29 december 2008

Tillbaka, tillbaks.

Vi är tillbaka. Jag kom tillbaks. Fjärde gången promenerade jag Barcelonas gator som en mogen man, kan man säga. I kort hår, klädd i vanliga kläder, men med en vänstersko som tog in vatten vid regn och det regnade två av dagarna.
Det flipfloppade minnen från andra sällskap från pesetastider och dragiga kalla rum och vinstänkta nätter i Barcelonetas trånga gränder och Sara lyssnade tappert, samtidigt som hon tog in sitt Barcelona i hjärtat. Gaudis arkitektur är inte vacker och det finns en FCBotiga i var tredje gathörn. Allting har blivit så dyrt här nere, ja, nästan som hemma, konstaterar man som ett citat ur sällskapsresan, samtidigt som man vet att det beror på att folk får anständiga löner. Man vil få sina tankar att gå ihop, men det är inte alltid så lätt. Spanien är Europas generösaste invandringspolitik och könsneutrala äktenskap. Sverige är inte bäst i klassen i allt. Tre gånger på åttiotalet och så nu, det är en ocean av tid som passerat och precis som den där stan har jag utvecklats och blivit bättre. Vi började med att promenera längs stranden, svänga vid Cólon och sen uppför Ramblan. en regnbågsflagga hängde ut ur ett fönster, Men den stora matmarknaden var sig exakt lik. Kanske lite mer godis, bara.

22 december 2008

Middag i stan.

Dagisungarna får åka in till stan och äta på restaurang. Dom förtjänar det. Nere vid hållplatsen rengörs väggarna från afaidioternas klotter. Rosengård är inte längre i blickfånget, bara lite mer skadat och utanför än innan. Nere i stan pågår julhandeln och jag växlar pengar inför julresan. Euron kostar 11:16. Bara valutaspekulanter tjänar på vår tjusiga krona, alla andra hade haft det bättre med euron. Restaurang nummer två tar emot oss och ungarna njuter av pasta och tomatsås medan triangeln sjuder av kommers. I Kongo lever genomsnittet på en dollar om dagen. Livet är olika. I tidningen står det att Hermodsdalsskolan snart ska öppna igen och denna gång med lagom stora klasser och en skola som bryr sig om elevernas fritid också. Om vi fångar upp, så försvinner möjligheten för källarmoskéer att stjäla vilsna själar. Det var bra att Hermodsdalsskolan stängdes, en vanskött skola behövde ett totalt bryt, trots populisters tjat och tjafs. Om Hermodsdal i dess nya tappning funkar kan det bli en modell som även kan tillämpas hos oss ute på Rosengård och andra ställen. Däremot betackar vi oss för brinnande bilar och wahabiter som trakasserar tjejer utan slöja. När barnen är mätta åker vi tillbaks till dagis på överfulla bussar, men nästan alla ombord är snälla och nyfikna på våra ungar, deras ursprung och funktionshinder. Julefrid, trots att nästan ingen av våra ungar bryr sig om någon påstådd frälsares födelse. Det funkar ändå.

21 december 2008

Julish.

Söndag och julklappsceremoni med småsönerna. Först gick vi och handlade god julfika och mat: glögg, donuts, risgröt och tillhörande körsbärssås. Maten: pasta med köttfärssås. Fett med vitlök, såklart. och ketchup. Själva klappceremonin innehöll lego och en ManU-tröja och så böcker och tröjor från farmor. Jag gillar att gå i stan, gillar att äta gröt och dricka glögg, men prylregnet står jag inte ut med. Min idé är att inte köpa något som jag inte skulle kunna ha köpt vilken dag som helst åt dom. Det är en balansgång på slak lina. Men alla blev glada. I morgon: jobb och vardag igen. Det är nog mer regn än eld i Rosengård nästa vecka, skulle jag tro. Hemtjänstpersonalen kommer att våga gå hem till vårdtagarna och rosengårdsborna slipper vada i aska och skit som afa-idioterna lämnat efter sig. Bara dom fåniga slagorden är kvar på dom slitna väggarna. Men det bryr sig ingen om.

20 december 2008

I det blå med svart tunga

Aja baja kd, inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa. I förslaget till förändringar i äktenskapsbalken som riksdagen äntligen kommer att anta i vår, så sägs ingenting om att tvinga någon homofobreligiös att gå enot sin tro.
Man kan inte ens idag tvinga svartrockar att ens viga olikkönade par mot sin vilja. Tycker prällen att det är onaturligt att svarta och vita lever ihop, så slipper han välsigna. Det här är alltså ljug. Men det är kanske lying for Jesus, som det är frågan om, ni vet det där som somliga kristna hävdar att om syftet är att stärka Jesus position på marknaden, så är lögn helt i sin ordning. En av undertecknarna av artikeln i dagen har bevisligen ljugit för Jesus förr. I sin blogg påstod han helt fräckt att grön ungdom vill tillåta sex med djur. Där ute har vi kd. I det blå med svart tunga.

Ibland ser djävulen ut som en fridens man.

Jag lyssnar på Ola Magnell och försöker få tag i min äldste son. Farmor vill att han ska få sin klapp innan han drar med sin mamma och styvfar till England i morgon. Det ser ut att misslyckas. Själv ska jag ut och göra stan idag, som det heter. Och ladda ner Falling in love, för den ska man se så här års. Allt är väl inte vad det ser ut att vara, tänker jag lite naivt. Dom äldsta barnens mamma träffade jag ungefär när julhandeln började det året. Hon beundrade sin radikale studentaktivist och lärarhögskolans upprorsledare, han som hade alla svar på krångliga frågor. Och jag älskade att vara älskad och att hon var så vanlig. Det är ingen vidare grund att bygga något på. Men jag var ung och inte alls så säker som jag lät, alla citat som haglade ur min mun, alla böcker som jag läste och öl och vin som slank ner var pansar avsedda att dölja att jag inte vågade stå naken och andas klart och se mig och andra som vi var. Nu har jag nog lite ålderskris och undrar om jag åstadkommit det jag borde under den tid jag haft. Rätt mycket tid har slösats bort på skit och strunt, på fel personer och i alkodimma. Att ha drömmar och visioner är inte det enklaste, det är bättre att göra. Act, för fan. Den som bär världen på sina axlar blir aldrig deprimerad, för då har man inte tid att tycka synd om sig. Och allt är inte vad det ser ut att vara. Som sagt.

19 december 2008

Knutby, Jehovas eller moskén?

Okej, jag går med på skolavslutningar i kyrkan.

Men bara om det sker i:

a) Knutby filadelfia

b) Jehovas vittnens Rikets sal

c) valfri källarmoské i Rosengård.

Nej, alla vet att det aldrig skulle kunna bli vare sig a), b) eller c). Det är Gustav Vasas gamla statskyrka som gäller och inget annat, trots läroplanens tal om icke-konfessionell undervisning. Och prästens taffliga tal, där han svävade på molnen och målet, när han babblade om Jesus som flyktingbarn och kom in på fred och frid på olika håll i vår stad (nudge, nudge, you know what I mean)lär förvisso inte omvända någon. Men sonen sjöng i alla fall vackert. Och Paulikyrkan är en rätt kul byggnad. Skulle kunna bli en cool restaurang eller nåt annat kul. Och, jo, jag vet att en moské inte är en kyrka. Det är inte en fritidsgård heller.

TGIF

Åh, vänstervänsterfolk vill så gärna att det som hände på Rosengård igår och i förrgår ska vara ett uppror mot överheten eller en början på revolutionen eller så. Men det är ju inte det. Wahabiterna har haft två år på sig att skaffa en ny lokal och om deras saudiska polare går in med pengar, så kommer de att få en bit mark att bygga på, jag lovar. Religionsfriheten gäller även dom som inte vill ha nån religionsfrihet. Det kommer att lugna ner sig runt macken på Ramels väg. Om det inte redan gjort det, nu i regnet. Frågan är bara vilket lag dom tillresta fotbolshuliganerna slogs för? IFK Riyad, kanske? Afaiterna ligger nog hemma på Möllan och sover ruset av sig. Rosengårdborna är på väg till skola, dagis och SFI i regnet. Thank god it´s friday.

18 december 2008

AFA som islamisters nyttiga idioter.

Så medelklassungarna i AFA tog sig ut till Rosengård i går kväll. Kollegor och dagisungar hörde att det var smällar och liv borta i den allra fattigaste delen av området. Av dom som omhändertogs av polisen var ingen bosatt i området. Antagligen bor dom nere i Lilla Växjö, som den ultraradikala delen av Möllevången kallas ibland, eftersom överrepresentationen av inflyttade smålänningar är så stor.
Det hela började med att hyresvärden Contentus sa upp en källarmoské, som inte var den mysiga fritidsgård som den beskrivits som, utan en rekryteringsbas för islamister. Ni vet dom som verkligen är det som alla muslimer beskylls för att vara. En grupp unga grabbar i föreningen vägrade att flytta, utan ockuperade lokalen, varpå polisen avhyste dom. En stor majoritet av Rosengårds invånare är allt annat än fundisar. Dom flesta är inte mer muslimer än de flesta svenskar är kristna. Lite helger och högtider och kanske slöja. Inget stort. Detta försöker källarmoskéerna ändra på, genom rekrytering av unga grabbar, för några tjejer ser vi inte till.
För detta får de AFA:s stöd, trots att människosynen mer liknar NSF:s eller så.
AFA är förvirrade idioter även i vanliga fall. Nu är dom dessutom nyttiga idioter åt en gren av islamismen som verkligen gör skäl för ett av afaiternas tuffaste uttryck: fascister.

17 december 2008

Happy holiday?

Natalia Kazmierska skrev får några år sedan i expressen om fritidsresor som sveriges största arrangör av sexturism. Otto Sjöberg plockade ut krönikan omedelbart och bad den skenheliga resebyrån om ursäkt. Det borde han inte ha gjort, för det kommer mer.
Nu visar aktuellt ett reportage om hur burmesiska slavarbetare bor familjevis på typ fem gånger fem och jobbar för ungefär fem öre i timmen närmast 24/7. Allt för att Fritidsresor, apollo och allt vad dom heter ska kunna skicka skandinaviska svullbukar, skenhelgon och sexturister på solsemester i värmen till förmånliga priser. För mig får man åka vart man vill. Men man ska betala folk anständiga löner och ge dom samma villkor som man skulle gjort någon annanstans.

16 december 2008

4,7 på richterskalan.

Hela jorden skakade visst till i morse, i alla fall här i södra Sverige. Jag märkte då ingenting, där jag låg i min golvfasta bädd, medan hjärnan förberedde sig på att vakna upp och ta med sig resten av kroppen tillbaks in den ogästvänliga, mörka, kyliga årstiden. Två gånger minst har jag säckat ihop av kylan och mörkret, men i år håller jag mig ovanför ytan med i stort sett hela huvudet i stort sett hela tiden. Likafullt vänjer jag mig inte helt vid att eufori och besvikelse ofta avlöser varndra så kvickt och jag sörjer att inte våga vara så där oförblommerat glad som jag borde vara. Jag försöker härda ut rutiner och långtråkighet, för det är delar av livet som inte kan väljas bort. Oavsett vilket jobb eller liv man har, så uppstår rutiner och vardag. Livet är inte en fest, utan en vardag. Det är svårt att fördra vissa dagar.

15 december 2008

Låt SAAB och Volvo dö !

Cyklar genom stan, som jag alltid gör. Bilarna svischar förbi, på väg hem till den röda lilla stugan i skogsbrynet eller mexitegelvillan i den enformiga villamattan. Kanske väntar frun och barnen på pappan/försörjaren därute i den friska luften. Det är en sjuk cynism i att vissa får lov att förverkliga sina drömmar på andras bekostnad. Den skada bilpendlarna gör mina ungar är större än om jag skulle tömma mina sopor i SUV-pendlarens trädgård. Men det senare är såklart jätteförbjudet. I en grönare framtid kan det inte vara möjligt att vara så osolidarisk att man förgiftar andras ungar för att man vill ge sina egna landsbygdsromantik. Mina barn och jag lever grönare än någon lantis jag någonsin stött på. Kan vi få lov att göra det utan att varje morgon riskera att bli ihjälkörda eller få våra luftvägar smashade?
Det är sunt och bra att de två företag som i Sverige som lever på att tillverka bensinslukande pendlingsmonster befinner sig i kris. Det är liksom som det ska vara. Det behövs färre och mindre bilar. Däremot behövs fler hållplatser och vindkraftverk och det vore klokt om marknaden fick lov att belöna det som faktiskt är långsiktigt hållbart.

14 december 2008

Ny presentationsbild och att det inte var bättre förr

På bilden till höger som kollega F har tagit ser jag äntligen 45 ut. Mannen bredvid mig är modersmålstränare i arabiska och han har nog aldrig hört "de sista ljuva åren" förut. Han verkar inte gilla det så mycket heller. Jag har födelsedagskronan på mig, som sig bör. Nu är det kanske tid att tycka att det var bättre förr och att allt är mycket farligare och svårare nu. Men jag kan inte få mig till det. Det sattes en radikal själ i denna kroppen då för länge sedan, en själ som vill vidare och som inte lugnar ner drömmarna om ett bättre liv och en bättre värld. Föredetta språkrör drömmer sig tillbaka till en tid då vårt parti inte skapade allianser för att ta över regeringsmakten, en tid då man inte kunde köpa rättvisemärkt kaffe på coop, utan fick dricka äckligt africaffe om man ville färtrejda. På den tiden som Birger drömmer sig tillbaka till så var det bara jag och Eva Goes av alla 25 i partistyrelsen som ville skriva in rätten för icke-heteros att gifta sig och få prövas som adoptivföräldrar. Inte ens vi gröna var bättre förr. Vi gröna har inte anpassat oss, inte blivit sossar och inte sålt ut. Vi har radikaliserats, ty det finns inget som är så radikalt som att se till att förändringar äger rum. Varje gång jag ser 40-skyltarna i stan eller hör någon berätta om hur man kommit in på arbetsmarknaden genom friåret vet jag att det är lönt att jobba för oss gröna. Och att det bara är samarbete som kan åstadkomma saker. Dessutom är vi snyggare nu. Som fan.

13 december 2008

Utepedagogik är ingen nödlösning.

I sydsvenskan står det om att Mariehage förskola nu ska satsa på att ha barnen utomhus mer. Chefen Jeanette Schildt säger att ungarna redan i januari ska få möta Malmös natur och kultur, men det är svårt att veta om hon är ironisk eller inte.
Det fanns en tid då jag var Malmös störste tillskyndare för utepedagogik och rörelse. I någon mån är jag väl det fortfarande, men det var aldrig frågan om att använda utevistelser som nödlösningar, utan utepedagogiken skulle alltid vara ett medvetet arbetssätt med barn till föräldrar som själva önskade verksamhetsformen och pedagoger med idéer och engagemang. I västra innerstaden finns redan den stora uteförskolan som jag var med och byggde upp (innan jag separerade från chefens kompis och blev persona non grata) och det är väl tveksamt om intresset för utepedagogik kan fylla fler platser än dom som finns på den idag överbefolkade förskolan i Pildammsparken. Blir det utomhus i brist på alternativ, så är det fel, det fattar nog alla som tänker till litegrann. Idag jobbar jag snarare för mer utevistelser i konventionella förskolor.
Men det finns fler vägar att gå. Redan 2004 skrev jag ett förslag om udflyktsförskolor, dagis som samlar ihop barnen på ett ställe och sen tillbringar dagen i en hyrd stuga i en skog eller så. Om de fyrkantiga tjänstemännen i västra innerstadens fula kanslibyggnad kollar sina arkiv kan dom kanske hitta mitt mail.
Men det är ju ett sånt hårt tryck på förskolorna, säger man.
Var och varannan förälder vill slänga in sina ungar redan på ettårsdagen, inte för att man tror att det är så bra, utan av ekonomiska skäl, som det heter.
Den gängse föräldraledigheten ser ut som så att mamman drar ut på sina dagar så att dom räcker ett år och lite extra på somrarna. Sen tar pappan ut sina "påtvingade" månader i samband med semestern, alternativt en fredag i veckan. Om normen vore att varje förälder tog ut ett halva var av föräldraledigheten, så skulle trycket såklart minska, eftersom ungarna då kunde vara hemma längre. Föräldrar och barn nöjdare och köerna kortare. Och utepedagogiken slapp vara en nödlösning och stressade förvaltningstjänstemän slapp halvljuga.

12 december 2008

Den drogade nämnden.

Julmiddag för nämnden på fina restaurangen med fancy food och Luciauppträdande. Trevligt och kanske välförtjänt (eller inte, jag vet inte riktigt).
Men så är det ju denna jävla alkoholen som politiker och tjänstemän gladeligen blir lulliga av på skattekollektivets bekostnad. Det stör mig som fan, alkohol gör att man får ett barns omdöme och det är såklart meningen.
Slappna av, som det kallas ibland.
Allt började med välkomstdrink och fortsatte med glögg.
Sen skulle det drickas olika sortes vin till olika sorters mat och avec till kaffet. Drogandet blir nån slags vetenskap, precis som när man förr kunde välja och vraka bland pak, afghan och maroc inne på Christiania. Men vinet är ju fiint och det var bara att säga till om man ville ha och åtminstone i ett uppenbart fall kunde jag konstatera en problematik, jag har öga för sånt numera. Avvand som jag är trodde jag att glöggen var alkoholfri, men fan, jag höll sånär på att få booze i mig och det vore inte så mysigt. Först blev jag rädd och sen förbannad. Dels för att drogen är så självklar och dels för det respektlösa i att inte fråga om någon behöver undvika skiten. Samma nämnd som ansvarar för stadens trafiksäkerhet pimplar alkohol på vanligt folks bekostnad. Är det logiskt?
Sen går vi hem i natten, somliga vinglar, andra är pratsjuka och jag och en till går som vanligt.

11 december 2008

Hem till sist.

Det kom ett blomsterbud till jobbet idag. Först hittade han inte, men efter lite telefonguidning fick jag de fem rosorna i min hand. Först trodde jag att det var ett skämt, men det stod en text och Saras namn under. Det var min blomsterbudsdebut och det var på helt sant. Hon är på sant och så rent och klart kärleksfull utan baktankar eller dubbla agendor. Jag har haft svårt att vänja mig vid det. Tänk att jag duger som jag är, tänk att jag inte är ett mellanspel, en kompensation, en sidekick eller ett projekt. Jag är bara jag. Och det verkar räcka för henne. Man kan gräma sig över tid och energi man slösat på andra som bara var fel, men jag för nöja mig med att jag hittade hem till sist.

For whom the bells toll

Det var barndomens magiska dag, den man väntade i månader på, den som föregicks av en sömnlös natt och sen fick man sina presenter och fika på sängen; presenterna var inslagna i julklappspapper, eftersom det är det enda som finns på marknaden så här års. Nu är det väl ett medelåldersstreck som passerats, förmodar jag. Men jag är yngre än på länge. Bob Dylan sjunger om att han var äldre förr och så är det nog. sanningen var fyrkantigare och jag visste mycket mer om livet när jag var 20, det kan jag försäkra. P1 går på och jag hör om att pappornas andel av föräldraledigheten har gått från svindlande tio procent till 20 procent under dom år jag varit förälder. Det är fortfarande inte etablerat att pappor är föräldrar och det är uppenbart att det är äldre erfarnare och mer välutbildade pappor som vågar vara lediga. Ju mindre bildade och yngre farsorna är, desto viktigare är tydligen försörjarrollen. När jag var föräldraledig första gången, före pappamånader och kampanjer, så trodde fk att man fyllt i blnketen fel, man blev uttittad på öppna förskolan och doktorn frågade var mamman var. Nu är man mer pk, men värderingarna är domsamma. Då bodde jag i svenneförorten, nu bor jag i centrum. Det är en jävla skillnad, här är allt bättre, jämställdare.
Jag tänker göra det igen. Jag är mer kapabel än någonsin, snyggare och mer välklädd. Men cykeln är gammal och sliten. Klockan får klämta för andra.

10 december 2008

Lägre bensinpriser och högre kollektivtrafiktaxor.

Skånetrafiken gör reklam för sina prishöjningar och dristar sig att påstå att det är investeringar i trafiken som tvingar fram detta. Det låter fint, men det är ren lögn. Det finns länstrafikbolag med bättre utbud och lägre priser, precis som det finns dom som har högre priser och mindre investeringar. Speciellt det senare är ganska vanligt. Vore det guts i Region Skåne så skulle man skriva att man höjer priserna därför att att sjukvårdens kostnader svämmar över alla breddar och då får ni som åker kollektivt vara med och betala det genom höjda avgifter. Alternativet vore såklart att antingen höja patientavgifterna eller skatten. Ingetdera är politiskt möjligt i det femklöverstyrda Skåne. Men samtidigt som bensinpriserna sjunker plockar man istället mer pengar av kollektivtrafikresenärerna.
Sådär grönt, va?
Men så är de gröna i kollektivtrafiknämnden i Region Skåne av ett annat virke jämfört med hur det var på min tid. Jag blev hånad, tråkad och till slut petad.
Jag stod i Sydnytt och sa att höjningar var ogrönt och fick kopiöst med skit för det, även av egna partivänner.
Men jag vek aldrig ner mig och mellan 2004 och 2008 höjdes inte kollektivtrafiktaxan i Skåne.
Politik är inte bara att vilja, politik är att kämpa och att prioritera.

09 december 2008

ska jag säga.

Springer en runda med Springsteen/Lundell/Pogues och Neil Young på random i öronen, som akompanjemang till mina löpsteg och det lätta regnet. Vi är många ute ikväll, i Pildammsparken, längs Kungsgatans allé och längs kanalerna. En rörelse av individer inne i sig själva, men med blick för omgivningen som tar ansvar för sina kroppar. Ansvar är stort, ansvar och drömmar. Man är skyldig att försöka göra något med det man har och inte skylla ifrån sig på någon eller något. Och välja kärleken. Var och varannan relationsspalt handlar om män som inte visar kärlek, män som inte kan uttrycka sig, män som smiter från ansvar och som väljer att gå på krogen eller renovera grannens båt framför att tala om det som är viktigt i livet eller pussa sina eventuella barn. Ett tips till alla heterokvinnor: lär er se tecknen i tid, så slipper ni gå år ut och år in. Håll er till oss som kommit förbi grottmansstadiet.
Och gnäll inte, förändra. Ska jag säga.

08 december 2008

Ju grönare desto bättre.

Så här heter vi. Oppositionen.I Tyskland har begreppet funnits sen länge, så det var nog inte Bildts misslyckade elakhet från valrörelsen 1994 som satte termen, trots allt. Jag minns det där. Birger hade vunnit en ekonomidebatt och så var vi helt plötsligt över fyra igen. Sen sa Bildt det där med röran. Dom gamla moderaterna hade nån slags överklasshumor om dom hade humor alls. Lundgren kom efter Bildt. Jag har fan aldrig sett honom ens le. Och statsministern själv ser ut som Alfons pappa.
Allvarlig som fan.
Men tillbaks till oss, så är det kanske inte så historiskt som man tror. En massa kommuner är rödgröna, däribland Malmö. Det är inte alltid en promenad i parken, kan jag säga. Man får påminna sossarna om att vi är tre partier som ska komma överens, inte ett som får dom andra med sig. Om v har jag bloggat förut, dom har ett vänsterpopulistiskt drag som innebär att man aldrig kan räkna med dom om det behöver snålas eller stramas in. Man har också en svaghet för tomma slagord, inte minst rättvisa, vilket är tröttsamt, eftersom rättvisa är ett av filosofins svåraste problem. Det är inte säkert att Ohly och kamraterna har hela sanningen där.
Men det är så det får bli i alla fall, för majoriteten måste säkras.
Men ju grönare det rödgröna blir, desto bättre.

Från koppar till malm.

Jag fyller inte år förrän på torsdag, men redan har den första presenten anlänt. En tavla med en skiva och en bild på. Man ser en ung Bruce Springsteen och en likaledes ung Clarence Clemmons, dom ler och är glada. Samma år som Sara föddes kom den bästa skivan som någonsin getts ut: born to run. Jag kan sjunga och "spela" den från de första ackorden i Thunder road och hela vägen till de sista tonerna i Jungleland. Det verkar som om hon känner mig. Från Saras snöklädda kulturhjärta till min regniga kontinentala metropol är det sextioåtta mil. Bara en idiot skulle låta sin kärlek försvinna för lite avstånds skull. Om det som krävs är att tvingas trängas i sunktågen på Dalabanan med en pappmugg classic i handen och landskap utanför fönstret, så är det så det får bli. Man tar med sig en bok eller två och använder tid till att läsa in handlingarna till onsdagens möte i tekniska nämnden. Sen vaknar man yr i mössan på Malmö c och letar upp sin cykel på flotten som bara om något år ska ersättas av ett riktigt cykelgarage. Jag ser mig i spegeln, nykortklippt och beredd, i lila tröja och grönvit fleece. Veckan kan börja.

04 december 2008

Jag stöder ett moderatförslag!

En dag på jobbet i snöblask och dåliga skor (fast jag köpte nya på väg hem). Jag och Farihan har försökt förklara för våra icke funktionshindrade stora barn att gris inte undviks av muslimer därför att det smakar illa, utan för att muslimer tror att det är fel att äta gris. precis som andra tycker det är fel att äta djur öht. Det är fullständiga nyheter för ungarna och det slår mig att dom aldrig sett griskött, inte ens på bild. Segregationen har många ansikten. För en tid sedan kom moderaterna med ett förslag om att man ska försöka sprida ut människor som är nyanlända i Sverige över landet. I mitt parti är det, liksom varje tanke att villkora utbetalning av skattepengar till privatpersoner, ytterst kontroversiellt. Men jag är nog trots allt positiv och där har jag ändrat åsikt. Malmö och Södertälje har ensamma tagit emot fler flyktingar från Irak än resten av EU tillsammans. Dessa nya svenskar får sen bo i mögliga, kackerlackiga lägenheter ute på Herrgården, därför att bostadsbristen är så jävla stor eller på soffan hos släkten, ofta i en trea eller fyra. De enda med svenska som modersmål som man stöter på är såna som jag som har betalt för att umgås med dem. Det håller inte och det blir ingen integration av det. snarare utgör det en grogrund för konserverandet av medeltida värderingar och hedersförtryck. Rosengård är ibland som en liten by där man har koll på varandra.
Svaret på frågan vad bör göras, finns bland annat här. Den lilla smygrasistiska kommunen där man kan bli mordhotat för att man vågar yppa tanken på att kommunen ska ta emot några ensamkommande flyktingbarn. Vi ska inte bjuda in, vi ska inte fråga om dom vill, vi ska bestämma att även Veellinge ska ta emot flyktingar. Däremot är varje förslag till inskränkningar i rätten att få komma till Sverige fel.

03 december 2008

Luskatter och förakt.

signaturen "Jimmie" (du är kreativ med dina nick!)skriver nedan att jag saknar humor. Hm. På genusseminariet förrförra veckan fick jag rådet att börja med standup eftersom jag enligt en snäll Dimitra var både rolig och hade saker att säga. folk både skrattade och applåderade åt mig, minns jag. Jag grunnar på det, kan jag säga, detta med hur olika jag tycks uppfattas. Men sanningen ser väl olika ut beroende på vad man önskar att se. Idag var det soft vabbning på programmet ända tills jag fick rycka in i sista minuten och gå och fika på nybakta luskatter och jolmigt kaffe på mellanbrors fritis, längst upp i fina Österportskolan. Där satt vi, fem fina medelklassföräldrar, och konverserade artigt och lovprisade våra telningars bakverk. Sen sa Marias mamma att Maria var så glad att få vara med i mellanbrors nutidsorienteringslag, eftersom dom alltid vinner tack vare honom. Mellanbror bedyrade att han bara läser sporten i sydsvenskan, men när jag sen frågade vad USA.s nästa utrikesminister heter, kom svaret som en blixt: Hillary Clinton. I en värld där vuxna människor vet mer om vilka som knullar vilka i korkade dejtingprogram och där frågan om vem som slås ut ur en pennalistisk artisttävling är viktigare än Lissabonfördraget och finanskrisen tillsammans, ska man skämmas över att man kan saker om samhället och världen. Sport är ok, men politiker ska man bara förakta. Det är kanske inte humor nog att känna till vad världens näst mäktigaste person heter. Att anonyma kommentatorer här på bloggen kallar sig "Jímmie" är däremot omedveten självironi i stor skala.

Förskolan går med vinst.

En av mina favoritskribenter på de politiska motståndarsidan dabbar sig litegrann idag när hon ska skriva om vad saker och ting kostar i samhället. En förskoleplats kostar i snitt 13 000 i månaden basunerar hon ut och frågar sig sen om folk hade varit så nöjda med verksamheten om de verkligen kände till priset. Men, nä, några 13 000 kostar inte förskoleplatsen. En ledarskribent på SvD borde veta en hel del om det där med rundgång av pengar, tycker man, skattesänkningskramare som dom är. 80 procent av förskolans kostnader är personalkostnader och av dom pengarna går 2/3 tillbaka till det allmänna i form av skatter och avgifter. Sen tillkommer förälderns genomsnittliga avgift på 1000 kronor. Plussar man skatteintäkter från arbetande mammor på det så är det svårt att se något annat än en vinst i förskolan. Att förskolan sen sparar pengar åt samhället genom att tidigt se missförhållanden och funktionshinder hos barn kan vi se som en bonus.

Jord, choklad, nötter och en vit jul

I min tidning läser jag rescensioner av julöl. Det pratas om karamellsmak och inslag av choklad och nötter och jag vet inte allt. På samma sätt finns det varje vecka artiklar och tom särskilda tidningar om vin, även dom illustrerade med skojiga metaforer om jord och rök och fan vet vad. Den tjusigaste av droger behndlas som om fylla vore en vetenskap, när det just är fylla, även i små mängder och skadligt också för dem som har turen att att inte bli beroende. Men hela tanken med droger är tanken om att fly och få slippa verkligheten. Tramset med snobberi och metaforer är bara ett sätt att legitimera det. Men för mig är det samma sak att dricka chmpagne på Stureplan som att dricka ljummen Rosita på en parkbänk. Jag ser att åttio procent av allt våld är alkoholrelaterat och att även människor som ser ut att kunna föra sig inte kan det. Se alkohol som den drog den är och ta ansvar för drickande. Vill man ha chokladsmak och nötter kan man få det utan att gå vägen om systemet. samma med rökighet och jordsmak. Stöd kampanjen för en vit jul.

01 december 2008

Lucia i skyn med diamanter.

Jag har nog levt på en öde feministisk ö, för ingen av mina skolor eller någon av de skolor mina barn gått på har haft skönhetstävlingar maskerade till Luciaval.
Det här är en begåvad protest mot något korkat och förlegat. Sen är det humor att bloggare och smådumma fotbollsfruar illvrålar åt det hela och snyftar att LUCIA MINSANN VAR EN KVINNA. Hahaha, ni fattar ju ingenting. för övrigt hade vi en manlig lucia på förskollärarutbildningen redan på min tid. Det var liksom gjutet med mindre en fem procent manliga studenter. Långfingrar kan se olika ut.

30 november 2008

Hemhets, knappast.

Jag ska inte hymla, det är ofta rätt stökigt här i bostaden. Som nu, tidskrifter och tidningar på bordet, kaffemugg och minstebrors hemgjorda apelsindryck inkletad på flera ställen, men lampan i badrummet fick jag minsann fart på. Andra ägnar sig åt heminredning och renoveringar. I wonder why? Jag jobbar heltid och har politiska uppdrag. I övrigt pussar jag barnen och Sara, sitter vid datorn eller läser. Springer. Men var kommer denna köksrenoverings- och ommålningshysteri ifrån, frågar jag mig. För mig är det ett materialistiskt småborgeligt (eller stor-) home sweet home-ideal som jag inte alls kan identifiera mig med. Zzzzz....så tråkigt är det.
Och då är jag ändå snart 45, en ålder då man förväntas vara värsta etablerad. Det stör mig att det ändå inte lämnar mig oberörd.
Förresten - så dramatiskt hade inte lundaborna behövt fira min namnsdag...

29 november 2008

Mormor mia hundra år.

Grattis på hundraårsdagen, finaste mormor. Om hon nu inte vore död eller om jag tillhörde dom som kunde tro på himmelriken och skit. Nu gör jag inte det. är man död, så är man och det är mormor absolut. Nästa gång jag är i Göteborg ska jag ta vagnen ut till Kvibergs kyrkogård och lägga en blomma i minneslunden, där hon begravdes. Mormor var lika ensamstående med en dotter som Donna i mamma Mia!, men det kom aldrig någon snygg James Bond och gifte sig med henne i slutscenen. Istället dog hon dement och afatisk på ett vårdhem uppe vid Angereds centrum, på sin ålders höst förflyttad från centrala stan, där hon bodde hela sitt friska liv. Som Donna slet hon från morgon till kväll och mormor var den som skapade hela vårt välfärdssamhälle känns det som och i många år var fadern lika okänd som nånsin i Abba-musikalen. Men det där är historia och i vårt kbt-fierade Sverige ska man hålla sig till här och nu, har jag förstått. Så jag dricker mitt kaffe och kurerar mig från min konstiga sjukdom. Snart ska jag och ungarna våga oss ut i stan. Tunga steg genom ett höstvintergrått Malmö.

28 november 2008

Vabbande morgon.

Flera bloggare jag läser har lagt av för att nästan omedelbart börja blogga igen. Bloggandet är ett lätt sätt att få ur sig saker, det är helt kravlöst och ger bekräftelse av olika slag. Jag gillar det. Min egen blogg verkar vara en sån som faller mellan stolarna, varken tillräckligt utlämnande privat eller initierat politisk för att ligga på topp i någon av dessa kategorier. Men jag har ingen lust att vare sig rapportera om samlagställningar eller låta som ett eko av pressavdelningen på riksdagskansliet. En sån här astrött vabbbande morgon när ekot öser ut börskurser och nyheter från Mumbai, medan minstebror sitter med filten om sig förenas mina världar. Och jag vet att kollegorna klarar sig, jag är inte den sorten som har dåligt samvete när jag är hemma. Jag vet vilka prioriteringar som är dom riktiga. För övrigt skiter jag i buy-nothing-day. Jag försöker handla vettigt och konsumera på en rimlig nivå alla dagar och dessutom lever jag på liten yta och reser miljöbra. Det får räcka.

27 november 2008

Minns Ingvar Bratt.

SVT listar skandaler bland de 123 saker varje svensk bör veta. Den här minns jag väldigt väl, eftersom den berörde mig ända in på benen. Min partivän Ingvar Bratt visade civilkurage som ingen annan, fast det kostade. Han är en förebild. När bloggkommentatorer skriver att jag borde vara si eller så för att bli omtyckt, när folk ser ner i golvet för att dom inte vågar leva sin ideologi eller flyr in i det privata gulliga istället för att stå för något, så tänker jag på Ingvar Bratt som i karlskoga av alla inavlade skithålor bet rejält i den hand som födde honom; det fina Bofors som sålde vapen till alla som hade pengar att betala med. Bofors som samarbetade med DDR för att få fram krut till ayatollornas iran. It´s all for the money, vet ni. Jag är inte lika fin som Ingvar och begär det inte av mig heller. Men jag vet att man måste göra vissa saker för att inte vara en liten lort.

26 november 2008

Khaled på spången?

Den mörkögde lille femåringen kommer förbi mig och säger "du är snickarboa!". Han har ingen aning om vad en snickarbod är, i Rosengård finns inte så många av dem, men han har spelat datorspel med Emil i Lönneberga och vet att snickarboa är ett värdeladdat ställe. Kanske ingår snickarboa i det man måste veta om Sverige och i den värdegrund man måste omfatta för att bli en godkänd svensk enligt moderaternas nya förslag, vad vet jag?
Ibland skojar jag och kallar Hassan för "Hasse" eller Khaled för "Kalle", men det är skämt och ingen avser att försvenska någon. Varje människa har rätt till sina identiteter, sådana man uppfattar dem.
Andra bloggare skriver uppbragt om att det stora regeringspartiet nu närmar sig de rasistiska sverigedemokraterna i sin politik, men jag tror precis tvärtom. Moddisarna är tillräckligt smarta för att fatta att om det krävs av någon att man skriver på ännu ett papper för att få PUT eller medborgarskap, så gör man det och inget ändras i praktiken. Vad man försöker göra är helt enkelt att dra undan mattan för rassarnas retorik genom en meningslös åtgärd. Kanske går det hem, kanske inte. Det är i alla fall inget att oroa sig för, skulle jag tro. Den andra frågan som är uppe på tapeten är betydligt mer problematisk och jag skulle rekommendera folk att inte bara rakt av ta ställning för och emot. I Rosengård och andra liknande områden är utanförskap inte bara fånig alliansretorik, utan en realitet. Inte minst står skrämmande många unga utan vare sig jobb eller utbildning. Nåt måste hända och i det ingår måhända även vissa krav på ökad rörlighet. Man kan inte leva på att tälja trägubbar. Särskilt som det som sagt inte finns några snickarboar i Rosengård.

24 november 2008

Kryssa Zaida!

Valberedningens förslag till valsedel till europaparlamentet kom idag.
Som väntat toppar Carl Schlyter och lite oväntat är Isabella Löwin tvåa.
Att stora journalistpristagaren från förra året är grön kommer inte som en överraskning, däremot är det märkligt att hon är beredd att sälja ut sitt oberoende för en plats i parlamentet utan vidare makt. Det jag vet om Isabella sträcker sig till fisk och hav och det är för all del politik, men inte tillräckligt för en EP-plats, enligt min åsikt. Carl är bra som fan, men hans grundinställning är utträde ur EU. Jag vet att nästan halva partiet tycker som han och därför ska han vara med. Men min kandidat är han inte. Jag saknar några som kunde ha stått på listan och åter andra kunde ha avstått för att inte splittra rösterna bland oss mer EU-positiva, men kritiska gröna. Den person jag tänker kryssa finns tyvärr en bit längre ner på listan. De frågor hon kommer att jobba med i parlamentet är frågor som jag själv brinner för, likarättsfrågor, LGBTQ-frågor och annat utifrån ett genuint grönt och feministiskt perspektiv. Jag kryssar Zaida. Det är ett enkelt och självklart val för mig.

23 november 2008

En annan sorts man.

På väg ut från stationen ser jag en man som ser ut som min farfar kunde gjort om han inte dött sommaren 1977. Man ser ju dom ibland, dom som påminner om någon död släkting eller bekant från längesen. Farfar var alkoholist och en usel familjeförsörjare. Han "kom sent hem från jobbet" var och varannan kväll och jobbet bestod under de sista åren innan pensionen av att spela stenkakor och kort med polarna och dricka brännvin. Livslögnerna fortsätter i min släkt och familj vars historia med få undantag består av tappra kvinnor och slarviga män. Och brännvin, öl och vin. I andra familjer är ett hammarslag mot skallen en del av en dikt av Diktonius, men i vår familj är det det som mn farmors syster råkade utför, något som renderade hennes make Lasse en vistelse på en kriminalvårdsanstalt i närheten.
Farfar, däremot, var en god men svag människa och resultatet av det är inte heller så lysande alla gånger. Han var förstemaskinist ombord på Svenska Lloyds Londonbåtar och kryssningsfartyg innan han gick iland och grundade sin egna elfirma.
Åh, jag har ett slags arv att förvalta och föra vidare till ungarna. Men det är knappast gods och guld utan mer att svära vid fädernas gravar att inte bli som dom. Jag är en annan sorts man och det ska mina söner också bli. Det är det enda jag måste lyckas med.

Sen är jag ju Saras man med. Julen firar vi här.

21 november 2008

Ipredlångfinger och snö.

"När det är snö här i Malmö, så är det snö i hela Sverige", säger jag till ungarna när vi cyklar till skolan, minstebror på min pakethållare med GAIS-cykelhjälm på sin skalle. Snön gör livet ljust, men fötterna blöta och alla skånska barn passar på att snabbt som fan göra bollar och gubbar, för i morgon kan det vara barmark igen. Apropå ljus, så har hjärntrusten i SD motionerat om att vi i Malmö borde inrätta särskilda säkra parkeringar för kvinnor och säkra upplysta promenad/joggingspår där de potentiella våldsoffren kan gå som på catwalk. Hade vi bifallit rassesvinens motion så hade åtminstone stalkers och väldsmän vetat var de skulle uppehålla sig för att träffa på ensamma damer. Så det blir inget med det. På jobbet var allt som vanligt, men hela dagen glider fram i sakta mak dom dagar jag ska träffa Sara. Men om nån timme är hon här. Jag har köpt hem mat och med ett ipred-långfinger i luften laddat ner bra musik och filmer. I morgon ska vi på fest hos bästa vännen Emelie. Det blir en bra helg.
Och Sverige ratificerar ett fördrag som redan fallit genom irländsk korkad nationalism. Som 26:e land behandlade vi ärendet i riksdagen. Mer än något speglar det den ängsliga svenska hållningen till unionen. Men vi är med och ska vara med. Vi ska vara kritiska, men ännu hellre ligga långt framme med visioner och förslag.
Nu ut i snön. Stationen, Sara och livet som det ska vara.

20 november 2008

Viktigt att få generalisera.

På nätet fick jag för en tid sen stryk när jag kallar äktenskap melllan en äldre oattraktiv svensk man och en liten thailändsk donna för trafficking. Signaturer som maryT och vad dom nu heter var värsta inkvisitorerna och frågade gång på gång om jag visste att det ALLTID är så, om svenska fetton och unga vackra thailändskor ALDRIG blev kära på riktigt. På samma sätt har jag fått fan för att jag påstår att kristdemokrater är homofober och tvåsamhetsfundamentalister. Man ska inte dra alla över en kam, heter det då. Men jag framhärdar, tammefan. Om den går som en hund, luktar som en hund och ser ut som en hund, så är det med all sannolikhet en hund. Det kan såklart hända att det är en tämjd varg eller en katt ur en märklig ras, men hur sannolikt är det?
Det är viktigt att få generalisera, att inte alltid behöva reservera sig och snacka som om undantagen vore lika många och sannolika som regeln. Man ska inte vara ängslig och helgarderande i en diskussion. Man ska våga ta ställning och demaskera strukturerna. Annars ändras inget någonsin.

19 november 2008

Okej att ockupera

Jag tycker att det är bra att unga människor letar rätt på öde hus och bosätter sig där ett tag (vanligtvis tills polisen kommer), för att visa att det finns folk utan bostad. På samma sätt gillar jag att klimax ställer sig mitt i gatan och serverar saft och kaka för att visa vilken plats biltrafiken tar. Vi politiker behöver den sparken i röven för att skärpa oss. Jag vet att man inte får lov att bryta mot lagen för att göra politiska statements. Men så länge man inte förstör eller använder våld för sin sak och går när polisen kommer, så är det okej med mig. Diskussionen måste alltid hållas levande och föras vidare. En sak som förde vidare på ett helt annat plan var när vägverkets representant sa att trängselskatter är oundvikliga för att begränsa biltrafiken. Ibland finns vännerna på andra håll än man tror.

18 november 2008

Animaliska språkpoliser.

Efter en diskussion på ett föräldraforum skulle jag nu skriva ett epos om barnuppfostran, regler och konsekvenser och sånt. Men istället hamnar mitt öga på Sverigedemokratrna, denna outsinliga källa till sorglustigheter. Nu har de sydsvenska kamraterna i partiet bestämt att skånskan ska vårdas, men rensas från brytning på arabiska eller serbokroatiska. På sant, kompis. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte, men kanske ska SD:s stormtrupper efter maktövertagandet gå runt och gripa folk som ropar "ey" eller "habibi". Ajde, mannen, det blir fett najs, du fattar. Det riktigt komiska i rassenassarnas sydsvenska språkpolitik är ju detta att att skånskan egentligen är en modifierad östdanska och alltså redan ett blandspråk.
För övrigt uppdateras inte Sverigedemokraterna Syd sin hemsida så ofta, så det berättas fortfarande om hur SD:s sydsvenska kämpar firade nationaldagen i djurparken and I quote "med likasinnade".
Rasister är djur, alltså.

16 november 2008

Anonymitet är klart överskattat.

En bärande idé i att försöka vara den man vill vara, är att acceptera och stå för den man är och sin ientitet. Det behöver inte vara så krångligt eller utlämnande. Men vissa envisas med att vara coolt anonyma. Jag har mött människor på nätet som inte ens efter ett halvår vill avslöja sitt namn. Antagligen är det lite kul att vara mystisk och därmed betydelsefull. Man blir ju lite viktigare än andra om man kan antyda att man är ett potentiellt stalkingoffer. Ofta är det en helt onödig anonymitet, för klick-klick-klick så har man ändå namn och adress på vederbörande om man kan tänka och hittar på nätet. Här kommer då och då anonyma kommentarer och även om det är fullt tillåtet, så tycker jag lite synd om dom som inte ens metaforiskt vågar se en annan människa i ögonen och säga sin mening. Somliga kommentatorer är dessutom ganska lätt identifierbara om man kan det där med klick-klick. Men ni är alla välkomna att höra av er. Spamfiltret får jag dessvärre behålla på ett tag till.

15 november 2008

Sliten gruppbild.

Ungarna kollar spiderman två och jag surfar om tåg och om Christiania, faktiskt. Äldstebror har gått för att spela football manager med en vän hela natten. Det är en härlig mätt lördagskväll. Häromdagen bar jag ner en trasig fotälj i källaren och hittade ett nött gruppfoto, vattenskadat efter senaste översvämningen. Det är fotot från vår avslutning på förskollärarutbildningen. Jag är tvåa från vänster i nedersta raden. Jag har en blå tröja, svarta jeans och slitna gympaskor som en gång var vita. Jag flankeras av Anders S, då en lovande spelare i BoIS och Steve, övervintrad hippie. Resten av bilden är ett hav av unga kvinnor mestadels i cerise. Mitt hår är långt och mina ögon sminkade, vilket ger ett smått androgynt intryck. Jag ser ung och sårbar ut på bilden och det var jag nog. Vi var ett gäng som hängde ihop på den tiden, men som spreds för vinden efterhand. Inga av dom rosaklädda platsade bland oss. Jag var radikal som fan, tyckte jag, men skydde dogmatisk vänster och slagord. Jag hade vid 22 redan passerat det där. Det var mer frihetsideal. Redan då mer grönsvart än rött. Men det som slår mig mest är ändå det sköra. Man kan nästan förutse att jag ska komma att fly med alkohol och ångest. Men man nog också ana att jag aldrig ska ge upp och alltid resa mig igen. Som jag gör.

14 november 2008

Sju lyckliga elefanter.

Fina Cecilia gav mig en sån där sjusaksutmaning.

Here goes:

1. Två av mina barn (ettan och trean)är gjorda utomlands.

2. Jag är utbildad spårvagnskonduktör.

3. Min Saras ex har bott i ett stationshus som låg vid en av Sveriges coolaste, (men sen 44 år nedlagda) järnvägar (BLJ).

4. Jag är medlem i Ted Gärdestads fanclub. Sen sjuttiotalet.

5. Jeg taler god nok dansk, men skriver lidt pidgin-aktig.

6. Min syrras ex syrras man är kusin med bröderna Herrey

7. Mtt livs bästa konsertupplevelse är Queen på Scandinavium. Bruce är tvåa.

Nä, trafiken ska INTE flyta på.

Kommunalrådet Anders Rubin slant nog med tungan när han sa att Zebralagen hade skuld i de höga utsläppen av kvävedioxid i stan. Om trafiken flyter på bättre, så blir det plats för fler bilar och det är inte så bra om utsläppen ska minska. Att beklaga sig över länsstyrelsens ambitiösa åtgärdsprogram är inte heller så smart, kära namne. Vi i majoriteten måste ta vårt ansvar. I City idag (verkar inte finnas på nätet) säger jag att det är förjävligt (med andra ord) att vissa tycker sig ha rätt att skita ner luften för mina ungar och andra värnhemsbor. Spy i er egen fancy trädgård istället. Eller skulle det vara okej om jag kom och pissade på er röda stuga med vita knutar i skogsbrynet? Det ni gör mot mina barn är värre. Ganska snart måste det vara färdigmesat med bilisterna. Sätt höga trängselskatter. Smalna av gatorna. Sänk taxorna i kollektivtrafiken. Igår.
Jaja, på onsdag beslutar vi i alla fall om den nya cykelbanan på Nobelvägen. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för tekniska nämnden.

13 november 2008

Exkluderad och bollar

Jag är ju lite intresserad av integrationsfrågor, så därför hänger jag med i debatten en del. Man kan ju säga att den förs på olika plan. I ena änden kan man höra en diskussion i P1 där redaktionen för invandrare och minoriteter (en tidskrift) tänker byta namn på blaskan, därför att begreppet invandrare är så exkluderande och i andra ändan får man ute på nätet förklara varför negerbollar inte är en riktigt fin benämning på ett bakverk. Min önskan är väl att folket i halalhippieheaven skulle kliva ner och prata med negerbollskramarna en stund istället för att finlira med varandra däruppe på toppen. Inte många läser I&M eller mana, för den delen. Betydligt fler kan behöva få en förklaring om det där med bakverken. Faran i att IMER-eliten skiter i den mer folkliga delen av populationen och mer pratar om skillnader mellan, säg, afroamerican och african american, är att det ger space och korkade jimmisar och palinar att ta plats och peka finger åt eliten och påstå sig tala som vanligt folk. Inget vidare, va?
Så kom ner, vänner. Och våga möta vanligt folks funderingar. Snälla vanliga människor är inte rasister, men dom kan bli det om det vill sig illa.

12 november 2008

Utvecklingsstörda är lovligt byte.

En ung krönikor skrev i aftonbladet att hon ville ha en unge med downs. Aningen naivt, kan man lugnt säga. Att ha en funktionshindrad unge är en evig resa med oro, hab-kontakter och ett ansvar och en skuld som aldrig tar slut. Ingen som tänkt efter ordentligt önskar sig en sån tillvaro. Däremot älskar man så klart de barn man får, oavsett hur det står till med deras förmågor och kromosomer. Vi som jobbar med dessa barn tappar snart alla naiva föreställningar, om vi någon haft några. Handikapp är skitjobbigt för både individ och omgivning och det kan vara ett jävla otacksamt slit att möta dessa barn och för sig själv upprepa mantrat om att alla människor är utvecklingsbara. Ibland går det bakåt och ofta går det sakta, sakta om det inte står alldeles still. Och somliga föräldrar till andra barn tror att utvecklingsstörning smittar. En unge hann inte inskolas mer än timmar innan mamma begärde - och fick! - plats på en garanterat mongofri avdelning. Undrar om ungen hade fått ny plats om hon morsan hade tyckt att det var för många bosnier på avdelningen?
Knappast, va?
Men utvecklingsstörda är fortfarande lovligt byte och eftersom rosengårdsföräldrar i gemen anses som lite korkade, så tas inte debatten, utan allt förklaras bort som kultur (ja, nu igen!). Men lika lite som det är kultur att tycka att kvinnor är lägre stående varelser är det kultur att vilja diskriminera barn med funktionshinder. Sällan Stellan!

11 november 2008

Aldrig mera krig.

För nittio år sen så blåstes det eld upphör i hela Europa. Tolv miljoner döda låg kvar i skyttegravar och skogar. Sen skulle fredens tid komma, sas det, till ett Europa så sargat och trasigt på alla vis. Men ganska snabbt fick nationalismen ny fart och nästa världskrig gav oss atombomber, koncentrationsläger och till slut ett Europa med stalinism i öster och fascism i söder. Först nu är det demokrati och samarbete i nästan hela Europa.
Kalla mig naiv, men jag tror att ett enat Europa inom ramen för EU kan vara ett vaccin mot krig och nationalism. Om vi blir beroende av varandra, tvingas samarbeta, så vill vi inte döda varandra. Då går det inte heller att vinna segrar genom att demonisera någon som fiende. EU-flaggen kunde vara grön med röda stjärnor. Och Totta skriker: aldrig meeera kriiiig.

Jag vill vara snäll.

Jag är inte alltid den jag vill vara på nätet, märker jag. Ofta är jag välformulerad och tuff, men ibland slår det över i ren elakhet och det är inte så roligt för någon. Privat är jag ju värsta blödiga snubben, som tycker synd om och har samvete och saker. Det är väl något som försvinner när man lämnar den verkliga världen och går in i sajbern. Eller något annat som kommer till. S säger alltid att jag är hård på nätet, men snäll på riktigt. Jag skulle vilja vara snäll här också. Och tuff, om det går att förena. För övrigt är det Mårten gås i skåne idag, den dag som skånepartiet föreslog skulle vara skånsk nationaldag. Och i France firas vapenstilleståndsdagen. Olika perspektiv, kan man säga.

07 november 2008

Handskakning som sex.

Jag håller på Hamilton i bråket om handskakningarna. Det är en personlig kränkning mot mig som individ att inte vilja hälsa på mig ordentligt. Det duger inte att skylla på religiösa övertygelser, det handlar om en osund fixering vid biologiskt kön och sex. Själv pressade jag en nyreligiös muslimsk kollega i frågan vid ett tillfälle, men det gick inte att få några vettiga svar på frågorna om hon verkligen tror att alla män vill ha sex med alla kvinnor dom ser (för det är ju MÄN som vill ha sex, såklart) eller om hon kan tänka sig att ta en flata i hand. Och sådär. Men samma knäppskallar som inte vill ta mig i hand tror antagligen att homoböjelser kan botas eller att man brinner i helvetet för det. På radion igår sa Dagens chefredaktör att frågan om samkönade äktenskap var så viktig att kd borde lämna regeringen om regeringen driver igenom en all kärlek är lika bra kärlek-lag. Nu tycker jag ju att kd borde lämna hela jordelivet, men det är ändå intressant.
Att hindra folk att älska och/eller knulla vem dom vill är viktigare än nånting annat. Till och med en handskakning är sex i somligas värld. Sjukt. Själv skulle jag ju tro att en högst eventuell gud litar på och älskar sin skapade avbild att man inte varken misstror eller missunnar. Men vad et väl jag? Nån respekt får inte dom religiösa sexneuortikerna av mig i alla fall.

Sånger från tredje våningen.

X2-an har just glidit iväg från Malmö C. I tid, till och med. Jag sitter i första klass, för SJ:s obegripliga prispolitik gör att skillnaden mellan första- och andraklasspriset idag innebär ungefär kostnaden för internetuppkoppling, fritt kaffe och en tidning. Då kan man lika gärna sitta bekämt, liksom. Igår satt jag och äldstesonen på arenan i stan och såg Percys spektakel litegrann från ovan. På tredje våningen, i en lååååsch, fick vi en trerättersmeny som nog var dyr, för man fick inte värst mycket. Sonen hade kavaj och vit skjorta. Sen kom Percy och sen kom artisterna. Och det var svenskt och lite danskt och det var mycket Mamma Mia!, vilket gläder ett abba-hjärta. Och det var lagom och det var bra och det var inte för mycket av något och inte för lite. Som ett allsång på Skansen med mif-tröjor på.
Nedanför oss satt dom ocoola som betalar själva.
Jag vänjer mig aldrig vid sånt.

06 november 2008

Vi måste sätta en gräns för hur korkad man kan vara i nämnden för kollektivtrafik?

Idag går min partivän eller "partivän" Ove Johansson ut och vill ha en gräns för hur stor ökningen av kollektivtrafiken ska få bli. När man till sist hör den hittills så anonyme mannen säga något, så är det alltså anti mer kollektivtrafik.
Väldigt grönt. Inte. Det är häpnadsväckande och ett slag i ansiktet på den röd-gröna majoriteten i Malmö som - inte utan gnissel - jobbat hårt för att öka framkomligheten för busstrafiken i stan. Miljoner och åter miljoner plöjs ner i stationer och annat för Citytunneln och länsstyrelsens ögon finns på Malmö för att i ska få ner kvävedioxidhalterna. Till det behövs mer, mycket mer kollektivtrafik, t ex de spårvagnar vi utrett införande av. Men min partivän i Skånetrfiken stöder i praktiken ökad biltrafik. Not so nice och urbota korkat.

05 november 2008

Så korkat att man inte finner ord.

Vi håller föräldramöte om temat kärlek och dyker lite i egna erfarenheter och barndomar. Sen får jag avbryta och ge mig hem i förtid för att passa en av mina sällsynta tvättider. Så kan det vara när man är ensamstående förälder. Det är spännande att höra berättelser och synpunkter från Bosnien, Libanon och andra ställen. Malmö, till exempel. Våra föräldrar är engagerade i sina barn och vill deras bästa. Hemma och med tättten i maskinen, ser jag att moderaterna snarare tycker att förskoleföräldrar är några jävla snyltare och barnhatare. Därför ska man lagstifta om en begränsning av vistelsetiden till 40 timmar per vecka. Det är så dumt så att man inte finner ord. Hur i helvete ska en ensamstående kunna fixa det?
Men det skiter moderaterna i. Dom som inte lever i kärnfamiljer eller med mormor på lagom avstånd ska piskas för att dom vill jobba och göra rätt för sig.
Att gå i förskola är däremot inget arbete. Det är lek, mat, vila och pedagogik som kommer in lite här och där. Det är en trygghet för ungarna och för föräldrar som ger osss förtroendet att tillbringa tid med deras ungar var och varannan dag.
Myten om ettåringen som tillbringar hela dagen från tidig morgon till sen kväll är just en myt. Det är bara att kolla runt, så ser man det. Men moderaterna kollar inte runt, utan vädjar till snikenhet och reaktionär småaktighet. Fy.

04 november 2008

Några ord.

I en annan blogg ser jag ett stycke ur en dikt som får mig att minnas en helt annan tid i ett helt annat liv på en helt annan plats. När verkligheten kom till stan, till den förljugna lilla skithålan med sina vackra trähus. Jag och Johan Theorin har flyttat därifrån, men Mikael kom aldrig längre en ett par kilometer norrut, till kyrkogården med utsikt över sjön. Vår klassföreståndare, Anders Selander, satt i sina hemmasydda byxor och läste just den dikten i den sunkiga aulan, i huset som jag på avslutningsdagen i nian svor att aldrig mer besöka. Det var ett hus i helvetet, på sant. Men på måndagen efter Mikaels självmord låg pennalismen och slagen nere för en dag. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Vi var vilse i tonårslandet med frågor ingen någonsin kunde svara på. Nu är jag vuxen och fattar att varför är ett meningslöst ord, det enda som är viktigt är att försöka vara den man vill vara och leva som man vill leva, utan att inkräkta på andras rätt till sina liv. På klassfotot står Mikael lång, allvarlig och glasögonprydd, för min syn redan någon helt annanstans, men det är kanske efterkonstruktioner.

Konsekventa borgare.

Apropå livsstil, så är det lite kul att kd nu kräver att det sista steget i reformen för att garantera en viss andel icke-totalt-miljövidrigt bränsle på alla mackar ställs in. I nämnden säger våra borgare alltid att det inte är bilen, utan bränslet det handlar om. Nu vill alltså lantisborgarna ta bort kravet på mackarna att tilhanda sådant bränsle som stadsborgarna tycker räcker för att rädda klimatet och stadsbarnens luftvägar. Konsekventa är dom i alla fall i sitt värnande om rätten för bilisterna att ta plats var dom vill.

02 november 2008

Gnäll och löpning (men inte fotboll, inte idag).

Klockan 19:08 är det +8, läser jag när jag springer förbi Triangeln. I Pildammsparken finns det allt från helt gröna träd till träd som tappat samtliga löv. det sägs bero på vätan i jorden som dom växer i. Kanske är det sånt som en presidieledamot i tekniska nämnden borde veta. I så fall för dom välja nån annan nästa gång. Uffe följer med mig på löpturen, Uffe och det som kallas stadens brus. Jag är hemma, oavsett om jag springer bland träd eller ljusskyltar, hemma och inte ensam. För mig är det självklart att människan är gjord för att vistas i gemenskaper och inte i liberalismens villamattor eller konservatismens torp och herrgårdar. Men det är ju min bild och mitt liv. På frågan om hur långt jag går för att leva som jag lär, som jag fick i en kommentar, så svarar jag att mitt liv är min politik och politiken mitt liv. Jag bor litet, kör inte bil, handlar kravat och rättvist och är politiker. Det kan tyckas att jag slår mig för bröstet en aning, men jag står för mitt liv. Mina insikter har inte varit gratis. I mitt liv har jag fegat för mycket för ofta, oavsett vad andra gjort eller inte. Tagit genvägar eller inga vägar alls. Skytt ensamheten och sökt bekräftelse. Men riktig kärlek till sig själv och livet är att strunta i att man vet vad man har och inte vad man får. Att våga göra det där språnget ut i det blå oavsett konsekvenser och utan att vara garanterad någonting.

01 november 2008

Döda poeters sällskap i Malmö.

Ilmar Reepalu ser den förfärliga dokumentären Klass 9a, på TV och sen träffar han stadsdelscheferna och säger till dom att från och med nu ska eleverna sätta betyg på lärarna. Det är en snurrig beslutsgång, men inte så originell som man kan tro. KS-ordföranden tror rätt ofta att dom är presidenter och inte en del i ett arbetslag.
I torsdags nådde så frågan kommunfullmäktige och oppositionen fick tillfälle att plocka poäng. Det borde vara lätt att se för de flesta att det inte är bra om lärare kan lockas att fjäska för elever för att bli populära. Att det inte skulle påverka lönesättningen tror jag inte ett skit på. Rektorerna kommer att vilja ha lärare med höga betyg. På kort sikt kommer allas karriärer att boostas av lärarbetygen men på lång sikt innebär det att vi kan få en kår av ängsliga lärare som inte vågar konfrontera elever och föräldrar när det behövs. Och framför allt riktas allt ljus på den enskilde läraren som om livet verkligen vore nåt jävla döda poeters sällskap.

31 oktober 2008

Med sonen på bussen

Sonen följer med till jobbet idag och vi byter cykelturen genom kyrkogården mot en tur med buss nummer 31. Hem åker vi med femman och den är fullsatt, fast det är mitt på dagen. I Rosengård går det en bil på tio invånare. Man är på sitt sätt gröna av nöden. På bussen läser jag om nya glada opinionsmätningar, vi ökar igen och anakronistpartierna kd och sd ligger på betryggande avstånd från spärrgränsen. Alliansen kommer att falla. I Helsingfors fick vi gröna alleles nyss nästan en fjärdedel av platserna i kommunfullmäktige. Vi som lever urbant ser bil- och slöserisamhällets baksidor tydligt och det är också här en grön omställning kan påskyndas. Vår livsstil förutsätter inte avgaser, giftjordbruk och utfiskning. vi i stan lever av eget arbete och inte på EU-bidrag. I dagarna presenterar partiet vad vi vill göra inom kollektivtrafikområdet. Här i majoritetssamarbetet i Malmö har vi drivit fram en utredning om införande av spårvagnar igen. Mycket ser ljust ut, om man bara väljer att se det. Vid hållplatsen frågar minstebror om varför det bor så många från andra länder i Rosengård och jag försöker förklara hur klassamhället och segregationen fungerar. Att grönt, vänster och feminism hänger ihop som eld och is kan minsta barn fatta

30 oktober 2008

Lustfylld.

Åh, jag fick sent omsider en inbjudan att se genrepet på JCS med fina Emma och Ola Salo. Men ungarna är här, så istället för teaterbesök blir det Frank Sinatra och barnsällskap här i soffan. Läser om Christiania, hur polis och myndigheter muckar gräl. Människor som inte finner sig eller passar in sina liv i borgelig materialism är verkligen en vagel i ögat på Vän Av Ordning. Jag hejar så klart på CA, på det lite brötiga egenartade och i verklig mening downshiftade livet. Jag minns första gången jag var där. Det var februari och kallt och jag var väldigt ung, tonåring, och såg alla märkliga hus och dessa människor som gick med böjda nackar och luvor i snövädret. Då som nu hade jag en vision om något annat här i världen något större. Det var på den tiden man var tvungen att söka upp små affärer på mystiska bakgator för att hitta KRAV-mat och det enda rättvisemärkta kaffet som fanns hette Africafe och smakade sjukt illa. Nu handlar jag grejerna på Coop extra nere på torget.
På Christiania fanns väldigt många hundar av olika raser och kulörer på den tiden, somliga slitna och raggiga. Husdjur är förresten inte min grej helt. Jag kan inte helt frigöra mig från känslan av att något är rejält galet när man håller någon i fångenskap för sitt nöjes skull. Vilka andra vänner håller man i koppel, liksom och avlivar när sällskapet inte passar längre? Nä, människor är mitt sällskap liv och jobb. andra ser det anderledes. So be it. Veckans ord för mig är lustfylld. Arbetet i de gröna i Malmö ska ske i en lustfylld anda, fick jag in i verksamhetsplanen. Det är inte förbjudet att ha kul allt är inte kamp. Somligt är till och med Frank Sinatra. Så är det.

29 oktober 2008

Tidslinjen.

Det är nåt med ålder. Om ålder bara vore en siffra, varför har barn då inte rösträtt och varför får man inte sterilisera sig före 25?
Man kommer inte ifrån att man fötts och med tiden dör, liksom. I ganska rask takt närmar jag mig den ålder där min far befann sig när hans hjärta slog den där allra sista gången i februari 89. Ibland hugger det i mitt bröst rent fysiskt, som en påminnlse om att inte heller jag kommer att leva i evighet. Då för snart 20 år sen fattade jag inte vidden av den förtid han dog i. Han var så otroligt vuxen och etablerad och själv känner jag mig ibland som ett rö för vinden relativt honom och trots mina klara värderingar. Jag kan stundom tycka att jag åstadkommit så lite i jämförelse med honom, att jag har så lite. Som om jag inte riktigt vill ta konsekvensen över att jag har gjort helt andra val än han, val han inte ens reflekterade över. Jag ville alltid bli vuxen och blev det oerhört fort. Vid sjutton var leken slut och jag skötte min egen tvätt och ekonomi. Jag klarade det. Vid 23 fick jag barn och det var snarare för sent än för tidigt, om det nu inte vore så att jag rent krasst inte hade någon att skaffa barn med innan. Nu när mina generationskamrater har fått sina två barn och planerar för barnbarn, skulle jag vilja ha barn nummer fem. Kvinnan i mitt liv sägs vara yngre, men hon är den klokaste och erfarnaste jag någonsin mött. Och jag vägrar stilla TV-soffor och parmiddagsträsk, jag bara gör det. Vägrar sjunka in i det reaktionära det var bättre förr-kärret, även om nostalgins skimmer ibland sveper in även över mig. Jag hyllar inte ungdomen och inte ålderdomen, jag hyllar ingen period i livet. Det får vara nu, vad det än kallas, var än på tidslinjen jag månde befinna mig.

Rosengård väntar.

Hm. Inga kommentarer att förhandsgranska. Och jag som ju skrivit om både vädret och illa om småstäder. Nu väntar jag intensivt på att någon av mina jätteanonyma fans ska kommentera det i stil med: måste alla tycka precis som du om vädret? Va, va, va? Men hittils: no, nix, nada. En annan sak jag väntar på är att få läsa Marjaneh Baktiaris nya bok. ni vet, hon som skrev kalla det vad fan ni vill?, denna underbara beskrivning av lustigheter i svenskars och så kallade nya svenskars möten i vardagen. Förra boken utspelade sig på Drottninggatan strax intill och den nya i Oxie, minsann. Den sägs handla om oförstående invandrare och komiskt välvilliga svenskar. En sak jag störs av i mötet med mångkulturen är hur majoritetssamhället ofta behandlar invandrare som utvecklingsstörda eller djupt deprimerade, överkänsliga. Min kollega F, som bär slöja, och jag skojar rätt ofta. Givetvis händer det att jag säger: så fin du är i håret idag! Och hon skrattar och fattar precis humorn, medan andra svenskar förundrat tittar på. Det är med det som med annat: vi som skojar om någons slöja eller om 250 kusiner är inte rasister, det är snarare så att rasismen uppstår hos dom som förläget tittar ner i marken eller respektfullt frågar hur man gör i deras KULTUR, som om alla med slöja eller många kusiner tycker och gör likadant. Behandla alla människor som tänkande, kännade individer, så löser sig det mesta, skulle jag tro. Och backa inte i en diskussion av respekt för KULTUR eller nåt. Nu måste jag bara cykla ut i regnet. Rosengård väntar.

28 oktober 2008

Dagens masochism.

Finanskrisskiten hittar mig också, men jag är ju en sån där tråkmåns som amorterar varje månad. En fjärdedel av mitt sparkapital är huxflux borta, men det kommer kanske tillbaka en dag. Det lilla jag fattar om ekonomi säger mig i alla fall att begreppet "ekonomisk tillväxt" borde innebära det. Jag är inte helt okej med att jag är skyldig nordea nästan en miljon, men jag är glad att jag håller på att betala igen det, bit för bit. Att ränta finns har jag däremot inget att invända mot, till skillnad från många på min kant. Att det lönar sig att spara och straffar sig att slösa är en bra princip. Och så är månadens räkningar betalade. Nu lyssnar jag på Petra Östergren i P3. Man kan säga att jag idag odlar mina masochistiska sidor.

26 oktober 2008

Samma snea ögon.

S, modern och jag åker bil till skithålan och jag hoppas att inte träffa några gamla klasskamrater. Det blåser kallt och regnet hänger i luften. I prylboden vid torget föräras jag en mandolin och kvinnan i affären vet inte bara vem jag är, utan tycks vara glad att se mig till och med. Inga gamla klassisar i sikte, men högstadieskolan ligger där den låg och jag minns hur jag svor att aldrig sätta min fot där igen.
Det är första gången någon ur min första familj träffar S och vi har samma sneda och bruna ögon, konstaterar morsan. Vi äter gott och sen så skiljs vi regnet på Örebro central, hon åt sitt håll och jag åt mitt. Jag har mandolinen i en påse och läser det aftonblad som ingår i förstaklassbiljetten.

24 oktober 2008

Inga betyg i förskolan, tack.

På min förra arbetsplats och de andra förskolorna som ingick i samma organisation tog man fram ett helt häfte där barnen skulle beygssättas i stort och smått.
Jag och två till protesterade och dissades som flummare av chefen och hennes lojala medarbetare. Nu ger skolverket oss rätt. Det känns jävligt gött. Smått självgott, rent av!

23 oktober 2008

Med minstebror i stan.

Det blir en eftermiddag i stan med minstebror, eftersom mellanbror sticker med en kompis hem. Tiden är så kort och exet stjäl dessutom väldigt mycket tid som vi kunde haft, stjäl det med sitt kontrollbehov och sin sjuka syn på oss och barnen.
Men nu är det ändå jag och minstebror och vi går i bokhandlar och bläddrar i böcker med recept och bilder från London och New York. Frågan är om han ska bli uppfinnare eller kock; det är inte riktigt avgjort än. Världen vill han se och han kan konsten att paddla kanot, berättar han. Marie ropar och tackar för ett bra uttalande i City idag. Jag tackar och berättar för sonen vad det handlar om och han nickar instämmande. Sen fikar vi på Espresso house bland lattemammor och unga mobilblottare. Utanför går levande reklampelare för MAX förbi. Vi snackar och snackar. Samtalet, det vanliga, ska inte underskattas. Inte sjuåringars tankar och ord heller.

22 oktober 2008

Tråkig faktanörd.

Det är inte värst kul att behöva strida öppet med sina samarbetspartner, men ibland ser jag inget annat val. Som idag. En åtgärd som kallas trafikdämpande dämpar inte någon trafik och då måste jag påpeka det, oavsett vilka bortförklaringar tjänstemännen kommer med. Ett låååångt åtgärdsprogram mot kvävedioxid med 18 punkter genomförs knappast alls, särskilt inte de tunga punkterna som skulle innebära färre bilar i stan. I sak är det oftast klockrent; vi som vill begränsa biltrafiken har fakta med oss, medan bilkramarna oftast går på känsloargument. Tillgänglighet och frihet kör dom med, den där friheten som gör att mina barn inte förrän nu kan gå själv till skolan. I wipe my ass med bilisternas frihet och behov av tillgänglighet. Hemma bänkar jag mig i soffan och ser hur vägverkets GD inte har koll på ABC om fakta kring hans omhuldade förbifart Stockholm. Igen, alltså.
Bilismens förespråkare må h snygga kostymer, men deras faktaredovisning påminner mest om dammsugarförsäljares. Det gäller våra liv, det gäller våra barn. Vi ska fortsätta att vara tråkiga faktanördar, vi gröna.

21 oktober 2008

Trots att dagarna rusar.

Jag vet att jag är intolerant mot bloggare som skriver om kläder och vilka dom fikar med. Det räcker liksom inte. Och dom som har så mycket att göra och inte har tid att engagera sig, vad är egentligen viktigt här i världen? Vi behöver inte fler hockeymorsor, vi behöver fler som är beredda att offra något för något utanför hemmets fyra väggar eller kärnfamiljens hägn. Man måste ha ett brinn om man ska skriva så att jag vill läsa eller prata så att jag vill lyssna. Hemkommen från ett möte för nya medlemmar i de gröna gläds jag åt att hela världen inte består av blodinbellor, fårbloggare eller heminredningsälskare. De gröna i Malmö har fått 55 nya medlemmar på ett halvår och vi sitter och pratar om rättvisemärkt och trafikpolitik. Och cynisk är bara ett coolare ord för bitter. Det vill jag inte vara. Hellre dryg då, haha. Nu dricker jag kallt kaffe och lyssnar på Jag hade en älskling en gång, som är sorglig och vacker. Hon läste Camus, jag tror hon ville fly. Det är höst och en perfekt tid för att smida planer om en bättre framtid för Malmö och världen. Jag ska vårda det och dom jag älskar, för tiden rusar så. I morgon ska jag halvt motvilligt reservera mig mot ett förslag i nämnden och protestera mot något annat. Det rör sig åt rätt håll, men det går för långsamt. Det och det andra. Trots att dagarna som sagt rusar

20 oktober 2008

Heja, heja grönsvart.

Här i stan talar man alltid om guld när säsongen startar och vinterns nyinköpta spelare ska bekänna färg. Dom flesta år har MFF dessutom en ny tränare, eftersom nån måste komma och frälsa. Budgeten är astronomisk. Självbilden påminner inte så lite om den som England brukar ha inför fotbolls-VM.
Den raka motsatsen finns trettio mil norrut. För tredje säsongen i följd tippas GAIS på nedflyttningsplats och åderlåts på spelare och i år även tränarparet. Inte minst Malmö FF plockar grönsvarta hjältar. GAIS är nästan alltid liktydigt med kris. När GAIS vinner eller spelar oavgjort mot storlag skyller man alltid på otur eller slumpen. Men moral och laganda kan varken köpas eller säljas.
GAIS kommer alltid igen. GAIS är alltid där.

Så.

19 oktober 2008

Känner igen en mobbare när jag ser en.

Katrin har ringt och bett Birro om ursäkt. Sånt där minns man: "ta nu varandra i handen och säg förlåt". "Här är vi alla kompisar". Och mobbaren hånflinar och vet att han/hon vunnit. Offret har inget annat val än att ta emot ursäkten, för man ska ju inte vara långsint, eller hur?
Coola hippa Federley-snubbar blir nog inte värst stötta av att kallas bögiga. Men livet är inte en enda lång pridefestival för alla som avviker från normerna. Vissa lever i småstadshelveten eller på Rosengård eller andra ställen där man vet att rövknulla betyder att man behandlas som en sissy, en pussy, en bajspackare.
Och bögig är liksom samma sak, ett skällsord. Sen är det inte heller tufft att kalla en nykter alkoholist för fyllo. Men mobbaren har såklart sina påhejare, dom som solar sig i glansen så länge den finns, opportunisterna, som dumma får.
Jag har vägrat Idol sen starten och jag vägrar nedsättande uttryck. Katrin kan söka ett vanligt jobb bland vanliga människor. HBTQ-informatör i Rosengård och Sjöbo, kanske? Då får vi se hur jävla tuff hon är.

Våld, skruvat och en stolt far.

Såg Baader-Meinhof-filmen igår. Rapp dialog på otextad tyska, så jag fick skärpa mig till mitt yttersta för att hänga med. Och Andreas var ju inte klok nånstans och Ulrike malde på med sina texter som man ju minns från sjuttiotalets solsken. Så komplett vansinnigt, men ändå med nån slags skruvad logik. Trots att den vänstraste vänstern satt inne med alla sanningar, så nådde man inte fram till vanligt folk. Då bankade man kapitalismen rakt i solar-plexus, så skulle väl folk fatta? Men, nä, det gjorde dom inte. Eller så var det precis vad dom gjorde. Marknadsekonomi är inget kul, för vissa blir fattiga och andra rika. Men vilket är alternativet? Marknader verkar alltid uppstå och likaså eliter. Såsmåningom kom RAF.s verksamhet snarare att handla om att få ut fångar än de mål man ville nå. Man kan gott säga att misslyckandet var totalt. Och tvärtemot vad somliga tror så minns jag inte att terroristerna hade stöd bland vänsterfolk i allmänhet. Snarare tvärtom.
Sen ordnade ju rasisterna i SD torgmöte här i stan igår, apropå våld och skruvat, men ingen kunde höra vad dom sa, för motdemonstranterna var fler (200), liksom poliserna (100).
Det är kanske ingen smart strategi att att stoppa rasister med burop, visselpipor och ägg, men ett parti som fysiskt hotar en tredjedel av Malmös befolkning kan kanske inte förväntas att bara möta ett motstånd som är fint i kanten och tar seriösa diskussioner. Nåja. Jag var i alla fall inte där och skulle inte kunna tänka mig att vara det heller. På vägen hem från biblioteket säger minstebror plötsligt att han tycker att man ska skita i andra människors känslor. Va? Ja, om man blir kär i en kille eller tjej eller så, svarar han.
Åh, jag är stolt över min minste och hans funderingar.
Kan stolthet över sina barn också betecknas som narcissism, måhända? ;)

18 oktober 2008

Kallt kaffe kl 10.54

Jag tänker bjuda mina söner på fika i Slottsträdgården lite senare i idag. Sen ska vi gå på biblioteket och på vägen ska jag intala mig att hösten är vacker och inte deppig. Det är en skön lördag, men jag har dålg samvete för att barnen spelar mycket PS och stter vid datorn. Jag skulle vilja vara en mer aktiv förälder, tror jag.
Ett inlägg om barn, funktionshinder och människosyn är på gång, det ämnet upphör aldrig att fascinera mig. Jag läste en gång hur nazisterna medvetet använde kränkande tillmälen om de som skulle sorteras ut ur samhället, svin, avskum, idioter, undermänniskor, etc. Detta skapade ett avstånd mellan vi och dom, som underlättade holocaust och erövringskrigen. Från min egen tid minns jag hur Reagan kallade Khaddafi för the mad dog of the middle east, vilket gjorde att han inte längre sågs som en människa och bedömdes på andra kriterier. Jag är djupt skektisk mot folk som säger att djur är roligare att umgås med än människor (ännu värre när man talar om VISSA människor). Peter Singer och lknande filosofer skyr jag, därför att om man behandlar vissa djur som människor, så leder det till att man kan behandla vissa människor som djur. Även dom man tycker allra sämst om är människor som förtjänar respekt. Också här på nätet. Och det är i motgång man visar var man står. När man inte bara kan mysa och ha det kul, utan tvingas att ta ställning eller anstränga sig. På jobbet har jag ledstjärnan att alla är utvecklingsbara. Till och med han som antagligen aldrig kommer att prata, utan bara pekar lite på måfå under sina förvirrade promenader på gården och i lokalerna.
Jag tror det är så jag vill ha min människosyn, alla har en historia, alla kan utvecklas. Det betyder inte att man ska vara okritisk, snarare tvärtom, att man är utvecklingsbar innebär också att det går att ställa krav. På barn, vuxna och på sig själv.

17 oktober 2008

Skippa toleransen!

Bästa Maria skriver här.

Hoppet i Rosengård.

En mamma berättade att hon skulle sluta på sitt jobb. Nu hade hon jobbat en vecka med att sälja saker via telefon, men misslyckats totalt. Pappa tyckte att hon gott kunde stanna hemma passa barnen på heltid, vårdbidrag och barnbidrag räckte väl?
"Han fattar inte att jag behöver ut bland folk".
Förutom alla som lever i medeltida kassa mönster, så möter jag dom som vill ändra sina liv i stort och i smått, som mamman ovan eller som paret som blivit så mycket snyggare och gladare av att verkligen ta sig samman och separera från sitt arrangerade äktenskap. Jag vill att förskolan på Rosengård ska vara en del av förändringen, men ofta är vi snarare med och konserverar (om vi inte är medvetna och vaksamma). Så vi satsar på språk och genus och på tema KÄRLEK, som är mer kontroversiellt än man kan tro. Och vi tycker nog att alla människor är intressanta och har något att tillföra.

Vargexperten från Drottningholm.

Nu får jag säkert folk på mig igen. Men om Sverige säljer ett enda JAS-plan eller volvo till utlandet, så är det trots vår så kallade kung och inte tack vare honom. Hans vargmatematik "två blir sju" och hans kunnande om relationer bland våra stora rovdjur "man möter sin partner i skogen" är redan efter någon dag klassiker. Torekovsöverenskommelsen 1971 gick bl a ut på att kungafamiljen fick vara kvar på sina positioner mot att dom skulle hålla truten om politik. Nu är det nästan så att jag önskar att han pratar mer om vargar, sälar och Arboga. Republiken kommer närmre för varje gång han öpnnar sin trut. Så, go Carl Gustaf!

Vi som bloggar om viktigare saker.

"åh, habibi Anders, han älskar dig, vet du!". Mamman strålar av lycka och ett helt års kamp för att få styr på den lille downspojken har lönat sig. För ungar älskar inte dom vuxna som fjäskar och stryker medhårs, utan den som bryr sig och visar vad som är rätt och fel. Med inte med björklundska militärmetoder, utan med kramar och uppmuntran mest. Och jag ler för mig själv och tänker på alla hatmail jag fått om ruttna värderingar och att jag helt körd i huvudet. Men vi som bloggar om viktigare saker än får och lösmustascher får leva med att motvinden kan bita i ansiktet då och då. Vi som inte tycker att homofoba uttryck är coola och roliga, utan vågar stå för att det är skit att uttrycka sig så.
På personalmötet i tisdags pratade vi om vad VI skulle kunna göra för att barnen i Rosengård skulle nå målen lättare. "Språk", sa grupp ett, "språk", sa grupp två och "språk", sa grupp tre. Ändå har vi en skolminister som tror att tvåspråkig undervisning är fel, men kadaverdisciplin bra. Vi skiter i honom och gör det vi vet är rätt. Och 2010 väljer vi en ny skolminiser. Nån som bryr sig. Utan hugg, slag, bräkande får eller lösmustascher.

15 oktober 2008

Mitt i stan i tvåtusentalets ljusa nu.

Föräldramöte på sonens fritis, det är mysigt och proffsigt. Vi pratar om hur barnen håller på att frigöra sig och vi är glada att ha ungarna på en skola som präglas av mångfald, fattig, rik, svensk, invandrare, ja allt som tänkas kan finns här.
Mitt i stan i tvåtusentalets ljusa nu.
Men så kommer det som ett brev på posten från några håll:

1. det var bättre förr

2. det är farligare/värre/osäkrare för ungarna i stan jämfört med landet/mindre ställen.

Jag blir lite trött. Redan dom gamla grekerna tyckte att det var bättre förr och det verkar stora skaror i varje generation sedan dess hålla med om. Vore det sant, så skulle världen gått under för generationer sedan och det har ju inte blivit fallet (väl?). Och i skolans värld ser jag så mycket som faktiskt är bättre, trots att Björklund som andra försöker vrida klockan tillbaka. Om jag som liten, ömklig och mobbad försökte mig på att vilja en förändring, så fick jag höra att jag nog borde ändra mig. Nu finns det antimobbinggrupper, värdegrundsdiskussioner och rastvakter. Det må vara otillräckligt, men ändå. Det var sämre förr. ju förr, desto sämre.
Bortsett från trafikolyckor och avgaser, då.

Och stad - land, då. Här i centrala Malmö med mångfald, möten och stora möjligheter att hitta just sin grej, sina människor och sitt intresse har vi inget att avundas alla världens småbyar och skithålor (utom luften då, för dom slänger ju sina avgaser på oss). Våra ungar får se hur stor världen är och att man kan välja sitt liv utanför unkna könsroller och miljövidriga livsstilar. Och jag tror inte för ett ögonblick att det är farligare här. Antalet anmälda brott per capita är fler, men mörkertalen är enorma. Och barn på landet råkar ut för fler olyckor än barn i stan.
man få bo var man vill, beroende på vad man önskar av livet. Men jag står för stan.

14 oktober 2008

Borgare, moi?

Det finns inte mycket att tillägga i frågan. Sossar i LO-leden tycker att vi är fel partner därför att vi ifrågasätter arbete som grunden för lycka, sossar i skogslänen vill kunna köra V70 och jaga vargar och jobbarna på Volvo vill för evig tid tillverka dessa bensinmonster, som om klimatfrågan inte finns. Roligare kritik kommer från vänsterhåll. Den svenska bloggvänsterns svar på Herr Flick (minns ni állå, állå?) Ali Esbati med flera, kallar oss gröna för "borgare" och genom samarbete med oss kontamineras socialdemokratin med denna hemska smitta, kan man tro.
Själv myser jag. Sossarna vill jag samarbeta med, vänsterpartiet kan det hända att jag måste samarbeta med. S kan ge oss råg i ryggen att aldrig mer begå misstag som tex att försämra arbetsrätten, medan vi för in en grön dimension hos folkhemmets skapare.
V har inget att tillföra annat än sina mandat om det behövs. V är ett parti som alltid är generöst, kravlöst, utan förmåga att prioritera och utan annan ideologisk kompass än "rättvisa", vilket som ni vet är ett av filosofins svåraste problem.
V kan man inte hålla i handen i motvind, för hela deras politik går ut på att dela ut mer och kräva mindre. V fattar inte att människor ibland behöver krav på sig för att växa och de är halalhippiernas paradis. Minsta motståndets lag hela tiden.
Det är inte radikalt att slösa med andras pengar och inte borgeligt att sätta tak för utgifterna. Snarare tvärtom.

Morgonsång.

Cyklar hemifrån tidigt, tidigt, klädd i jeans, t-shirt, en gammal tjocktröja från marinen och jeansjacka. Skor, såklart, mina uttjänta springisar. Det är inte värst kallt, men snart får jag börja med underställ, tänker jag pånär jag korsar den folktomma Föreningsgatan. Jag sjunger, för det är bökigt med lurar och för tidigt att ringa S. Min dröm är ganska enkel, utan några stora ord, sjunger jag, fast det är ljug, jag är svag för de stora orden, det i andras ögon pretentiösa och svulstiga. Kyrkogården är becksvart och när jag rullar in på rosengård: vad bryr sig kärleken om gränser och analyserar, funderar sådär som jag gör, men utan att älta. Några få bilar och en buss under vår viadukt och på jobbet är det mörkt och jag slår fel kod och får göra om proceduren.

13 oktober 2008

Fördomsfull, moi?

Jo, jag är nog det. Jag som alla andra. Men vissa anklagelser begriper jag inte helt. På ett forum där jag brukar hänga, så efterfrågdes det om vänners åsikter hade någon betydelse och jag svarade sanningsenligt att för mig är det så att jag nog kan tänka mig att umgås med människor med alla möjliga åsikter, men att rasister går bort helt och att umgänge med kd-are, på grund av deras homofobi och familjefundamentalism, svårligen är förenligt med dem och det jag håller kära och kärt. Då fick jag plötsligt höra hur fördomsfull jag är som verkligen tror att kd-are har de värderingar som de gick till val på. Det var tydligen över någon slags gräns. För mig är det lika fördomsfullt som att moderater vill sänka skatter och vänsterpartister höja dem.
För övrigt led jag med Reinfeldt igår när han var tvungen att försvara Hägglunds: "så har det alltid varit och så ska det alltid vara". Alla utanför homofobleden ser den haltande logiken i det. Men Maria öste på och var som vanligt både vackarst och bäst i debatten. Fina åsikter gör en vacker, det kunde jag kanske skrivit på det där forumet. Eller är det måhända en fördom?

Unnar mig tryck över bröstet.

S åker hem till sin mellansvenska barrskogsbygd och jag promenerar i mitt Malmö som är lövträd som skiftar i gult och kvardröjande grönt. Jag saknar, längtar och känner mig utanför sammanhangen. Minstebror ringer och frågar, men jag kan inte ta ledigt på höstlovet och det ger mig ett styng av dålgt samvete, för exet kan såklart.
Så ringer S klockan halv tolv, hon är hemma i sitt tomma hus. Jag spelar sorgliga sånger och unnar mig ett tryck över bröstet som uppladdning inför en tuff arbetsvecka i Sveriges fattigaste bostadsområde.
Kollar ni nånsinn in min musikblogg, förresten?

10 oktober 2008

Landskrona, ni vet.

I Landskrona har jag inte varit många gånger. En gång för att provåka trådbussarna, en gång för att gå på muséet och så senast i oktober 2005 när GAIS avancerade till allsvenskan. Man har sällan orsak att åka dit, liksom.
Får ni tid över, så kan ni ju alltid kolla in "En som alla – alla som en", dokumentären om Landskrona (finns på SVT play). Scenen där en gammal tant först håller med sverigedemokraten om att Landskrona var lugnare och bättre förr, för att sen bara döda honom i invandringsfrågan kommer att bli legendarisk. Alla går inte på skitsnacket, inte ens i loserstan Landskrona. Landskrona blev liksom Göteborg och Malmö av med varven på 70/80-talet. Men medan andra städer gick vidare, satsade nytt, byggde docklands och utvecklades, satt landskronaborna och tyckte synd om sig. Sen kom invandrare att bosätta sig i de tomma lägenheterna. Då fanns det någon att skylla på. Det är såklart invandrarnas fel alltihop. Att BoIs åkte ur allsvenskan, att båtarna till Danmark slutade gå, att man inte tog sig nånstans, att man gjorde sig till offer.

Sverigedemokraterna i filmen är just så obildade och korkade som man föreställer sig. Och det är genomgående män, kvinnorna finns lite i bakgrunden, dom kokar väl kaffe eller nåt. Och det stämmer med min bild av SD och andra rasister jag mött, det är nåt som fattas dom. Rättshaverister, missbrukare, psyksjuka, lätt retarderade eller en kombi av ovanstående, parat med bristande bildning och en ovilja att lära.
Dessutom är dom inte sällan kriminella, dessa lagens väktare och moralens riddare.

Det är sanslöst ironiskt komiskt att de och de fromma pingsthycklarna i kd alltmer tagerar varandra politiskt, med homofobi och islamofobi som kitt.

09 oktober 2008

Religiösa friskolor är åt helvete fel.

Flickan på jobbet som inte längre fick bada och helst inte leka pojkiga lekar, kommer nästa år att börja på en muslimsk friskola där det bara finns tjejer i klassen. En annan liten tjej lyfts efter bara några månader hos oss över till en mystisk arabisk icke-kommunal förskola i närheten. Jag tycker det är förjävligt. Samtidigt är jag med i ett parti som lvordar allt vad friskolor heter, inklusive de religiösa. Kanske kan samarbetet med s resultera i att vi ändrar vår plågsamt naiva syn i friskolefrågor. Här och nu innebär de religiösa friskolornas expansion att det växer en klyfta i Rosengård och andra liknande områden, mellan de ungar som sakta men säkert lär sig religionsfrihet och demokrati och de som binds i medeltida och/eller sektvärderingar. För mig får man välja att tro på andar, spöken, gudar eller flygande spaghettimonster, helt efter behag. Men som barn ska man få lov att se och testa och ifrågasätta. Därför måste de religiösa friskolorna försvinna.

07 oktober 2008

Vad fan är EU-kritik?

En av svensk fotbolls stora revolutionärer, britten Bob Houghton, anklagades under början av sin tränarkarriär för att inte stå för en rolig fotboll. Bobs svar på sin engelskbrutna skånska var: "vad faen er reolig feotboll?"
Fotboll spelar man för att vinna och man ska vinna så enkelt det bara går. Klacksparkar i eget straffområde för att flörta med publiken, är inte okej.
So to speak.
Igår fick vi reda på att de grönas medlemmar i en omröstning beslutat att använda alla till buds stående demokratiska medel för att göra Sverige, världen och Europa lite grönare. Det var på tiden. Men så hör jag Maria Wetterstrand säga att vi förblir ett EU-kritiskt parti. Det låter inte så genomtänkt, även om jag anar taktiken bakom orden. För vad fan är EU-kritik?
Jo det är det där finliret som Bob Houghton tog bort från svensk fotboll. Dribblingar och klacksparkar som hindrar oss från att göra mål enkelt och effektivt. Men vi är inte här för att göra cirkuskonster, vi är här för att vinna.

05 oktober 2008

Ont att lämna.

Ibland gör det så ont att lämna ungarna, nästan som ett hugg i hjärtat, eller så. Det kostar att separera. Kanske något att fundera på för dom som tycker att folk nuförtiden skiljer sig så lättvindigt. Jag tillhör inte dom som tycker det är kul att vara utan mina barn mer än varannan vecka. Inte ens varannan vecka hade varit särskilt kul. jag är inte vild och skild i den meningen. Men varje gång jag träffar mitt ex, så vet jag att alternativet hade varit värre. för min egen skull var jag tvungen att välja bort tid med mina ungar. Det var inte så jag hade planerat mitt liv, vet ni. Sinnesrobönen handlar om att man ska lära sig skilja mellan det man kan påverka och det man inte kan påverka. När det gäller ungarna och exet vet jag inte riktigt det. Därav det onda.

04 oktober 2008

Aningen naivt om vårdnad.

Två av partiets riksdagsledamöter har motionerat om att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Eftersom jag så sent som idag hade en smärre konflikt med den som jag delar vårdnad om två av mina barn med, så har jag kanske en annan ingång än kamraterna i riksdagshuset i frågan. Inte för att jag vet så mycket om deras utgångspunkter, men det verkar som om man hoppat över eventuella relevanta invändningar. Det är stundom olidligt svårt att samarbeta med EN med-vårdnadshavare och hur ska det då bli med två eller fler?

Inga svar på det i motionen och inga svar på det någon annanstans heller.
Frågan är också hur fler vårdnadshavare ska släppas in i ett barns liv. Ska de ursprungliga vårdnadshavarna godkänna eller räcker det om mitt ex tycker att hennes nye snubbe ska in i gemenskapen?

Frågorna blir många. Jag säger nog nej så länge.

03 oktober 2008

Kaos på Värnhem?

Det är visst trafikkaos här på Värnhem, om jag ska tro mitt husorgan. Själv märker jag ingen skillnad, faktiskt. Mitt liv står på spel varenda morgon, när villafolkets plåtarmé väller in och på eftermiddagen när showen körs baklänges.
Gatukontorets hitsända tjänstemän uppmanar i tidningen alla bilister att åka kollektivt eller cykla. Fint sagt och helt i enlighet med den rödgröna majoritetens uttalade uppfattning. Kunde nog vara en god idé även dom dagar som det inte grävs eller byggs rondeller. Men som grön och värnhemsbo fascineras jag av den naivitet som präglar uppmaningar och "incitament" att förmå bilister att välja bort bilen. Bilister kan inte lockas bort från bilåkandet, har man gjort ställingstagandet att den egna bekvämligheten är viktigare än miljön, så står man fast vid det. Fatta det nångång. Lustiga kampanjer hjälper inte, artiklar i sydis hjälper inte och inte heller ord om klimat, pengar och trafiksäkerhet. Det som hjälper är förbud och avgifter. Blir det krångligt och dyrt att köra bil i stan låter många bli. Då minskar utsläppen och trafikolyckorna, förutom all plats som vi värnhemsbor får till skänks i vår barrio. Och GK-tjänstemännen kan sitta tryggt på sina kontor och sydis kan skriva om hur bra vi trivs här hemma på Värnhem.

Vilse på Värnhem med fru.

Just dom två är inbjudna till galainvigningen på det här stället. Det ska bli trevligt att gå dit, rena rama skatteåterbäringen, men formuleringen känns otroligt pinsamt gammalmodig.
Jag trodde verkligen inte det var sant. Som om tiden stått stilla. Haha.
Inga dresscodes denna gången dock, det hade jag nästan förväntat mig.
S kommer inte att vara här då, så det blir äldstebror som får följa med (trots de incestuösa associationerna). Han är dock måttligt imponerad av sånt där, vilket är ett gott tecken.

02 oktober 2008

Hässleholm ToR

Åker och lär mig om utecklingsstörning, om AKK och Down´s syndrom och mer. På lunchen pratar jag med en trevlig pedagog från Vollsjö om arbetsförhållanden, meningen med livet och om privilegiet att få göra nytta för andra, särskilt då de ungar som har det svårast. Det är viktigare än lön, enas vi om.
På vägen hem hittar jag en pokertidning på sätet. hade ingen aning att det fanns tidningar om kortspel. Men det innehåller tips och tricks för pokrandet. Snabba pengar utlovas inte, utan det beskrivs som en vetenskap, som nåt viktigt. Men det är ytlig skit, trots glanspappret. Drömmen om genvägen till lycka, genom att lura sina medmänniskor i kortspel. Vad som helst för pengar, liksom. Jag är fanemig hellre fattig. En annan man på tåget sitter och pratar i mobil om sin resa till Thailand. En kvinna ska visst komma hit och bli hans fru. Han låter nöjd, det traffickande svinet. Så läser jag här på nätet hur regeringen ska komma undan en könsneutral äktenskapslagstiftning. Man döper om ordet "äktenskap" till "giftermål" i balken, så vips har man löst knuten. Och kyrkorna får behälla sin vigselrätt och rätt att diskriminera. Undrar om dom viger mannen på tåget och hans thaikvinna?
Sen kommer jag lyckligt hem till malmö och hämtar mina glada ungar vid skolan.

01 oktober 2008

Tvivlar idag.

Jag sitter kvar en stund på jobbet, efter att ha gjort ett åtgärdsprogram åt ett barn med Downs syndrom. Snart ska jag ge mig ut i regnet på cykeln och ta mig hem. Idag har jag inga kvällsmöten. Väl hemma ska jag städa lägenheten och tvätta. Jag avskyr det som pesten, samtidigt som jag känner mig sjukt bortskämd som ens kan tänka tanken att få slippa. Med lite tur assisteras jag i någon mån av äldstebror, som förgyller livet med pappavecka. Idag skulle han visst fotograferas i skolan, så Chelseatröjan åkte på, fast den inte var helt ren.
Då och då (fast nu var det ett tag sen) har anonyma ullor, miljöpartister och namnlösa hackat på mig för att jag klagar och för att jag är politisk även i det privata och kanske tvärtom. En annan som är det är Åsa Lindeborg. Här slaktar hon Liza Marklund och hela artikeln är en njutning för ett radikalt hjärta med arbetarklassrötter. Men frågan är om medelklassfolket alls fattar vad Åsa menar. Har man väskan full av högskolepoäng och teorier, men inte ens anar hur det är att gå upp varje morgon till ett dåligt betalt jobb, dag ut och dag in, så är det svårt att förstå klasskrampen.
Själv är jag just idag lite kluven inför min politiska eld, som förstås brinner på. Det är självklart att jag inte engagerar mig för eget vinning eller för att få förmåner, men det finns också gränser för hur mycket stryk jag kan ta. Någon gång måste det jag gjort, gör och kan faktiskt räknas som något positivt, kunde man tycka. Jag har under detta år tagit rätt många skott för andra och rett upp sådant som annars kunde gått helt åt pipan. Nu tvivlar jag på det kloka i det.

29 september 2008

Färjan äcklar.

Så det var det som var grejen?
Inte livet ombord på en färja, utan pirret i att kanske se sin granne hångla med fel person. Det är lite äckligt, får jag säga, men så är det en synnerligen äcklig bransch. Eller branscher, både realityskiten och fyllebåtarna äcklar.
Jag åkte för all del Göteborg-Fredrikshamn i min ungdom, drack och drack och hamnade till och med i cellen en gång. Men det var i tonåren, innan jag kom in på och in i systemet. Man handlade i taxfreebutiken, tiggde cigaretter, dansade och sådär. Sen kom man hem till stan igen aspackad, död och slut. Nåt med otrohet minns jag inte, men så hade jag knappast någon att vara otrogen mot heller. Nationalteatern sjöng om Stena Olssons kompani som modernt sjöröveri och det gäller ännu. Att tjäna pengar på folks ohämmade fylla är djupt omoraliskt och det kan man väl säga att Kanal fems jävla dokusåpa också är.

Varför man vill hångla med andra än den man lovat trohet är inte så komplicerat att fatta heller. Det är så mycket bei Uns som går ut på att jaga bekräftelse på att man duger och räcker till, samtidigt som det praktiska arrangemanget så ofta besegrar kärleken. Om kärleken fick blomma och man vågade älska och leva fullt ut, så skulle det inte finnas utrymme för otrohet och betydligt färre ledsna människor där ute.
Och mindre pengar åt Kanal fem och all världens fylleredare. Bra det.

28 september 2008

Springskatteavdrag

Solen lyser helt plötsligt och Riddarfjärden har små vita gäss i det mörkblåa. Sen är det soligt väder genom Södertälje och Mölnbo och såna ställen, trots att det inte finns nåt att fira. Grönt, med en knivsudd gult i. Avskeden från S blir svårare och svårare för varje gång. Men vi som envisas med att låta kärleken styra kan ha det så. Vi som inte tänker praktiskt och som inte söker någon att klippa gräset med eller tända grillen och storhandla med varje fredag.
Jag vill ha det liv jag har. Vi möter dottern på Drottninggatan och det blir bra. Skratt, leenden och minnen mer än diagnoser och läkemedel. Det ska bli bra. Det finns hopp, precis som tro och kärlek. Men det är inte tron på nån gubbe med änglavingar, utan tron på människans kraft, det är inte hopp om ett liv efter detta, utan ett liv före döden. Och så kärleken, den okuvliga.

Igår, en repris, men samtidigt nåt helt annat. Sprang helt utan tider; förkylningar och eftersatt träning gjorde att ambitionen ta sig runt var nog. Nånstans mitt i det vackraste och jävligaste partiet mellan 15 och 20 föll jag och skrapade knät. Vid grönsta fick jag pepp och energi av ett "Heja Värnhemstorget" och mellan Aborrbacken och mål sprang en pigg Mikke om mig. Lidingö. The real thing. Och S, min vän, älskarinna, trovade och supporter på plats med kärlek och förmaningar.

Att vårda sin kropp och hjärna är politik. En nykter springande grön revolution. Starka ben istället för psykofarmaka. Den som orkar ett lidingölopp orkar stå upp för andra om det behövs. Sen tycker jag fortfarande att man inte ska knulla någon som inte läst minst tio tunga romaner. Bildningsnivån skulle rasa i höjden på ett litet kick, för alla vill ju knulla.
Varför inte ett litteraturskatteavdrag, alliansen? Och ett springskatteavdrag!

26 september 2008

Nåt visst med män.

Det är nåt visst med män, tänker jag när jag sitter på tåget och kollar film, stinn av pasta och godis. Mannen i filmen är tyst som en norrländsk gran (trots att han är dansk), klumpig och till synes helt obildad, men ändå är han attraktiv med sina hantverkararmar och vad det nu är.
Det stör mig inte av något slags svartsjukeskäl, utan snarare som far till tre pojkar, som i hög grad kan komma att missa att utveckla sin sociala förmåga, därför att det ofta funkar så bra ändå. Tjejer och kvinnor täcker upp och känner sig behövda, tills dom finner sig sittandes med en o- eller halvbildad soffpotatis som inte kan prata om annat än praktiskt fixande och sport.
Den tyste mystiske mannen är inte så jävla kul i längden, men hur fan ska han kunna veta det? Däremot kan han ju dra vidare till nästa intet ont anande donna och köra samma tripp med henne. Jag vill att mina söner ska läsa böcker, vara föräldralediga och kunna ta hand om relationer. i mitt hem är inte sexistiska, homofoba eller rasistiska åsikter godkända ens som skämt. Det fattar killarna, men vad fan ska dom tro när dom möter en omgivning som faktiskt förväntar sig att män ska ge uttryck för sånt och där det inte verkar vara ett hinder för framgång?
Konklusion: knulla inte med någon som inte läst minst tio tunga romaner.
Världen blir så mycket roligare då.