Tirana (2) #törnbladtågluff18

Sitter i minibussen som segar sig ut från Tirana. Det har varit några intressanta dagar, intressanta och hektiska på det viset som det blir när en tar in en stad och utforskar dess sätt att vara.
Tirana vann mitt hjärta, precis som hon vinner så många andras i dessa dagar.
Vi var ett gäng från the free walking tour som gick ut och åt. Där och då bestämde några av oss för att hänga dagen efter och fördjupa oss i stans mysterier. Det blev jag och en till som kom att hänga hela dagen. Ni vet, folk faller ifrån, visar sig ha bussar att passa.
Hon som jag spenderade dagen med var liksom jag förskollärare, men från Finland och vi gick och tittade i Enver Hoxhas paranoida bunkrar, lärde oss allt om avlyssning av medborgare, om tortyr och olika sätt att skrämma till lydnad. Mellan de olika museerna gick vi runt i den livfulla staden, pausade för att äta, dricka och bli solbrända. Mot slutet av dagen ville min nyfunna vän klättra upp för Pyramiden, det övergivna museet över den döde diktatorn. Hon kom lätt upp, men ner var svårare. Men det gick till slut, små, små steg på den hala betongen. Sen sänkte sig mörkret över Tirana, men det finns gott om lampor och uteserveringar. Vi pratade och pratade, om livet, politiken, våra jobb och om skillnader mellan Sverige och Finland. Som en liten skandinavisk koloni satt vi och tyckte att livet var bra. Som lesbisk tyckte hon att Sverige verkade som ett paradis jämfört med Finland. Jag vet inte. Det är inte för mig att bedöma. Vart vi kom, på varje museum eller bar sågs vi som ett par med stort P. Den som betalade något förväntades betala för båda. Vi suckade en smula, men en skön kväll i juli i Tirana är det svårt att vara annat än förälskad i livet. Vi skildes åt sent, ett sånt där möte på en resa som blir ett intellektuellt one night stand och ger en energi att ta tag i sig.

Nu slingar sig minibussen längs vägar som just breddats för att klara mer trafik. Det är många begagnade mercedesar som kör fort. Bredvid vägen löper en nedlagd järnväg. Jag ser folk gå på spåret. Vi närmar oss gränsen mot Makedonien bit för bit.

I morgon vaknar jag i Ohrid.

Tirana #törnbladtågluff18

Tjejen som jobbar i receptionen i mitt hotell, är en sån som jag omedelbart skulle förälskat mig i under min första tågluffning. Hon är mörk, smal och nätt och hennes rådjursögon och nyfikna uppsyn när hon frågar hur jag mår hade förtrollar mig den gången.
Nu vet jag bättre.
Även om första intrycket stannar, så har en människas omedelbara utseende väldigt lite betydelse för någonting.
Att utgå från sina utseendeideal vid val av partner är barnsligt. Kärlek är ingen reklamplansch, ingen instagramuppdatering eller någon trofé att visa upp.

Tirana blev däremot en kärlek vid första ögonkastet, någon att hålla i handen när blodmåne visar sig i skyn. En vän och jag resonerar om hennes namn och ser en busig liten flicka med glimt i ögonen framför oss. Och sån är hon. Som nyfödd. Hennes livfulla gator, renoverade torg, gamla kommunistiska hus, nu övermålade i glada fria färger, slog an en ton hos mig som jag längtat efter. Jag satt och åt glass på uteserveringen och såg fontänens strålar möta solens och jag blev guidad av en engagerad guide och avslutade kvällen med middag med nyfunna bekanta.

Samtidigt för jag i ett annat sammanhang en diskussion om socialism kontra kapitalism, som om allt vore svart eller vitt. Också i det sammanhanget skulle jag reagera på ett annat sätt under min första tågluffning. Men då skulle jag aldrig kunnat resa hit. På den tiden var de färgglada husen i Tirana gråa.

Durres (2) #törnbladtågluff18

Tar bussen in till centrum. Där har det börjat fixas och donas med gator och torg och det blir fint. Albanien vill resa sig upp. Äntligen. Jag ser många nationalistiska symboler. Tror att det mest är snack. Albanerna vet att de är få och små och deras nya mynt ser ut som euros.
Jag slås ändå mest av all vänlighet och tillmötesgående jag möter. När jag köper en flaska vatten så frågar den unge mannen varifrån jag kommer och om jag tycker om Albanien. Så pratar vi lite om fotboll. Sverige slog ut Italien i kvalet, det vet han och ler brett åt. Åh, Balkan. Det är burek och bilar, men på alla sätt värme och intensitet.
Tar bussen tillbaka. Det är en gammal tysk buss. Reklamen sitter fortfarande kvar och en dekal berättar att det kan kosta 40 euro att åka utan biljett om en blir ertappad. Men troligen inte här, då. Här kostar bussturen motsvarande 2, 40 i SEK.
Jag äter en burek och går sen och lägger mig inne på poolområdet. Jag är helt ensam där och det är väldigt skönt. Jag varvar bok och telefon och bad i poolen. Funderar över detta med ensamhet, igen, hur rädda många är för sitt eget sällskap och hur uteblivet sällskap så ofta ses som misslyckanden. Många lever kvar i dåliga eller halvdana förhållanden eller rusar rakt in i nästa när det till sist ändå tar slut, bara för att få bli sedd och bekräftad. Men du har ju en spegel. Titta i den. Där finns den du måste leva med. Älska dig själv.
En av de saker jag föll för hos min förra partner var det som jag uppfattade som en oerhörd självständighet. Hon berättade att hon gick på bio ensam ibland. Jo, jag gör ju det med. Men hon gjorde det också och det var sällsynt. Det och dikten av Emily Dickenson, som hon skickade till mig fick mig på fall. Nu i efterhand kan jag känna att jag nog överdrev det där. Hon var inte riktigt sådan som den bilden jag gjorde av henne, men mina bilder får ju stå för mig.
Det är så lätt att spegla sig i den du möter och önska att hen är som du, så lätt att tro på någons ord, även när du borde fatta att det bara är något som sägs för att det låter så bra. Idag har vi ingen kontakt alls, jag och exet. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.
Jag tror ju egentligen inte på det där med att gå vidare och lämna allt bakom dig. Det funkar inte. Allt du varit med om, alla du varit med om bär du med dig. Lika bra att försonas med det. Hela den här resan är också lite i skuggan av förra årets tur, den som blev till ett litterärt projekt. Kanske kan detta bli del två på det?

Jag slår ihop min bok och går upp på rummet. Det börjar bli dags för middag, känner jag. Livet är gott.

I morgon åker jag till Tirana.

Durres #törnbladtågluff18

Jag ligger på en solstol vid en pool. Det händer inte ofta. Men efter en vecka av rörelse, så tar jag mig en halv dag idag och halv i morgon till vila, bad och läsning. Här inne är det bara turister. Skandinaverna ligger i solen och albanerna sitter i skuggan. För det är här jag är. I Albanien. Just poolen och solstolen kunde varit lite var som helst där det är varmt. Jag tänker lite på folk som alltid semestrar så här, dag ut och dag in på en solstol. Jag får akta mig för att döma, men det verkar ganska andefattigt. Slös med både tid och pengar. Som golfsemester. Hallå, liksom.
Jag kom hit i morse, åkte färja, en gammal gotlandsfärja. På lakanen i hytten stod det Polferries. Den färjan, hade varit ute och rest. Ovant redan efter en vecka med skyltar på svenska, välbekant, men märkligt. Delade hytt med en albansk man som sov med kläderna på. Jag undrar om han var blyg eller vad det nu var. Vi sa inte många ord till varandra. Sen smög han iväg tidigt, innan båten ens närmat sig land. Egentligen avskyr jag att dela hytt med okända. Det är oerhört lyxigt tänkt, privilegierade tårar, men det är ändå så.

I terminalen innan färjan skulle gå var det kaos och såklart varmt. Det gnälldes bland folk. Flera färjor skulle avgå, men inga skyltar fanns, bara unga män i hamnförvaltningens uniformer som ropade saker på italienska. Inget jag, fattade, men till sist kom jag ombord på rätt färja. Både på och av färjan kom vi via bildäck, det är Balkanstyle, de som inte kör bil är andra klassens passagerare, ingen här begriper hur en frisk man kan välja bort bilen. Vet inte om jag helt vågar säga det, men det känns lite efterblivet. Mannen och hans bil. Därefter allt annat.

I Durres är det Balkanrörigt och postkommunistiskt, slitet, men med nybyggda kyrkor och moskéer och ett och annat köpcentrum, men mest är det gammalt slitet eller nyare slitet. Men fint och intensivt. Jag är glad att vara här. I min ungdoms första tågluffar var Albanien ett otänkbart resmål. Men nu trampar jag dess trottoarer och överallt sitter det män som dricker kaffe vid runda bord på uteserveringar.
Men en och annan kvinna med dyr barnvagn kan också ses, aldrig ensamma, dock. Jag behöver knäcka en femtusing av de svårberäknade albanska pengarna, så jag sätter mig på ett bättre cafe och beställer in kaffe och en macka och färskpressad juice. Det kostar 40 spänn. På stans kanske dyraste fik.
En kvinna och en man kommer in med sitt barn och sätter sig vid bordet bredvid. Barnet gråter närmast tröstlöst och mamma försöker finna ut vad det är för fel. Pappa dricker sitt kaffe och tittar i sin mobil. Till sist går mamma och barnet. . Mannen fortsätter titta i sin mobil. Kaffet är slut. Han sitter kvar.

Jag promenerar runt en runda, innan jag går till mitt hotell. Burek och den där vitabönsoppan vill jag äta, innan jag åker härifrån. Jag studerar hus och människor och övervuxen järnvägsräls på vägen till hotellet. Ingen stad som vibrerar av politisk korrekthet, precis. Utanför att slutet hus står en splitterny Mercedes. Det luktar grillad kyckling.

I morgon åker jag ingenstans.

Tåget Neapel - Bari #törnbladtågluff18

Av allt jag upplevt under fyra dagar i Neapel är nog själva stan det som lämnat störst intryck, eftersom det var så oväntat. Det är kaos och folkliv, överallt och hela tiden och dessa vespor och andra mopeder som far runt i tusental indikerar att vi är vid Medelhavet. Det är väldigt olikt Milano och Rom. Det är skitigare och rörigare. Fattigare och därmed billigare. Många hus skyltar med svunnen skönhet som en åldrad Marcello Maestrianni och fortfarande säljs fotbollströjor med Maradona på. De har inte glömt sin gamle hjälte, även om det är evigheter sen han ledde stadens fotbollsklubb till guld. Det finns en sorg i det, som så ofta med nostalgi handlar det om att folk inte tycker att nuet duger. Spårvägstrafiken är inställd av ekonomiska skäl och mycket är halvfärdigt. Stans modernaste byggnad verkar vara järnvägsstationen. Vi möts och skiljs från stan på något som liknar en flygterminal och som kunde ligga var som helst på jorden.
Hotellet jag bor på är ett äventyr bara det. Skylten utanför är stor, men stället litet, uppgången är full av klotter och flagnande färg. Igår när jag duschade så föll strilaren eller vad det heter av och allt vatten träffade mitt i mitt huvud. Jag fick stänga av och sen ändå nödtorftigt tvätta mina fötter i handfatet, fötter smutsiga av vulkanaska från Vesuvius och damm från Pompeji. Mannen som alltid jobbar har en röst som Lurch i Addams family. Jag lider med honom. Men han gör så gott han kan för att förstå, trots att han som de flesta bara kan italienska. Han hostar när han sätter fram frukosten. Det är sötsaker till frukost, chokladfyllda croissanter och marmeladmackor. Men kaffet är gott. På gatan nedanför och i hela kvarteret står afrikanska män och pratar, röker cannabis och säljer saker. En av de anställda ber mig att inte skriva om det i min recension av stället. Tydligen skäms han. Det ska han inte göra. Världen är stor och resurserna ojämnt fördelade och det måste märkas även i Europa, så att det kan bli en förändring. Men trots hennes skavanker blev jag lite kär i Neapel. Så ren i sin skitighet, så äkta och så trivsam.

I morgon är jag i Albanien, om inget strular till sig.

Pompeji/Vesuvius #törnbladtågluff18

Bussen mellan Pompeji och Vesuvius var närmast folktom, bara jag och ett franskt par. Bara att säga detta att jag tar bussen mellan dessa ställen är märkligt. Det låter som namn på pizzor eller pizzerior. "En Pompeji, tack". Men nu är jag alltså på ort och ställe. Vägen slingrar väldigt, men till sist kommer vi fram. Chauffören är skicklig och vänlig, men talar bara italienska och det gör inte vi.
Vi går av vid hållplatsen och börjar traska den sista biten uppför berget. Jag ser på mina fötter. Sandaler var ett dåligt val. En regnjacka hade hjälpt också. Men det är inte kallt och regnet slutar efter en stund. Det är synd att säga att det klarnar upp, men det blir i varje fall ljusare. Och vi ser Neapel, Sorrento och ute i havet Capri och andra öar. I kratern är det ännu liv, den ligger och lurar och när som helst kan den bestämma sig för ett utbrott. Lite längre ner på berget ligger en observationsstation som mäter och kollar ifall något händer. Då är det bara att dra fort som ögat. Det är vackert och ofattbart att jag är här. Hela mitt liv har jag vetat om det, länge har jag önskat mig hit och så var det så lätt. Detta att vara en fri fågel som gör saker, mer än en tam som drömmer. Det vill jag vara. Och jag vet att jag är privilegierad och det ger mig makt över mitt liv och den makten vill jag använda till att resa och läsa och göra något för andra. Det är tillåtet att njuta, men det är omoraliskt att bara njuta. Du måste göra något för andra, för det större också. Mellan Sorrento och Neapel nedanför berget, ligger då Pompeji som jag gick omkring i när åskan började låta och regnet började falla. Naturkrafter, det som förstörde den antika stan först jordbävning och sen vulkanutbrott. Det dröjde två tusen år innan man grävde ut stan. Romarna fruktade att det var guds straff, de var rädda och så småningom försvann hela romarriket, dukade under av sin egen tyngd. Alla civilisationer kan gå under och försvinna, inget är självklart. Vår också. Och tro är bra, men inte rädsla, det skadar bara. Och Gud straffar naturligtvis inte.
I Pompeji försöker jag också att tänka mig hur livet kan ha varit för så länge sedan. Filmer, böcker och TV-serier har gett oss en bild av den tiden, men vi vet ändå så lite, men varför skulle människor vara så annorlunda då mot nu? Det är förstås klart att vi vet mycket mer nu, att vi evolveras och att det går framåt som det heter. Men känslor och grundläggande behov är de samma. Kärlek och trygghet, mat på bordet, tak över huvudet och en känsla av sammanhang.
I morgon åker jag till Bari för att ta färjan över till Albanien.

Capri #törnbladtågluff18

Ett vackert skrivbord och en rejäl stol till det. Ett par steg därifrån och du är ute i trädgården och kan andas in blomdoften och bli snäll som tjuren Ferdinand. Jag skriver till en vän och frågar om vi inte ska flytta hit. Här kan jag skriva en bok som kanske kan bli antagen. Det känns som rätt miljö för det. Men det ska vi nog inte. Axel Munthes hus är museum nu och fint är väl det. Det sägs att han skänkte huset till staten för att ingen ändå fattade dess värde. Det kan vara så. De grupper som passerar verkar måttligt intresserade, detta är bara ett stopp bland många. Människor i grupp fascinerar och skrämmer mig. Kanske är jag bara avundsjuk, men jag tror inte det. Folk blir högljudda och osjälvständiga i grupp, särskilt män och jag vill bara vara så långt från dem som möjligt.
Jag har gått hela vägen från Capri stad till Villa San Michele, ensam på en smal väg. Nobody walks in LA och inte på Capri heller tydligen. Jo, jag då, för jag är så speciell och inte som alla andra som låter sig köras hit och dit. Vid ett tillfälle får jag kasta mig upp på den lilla muren vid sidan av vägen, för att inte bli ihjälkörd. På andra sidan muren är Medelhavet hundra meter ner. Kunde bli ett snyggt hopp.
Men i Axel Munthes hus är jag länge och väl och sen tar jag faktiskt bussen tillbaka Det är en pytteliten buss, men fort går det. Tillbaka i Capri stad går jag omkring ett tag. Hela stan är ett mat- och shoppingcentrum och från en pizzeria gör jag någon spela BeeGees gamla hit How deep is your love översatt till italienska till eget syntkomp. Det är inte så vackert.
Men annars är det oerhört vackert här, vackert och väldoftande. Som en bortskämd lillasyster till bullriga storebrorsan Neapel, som är stor och störig som en dinosaurie med ADHD.
Men rolig och fascinerande.
Färjan tillbaka, en väska på hjul far fram och åter när det gungar lite och folk ropar wow åt vågorna och iland irrar jag runt, innan jag slår mig ner med en pizza. På grannbordet sitter en dansk pappa med sina två barn och vi pratar om vädret och världen som en gör.
I morgon åker jag till Pompeji.

Innsbruck/Neapel #törnbladtågluff18

Jag är nära att glömma passet på det sista tåget, det fina röda som jag fick betala extra för att åka med. En liten stund tror jag att det är borta för alltid, men det ligger på hatthyllan. Hjärtat slår lite extra, men också det hade fixat sig. Jag känner mig mer relaxad än på länge under denna resa. Saker ordnar sig. Min oro har farit.
Några frågar om hur det är att resa ensam, om en inte fastnar i sorgliga tankar eller om det är jobbigt att fixa allt själv. Jag tänker att det är lite som att bo ensam. Visst är det kul med sällskap, men på plussidan finns att jag faktiskt reser vart och hur jag vill. Min impulsiva själ far sina egna vägar. Redan när jag var mycket ung for jag ut ensam, det är märkligt att tänka på, men så var det. Och mina tankar har jag vart jag än går.
Den resa jag gör nu är i allt väsentligt den resa som Sara och jag började planera redan förra sommaren. En intressant runda. Ingen har jag kunnat resa med som hon, men det finns någon där ute som jag misstänker är en väl så bra reskamrat.
Den som reser med mig måste vara nyfiken och beredd på överraskningar. Så var Sara. Vi synade väl, även om vi under vår sista resa fick gå åt var sitt håll då och då. Men hon försvann raskt in i nästa tvåsamhet och då är det nya vanor och regler som gäller. Inte mycket att säga om det.
Så ensam eller inte alls var alternativen och det var ett lätt val.

Jag lämnar Innsbruck på morgonen, det är regn och gula ersättningsbussar, men skönt ändå. Jag ska långt idag, men det gör inget, jag tycker om själva resan, det är inte någon metafor, utan helt sant. Att sitta där på tåget är underbart.
Min vattenflaska hamnar på en mans fot när vi åker ut från Bolzano. Jag är glad att jag inte får en smäll. Han ser tuff ut. Det gör jag med, säger en del. Tänk vad skenet kan bedra. Men något våld är inte aktuellt. Istället ler han, märkligt nog och vi pratar lite på en blandning av tyska och italienska. Det senare är märkligt, eftersom jag inte kan italienska alls.

Alper blir till slättland och vinodlingar tar plats istället för lavinskydd och det blir varmare och varmare, en italiensk torr sommar i stället för alpin regngrönska.
I Verona får jag springa från ett tåg till ett annat, ett hetare och mer lokalt tåg, med folk som pratar och pratar. En liten flicka sjunger glatt i sitt säte och hon får alla att le. Dagens enda paus är i Bologna och jag äter pizza som smakar gudomligt, tomater, ruccola, ost, aubergine och ännu mer, kockarna i det här landet är som kung Midas, allt blir guld, de enklaste rätter är goda.

Att bara passera Rom är märkligt.
Tur att det är i utkanten, förbi en station som heter Tiburtina, ett namn som associerar med något gammalt, ett skämt med någon som passerat min väg och försvunnit, inget som någon kommer ihåg eller bryr sig om. Rom är underbart och även Milano, men jag har en idé med den här resan och det är att alla ställen ska vara nya för mig.

Och ny är Neapel för mig, ny, men med drag av andra älsklingsstäder, Tel Aviv, Havanna och Madrid och stan öppnar sin famn för mig, så medelhavslivlig och med slitna fasader och smarta försäljare och mammor som kör vespa med barnet i knät och folk överallt, folk som är glada eller arga och låter världen veta det.
Jag låter en inkastare placera mig på en uteservering och det blir pasta, förstås, nu när det var pizza till lunch och servitören och jag high-fivar och allt är bara sol och lycka.
I morgon åker jag till Capri.

Innsbruck #törnbladtågluff18

Det är tur att jag inte är kvar uppe på alpen när regnet börjar falla och åskan mullra. Väldig tur, för även om jag gillar när naturens krafter visar mig hur liten jag är och hur lite anledning jag har att vara uppe i mig själv och mitt eget, så hade jag varit väl utsatt där på bergssidan, trippande och snubblandes tusen meter ner eller så. I Sverige är tvåtusen meter det högsta tänkbara berget och en bestigning värd att berätta om för barnbarnen. Här i Österrike kan du ta en kaffe och strudel på den höjden. Lite halvdyrt och svagt kaffe, men ändå. Perspektivet.

Alperna står som en vägg norr om stan och för att komma upp är det först bergbana och sen två olika linbanor. Många åker upp fast det är dyrt, barnfamiljer och äldre som tittar sig omkring lite innan de åker ner och så proffsen med rätt skor och ryggsäck som snabbt drar iväg och ett och annat förälskat par som tar snygga wefies att visa för kommande barnbarn eller radera om det blir på det viset i livet.

Jag söker avskildhet och lugn, går runt och bort från de andra. Bergsgetter hörs pingla och bräka och svarta fåglar som kretsar över ens huvud påminner om att jag är en del av allt, att jag aldrig är ensam. Vinden känns, men bara lagom, så att ha på sig hood är lite overkill. Det är aldrig tyst någonstans här uppe, det är väl egentligen aldrig tyst någonstans, men jag känner ändå att huvudet får tid att bromsa in en smula och det är skönt, det är mindfullt. Jag känner att oron har lämnat, att allt kommer att fixa sig. Det går en tid, jag kollar inte ens klockan eller mobilen utan detoxar och går vidare. Luften är alldeles underbart frisk såklart och åt ena håller ligger stan i sin dal, fridfull här uppifrån och åt andra hållet är det berg på berg så långt en kan se och till och med snö på sina håll.

Sen går jag ner till fiket, som alltså ligger på Kebnekajsehöjd. Några fåglar sätter sig vid mitt bord, men det är inget dolt budskap från Nangijala, utan min apfelstrudel som lockar. Vi delar på kakan. Det är inte mer än rätt. Folk tittar, men jag och mina fågelkompisar låter dem titta.
Efter fikat traskar jag neråt. Inte hela sträckan till Innsbruck, det orkar jag inte, men en bra bit ändå, till nästa linbanestation. Det är jobbigt nog.

Nere i stan igen börjar då alltså regnet falla. Jag tar en spårvagn lite på måfå. En äldre man med en kattbur, från vilket det hörs ett vackert mjauande sitter mitt emot mig och en ung tjej i svart klänning med lurarna istuckna i huvudet tittar ut genom fönstret. Så där ung var jag när jag tågluffade första gången. Vad har egentligen hänt sen dess? Både allt och inget, kan jag säga.

I morgon åker jag till Neapel.

Kbh/Hamburg/Innsbruck #törnbladtågluff18

En man står och spelar Mozart på fiol till inspelat komp. Igår var det gitarrer och Springsteen, men det var Hamburg, det är en oerhörd skillnad, hamnstaden som var med och formade popen i början av sextiotalet. Här är det alper och klassisk musik och turister strövar genom stan på stenlagda gator och den gamla stan i Innsbruck är medeltida med kringel och krokar. Jag är i en dal mellan höga alper, det är som en operettkuliss runt stan, det är ändlöst vackert. Tidigare på dagen åkte jag ut till ett slott som låg med blick ut över stan, jag var ensam i slottsparken, sånär som på en man som körde traktor med en vattenvagn på släp, han vattnande så det skvätte och gångarna blev till geggamoja. Här är det ingen torka, allt är grönt långt upp på bergens sidor.

Jag åkte igår, lämnade Köpenhamn vid halv två efter att ha lunchat vegetariskt på Tivoli av alla ställen, men utan att gå in på riktigt, utan bara i kanten av det klassiska nöjesfältet. Tåget är en IC3, det är lite slitet, men någorlunda bekväma säten. Tåget fylls upp, det är semestertider och fler och fler verkar hitta eller återvända till tågluffningen. Jag kan sträckan bra, det är inte det minsta spännande,  Næstved, Vordingborg, Nykøbing F, innan vi rullar ombord på tågfärjan i Rødby. Jag ser att många runt omkring mig är svenskar och vi utbyter ord det är det vanliga snacket om vart en är på väg och tips och idéer om vad att göra i Berlin eller Warszawa. I Lübeck behöver en äldre dam hjälp med att få upp väskan på hyllan. Jag konverserar artigt på min bästa tyska. Inget av mina språk får mig att tänka så på skolan, som tyska. Den förfärliga läraren Annelie på högstadiet som hatade mig, men var lite kär i en av mina klasskamrater och adjunkten Fransi på gymnasiet, som var den sortens äldre akademiker som jag alltid kommit bra överens med. Goethe och vilka prepositioner som styr vilket kasus. Wiens alla kaffesorter och sånger som: Seemann, deine Heimat ist das Meer.
Nåja. Tanten på tåget är synskadad, men hon ler när hon hör oss tala svenska och går över till vårt språk med en dialekt som hämtad ur en gammal film och berättar om hur hon kom till Sverige från det utbombade Dresden efter kriget och bodde hos olika familjer i tre år, innan hon återvände till Tyskland. Vi talar länge och väl, eller i alla fall tills tåget stannar på Hamburg Hbf. Hon suckar när en av de unga tågluffarna frågar om hon återvände till Dresden. Nej. Ingen bosatte sig frivilligt i Öst.

På Hamburgs gigantiska station blir jag plötsligt nojig och tror att jag kanske glömde att låsa syrrans lägenhet innan jag lämnade i tisdags. Men det kan ju inte vara möjligt, säger jag mig själv, bara halvt övertygad, för precis sånt här kan hända mig. Jag blir lätt disträ och glömsk. Jag blir egentligen helt lugn först när syrran sms-ar och säger att allt var okej. Då förbannar jag mig en smula. Varför är jag sån här?

I Hamburg är det solsken och jag försöker gå andra vägar än de Sara och jag gick förra året, när separationen var ny och spännande och hade någon slags smekmånad. Vi tittade oss omkring igen, nu var det tillåtet att prata om det och vi skrattade. Hon var vackrare än någonsin, det blir en när stenar faller av en och vi var stenar om varandras halsar. Vi skrev så småningom ett romanmanus om allt det där, men texten rusade iväg och blev en annan historia om två betydligt mer spännande människor än vi. Hoppas att den någon gång blir antagen.

Jag får en egen kupé på nattåget, det har jag inte betalat för, men så blir det ändå. Sovvagnskonduktören är en ung turkiska och hon är sur mest hela tiden, men sköter sitt jobb, kommer och fixar sängen och ställer in Prosecco, juice och vatten. Till och med ett par tofflor ingår. Sen ligger jag där och läser tills ögonen sluts. En ljummen vind kommer i och smeker mitt ansikte. Jag sover och drömmer, vaknar väl till då och då. Till frukosten som den sura levererar vid åttatiden får jag alper utanför fönstret och och när jag kliver av i Innsbruck är det som om luften är lite tunnare och solen lite närmre.
I morgon åker jag upp på en alp.
fönstret.

Malmö #törnbladtågluff18

Min kropp bestämmer sig för att vakna redan vid sjutiden. Jag fattar inte varför. Inga fåglar låter utanför fönstret, nästan inga andra ljud heller, men det är väl ljuset eller så är jag helt enkelt utsövd. Jag masar mig upp och rör mig som en zombie mot kaffebryggaren. Passerar ryggsäcken, det mesta är packat, bara tandborsten kvar. Idag bär det iväg, jag ska ut på spåren igen och vart vi är på väg kommer att visa sig för bloggens läsare. Det är i allt väsentligt den tur som Sara och jag planerade i stora drag förra sommaren, men jag gör det i eget sällskap som så ofta förr. Lite har jag tjuvstartat, så sent som igår åkte jag till Malmö från Göteborg, med en paus i Lund. Jag åt lunch/middag på Hummos bar, en doft och smak av Israel på andra sidan gatan från Lunds central.
Här åt jag något av en sista måltid med en annan människa en gång, vi var goda vänner, sa vi, men det var tydligt att jag inte skulle få synas i hens liv, tydligt att hen befann sig i ett förändringsskede, en återkomst till gamla värderingar. Vi blir till i mötet med någon annan, säger Buber, men att aktivt förställa sig för att vara till lags ska en se upp med. Jag har slutat med det där, jag är grön, feminist och vänster vart jag än kommer, slarvig och glömsk och med känslor som drivkraft mer än rationella val och beräkningar. Och jag förnekar inga vänner och bekanta. Mina pengar går till resor och biblioteksböter och en och annan dyr glass, snarare än grillar och hemmabiosystem.
Åh, kaffet smakar ljuvligt. Några ostmackor till gör susen.
Snart reser jag till Hamburg, som är första stopp på min resa.

Från Tynnered till Majorna

Det är de platser jag senast bodde på i Göteborg, så luften kunde vara full av nostalgins väldoftande mimosa, när jag börjar dagen med en lång promenad i Majorna och ägnar en god del av kvällen åt en promenad i Tynnered. Men det blir inte så. Varje mindfullnessterapeut värd sin titel skulle småle och nicka instämmande, för här och nu är perspektivet, inte återblickar. Jag har mitt sällskap att tacka för det, tonåringarna på dagen, min Tynneredsvän på kvällen, människor i samtiden, inga gamla utslitna playlists med gyllene hits från 1900-talet. Det är vad jag behöver bekräftas i, för jag är trots allt en optimist. Saker blir bättre redan i nuet om en har en framtidstro. Skulle jag någonsin flytta hit igen, så skulle det vara för att spendera min framtid här inte för att komma hem igen. Det har jag inget intresse av. Min väg har kantats av hem, de har varit olika till sin karaktär och fyllt sin funktion. Från Tynnered till Majorna gnisslar en sliten spårvagn på räls som snart ska bytas. Jag byter vid Marklandsgatan som så många gånger förr och i mörker. Det är natt till måndag, livets första dag.

Nazisterna är inte problemet

Det är naturligtvis inte nazisterna i Almedalen, som är problemet, inte ens de främsta symptomen på problemet med rasism i Sverige. De är så få att tusen starka människor hade kunnat lyfta bort dem för gott och skrämt dem så att aldrig vågade sig tillbaka. Problemet är att mainstreamen i vårt land har börjat ge rasisterna rätt och det är det sluttande plan som kan leda oss in i en framtid av taggtrådar och missunnsamhet, även om ingen säger sig önska det. Symptomen är ökat väljarstöd åt de nyss lika nazistiska Sverigedemokraterna och skärpt migrationspolitik och fler krav på människor med rötter i andra länder, vilka klumpas ihop som fundamentalistiska bidragstjuvar och gruppvåldtäktsmän.

Jag efterlyser starka opinionsbildare som håller emot och fortsätter prata om internationell solidaritet och öppna gränser. Som andas lugnt och pratar engagerat för det som är rätt. Att hindra människor från att röra sig kan bara vara en nödlösning och aldrig det tillstånd vi drömmer om.
Men istället för att hålla emot och formulera visioner för framtiden, så viftas det med mångfaldsflaggor med ena handen och skärps lagar och stängs gränser med den andra av dem som borde vara våra stigfinnare in i den vackra djungel av mångfald som är vår framtid, bara vi vill det.