Hela min barndom och långt senare var jag så himla speciell. Så oerhört ovanliga intressen, lite lillgammal sådär. Inget ont om mina föräldrar, ens barn är speciella för en, men jag är inte mer speciell än andra, för det är ingen. När jag sen blev mobbad rubbades hela min världs- och självbild. Från bäst till sämst, typ. Kanske var det därför jag sökte mig till kollektivistiska ideologier under några år, som en reaktion på att jag skulle vara så speciell. Jo, varje barn måste bli sett för den den är. Men, viktigare än att betona att alla är så speciella är nog ändå att påpeka att det är så oerhört mycket som förenar oss människor.
Det viktigaste vi kan lära barnen här på dagis (sitter på jobbet, har rast) är nog att umgås och samarbeta med andra (det hade jag personligen haft glädje av, kan jag lungt säga). Det är nog bara här dom kan lära sig det, hemma har man sällan så många syskon eller kompisar eller olika vuxna. Jag har diskuterat mycket på nätet med dagishatare, som alla tycks tro att barnen här går i takt till marschmusik, iklädda Mao-jackor. Dom skulle bara veta. Det är så mycket med individen, nu. Alla barn skall ha egna individuella utvecklingsplaner och portfolios med sina alster, ja visst, men, herregud, vi är ju människor tillsammans med andra människor mitt i universum och i ekosystemen. Glöm inte det!
För mycket individ gör att vi fortsätter att vara egocentriska, för mycket kollektiv gör att vi inte tar ansvar. Så tycker jag. Det gäller förstås även inom politiken för det jag tycker hemma, tycker jag förstås på jobbet och ute i stora världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar