Både John och Paul behövs

En i ledningsgruppen för mitt förskoleområde sa någonting om att varje onsdag när de har lunch på förskolan där jag jobbar, så blir det diskussion om ett eller annat, efter att alla engagerat sig i frågan om var mina nycklar tagit vägen. Hon sa det mycket vänligt, ett enkelt konstaterande helt enkelt. Och hon har rätt. Jag förlägger allt, särskilt mina nycklar och på jobbet som har fler låsta dörrar än en genomsnittlig kriminalvårdsanstalt, så är det svårt handikappande. Och när jag pratar så pratar jag om något. Är jag nyfiken på en person så blir det rena rama intervjun. Diskuterar jag så handlar det om något. Vädret intresserar mig inte, däremot klimatfrågan. Det gör att jag kan verka plump och närgången. Para det med en explicit humor full av göteborgska ordlekar, så blir det inte alltid bra. Kanske är det fel sätt att vara på. Men jag har aldrig haft behov av att vara populär eller kompis med många. Leva och låta leva räcker långt. Där är jag så olik vissa vänner. En vän blir kompis med alla han möter. Där jag gäspar och vill gå vidare stannar han och nätverkar en stund. Min rastlöshet orkar inte med sånt som inte intresserar mig. Och jag tror att vi har olika missioner i livet. När vi pratade om normkritik på senaste verksamhetsutvecklingskvällen på jobbet (bara det jävla namnet, liksom) så sa jag att konsensusnormen var förödande. Det är motsättningar som utvecklar världen, inte den förbannade samsynen som hela tiden eftersträvas. Jag är född till att ställa saker på sin spets och min vän är född till samordnare. Beatles är världens bästa band genom tiderna därför att John och Paul var olika och när dessutom George växte som musiker och låtskrivare så förstärktes det. Vem som är vem av mig och min vän får ni själva räkna ut. 

Jag vill inte äga någon

Ett minne kom upp på Facebook. Det är tydligen två år sedan jag och mitt då ganska nyblivna ex var och lyssnade på den amerikanske författaren Ariel Levy på Stadsbiblioteket. Vi pratade lite med henne sen vid signeringen och berättade om den bok vi höll på stt skriva tillsammans, en självbiografisk roman om några som kunde varit vi, men vars (vilkas?) liv vi passade på att göra mer spännande än verkligen. Inte autofiktion. Vi hade dessutom bestämt huvudkaraktärernas namn efter de skådisar vi ville se i huvudrollerna när det var dags för filmatiseringen. Ariel Levy blev eld och lågor över vårt projekt. Nu ligger vårt färdiga manus uppe i cyberrymden, opublicerat. Saker hände, som en säger. Mitt ex kände en obändig lust att gå vidare, som det kallas. När hon började dejta så fick jag lova att låtsas som om vi aldrig ens så mycket som träffades och drack kaffe, än mindre hade skrivit ett manus ihop. Själv har jag berättat för hela världen att jag och mitt ex hade en god relation och skrev ihop och tänker att den som träffar mig får träffa hela mig och inte någon bild av mig som jag vill förmedla och i det ingick både skrivande och ex. Så förblir det. Möjligen är det en dålig strategi, för jag träffar ingen, medan exet är inne på sitt andra förhållande sen den där dagen vi pratade med Ariel Levy. Det får vara som det måste. Jag har levt tillräckligt länge i lögner och kanske i tidigare perioder i livet tagit höjd för verklig eller inbillad svartsjuka. Men ingen kommer i min närhet som stänger in mig eller för vilken jag stänger in mig. Ta mig som jag är eller inte alls. Åh, hon och jag hade så mycket kul tills vi inte hade det längre. Jag behöver inte någon syndabock för att livet gnisslat emellanåt. Det är mitt eget verk och mina egna val. Och jag måste leva mina övertygelser här och nu och varken fly med tunga steg i nya fina löparskor eller på en illuster resa någonstans. Som man i en patriarkal värld får jag således medvetet backa från ambitioner om att äga någon annan människa, mer än vad icke-män behlver. Och det räcker gott att ha styr på mitt eget liv. 

Pretty flamingo

Jag ser ut genom fönstret. Gården nedanför är under ombyggnad. Det som brukade vara grönt är nu istället högar med grus och jord flankerade av gula arbetsmaskiner. Ytskiktet ska tätas, stod det på lappen från min bostadsrättsförening. Själv har jag försökt att täta mitt eget jävla ytskikt med hjälp av medicin och insikter. Det går bra, om inte perfekt, men vem gillar väl det som är perfekt?

Jag spelar Pretty flamingo med Manfred man. Det är en ganska kass låt. Men sedan i torsdags sitter en flamingo i rostfritt stål i mitt vänstra öra och detta var associationen som dök upp i mitt snurriga huvud. Någon skrev på insta att det betyder att en är swinger, men en jobbarkompis lät mig veta att jag som singel inte kan vara det. Hon som jag träffade igår på den öppna platsen utanför biblioteket skojade om att jag först trott att det var det var en pelikan. Hon skrattade sitt varma skratt, men inte ens det hjälper när det inte finns något som blixtrar till eller som kan växa till något. Och det blir nästan komiskt när så mycket som är viktigt för mig är helt oviktigt för den andre. Jaja, det är ju ytterst få som det kan bli något med, som min vän säger på messenger. Men när en välformulerad skarp röst hör av sig och är tydligt intresserad, så väcker det något hos mig. Människor ska få chanser att ta sig in i mitt liv. Jag ska göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. 

Min prästvän skulle le när jag i tid och otid drar upp den gyllene regeln. Men det är ju den som gör att jag vill släppa in människor, både i det lilla och i det stora. I mitt hjärta finns inga halverade mängder eller minskade volymer. Jag tror på en värld där det finns både flamingos och pelikaner, både stann- och flyttfåglar, både folk som stannar i boxen, som tänker utanför den och så vi som inte hittar någon jävla box. Jag sätter på kaffe och Donovans Catch the wind. Det kommer nya möten och snart är väl ombyggnaden av gården färdig. Och i mitt öra sitter den där fågeln tills jag tappar den. 

Timplaner är som Sovjet under Brezjnev

Satt på jobbet igår och drack kaffe ur min rosa dramaqueen-mugg och tänkte på debatten om timplaner. Först åker antiken ut från högstadiet och sen åker den in. Nu talas det om att de nationella minoriteterna ska ut. Jag är inte något större fan av grundskolan från början, men när jag hör om detta blir jag näst intill mållös. Tänker på hur vi i förskolan försöker fånga upp det som händer i barngruppen och i det enskilda barnet och utgå från det i arbetet. Men i grundskolan slåss ämneslärarna mot varandra om vad som är viktigt. Jag hade femma i historia, förresten. Men jag minns inte att jag lärde mig något om antiken i högstadiet. Det jag vet om antiken kommer från ”Jag, Cludius” och från litteratur. Minns överlag inte att jag lärde mig något särskilt. Med Springsteens ord så lärde jag mig mer från en tre minuters rocklåt än någonsin i en skola. Och precis som bossen så är jag bildad. Men det är fan inga lärares förtjänst. Jo, min engelskalärare på högstadiet var spännande när han pratade om allt utom engelska. På en lektion lärde han oss lite ryska och om den amerikanske komikern Lenny Bruce. Min svensklärare på Majornas gymnasium var blåare än Gösta Bohman, men en rolig motpart i diskussioner och hon fick mig att läsa Klas Östergren och Hemingway, när jag berättade om att jag gillade Lundell. Men det var i korridoren och inte inne i salen. Inte ett rad om antiken då heller. För mig är det givet att historia, litteratur och whatnot i skolan tar avstamp där ungarna är och letar sig bakåt. På det viset är det givet att ungar i Kiruna jobbar mer med skidåkning och samer och ungar i Malmö troligen lär sig mer om om judarnas historia och sjöfart.  Millimeterrättvisa är den största orättvisa du kan tänka dig. Timplaner är  en skolans planekonomi, lika välfungerande som Sovjetunionen under Brejznev, så jävla Lärarnas riksförbund och komplexfyllda adjunkter som bryr sig mer om verbens böjning än innehållet i meningarna. Sluta, bara sluta.