31 augusti 2009

På andra sidan.

Det är mäktigt att cykla längs sundet i motvind och se det från andra sidan, Ven, Landskrona och långt i fjärran: Öresundsbron. Sen trampar man förbi Tuborgs gamla bryggerier och in på Österbro, med Svömmehallen och fancy affärer. Till höger ligger Parken, där jag såg Bob Dylan 1984, Dylan med Carols Santana på gitarr och Joan Baez som support. Vi stärkte oss med öl och slappnade av med rockenrolltobak, det var på alla sätt en annan tid. Bob sjöng "Neigbourhood Bully", men ingen kunde komma på tankar om vare sig Muhammedteckningar eller att anklaga judar för att stjäla kroppsdelar. Nu är Danmark ett annat land, infekterat av rasism och omänskighet, men det finns öar av kärlek och tolerans att söka upp. Det är inte bra att det åter säljs hasch öppet på Christiania, men jämfört med den människosyn som utvecklas i folketinget, bara någon kilometer därifrån, så är det ett mindre problem. Själv fortsatte jag aldrig med dom illigala substanserna, de legala var mer än nog. Skillnaderna är inte heller så stora som man vill göra gällande.
I Köpenhamn är det självklart med cykelbanor längs alla större gator och folk cyklar snabbt och självklart utan hjälm. Det ligger där på andra sidan, med både gott och ont och man får perspektiv på det mesta. På andra sidan.

30 augusti 2009

Förlåt.

Om jag fortsätter på temat om att människor inte ska vara så jävla utbytbara, så kommer man in på misstag man kan tillåtas att göra, utan att bli hängd eller sparkad i röven. Roland Nilsson, MFF:s tränare säger att han inte vet om han har jobbet kvar efter morgondagens match mot rivalerna från Helsingborg. Och även om Rolle har både pengar och ideer nog att klara sig, så är den människosyn som ligger bakom hotet om sparken för Rolle inte så sund. Dom två saker jag gillar med kristendomen är tanken på att människan är ofullkomlig och att vi ska acceptera detta och sen givetvis förlåtelsen. Det andra behövs därför att det första finns, och för mig som avvisar tankar på en gud, så är det människor som ska förlåta varandra. Man ska förlåta sig själv och ställa rimliga krav på sig och göra detsamma mot sin omvärld. Ganska lite är oförlåtligt, skulle jag säga, men för att förlåtelsen ska funka, så krävs att den förlåtne ändrar beteende efter bästa förmåga. Säger jag till folk attjag skulle förlåta en otrohet, så hajar man till och undrar om jag är riktigt klok. Men jag har vid ett tillfälle faktiskt förlåtit otrohet och gått vidare. Det var (så vitt jag vet) en engångsföreteelse och, ja vi levde inte polyamoröst. Jag tror inte ens att det begreppet existerade då. Jag blev stark av att förlåta. Att sen vår relationen ändå var dödsdömd hade med andra saker att göra.
I min värld kan man få göra många misstag, men ändå få komma in i värmen igen. Alla rop både i det allra mest privata och ända ut i det offentliga om att den jäveln ska kastas ut, bytas bort eller ersättas visar på kärlekslöshet och ytlighet. Och kanske även alltför höga förväntningar.

28 augusti 2009

Usel på avsked.

Tvärtemot vad man kan tro om mig efter alla mina kärlekshistorier, uppbrott och flyttar, så avskyr jag att ta farväl. Det är därför en sjuk ironi att hela min tillvaro kantas av avsked, men dessbättre också av återseenden. Jag är för känslosam för mitt eget bästa, så när bästa kollegan F nu jobat sin sista dag så kramas vi hårt, hur haram det än månde vara enligt hennes tro, innan jag ber henne gå, så jag inte ska börja gråta. Om det nu skulle vara så fel. Jag är dålig på att ta avsked, dålig på att klippa, dålig på att dumpa och har i mitt liv haft en tendens att klänga mig fast vid sådant som är dåligt för mig, saker som jag snabbt slängt mig in i. Men det har blivit bättre. Jag har väl en dålig anknytningsmodell, för att snacka psyksvenska. Jag vet ärligt talat inte. Kanske är det en bra sak att människor inte är förbrukningsvaror i mitt liv. Samtidigt så är svek och falska förespeglingar så oerhört svåra att komma över och handskas med. Du behöver verkligen inte göa mycket för att komma mig ganska nära, men ytterst få har kommit mig väldigt nära. Jag är dig hundraprocentigt lojal, men svik mig inte, för då blir det katastrof.

Lite av arbetarpartier, kanske?

Ja, det nya arbetarpartiet har inga arbetare i sin ledning, ropar aftonbladet ut. 75 procent är yrkespolitiker. Jag tror det ser ungefär likadant ut i alla partier. Det folk med politiken som karriär och yrke som dominerar. Vi gröna införde när vi startade en rotationsprincip, som skulle bota det där med politikens professionalisering. Vi har lyckas sådär. Båda våra språkrör har haft politiken som sin huvudsyssla så länge man kan minnas och det finns en stor kader av förtroendevalda och tjänstemän i kanslier, som i princip bara varit det (och studenter på högskolan). Man kan såklart påstå att politik, precis som andra saker, kräver kunskaper och erfarenheter och att det tar sin tid att lära sig hur det funkar. Men så jävla krångligt är det inte. Politik handlar i grund och botten om att vilja saker och sen kämpa och traggla för att få igenom det.Man ska tåla ett nederlag, inte få hybris vid framgångar och man ska kunna reglerna. Det är bra att vara känslosam, men det är också bra att vara en smula mentalt tränad. Det påminner mer om fotboll än om det akademiska livet. Att det i hög grad är proffspolitiker och tjänstemän som väljer varandra till uppdrag gör två saker. Dels fjärmar sig politiken från människors vardag och dels missar man goda kandidater som skulle kunna förändra världen. Nu när vi gröna och alla andra partier står inför processen att utse kandidater till valen nästa år så är det bra om vi inte bara blandar och ger med nya och gamla heltidspolitiker och kanslitjänstemän, utan faktiskt vågar bli lite av, tja, arbetarpartier.

27 augusti 2009

Vi är dom unga oavsett ålder.

En kollega på jobbet tycker att jag inte kommit ur tonåren, eftersom jag fortfarande tycker om att ställa saker på sin spets i diskussioner. Men att vara motvalls kärring var en gång min räddning från utanförskapet och det goda i det har jag behållt in i den ljuva medelåldern. Sen är jag ju med i det parti som för alltid förblir det unga. Vår ideologi hämtar sin näring i nuet och inte i skrifter hundra eller tvåhundra år gamla. Vi gröna är dom unga oavsett ålder. Så min blonda vassa kollega har nog rätt. Jag har mitt ungdomssinne kvar och har inte landat i den sorts vuxenhet som förlamar i sina krav på soffsittande och golfspelande eller vad det nu är. Min ungdomlighet är kanske också det som gjort att jag skyr könsroller och gamla normer. Som vit medelålders man i tvåsamhet, skulle det nog vara mer framgångsrik om jag inte var så envis med sånt. Om jag gick med strömmen och hatade moskébyggen och flator, så passade jag nog bättre in. Tur jag har löpning och fotboll, så jag är man i något avseende i alla fall.

26 augusti 2009

Medelklasspojkar på safari.

Dom kom för att befria några som inte ville ha den sortens befrielse. Man hade glömt att självaste Marx sa att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Medelklasspojkar i töntiga masker, för dagen i förbund med den lokala maffia som skulle ta över kontrollen parollen om snuten ut ut Rosengård, blev verklighet.
AFA-idioterna ska vara jävligt glada att inte det tunga gardet av politiska flyktingar från Palestina och Irak kom ut från ramadanfirandet och visade studentajävlarna vad en riktig fight är. Men Rosengårdsborna är klokare än att göra politiskt förvirrade ärthjärnor till martyrer. Man körde lite försiktigt och lugnt iväg wannabe-revolutionärerna. På samma sätt betedde sig polisen begåvat - polisen som är garanten för att shariagrabbar och maffiaband inte tar över i stadsdelen. Om den vänstra vänstern verkligen ville solidaritet med boende i Rosengård, så skulle man starta läxhjälper, stödja tjejer som lever i hedersförtryck och kanske snacka med lite vanligt folk istället för att hänga på simpan och glassfabriken och prata med varandra. Nu beter man sig som Hemingway på safari i Kenya, lika machosviniga och fascinerade av dom där konstiga djuren och lika ovetande om den natur man besökte, som nånsin old Hem. Man får vara glada att den där lejonfamiljen inte åt upp dom.

25 augusti 2009

Drömmer vi samma drömmar?

Vi har det påtagligt trevligt i tekniska nämnden. Vi dricker kaffe och tuggar vetelängd innan mötet och Gatudirektören och jag pratar om MFF och GAIS på traditionella grabbars vis. Mötena följer en bestämd ordning. Emmanuel dunkar med klubban och sorlet tystnar. Sen kommer lång, långa dragningar om nya hus, parker och citytunneln som snart är klar. Beslutspunkterna är sällan särskilt dramatiska. Somligt tar vi i enighet och det mesta har vi redan löst inom det rödgröna samarbetet. Ibland händer det osannolika att moderaterna och folkpartiet kommer med bättre förslag än socialdemokraterna. Och är vi då nio ledamöter i nämnden, varav fyra S, tre M en FP och så jag, så blir konsekvensen att moderatförslaget går igenom. Så blev det idag. Att M och FP precis som jag tycker att mjölet från kvarnen nere vid högskolan inte ska transporteras på lastbil, utan på tåg är inget konstigt, utan nästan självklart och inget att skryta över. Det sorgliga är att S (med instämmande av ersättaren från V) inte tycker så. Jag får inte ihop deras resonemang. Först tar man fina planer om klimaaaaatet, sen vill man okeja mer avgaser. Så det blir som det blir. Den som nu tror att det finns en allvarlig kil insprängd i Malmös rödgröna allians kan dock andas ut. Så är det inte. Vårt samabete är stabilt. Men fan vet om vi drömmer samma drömmar.

Om det är mitt fel.

Man har ansvar för sitt eget liv, men i vilken utsträckning har man ansvar för någon annans? Jag vet verkligen inte. Filmaren Tom Aland talat engagerat i P1:s tankar för dagen om flickor psykiska ohälsa som sägs ha ökat så och han frågar oss om vi alls "ser" dom. Gör dig beredd, jag vill bli älskad och sedd, sjunger Lundells vackra kvinnliga huvudperson i sången med samma namn, men det är ett avståndstagande. Alla vi som åtagit oss att vara föräldrar och älskande har gått med på att ha oss ett visst mått av ansvar mot våra nära, men lägg inte hela ansvaret för hennes situation i mitt knä. Varför ska jag vandra med en ständig skuld? Man kan bara göra så mycket och det finns en värld där ute som kunde skippa hobbyodling och köksrenoveringar för en stund och kanske ägna sig åt någon medmänniska. För min dotters del handlar det dock allra mest om att hon i tidiga år lärdes att det var synd om henne, att hon var drabbad, ett offer. Och då tror man att ens egna handlingar saknar betydelse. Sen kommer Tom Aland och nickar och säger att det visst är ditt fel, Anders. Vem blir botad av det?

23 augusti 2009

Ja, på min bakgård.

Jag har släppt ut minstebror på gården. Egentligen skulle vi ha dragit till Helsingborg för att se GAIS ta välbehövliga poäng mot Helsingborg. Det finns också en liten risk att det är sista möjligheten för mig att se GAIS i allsvenskan på en tid. Om man säger så. Men det blir häng här i stan istället. Härligt det. Att välja att bo i stan med sina ungar är att utmana föreställningen om vad som är en god barndom. Som att inte ha bil. Att jag lever klimatsmartare än någon lantis jag någonsin stött på, räknas liksom inte. Det finns en Astrid Lindgren-vision om att barn mår bättre om dom luktar koskit. Och dom som lever den visionen skickar räkningen till oss i stan, genom reseavdrag som jag står för och kvävedioxid som skickas rätt ner i halsen på mina ungar. Men det är något visst med att ha både grönskande innergårdar och livfulla torg i sin närhet. Den största vinsten med att bo i stan är människor, mångfald och möten, som det står i stans slogan. Om man föredrar kor, monokultur och ensamhet är det såklart inte ett bra val. Städer har alltid hotat överheten och det är nog ingen tillfällighet att reaktionära författare som Solzjenisyn och Knut Hamsun älskade landsbygden och skydde städerna. Min gröna vision handlar om det goda livet här i stan. Att få vandra en solig söndag nerför Kungsgatan med en glass i handen eller att åka skridskor på Stortorget en råkall vinterdag är livskvalitet. För vi människor mår bra av att vara tillsammans.

För övrigt håller jag med Maud och Fredrik om SAAB. Kunde inte världens största biltillverkare fixa det, så kan nog inte dom där Kinderägg heller. SAAB får helt enkelt stänga eller satsa på något som folk med pengar vill investera i.

Ett bra blogginlägg om barn och städer hittar du här. Jag hade visst en bror i alla fall.

22 augusti 2009

Man ska förändra världen.

Författaren Karin Alfredson får frågan om varför hon skriver och svarar att hon gör det för att det är roligt och för at läsa ska tycka att det är spännande och intressant - och för att hon vill förändra världen. Sen säger hon att hon inte vill fördöma, men att vissa får man faktiskt fördöma. Det är befriande ord att läsa; det är precis så jag känner inför det jag pysslar med. Jag blir lite trött på att gullas och förstås så mycket med så många som borde konfronteras. När kämpar sviker och bara ägnar sig åt att odla sitt eget, istället för att göra nytta, så fattar alla att det ju är så tungt att vara så aktiv och man har ju inte tid. Sen, kanske. Och vi som påpekar att vi både kan ha roligt OCH förändra världen får både präktighets och prettostämplar på oss, medan folk som bloggar om finastenar och svår musik är SÅ poetiska och fina, fast dom i sjäva verket sviker. Och att man tar hand om sina närmaste är ingen ursäkt. Jag tar också hand om mina ungar (när jag nu får lov) och alla fyra har hängt på möten och gått i demonstrationer. Karin A skriver böcker och det skulle jag med vilja göra. Men tills dess förändrar jag världen på andra sätt. Jag ger rosengårdsungar verktyg att handskas med världen och innan dess var jag med och byggde upp uteförskoleverksamhet under sex år. Och allt detta med politiken. Det ligger en hög handlingar från tekniska nämnden på mitt soffbord, förslag till remissvar och exploateringsavtal. Oglamorösa saker som förändrar en bit av världen.

Hanna och bonusdottern.

En av Sveriges allra bästa fotbollspelare genom tiderna har dragit på sig en skada och lägger av. Kanske fick hon aldrig den riktigt tunga succén som vi hade hoppats på, speciellt inför VM 2003. Men hon är den spelare som gjort flest mål i landslaget och placerar sig därmed precis före andra legendarer som Pia Sundhage och Lena Videkull. Tack till Hanna Ljungberg för allt och nej, dom är inte släkt.
När jag går tvärs över torget på väg till COOP Extra för att köpa blåbärssoppa till mina magklena ungar, så pratar jag i telefon med Sara, som står vid sidan av fotbollsplanen, precis som jag själv gjort så många gånger. Men det är ingen allsvensk match, utan en jämn och hård tioåringsmatch på kopparvallen i Falun. Vi pratar om att vi måste hitta en bra klubb till hennes ungar när dom flyttar hit. "Och så ska dom såklart ha ett bra tjejlag", säger jag och tänker på den fotbollsspelande bonusdottern. Det är ju fan att det fortfarande måste sägas såna saker. Och varför har småtjejer tröjor där det står ZLATAN?
Varför står det inte HANNA?

21 augusti 2009

Aftonbladet lär få pudla.

Jag landade på Tel Avivs flygplats en dag i juni 1994. Dittills hade jag "vägrat att gynna en rasistisk ockupationsmakt", men det var osloprocess och Gaza-Jerikoplaner och en ljusnande framtid syntes nära. Det var mitt livs resa. Det var alla dom där platserna man läst om hela livet i skolan och verkligehetan bakom alla artiklar och böcker om konflikten som jag slukat. Jag drack öl med veteraner från Gaza som dödat palestinier i självförsvar, jag bodde på hostel i Jerusalem mittemot en moské mitt i gamla stan. Det var soldater överallt i souken, men också palestinska flaggan, som om sexdagarskriget aldrig varit. Jag var en vän av Palestinas frihet när jag reste dit, men blev en lika stor vän av israelisk rätt att existera när jag kom hem. Jag blundade inte för något, reste inte med överrockar eller på någons uppdrag. Det jag såg var människor överallt, människor som var glada arga, bittra, hoppfulla, resignerade som människor är. Ingen var alldeles god och ingen alldeles ond. Det är en region av motsättningar och nyanser, men även överdrifter och statements av alla slag. Alla historier om jahood och arabim man kunde höra.
Seriöst, finns det någon som tror att Israels armé fångar in palestinska unga för att beröva dom kroppsdelar som sen säljs på en internationell organmarknad?
Nä, knappast, va!
Palestinas vänner får nog se upp så man inte steppar ett steg för långt. Istället för att sprida antisemitiska myter kan man kanske börja granska den palestinska sidan lika noga som man granskar Israel. Betrakta alla människor som människor. Precis som man påstår att det är Israels agerande som ledde folket i Gaza till Hamas, så kan man påstå att det var Hamas som ledde delar av det israeliska folket till Avigdor Lieberman. Eller så kan man säga att varje väljare har ett ansvar för hur han eller hon röstar i en demokrati.
Om det som påstås i den nu så berömda artikeln hade någon seom helst sanningshalt så hade det inte stått på Aftonbladets kultursida utan på New York Times löpsedel.
Aftonbladet kommer förr eller senare att vara tvugna att göra en pudel, fetare än Mao Zedong under kulturrevolutionen. Men Åsa Linderborg är såklart ingen nazist hon är en engagerad journalist som ibland hejar för mycket på den ena sidan.
En dag vill jag resa tillbaks, men murar och extremister gör det svårt. Det blir inte bättre av att svenskar agerar nyttiga idioter till de mörkaste av krafter.

20 augusti 2009

Du är vacker, det är sant.

Hela sommaren 2005 trakasserades vi av en fd soldat i den brittiska armén som sjöng i ett högt nästan nasalt tonläge. Hans sång blev snabbt väldigt populär och därmed något man bordde sky som pesten. Men det blev den där varma sommarens soundtrack för en nyutkommen skör singel i stan. Blunt satt i mina lurar när jag gick genom slottskogen efter att ha blivit avvisad av sommarens andra date några dagar tidigare. Att bli fri och singel var verkligen blandgodis hela vägen. Det kostade umgänge med barnen, när ett bittert och hämndlystet ex, precis som nu tyvärr, använde barnen som ett redskap att komma åt mig. Det är klart att hon kom åt mig. På den andra sidan av saken fanns att jag faktiskt återigen var en egen person, fri att äta vad jag ville, se vilka filmer jag ville och gå och lägga mig var och med vem jag ville. Jag behövde inte längre försöka anpassa mig för att bli sedd, behövde inte kämpa för hon äntligen och till sist skulle ge mig ett G i ordning och uppförande. Jag var fri och skör och skulle lära mig allt om dejting och kärlek från början igen. Det känns som evigheter sen. Det är lyckligtvis evigheter sen. Och du är vacker, det är sant. Lika brunögd och envis som jag, lika principfast och sugen på starkt kaffe och analyser. Du är vacker, det är sant.

19 augusti 2009

Oftast inte revolution, tyvärr.

Jag mår illa. Inte i någon slags överförd betydelse, utan väldigt konkret. Spyilla. Skallen är dizzy (mer än vanligt) och dramatiska jag tror förstås på grisinfluensan. Så det blir varken arbete eller möte med E.on. idag. Jag hade tänkt att klä upp mig lite, med snygg lila skjorta och kavaj och med mina nya skejtskor. Och några brallor som är rena. Men av det blir det inget. Och mina kollegor får planera utan mig. Det går med all säkerhet bra. Man är sällan oumbärlig, även om man gör en skillnad så klart. Det är både tryggt och vemodigt. Ens ego vill gärna att saker ska rasa utan en, samtidigt som det är tryggt att både ungarna, jobbet och partiet klarar sig utan mig. SÅ jaghänger i soffan istället och hör hur Maria Sveland så totalt äger ut Göran Hägglund. Utan fula knep, han får tala. Det räcker liksom, han har förvisso värderingar, men fakta klarar han inte. Att hans värderingar har uppstått i ett väldigt traditionellt hem med en tystlåten pappa och styvmamma som sköter markservicen är liksom givet. Folk gör oftast inte revolution. Tyvärr.

18 augusti 2009

Rekläjm igen, dårå.

Som söta små dramaqueens i solbrillor och annan utstyrsel uppträder dom inför media, rekläjmarna. Och moderaten Wendel insinuerar inte så lite att det i själva verket är de styrande i Malmö som ligger bakom rekläjmandet. Mankanju undra hur vi i såfall vore funtade om vi ville rekläjma vårt rödgröna malmö från...ja, vadå, oss själva?
TA AVSTÅND,ropar han, och var så god, här är mitt avstånd. De gröna i Malmö, genom dess representant i tekniska nämnden (med ansvar för gator och torg, bl a)uttalar härmed till hela världen att det inte är önskvärt med stenkastning i Rosengård eller någon annanstans heller (utom i friidrott, men då heter det kula). Sen hoppas vi att den statliga, och därmed moderatleddda, polisen inte använder mer våld än nöden kräver och inte ger kränkande tillmälen (som förra gången). Både rekläjmare och vissa moderater ombedes dessutom att växa upp lite. Politik på riktigt handlar fan inte om att plocka billiga poänger.

Sen är jagi nyhetskvarnen idag med.

17 augusti 2009

Eller vad jag nu vill göra.

För länge sen var jag den allra mest bekräftelsetörstande av dom alla. Ensamhetsfobin regerade, därför att jag lät den.
Jag undvek alla svåra besked och beslut. Nu går jag längs stranden vid en mellansvensk sjö, kortklippt och klädd som en vanlig man i skateskor, jeans och en jacka som jag köpt på stadium. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om den är ful eller snygg. Medium, kanske. Den var åtminstone billig. Senare på tåget hemöver ska jag fundera över varför det gnälls så förbannat mycket och liksom gnälla över det. Här finns inte mitt älskade västerhav, men det finns klara sjöar och sjöar som förgiftats av gruvdrift och dess utsläpp. När kom egentligen ensamhetsfobin in i mitt liv, tro? Som litet barn hade jag inget sånt, jag lekte och sen när jag lärt mig läsa gjorde jag det och skruvade in Luxemburg och Moskva på radion utan att lida någon nöd. Hon som går bredvid mig längs sjön finns inte där för att bota min ensamhet, utan hon finns där av egen kraft. Det är nya tider nu. Vi har råd att äta blåbärspaj och thaimat, men det kan såklart svänga igen; vi kan drabbas av räntechocker och arbetslöshet. Man ska ha respekt för att det kan svänga i livet. Ute i den friska nattluften på Hallsbergs station ska jagminnas sommarnätter som rufsat hår och fött kloka tankar. Jag är inte längre rädd för att framstå som pretto eller patetisk. Jag är mycket hellre det än blasé och sådär coolt välformulerat. Jag lever med min längtan och med henne som valt mig. Jag står över exets sorgliga kontrollbehov och förtal. Mina barn är aldrig något jag kommer att gnälla över eller tycka är en jävla börda. Dottern kvittar i luren och sonen vill se klart sin film. Nattvinden sveper in, men rufsar knappast nio millimeter hår. Jag har tid att blogga eller vad jag nu vill göra med mitt liv.

14 augusti 2009

Festivalen börjar, men jag reser bort.

Den äldsta och bästa stadsfestivalen börjar idag. Men jag tar tåget bort. Pluggar in laptopen och ser nån bra film. Sen möts jag i den mellansvenska metropolen av Sara och vi njuter av varandra hela helgen. vi ska äta kräftor och botanisera i hennes barndomsmarker. Vi gör så mycket när vi träffas. Ett bra förhållande innehåller, förutom det uppenbara, liknande livsmål och värderingar. Sen vill det till att man har liknande intressen i någon mån. Och både Sara och jag gillar litteratur, film och politik. Vi har alltid saker att prata om. Total enighet är inget som behövs, det räcker så bra med att huvudstråken stämmer. Häromkvällen kom vi in på frågan om omskärelse av gossebarn, eftersom SKL gått ut och rekommenderat landsting/regioner att erbjuda detta. Jag är såklart emot att små barn påtvingas religiösa riter, utan att ha kunnat ge sitt samtycke. Omskärelse och barndop är på det viset samma skit. Individen ska välja själv, barn är inte föräldrars egendom. Men det sker ju oavsett vad jag tycker om det. Och kanske är det en rimlig harm reduction, att erbjuda omskärelse på sjukhus, för att undvika köksbordskirurgi med rakblad. Men tveksamt är det och inte okej på en fläck som princip.

13 augusti 2009

Vi kan leva med rasister i riksdagen.

Vi får nog vänja oss vid tanken att det om ett år kan sitta ett rasistiskt parti i riksdagen, precis som det gör i nästan alla andra EU-länder. Det kan vi nog leva med. Här i Malmö har det suttit rasister i kommunfullmäktige sedan 1985, först genom det märkliga Skånepartiet och nu sverigedemokratisk skepnad. Det har inte påverkat Malmö nämvärt, rassesvinen får inget gjort. Vi andra är så många fler. Och ytterst få av deras väljare är renodlade rasister, dom är mest korkade och rädda för sånt dom inte känner till. Man drar nog yngre varianter på samma sorts väljare som KD. Folk som snarare läser Expressen än politisk litteratur, om man säger så.
Frågan om moskéer ska förbjudas eller invandringen stoppas står inte heller på dagordningen; lika lite som att förbjuda samkönade par att gifta sig eller adoptera barn gör det. Det gör att SD i riksdagen kan röna samma öde som KD, man får inget gjort och ingen bryr sig om ens sorgligt gammaldags idéer.

12 augusti 2009

Det är ganska så enkelt.

Jag började på ett blogginlägg om varför så många skaffar barn, när dom tycker att det är så jävla jobbigt och babybluesigt och så. Och varför män inte har RÅD eller TID att vara hemma med sina ungar, trots att dom kan köpa bilar och renovera kök och sånt där. Men det blev en smula gnälligt, trots att jag i sak såklart vill ha sagt allt det där. Sen började jag se en usel film och slutade se den usla filmen. Under tiden hann kylskåpet sluta vara kallt och regnet utanför fönstret både begynna och upphöra. Det är en lite splittrad kväll och jag är för första gången på väldigt länge helt solo i lägenheten. Småbarnen skulle komma hit i morgon, var det tänkt, men exet/modern behagar inte svara på mina kontaktförsök, utan gör någon märklig maktdemonstration som så ofta förr, men som alltmer sällan numera. Kanske har det hänt något i hennes privata sfär, jag vet inte. Att dela föräldraskap med det exet är att dansa med en tickande bomb som när som helst kan brisera. Jag förstår att hon har sin historia och sina ledsamheter att arbeta med, men det är synd att oskyldiga drabbas. Men en sak kan man lugnt konstatera och det är att ju mer tvärsäker en människa framställer sig, desto mer inre oro vill hon dölja. Själv kan jag låta tvärsäker i debatter, det vet jag. Men mina övertygelser är alltid under granskning och mitt föräldraskap är något jag ständigt behöver jobba på och analysera. Det låter jobbigare än det är, men det handlar om att eftertanken hela tiden finns närvarande. Inget sker per automatik. Men mest av allt vill jag ha dom jag älskar omkring mig. Det är ganska så enkelt egentligen.

11 augusti 2009

Jag står här på ett torg.

Mitt torg heter Värnhemstorget. Det ligger där gatorna Östra förstadsgatan, Lundavägen, Föreningsgatan och Sallerupsvägen möter varandra. Rakt in i torgets hjärta smyger sig också Kungsgatans vackra allé bakvägen. Torget är ingen skönhetsupplevelse. Knappt ens funktionellt heller, med en stor stenöken där busshållplatsen låg innan den flyttade ett stycke norrut. På Värnhem kan vi mötas och se varandra passera. Det gillar jag. Skönhet är inte alltid det viktigaste. Jag skulle gärna vilja att det hände något kul på torget, men jag kan inte riktigt komma på vad. När Michael Jackson dog la någon blommor och satte en skylt av papp vid Vita bussarna-monumentet. Man kan lugnt undra om sambandet. Ibland är det utdelning av soppa och ibland försöker scientologerna få oss att tro att pykiatri är mord och att lyckan kan köpas av L Ron Hubbards dödsbo. annars varken ljuger eller överdriver mitt hemtorg särskilt mycket. Gula och gröna bussar stannar och folk kommer gående med falafelrullar och rödvita kassar från COOP extra. Och en sång rör sig i mitt huvud.

Åh Madde.....

Ja, veeeeem är Jonas Bergström?
Partyprinsessan, den enda någorlunda intressanta personen i det inavlade kungahuset, ska tas ned på jorden och omhand av en rikemansson från Danderiiid. Synd på en så rar ärta. Om kungahuset vore det minsta rädd om sitt varumärke, så skulle man skippa allt hyckleri kring kärleksaffärer och, tja, livet. Alla vet att både Madde och Vickan varit sambor med kostymtöntarna i år innan regeringen (hahaha) GODKÄNDE deras val av partner. Alla ser på Silvia att hon genomgått skönhetsoperationer. Vi förstår om HMCG och andra medlemmar av lustiga familjen vill festa loss ibland. Om man bara var cool med detta och med lillprinsens högst eventuella faiblesse för det egna könet, så skulle vi vanliga gilla dom bättre. Vi skulle inte snacka så mycket skit och lyssna på rykten. Sen borde det näringsliv som sägs tjäna så mycket på kungatramset slänga upp kortet och pynta för pyntet även om grundförslaget trots allt är att avskaffa skiten helt.

10 augusti 2009

Zlatan bor inte här längre (och inte fan reclaimar han)

Man cyklar genom dom öppna grindarna från Östra kyrkogården och kommer ut bland höga monotona hus och gräsöknar. Det är en annan slags stad, en stad som alla förhåller sig till, från höger till vänster från Trelleborg till Kriruna, från etnisk svensk till nyanländ flykting. Det står som en symbol för så mycket. Alla gator bär namn efter svenska adelssläkter, utom tre som är namngivna efter landshövdingarna Widell, Vougt och Thomson. Delområdena heter Örtagården, Kryddgården, Apelgården och inte minst Herrgården, vilket i offentlig debatt betyder allt annat än ett ståtligt slottsliknande hus där överklassmänniskor dricker té och konverserar. Nuförtiden räknas Törnrosen in i Rosengård med. Detta är särskilt viktigt, ty där ligger Zlatan court (det ska särskrivas), en multiarena med reklam för Nike och Zlatans autograf ingraverat i betong. Själv bor Zlatan i Barcelona och i det dyraste bostadshus som någonsin bytt ägare i Malmö, nere vid Limhamnsvägen. Hans leende finns i mosaik iden sunkiga gångtunneln som förenar eller skiljer stadsdelen från Sofielunds industriområde. Mannen, myten finns också på en jättelik pärlplatta inne i matsalen på Örtagårdsskolan. Jag vet inte om Z gått där, men det förefaller som om han gått i alla skolor och spelat i alla klubbar på Rosengård. Som jesu reliker finns det zlatanminnen överallt. En sagolik talang, stenhård träning och viss brutalitet är nyckeln till Zlatans framgångar. Det är precis som om man vill säga till Rosengårds ungar att det inte finns nån annan möjlighet. Det vill säga ingen möjlighet, eftersom det på en Zlatan gårr tiotusen misslyckade spelare. Eller vänta nu. Behrang Miri pratade häromdagen i TV om vilken möjlighet rappen är för Rosengårds unga och hur fantastiskt språket på gårdarna är, med sina charmiga nysvenska uttryck. Fotboll och rap, alltså. Behrang Miri gör karriär på blatteidentitet och mer eller mindre genomtänkta statements om Rosengård. Ska man vara elak kan man kalla honom för regimens housenigger, lite busigt spralligt rolig, men ingen som på riktigt ifrågasätter något väsentligt. Men så är han son till en psykolog från Iran också och inte någon statslös palestinier. Men det är en strålande karriärväg so far, uppenbarligen.
Men Zlatan är the man för real och som han gör gör andra. Sticker så fort man har råd. Annars kunde han ju reclaima sin stadsdel. Köpa upp dom slitna längorna på Herrgården och skriva NIKE med stora bokstäver i asfalten och i den spruckna betongen. Dom stackars afa-idioterna som i nästa vecka kommer på besök till stadsdelen skulle kunna få putsa hans skor. Nike, ni vet. Annars sympatiserar jag mycket med reclaimkravet på upprustade hus och lägre hyror. Bättre rik och frisk än fattig och sjuk, liksom.

Men på riktigt kan man varken dribbla, rappa eller stenkasta sig fram till en bättre framtid. det är bara helt vanliga trista ansträngningar som ska till. Stadsplanering, pedagogiskt nytänkande och föräldraansvar. spårvagnar, skolor och framtidstro. Och många glada skratt. Som Zlatans. Fast han inte bor här längre.

09 augusti 2009

Årets sämsta bok.

And the winner is: "Omvänd" av Göran Skytte. Att Skytte finner mening i sitt liv är såklart honom väl unt. Han verkar ju inte ha gjort det så lätt för sig alla gånger. Att han passar på att ge vänsterfolk en känga är inte heller fel, han är ju en högerperson, så det är alldeles logiskt. Men det blir sorgligt och obehagligt när han verkligen tror att gud har en uppgift speciellt åt honom. Det klingar av George Bush och usama bin Laden. A mission from God. Även om gud inte ber Skytte om några obehagligheter, så skulle ju rent teoretiskt en sådan dag kunna infinna sig. Och då är det inte Skyttes ansvar, utan man får gå till gud med synpunkter. Det är kanske inte så märkligt att samma människa som sökte sig till en auktoritär socialism under en kort tid i ungdomen kan vända sig till en lika auktoritär religion när fan blir gammal. Bäggedera handlar om att göra en högre vilja tillags och sluta tänka så mycket själv. Det kan nog kännas bra för en grubblande själ. En bit in i boken uppenbarar sig djävulen. Där är början på något som kan bli riktigt farligt med tiden. Religiösa extremister hänvisar ofta till djävulen, när man vill understryka hur syndfulla all form av motargumention är. Skytte skriver inget i sin bok om sånt som ofta skapar clashes mellan hans nuvarande kompisar och det omgivande samhället: kvinnosyn, HBT-frgor och om jorden skapades på en vecka eller så som bevisats inom vetenskaperna. Det kan vara smart att att glida på det. Eller dumt.
Men den huvudsakliga poängen för mig är det absurda i att det skulle finnas en gud som vänder sig specifikt till Göran Skytte av alla människor på jorden och så i detalj ger tecken på än det ena, än det andra. Dom kristnas gud må vara fantastisk, men att gå ner så på detaljnivå med alla troende är ett hårt jobb. Han prioriterar uppenbarligen, han väljer ut. Och man kan fråga sig varför guden inte prioriterar dom som mår allra sämst, utan väljer en uppmärksamhetssökande Skytte som sitt redskap. Det får vi fortsätta att fundera på. Eller så tar vi Skytte-boken som ännu ett argument för den kämpande ateismen och humanismen.

08 augusti 2009

Zlatan bor inte här längre (och inte fan reclaimar han).

Man cyklar genom dom öppna grindarna från Östra kyrkogården och kommer ut bland höga monotona hus och gräsöknar. Det är en annan slags stad, en stad som alla förhåller sig till, från höger till vänster från Trelleborg till Kriruna, från etnisk svensk till nyanländ flykting. Det står som en symbol för så mycket. Alla gator bär namn efter svenska adelssläkter, utom tre som är namngivna efter landshövdingarna Widell, Vougt och Thomson. Delområdena heter Örtagården, Kryddgården, Apelgården och inte minst Herrgården, vilket i offentlig debatt betyder allt annat än ett ståtligt slottsliknande hus där överklassmänniskor dricker té och konverserar. Nuförtiden räknas Törnrosen in i Rosengård med. Detta är särskilt viktigt, ty där ligger Zlatan court (det ska särskrivas), en multiarena med reklam för Nike och Zlatans autograf ingraverat i betong. Själv bor Zlatan i Barcelona och i det dyraste bostadshus som någonsin bytt ägare i Malmö, nere vid Limhamnsvägen. Hans leende finns i mosaik iden sunkiga gångtunneln som förenar eller skiljer stadsdelen från Sofielunds industriområde. Mannen, myten finns också på en jättelik pärlplatta inne i matsalen på Örtagårdsskolan. Jag vet inte om Z gått där, men det förefaller som om han gått i alla skolor och spelat i alla klubbar på Rosengård. Som jesu reliker finns det zlatanminnen överallt. En sagolik talang, stenhård träning och viss brutalitet är nyckeln till Zlatans framgångar. Det är precis som om man vill säga till Rosengårds ungar att det inte finns nån annan möjlighet. Det vill säga ingen möjlighet, eftersom det på en Zlatan gårr tiotusen misslyckade spelare. Eller vänta nu. Behrang Miri pratade häromdagen i TV om vilken möjlighet rappen är för Rosengårds unga och hur fantastiskt språket på gårdarna är, med sina charmiga nysvenska uttryck. Fotboll och rap, alltså. Behrang Miri gör karriär på blatteidentitet och mer eller mindre genomtänkta statements om Rosengård. ska man vara elak kan man kalla honom för regimens housenigger, lite busigt spralligt rolig, men ingen som på riktigt ifrågasätter något väsentligt. Men så är han son till en psykolog från Iran också och inte någon statslös palestinier. Men det är en strålande karriärväg so far, uppenbarligen.
Men Zlatan är the man för real och som han gör gör andra. Sticker så fort man har råd. Annars kunde han ju reclaima sin stadsdel. Köpa upp dom slitna längorna på Herrgården och skriva NIKE med stora bokstäver i asfalten och i den spruckna betongen. Dom stackars afa-idioterna som i nästa vecka kommer på besök till stadsdelen skulle kunna få putsa hans skor. Nike, ni vet. Annars sympatiserar jag mycket med reclaimkravet på upprustade hus och lägre hyror. Bättre rik och frisk än fattig och sjuk, liksom.

Men på riktigt kan man varken dribbla, rappa eller stenkasta sig fram till en bättre framtid. det är bara helt vanliga troista ansträngningar som ska till. Stadsplanering, pedagogiskt nytänkande och föräldraansvar. spårvagnar, skolor och framtidstro. Och många glada skratt.

Samexistera.

Först var det gässen. Nu är det nyckelpigorna. Man undrar vilket virke somliga är gjorda av egentligen. Lyssna: det fler fler arter än människor och sällskapshundar på denna planeten. Det är en smula rörande. Säkert som amen i kyrkan kommer jag att få frågan om vad man ska göra åt problemet. Och mitt svar blir precis som när det gällde gässen. Samexistera. Försök ha en syn på människans plats i naturen som innebär att man inser att djur inte är så farliga att umgås med. Eller krassare: var inte såna förbannade sissies!

07 augusti 2009

Innanför, utanför.

Jag står med ett ben innanför och ett ben utanför. Är aldrig riktigt en av dem eller en av oss, vare sig här eller där. Jag får stå till svars för att det fria kaffet dras in för personalen i stadsdel Rosengård, samtidigt som jag inte kan det senaste skvallret från stadshuset. Egentligen är det såna som mig som systemet är gjort för, men det blir svårare och svårare att klara dubbelheten. Ändå ska jag göra det, ändå ska jag till och med återigen fördjupa mitt engagemang. För det vore väl fan om jag lämnade wo till politikerbroilers, wannabes och folk som ska ha arvode för att sitta på partimöten på sin fritid. Min eld är inte den största i Sverige, jag är inte som Strindbergscitatet på Drottninggatan i Stockholm. Men nog fan brinner det alltid. Idag när jag satt med barngruppen och lyssnade på inprovisatioonsteater i den nyrustade vänskapens park och skådisarna skojade om Kurdistan och en blond tjejpoli´s kom och hälsade glatt såg jag igen att de gröna förändrar Malmö,
men att det finns så mycket kvar att jobba med. Count me in. I´m no quitter.

05 augusti 2009

Lögn i A-moll.

En person i min perifera närhet ljuger å det grövsta och klamrar sig fast vid sin lögn, även när den överbevisats och förlorat all rim och reson. Anledningen till lögnen var dessutom både billig och banal och helt onödig. Någon blir väldigt ledsen och det var väl, om sanningen ska fram, en tredje anledning till hjärteblod i förrgår kväll. Själv är jag en usel lögnare. Jag får kräkdåligt samvete i stort sett omedelbart och till råga på allt så minns jag sällan vad jag sagt. Busted inom fem minuter, typ. Så sanningen är av alla skäl att föredra för min del. Min nära historia med drickande och depression kräver också sanningen. Jag får inte börja ljuga och allra minst för mig själv. Då är jag på det sluttande planet igen och jag vill ha fast mark under fötterna. Då och då har jag stött på människor som närmast obehindrat ljugit både för mig och resten av världen. Jag är lika häpen som förfärad över den sortens människor. "Vad sa du, då?", frågar man någon som exempelvis kör parallella förhållanden i hemlighet och man får höra dom mest banbrytande historier. Synd man inte lägger den talangen på författarskap istället. Nån gång har jag ombetts att tääcka upp. Att vara den "kompis" man var hemma hos, när man istället var på dirty weekend. Det skulle aldrig hända nu. Här passar dom kristnas gyllene regel: var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Och stöd bara sånt beteende som du själv skulle vilja bli utsatt för. Att leva en moral och predika en annan går inte. Man är det man gör. Lögnare kan bli förlåtna, såklart. Jag kan fölåta lögnaren i min närhet, men det kräver att hon totalt visar strupen och förklarar på sant vad som hände och vill förändring. annars är loppet kört, avvinkat och inne i depån för alltid. För övrigt längtar jag tillbaka till Bohuslän och Rom, men mest efter Sara var som helst. Och A-moll är det vackraste ackordet. Donovan är alltför bortglömd och underskattad.

04 augusti 2009

Mitt hjärta blöder.

Ibland blöder mitt hjärta. Som ikväll. Marianne försöker verkligen vinna sympati för sin sak och det är modigt att sätta sig i aktuelltstudion efter att ha losat totalt, det är det. Men Marianne var aldrig något lyckat språkrör, helt enkelt därför att hon inte hade talang för att kommunicera politiska budskap. Tyvärr märktes det otroligt när hon skulle vara Big Birgers formelle jämlike, när det begav sig, men det märks också idag och jag lider med henne. Hon har hamnat så fel så många gånger. Jag minns när hon satt i mitt kök och var arg och besviken över att media inte ville träffa henne. Det var inför valet 1998 och medieskuggan var total. Rena förmörkelsen. Vi pratade och hon gullade lite med mellanbror och skojade om att han bar samma namn som hennes man. Vi var inga vänner, men kände varandra efter att ha suttit i PS tillsammans. Marianne blev ofta besviken och ibland gick det ut över andra. Det blir lätt så. Kanske kan hon börja jobba lite politiskt på basplanet hemma i västgötaidyllen, istället. Hennes hemkommun Vårgårda, liksom grannkommunerna Essunga och Vara tar inte emot ensamkommande flyktingbarn. Där har hon möjlighet att använda sin politiska erfarenhet och agera. Om dom säger att det är svårt på små platser, så kan hon kan peka på att exempelvis Rättvik och Gagnef i Dalarna tar emot dessa utlämnade barn, utan att vara några metropoler. Säger dom nåt om ont om bostäder kan hon svara att Malmö, Falun och andra civiliserade kommuner utan påtagligt bostadsöverskott (to say the least) tar sitt ansvar. Det finns liksom inget att skylla på och så länge man pratar om fattiga barn, solidaritet och yadayada, utan att ta emot ett ynka av de 250 väntande barnen, så är man nollor och nada. Det kan Marianne säga. För i grunden har hon schyssta åsikter, även om det blev lite fel på det där mötet på länsstyrelsen i Visby.

03 augusti 2009

Väntar på räkmackor.

Jag sitter och väntar på räkmackor. Ja, räckmackor. Äldstebror står i köket och skalar och lägger räkor på hönökakor tillsammans med ägg och majonäs. Vi har inga större matregler eller fobier, annat än att vi såklart föredrar KRAV och fairtrade. Men några såna räkor finns väl inte. Det är svårt att veta hur mycket man ska förändra i världen genom sin livsstil och hur mycket just det för bort fokus från de strukturella förändringar som måste till. Det fria valet räcker liksom inte. Men det är inte tid för dom stora frågorna just idag, vi lyssnar på fotboll på radion med regn och åska i bakgrunden utanför det öppna fönstret. Sommarregnet lugnar mig efter en dag av ångest och tristess. "Det är bara vädret", säger folk i min närhet och det är det. Hösten är min depptid,precis som vintern. Vi romantiker mår bäst på våren och sommarens början. Hösten är för dom som har sina kalendrar i ordning och som organiserar sitt liv väl. Nu kallas det till möten och bowling och till och med exet har återkommit med sitt sjuka kontrollbehov i fin gammal form. Det är som gjort för en helt normal höst. Låt det inte bli så.

02 augusti 2009

Hellre pride än Skytte.

Åh, jag har haft mina dubier om pride, det ska jag villigt erkänna. Det är för mycket dans och för lite politik, för mycket att predika för kören i Stockholms innerstad, istället för att ta kampen i Hofors och Rinkeby (för att slippa säga Rosengård och Sjöbo en gång till). Det är för mycket att man ska älska alla sexuella varianter för att inte stämplas som Alf Svensson. Men jag föredrar en pridefestival i pk-land vilket år som hellst, vilken dag i veckan som helst och när som helst på dygnet framför den sorglige Göran Skytte eller ännu värre dom fascistkristna som han nu flörtar med. Nu råkar jag veta tillräckligt mycket skvaller om Skytte att jag sammanfattningsvis kan säga att hans flört med vänstern var lika kort och intensiv, som de flesta av hans kärleksrelationer förefaller ha varit. Enda trösten i det är att Livets ord-flörten nog blir lika kort den. Den som hela tiden söker enkla lösningar på stora problem, no matter om det är kärlek eller poltik, är dömd att alltid bli besviken. Den politiska allians som Skytte sympatiserar med är sjukt oenig om allt som har med kärlek och familj att göra. Ett parti älskar individen, ett skyr allt utom mamma-pappa barn och dom två andra verkar aningens splittrade. Därför är det bra att vi rödgröna nu går ut och berättar vad Sveriges nästa regering kommer att göra, när Hägglund får packa sin pingstmicklarportfölj och åka hem till Småland i september nästa år. Att jag inte alls gillar begreppet stärnfamilj eller tror på fler än två vårdnadshare är detaljer. Vi rödgröna är eniga om grundsynen att barn finns i olika konstellationer med andra barn och närstående vuxna. Femtiotalet är över. Skytte har blivit gammal. Facklan bärs av en ny generation, för att tala med John Kennedy.

01 augusti 2009

Köpenhamn, ett privilegium.

Drar cykeln på tåget och går av på Kastrup. Det är en strålande solskensdag och jag cyklar genom Amager ner till Islands Brygge och över den nya cykelbron. Det går lätt på dom fina cykelvägarna. Köpenhamnarna cyklar snabbt och bestämt och följer alla trafikregler till punkt och pricka. Sen kretsar jag runt över hela stan, överallt utam indre by och faktiskt inte heller mitt kära Christiania. Det blir yoghurt och macklunch på platsen för den nedrivna ungdomshuset när Pridetåget dansar förbi. Sen vidare. Mellan Brönshöj och Bispebjerg hamnar jag på en cykelstig som går över en åker och nere vid Lygten tar jag en kopp kaffe. Förutom CA gillar jag Nörrebro väldigt mycket. Ströget tycker jag inte alls om och inte heller flashiga Österbro. Frederiksberg är bättre än sitt rykte som snobbstadsdel. Faelledparken och Örstedsparken är helt lovely, men mest underbart är ju att se alla somriga vackra människor, som sitter, går och står i stan. Människor är lycka. Själv är jag lite observatör idag på min blåa monark, lugnt trampande.
Det är en roll jag är van vid. Jag har rest och promenerat mycket själv i mina dagar; jag har lärt mig att att göra det bästa av mina ensamma stunder. Jag lider med människor som inte klarar av ensamheten, som känner sig övergivna så fort ingen bekräftar dom. Det är först när ensamheten är okej, som man kan möta alla dom där intressanta människorna. Har man bara ensamhetsfobi, så sliter man till sig första bästa person i farten. Och det blir ofta väldigt fel. Det är bra att välja till och inte från i livet. När man ser hur människor man känner hamnat helt fel, på fel plats, i fel sällskap, så är det just det det handlar om: vem som helst, bara inte ensamhet. vi som kommit förbi det där kan cykla runt i Köpenhamn och titta på folk en hel dag. Det är ett privilegium.

Man mår bättre i stan

inte alla överallt och inte hela tiden. Men när Sydsvenskan skriver om utbrändhet så får vi veta att folk i städerna mår bättre och folk i södra Sverige generellt mår bättre än folk i norra Sverige. Det är alltså inte så att folk i städerna är sissies som sjukskriver sig för lindrig bakfylla eller kärlekssorg, utan vi mår faktiskt generellt bättre än bidragsberonde lantisar som får förlita sig på samhällets insatser för sin försörjning och sin livsstil.
När vi fortsätter att jobba för ett, i vid mening, grönare Malmö, så får vi försöka identifiera friskfaktorerna. Tyvärr kommer nog möjligheten att försörjar sig rätt högt upp på listan. Så en näringslivspolitik inriktad mot framtidsbranscher. Bra boende och mötesplatser. Frihet att välja livsvägar. Höga tak och breda avenyer. Långa strandpromenader och utomhuskonserter. Att man tycks må bättre av sånt än av doften av koskit och traktoravgaser, betyder så klart inte att alla måste in till stan. Men det borde betyda att vi i alla fall inte ska subventionera lantisarnas liv med stadsproducerade skattepengar, annat än för ren livsmedelsproduktion. Vill man bo på landet får man kunna försörja sig utan bidrag där eller bo nära en hållplats. Det är inte bara en fråga om utbrändhet och annan psykisk ohälsa, utan också av hållbarhets- och solidaritetsskäl.