Den heliga tvåenigheten

Jag googlade den allra första. Ni vet den allra allra första, den som en fumlade med och så blev det inte bra, men en hade åtminstone gjort det. Vem hon är förblir en hemlighet. Men hon bor ungefär där hon bodde då. Nu med annat efternamn. Hon verkar ha barn, men ingen partner. Det senare noterar jag. För det är ett brott mot den heliga tvåenigheten. Du ska vara en del av tvåenigheten, för annars borde du skaffa dig någon. På gården på jobbet står en vikarie och pratar med min kollega. ”Du kan också hitta någon”, säger hon. Jag vänder och går åt andra hållet. Tre långa förhållanden har jag haft och ett oräkneligt antal små. Idén med heteroförhållanden går ut på att män och kvinnor är olika och en ska hitta den pusselbit som en kan haka i. Det ska sen vara epicentrum för kärlek, sex och all annan slags lycka. Om det inte fungerar så bra, så ska en ändra sig. Det kallas att jobba med relationen. Vi som inte lyckas med det är dömda att känna oss ensam, mer en lovligt ofullkomliga. Om vi hyser lust till någon som vi inte avtalat samboskap med, så är det i grunden fel. Allra mest fel är det om vi redan bor med någon. Då kallas det otrohet och den rimliga reaktionen på det är svartsjuka. Vi som inte är så svartsjukt lagda anses inte älska tillräckligt. Den heliga tvåenigheten är en härva av regler, både uttalade och outtalade. Något av det mest absurda är när några säger att gud skulle bestämt allt detta. ”Han skapade ju oss till man och kvinna. Det har han till och med skrivit i sin bok”, ropas det ut. Men 1) han skrev ingen bok och 2) den som tror sig tala för gud ska du inte lyssna på. Den som försöker förstå gud är det en annan femma med. Det är fint och bra. Mina fem shekel i sammanhanget är att gud möjligen vill se oss glada, men inte detaljstyr hur det ska gå till.
Mina tre normförhållanden avslutades för att jag inte ville vara i dem längre. I det första fallet gällde konflikten att jag var för ”alternativ” och hon var för ”vanlig”, i det andra att hur jag än ändrade mig, så blev jag aldrig tillräckligt förändrad och i det tredje att vi ”var för lika”, det vill säga att ingen av oss egentligen ville ändra sig. Min dåvarande var van vid att folk ändrade sig för hennes skull. Gjorde de det för mycket eller för lite, så blev det problem. In till bara för en tid sen var jag övertygad om att min bristande förmåga att passa in i den heliga tvåsamheten var mitt och ingen annans fel. Nu har jag fattat att det inte ens är fel. Det tog tid. Jo, jag känner mig ofta ensam och övergiven. Det är ett personlighetsdrag, sannolikt ett kasst anknytningsmönster från barndomen. Jag var extremt mammig och fick till sist flytta massor av mil bort för att inte gå under. Det är historia. Och lösningen på det stavas inte tvåsamhet, för det finns ingen lösning på det. Var jag än är så vill jag åka någonstans, det är bara att leva med. Det jag vill ha är ett liv utan regler för hur saker ska göras, ett liv där mycket kan vara heligt: barn, solidaritet, men inte en viss relationsform. Det lär inte komma snart.

Ystad, ett undantag från regeln.

På eftermiddagen springer jag från Continental ut mot Sandskogen och tar ett foto på huset vi bodde i den sommaren då min yngste aviserade sin ankomst. Nu är huset renoverat och jag är lite av en annan, 20 år senare och starkare både i tron och i kroppen. Här sprang jag min första mil, här gick jag år senare längs stranden hand i hand med en annan vars själ jag skulle reparera. Det var min mission under några år. Hjälpa andra och därmed kunna slippa sin egen spegelbild. Bekvämt en stund. Ystad är så mycket, lager på lager av historia, både min egen och mina geners, farmor som bodde här och gick i samma skola som den store skådespelaren, men som knappast fick stående ovationer eller blev vän med Erlander. Det är tur och tillfälligheter som avgör. Du väljer inte fritt, det är en liberal önskedröm.

Ystad.

Min historia och andras.

Där tåget stannar med en brak efter att ha åkt transitsträckan genom SD-land med korta stopp på stationer utan liv och lust. Mitt livs kanske största kärlek hittar nuförtiden sina män på såna platser, små orter mellan stora städer, platser med dyr mat och klent kulturutbud, platser som lever på att inte vara Malmö, det farliga, mångkulturella. Jag hittar ingen. Troligen för kräsen för mitt eget bästa. Det får vara så. Hellre ingen än dåligt. Men Ystad apellerar till mig. Havet. Färjorna till Polen och Bornholm. Kanske är det därför som jag i augusti 2017 ställde mig i bostadskö här. Ingen vet. Jag glömde hur som helst att förnya min köplats. 

Det blåser hårt och regnet faller liksom i sjok där jag springer. Min kondis är inte vad den varit. Det gör inget. Sen kommer jag tillbaka till contan, duschar och klär mig för att gå på en bättre middag. Ska du påverka så måste du smälta in, sägs det. Jag har insett att det inte är möjligt att bli som de andra. Jag är gubben i lådan. Helt plötsligt poppar jag upp. Jag är som Ystad. Ett undantag från regeln. 

Israelism

Det är val i Israel och det väcker uppmärksamhet. Ska det bli den åtalade Netanyahu eller den uppstigande stjärnan Benny Ganz som får jubla i natt? Troligen ingen av dem. Det är inte såna tider. Israel är ett land i mitt hjärta. Varför det är så är djupt personligt, men det är också politiskt. Så länge Israel finns, så blir det ingen ny Holocaust. Det finns ett ställe att fly till när pogromerna kommer tillbaka igen. Så ser sionismens idé ut i all sin enkelhet. Det är tusentals människor som åker till Israel på besök varje år. Jag känner många. Själv har jag varit där en handfull gånger och läst det som finns att läsa i ämnet därtill. De flesta gör inte det. De går en snitslad bana och blir bekräftade i det de redan tycker sig veta. Att vara grön och vänster har så länge vi minns varit liktydigt med att vilja utrota eller i alla fall kraftigt stuka Israel. Anledningen är enkel. Sovjet stödde Israels tillkomst för att få väck britterna som var kompisar med arabsidan. Sen när britterna var väck så vände Sovjet och därmed de rödaste röda. Och på den vägen är det. Mitt parti hamnade där det hamnade för att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark när de båda var aktiva i FPU. Allt ideologiskt fluff runt frågan är oväsentligt. När de reser ner till Israel, så står de vid en checkpoint i Hebron eller Betlehem och tar bilder och blir matade med pallepropaganda och falafel. Vi människor ser ofta det vi vill se. Få tar en kopp kaffe med en livs levande Israel. Men vill ju inte äventyra sin fyrkantiga bild. Problemet är då att såna som jag hamnar i sällskap med extremkristna som tycker att alla judar måste till Israel för att Jesus ska komma tillbaka eller högerfolk som egentligen mest är ute efter att hacka på muslimer eller invandring. Det är koko. Jag betackar mig för det sällskapet. Skillnaden mellan dem och islamister i Gaza är inte så rasande stor. De har så fullt upp med att hata sina fiender att de glömmer sina vänner. Min sionism är Goldas och Ben Gurions, det är horraringar på kibbutzer och uteserveringar i Tel Aviv, det är David Grossman och Dana International, det är raka puckar och vida svängar. Shabat vid Ha-Kotel och långa nätter på krogen, Massada i gryningen och drömmen om att kunna sänka garden. Den drömmen. Jag har inget gemensamt med högerspöken och rasister. Jag har min israelism.