31 december 2013

Istället för årskrönika

Om bara några timmar åker mina yngsta barn till sin mamma och istället kommer min svärmor hit och äter saffranspannnacotta och tittar på berusade människor som handhar sprängämnen på årets sista kväll, enligt vår märkliga svenska tradition. Och redan i morgon kickar supervalåret in sina första intryck. Mitt liv är ett av resor, nya möten, uppbrott och förändring. Jag är född att springa och att förändra världen och det kommer jag att göra nästa år också. Det blir ingen större skillnad. Det blir inget lätt liv nästa år heller.
Om du är medlem i de gröna i Malmö så tycker jag att du ska passa på att rösta i medlemsomröstningen, på mig och andra som du tycker kan passa in i laget som ska fortsätta förändra Malmö. I övrigt ska vi ta fajten i praktiken varje dag, för ungarnas rätt, för varje människas rätt och för klimatet och mot buller och utsläpp.
Och glöm inte - israelkritik är inte antisemitism, men antisemitism är fanemig inte heller israelkritik. Nästa år skriver Mahmoud Abbas och Benjamin Nethanyau på ett fredsavtal. Nästa år får Sverige en ny regering och GAIS går upp igen.
You can get it if you really want, när lyktorna tänds på andra sidan bron.
Gott nytt år.

29 december 2013

Så Zlatan gjorde er förvånade?

Det är spännande när konsensuskulturen krockar med den så omhuldade mångfalden. Folk frågar sig hur Zlatan hade mage att fälla en vass nedsättande replik om svensk damfotboll. Svar: det är den andra sidan av myntet med det där om att man kan ta en kille från Rosengård med inte Rosengård från killen, som det står målat i betongen vid cykeltunneln under järnvägen strax innan Zlatan court. Hade mediafolket och proffstyckarna rört sig lite mer i folkdjupet så hade de möjligen suckat en smula, men inte så till den milda grad satt caffelatten i halsen som nu skedde. Vilken planet lever folk på? Så som Zlatan säger, så tycker väldigt många. Det är nedsättande och sexistiskt, men likväl mångas uppfattning.  Kanske inte väldigt mångas här på Möllan, men väldigt många på Swedbank Arenas läktare och i trakten kring Rosengårds bokaler och för all del även i radhusonrådena ute på åkern. Fejsa det, drick upp latten och möt verkligheten.
Och Zlatan, då. Han blev rik och stjärna vid 19, han dribblar och skjuter som en gud och har aldrig behövt formulera en projektansökan eller försöka bli anställd eller omvald. Alla har tindrat med ögonen och prisat honom och hans enkla ursprung. Ett enkelt ursprung är sällan något särskilt ädelt. Det är bara enkelt. Och behöver man inte bli vuxen så blir man inte det. Om man får höra att alla älskar en för den man är så tror man på det.

25 december 2013

Arbetarklassen finns

Ungefär samtidigt som jag diskuterar finlir i den antirasistiska kampen med kultureliten så ringer min farbror. Det är knackigt med ryggen säger han. Två operationer, men det gör ont som fan ändå. Läkaren säger att man kan operera igen, men det kommer inte att funka, kommer max att hålla några månader.
Min farbror är 59 och har jobbat sen han var i tonåren. Han är betongarbetare och har gjutit både det ena och andra här i Sverige och även fem år i Norge. Han har sannerligen inte varit någon ängel, men har på arbetarklassmäns manér satt en ära i att inte ligga samhället till last. Han har säkert tjänat bra, men det väger ganska lätt när han sitter där med sin pajade rygg. Och vi andra tackar honom genom att glömma hans existens. Arbetarklassen som romantisersdes så det stod härliga till för 30-40 år sedan finns liksom inte längre. Men inte ens i ett tjänstesamhälle bygger husen sig själva. Och försäkringskassan säger.till min farbror att det nog är åldern som tar ut sin rätt. Åldern. Som om dom som glidit på. en räkmacka genom livet sitter med knäckt rygg och kass sjukpenning. FK frågar om inte min farbror.kan få ett lite lättare arbete de år som han har kvar innan pensionen. Någon arbetsskada är det ju inte enligt dem. Det är långt till den värld där medelklassflickor samlar in pengar på bloggen för att kunna skriva klart sin roman och långt från fina viner dyra glas. Min farbror vill inte ha ett lättare arbete. Kan han inte jobba ute med gubbarna så kan det vara. Jag tycker vi kan låta honom få vara fri. Vi kan säga tack och här är ersättningen. We owe him. Arbetarklassen finns. Det byggs, städas, plockas med varor och matas äldre. Om ni nu hade glömt det.

23 december 2013

Antirasism är inte vänster

Twitter flödar nu över av hat och fördömanden. En enda debattör tyckte att trotskisterna försökte stjäla den dina manifestationen i Kärrtorp och dessutom gillade hon inte att Kartellen uppträdde. Om det första kan man säga att trotskisterna vet att de aldrig kan vinna val och därför bildar kul organisationer med spännande namn eller smyger in i såna som redan finns. I princip lyckas de aldrig. Det andra är en smakfråga som jag inte lägger mig i. Det jag frapperas av är hur grinigt det är på vänsterkanten när inte alla säger ja och amen eller när inte alla köper socialistiska förklaringar om varför rasismen finns och hur den ska bekämpas. Hur vore det om man lajkade den mångfald som man säger sig förespråka?
I Malmö gjorde vänsterfolket det lättare för sig. Man samlade helt enkelt några hundra pers av de egna leden och så fick en vänsterpartist som själv gjort rasistiska övertramp och en socialdemokratik riksdagskvinna som en annan gång anklagade Israel för att masssakrera barn tala inför sina ryggdunkare. Så kan man också göra. Som ett bönemöte liksom. Själv tror jag att rasismen bäst bekämpas i oväntade möten och utan allmänt snack om sociala problem. Som när Tomas Lesin och Mikael Wiehe satte ihop ANC-galan.
Sen får organisationerna titta inåt också. Möter vi svennar, romer, judar och araber likadant? Tycker vi att Malmö, Sverige,  världen är för alla eller ska en LO-pamp eller självaste Billström stå och peka ut vilka som är välkomna in eller inte?
Antirasism är inte vänster. Inte höger heller. Det är den anmärkningsvärda insikten att alla människor är lika mycket värda. Så enkelt och så svårt.

21 december 2013

Man blir som man umgås.

En gång mötte jag en kvinna som gillade operetter. Hon tog mig på Kiss me Kate med Sven-Bertil Taube i huvudrollen. Vi satt och sänkte medelåldern kraftigt i Malmös stora fina musikteater.
Det var inget jag berättade för folk i min dåvarande krets av coola bekanta och vänstermöllaniter. Till råga på allt somnade jag under föreställningen. Hoppas bara att jag inte snarkade alltför högt. Dittills hade jag aldrig träffat någon som gillade operetter och nu 2013 känner jag inte en enda människa som röstar på SD. Inte vad jag vet i alla fall. Jag känner knappt någon som gillar Tomas Ledin och inte en enda som gillar dansbandsmusik.
Man blir som man umgås och man är begränsad. Det är ganska bra om man inser det. Alla människor som man möter påverkar en och det är klokt att bredda sina vyer. Problemet är att.man kanske inte fattar sin begränsning. Även om kommunalrådet vet att några lever på en fjärdedel av hans lön, även om boende i Sjöbo vet att invandrare inte alltid lever på bidrag så behöver man se det med egna ögon. Vi behöver blanda oss och skaffa oss erfarenheter. Och i politiken behöver vi byta ut folk då och då. Särskilt gäller det heltidspolitiker, vi som går upp och stämplar in i verkligheten varje morgon lär märka hur det ser ut för de svagaste. Men ingen är helt fri från tunnelseende. Ytterst få som har starka åsikter om politiker har någonsin testat ett politiskt uppdrag, ytterst få av dem som har tusen åsikter om Rosengård har någonsin satt sin fot där. Jag tror på möten, ruljans och utbyte. På rotation och frisk luft. För man blir som man umgås.

18 december 2013

"Skolan står över politiken"

Att säga att politiker ska lämna skolan i fred är närmast provocerande i sin dumhet. Skolan speglar det samhälle det befinner sig i och om inte folkvalda styr så gör någon annan det, någon som inte kan avsättas. Skolans utformning och innehåll är politiskt. Om skolministern möter de sjunkande skolresultaten med krav på kepsförbud och katederundervisning så är det ett uttryck för hans regerings syn på barn och lärande. Politik hela vägen.
Det är också en hint om vilket oliberalt samhälle den gamle majoren egentligen står för. Om liberal på något sätt betyder frihetlig så kan det inte vara skolors uppgift att ha synpunkter på elevers klädsel. Lösningen på dumma och oliberala beslut är inte att politiker ska sluta bry sig, utan att vi i september nästa år ska välja en annan skolminister.

16 december 2013

Jag är inte Jason

Sitter i köket och pratar med min dotter. Vare sig hon eller jag är Jason. Hon bor i Husby och jag bor på Möllan. Hon är pank som en kyrkråtta, men jag säger att hon har kulturellt kapital, trots att hon aldrig avslutat någon utbildning eller så. Man kunde ju önska att kulturellt kapital var något man kunde köpa mat och betala hyran för, men det är det inte. Dottern får vackert stå med mössan i hand och be om att få behövas. Klass slår etnicitet med hästlängder och även kön är betydelsefullt. När dottern kommer upp ur T-banan i Husby vid tiotiden på kvällen och killgängen bara står där är det hon som är uttittad och riskerar att möta glåpord från dem som i våras hyllades i de radikala salongerna. Tillvaron är mer komplex än man önskar och tror.
Det rör mig inte i ryggen att halva kändissverige snyftar om att dom är en framgångsrik artist från Lund. Det förändrar ingenting. Ingen nasse slutar kasta sten i Kärrtorp, hälften av Malmös judar vågar fortfarande inte gå på stan i kippa eller med davidsstjärna runt halsen och min dotter har fortfarande ingen egen plats i världen. Meningslösa statements och kramar i medelklassen ger inte tjejerna i Rinkeby en plats på fiket på torget. De enda förändringar som är värda något växer i möten och närvaro i världen. Det är mödosamt att förändra och förenklingar och egopics gör snarare skada än nytta. 

12 december 2013

Some flowers in your hair

Utanför dörren slår det råa kustklimatet mot mig och det förstärks ju längre ut på gården jag kommer. Det är inte särskilt kallt, men det är fukt som tar sig in och man känner att man lever nära det stora blå. Och jag gillar det. Hamnstäder är hemstäder och om några månader ska jag lägga ännu en till min samling. Jag ska till Kalifornien, till San Francisco. Det är ännu en dröm som blir sann och det är hon som tar mig dit, hon som tar mig till.alla de där ställena. Det har funnits i mitt hjärta sen Scott McKenzie sjöng sången om att åka dit och bära blommor i håret och rösten hördes ända från den kaliforniska solen till mitt barndomslandskaps transistorradioapparater. Men några blommor kanske det inte blir den här gången, för allt det där är längesedan nu. Harvey Milk dog, men längtan efter friheten att få leva fritt kan ingen slå ihjäl. Det tar sig kanske lite andra former nu, frågorna är svårare, svaren mer komplicerade och håret kanske är klippt kort när man vandrat in i livets andra halva. Ytan ser kanske annorlunda ut nu.Det kan så vara.Och jag längtar till SF. Till cable cars och Fish Fisherman's wharf. Till allt det där.

09 december 2013

50 minus två dagar.

My long time curse hurts, but what's worse is this pain in here. Det är Dylan, det är Just like a woman. Jag passar heller inte riktigt in någonstans och det är väl därför jag varit på så många ställen, tänker jag. Och jag fyller femtio långa år om två dagar bara. Jag ser mig i spegeln. Nyklippt är jag och förutom lite under ögonen är det väl inget som inte kunde varit minst tio år yngre, försöker jag bekräfta mig med. Det har gått så fort den här livhalvan. Det var som  det var igår jag packade ryggsäcken och gav mig iväg ut i livet som en snusmumrik på väg ut ur barndomens märkliga mumindal. Det har gått fort och det är så mycket jag vill ha sagt och gjort ännu. Kanske ser jag yngre ut för att jag brutit upp så många gånger från hus och hem och vanor, kanske ser jag inte alls yngre ut. Kanske spelar det ingen roll. Lugnet är inte mig förunnat, jag är född med smärta. Det enda lugn jag kan känna är vissheten i det. Jag tvivlar och våndas och sen går vi ut och förändrar världen. En buss bullrar förbi på gatan utanför och Sara säger nåt i sömnen. Så länge det behövs, så länge jag behövs ska jag förändra världen. Oavsett påsar under ögon eller biologisk ålder.

08 december 2013

Mitt extremistiska barn

Mitt barn är väldigt vänster. Det glädjer mig oerhört. Hen klistrar affischer och dricker kaffe på möten och drömmer om en bättre värld. Det finns en betydande skillnad mellan dem som drömmer om ett Sverige där vi med stålklädda kängor krossat allt främmande och svagt och dom, som i de flestas ögon naivt, drömmer om en värld av absolut jämlikhet. Jag kan alltså inte göra mig lustig över mitt barns ideologiska ståndpunkt, för den är hedervärd även om den skiljer sig från min i betydande avseenden. Det är inte samma extremism till höger och till vänster. Även om man kan bli de monster man bekämpar om man väljer våldsamma metoder så är det natt och dag mellan att bekämpa nazister och att vara nazist. De flesta långt till vänster önskar inte att Berlinmuren ska resas igen och dyrkar inte Stalin eller Mao, dom finns men är väldigt få. Det är för mig en smula diffust vad de önskar sig. Samtidigt finns det ändå en fyrkantighet och en tendens att slänga ut barn med badvatten som gör att jag inte tror att socialism i någon form är önskvärd. Taken är inte alltid så höga där till vänster heller, det har jag fått erfara. Ändå har min unge min välsignelse när hen slåss för en bättre värld. Som om hen skulle bry sig om just det.

07 december 2013

Mandela blir svensk partipolitik

Det är sådär typiskt svenskt i ordets allra sämsta mening. Minnet av Mandela blir alltså ett sätt att hugga politiska motståndare i benet för gamla synder, verkliga eller inbillade. Nu är det vänsterfolk som påhejade av Schibsteds skenradikala skvallertidning ska hoppa på moderaterna för att de aldrig eller för sent stödde sanktioner mot Sydafrika. Folk som backade upp Berlinmuren så länge den fanns och som idag blundar för antisemitism och islamistisk terror tar sig alltså friheten att hoppa på andra. Sopa i så fall framför den egna dörren först. Mandela, mästare på fred och försoning, är ett dåligt val som tillhygge i svensk politik. Så typiskt svenskt, så enfaldigt och elakt. Sedda i backspegeln har vi alla gjort tusen fel. Det får vi leva med och reflektera över så att vi i alla fall inte gör samma sak igen. Jag har inte mycket till övers för moderaternas politik under Bohman, det är inte det. Men de tyckte i alla fall aldrig att flygkapare var frihetskämpar och de stödde inte den kubanska regim som under sin första vecka avrättade hundratals politiska motståndare utan rättegång eller domar. Vi kan alla ta fel, men politik ska föras i nuet och handla om framtiden. Hur vi nu kan stötta Sydafrika och andra som behöver det. Historien kommer att tacka oss och Mandela kommer att le från sin himmel.

06 december 2013

Mandela

Jag var 18-19 år gammal. Gröna kläder hade jag, för jag var värnpliktig i armén i ett numera sedan länge nedlagt regemente i Göteborgs östra utkanter. Jag lyssnade på Free Nelson Mandela med Special AKA i mina lurar och bandet snurrade i freestylen om och om igen. Musiken var ska i den andra brittiska vågen och lustigt nog brukade det komma skinheads och dansa till den låten och andra. Mandela satt på Robben Island och det skulle han göra länge till. Några hållplatser från mitt regemente låg SKF som sålde stort i Sydafrika under parollen SKF HÅLLER SYDAFRIKA RULLANDE. Svenska företag profiterade på apartheiden, precis som de idag profiterar i andra diktaturer som t ex Kina och Saudiarabien. Det sågs som ett stort dilemma: drog man sig ur så skulle svarta mista jobbet och få det ännu sämre, påstods det. Det var såklart skitsnack och med tiden kom sanktionerna och gav motståndet moraliskt råg i ryggen. Jag gick genom Göteborgs gator med ett anti apartheidmärke på jackan och tyckte att jag bidrog till något. Det är lätt att överskatta sin egen roll i skeenden.
Vi såg Mandela som en gerillakämpe, som en glödande revolutionär, men det. jag ska minnas är hur han försonades och undvek blodbadet. Hur han trots 27 år bakom lås och bom såg FW de Klerk som en människa och att saker måste få ta tid. Att vi inte ska förenkla, demonisera eller.ta genvägar. Att vi ska bryta upp från de invanda föreställningarna.

05 december 2013

Att bli det monster man bekämpar

Cyklar längs Föreningsgatan med kasse på styret. I höjd med judiska begravningsplatsen blåser det satan i gatan och jag går av cykeln och leder den tillbaka en bit och tar vägen om Industrigatan istället. Ibland får man byta inriktning när motvinden piskar ens ansiktem Tell me about it. Men det är svårt. Ofta blir det precis som man inte tänkte. När man jobbar med barn som är oflexibla och som lätt får utbrott så är det lätt att själv bli lika oflexibel och bli alltför impulsiv och lättprovocerad. Det enda som händer då är att alla inblandade blir iskna, irriterande eller ledsna. Lösningen är att ha kontroll och alltid som pedagog handla medvetet. Inte att undvika misstag, för det kan man bara om man undviker allt. Och då får man heller inget gjort. Mina två sysslor i livet är på det viset extremt lika varandra. Politiken fungerar nämligen exakt likadant. Om du bara går på känsla i din kamp mot rasister och miljöbovar så blir du rigid och förfärlig. Risken är uppenbar att du blir det monster du vill bekämpa. Om du försöker bekämpa dem som baktalar dig genom att baktala, så blir du en baktalare du också. Det är lättare än man tror att bli något man avskyr. Därför förespråkar jag transparens också när det riskerar att göra ont. Om jag säger att jag vill lägga gammalt groll bakom mig så får jag först berätta om min egen del i det och vara beredd på följdfrågor. Jag tror det är klokt att påminna sig om att även dom man tycker jävligt illa om är människor. Sina känslor kan man inte styra, men däremot sina handlingar och ord. Kan vara värt att påminna om i dessa dagar.

03 december 2013

Rykten

Rumours är en skiva med Fleetwood Mac som kom i januari 1977. Det blev den dittills mest sålda skivan någonsin i USA och rekordet stod sig fram tills Michael Jacksons Thriller sopade banan med allt. Från Rumours kommer Don't stop och You can go your own way, Lindsey Buckinghams och Christine McVies superhits en bra platta som fick ett uppsving igen när Bill Clinton valde den förstnämnda låten som signaturmelodi. till sin återvalskampanj 1996.
Kanske tänkte Clinton ett steg längre än de flesta när han valde kampanjsång. Också han omgavs ständigt av rykten av olika slag. Det blir lätt så om man vågar stå för saker och utmana det invanda och de insuttna. I USA är saker annorlunda än här, men principen är densamma. Man ska inte vara otrogen. Den otrohet som det nu ryktas om i Malmös politik är knappast av sexuell natur, det skulle ingen bry sig om, utan handlar om att Nils Karlsson i smyg skulle vara borgare och därmed ett hot mot det rödgröna. Vem som sprider ut ryktet kan vi inte ens gissa och det spelar kanske ingen roll. Nu är ju Nils tvärtemot ryktet den kanske mest lojale politiker jag känner; lojal mot partiet och mot de överenskommelser vi sluter. Han har dessutom ett kompromisslöst engagemang för de som befinner sig ganz unten. Ingetdera är en självklarhet i vårt ack så individualistiska parti. Hos oss finns mycket medelklassperspektiv och egoboyande.
Jag när en from förhoppning att skitsnack och rykten inte ska löna sig. Den politiska debatten får gärna vara tuff, men det ska vara sakligt och öppet. Det dunkelt sagda är det dunkelt sagda. Därför säger jag till alla ryktesspridare: Du kan gå din egen väg. Vi slutar aldrig att tänka på imorgon.