt radikal. Idag lyser skammens rodnad över en del saker jag tyckte då. Men det är rimligt att en ung människa testar åsikter, ser sig om efter reaktioner och blir sedd. Många vuxna män i min omgivning såg det då som sin uppgift att sätta den jävla ungen på plats. Etablerade män och familjefäder bankade ner mig i skorna. De kunde lätt ha passat och låtit mig säga naiva dumheter. Eller förklara sånt jag missuppfattat. Och sådär har det hållt på. Jag väcker känslor och är en sån där älska/hatamänniska, som få är likgiltiga inför. En sån sorts man som väcker det sämsta hos många andra män. Och jag fattar som sagt inte varför.

05 januari 2019

Ingen fågelsång

Jag älskar att gå i historiska miljöer och liksom fly iväg och försöka känna dofterna, höra fotstegen och ljuden av samtal och verksamheten som pågick. Min son tar mig och flickvännen till Vogelsang. Det är som att komma till solens tempel, det är undangömt ute i ingenting, en går av tåget vid en station som nästan inte finns och går längs vägar en gång gjorda av betong och asfalt tills byggnaderna dyker upp, gamla kaserner, verkstäder, skola, dagis, matsalar och allt som behövdes för att hålla i gång den sovjetiska basen. 15 000 personer bodde här, nu är allt skal och rester och vad som gömmer sig i marken, vågar vi inte fundera på. Och vi kan nästan höra kommandoorden på ryska och när vi tittar in i teatern, så är det som om balalajkor spelar och det sjungs högt, men här och nu är det tyst. Träd tränger igenom betongen och naturen tar tillbaka, hämnas. Inga fåglar som sjunger, men det sägs finnas både varg och björn och något okänt vilt ser vi på avstånd.
En dag packade ryssarna ihop det de ville behålla och bara stack därifrån. Nu går såna som vi här, såna som vill veta. Mina millennials var inte ens påtänkta då, jag var ung när allt vältes över ända och nu är det bara rester av vansinnet kvar. Snart är även det borta. Allt som kan slås sönder är sönderslaget och det är graffiti på många väggar. Spöken och andar har sällskap av målade figurer.
Sen är det en dag till och jag går ensam i mitt. Jag är lycklig när jag reser, när jag går bland levande människor och bland ruiner, när jag lyssnar på samtal och tittar på folk. När jag tankar inför den obönhörliga vardagen.

03 januari 2019

I Berlin med mina millennials

Frusna fingrar spelar Careless whisper på en gyllene saxofon. Caset ligger på den våta trottoaren, men få ids lägga några cent. Det har fallit snö i stora flagor och det luktar brunkol på kvällen. Jag gillar den doften, trots att det är miljövidrigt.
Vi är i Berlin. Som alltid kommer jag tillbaks hit och varje gång jag är här, så är det nya skimrande nyanser och inte bara historia, utan också nutid. Det är olika låtar och berättelser varje gång, från Marlene Dietrich till Nina Hagen och nu då en trött gammal melodiradiohit från åttiotalet. Jag har kids med, den yngste med flickvän och det är intressant att se hur de prioriterar. Millennials har inte samma vanor som jag, vilket är exakt som det ska vara. För dem ligger Mauerfall långt innan deras födelse, men de är intresserade och vill veta mer.
Min yngste blir myndig om några veckor, detta är ett avslut på barndomen, på något sätt. Jag tog hit honom och hans bröder för drygt sex år sedan också, vi har rest mycket. Vi pratar om historien och om oss, våra familjeissues och det som går i arv, både gott och ont. Så vävs världshistorien ihop med det lilla privata och jag känner hur skulden lättar, hur gjort får vara gjort. Nu kan vi vara i nuet och framtiden, precis som berlinarna på fiket där vi stannar till. Det är inte murens fall de pratar om, utan om fotboll och vädret.
Och på Alex går kidsen in och kollar på dyra märkeskläder. Jag tittar för hundrade gången på Fernsehturm med bollen längst uppe och funderar på om jag ska berätta om när jag bjöd en östtysk ciggförsäljerska på Marlboro. Antagligen inte.

01 januari 2019

Ett år utan kött

Jag hittade en libanesisk restaurang och beställde in deras vegetariska tallrik. Tog en Cola till. Det blåste, vintern på Malta är snäll, men lite vind och vatten blir det ändå emellan, så jag satt inomhus och såg Medelhavet röra sig på andra sidan vägen. En liten lugn ö i ett stort stormigt hav. Det var en fin bild, tyckte jag och kunde kryssa mitt 26:e EU-land. Jag var nyklippt och nyskild och dessutom slutade jag med kött. Det fanns inga argument kvar för att underhålla industrin bakom detta märkliga att föda upp djur, hålla dem i fångenskap och sen döda dem för att äta upp dem. Både etik och klimatfrågan blinkade med starkt rött ljus. Några veckor tidigare hade jag sagt just det till min kollega Karolina och hon sa helt enkelt till mig att sluta äta kött. "Ja, efter nyår", svarade jag. Och så blev det, med början på Malta.  Och det håller och det funkar. I vardagens enkla enkla pasta, precis som festens vackra anrättningar och resornas orientaliska snabbmat och kryddstarka grytor. Jag känner att det är rätt. Missionerar inte, men är i någon mån en del av den förändring jag vill se.