Ingen kommer undan politiken. (Brasov) #öst19

Det är berg runt Brasov, men stan är platt och bra att springa i. Jag har laddat ner Eija Hetekevi Olssons sommar i P1 och det håller mig sällskap runt stan, medan morgonen gäspar och undrar vad som komma skall under dagen. Rumänien, P1 och löpning. En märklig treenighet, kan det tyckas. Engagerat prat om skrivande i Göteborgs förorter paras med transsylvansk sol och min andning.

Utanför den enormt fina stadskärnan är det östeuropeisk luggslitet och motorvägar som jag måste korsa med risk för hälsan. Men jag överlever även denna gång, som en katt med nio liv. Mina skor är ganska nya, det är bra svikt i dem och de var mig även runt Tjernobyl för någon vecka sen. På en gata går en romsk kvinna och sopar gatan med en sliten piasavakvast. Hon tittar på mig med förvånad blick. Mina fina skor, som ändå var på extrapris, kostar antagligen mer än hennes matbudget för en månad. Jag funderar på vad som är viktigt i livet, det ställs liksom på sin spets när en är ute och åker. För några är löpning och den egna livsstilen det som får fullt fokus. Medelålders människor jagar skuggan av sin flyende ungdom och ser till att det dokumenteras väl. Bygger sitt varumärke och får bekräftelse. Men att odla egot är inte att göra något för världen. Och du blir hur som helst äldre och en vacker eller regnig dag är du död. Det gör heller inget, så viktig är inte din person. Det som är viktigt är om du gör någon skillnad för andra. Visst löper jag med, som synes. Jag tar hand om mig. Men det är inte världsläget, det behöver inte nagelfaras och analyseras. Det är bara en motionsform.

Svetten lackar och min värdinna som hyrt ut vad som visade sig vara en lägenhet pratar på rumänska om något med mig. Kanske är det om löpningen. Hon har ett varmt leende och blåa nyfikna ögon. Men det är ändå mannen som är chef.

Senare på dagen slår jag mig ner på en uteservering på gågatan.

Jag: "Local beer, please!"
Servitris: "Tuborg, Carlsberg?"

Oh, the glory of globalisation. Roxy och jag pratade om det på vägen från Tiraspol till Chisniau, att det är samma musik, samma öl, samma H&M och samma längtan överallt. Fast det sista sa vi nog inte. Det tänkte jag nog bara. Här har unionen något att fundera på. Samarbete + att det vackraste och mest bestående är det som växer underifrån och upp. Jag minns vad Roxy sa i minibussen: "Jag kan lova att alla här har någon i utlandet som jobbar och skickar hem pengar. Rumänien och Moldova är Europas Norrland. Själv slapp hon bo hos sina morföräldrar, utan hade turen att hamna i London. Det var hennes vinstlott. I övrigt är det slående hur få som kan något utländskt språk. Sen jag tog tåget ut ur Polen har nästan alla i Ukraina och Moldova fått kommunicera med händer och penna. Nu i Brasov hör jag till och med svenska. Men det har alltid löst sig. Folk är trevliga. De full kommunicera. Jag har fått detoxa misstänksamheten mot andra människor, det som förgiftade så mycket i en annan del av livet. Senare på dagen ska en guide säga till mig att det är vad Transsylvanien står för. Kommunikation och mångfald. Hon ska upprepa det flera gånger. Går förbi synagogan. En israelisk grupp pratar högt och självklart. På väggen hänger den israeliska flaggan bredvid den rumänska. Jag ler. Samhörigheten mellan europeiska judar och Israel är självklar. Judar vågar skratta högt och ta plats, eftersom de har någonstans att ta vägen om så skulle vara. Ute på gatan igen ser jag hur min, tydligen, inbyggda stegmätare säger att jag överträffat mina stegmål med 247 procent. Jag måste vara en lyckad människa.

Hello sunshine (Buss Moldova/Rumänien) #öst19

Det är långt mellan Chisniau som jag lämnar och Brasov i Rumänien som jag är på väg till, långt och omväxlande. Först fält med solrosor och vindruvor längs dåliga vägar i Moldova och sen långa EU-sponsrade vägar när vi fått tillåtelse att korsa gränsen till unionen och till sist slingriga vägar som letar sig som ormar genom Transsylvaniens mystiska berg. Jag är mestadels glad, men en sorglig sång tynger ner mig och fuktar mina ögon. Så funkar jag. Det är soligt och skönt och Transsylvanien är sådär sensommarmörkgrönt, som jag älskar. Mina känslor är lika upp och ner som vägarna genom bergen. Senast jag var i Rumänien var det regn och grått i Bukarest, ett väder som på alla sätt illustrerade uppbrottet för Saras och min tågluff, vi flög till och med hem för att separera våra ekonomier och sälja vår lägenhet, som om det inte kunde gå snabbt nog. Jag har kvar en bild där vi står tillsammans i lobbyn på hotellet. Inte en tillstymmelse till leende. Vi var reströtta och trötta på varandra. Nu i solskenet i en annan del av Rumänien har jag kommit in i den andra spontana halvan av den här resan. Nu får jag helt enkelt se vad som faller mig in att göra. Hem ska jag, men jag har tre veckor semester kvar och kan i bästa/värsta fall vara ute så länge. Tänker att resten av resan blir med tåg i alla fall. Så mycket vet jag. Och färja på slutet. I bussen visas en film. Det är Eddie Murphy dubbad till rumänska. Jag pluggar in lurarna i öronen och sätter på en spellista. Springsteen. Inget tårdrypande där.

Back in the USSR (Transnistrien) #öst19

Trådbussen mellan Bender och Tiraspol är full med soldater och några få andra. När de hör att Roxy och jag pratar engelska så tittar se på oss. Nyfiket, inte alls misstänksamt. Jag ber att få ta en bild på dem och de svarar ja och posar villigt. Om några månader kan de vara i Ukraina vid fronten. På andra sidan, med sina ryska bröder. Roxy (som egentligen heter något annat, dock inte Roxanne, vill hon påpeka) berättar att transnistriska soldater ofta anmäler sig frivilligt till kriget. Men nu står de och leker och posar på bussen. De är bara barn. Roxy berättar om att de ibland bjuder ut henne. Vi talar lite om PTSD och hon skakar på huvudet. Nej, det är inte aktuellt. Roxy är en som ska komma någonstans i världen. Hon är ingen krockkudde för någon krigsskadad man.
En kvinna börjar prata med Roxy, som översätter till mig. Det visar sig att hon har familj i Israel och vi pratar lite hebreiska med varandra.   Så uppstår möten där en minst anar, på en trådbuss i en utbrytarrepublik, som väl i praktiken är en sov... rysk koloni med quislingregering. Överallt vajar den ryska flaggan bredvid den transnistriska. Vi fattar budskapet, förstår vem som bestämmer. De fredsbevarande ryska styrkorna.
Och oligarken som äger bensinbolaget, spritfabriken och fotbollslaget och har ett huvudkontor som ser ut som ett slott. Det ska vi också passera. Det är en het dag. Torr och varm. Roxy och jag plockar plommon från träden vid regeringskansliet och de är sötare än ett lekande barn och mogna som en människa som sett en del. En bit mänsklighet i det absurda. Sen tar hon en bild på mig och Lenin. Det är ju såna bilder en ska ta här. Och på marknaden dignar det av skördetidens goda. Roxy påpekar hur billigt allt är. Ja. Och här pratas bara ryska. Jag frågar om det  och Roxy svarar att det undervisas i "moldaviska" på Tiraspols universitet, trots att något sådant språk inte existerar. Det är rumänska moldavier pratar. Allt annat är bara hittepå. Hon fnyser. Som de flesta unga moldavier är blicken riktad mot väst. En kärlek, inte alltid så besvarad. Och vi kollar på andrahandsaffärer där närmast medellösa kan klä sig i Tommy Hilfinger och en kille går omkring i en tröja där det står "Well hung contest". Min blick hamnar där den inte borde, men jag tänker att han nog inte kan engelska. Roxy bara ler och skakar på huvudet.
Så äter vi lunch i kantinen på busstationen där tiden stått still och även priserna. Här är inte mycket att hämta för en vegetarian, men det blir bra ändå. Roxy verkar känna alla, men det är nog bara som folk är trevliga och nyfikna, för det är de. En kunde tro annat. Men jag tänker lite som med det där som de kristna säger om att bara den som (hjälp mig, Johanna) tar emot himlen som ett barn kommer in där. Var den nyfikna person du är, så hittar du vägar (nu ville autocorr skriva "bögar", och jo, det kan en ju också hitta) att kommunicera.
Vi kollar in allt och sen tar vi en minibuss tillbaka till Chisniau. Svetten lackar och huvudet kokar. Roxy visar mig ett ställe där det serveras lokal craftbeer. Ett moldaviskt hipsterställe. Hon ser vem jag är. Vi säger hejdå och jag lovar att promota henne i bloggen.

Bus stop (Chisniau) #öst19

Först stannar bussen mitt i natten för att den ukrainska polisen ska kunna samla in och kolla våra pass. Oklart varför. Vi är ju på väg därifrån. Bussen står en lång stund. Sen rullar vi vidare och in i Transnistrien, som inte ens finns i världens ögon. Där samlas också passen och det tar ännu längre tid. När jag får mitt pass, ser jag att det gjorts ett transitvisum till var och en av oss. Någon har alltså suttit och skrivit in våra uppgifter. Ambitiöst, eftersom det visar sig vara några få kilometer, bara innan vi är inne i riktiga Moldavien. Där stannar vi igen och får gå av bussen. Nu ska vi registrera vår närvaro i landet. Inte få inresestämpel, för usch och fy, Transnistrien är ju inget land. Sen sätter vi oss i bussen och åker vidare. Vägen är som en skogsväg, men så har det varit hela natten. En är liksom van. Så är vi inne i Chisniau, till slut. Bussresan är över. Men alla busstationer här och på Balkan, ligger långt från centrum, där trottoarerna är spruckna och det säljs däck och farthållare. Jag går och går och går. Kollektivtrafiken i den här delen av Europa är för de som inte har råd att ha bil. Det märks verkligen. Bilens ställning är ohotad här. Der är som på sextiotalet hemma. Inne i stan är det tyst. Här får en ingen feeling av huvudstad. Det är lite som en mellansvensk storstad. Jag hinner utnämna den till Europas tråkigaste huvudstad och visst är det på sina håll stalisnism, breda gator och stora palats, men i kvarteret där jag bor kantar träd gatorna. Det är som Tel Aviv på något sätt. Skugga och vackert.
Går en lång runda på kvällen. Biltrafiken har dämpat sig en aning.
Det hörs sång från katedralen, så jag går in. Prästen står och sjunger och menigheten gör korstecken. Det är stämningsfullt och fint. Sen öppnar prästen en dörr i ikonostasen och går in. Ut kommer istället en liten pojke. Jag vänder och går mot hotellet igen.

Turistens klagan. (Kiev) #öst19

Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för lösspringande hundar.
Jag är rädd för att aldrig mer bli kär.
Men jag är fanemig inte rädd för att gå ensam på öde gator i Kiev på natten. Rädslor är så ologiska. Inte heller var jag rädd för att åka till Tjernobyl och när det gäller mina ungar, så vägrar jag att befatta mig med tankar på vad som skulle kunna hända dem. Det slår jag bara bort.
På mitt hotell finns roomservice. Jag minns när Sara och jag beställde roomdervice i Sofia och det var som på film, en man kom med en gyllene vagn med mat och dryck. Vi blev lite ställda. Skulle vi dricks? Hur mycket? Ibland blir en varse sina privilegier mer än annars. I-landsproblemen kommer farandes. I somliga länder kan till och med jag leva som om om jag hette Gyllenhammar eller Bonnier. Vi är en global överklass Här beställer jag däremot inte roomdervice. Det var där och då. Och allt de har är kött, kött. Jag knaprar på medhavda kex. Ikväll lämnar jag Ukraina för denna gången. Jag kunde varit här ett tag till, men min rastlöshet drar iväg mig till nya ställen. Nattbuss till Moldavien. Det blir en prövning. Nattbussen kostar mäktiga 13 euro och jag misstänker att kvaliteten är i paritet med priset. Jag promenerar längs floden och åker sen ut till Babij jar. På gymnasiet hade jag en period när jag förälskade mig i poeten Jevgenij Jevtusjenko. Han skrev om Babij jar.

"Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare
lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!"

Jag var en ung kommunist och ville tro honom. Men tillvaron är mer komplicerad än så. Babij jar har blivit en park.  Det finns minnesstenar. Och det är något befriande i att ungar leker där så många mördades. Alla Kievs judar gick på led och sköts en efter en, efter att ha blivit plundrade på allt. Nu leker barn och det står i kontrast till Jevtusjenkos högstämda ord. Om du får privilegiet att leva, så lev.
Tänker snarare att:
"Visst har det blivit kaos i tidens lopp
Men så länge det finns ungar, så finns det hopp".

Keep on running. (Kiev) #öst19

Dagen börjar med löpning. Som alla gamla kommunistmetropoler har Kiev breda gator, men här är det dessutom backigt och extra avgasfyllt. Men så hittar jag den botaniska trädgården och springer in där. Tänker på alla gator, parker och stigar jag sprungit på. Inte sällan inför resesällskaps skakande huvuden, de har väl trott att jag velat stila mig eller så, där de legat kvar i sängarna eller suttit med en bok. Men det är det bästa sättet att klara ut tankar. Seriöst skiter jag i om det går fort eller långsamt. Antagligen långsamt. Och efter Tjernobyl behövs det klaras ut tankar. I parken hejar jag på andra löpare. Folk här verkar väluppfostrade och belevade. Inte så där tuffa som en kunde föreställa sig. Eller vad en nu föreställer sig. Tillbaka på hotellet ler den snygga receptionisten åt mig. The Ukraine girls really knock me out, haha. En av mina söner skriver ett meddelande som får mig att hoppa till. Jag är visst viktig och behövd. Det har jag så ofta svårt att ta till mig och acceptera. Ser mest nederlagen. Sen vandrar jag genom parker och längs floden. Den är bred som Öresund. Här är en flod en flod. Och stan är dubbelt så stor som Stockholm. Metron sväljer hundratusentals människor och rulltrapporna går fort, fort ner i underjorden. Det är samma metrovagnar som i Prag och Sofia. Men nu är de städerna i unionen och Kiev en hangaround som flaggar med EU-flagga, fast alla vet att hon inte är välkommen än. Men det är som om Kiev skiter i det. Hon beter sig som om hon redan var där. Alternativet är Putin. Det blir en skön dag med långa promenader och besök i kyrkor och varuhus. Och en spårvagnstur. Här är tatravagnarna lika röda som de var överallt förut, här går spårvägslinjerna runt centrum, paradgatorna är för bilar och bussar, precis som det brukade vara i Sovjet. Och på Maidan hänger folk och allt är gigantiskt och levande och jag bara hänger med strömmar och flyter som den turist jag är.

800 grader (Tjernobyl) #öst19

Jag köper en tröja med texten Chernobyl tours och symbolen för radioaktivitet på. Det är så absurt, så det går bara inte att låta bli. Vår lilla minibuss står parkerad och vi i gruppen väntar på att alla ska ta sig igenom den sista av fem eller något kontroller. Några skrattar, men mitt hjärta är i bitar. Jag kan fan inte inte andas. Samtidigt förstår jag att det skojas, vi människor har olika sätt att handskas med det obegripliga. Ska jag vara förbannad eller gråta? Jag har gått sju våningar upp i ett snabbt utrymt och sedan plundrat hus, stått ute på taket och sett allt, jag har sett det övergivna nöjesfältet och torg som naturen börjat ta tillbaka, blommor som spirar på den övergivna idrottsplatsen. Med egna ögon ser jag vad konsekvenserna av att människor inland försöker leka gud.
På ett ställe finns ett äppelträd. Äpplena ser mogna ut, men jag hejdar mig innan jag tar ett. Just det, vi ska ju helst inte röra något alls. Pripyat fick överges, inget härifrån ska föras ut och sanering och radioaktivitet tar aldrig slut. Det täcks över och alla hoppas på det bästa. Hundar rör sig i området, de är vana vid människor och blir glada när jag pratar med dem. Hundar fattar alla språk. Guiden pratar och pratar och jag berättar om hur även svampen i Sverige påverkades så att den blev oärlig. Guiden rycker på axlarna. Det är så det är och så fortsätter han sina tekniska utläggningar, men jag är här med hjärtat och frågar mig varför jag inte kan vara en normal person som åker till stränder och dricker paraplydrinkar eller vad folk nu gör där. Men jag är precis där jag vill vara. Mitt liv är att bli berörd och att kämpa. Inte att turista i tillvaron och vänta på att få dö. Det känns som om det kliar och på ett fält växer solrosor, men förutom besökare med minibuss och de som jobbar med reaktorn är det tomt på folk Vägarna är breda och öde, i den gamla förskolan ligger några leksaker spridda. I en av lägenheterna i det höga huset står ett piano kvar. Det gick väl inte att sno. Vi serveras lunch i reaktorjobbarnas kantin. Innan dess måste vi såklart mätas i en enorm geigermätare, som om inte den ju har runt halsen räcker. Den vegetariska maten är ris, rårivna morötter och en skål bortsj. Det är bambafeeling. Nån slags normalitet ändå mitt i det absurda. Sen ska vi återsamlas. De nederländska tjejerna står och röker fast det är förbjudet i hela zonen, men guiden ser åt ett annat håll.

Words don't come easy (Lviv/Kiev) #öst19

Konduktören är sur som ättika. Oklart vad jag gjort, kanske räcker det att jag kommer hit och är utlänning. Det kan ju vara intressant att känna på i så fall. Till sist kommer hon i alla fall med ett glas te. Det smakar utmärkt gott. Det är så öst att dricka gott te ur ett glas, i övrigt dricker jag bara te när det inte finns något kaffe. Det ukrainska landskapet swishar förbi och det pratas i kupén och jag fattar ingenting. Just nu passar det bra, för jag är lite inne i min glaskupa. Så får det vara ibland. Ukraina ser ut som mellansverige och förutom te i glas, så ser tåget ut som tåg ofta gör. Ändå är jag så långt hemifrån på alla sätt. På en perrong står soldater i kammo och jag påminns om att det faktiskt är krig i det här landet, om än långt från tåget mellan Lviv och Kiev. Det rör sig, både genom de snurrande hjulen och i mitt huvud. Igår gick jag ännu en free tour, denna gång med temat "det judiska Lviv". Guiden var en osannolik person, smal som en sticka med en tröja som det stod "AC/DC" och "Highway to hell", på. Och han pratade oavbrutet. Men ändå är ofta det som inte sägs det mest intressanta. Varken AC/DC-guiden eller söndagens charmiga guide hade något ont att säga om ukrainsk nationalism. Det kunde ju annars vara intressant, eftersom ukrainska fascister deltog i förintelsen med liv och lust. En bra sak gör han i alla fall och det är att tipsa mig om "Cafe Jerusalem". Det är ett matställe i en källare som inretts som ett judiskt hem på trettiotalet. Jag kommer dit vid 19-tiden och är den enda gästen. Vacker sång på jiddisch är mitt enda sällskap och det blir så magiskt som det blir ibland. Jag lägger ner telefonen och andas lugnt. Det är tyst och huvudet blir klarare än på länge. Det som tynger mig vart jag än annars är får ingen plats. Mitt hjärta vilar.
Sen är det lätt att sova, lätt att drömma och lätt att gå upp och lämna Lviv.
En sur konduktör kan inte ändra på det. Och på kvällen i Kiev sitter jag på restaurang och överhör en dejt mellan en amerikan och en ukrainska och det är så ytligt, så banalt, billiga komplimanger och skryt och jag tänker självgoda tankar om att jag aldrig skulle nedlåta mig till sånt. Men det är jag som sitter ensam.

Slow train coming (Lviv) #öst19

Tågluffarkänslan. Ni vet det där som händer när en kommer tidigt på morgonen till en ny stad och har sovit dåligt, tar på sig ryggsäcken och går ut i morgonljuset och funderar på var närmaste bra bankomat finns och var en kan få kaffe och något till som stillar hungern en smula. Vattenflaskan kluckar, där den ligger instucken längst upp på ryggan och nattens människor plockar ihop sina saker och dagens människor gör entré. Från en radio hörs "Another brick in the Wall" och du trampar på. Njuter av att ta in en ny stad.
Jag tröttnar aldrig på det.
Jag var 15 när det började och det är i mig och stannar i mig sedan dess. Paus under småbarnsåren, men när de blev större så åkte vi igen. Och nu är det Lviv som ska erövras, fredligt och nyfiket. Jag ska uppleva och lära mig.
I spårvagnen knackar någon på mig och ger mig en tia. Tydligen ska jag skicka den framåt, så ska den längst fram köpa biljett och skicka den plus växel samma väg tillbaka. Det är fascinerande att det funkar.
Lviv är som Prag innan gruppturismen tog över, som Kraków utan hajpen, just den där staden du letar efter att få infoga i ditt hjärta. Här har arméer och härskare avlöst varandra och satt sin stämpel på stan, hit kom Napoleon, Stalin och Hitler och många före dem. Härskarna har rivit och byggt och det är spår av österrikare, polacker och Sovjetunionen, medan det judiska bara är monument och ett tomrum bredvid dörrarna, där mezuzor suttit med G-ds ord till de som ville och behövde. 

Men nu verkar folk andas och leva, äntligen. Jag träffar en Tomás på free touren och vi drar med oss guiden Nadja upp till ett torn med utsikt över stan. Det finns också en skulptur av en sotare, där en ska kasta mynt och önska sig saker. Jag tänker på min lille sotare därhemma och sen går vi en våning ner och sätter oss i baren. Ett par vi snackar med är historiker från Portugal, men gulligast av alla är det där paret, han från Tyskland och hon härifrån Lviv som träffats via ICQ 2007 och fortfarande håller ihop sitt distansförhållande. Det regnar mynt som missar sotarens hatt och istället träffar mitt huvud. Jag skojar om att det måste betyda att jag snart blir kär igen. Alla skrattar och sen kommer åska och vanligt vatten från skyn. Det gör ingen förälskad. Vi avslutar med mat, indiskt, vegetariskt och sen vi skiljs åt efter en lång kväll efter att ha hängt och pratat och när jag går hemåt till hotellet är det fler ute än på Malmöfestivalen och jag kryssar mellan människor och allt är underbart. Det doftar kaffe och de gamla spårvagnarna låter som om de kör direkt på den våta gatstenen.

Det löser sig, det gör det alltid (Wroclaw) #öst19

Springer en mil innan solen hunnit alltför högt upp. Klockan är väl halv åtta och jag är utsövd och kan trampa på en smula med mina mått mätt. Tider intresserar mig egentligen inte, men det vore förstås kul att komma under timmen på milen. Men i grunden springer jag för att bli äldre och inte för att jaga en flyende ungdom. Jag har ingen ålderskris, har aldrig haft. Ålder är en social konstruktion, men ingen har evigt liv. Män står och fiskar längs Odras kajer. Fina spön har de. Det är svårt att fatta att det kan vara en sport att fånga och döda djur. Men, men. Efter löpning och frukost ute så åker jag och går på måfå. Fotograferar stadens dvärgstayer som finns både här och där och hänger i parker. Lägger mig på en bänk och tittar upp mot skyn. Det är 29 grader varmt. Härligt. Tänker att så här ska en ha det, liggandes på en bänk i en park i Polen. Klockan två bryter jag lugnet mot historia och går ner på det stora torget för att gå en free tour som handlar om det judiska Wroclaw och andra världskriget. "Det var en tysk stad", slår guiden fast, "precis som Gdansk och Szczecin". Sen ritade Stalin om kartorna och den tyska befolkningen fick sticka och i deras ställe kom fördriva polacker från Lviv och andra ställen i vad som nu är Ukraina. Och de judar som nazisterna inte lyckades döda jagade kommunisterna bort. Jag vet. Men jag kan inte riktigt fokusera på det där. Det griper mig inte idag. Huvudet är fullt av annat och jag skäms över min ytlighet en smula. Dessutom har jag ett tåg och passa, så jag lämnar turen och går och hämtar ut min ryggsäck och drar mot stationen. Då kommer jag på att jag inte lämnat pengar till guiden. Fan också. Men så här funkar jag: jag får en impuls och går på den. Mindre nu än förr, men ändå. Det har fört mig till spännande platser och härliga famnar, men också till olidliga samvetskval och misstag. Jag bestämmer mig för att skicka den summa jag tänkte ge, när jag kommer hem. Att göra om och rätt är bättre än patetiska ursäkter. Då kan jag andas ut. Ska bara komma ihåg det där också. Nere på stationen på spår 3 glider ukrainska sovvagnar in från vänster och kopplas ihop med polska intercityvagnar. Jag går ombord och lägger mig på min slaf. En man talar till mig på vad jag tror är ukrainska. Vi lyckas inte förstå varandra. Det ropas i högtalare och visslas i pipor, men tåget går ändå inte. Det är hur som helst skönt i min kupé. Hoppas bara allt klaffar på vägen. Och klaffar det inte så löser det sig ändå.

Time after time (Dresden/Wroclaw) #öst19

Jag ligger sömnlös i sängen på hotellet. Snart ska jag upp och ta spårvagnen till hauptbahnhof, så det vore klokt att sova. Inga demoner finns i mig eller rummet, sömnlösheten är obegriplig. Somligt är obegripligt. Inte ens lönt att försöka fatta. Mitt rum är nästan parodiskt litet. Resenärer utanför tvåpersons- och familjenormen förvisas till skrubbar, om en inte vill sova i sovsal. Haha. Jag är vid gott mod. Det har varit en bra dag.
Den startar med en free tour som börjar redan klockan nio på morgonen. Guiden Clara frågar vad som fick oss till Dresden. Jag svarar "Slakthus 5". Senare på dagen ska jag verkligen kolla efter det där slakthuset, som ju var ett skyddsrum, men inte nu. Nu leder Clara oss genom stan, från hipsterkvarteren i Neustadt till de återuppbyggda kyrkorna och palatsen i centrum. Jag frågar om inte Neustadt kan jämföras med Prenzlauer Berg. "Inte än", svarar hon med ett leende. Men det är inte bara Kurt Vonneguts fantastiska bok som fått mig hit, utan också de gånger jag farit förbi, på väg till eller från Prag. Jag ville kliva av här, så en dag gjorde jag det helt enkelt. Hela torsdagen blir en dag till fots i sandaler där sulorna snart lossnar. Jag älskar stramande vader och jag trivs med Clara som guide. Hon är grön som jag och de gröna är största parti i Dresden. Hon kallar öppet AfD för nazister och vi stannar till vid en minnesplats för ett neonaziattentat. Clara säger att polisen till en början ville kalla det fyllebråk, men det var några stolta tyska patrioter som överföll en man från Mozambique, en gång i tiden DDR:s afrikanska broderland. Sen går vi vidare och Clara talar om Erich Kästner, som jag får läsa nån gång. Tre timmar, flera slott och och kyrkor senare är rundan slut. Eftermiddagen helgar jag åt museer och planlöst strosande. Tar en bättre fika med likör till, men middagen blir en sallad på rummet. Och jag hittar aldrig slakthus 5.
Och morgonen kommer och jag vet inte om jag fått sova något. Tiden bara far iväg. Det gör inte så mycket. Jag tänker att jag kan sova på bussen och så blir det. Det finns frukost i en påse och när den fyllt min mage så sluter jag mina ögon, lutar mig tillbaka och när jag vaknar så är vi redan inne i Wroclaw. Sätet är fullt av brödsmulor som jag borstar bort. Det är en stad som jag blir omedelbart förälskad i, ni vet den där andlösa känslan en får när en har en ny vacker stad att ta in och solen skiner. Det ser ut som Prag, men utan alla turister. Vackert, till synes lyckligt. Det är så en seglar fram över gator och torg. Jag letar rätt på ett veganställe, som dessutom är en bokhandel. De bästa av mina världar möts, resor, böcker och mat utan kött i. Och lugn. Jag stannar gott och väl en timme och det är otroligt länge för mig. Jag är en spn som ofta stressar iväg. När jag går ut ber en romsk kvinna ute på trottoaren om några zloty. En man i linne kommer förbi och skriker något på polska som jag inte fattar. Hon får 20 spänn av mig. Sen går jag till mitt hotell och checkar in.

När du går över floden (Dresden) #öst19

Stan liksom talar till mig och jag tycker om det den säger. Den serverar mig svart kaffe, som ändå är svagt. Men det gör inget. Dresden har ett mystiskt centrum, östtyska breda gator, som gjorda för militärparader, kvadratmil stora parker, men så ett återuppbyggt litet gamla stan med slott och kyrkor och därefter Elbe med sitt trögflytande vatten och broarna som korsar den över till andra sidans hipsterkvarter och hus som britterna och amerikanerna inte lyckades bomba under de där dagarna i februari 1945. Kurt Vonneguts slakthus fem finns på riktigt, vi som trodde att han bara hittat på det hade fel. Däremot går det inte att resa i tiden, som i boken. Det är fan bara att försöka hänga med. Jag tänker på det på morgonen när jag hoppar av bussen. Garanterat äldst av alla. När blev jag det, jag som alltid var yngst på tågluffningarna? Mina generationskamrater är på andra ställen. På golfbanor eller på all inclusive, tänker jag lite fördomsfullt och vet inte om det är komplex eller förmer som spökar. Fina tankar är det i alla fall inte. Jag är utanför nu som förr. Mina skilsmässor har hållt mig ung, tänker jag, cyniskt. Det har inte gått att soffa till sig eller göra boendekarriär. Ja, skilsmässor och löpning. Så jag löper en lång tur längs Elbe när jag väl fått checkat in på hotellet vid två. Egentligen är jag för trött. Bussen gick vid halv tolv, det var fyra stopp på vägen i Berlin och vi var framme klockan sex. Inte mycket sömn. Men jag springer ändå och det går inte så fort, men det ger energi och jag svettas och piggnar till en smula. Längs Elbe rör sig många, det finns barer och till och med en utomhusbio. Jag lyssnar på Jonas Hasseb Khemeri och han berättar om rädsla och längtan efter kärlek. Och om hur allt blev bra. Så värst rädd är jag inte, tänker jag. Inte för något, faktiskt, bara skräckfilm och lösspringande hundar. Och några såna är inte här. Och allt ska väl bli bra, tänker jag. Floden verkar definiera hela stan. Du är på ena eller andra sidan. Eller så inbillar jag mig.
Innan löpturen har jag åkt hit och dit med spårvagnen och kommit först till världens äldsta Schwebebahn som går upp till de finare kvarteren på kullarna. Det gnisslar och det är en fanatisk konstruktion, som en spårvagn med hjulen på taket.
Där uppe är det lugn och mercedesar, för trettio år sedan var det kanske förlängda Volvo 164, för i Dresden bor överheten över huvudena även bokstavligen, den överhet som alla system verkar producera. Efter Schwebebahn och löpning blir det häng på en bar på temat Lebowski, den store Lebowski, alltså bröderna Coens film. Men folket där är vanliga tyskar, eller alla väl inte så vanliga och vi pratar, så mycket jag nu hänger med i snacket. Och jag dricker öl, inte White russian. Det får vara måtta på saker och ting, försöker jag lura mig. Som om måttlighet vore jag. Måttligt het, möjligen. Men redan vid 21 ger jag upp och åker till hotellet. I receptionen pratar portieren polska med en annan gäst. Fläkten i mitt lilla rum surrar. Fåglar hörs utanför, en näktergal, märkligt nog. Långt borta hörs en spårvagn, så att en inte ska glömma bort att en är långt från Malmö.

Don't look back in anger (Rostock) #öst19

Redan i Trelleborg är jag på väg att vända. Stan doftar av minnen, hur jag och Malin var här med ungarna och gick på museet, hur jag och Sara provåkte den nya pågatågslinjen och märkligt nog shoppade julklappar här. Dessutom är det mulet och jag bara väntar på att statyn med paraplyerna ska få riktigt regnvatten på sig. Jag vill inte minnas just nu. Minnen är synonymt med misslyckanden. Meningen med min resa är nya städer, nya dofter och annat att tänka på. Trellejävlaborg. SD-land. Vem kan bli glad här?
Jag går in i terminalen och väntar. Tvåtusen tyska skolbarn kommer in med fiskespö och rosa och blå rullväskor. De är anmärkningsvärt tysta. Antagligen har de fått stränga förhållningsorder. Jag reser ensam, som ni vet. Allt jag behöver hålla koll på är min ryggsäck. Naturligtvis hade jag gärna rest med någon. Det fanns också optioner på det, men det föll på ekonomi och vad det nu var och det är hur som helst roligare att vara ensam med sig själv på resa än i hemma i Malmö. Är jag beroende av en famn för att vara hel, så blir jag ett bihang. Och det har jag testat och det är inget vidare. Jag ska vara grundad i mig själv.
Båtresan blir anmärkningsvärt skön. Ute på havet skingras molnen och solen lyser julistark och kompas av havsbrisen. Jag sätter mig och läser och sen tvingar den låga blodsockerhalten mig att köpa en räkmacka, ty något vegetariskt finns inte att uppbringa. Formfranska med femton räkor och en klick mayo på mitten. Aja. Det får la duga. En tysk öl till det. Efter sex timmar är vi i Rostock. Jag börjar snacka med en av skolbarnens lärare och erbjuds skjuts från hamnen till stationen med deras förhyrda buss. Det blir fint. Vi pratar om hundar och om Norrland och att jag tänker mig till Ukraina, medan bussen rullar genom stan. Här var jag med mellanbror en helg våren 2008, vi åkte på natten med hade ingen hytt, så jag bäddade åt honom på golvet och satt och vakade. Han var orolig, men jag lugnade honom. Sen umgicks vi som förälder och barn och han var tio år och jag singel och sökande, men skulle bara några veckor senare träffa Sara på en typ fest, men det anade jag knappast då. Elva år sedan, men det är ett minne värt att vårda. Ser ställen där vi promenerade och nån slags befästning vi gick upp i. Jag har det på bild. Både sonen och jag hade längre hår än nu. Jag ser hur jag var då och hur jag faktiskt utvecklats och blivit klokare och mer medveten om mig själv på ett bra sätt. Faktiskt. Jag håller bitterheten stången och ångrar mycket lite.
Vid stationen är det dött som i graven och jag sätter mig och väntar på bussen till Dresden. En tjej kommer fram och frågar om det är Flixbus hållplats och jag svarar att jag hoppas det för annars har jag gått fel. Hon drar sin resväska med buller och bång över cementplattorna, men det är ändå en skön, nästan magisk kväll.

Maskros och pelargon

”Jag brukar ha gamla kärlekars namn och födelseår som password”, säger jag i personalrummet när ämnet kommer upp. ”Men eftersom jag nu bestämt mig för att ha blicken framåt, ni vet putsad vindruta och liten backspegel, så borde jag ha min nästa kärleks namn och nummer. Men vad heter hon och när är hon född?” Ingen svarar, inte ens kollegan som heter likadant som min senaste kärlek och de andra i tvåsamhet sedan urminnes tider välsignade vet inte vad jag babblar om. Sånt här kan jag bara prata med några få om. Och ålder är en social konstruktion och utseendets puts flagnar och ersätts av vacker patina. Med vän med det lockiga håret frågar om jag inte ska försöka trappa upp det politiska arbetet igen, men jag svarar att det skulle vara som att gifta om mig med Sara. Hon skrattar och tycker att det är en märklig liknelse. Jag kunde svarat att det är som att flytta tillbaks till Göteborg. Varje tid har sina hjältar och platser. Stefana som är ungefär lika gammal som jag var när jag tog över MP-Malmö (jo, det gjorde jag) ska få forma sitt lag och sitt sätt att göra saker på. Det finns andra sätt för mig att göra min röst hörd än att försöka fronta bandet igen. Men exakt vad jag ska göra i resten av mitt liv och med vem eller vilka lämnar jag åt impulser och till synes slumpmässiga möten. Men det blir en kombo av maskros och pelargon, skulle jag kunna förutspå.

Röda läppar, gröna ögonlock

Jag målar mina läppar röda med en pensel och mina ögonlock gröna. Jag är kass på det, det är inget jag vanligen gör. Egentligen är det bara en tillfällighet, en sån där Andersimpuls, ni vet. Jag och min vän med det fina lockiga håret sitter och pratar och några ungar går loss inne i ateljén och vi går in där. Och medan vännen/kollegan hjälper till att måla ungarna, så målar jag mig själv. En ska utmana. Redan att jag som man kan nedlåta mig till att ha ett kvinnojobb och inte bara undervisa, utan faktiskt också hjälper ungar inne på toa gör mig till cuck eller hjälte, beroende på vem du pratar med. Och jag har sett till att pynta avdelningen med regnbågar och ett tag satt det bilder på Linnéa Claesson, Rickard Söderberg och FC Rosengårds allsvenska lag inne på avdelningen. Men att pynta mig själv som kvinnor nästan alltid pyntar sig, ska innan eftermiddagssolen torkat upp nattens regn och gjort de nyvattnade blommorna lika torra som igår, rendera mig ett hav av komplimanger och även frågor om min sexuella läggning och om föräldrarna på jobbet inte reagerar på röda läppar och grönskuggade ögon. Även chefen ska komma att skoja om det. Och jag vet ju ändå att jag vilken sekund som helst kan tvätta av mig och fly tillbaks in i mina privilegier. Mig avkräver ingen sterilisering för att bli godkänd som den jag tycker att jag är, de jag hittills älskat och levt med har jag kunnat gå hand i hand med på gatorna i Warszawa eller på stranden på en karibisk ö eller i den bögknackarstad där jag tillbringade min ungdom, utan risk för att få straff eller spö. Jag är godkänd och för säkerhets skull har jag bosatt mig i Sveriges absolut mest i bästa mening liberala stadsdel. Men jag är fan inte glad för det. För det är så alla ska ha det alltid.
I morgon är en annan dag. Vetefan vad jag gör då. Kanske inget särskilt. Och du som ser mig komma flåsande i parken och inte ens hälsar, fast du sagt att vi är goda vänner. Ja. Inte ens dig ser jag ner på. Lev du på din yta tills rädslan för att verkligen engagera i något går över. Jag ömkar dig.

Sluta längta, börja promenera

Jag ligger på madrassen i det som var yngste sonens rum och skriver, läser och äter kolor. Musiken är på, det är Bruce Springsteens The River-album, det är nästan så bra det kan bli. ”I met a little girl and we settled down”, sjunger han och sen hur han stal en bil och körde längs Elridge avenue, men aldrig att polisen tog honom. Kanske är det därifrån min jävla längtan kommer, från sångerna jag lyssnade på, från filmerna och dagdrömmarna och känslan att aldrig höra till och vara med fullt ut, förutom vid vissa särskilda ögonblick? Jag vet inte. Men jag är trött på det där. I tvåsamheten längtade jag ut efter att ha anpassat mig som en annan Gösta och försökt vara den de ville att jag ska vara och i ensamheten längtar jag in och klänger mig fast vid halmstrån som såklart går av på mitten, för det gör de ju när en lägger en fullvuxen människas vikt bakom. Jag flydde iväg, drömde om andra kvinnor, andra städer och vägar som antagligen inte finns på riktigt. Jag var Vänsterpartiet eller Pingstkyrkan, min stund skulle komma, det var bara en fråga om när. Men det finns inget socialistiskt lyckorike och ingen himmel, vi är bara människor som trampar här på marken efter bästa förmåga. Mina ex fick se mig drömma mig bort från dem, det är inte mina vackraste minnen. Jag slösade bort dem. Och nu undrar jag vad som gick fel. Jag vet så väl. Jag behöver vara lika pragmatisk i det privata som när jag och Milan Obradovic förhandlade om cykelbanor och om hastighetsgränser i stan, behöver analysera på lång och kort sikt, inte hugga på varje dröm och impuls. I våras trodde jag att jag hittat formeln, det var doften av nygräddad pizza och Håkan Hellström och Lundell, men jag var ensam på det tåget skulle det visa sig. Igen fick jag se mig fada ut ur någons liv och se en dröm tyna bort och försvinna. Och här är jag, bland kolor och saxofonsolon, nya romanprojekt och förvirring. Dags att sätta på sig de där nya skorna och gå ut en tur. Sluta längta, börja promenera. För där ute på gatan går jag som jag själv väljer och pratar som jag vill prata. Åtminstone är det så i sången.