30 november 2011

30 november

I en second hand-affär såg jag en riktig bomberjacka och häromsistens var det några skinnskallar som steg på samma tåg som jag. Det var som flashbacks från en död tid, när Bildt var statsminister och gränsbommarna tillfälligt lyftes för tiotusentals bosnier och andra flyktingar från det vidriga kriget på Balkan. Nu säjs bomberjackorna vara utbytta mot blazer, om man ska tro DN. Och det där skumma internet har ersatt "firandet" av min fina braskande namnsdag.
Själv tror jag att det mesta är bättre nu. Klart vi ska vara vaksamma mot näthatarna, men de är droppar i havet. Men aldrig har så många olika sorters människor funnits i Sverige och aldrig har vi samverkat så bra. När saker går fel (och de gör de) så är det värderingar och bristande social rörlighet det handlar om. Politik och ekonomi. Ja, så självklar är antirasismen idag att vi till och vågar oss på att utmana machokulturen i våra miljonområden utan rädsla för att hamna i rasistfacket. Vi måste inte längre tycka att arabisk musik är vacker, vi får tycka lika illa om det som om dansbandsmusik. Det exotiska blir vardag, som falafeln som gick från festivalmat till husmanskost på bara några år. Rasisterna har ingen chans i längden, ty alla normalbegåvade inser att en krympande genpool leder till inavel och genetiska fel.
Så idag marscheras det inte på gatorna, precis. Det tillhör inte vår tradition. Det är osvenskt.

28 november 2011

Medelklass i Norrköping

"Du är inte arbetarklass, du är medelklass", säger Sara och så är det. Jag har kulturellt kapital, jag vet till och med vem Bourdiou var. Jag jar aldrig behövt kämpa så värst mycket. Vi går går omkring på Arbetets museum och den vaclra strömmen forsar lika vild som förr och det är minnen av ens bakgrund och dåtid som tornar upp innanför Strykjärnets röda tegel. Ja, medelklass är vi med våra högskoleexamina och våra priopoäng som ger oss gratisnätter på scandic hotel. November tar avsked med julmarknader och hård vind och vi enas om att städer med spårvagnar och bra konstmuseer är städer värda att besöka. Sen rör vi oss i resterna av Sveriges Manchester och köper rättvisemärkt i källaren på den gamla fabriken nu när all produktion sedan länge flyttat ut, först till Portugal och sedan till Kina efter fascismens fall. Frågan är väl vart den tar vägen sen. Kanske fylls mellansverige åter av tekoindustri en dag?
Uppe på Drottningatan kör spårvagnarna på linje 3 med nya vagnar från Bombardier och ombyggda begagnade från Duisburg. Stadskärnan andas sextiotal och det finns till och med avrivna tomter kvar. Vi går hit och dit och äter gott och sover ut i Scandics sängar. På morgonen tar jag en backig runda innan jag får njuta av kravmärkt frukost. Sånt är det, medelklasslivet.

25 november 2011

"Bevara Slussen"

På facebook såg jag att jag tydligen är med i en grupp som vill bevara och rusta upp Slussen i Stockholm. Antagligen skickade någon fb-vän en inbjudan som jag nappade på. Lite slentrianmässigt, kanske. Först senare har jag förstått att det nog är det bästa att riva och bygga nytt och att frågan tydligen är en stor vattendelare i vårt partis avdelning i Stockholm. Inte så konstigt. I miljörörelsens barndom handlade det om att bevara grönytor och järnvägar och hindra vägbyggen och fula hus. Nu ställer vi om samhället, så mycket vi nu får chansen, bygger vindkraftverk och spårvägar och dricker fairtradekaffe, sånt som förr bara fanns i alternativbutiker på bakgator. Vi är mitt i strömmen, kan man skoja till det. Förr var vi rädda för framtiden, men nu vet vi att forma den. Men frågan om Slussen varken kan eller vet jag så mycket om, även om jag promenerat där, väntat på dottern och på bättre tider och till och med sprungit förbi där två gånger under maran..
Vi i Malmö har våra egna strider att ta, egna broar som rasar ihop och egna gångtunnlar som luktar gubbe och mögel. Men det är nåt gulligt, typiskt stockholmskt, detta att deras frågor diskuteras som om hela Sverige brydde sig. Och träd har vi också själva. En och annan ek till och med.
På vägen mellan stadshuset och Rosengård blåser det som fan, men sånt härdar man ut en fredag. Malmö har ett rått kustklimat och löpsedlarna talar om gängmord och det doftar baklava och framtidstro på min väg. En vacker kvinna i slöja korsar gångbanan, långt från latteland, långt från Slussen och nedsågade ruttna träd.

20 november 2011

Kortklippt och arg på Malmös skolor

Idag ska Sara klippa mig. Kort, kort, tillbaka till snaggen igen, så som jag känner mig, sån som jag är. Det fanns en tid då mitt långa, stora hår var själva identiteten; håret fick en krönika i skånska dagbladet av Bo Börrefors, en tjej jag träffat som hastigast beskrev mig i ett mail jag aldrig skulle få se som en övervintrad hippie som man bara skulle träffa nykter. Sen klippte jag av skiten. Sen slutade jag dricka. Om man ska framföra ett radikalt budskap så ska man klä sig propert, det är Gudrun Schymans och Lars Ångströms doktrin som jag tagit till mig. Sen är det det där med fack och lådor man låses in i. Bort, bort. Annars tror jag väl inte att man kan bryta upp och bort från allt. Det finns ingen jävla nystart när man väl blivit vuxen, oavsett geografi, folk omkring mig och sysselsättning så förblir jag den jag är, det är det liv som måste levas och man kan aldrig vinna en krig mot sig själv.

Och så skulle jag då skriva något om den uppflammade striden om Malmös skolor. Så här: när den som ska hålla utvecklingssamtal inte ens vet att barnet blivit mobbat, inte ens vet att hans föräldrar redan röstat med fötterna och sätter honom i en klass med linusar och Amanda Svenssons , så har man missförstått sitt uppdrag. När såna som jag inte pallar vara solidarisk med kommunala skolor i utsatta områden, trots att det är mitt uppdrag, så har det barkat åt helvete. Då behöver vi inte mer av samma sak, inte mer pengar, inte mer omorganisering. Då behöver vi sopa banan ren. Nytt folk, nya ideer.

18 november 2011

Clock slog inte ut McDonalds

I affären lyfter jag på ett paket med gott gräddat grovbröd och känner en doft som för mig tillbaka till en annan tid. Det var då jag bodde i Tynnered i en uppgång som stank av mögel och gammal fylla och började klockan elva på kvällen och slutade klockan sex. Mitt jobba var att ta brödpåsarna från bandet och lägga dem i låor som man ställde på pallar, vilka man sen körde bort till lastbryggan. Ibland blev man befordrad till hönokakorna och ibland nedskickad till de stinkade formarna där formbröden blev till. Så dansade jag en sommar, natt efter natt och på morgonen promenerade jag jag hem, viadukten över Dag Hammarsköldsleden, Marconi upp, tvärs över Frölunda torg och så hemma. Det är längesen, så länge sen att detaljerna börjar lösas upp. Det är också min enda erfarenhet av det privata näringslivet. Eller snubben som jag hjälpte att lägga rör sommaren innan var väl också näringsliv. Och min farsa och allt orerandet om den närande och tärande sektorn från det hållt.

Men jag: kommunalanställd sen alltid. Det finns liksom inget val, ty offentligt har alltid varit melodin i min sorts verksamhet. Så jag är inte rätt människa att blanda mig i den uppflammande diskussionen om det är hejdlös profithunger som ligger bakom all privat vård och gränslös solidaritet som kännetecknar offentlig vård och omsorg. Men såhär tror jag ändå: Om man över tid vill tjäna pengar på vård och omsorg, så ser man till att verksamheten attraherar vårdtagare och anhöriga. Och den gör inte det om mormor badar i kiss eller om golvet är så halt att farfar ramlar och bryter benen. och om det vore så enkelt som V och delar av S beeskriver verkligheten, så skulle konsum lätt knäckt ICA med lägre priser och bättre service och när det begav sig skulle den statliga kedjan Clock drivit McDonalds i konkurs. Men så är det inte. Rätt så tvärtom, faktiskt. Och om nån nu påstår att mat och vård inte kan jämföras, så: jo, det kan det. Det handlar om samma sak, bra service som skapar långsiktiga kundrelaioner och medarbetare som stannar. Och då kan inte all privat vård vara som carema när det är som sämst; det hade helt enkelt inte varat så länge. Och jag gillar om man tjänar pengar på bra vård. Hellre det än kolgruvor och kärnkraft, liksom.

17 november 2011

Skamlösa barn och studenter

Studenter har fler sexpartners än för tio år sedan, läser jag i DN. "Ja, grattis till dem", tänker jag innan jag fortsätter och förstår att så skulle jag ju inte alls tycka. Min första tanke var att det väl är bra om man testar olika partners och njuter av sex och då också lär sig mer om sig själv. Men det jag skulle ha tänkt på var såklart könssjukdomar. Det borde jag ha fattat redan från början, ty det handlade om kvinnliga studenter. Och det slår mig än en gång hur en unken sexualmoral ständigt kläs i nya kläder, trots att det är det gamla vanliga om att hålla på sig eller i alla fall att inte ha för många partners. Men allra otäckast är väl ändå när man säger att det är någonting som gud vill, liksom antyder helveteseldar och fördömelse åt den som inte anpassar sig. Här i Rosengård är just det ytterst levande och synligt och det tränger ända ner till oss i förskolan. Barnen ska skyla sig och inte leka otillständiga lekar, ty så vill föräldrarna (sägs det)och det kan Anders hur som helst inte förstå eftersom han inte är muslim. Varpå Anders envisas med hävda att förskolan vare sig är kristen eller muslimsk, utan bör bejaka en skamlös kroppsuppfattning.
Min tro är att barn som skamlöst känner sina kroppar växer upp till studenter som njuter av sex oavsett vad DN säger. Och chansen att de skyddar sig mot oönskade baciller och graviditeter blir då också större.

15 november 2011

Katarina tar i

Jag har aldrig hört henne ta i sådär förr och då har hon ändå tagit i förr: Katarina Pelin, miljödirektör i Malmö och den som mer än de flesta driver på det miljöstrategiska arbetet i Malmö. Den förvsltning hon chefar över är en samling ytterst kompetenta människor och jag är stolt över att vara vice ordförande i Miljönämnden i Malmö, det är ett fint uppdrag, men ganska enkelt eftersom det dras åt samma håll på ett sätt jag aödrig förr skådat. Katarina tar i därför att klimatfrågorna inte alls är på väg att lösas. Och av att Malmö har en bra miljöförvaltning ska man inte förledas att tro att miljösituationen är bra i stan, för det är den inte. Biltrafiken ökar, energianvändningen ökar och när så sker ökar utsläppen av växthusgaser.
När jag blir påmind om det, så blir jag också påmind om vad som är viktigt här i världen och vad som är yta och skräp. Katarina tar i och sen åker hon upp till Stockholm och talar med en regering som tycker att en motorväg runt Stockholm är en gigantisk miljösatsning, även om just den ministern som sa så har fått gå.

Ja, man måste veta vad som är viktigt och man måste dra sitt strå till stacken och vara en liten kugge i det maskineriet som till slut ändrar skutans kurs. Kanske ska man vara glad för de små segrarna också och inte irritera sig så på dom som glider runt och är fullt upptagna med att nästan inte göra någonting. Och sen får man vila och äta grekisk mat och tysk choklad.

14 november 2011

Fars dag

Inne på biblioteket ställer jag mig och bläddrar i Ulf Lundells nya. Jag hinner identifiera en av karaktärerna som synnerligen reellt existerande person (inte alteregot, utan en annan) och dyker dessutom in i en diskussion om manligt och kvinnligt som huvudpersonen för med någon i boken. Men Uffes bloggliknande roman får vänta, jag har viktigare böcker på lut och viktigare samtal att föra på fars dag.
Att vara pappa är att kunna välja bort föräldraskapet. Priset för den möjligheten är att man nära nog alltid är andraförälder. Det är ett högt pris, ska jag ännu en gång bli varse framåt kvällen, men så länge det är dag är det prima liv. Mellanbror och Sara sluter pakter mot mig, pakter om min påstådda politiska korrekthet och skämt om min självvalda sterilitet. Så hänger vi runt, delar av stjärnfamiljen, fikar och pratar, pratar och pratar som vi alltid gör.

10 november 2011

Knipsad

Så var det då dags. Knips, knips och sen är den barnalstrande tiden definitivt över. Tåget till Ystad var halvtomt; jag vet att jag reste åt fel håll. Ingen pratade, alla bläddrade i metro och från byarna vi passerade hördes banjomusik på låg volym. På Ystads lasarett var jag blek som en albyl och erbjöds såväl lugnande som en ny tid, men det fick vara nu eller aldrig och alla droger håller jag på avstånd. Bedövningen tog och radion var på. P4 malde dansband och lättsamheter och det enda jag såg var ett skynke. Jag tänkte på Ystad, staden jag befann mig i, hur den på olika sätt tagit plats i mitt liv, sommaren i Sandskogen, den första milrundan någonsin och annat som jag kanske hellre glömmer. Hur mellanbror guidades runt i Sankta Maria-kyrkan av en präststudent när han var fem år, samma kyrka där min farmor döptes och konfirmerades på 20- 30-talet. Jag tänkte på turer till Polen och Bornholm och nådde fram till nuet som är bättre än det som varit. Och hur skönt det är att få gå vidare i livet utan en tanke på fler småbarn. Sen tänkte jag på sjukvården, på hur jag höll mig fast i ett element på barnsjukhuset i Göteborg för att slippa läggas in, minns dammet och målarfärgen och hur man drog och slet i mig. Minns en sjukhusskräck som håller i sig och hur otacksam jag känner mig. Sen återbördas jag till nuet, till livet och kärleken och en sjuksköterska ger mig kaffe och en smörgås. När jag en timme senare stapplar ut i den höst som känns som vår hör jag fåglar kvittra och funderar i all stillsamhet på var jag ska äts lunch.

08 november 2011

Feminism är inte socialism

En gång gick jag i ett förstamajtåg där paroll nummer fem var "kvinnokamp-klasskamp". Jag begrep aldrig vad som menades med det. Kanske att tjejerna fick vara med dom tuffa arbetarhjältarna om dom bråkade om rätt saker? Ingen minns längre och kort därefter slutade jag gå i förstamajtåg. För mig var och vlev feminismen alltid något helt annat. Så enkelt som att varje människa ska få utvecklas efter sina möjligheter, där det som finns innanför pannbenet är viktigare än det som finns innanför jeansen. Och för att detta ska bli verklighet krävs kunskaper och politiska beslut. Feminismen kan självklart kombineras med olika andra idéer. Man kan tro eller inte tro på Gud, man kan tro eller inte tro på evig tillväxt och tro eller inte på behovet av att förstatliga SAAB.
Med denna insikt samarbetar jag med socialister i Malmös rödgröna styre, som ledamot i jämställdhetsberedningen och hittills har det gått utmärkt. Men när det kommer till att synas utåt blir det annat ljud i lådan. Då basunerar mina samarbetspartners ut att det minsann är S och V som jobbar med frågorna. Korkat nog, eftersom det är lätt att kolla vad som hänt före respektive efter 2006, det år som Malmö gick från rött till rödgrönt. Svar: det mesta har hänt efter. Feminism är inte socialism.

06 november 2011

Russinplockning

Man kan inte plocka russin, ty russin är torkade druvor; russin är för övrigt mycket godare än både vin och otorkade druvor om ni frågar mig,
Så jag är en russinplockare, även om det som sagt inte går. Jag tar det bästa ur olika sammanhang och gör det till min fina russinhög. Och lika lojal som jag är mot människor, lika illojal är jag mot ideologier och åsikter. Om det är liberalt att gilla EU så har jag väl plockat ett liberalt russin där och om det är socialistiskt att gilla kollektivtrafik så plockade jag ett sånt russin nån annanstans. Och om det är kristet att gifta sig i kyrkan, så väl bekomme och är det hädiskt att inte tro på gudi form av en människoson och en helig ande, så tack, tack ännu några russin. Jag är inte skyldig någon någon förklaring och jag har levt för länge för att ha tid att lägga mig til med åsikter som jag borde ha. Jag blandar och hoppar, impulsiv som alltid. Vi som har svårt att sätta gränser för oss, vi som inte riktigt fokuserar så bra, ska använda oss av vår möjlighet till överblick. Det gör inget att det spretar åt olika håll det är tillräckligt många som är insnöade på sin enda grej. Så ni kommer även i fortsättningen att kunna se mig som inkonsekvent, ombytlig och jävla borgare/vänsterslödder eller vad ni vill. Jag tänker ta mig friheten att tänka om, tänker förbinda mig att vara ärlig mot mig själv.

05 november 2011

Dagis: man får vad man betalar för

Det ryker från min kaffemugg och radion basonerar ut Spanarna i köket. Det är inget ovanlig lördag på det viset, men ändå konstig, för bortsett från människorna i radion och kvalster och silverfiskar är jag ensam i drömlägenheten. Ni vet, den där femman på Bergsgatan som kostade långt under 22 miljoner, snarare en dryg tiondel av den summan. Det dåliga samvetet över att bidra till gentrifieringen av Möllan får modesta proportioner helt plötsligt. Tack, nordea. Föga har jag sett Kalla fakta om barn som skadar sig i förskolan, men däremot har jag lusläst den här krönikan. Och mitt tråkiga budskap til oss politiker och hela det stora skattekollektivet är: man får vad man betalar för. Jag föredrar tusen gånger hellre att ni (som LR:s pressekreterare) kallar oss dagisfröknar och platsen vi jobbar på för dagis, om ni i andra ändan ser till så att vi kan sköta vårt jobb. Det handlar som vanligt om pengar, men inte bara det. Kunskaper är fint också. Idag är den pedagogiska diskussionen i förskolan på en fattig nivå. Det är vanligare att personalen moraliserar över föräldrars livsval än att de reflekterar över hur innehållet i verksamheten.Vår roll att ge ungarna redskap att förändra egna och andras livsvillkor drunkar i Lilla snigel och Luciafirande. Så har det inte altid varit. När jag började jobba fanns ganska många politiskt medvetna, smarta pedagoger som ifrågasatte allt. Idag blir ytterst få förskollärare och de som blir det förstår inte alltid sin mission. Visst är lönerna kassa, men det har de alltid varit. Det handlar om andra saker. Arbetsvillkor, intellektuell standard, uselt ledarskap. Man får det man betalar för och vill ni ha social rörlighet och integration så kräver det en del.
Och istället för att prioritera att ungarna mäts, vägs och jämförs måste vi göra dem robusta och kritiska så de klarar av att klättra i träd och bryta upp från medeltiden i vårs getton. Trygghet handlar inte om att vaddera dörrkarmar eller om kameraövervakning och höga staket, det växer inifrån hjärtat. Allt detta kräver tid för reflektion och välutbildade pedagoger.

04 november 2011

Jag är inte Dylan

Äntligen stod Dylan på scenen. Sjuttio år gammal, med en lång karriär bakom sig och som alltid med kompetenta musiker och ett väl sammansatt set av nyare och äldre låtar. Idag var det en afton med tunga gitarrer och en smula nedmixad sång, ty det ständiga turnerandet sätter spår. Som vanligt får vi nya versioner av gamla låtar, för inte var väl Girl from North Country en power ballad på skivan?
Vi hade tagit oss ut till en blåsig plats. Och där förr korn och vete växte, växer nu illustra köpcentra och bostadsområden för hitlurade danskar och sossenomenklatura. Det är ogästvänligt som Alexanderplatz pre-89 och mitt i allt ligger Percy Nilssons arena och tickar pengar på mark som byggmästaren närmast fick till skänks av sina vänner i kommunledningen. Där satt vi nu, långt bak och högt upp och det var inte som i Parken, inte som på Hovet och inte som på Christinehof. Det var något helt nytt som vanligt. Några kan ju det där med att förnya sina löften.
Jag vill inte byta liv med med Bob eller med någon annan heller för de delen. Men mitt i larmet på arenan minns jag hur jag läste om hur Dylan höll på att förlora sin älskade och tog henne till studion och sjöng den där sången om henne och tittade henne u ögonen och vann henne åter. Så ville jag också göra och det här var på den tiden jag trodde att man kunde vinna dem genom att läsa svåra dikter i sängen och sånt där. Men svaret på frågan om hur man vinner någons hjärta blåser i vinden väl så mycket som allt annat, ty ingen sång hjälpte, det var för sent på alla sätt. Det skulle dröja ytterligare en tid innan min flicka med guld dök upp. Och självklart hette hon Sara.