30 december 2009

Mammas fjärrkontroll (2)

Jag fick en kommentar efter det här inlägget, som jag lyfter upp hit och svarar på.

Så här skriver anonym:

och du, släpper du henne?

jag är själv frånskild och får hålla mig hårt i skinnet för att inte bete mig som mamman du beskriver. Själv upplever jag att jag har en anledning att ha barnen i tankarna även när han tar hand om dem. Han har inte visat sig vara så värst duktig på självständigt pappaskap nämligen. Kan ditt ex tänka samma? Du verkar tycka att problemet ligger enbart hos henne nämligen, och låter som om du är långt ifrån att släppa det faktum att ni fungerar olika av någon anledning.

Hoppas det löser sig!


Det är självklart att exet ser en anledning till att bete sig som hon gör, men det har nog inget med mitt mina föräldratalanger att göra. Och när allting är my way or the highway i hennes värld, så beskrivs jag som en usel förälder och ett hot. Det finns ju inga facit om vad ett gott föräldraskap innebär. Men eftersom jag arbetar med barn har jag haft anledning att förhålla mig till olika föräldraskapsmodeller och välja min kombi. Och man hamnar lätt där man hamnar om mamman får sätta agendan genom att ta ut större delen av föräldraledigheten och skapa dom roller som ska komma att gälla åtminstone i 20 år. Allt det där vände jag mig mot redan från början i förhållandet, något som exet i sin PK-iver backade upp på ett ytligt plan.

Liberal eller socialist?

På väg hem från jobbet går jag förbi de nya bokalerna, där folk på Rosengård kan bo och driva verksamheter. I det kommunala bostadsbolagets hus.
Är det rött eller blått, tro?
När jag hemma igen kollar på klippet med mig från 1994, så slås jag ändå av att jag faktiskt markerar vad som är speciellt med de gröna och hur bra det står sig. Visst säger jag tokigheter om EU och så, men samtidigt reser jag viktiga frågor om det är ett självändamål att Malmö växer, samtidigt som jag snackar om Malmö som en "internationell" stad (mångkulturbegreppet var väl inte uppfunnet då). Kampen mot rasismen var viktig nu som då och trots SD, så tror jag att rasismen snarare minskat än ökat. Det där med att inte definiera sig som vare sig socialist eller liberal utmanar. Men världen är varken liberal eller socialistisk och människor känner inte igen sig i såna snäva mallar. Man kan ju till exempel undra varför det är förenligt med socialism att gilla tjuvåkning på bussarna eller att kasta sten mot poliser, för att inte tala om stödet till islamister i Gaza. Och är det liberalt att tycka att "familjen" ska bestämma fördelningen av mina ihopjobbade föräldraledighet, som Nyamko Sabuni påstod häromdan eller att kameror bevakar oss everywhere och att myndigheter har möjligheter att öppna individens e-post?
Nä, tror inte det.
Det är bra att läsa tänkare som Mill och Marx, men det är korkat att tro att deras ord, formulerade för väldigt länge sedan, kan vara ledstjärnor nu.
Nästan lika kasst som att förlita sig på så kallade heliga skrifter.
När jag skälls för liberal för att jag tycker att polisen inte var ensam skyldig vid COP 15-händelserna eller när jag kallas socialist för att jag gillar individuell föräldraförsäkring och öppnare gränser, så ler jag. Ni kan kalla mig vad ni vill, men jag är grön och del av en växande framtidsrörelse. Nu som i klippet från 1994, nu precis som när jag gick på mitt första medlemsmöte i en sunkig lokal på Davidshallsgatan för länge sen.

29 december 2009

Det var kanske alles.

Det är väl nu man ska skriva årskrönikor eller rent av decenniekrönikor, men orka.
Det blir telegramstil, liksom.
Decenniet: minstebrors födelse och som det ser ut end of story avseende barnaavlande. Avhopp och comeback i politiken, separation och återfunnen eller rättare sagt funnen kärlek. Och en väl så komplicerad separation från alkoholen. War on terror och förenklingar och väderkvarnskamp.
Året: Resor, kärlek, exbråk och verklighetens folk, the return of högerpopulismens allra fulaste tryne som dock förefaller bita KD-hycklarna i deras egen röv. Maria upp och Mona ner, eller ska vi säga...bort?...och gnissel i samarbetet här i Malmö.

Det var kanske alles.

Konkurrens och kapacitet.

Det är inte en gång eller då och då. Det är varenda jävla gång jag ska utnyttja SJ:s service. Försening. Och det är fallande ledningar, det är elfel och det är en motor som är trasig. Och jag kan inte precis ta en annan järnväg eller en annan operatör, för det finns bara en bana och det finns ett monopol på järnvägstrafik, något som mina partivänner tom vill behålla, vad jag förstår.
Jag är trött på att alltid behöva oroa mig för byten och ankomsttider; jag vill ha en systemförändring. Först och främst vill jag ha konkurrens på spåren. Sen vill jag ha högre kapacitet. Inte det ena, utan både och. Kapacitet hjälper inte om det är ett monopolförestag som väljer service och priser efter behag. Konkurrens hjälper inte om det inte finns spår nog. Men det är en dröm att bedja om. Nuvarande regering gillar konkurrens, men lägger pengarna på nya vägar. Nästa regering gillar nog spår, men låter monopolet vara kvar. Det är dags för de gröna att kräva.

28 december 2009

En gammal vhs.

Sonen rotar fram en gammal vhs. Jag står i ful typ blommig skjorta och maler på och flackar en smula med blicken. Mitt snack börjar: "Jag heter Anders Törnblad och är trettio år. Jag är förstanamn på Miljöpartiets lista i kommunalvalet...". Sen fortsätter jag prata om stadens gröna lungor, om att jag ska resa till Israel och studera fredsprocessen och att vi borde bygga spårvägar i Malmö. Min hy är alldeles slät och jag ser lycklig, allvarlig och naiv ut. Men skjortan är som sagt skitful och i bakgrunden brummar dieselbussar och en en gardin fladdrar och det var i början av juni, vill jag minnas. 1994. Jag är glad att det är längesen. 1994 hade jag redan suttit i två år i partistyrelsen, jag var ett namn i partiet och något av en lokal kändis. Men jag var ju ett barn, kan jag tycka nu. Tvärsäker och besservissrig. Det filmen inte visar är att jag mitt i allt detta var rätt så ensam och tom inombords Livet var verkligen inte så kul som det såg ut. The fame thing isn´t really real och nu är jag lyckligtvis bortglömd av dom flesta. Mina skjortor är snyggare och jag öppnar mig och lämnar ut mig mer än någonsin. Ibland blir det fel och ibland gör jag människor ledsna. Då är det bara att backa och göra nytt och rätt. Nu hör jag sonen i dörren. Han har köpt choklad och jag pratar med Sara på msn. Saknaden bränner som en eld, men på onsdag är hon här och vi reser till New York för nyårsfirande där det är som allra störst och coolast.

Livet är ingen saga

"Nu sitter vi här, hela stjärnfamiljen", säger jag men det är bara jag och remotely Sara som alls vet vad en stjärnfamilj kan sägas vara. Och ingen verkar bry sig nämvärt heller, när jag försöker förklara. Ungarna har aldrig hört talas om familjepolitik eller verklighetens folk och behöver liksom inte något godkännande av de så skenbart lyckliga människorna i mamma-pappa-barnparadiset.
Det viktigaste är att man är med dom man vill vara och gör det man vill göra. jul som midsommar som vilken jävla tisdag som helst. Konstellationerna kan se olika ut ut. Men ett barn i samlingen tycker inte att det är riktig jul, eftersom en sån borde innehålla mer prylar och fler vuxna. Själv kräver jag brunkål och får det ur en plastkorv som jag själv klipper upp. Sara dricker vin till julmaten och jag alkoholfri öl. Och hon tycker att Tomten är far till alla barnen är en bra film och jag tycker att den är jävligt löjlig. Så bryts våra tankar och idéer och det är sagolikt snöigt, så som mina barndoms jular inte alls var särskilt ofta.
På tåget hem fräser jag åt en småländsk tant som kallar mellanbror för "flickan" och påpekar att könstillhörigheten inte sitter i hårlängden.
I Malmö är det ingen snö alls när vi släpar väskor genom natten. Torrt och ohalt. Livet är ju ingen saga heller, direkt.

22 december 2009

Aldrig mer Aftonbladet.

Aftonbladet gör det igen och jag har köpt den tidningen för sista gången, lita på det. Ni kanske minns att en obehaglig journalist som heter Donald Boström påstod eller antydde att israeliska armén dödade palestinier för att sälja deras organ på en internationell marknad. Lika korkat som traditionellt antisemitiskt.
Men eftersom aftonbladet kallade smörjan för kulturartikel, behövde man inte backa upp skiten för fem öre. Alla som kan sin historia vet ju hur rykten om judar som rövade bort barn spridits, ja, dessa kristi mördare är ju kapabla till vad som helst, förleds man att tro.
Att en obehaglig patolog har stulit hud och hornhinnor från israeliska, palestinska och lik av andra nationaliteter är illa nog, men det innebär inte att Israel erkänner organstölder och Boström är samma nyttiga idiot åt nassar och hamas som innan. Palestinas folk bode inte bara störta sin islamistiska regim, dom borde också bekymra sig om vad deras vänner kan ställa till med. För den som idag sprider obehagliga rykten om judar kan i morgon göra samma sak mot araber.

Jag, den där tråkmånsen.

Det är ändå sällan jag går in i den sortens diskussioner. För jag borde såklart fatta hur himla roligt det kan vara att skoja om brännvin och fylla och om hur sprit inte gör en lycklig, men fan inte mjölk heller och så. Men här som på andra ställen måste jag ibland ändå vara tråkmånsen. När tusentals vuxna människor glorifierar alkoholen, så säger jag emot. Om man propagerar för användning av alkohol, då kommer jag att påminna om hur den farligaste drogen av alla funkar. För alla tycker dom ju att knark är farligt och att Christiania ska stängas, eftersom det säljs knark där, men ingen funderar på att stänga Värnhemstorget och andra platser där det säljs alkohol. Och ändå skadar alkoholen så otroligt många fler än någonsin knarket. Nu är inte lösningen att tillåta knark eller totalförbjuda alkohol, det handlar snarare om att vara normkritisk och förespråka att människor möter livets makter vapenlös, för att tala med Karin Boye. Och koppla av med ett järn, det ska man ju få göra, det får vi inte missunna någon, sägs det. Och vinprovningar och sånt fint. Men jag säger: fan heller. Var den du är, den du vill vara utan kemiska tillsatser. Sluta förneka eller förringa. Var hellre tråkig.

21 december 2009

Sonens facebookgrupp.

Min äldste son har tillsammans med en vän skapat en facebook-grupp till stöd för Tiger Woods. Let´s forgive the poor man, skriver sonen. "Ska du gå med", frågade sonen. Nej, jag skulle nog inte det. Jag gillar inte alls otrohet, som jag skrivit om tidigare. Men nu vetefan. Elin Nordegren, dotter till utrikeskorrespondenten och den fd ministern, har fått hela mediasverige att gråta i takt och fått hederliga trogna Svenssons att vad det jag sa-tänka om den där...svarte mannen. Och nu toppar Elin saken med att kräva ensam vårdnad om barnen och att Tiger bara ska får träffa barnen under bevakning. Förutom alla pengar hon tycker sig ha rätt att snika till sig efter att ha varit lyxhustru i några år. Men skitsamma med stålarna. Ungarna, då. När man fått sitt hjärta krossat är det lätt att vilja hämnas, men det är korkat att försöka sig på det. Hämnd är lika jävligt som systematisk otrohet. Och Elin är inte den enda förälder som inte kan skilja på sina önskemål och barnens behov, jag har en alldeles i min närhet, om man säger så. Det är så fult och fel att använda barnen för att bota sin egen ångest och sina egna sorger. Så sorgligt och så destruktivt. Det gör ingen lycklig. Barnen som slagträ och hela det moralpaniska Sverige klappar händerna. Det är en ynkedom. Jag går nog fan med i den där facebook-gruppen.

20 december 2009

Vit

My god, det tog emot att springa idag. Som om traumat från COP 15 smugit sig över sundet och in i min kropp. Det hjälpte inte med sånt här, sånt här och sånt här i öronen, det var lika segt ändå. Parkenas stad låg vykortsvacker i svart och vitt, vitt och jag undrar om New York möter oss i samma vackra beklädnad på nyårsafton. Att dalajulen blir vit räknar jag liksom bara med.
På eftermiddagen sågs vi nere på Bergsgatan, gräddan av oss malmögröna och drack glögg och åt pepparkakor, samtidigt som vi tar oss vidare från COP och firar nya rekordsiffror i opinonsmätningarna. Danmarks regering och det svenska ordförandeskapet har misskött sitt uppdrag, men livet går vidare och vi gröna tänker globalt och agerar lokalt, det är underifrån som framtiden byggs. Och den byggs inte sen eller någon annanstans, utan här och nu. På väg hem ser jag hur bilister envisas med att köra, trots vädret och jag begrundar den envishet med vilken många håller fast vid dåliga vanor.

19 december 2009

Ta avstånd från våldet.

Jag har gått i fler demonstrationståg än jag kan minnas. Min allra första var på femårsdagen av kuppen i Chile. Ja, precis. 11/9 1978. Trots hundratals demos (som man äger nowadays) har jag aldrig ens varit i närheten av att vara rädd för vare sig poliser eller med- och motdemonstranter. Säpomännen var lite komiska i sina rockar, man kände alltid igen dom. Inte förrän på senare år har jag varit rädd. Nu håller jag mig i princip borta helt, utom från klimax, för det är så charmigt och fullt med humor. Vänstern på sjuttio- och åttiotalet skulle inte drömma om att söka fysisk strid med poliser eller motståndare, revolutionen skulle vara systematiskt organiserad och i varje polisuniform fanns en människa, en arbetare. Bokstavsvänstern var rätt knasig och naiv, men just i det hade man helt rätt.
Nu är det så illa att det inte bara finns vänstergrupper med agendan att förändra samhället med våld, utan också en förståelse och ett försvar för detta hos den mer parlamentariska vänstern. Istället för att fördöma och isolera afa-idioterna försvarar man dom, om dom så förbereder strid i Köpenhamn eller sätter eld på Rosengård. Inga lagar i världen motiverar förberedelse för våld mitt i demos med barnvagnar och rullatorer. Men jag hör inte ett jävla ord om det från någon som var i Köpenhamn förra lördagen. Allt snack handlar om (den i och för sig förfärliga) lymmellagen. Men med en vettigt organiserad demo hade man kunnat ha alla möjliga lagar, det hade inte varit aktuellt. En öppen hand möts nästan aldrig av en knuten, det är min bestämda erfarenhet. Snutar är som regel inte fascister, men det kan nog hända att dom blir det om man påstår det tillräckligt många gånger. "You teach people how to treat you", säger dr Phil. "Var den förändring du vill se", säger Gandhi. Man kan inte behandla sina medmänniskor som skit i väntan på ett samhälle där alla ska vara snälla mot varandra. Du måste vara snäll redan nu, stark och snäll som Bamse. Och att danska politiker stiftar idiotiska lagar är knappast nån nyhet heller, förresten. Danmark är i hög grad ett reaktionärt småborgeligt skitland. Men inte ens det ska bestraffas med stening.

Idag är jag en gammal cyniker.

Idag känner jag mig lite som en gammal cyniker, trots att jag oftare blir kallad naiv. Jag hade på känn att COP skulle misslyckas och jag var säker på att SAAB skulle stänga. Antingen är alla Jesus, eller så är ingen det. Obama är en människa, tro det eller ej. Och han är inte bara människa, han är en president som vill sitta kvar och bli omvald i det land som är den största klimatboven av oss alla (om nu ett land kan vara en bov, det är en diskussion man kan föra). Det är också så att klimatfrågan inte kan isoleras från det som så vackert heter Nord-Syd-frågorna. Om inte de rika i den rika världen börjar leva klimatsmart gör inte dom andra det heller. Fair and free trade, som vänstern hånar oss gröna för, ger många vinster. Lokalproduktion är bra, men bara tillsammans med handel. Vem vill bo i Nordkorea, liksom? Om företag ska kunna överleva måste dom tillverka sånt som går att sälja. Det kan hända att staten ska gå in och stödja företag under en tid, för att överlevnaden på sikt är möjlig och lämplig. Men SAAB är inte ett sånt företag. Trollhätteborna ska vara glada för att GM befriar dem från plikten att hoppas på ökade försäljningssiffror för en i grunden osäljbar bil. Den kompetens som sägs finnas kan komma till andra uttryck. Den individ som tjänat fett på att montera bilar, kanske ska fundera på att göra något roligare nu? Ta tag i ditt liv, för fan, du är inget offer.

17 december 2009

Små gröna segelbåtar och oljetankern m/s Gulag.

"Det rör på sig i klimatförhandlingarna", skriver Maria Wetterstrand på Facebook och jag hoppas att det är så. Man kan riktigt höra hur argument slipas och pennor vässas där på andra sidan sundet. Jag lyssnar på Neil Young och dricker kaffe. På Rådhuset är det fullmäktigemiddag. Nästa år är jag kanske inbjuden att sitta med igen. Under min förra fullmäktigeperiod brukade jag alltid tacka nej. Entusiasmen att delta i sånt där brukar stå i omvänd proportion till aktiviteten i fullmäktige eller nämnd eller vad nu saken gäller. Under min tid i fullmäktige var jag den flitigaste motionären av alla. Nu är det skorna på om jag vill motionera. Att springa i snö går bättre än ni tror och man fryser inte om man pälsar på sig underställ, vantar och mössa. man får tid att reflektera under löpturen. Söndagens tidningsartikel om vårt parti har gett eko i sajbern. Framför allt försöker vänsterpartiets representanter sätta sina klor i oss. De gröna är en nagel i ögat på alla fyrkantiga enögda små chefsideologer. När Fredrik Fernqvist beskriver oss som en samling segelbåtar, så raljeras det och vänstersnubbarna tycker att vi borde stödja hamnarbetarnas kamp istället. Och det kan vi kanske göra. Men jag gillar segelbåtsmetaforen. Lenin sa att frihet är så dyrbart att det borde ransoneras och hans "moderna" apologeter verkar tydligen hålla fast vid det. Frihet och individualism utmanar alla som gillar räta led. Och dom små gröna segelbåtarna kryssar och slår efter bästa förmåga. Om det behövs så hissar vi stormseglet och sätter på oss oljerock och sydväst. Vi tror inte på att borra djupare rännor för att få in fler supertankers.
Ja, nån mil härifrån på Amager förhandlas det och i morgon kommer fredspristagaren Obama och dom andra hårdbevakade ledarna för att skriva under. Jag dricker mitt kaffe och tänker på att det är skönt att ha ett hus att vara i när den skånska snön yr och springkläderna hänger på tork.

16 december 2009

Långt långt till sommaren.

Det är snö i Malmö och bilarna glider runt och folk längtar till ledigheten. Och den politiska säsongen tar strax slut; säsongen i form av möten, alltså. Fredagens miljöstrategiska beredning har fått ett återbud av mig. Så efter dagens AU, så är det bara glöggmys på söndag och en reservation som ska skrivas innan måndag. Vi som inte försöker storma andras möten, utan går mer metodiskt tillväga är dom som får saker gjorda. Politiskt arbete är påfallande ofta kallt kaffe i allt för varma lokaler och sällan den där hetluften som det talas om.
Klimatfrågan står i fokus, men det är som om medvetandet inte räcker hela vägen fram. snälla politiker och andra medmänniskor hoppas på att Kina ska ta sitt ansvar eller så. Som så ofta förr är det någon annan någon annanstans som sitter på nyckeln, tror man. Men det enda ansvar du kan ta är det eget. För klimatet eller vad helst du tycker är viktigt.

Det är långt som fan til sommaren, vi är inte ens över krönet än. Antagligen tar den danska polisen i alldeles för hårt och lymmelpakken är en kass lag. Men om folk höll sig till ickevåld, så skulle ingen ens ha funderat på nya repressiva lagar mot demonstranter. Till sommaren är det valrörelse och jag är antagligen med igen. Kaffe, diskussioner, hårda ord, men inga stenar eller batonger.

15 december 2009

Anonyma jävlar...

Är det mig ni ska spöa nästa gång?
Den vänstra vänstern förbryllar mig, eftersom den i sin praktik är så otroligt lik den högra högern. Politiska motståndare kan räkna med en smäll på käften. Och om samhället reagerar, så gnys det och klagas det och polisanmäls det vid minsta lilla misstag. Själv skulle jag föredra att sitta bunden på asfalten i Köpenhamn bevakad av polis framför att gå med på ett samhälle där vi förtroendevalda ska behöva vara rädda för fysiskt våld. Och visst har jag blivit ofredad och hotad jag med. Googlar man mitt namn på nätet kan man hitta en sida där det står att jag borde få den kula i pannan. Här på bloggen och i andra nätsammanhang har anonyma kommentatorer försökt ta ära och redlighet av min person, min politik och även mina bloggpreferenser så till den milda grad att jag fått sätta på ett kontrollfilter på kommentarsfunktionen. Nu skriver vänsterbloggare i skön anonymitet om hur coolt det är att Italiens premiärminister Berlusconi fått några tänder utslagna. Det är obegripligt. Men ni får väl spöa mig med, dårå. Sätt en kula i pannan på mig om det är lösningen. Slå ut mina tänder och jubla anonymt. Go ahead, make my day. Mn aldrig i helvete att jag skulle maskera mig eller bli anonym. Så länge jag har ett långfinger så ska jag rikta det mot er.

14 december 2009

Du är det du gör.

Minstebror och jag går in i videobutiken.
Pappa: "Skulle du vilja ha den där hello Kitty-väskan?"
Son: "Ja, för jag tycker att det är tramsigt, det där med pojk- och flicksaker".
Utan åthävor och utan att skylta med det har minstebror blivit en åttaårig genusmedveten person. Bara sådär. Vi formar våra ungar med dom värderingar vi har; det bara är så. Det är vad vi gör som betyder något, inte vad vi säger. Barn i enföräldershushåll har den fördelen att könsrollerna tenderar att minska i betydelse. Mellanbror och jag sorterar tvätt och lägger vitt, svart och kulört i olika maskiner, samtidigt som vi pratar om fotboll. Det är så självklart.
Ofta blir jag trött på vissa nyfrälst medvetna människor som kommer och bankar termer och begrepp i huvudet på mig och andra. Det kan vara en bok man läst eller en kurs man gått. Men det behövs inte något missionerande; lev dina åsikter i praktiken och låt den forma dina beslut.

12 december 2009

Demonstration och relation.

Jag följer debatten om Tiger och Elin istället för att åka till Köpenhamn. Så kan man ju också prioritera. Eftersom jag använder nära nog all min fritid och viss arbetstid till att påverka politiskt känns det inte nödvändigt att promenera på Amager just idag. Sen har mina ungar inte heller bett om att få demonstrera med de gröna heller och helt säkert är det inte heller. Vänsteridioter i maskeringar och med korkade slogans och våldsdyrkan ska nog försöka paja även detta. Medelklasskidsen borde hitta ett annat sätt att revoltera mot mamma och pappa, tycker jag lite preachigt och von oben.
Idag skriver jag igen i sydsvenskan om religiösa skolavslutnngar. Läs om ni vill.
Men Tiger och Elin, ja. Folk som inte alls gillar tvåsamhet passar nu på att säga: se där vad tvåsamheten ställer till med. Och är inte otrohet egentligen något ofrånkomligt?
Nej, det är inte okej. Nej, det är inte ofrånkomligt. Däremot är det påfallande ofta alkoholrelaterat, vilket sällan nämns i diskussionen. Jag som inte tror på äktenskapslagar, utan mer på avtal mellan valfria konstellationer människor, inser att det kräver att man inte sviker. Håll dig till det ni kommit överens om eller omförhandla avtalet. Och var tydlig om du anser att runtknullande är en del av dealen. Låt trohetsnormen finnas, det är enklare och bättre så. Men, som alltid finns ett men. Den som lever i en urkass relation eller träffar sitt livs kärlek äger rätt att bryta avtalet om trohet. Det kan finnas lägen när ett osnyggt uttåg ur en relation är motiverat. Det är sällan ett bra val, men det kan vara det. Det mesta är för övrigt enklare än man tror. Nu, kaffe.

11 december 2009

Sympatierna.

Kanske ska jag säga nåt om partisympatiundersökningen som kom igår. För oss politiknördar är SCB:s PSU den stora och viktiga, eftersom man kan bryta ner den i åldersgrupper och geografiskt och annat. Sydsvenskan ropar ut att Sverigedemokraterna är starka i malmöområdet, men man kunde lika gärna pekat på att V nästan är utraderat och att vi gröna få rekordsiffror. Man kan peka hur man vill, beroende på vad som intresserar en. Vi gröna är det radikala alternativet, nu när V sjunker som en sten. Och det är inte så konstigt. Folk i stan är inte längre renodlade liberaler eller socialister. Man vill ha lite av varje och framför allt ett fokus på framtidens frågor. V:s pråktiga självmål när man i min nämnd stödde ordförandens fegislinje i frågan om hastighetsgränserna visar lite på den saken. Jag och tre sossar ville ha 40 i hela stan, resten argumenterade ganska förvirrat om hur svårt det skulle vara. Svårt för vem?. Att vi gröna förändrar Malmö, syns och hörs och vi sätter nya frågor på dagordningen. Men vad har V förändrat på sina snart tolv år i majoritet i Malmö. Just det. Ingenting.

Så till SD. Till de rädda små människorna som behöver någon att skylla på när det egna livet är för svårt. Som vilka missbrukare som helst så skyller dom ifrån sig, som om ansvaret för deras trista liv låg på någon annan. Men det är inte islam, inte invandring, inte fri sex eller feminismen som är hotet mot Sverige, Skåne, Malmö. Det är inskränkthet, okunskap och därpå följande illvilja som kanske hotar. Men SD kommer inte att få något gjort i riksdagen om dom kommer in, lika lite som dom får nåt gjort här i Malmö. Deras representanter är allt för korkade, rattfulla eller senila för det. Ingen tillfällighet, kanske.

Till och med snyggare nu.

Det är en sliten klyscha, men jag känner mig yngre än personnumret visar. Och nästan alla jag träffar är yngre eller mycket yngre och det känns som om vi är jämngamla och jämnstarka. Kanske är det jag, kanske är det dom, kanske är ålder bara ett nummer. Ingen vet. Och den där religiositeten och det var bättre förr verkar inte infinna sig, inte ens på min fyrtiosjätte födelsedag. Det blir nog aldrig så. Och jag väger inte mer än när jag var 20. Inget av det man hört om åldrandet stämmer. Att jag tycker att jag är klokare än bara för några år sen beror på helt andra saker än tid. Men visst, minnen finns det. Min Sara är född samma år som jag hörde en skrovligt sjungande rockpoet från Värmdö för första gången. Och min politiska compadre Karolina föddes när jag satt i tonårsrummet och hörde ett tufft engelskt band revolutionera min tillvaro med God save the queen,csamtidigt som jag läste "Jack" och ville flytta till Christiania. Bästa Rasmus är till och med så jävla ung att han är född fyra år efter det att jag delade ut flygblad inför folkomröstningen om kärnkraft. I partiet finns både gamla dagisbarn och klasskamrater till mina stora ungar. Sånt där kan man ju räkna upp, men det spelar fan ingen roll. Tiden har inte tagit något. Jag är till och md snyggare nu.

10 december 2009

Återhämtning.

En votering som blev en...fars. Sen present och sen ut i kylan. Jag skippade den fina middagen och gick hem och stekte kotletter till sonen ocn och mig istället. Det har varit mycket på slutet. Min del av ansvaret för lokalavdelningen har ökat, samtidigt som det varit väldigt höstvintermörkt. Paus nu. Dags att läsa och jobba det sista innan julledigheten. Idag kom GRÖNT! med min artikel om Rosengård och jag utkämpar lite insändarstrider om trafik och religiöst färgade skolavslutningar. Sen läser jag och tar igen mig. Hertha Müller ska såklart bli nästa författare på dagordningen. Jag har redan läst Hjärtdjur eller vad den heter, och får nog en ny på posten om en dag eller två. Återhämtning. Övervintring.

09 december 2009

Därför sitter jag i tekniska nämnden.

Den förste gröna ledamoten någonsin. Därtill omedelbart presidieperson och förväntad one of the guys med allt vad det innebär. Jag tror att jag har jobbat mig till en en viss respekt. Det gäller att vara påläst och förberedd, veta vad man tycker och varför. Och så måste man veta var besluten i praktiken fattas och av vem. Det tar en stund och krockar med vår gröna vilja att byta ut oss politiker med jämna mellanrum. Jag är ganska säker på strukturen nu. Och jag passar mig jävligt noga för att sätta mig på höga hästar; personer som suttit länge ska man lyssna på, men respekten kräver också att man är tydlig med det man vet och tycker.
Inför denna mandatperiod var det bara tekniska nämnden som kunde komma ifråga för min del. Jag jobbar civilt i en helt annan ända av skalan, kan man tycka, men allt är nu inte som det kan tyckas. Det perspektiv jag för in kan innan annan i nämnden föra in. Förutom mina gröna värderingar, då alltså.
Jag sitter i tekniska nämnden för att jag förutom det gröna vill se bort från det teknokratiskt naturvetenskapliga. Jag sitter där därför att jag har barn som går till skolan och ska korsa en fyrfilig gata med risk för sitt liv. Jag sitter i TN, därför att bilarna kör på cykelbanorna i Rosengård. Jag sitter där för att jag passar så bra där. Jag är inte särskilt intresserad av teknik och jag har inte ens körkort. That´s why.

I morgon eller rättare sagt senare idag blir det konflikt i nämnden om hastighetsgränserna i stan. Sänkta hastighetsgränser är ett litet steg framåt för de oskyddade trafikanterna, men det måste såklart kompletteras med fysiska begränsningar: när motståndare säger att det är konstigt med 40 på en fyrfilig väg, så är det såklart fyrfiligheten som är det riktigt konstiga. Har vi verkligen så mycket plats för bilar i det trångbodda Malmö, kan man fråga sig.

08 december 2009

Tillit, som fan du.

Åh, mitt hat/kärleksforum på nätet behandlar frågan om vänskap mellan könen och det är så inskränkt, så enfaldigt och så korkat. Någon känner någon som blivit kär i sin vän och är inte den och den lite väl mycket vänner för att vara av olika kön?
Nu är dessutom detta med könstillhörighet helt självklar i resonemanget och stackars alla som har förmågan att tända på både kvinnor och män, dom skulle få gå vänlösa genom livet, får man tro.
Men det handlar väl som så mycket annat om tillit och kanske lite om att som man känner sig själv känner man andra. Saras och min relation började med att hon tröstade en ledsen granne som nog definierar sig som man och jag jobbar nu som nästan alltid med definierade kvinnor enbart och min bästa vän är och förblir kvinna. ingen av oss frågade någonsin något om det. Det finns viktigare saker än könsorgan hos ens vänner. Och naturligtvis kan man bli kär i en kompis. Allt kan hända, det finns dom som blir kära i döda människor eller i folk dom bara sett på TV. Trygghet i relationen och tillit gör att man inte ens bryr sig om att kontrollera sin prtner. Det är rent av så att jag hellre blir lurad en gång än blir den jag skulle bli om jag hobby-FRA-ade min partner. Och tryggheten kommer inifrån. Tillit. Som fan du. Annars är det i vilket fall som helst skitsamma.

06 december 2009

Aldrig mer nu än nu.

Lurar i öronen med Neil Young och Bengt Ohlssons bok i handen hela vägen till Stockholms C. Hemåt blir det sällan förseningar. Både Bengt Ohlsson och Neil Young är en smula underskattade, tycker jag. Whatever. Det jag lovade i fredags blir det inte mer av. Inget mer än mitt gamla: man ska inte hota med att lämna, man ska hota med att stanna kvar. Som en nagel i ögat eller slaven på triumfvagnen som påminner kejsaren om hans dödlighet. På tåget sitter jag och retade upp mig på alla dom som bara är och bara vill vara. Det räcker fan inte, tänker jag på medan SJs sunktåg far genom den mellansvenska lagombygden. Men kanske är det en smula själgott tänk, ingen vet. I morgon är dagen från helvetet med nattågssömnbrist, lång jobbdag och sen medlemsmöte till sent. Tack gode Emmanuel för att gruppmötet är flyttat till tisdag. Sen onsdag, nämnd och middag och torsdag barn, simskola och fredag födelsedag. Jag har alltid mycket, alltid saker. Men jag tycker att det är så det ska vara. Det blir aldrig mer nu än nu. Jag dör hellre in action än i sömnen.

04 december 2009

På måndag ska jag.

Jag drar iväg till snön och mösskylan nu.
Kommer tillbaka på måndag.
Kanske ska jag då skriva ett stycke om ett parti som ibland eller ganska oftatror att dom har egen majoritet och ibland tror att dom är i koalition med moderaterna. Eller att det lönar sig dåligt att vara tillmötesgående. Kanske det, kanske inte. Nu är det i alla fall helg. På tåget ska jag läsa Nick Hornby, Bengt Ohlsson, SvD och äta godis och veggopaj, som vi gjort med ungarna på jobbet. Nu helg.

03 december 2009

Vänner och ensamhet.

Vissa kan man bara glida in till och äta lite böngryta och dricka te hos och så är allt som det alltid varit. En sån vän har jag. Man kan nog inte räkna med fler. För vänner är oftast färskvara som varar en tid, sen går man olika vägar. Man glider undan, liksom, det är sällan fråga om något större drama. Några få vänner eller "vänner" har dock försvunnit med dunder och brak och ytterligare någon begriper jag mig inte på. En sa upp bekantskapen när jag träffade min dåvarande och en sa upp bekantskapen därför att jag hade fel åsikter om nobelpriset i litteratur. en tredje vet allt om vad mitt ex presterat i sin iver att komma åt mig, men väljer ändå hennes sällskap. Det är obegripligt, men somligt är ju det. Andra har jag själv brutit med. Det var hon som krossade mitt hjärta och det var han som körde full. Vissa kan tydligen skilja personen från gärningen, jag kan det tyvärr inte. Du är det du gör. Däremot är jag alltid beredd att förlåta. Nästan alltid. Gammalt groll funkar inte och gammal vänskap rostar tyvärr oftast. Jag kan vara lite selektiv och kritisk, för jag skyr inte ensamheten. Även om det var längesen nu, så kan jag spendera en hel helg utan att träffa någon. Jag har film, jag har böcker, jag har datorn och mat och kaffe. Självfallet föredrar jag mina kära, men jag klarar mig. Det betyder ju också att jag inte behöver fjäska och tåla skit.

02 december 2009

Mammas fjärrkontroll.

När jag tar steget ut i gatan efter ett ganska lyckat möté är det vått, men inte så kallt. Lurarna pluggas i öronen och denna den allra mest sentimentala, vackra sången på svenska cirkulerar inne i skallen. Jag promenerar med cykeln i hand. Min längtan är bara du, sjunger Lill och jag förbryllas över hur någon man älskat kan bli till en fiende som vill åt en med alla slags hugg och slag som finns tillgängliga. Jag undrar i mitt stilla sinne om det kommer en dag då hon älskar sina barn mer än hon avskyr mig. Om hon på nytt kan bli förälskad och om hon till sist kan koppla av barnen och mig när dom är här. För hon ringer på torsdagen och SMS-ar på fredagen. Hör av sig på lördagen och undrar saker på söndagen. Minstebror bjuds med på något som är en parmiddag med barn på lördagkväll och mellanbror påminns på söndagen om sitt specialarbete. Jag reser och går på Lousiana på min barnfria tid. Hänger vid datorn, läser och kollar på film. Och all jävla politik med intriger och svek och brutna överenskommelser och löften. Vi är så olika. En gång var exet sambo med en journalist på skånska dagbladet, lika upptagen som mannen i Bo Setterlinds sångtext och jag en frånskild pappa på kongress. Nu håller jag i det jag håller kärt, utan att ta det för givet och utan att betrakta det som mina ägodelar. Om mamman bara släpper sin fjärrkontroll så blir alla lyckligare. Hon själv inte minst.

01 december 2009

Moderaterna flörtar med rassar.

Idag är det John Roslund, Carl-Axels son. Det är den vanliga skiten om att man inte får sjunga nationalsången i skolan, men också ett epos om att det inte längre serveras brunkol vid skolornas julavslutningar. Det hjälper inte att jag och mina fyra barn aldrig någonsin stött på vare sig nationalsången eller brunkol i skolan sen 1970 då jag började ettan, sanningen som presenteras är ändå den: vi anpassar oss efter dom främmande jävlarna. För nån vecka sen skrev Wendel och Clair, också dom moderater, i tidningen om att Sverige nu anpassat sig för dom främmande jävlarna så pass att man inte längre har halleluja-skolavslutningar om självklarheter i skolan. Det är en strategi, skulle jag tro. Om man tillåter partiets backbenchers att säga lite rasseinfluerade idiotier, så ska folk rösta på moderaterna istället för SD/KD (och för er som hajar till över slashet mellan KD och Sd kan jag berätta att dom var först. 1998 krävde KD i brinnande valrörelse en folkomröstning om minareter i Malmö). Men det som händer när moderater säger rassesaker är inte att rassarna blir moderater istället, utan att moderat- och sosseväljare utan kunskaper blir rassar. Från Danmark vet vi just det. Rassepartierna växer om de ges legitimitet av vanliga eller, nåja, ganska vanlliga, politiker.
Schlingman tog Vellinges moderater i örat för en kort tid sedan.
Det är nog dags att han ringer ett 040-nummer igen.

30 november 2009

Han förstår.

Sonen ondgör sig över att han inte får spela en trettonminuterslåt med Jimi Hendrix för sin lärare när det är dags att redovisa musikarbetet. Han blir sur och börjar klaga på att hans klasskamrat minsann fick välja att göra ett musikarbete om sin pappa som inte ens är KÄND. "Men, du vet, hans mamma och pappa har bara varit tillsammans med varandra", fortsätter han. Så har normen förskjutits i Malmös centrum att en elvaåring tycker att det är anmärkningsvärt om ett föräldrapar inte haft fler partners än varandra. Och jag är glad för det. Jag växte upp i ett samhälle som präglades av enfald. Nästan alla levde tvåsamt med ett lagom antal barn. Det var som en våt dröm för KD, typ. Man stötte varken på människor som älskade människor aav samma kön eller någon som av kärlek lämnade en partner. Att separera var ytterst stigmatiserande och några minareter syntes inte i stadsbilden. Kanske är det ett sånt samhälle som schweizare och kristdemokrater längtar efter, ingen vet. En värld med falukorv istället för falafel och sexneuroser och skamkultur. Jag och sonen tillgör verklighetens folk. Och jag får säga till honom att det faktiskt finns dom som inte vill ha fler än en partner i livet. Minoriteters rättigheter måste respekteras. Han nickar, han förstår.

29 november 2009

Sporternas sport.

Igår var det tipsextrajubileum. Matchen från 1978 var helt okej, med offensivt spel och lerig plan, så som vi vande oss att se det på lördagseftermiddagen fårn tidig barndom och till den dag då den så kallade marknaden krävde kort och boxar. Det fanns en tid, då det var dyrt att åka till England, men väl där kunde man bara åka ut till en arena och betala en femtiolapp och gå in. Helt coolt. Sen var det bara att sjunga med i glory glory Man united eller You´ll never Walk alone som här före ett klassiskt battle of Britain på Anfield.Nu är det billigt att åka dit, men biljetterna kostar tusen spänn och det är trots det alltid fullsatt. Fotboll har blivit så fint och det är trist. Jag gillade dom gamla träläktarna och det billiga kaffet och gubbarnas sköna kommentarer. Nu är det loger och kostymer som gäller. Men spelet är detsamma, trots snacket. Det har blivit säkrare passningar och bättre teknik. Men samma profiler som barndomens (Maradona good, Pelé better) George Best och GAIS egen Sten Pålsson, hela vägen till Kaká, Zlatan och Wanderson. Sporternas sport. The real thing. Aldrig frikopplat från världen utanför, som dagens kastiliansk-katalanska fight nere på Camp nou.

28 november 2009

När alla barn är alla barn.

Det finns alla barn och så finns det invandrarbarn. Det finns alla barn och så finns det barn med handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Diagnoser är så bekväma. Man kan liksom säga att det där barnet är lite speciellt och så får mamma ett halvt vårdbidrag och kanske en resurs, som det så vackert heter, i förskolan. Eller rätt till modersmålsträning en gång i veckan. Men tittar man lite noggrannare så ser man ett helt kalejdoskop av olikfärgade bitar. Kalle som får spö hemma och på rasten, Eva som har prestationsångest och Mohammed som avskyr sånt som killar borde gilla och blir kär en sån som han inte får bli kär i. Ingen passar riktigt in om man kollar noga, vi har alla våra brister. Vi är inte verklighetens folk nån av oss, när man studerar oss. Normen skaver som ett par jeans som tvättats i 90 grader och sitter lika illa. Jag avskyr särskolor och modersmålsundervisning, men jag gillar våra olikheter. Det finns inga grupper, bara människor. En mig mycket närstående skulle knuffas in gruppen av retards och puckon, var det tänkt. Skolan ordnade en "liten grupp" där några som hade svårt att lära på skolans vis, någon som inte kunde sitta stilla och nån som aldrig hunnit lära sig svenska skulle sitta på behörigt avstånd från normalerna. Skolan var så nöjd med denna lösning. Ibland kommer fascisten klädd som en vanlig man. Men ingen ska behöva bära stigman, så han flyttades av resursstarka föräldrar till en mer välkomnande miljö. Tur för honom. Jag är nöjd när särskolor och hemspråk tillhör samma skräphög som häxbränning och försöken att göra vänsterhänta högerhänta. Jag är nöjd när alla barn är alla barn.

27 november 2009

Den allra första.

Jag minns min allra första organiserade dejt efter separationen. Nyfiken hade jag registrerat mig på en sajt och nu skulle jag träffa en tjej vid statyn på Möllevängstorget. Hon såg inte ut som på bilden, hon hette inte det hon uppgett och hon rökte, fast hon angett i profilen att hon var icke-rökare. Det sista förklarade hon med att ingen vill dejta en rökare. Vi satt på en av uteserveringarna och hon berättade att hon dejtat 35 olika män under de senaste åren. Jag lyssnade häpen. Hon bjöd på öl och konverserade och ställde kontrollfrågor. Det var min introduktion i dejtvärlden. Man behöver inte vara så generös, förstod jag. Ett klick bort finns alltid någon annan, så människor är mer än lovligt utbytbara. Man spikar en kravlista och hoppas innerligt att nästa person ska uppfylla kriterierna. Men det blir sällan så. Ensamheten blir nog bara större om man har orealistiska krav på sina medmänniskor. Människor är sällan allt det där önskade. Smarta, snygga, bäst i världen på att knulla, diskutera och laga mat. Den allra första dejten gav mig too much information och jag höll mig borta ett tag efter det. Vissa duger inte ens om kraven är lågt satta. Dejtinglivet är som knark för en bekräftelsetörstande singel, men precis som andra droger så sliter det på kropp och psyke. Men risken är att den som aldrig hittar personen som uppfyller kriterierna istället till sist slänger sig om halsen på vem som helst som kan bota ensamheten. Det finns inga nyanser, liksom. Sen har man fullt sjå att övertyga sig själv och omvärlden att grottmannen som lever för sin bil i själva verket är intresserad av skogspromenader och filosofi. Nice try. Jag är glad att kunna säga: aldrig mer. Droger finns inte på min agenda längre. Kärlek, däremot.

26 november 2009

Om skolavslutningar i Sydsvenskan.

Två moderater - Anette Clair och Rickard Wendel - skyller på hänsynen för människor "med annan bakgrund än svensk", som man så sverigedemokratiskt formulerar det, när man vill stödja den förlegade tradirionen att fira skolavslutningar i kyrkan. Det är inte första gången som det skylls på invandrarbarnen i denna fråga, men det är lika fel som alltid. Skyll på läroplanen i stället. Eller på mig. Under min tid i kommunfullmäktige drev jag frågan om religionsfrihet i skolan ganska hårt och grunden för det är formuleringarna i läroplanen som säger att undervisningen ska vara konfessionslös och att inget samfund särskilt ska gynnas. Inget av mina fyra barn definierar sig som kristet och varken dom eller jag önskar se kristendomen som en "överreligion" i skolan. Hade vi gjort det, så hade vi valt en kristen friskola. Och jag har större respekt för mina barns frihet än för vurmande av fördemokratiska traditioner. I de flesta demokratier vore skolavslutningar i kyrkor otänkbart. Det är anmärkningsvärt att vissa moderater bara omfattar valfrihet för föräldrar och elever när det gäller ytliga saker, men vill styra när det gäller de viktiga ställningstagandena i livet. Det är värt att minnas för moderna urbana malmöbor. Inte bara kameraövervakning utan obligatorisk indoktrinering i kristendom är vad som väntar om Clair och Wendel får inflytande efter nästa val. Den som gillar individualism och personlig frihet får söka andra politiska alternativ.

Anders Törnblad, fyrabarnspappa och politiker (MP)

Sopa framför din egen dörr, Ali.

Ali Esbati ska nog tala med små bokstäver om fördummning. Jag vet få bloggar som är så fulla av svepande dissande av meningsmotståndare som hans. Ali skriver som en nyfrälst artonårig smålänning som köpt sin första palestinaschal och flyttat till ett kaotiskt kollektiv vid Möllan; lika onyanserat, lika fyrkantigt och enkelspårigt. Och fancluben hurrar och alla som önskar nyanser och tycker att judar har samma rätt att slippa att få kulor och bomber i huvudet som palestinier och irakier döms obönhörligt som borgare, liberaler och/eller sionister.
Men det är svårt att sopa framför sin egen dörr. Och det är ju alltid den andra sidan som är terrorister, våra vänner är alltid frihetskämpar.
Det är så klart oroande för mediamänniskor både till höger och vänster att kreti och pleti får lov att yttra sig offentligt. Dom (vi) skriver ju så illa och luftar tankar som inte är rumsrena, liksom. Men man måste klara att ta en diskussion och föra ett samtal med alla sorters människor. Börjar man inskränka människors rätt att öpnna käften så är man på Hugo Chavez och Berlusconis sluttande plan bort från demokratin. Det är fult att försöka vinna på fusk. Och blogspot tillhör förresten en större mediakoncern än bonniers. Schibsted är inga filantroper dom heller.

25 november 2009

Lite svar, dårå (men fortsätt gärna fråga)?

cruella sa...
Jag måste fråga om det känns helt bekvämt att vara bunden till s och v. Jag uppfattar inte Miljöpartiet som självklara ingredienser i den soppan.

Det är obekvämt på många sätt. Men hittils har samarbetet gett mer än det tagit. Malmö förändras verkligen. På riksnivå vet vi nte än var det landar. Det är lite tunt ännu.
Rasmus Ling sa...
Tycker du att det vore önskvärt med förbud för gravida att nyttja legala droger, dvs alkohol och nikotin? (Med tanke på att det är förbjudet för födda barn att nyttja detta)

Nej, det tycker jag inte. Människa är man från födelsen, innan dess har man inga särskilda rättigheter. Att föräldrabalken skulle träda in redan under graviditeten verkar konstigt. Sen ska förbud alltid vara undantag.

Kajsa sa...
Men hur frågar man då?
Här eller?
Jag vill veta detta: Vilket är ditt favoritdiskussionsämne på Aff? Klurigt va?

Relationer. Mysteriet med kärlek och samlevnad kan jag aldrig sluta att fascineras av.

Anonym sa...
Vad tllför Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet?

Röster. i övrigt är V ett själlöst, närmast populistiskt parti som alltid viker ner sig för S. Men enskilda medlemmar har jag ett gott samarbete med. Mycket gott, tom.

Bengan sa...
Med tanke på svinerierna inom grisuppfödningen. Har du ngn gånga allvarligt övervägt att bli vegetarian?

Jag har varit vegetarian, men tycker snarare att det är bättre att skärpa kraven på uppfödare och skapa en större marknad för bra kött.

ylva sa...
Tre bästa böckerna du läst?

Jättesvår fråga. Författare som betytt mycket under åren är Lundell, Hemingway och Milan Kundera. Och Roddy Doyles Barrytown-trilogi. Och Moberg och selma, såklart. Ja, du ser! ;)

Annapanna sa...
Du är ju förlovad... Hur ser ditt drömbröllop ut?

Bara hon och jag i en främmande storstad. Eller vi och alla sju barnen. Inte släktkalas alls. Klädsel som drar åt det lila hållet, såklart. God mat, riktigt god mat.

Sen frågade Susanne via fejsbuck om jag gillar Linda Bengtzing.

Nej, inte alls, faktiskt.


Och annapanna forsätter med: "Hur var du som barn?"

Jag var ganska blyg och osäker. Rädd för att mista nära och kära, men med många tunga tankar om livet. Inte lycklig, direkt.

24 november 2009

Frågelådan öppen!

Jag skrev ett fint inlägg om antisemism och löpning, men det föll bort, liksom. Så istället härmar jag en annan blogg och öppnar frågelådan.

Fråga vad ni vill!
Och snälla gör det nu, så det inte ser ut som om jag saknar läsare.
Anything goes, politik, jobb, privat, whatever. Go on!

edit 06.36: fyra frågor har kommit in, men jag vil ha åtminstone sex till innan jag svarar!

23 november 2009

Vi är beredda

När jag kommer hem så lyser det överallt och det ligger kläder och andra saker utspridda här och där. Som vanligt, alltså, bara lite mer. Äldstebror är hemma. Han har ätit mackor med jordnötssmör och druckit juice. Matvanorna blir som dom blir i dessa dagar. Själv var jag på medlemsmötet, det stora medlemsmötet som skulle anta lokalt handlingsprogram för de gröna i Malmö. Ljummet kaffe, långa diskussioner, jag som mötesordförande i över fyra timmar och Karolina som ivrigt antecknande sekreterare. Men vi kom i mål. Nu har vi vår politik klar för de närmaste fyra åren. Inget drama, det är kända ståndpunkter. Grönt, urbant, modernt. De gröna i Malmö har en skönt låg medelålder, åttiotalisterna dominerar stort. Det är som det ska vara. Helt plötsligt var jag en av veteranerna, en av dom erfarna. Det känns tryggt och bra. Personer vars omdömen har betydelse berömmer mitt sätt att leda mötet, men det är lätt när alla vill dra åt samma håll. Det svindlar, allt talar för oss. September 2010, du kan komma nu. Vi är beredda.

22 november 2009

Bilder

Som väldigt ung läste jag en fotobok som hette "Amerikanska bilder". Den skrevs av en man som heter Jacob Holdt, som hade rest runt i USA under fem år på sjuttiotalet med ryggsäck och en liten kamera. Igår såg jag Jacobs bilder igen, och dom tittade på mig från väggarna i de stora salarna på Louisiana, råa brutala bilder i kontrast till det vackra huset och den vackra trädgården, som som sluttar ner mot sundet. "Amerikanska bilder" var en av de böcker och upplevelser som formade min syn på världen och politiken. En annan värld är inte bara möjlig, utan helt nödvändig, det fattade jag när jag såg trashankar, knarkare och fattiga barn med uttrycklösa ögon. Mitt i välfärden, mitt i västvärlden. Jag lånade boken om och om igen från biblioteket i den lilla skithålan jag bodde, för världen var så gigantisk svår och till för att förändras. Nu ser mina medelålders ögon samma bilder igen och hela mitt vuxna livs erfarenheter säger att det är lika sant nu som då. En annan värld är nödvändig. Efter de amerikanska bildernas brutala tydlighet, så satt vi i trädgården och drack kaffe och såg ut över sundet. Ven lyste grågrön i det blåa och det kändes som våren kommit tillbaks. Sen smög vi ner i Louisianas katakomber och såg en annan utställning och städer och grön arkitektur. Vi ska bygga täta blndade städer med mycket grönska och inte sprida ut oss över jordens yta. Här har vi just det intro till den andra nödvändiga världen som vi behöver. Vi ska bygga för gemenskaper och ekologisk balans. Sara och jag gick omtumlade ut från Louisiana och tog tåget vidare in till Köpenhamn. Gick där hand i hand längs kajen och såg nytt och gammalt förenas i Nordens största stad. Det var alldeles vindstilla och den nya operan var upplyst, inbjudande.

20 november 2009

Det som gör oss till människor.

Kärlek och politik är det som gör oss till människor. På svenska finns det ingen som skildrat det så som dagens födelsedagsbarn. Du får säga vad du vill, min älskling, men det här är så bra, så bra.

"När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dig"

Ingen vet exakt vad det är han saknar. Kanske är det rakt av en kvinna som han lämnat, kanske är det förlorade gemenskaper. Kärlek och politik är samma sak. Det som gör oss till människor. grattis på sextioårsdagen, Uffe.

Hans betydelse i mitt liv kan man nog inte överskatta. När jag slets mellan alla måsten i en krävande vänster, så sa Uffe att det var okej att njuta och att kärleken räckte. Han har sin grund i arbetarklassen, men precis som jag har han sett de låga taken och avigsidorna. Fria solidariska människor i fria städer; det är idealet. Och ovanför allt, kärleken, den outgrundliga. Livet är inte enkelt, det är smärtfyltt för såna som oss. Annars är det inte på riktigt.

Idag när folk låter sig roas av töntiga vampyrfilmer och idiotisk fascist-TV kan det finnas anledning att söka sig tillbaka och framåt. Plocka ut det viktigaste i livet och ägna sig åt det.

19 november 2009

Högern tror inte på marknaden och vänstern tror att det finns gratisluncher.

Vice ordförande frågar om han kan skicka dom till mig, dom som jag vill beröva rätten till en P-plats. Jag säger att han kan göra det. Det är inte självklart att man i all evinnerlighet kan inkludera rätten till parkering i en modern urban livsstil. Vi gröna bygger hellre bostäder än parkeringshus i Malmös centrum. Om man så vill kan man säga att jag går till val på det, som de grönas enda kandidat från stadsdel centrum. Moderaterna och kanske även S vill garantera ett visst antal parkeringar med en norm. Vi gröna tycker att marknaden ska få bestämma och, lita på mig, marknaden föredrar bostäder. Det är lite komiskt att högern inte tror på marknaden, om inte marknaden tycker som dom.
På facebook får jag skäll från annat håll. Att jag föredrar att mina ungar åker tryggt och säkert på bussen framför att det ska förvandlas till uppehållsrum för missbrukare och packade tonåringar från villaförorterna är inte solidariskt, får jag veta. Under hela min tid som politiker har jag jobbat för billig kollektivtrafik, i strid med både vänster och höger och faktiskt lyckats till viss del. Men inget är gratis. Om man avskaffar avgifterna helt i kollektivtrafiken, så får vi betala på annat sätt. Sämre hälsa, eftersom gående och cyklister kommer att åka och, som sagt, sämre trygghet. Populisterna till vänster ser såklart enkla röstvinster framför sig. Det är sorgligt, men typiskt. Inget är gratis.

Det är inte trygghet, det är rädsla

Sen såg jag på Debatt om Vellinge och det var ju rena rama lyteskomiken med två äldre och två yngre män runt köksbordet och vetekransen som de aldrig åt av. Ingen koll, verkligen ingen koll på den fråga de så tydligt hade tagit ställning till.
I studion skötte sig både det socialdemokratiska kommunalrådet och den moderata riksdagskvinnan utmärkt. Problemet med att de välformulerade snygga kvinnorna i studion säger de rätta sakerna, medan ovårdade män stammar och saknar argument är kanske att verklighetens folk kan komma att heja på underdogen. Sanningen att svenska folket trots SD och Vellinge faktiskt blir mer och mer positiva till invandring borde nog lyftas fram en smula. Jag cyklar genom stan på väg från Rosengård till Stortorget. Överallt byggs det om; det är gropar i marken och nya cykelbanor. Jag ser en stad med en mångfald som saknar motstycke i Sverige. Malmö är unikt. Männen med vetekransen tar Malmö som exempel på hur dom inte vill ha det. Det är en gåta hur man kan föredra insnöad tystnad och steril enfald framför Malmös buller oh bång. Rent obegripligt. Att så krampaktigt hålla fast vid hembygden och vilja se den som den alltid har varit (fast med nya bilar och telefoner) är inte trygghet, det är rädsla.

18 november 2009

Kom till Malmö.

Varje dag pendlar en stor grupp Vellingebor in till metropolen för att arbeta och roa sig. Några skulle säga att dom parasiterar på oss malmöbor, men vi säger väl att vi lever i symbios istället, för husfridens skull. I morse fick ensakommande vellingebor kaffe på Södervärn. En grupp malmöbor ville visa inpendlarna att Malmö välkomnar främlingar som vänner. SÅ kan Lars-Ingvar sitta i sitt fula kommunhus ute på den blåsiga slätten och må som han förtjänar. Fast 89 procent av vellingependlarna åker bil till stan och missade det fria kaffet. Man har ju inget annat val, som det heter. Jag tycker synd om dom som faktiskt inte vågar annat än att vara främlingsfientlig och som inte vågar utmana sin livsstil. Det är synd om er. Men kom till Malmö, här har vi mångfald och varmt kaffe. Och här kan man cykla och gå till jobbet.

17 november 2009

Min begränsade värld

Jag vet att ni är trötta på mellanbrorscitat, men idag sa han saker som jag inte kan dölja för er: "TV4, alltså, det är ju bara svenskar som ser på det, liksom". "Ja", svarar jag, "det är ju en svensk TV-kanal?". "Ja, men ETNISKA svenskar, menar jag, såna som inte bor i centrum, utan i..Husie och så..."
Min elvaåring definierar alltså TV4-tittare som personer som bor i utegrillsbältet på andra sidan Rosengård. Och kanske har han rätt.Jag ser aldrig på TV4. Bröderna tittar på TV6: south park, Simsons, Family guy och sånt. Jag kollar på prettoprogram på ettan och tvåan, mest mest på SVT-play. Självklart har jag och sönerna fördomar mot människor som lyssnar på svensktoppen och jublar åt idol. Såna som grillar flintastek på sommaren och renoverar köket och köper en TV lika stor som min vardagsrumsvägg. Det är bara att acceptera. Samtidigt måste vi ju få tycka ett en viss livsstil är roligare och bättre än andra. Men självklart är min värld begränsad. Jag rör mig i Centrum, Rosengård och lite vid Möllan och nere vid havet. Nu tycker jag att om mina ungar ska växa upp på en begränsad yta, så finns inget bättre än just centrum i Malmö eller nån annan grön storstad. Men likafullt. Även om jag valt min värld, så är den begränsad. Långt från etniska svenskar som tittar på TV4.

15 november 2009

On your side or on my side.

Springer med musik i öronen. Tung Neil Young med bas som håller takten hela vägen genom ett öde Västra hamnen. Vid träbryggorna nere vid djuphavsbadet fnissar några tjejer i blåsten. Men ingen badar. Be on your side or be om my side, sjunger Neil och jag tänker på vikten av att ta ställning och stå för saker. Det pragmatiska som jag hyllar handlar alltid om vägen, aldig om målen. Man ska vara oresonlig när det gäller svek och kass människosyn, där ska man inte kompromissa. Den som försvarar pöbeln i Vellinge blir inte min vän. Ändå slumpar det sig så att vi gröna samarbetar med just dom där moderaterna i regionen. Livet blir inte alltid så lätt som man tänkt sig. Samma moderater röstar i regionen för papperslösas rätt till vård. När blodsockret sjunker svider smärtan av sveken; dom privata och dom politiska. Ibland går dom ihop, eftersom det privata är politiskt. Down by the river, men det är ingen flod, utan Öresund, mörkt, kallt, men med ljus på bron som värmer och lyser upp. Där ska jag springa i juni, tänker jag, i juni, många träningspass och resor bort. Fotboll, gnäll och löpning, var det någon som beskrev min blogg som i en kommentar. Det som just nu behöver sägas om fotboll sägs här. Fotbollen har blivit för fin, för anpassad, men ockå våldsam, för amerikaniserad i dålig mening. Inte nödvändigtvis för kommersiell, kommersen ingår, men för mycket av illasittande klänningar och kostymer och meningslöst våld. När min dåvarande tyckte att det var coolt att Zidane skallade ner Materazzi uppstod på allvar en kris i vår relation. Det privata är politiskt, värderingarna kan man inte kompromissa med. Man lever sin politik.

14 november 2009

Vi vågade.

Jag lägger upp den här på min facebook och sjunker en bit ner i soffan. Dom sista löven snurrar runt på Kungsgatan och allt handlar om att klara sig fram till nyår. Men en promenad i stan med sin mellanson är som balsam för en sliten, frusen själ. Åh, hans funderingar om livet, hans drömmar och planer. Han ska bli musiker, han ska starta ett företag som heter "naturkraft" som säljer miljöbra energi, han ska åka till Japan, han funderar på religion och världsläget. Nu är han humanist, sedan kristendomen inte visat sig hålla för hans kritiska brunögda blick. På ett fik mitt i stan blir det chokladorgie och sorl. Han skäller på Vellinge och rasismens brist på logik. Minstebror är på kalas hos sin kompis. Tre ungar, alla skilsmässobarn, som det kallas så fint. En som aldig träffar sin pappa, en som bor varannan vecka i Landskrona och så min minsteson. Alla vi som brutit med kassa relationer för leva med anklagelsen att ha gjort våra barn illa. Alla ni som hänger i traditionens band och kämpar med sextristess och relationsdöd är däremot hjältar i era trista soffhörn. Men, vet ni, det är inte alltid november och nya löv kommer att slå ut i träden på den vackra Kungsgatan. Innan vi fattat vad som hänt är det vår igen. Dom vackraste av bruna ögon ska titta in i mina och vi ska nicka instämmande åt varandra. Vi valde rätt, vi vågade.

13 november 2009

Jodå.

Ibland föll jag själv i den där fällan. Pratade om vardagliga saker som jag gjort med barnen; om biobesök, hemlagad pizza och saft på stranden. Det var sånt som fick ögon att tindra. Ty så illa är det ställt med pappors ansvarstagande att vanligt vardagsföräldraskap ger en makalös pappa stilpoäng och öppnar alla upptänkliga dörrar och famnar. Det är fan inte klokt. Men kärlek är krig utan genevekonvention, så alla medel är tillåtna. Ingen morsa får ligga extra mycket för att hon kokat makaroner och gått till tandläkaren med snoriga ungar, snarare tvärtom. Det här landet är fullt av mammor som tagit ut hela föräldraledigheten, men lagt av att motionera, medan maken gått vidare med karriär och svensk klasiker. Nu sitter hon där, separerad och ensam, medan han varannan helg skyltar med acessoarbarnen inför nya flickvännen nere på lattefiket. Det är så enkelt och simpelt. Det är så vanligt och förutsägbart. Och idag ska det bli myskväll med chips och film. Hemlagade köttbullar. Jodå.

12 november 2009

Ljungman är trevlig.

Jag skulle faktiskt ha träffat Lars-Ingvar Ljungman i morgon på ett möte och jag kan bekräfta att han är ganska trevlig. Så trevlig att man inte vill tro att han verkligen står för det han säger om ensamkommande flyktingbarn. Det kan för all del hända att han tycker helt annorlunda; som politiker får man försvara saker man inte personligen står för lite då och då, men Ljungman tycker nog det han säger, trots allt. Det är alltid smidigare om folk med vidriga åsikter också är osympatiska rakt igenom. Men så är det sällan. Ofta kan man till och med hos den mest benhårde rasist hitta ett korn av samstämmighet; något att snacka om som öppnar dörrar till dialog och påverkan. Ljungman kan man prata trafik och ishockey med, till exempel. Jag snackar med alla i politiken, ytterst få har jag blivit personliga ovänner med. Min tanke är, förutom att alla människor faktiskt är intressanta,att om min person verkar okej, så får jag också en större förståelse för mina åsikter. Plakatdemonstrationer och mejlbombning är inte min kopp kaffe, även om det utomparlamentariska såklart har en plats det med. Politisk påverkan blir bäst om man kan sina saker, ser folk i ögonen och står vid sitt ord. Det dunkelt sagda betraktas oftast som det dunkelt tänkta. Själv skulle jag aldrig mejlbomba, klottra, kasta sten eller JO-anmäla. Jag säger emot istället. Så fort jag hör något rasistiskt eller på annat sätt korkat.

11 november 2009

Inte så lättflörtad längre, men.

Det fanns en tid då jag var den mest lättflörtade av dom alla. Ett vänligt ord, sen hade du mig runt din lillfinger. Så är det inte längre. Det är otacksamt av mig, men det räcker inte att gilla mig för att få ha mig nära. Jag respekterar mig lite för mycket för det nu för tiden. Fast idag fanns det två komplimanger som värmde. En som tyckte att något jag skrivit var fantastiskt och som sa just det om min text som jag ville ha fram och så en person som säger att just jag ledde henne till att bli aktiv i de gröna. Bägge sortens komplimanger har jag hört förut, men nu hade det betydelse, därför att det kom från personer som jag själv respekterar, om än på helt olika sätt. Nu tjuter sirenerna i mitt hjärtas Malmö och jag hoppas ännu en gång att det inte handlar om bränder på Rosengård. Att jobba på Rosengård är att aldrig behöva tveka om man är behövd och önskad. Mina ungar, med dubbla eller trippla förtryck att slåss mot behöver mig. Eller någon annan som jag. Det är bra om man kan få lov att vara där man behövs. Nu hade jag ju tänkt att skriva om gåsapågsrasism och om att vargen får leva även i Skåne. Men ni vet vad jag tycker om det där.

10 november 2009

Ingen jävla fars dag.

Inget av mina barn uppmärksammade fars dag. Och det är gott så. Att vara farsa är inget som särskilt behöver premieras. Rätt många kan konsten att skaffa barn och om jag får moralisera en smula, en hel del som inte förefaller ha för avsikt att bli föräldrar i nån omvårdande mening. Ingenting är som förut när man får barn, sägs det. Jo, säger jag, det mesta är som vanligt. Möjligen spetsas motsättningarna till en smula och illusionen om jämställdhet försvinner. Mer än en kvinnlig kompis har gott från brinnande feminist till vällingskalle fortare än någon hunnit ropa biologism efter att ha fått barn. Inte en enda man i min närhet har gjort det. Not one. Lika villkor kan inte uppstå av sig själv, kampen för det måste vara noga förberedd. Man kan inte heller snacka sig till det. En jämställd förälder blir du bara om du offrar något för det, prcis som all annan solidaritet, så handlar det om att avstå privilegier. Därför välkomnar jag sossarnas förslag om tredelning av föräldraförsäkringen. visserligen har vi gröna redan tyckt så ett tag, men välkomna in i spelet, Sveriges största parti. Personligen skulle jag inte överlåta en dag och det är min enträgna uppmaning till alla nyblivna föräldrar. Se till så att alla inblandade tar vardagslunk med ungarna redan från tidig början. Och ljug inte och säg att ni gör det när ni inte gör det. Tar man inte föräldraledigt så gör man inte. Det kan inte kompenseras med att handla middag eller laga mat på helgerna. Det är ljug.

Mitt ex tycker att jag är en kass förälder som åker till Barcelona över julen istället för att vara ledig varenda jävla studiedag i oktober. Men jag har varit förälder längre än henne och vet att att inte förlora mig själv i välling och simskolor. Jag är en dålig farsa, säger hon. Folk snackar så mycket. Lev istället, varje dag kan vara det sista. Men inge jävla fars dag. Slips är ett fult plagg.

09 november 2009

Mauerfall.

Ett missförstått beslut från die politbüro der ZK der SED och en kaotisk presskonferens ledde till att Harald Jäger, Grenzer och chef för övergången vid Bornholmer strasse, på kvällskvisten beslöt att öpnna bommen och släppa ut folk, som mot uppvisande av ausweis fick besöka det imperialistiska utlandet. Efter ett tag behövde dom inte ens legitimera sig. Sen var det liksom kört. Jag sitter i mitt kök och dricker starkt kaffe och lyssnar på radion. Den där dagen då allting hände satt jag i New York och kände mig på fel plats vid fel tid. Men folk i den stan susade omkring som vanligt på väg någonstans, utan att begripa att deras president, som hette George Bush, hade vunnit det kalla kriget. Tidigare på hösten hade jag och Örjan Svedberg, som var med i vårt parti på den tiden, skrivit ett förslag till fredsprogram, eller vad det hette. Europa var under ombyggnad. Vi skrev en debattartikel där vi nämnde att tusentals demonstrerade i Prag, i den andra versionen var det 10 000 och slutligen 300 000 pers. När artikeln väl kom i tryck så hade regimen i Prag fallit.
En sån höst får vi aldrig uppleva mer och min äldste son brydde sig mer om Hertha Berlins souveniraffär än murester och östarkitektur när vi var där nere tillsammans för några år sedan. På nyårsafton åker jag till New York igen, nu med Sara vid min sida. Till hösten springer jag en mara i Berlin. Så bildas ett spindelnät och binder ihop gammalt och nytt och inget blir någonsin som det varit och inget är glömt.

06 november 2009

Ilmar och Emmanuel.

Skånska dagbladet förmår idag att rapportera att vi gröna inte är överens med Ilmar Reepalu och att S därför blev nedröstade vid onsdagens sammanträde i kommunstyrelsen. Oppositionsledaren Anja Sonesson är med rätta förvånad. Men att vi gröna håller fast vid vår tydliga linje är inget nytt. Vi står för våra uppfattningar om det så är gud fader själv som hötter med näven och allt kan man inte köpslå med. Om Ilmar tror att han kan buffla oss in i ledet, så tror han helt fel. Vi samarbetar, men utplånar inte våra värderingar. Romers rättigheter ligger oss varmt om hjärtat, så är det bara.
I tekniska nämnden har det också hänt att socialdemokraterna blivit nedröstade. Men eftersom Emmanuel Morfiadakis inte är Reepalu, utan en trevlig människa som förstår att hans parti inte har majoritet, så möttes det av suckar och leenden fjärran från bufflande i korridorerna och gnäll i media. Emmanuel vet att man inte alltid får som man vill i politiken, utan måste samarbeta på riktigt. Vi skojar och kramar om varandra när vi ses. Sak, person och ömsesidig respekt, liksom. Vi gröna får ibland ha överseende med att dom gamla ensamregerarna i stan inte förstår att det är nya tider. Men vårt tålamod är inte utan gränser.

05 november 2009

Varje dag, livet ut.

Jag såg på Här är ditt liv med Sven Wollter och hörde honom prata om sin sorg över dottern Ylvas död i en psykisk sjukdom. Han säger att han känner skuld varenda dag och att han frågar sig om det fanns något han kunde göra, men att han inte kommer på nåt. Jag gråter, jag känner igen mig så oerhört. Men min dotter är inte död, inte det minsta, så min sorg är såklart inte på det viset. Och jag vet att hon och andra säger att jag inte ska ta på mig skuld och det är också dogmen inom BUP, så vitt jag förstår. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det. Och varje gång när jag känner mig duktig över något, så viskar en fågel i mitt öra: men du klarade inte ens att fostra din unge till en lycklig vuxen. Du är egentligen värdelös.
Jag kan inte förklara bort det eller blunda för det.
Varje dag.
Livet ut.

(och, ja, en av dom som vet om detta har använt det mot mig, även inför andra. Vem? Gissa)

04 november 2009

Valberedningens förslag

Så kom valberedningens förslag till valsedlar för oss gröna i Malmö. Inga större sensationer kanske, förstanamnen från valen 2006 förslås till förstanamn även nu och i övrigt så har i huvudsak personer som flyttat eller tackat nej till omval bytts mot nya namn. Det är en stark överrepresentation av akademiker och boende i Södra innerstaden på fullmäktigelistan, så vitt jag kan se och en enda möjligen valbar kandidat på kf-listan från vår starkaste stadsdel röstmässigt (Centrum). Jag är väldigt glad att Karolina Skog ges en framträdande plats. Karolina är en slitvarg och en begåvad förhandlare och analytisk som få. en ledargestalt i det inre arbetet i partiet. Min egen placering är som nummer sju på kommunfullmäktigelistan. Riktigt hur valberedningen har resonerat om mig är svårt att veta. Kanske tycker dom att två perioder som förstanamn (94-02)räcker och att jag kan finnas som reserv i bakgrunden. Hur som helst finns jag till förfogande om medlemmarna tycker att det skulle vara en bra idé att placera mig högre på listan. Och blir det inte så, så är jag i alla fall med på ett hörn i arbetet för ett grönare Malmö. Ingen prestige whatsoever.

Avvikelsen ska botas.

Flickan säger att hon ska gå på en skola där alla barn pratar arabiska och hennes mamma nickar; jo, så ska det bli. Jag och kollegan blir alldeles förstummade. För vi vet vad det handlar om för skola. Det är en av de skolor dit man skickar barn när man tycker att den svenska skolan är för haram. Det har alltså inget med arabiska språket att göra, utan om frågor kring synd och heder. Ingen genuspedagogik som hos de kommunala skolorna i området, utan synnerligen traditionella värderingar. Som en rosengårdsvariant av Jimmie Åkessons drömskola. Den aktuella skolan har varit i rampljuset några gånger, bland annat när man anställt en medarbetare som dömts för att ha misshandlat sina barn. Flickan med dom stora bruna ögonen älskar att klättra i träd och att tävlingsspringa. Det långa håret fladdrar i vinden och till och med dom tuffaste killarna får studera det bakifrån; ingen vinner över henne. Men redan nästa höst ska hon in och bli tjej på riktigt. Avvikelsen ska botas. Mamma, pappa, imamer och rasister kommer att få sin världsbild reparerad. Politiska partiers program brukar vara fula av respekt för minoriteters kulturer, vilket för tankarna till Chanukkah, falafel och exotisk dans. Men sånt här ingår också. Viktigare än gruppers rättigheter är alltid, individens egna rätt att utvecklas fritt och bestämma vem hon vill vara.

01 november 2009

Ingen kan köpa ett guld.

Varje år ska GAIS åka ut och varje år ska MFF ta guld (i alla fall tror man det här i Malmö, precis som England ALLTID är VM-favoriter i sitt hemland), men aldrig blir det så. MFF är som loja överklasstöntar med alla sina pengar och köper in lika loja hemvändande proffs och överblivna brassar från arabiska ligor. GAIS är alltid panka, men kan slå vilket lag som helst i allsvenskan. Roland Nilsson var en fantastisk tränare i GAIS, men har varit ganska kass i MFF. Lär er detta: man kan inte köpa ett guld, det är som att försöka köpa lycka. Det finns andra värden som är viktigare. Nu vinner AIK allsvenskan och antagligen åker ÖIS ut, fast jag alltid hoppas att det är det arroganta Djurgården som får ta steget ner. alldeles för sent kom jag på att jag faktiskt hade kunnat ta ungarna på tåget och resa till Halmstad och Örjans vall, för att se en sista allsvensk match för året. MFF-BP på bankarenan lockar som curling eller baseboll. är det.

För övrigt har moderaterna plockat upp mitt förslag om att riva gamla stadion och bygga simarenan där. Bra!

31 oktober 2009

Då, nu och framtiden.

Vi tänder ljus vid minneslunden och på vägen ut säger mellanbror att livet inte har någon mening. Jag håller med, men säger samtidigt att man får fylla livet med meningsfullheter, ha roligt och göra bra saker. Så följer ett samtal där det stora blandas med det pyttiga och det är jag och min elvaåring på en kyrkogård med fladdrande ljus och minnen. vi tror inte på gud eller evigt liv, det är inte det. Vi vårdar minnen och ger eftertanken en chans, snarare. Han är nyfiken och en brinnande jävul, precis som jag. Han vinner alla diskussioner på skolgården och blir tystad av fröken när han argumenterat någon sönder och samman. En dag ska han lära sig allehanda saker. som att sista ordet inte alltid är bäst. Som att det är okej att lämna en debatt. Ljusen i år var för Andreas, farsan, barnens och min mormor och min farmor. Dom är alla omnämnda tidigare i bloggen. Bortslitna från livet i förtid, men kvar i minnet som en påminnelse om att man ska göra allt det där man tänkte och att livet som sagt saknar mening och alltså står berett att fyllas med braheter.

Sara och jag åker till New York på nyårsafton. Vi gör det där vi säger att vi ska. Vi ska räkna ner till tolvslaget på Times square och shoppa billiga jeans på 34 st. Promenad i the Village på kvällen och i Central park på dagen. om det snöar går vi in och dricker kaffe på en diner. Så ska vi ha det. Jag ska se världens huvudstad igen. senast jag gjorde det var det höst som nu. Jag hade vunnit en frågetävling i tidningen Arbetet och flög med en grupp andra allmänbildade vinnare. I ett hotellrum på W 53 st såg jag på TV-n hur människor klättrade upp på en mur och både Times och posts löpsedlar skrek ut att the Berlin wall crumbles. Jag fällde upp kragen på farsans gamla skinnjacka och gick ut bland höstlöven i central park. Nu vaknar jag ur minnena av att mellanbror säger att han ska skaffa dreads. Nuet och framtiden är bättre än minnena. Det är väl en jävla tur det.

30 oktober 2009

KASAM

Apan som liknar dig, liksom. Ibland kan världen smärta nåt så överjävligt. Då ska man ta sig till här och nu, fick jag lära mig på terapin för längesen. Och man ska gasa i uppförsbacken. Men ibland är uppförsbacken som aborrbacken och då får man dra ner på tempot om man vill. Men mest av allt ska man hitta sitt sammanhang. Det var det jag skrev om i den raderade bloggposten. Sin skara, sina uppgifter i livet. När jag bodde med exet gled jag långsamt in i parmiddagsträsket, som var en yta förklädd till djup. Bjuda och bjuda igen och konversera om exotiska kryddor och nya snygga glas. jag bor i bostadsrätt i centrum, men jag vill inte ha det sådär. Jag är mycket mer av enkla pastarätter och prestigelösa promenader. Och att minstebror somnar vid TV-n är ingen större synd. Bara den den saknar djupet, behöver fästa sig vid ytan, bara den som vill dölja sina tvivel låter alltid tvärsäker. Jag vet, för det var sån jag var.
Mina sammanhang är geografiskt avgränsade; Värnhem, Rosengård, parkerna, stränderna och stadshuset. Och utflykter till Falun och Västra hamnen. Och mina människor är grönisarna, förskolebarnen och mina älskade. Utan en känsla av sammanhang faller man samman. Men det ska komma ur hjärtat; risken är alltid att slumpen sätter en nånstans och så hittar man på motiven i efterhand. Tro inte på slumpen, tro på dig själv. En annan värld är möjlig både i stort och i smått.

29 oktober 2009

Min kandidatpresentation inför valet!

När jag var ung och satt vid köksbordet och beklagade mig över sakernas tillstånd, så sa farsan alltid: ”Och vad har du tänkt att göra åt det?”
Där föddes engagemanget. Jag vill vara aktiv, vara med, ta personligt ansvar.
Tänka globalt och agera lokalt. Därför kandiderar jag i valet 2010.
Min kandidatur är till någon av platserna 3-6 på kf-listan, men det finns ingen prestige i det alls. Jag har redan varit på toppen..
För jag är ingen nybörjare; jag har varit med förr. Ingen malmögrön har stått så ofta i fullmäktiges talarstol som jag. Mellan 1994-2002 var jag gruppledare i kommunfullmäktige, vår representant i kommunstyrelsen och i några nämnder.
Internt har jag varit ordförande i mp-Malmö och ledamot i partistyrelsen på riksnivå.
Men allt det där är längesen.
Nu trivs jag bra som vår representant i tekniska nämnden. Blir jag invald i kommunfullmäktige, så jobbar jag nog med trafikfrågor, sett ur de oskyddade trafikanternas perspektiv. Vi ska bygga cykelbanor, spårvägar och ta plats från bilarna och ge till människor. Det feministiska perspektivet kommer inte att glömmas med mig i fullmäktige och genom jobbet påminns jag varje dag om orättvisor,och utanförskap.

Jag har blivit äldre och klokare. Min livsväg har innehållit både lyckträffar och blindskär och jag tror att jag har erfarenheter som partiet kan ha nytta av. Kanske kan jag också locka andra än de vanligaste väljargrupperna till partiet. Jag ska i alla fall jobba på det i valrörelsen. Mina arbetsdagar ägnar jag åt de allra mest åsidosatta barnen; dom som är såväl handikappade, osvenska som fattiga. Arbetet i Rosengård ger mig perspektiv på finrummen i stadshuset och kunskaper om världen och livet som jag aldrig kan läsa mig till.
Jag är ensamförälder till fyra barn, varav en utflugen, och förankrad mitt i stan. Jag är envis, men måste inte längre alltid ha sista ordet. Min gröna vision är den av stadsliv och mångfald. Jag försöker vara den förändring jag förespråkar. En fot på jorden och en i evigheten.

28 oktober 2009

Vi delar visionen.

När Anna F skrev på facebook att min blandning av kärlek och politik var bra och det hon först av allt tänkte på i samband med mig, så blev jag glad. Jag har liksom aldrig kunnat skilja på dom där sakerna: privat, personligt, politiskt. Det är liksom samma sak. Det är liksom jag. Min Sara har aldrig varit politiskt aktiv och är inte så oerhört påläst i strikt politiska spörsmål. Men ändå har hon en genuin grön övertygelse. Det bara är så självklart för henne. Det sammanhang vi möttes var helt allmänpolitiskt eller snarare opolitiskt, men vi fann varandra ändå, helt utan att diskutera ett ord i partipolitiska termer. Men det lyser liksom igenom ändå; den inställning man har till sig själv, sina medmänniskor och livet. Många är vackra och sympatiska, men inte alla reflekterar som jag. Som jag, fast utan att vara en kopia eller så. Sara sorterar mina sopor när hon är här och tycker att mitt sopnedkast är en anakronism. Hon styr stegen mot det kravmärkta inne på Coop extra nere vid torget. Ja, hennes grönhet är trygg och säker. Hon är den förändring hon vill se. Vi delar visionen i stort och i smått.

27 oktober 2009

Dagismoralen och så.

Den sista ungen gick redan kvart i fem. Många på Rosengård jobbar inte så mycket, så stället töms nästan efter tre nångång. Det är verkligen inte min affär vad föräldrarna pysslar med, förutom sånt som gäller barnen och är anmälningspliktigt och så. Sen vill jag gärna ha deras telefonnummer, så jag kan nå dom om något händer ungen. Det är alles. Tyvärr vill min uppdragsgivare att jag kontrollerar vem som är arbetslös eller föräldraledig. Detta därför att barnet då är berättigat till mindre tid i förskolan. Men jag vill inte vara en dagissnut, det har jag skrivit om tidigare. Tvärtom är tilliten från just dom föräldrar som har sämst relationer till myndigheter extra viktig, eftersom deras ungar förmodligen behöver oss allra mest. Barns rätt till förskola är begränsad. Det får vi kanske acceptera, men jag kan häpnas över att just den av alla politiska frågor väcker så stor moralisk indignation. Men man behöver inte fundera längre än fem sekunder för att hitta svaret. En god mor lämnar inte sitt barn till en institution. Och gör hon det, så ska det vara så lite tid som möjligt. Du. Är. En. Dålig. Mor. Annars. I vissa kommuner är det till och med så att man får rabatt på avgiften om ungen bara är där sex timmar eller mindre. Samhället har talat. Vi gynnar dig om du är en max deltidsarbetande mamma i en traditionell tvåsamhet. Allt annat är fel. Och skulle du ha fräckheten att jobba kvällar och nätter gäller tvåsamhetsplikt. Så är det bara.
I min vision är förskolan samma del av den generella välfärden som bibliotek, grundskola och gymnasium. Och högskolorna, där medelklassmänniskor kan sova sig igenom diverse hobbybetonade kurser helt gratis (förutom allt viktigt, såklart).
Som jag ser det är det barnens behov som ska styra och inte gammal patriakal skåpmat. Som jag ser det kan alla moralkärringar (av samtliga kön) gå och lägga sig.

26 oktober 2009

Everybody says I love you

Men, lugna er lite. Det är ju inte som om Jimmie, ni vet bonnpojken med mormonkostymen, ska ta över landet i morgon. Eller Malmö. Sen 2002 har det suttit sverigedemokrater i fullmäktige hos oss. Min gamla stol nummer arton där mitt namn stod inbankat i mässing blev sittplats för en sällan närvarande ( i alla bemärkelser) Sten Andersson (SD). Det har betytt zipzero för malmöpolitiken att mormonrassarna gjorde entre och det kommer inte att ha nån betydelse framöver heller. Mötena blir kanske längre och mer off topic, men särskilt skadat är inte Malmö. Rassarna får helt enkelt inte vara med och bestämma.
Men i ord älskar alla oss gröna nu. Vi ser ut som vinnare och alla vill hänga med en vinnare. Bilda fungerande majoriteter som det heter. Och visst kommer vi i nästa fullmäktigegrupp i Malmö och vännerna i våra grupper i regionen och på riks att göra just det. Som vi gör nu (minus riksdagen). Vi köpslår för att få makt att förändra. Och socialdemokraterna i Malmö bör nog minnas att dom inte har egen majoritet och oppositionen i stan kanske skulle börja opponera en smula, istället för att försöka bilda hemliga pakter med S i korridorerna. Om man vill stoppa bonnnrassarna från att lyckas ska man göra det man är bra på. Debattera, diskutera och lösa politiska problem. det enda jag hör oppositionen säga är att parkeringarna borde vara fler och sånt. Lite gnäll om stadsdelarna, såklart. Det är ett ynkligt alternativ att gå till val på. Fler parkeringar och en ny kommunal organisation. Wow, vilken förändring det blir. Och våra koalitionskompisar, vad vill dom? Snart sagt allt nytt som gjorts i stan sen -06 är gröna saker. V har inte synts och S har...lyssnat på oss. Ibland. Alla älskar inte alla i politiken. Ingen kanske älskar någon på riktigt i politiken. Men visar vi var vi står och vart vi vill, så kan vi börja snacka.

25 oktober 2009

Gör matten själva.

Så här är det. Hela vägen från centralen och hem var det som om det där regnet från singing in the rain föll bara på mig lite lagom. Ni vet den klassiska scenen när det ser ut som en vattenkanna följer Gene kelly, tills han stoppas av en polis.
Jag vet att jag ska vara tacksam för regn. På sina håll ber man till gud om regn. När jag läste spanska, så minns jag att jag sa till alla att jag älskade regn. På spanska sa jag det. Men det var nog mest för att impa lite på tjejen som satt en bit bort, för jag älskar inte alls regn. Däremot står jag ut med det. Halvt motvilligt. Medan halva min bekantskapskrets kommun- och landstingsdagat i Örebro har jag visat Sara musikkullen ute i västra hamnen och ätit indiskt och druckit svindyrt snobbkaffe. Vi såg nedladdad Woody Allen och bästa underbara A lovesong for Bobby Long. Så bestämde vi oss för att resa till New York på nyårsafton.
Det fanns en tid då jag alltid ville vara med när partifolket möttes och sen en tid när jag höll mig undan. Nu kan jag vara med ibland.
Men jag är hellre med Sara eller ungarna.
Maria Wetterstrand är nära nog ett politiskt geni. Men småföretagsamheten är inte den fråga som lyfter partiet. Det är klart att alla stora företag varit små och att folk med idéer ska få stöd. Men även framöver kommer dom allra flesta svenskar att vara anställda i offentlig sektor och i större företag med år på nacken. Naturligtvis skulle jag kunna säga upp mig från Rosengårds sdf och starta en privat förskola, om jag iddes. Men det skulle inte spela så stor roll eller göra nån skillnad. Naturligtvis kan en socionom öppna privat konsultverksamhet och en sjuksyrra frilansa. Men för dessa - tre av de största grupperna högskoleutbildade är det i princip offentlig sektor som gäller. Och våra yrken befolkas av människor som redan nästa år kan rösta grönt om vi talar till dom. Dom har koll på helheten och funderar på frågor om livskvalitet. Egenföretagare är påfallande ofta hantverkare i SUV, mindre ofta keramiker i kulturhus. Gör matten själva.

22 oktober 2009

Glada, gröna nyanser.

Åh, det var ju ett ganska avspänt möte ikväll. Karolina presenterade, Mätta skötte det praktiska och jag satt mötesordförande. Och förslagen ramlade in, så när vi har nästa medlemsmöte om en månad och verkligen fastställer programmet, så kommer det att vara just så framåtsyftande som vi gröna vill vara. Att förändra världen är inte bara viktigt, det är också roligt. Att få göra sin del, stärkt av kaffe och druvjuice och med den blåsiga hösten utanför. Och man brinner för sina saker och prioriterar, fast man helst skulle vilja ta allt i sin famn samtidigt. Mandatperioden går mot sitt slut och några är slitna och trötta. Men man måste återhämta sig och njuta av livet. Allt är inte bara kamp. Och förväntningarna får inte vara större än att att man kan ta motgångarna med jämnmod.
En bekant i partiet la ner kampen natten till idag. En i grundargenerationen, en av åttioettorna, som vi säger. En av dom som såg drömmen krossas i valet 91, men som var med och tog oss tillbaka tre år senare. AL, tack för all kamp. Dom flesta gröna i Malmö var inte ens födda när partiet bildades. Ytterst få av alla som ikväll formulerade yrkanden och samtalade om programmet minns något av nittiotalets ut och in. Det är bra, det är inte tid för ältande och nostalgi, det är tid för omställning. Vi ska måla hela stadshuset, varenda förvaltningskontor och stadens asfalt i glada gröna nyanser. Vi har en mäktig uppgift.

21 oktober 2009

Ingen tillfällighet.

Det känns inte som en tillfällighet att det är just i Vellinge som fullt normalstörda pojkar kan skickas till särskolan och få sina drömmar krossade. Förutom att särskolan är en idiotisk skolform som inte borde finnas, så visar det att där det normala sitter inom trånga väggar och låga tak, där behövs det inte mycket för att bli dömd som overklig eller utvecklingsstörd. Vellinge är inte bara en kommun som dömer friska barn till särskola, man är också den enda svenska kommun som aldrig tagit emot flyktingar och den kommun som har lägst skatt av alla. Vid kommungränsen skyltas det om att friheten är större. Trots att moderaterna får 68 procent i valen, så är den snarare ett krist/sverigedemokratiskt paradis av normalitet än ett liberalt frihetsland. Den ansvariga politikern sitter ung, blond och blåögd och förkunnar med oklanderlig stämma i TV att man ska se över rutinerna. Se över människosynen istället.

20 oktober 2009

Frihet och äpplekaka.

Vi köper säsongens första julmust och jag gör en äpplekaka på mitt sätt med marsansås. Ändå är jag lite missmodig. Kanske är det mest sömnbrist, men det hugger till i hjärtat när minstebror berättar om hur vännen, ni vet han som har alla detaljerna, ändå väljer att umgås med exet. Det hade varit fint med lojalitet och ställningstagande för mig. Men jag kan såklart inte begära det. Allt kan jag inte förstå. Jag får nöja mig med att jag aldrig hade gjort något liknande. Mellanbror hänger ute med kompisar och äldstebror ska till Praha under höstlovet. Dom rör på sig, lättar liksom ankar bit för bit. På telefon får jag en utskällning av exet för att mellanbror får gå til tandläkaren själv; På Caroli, typ tvärs över gatan från skolan. Mina små barn har en förälder som vill ha kontroll och en som vill släppa dom fria. Jag är lugn och trygg i min övertygelse. Den man älskar släpper man fri, som klichén säger; ungarna finns inte för oss föräldrar.
Själv huldades jag om och klemades bort. Det hade nog sina förklaringar, men det gjorde mig ängslig och osjälvständig tills jag bröt mig loss i dom senare tonåren.
Men långt upp i åren kunde jag tappa mod och fega ur och anknytning var ett hot fram till bara för några år sedan. Jag släppte ingen riktigt nära, bara nästan. Jag hade otroligt lätt att träffa folk, både vänner och kärlekar, men ingen släpptes in. Dom trodde att dom kände mig, men mina slutna rum förblev slutna. Till sist fick något mig att släppa taget och det var som att flytta hemifrån igen.
Hade mina föräldrar varit i en mening tuffare, men i på ett annat sätt mer peppande så hade jag kanske haft exakt samma väg genom livet. Ingen kan garantera nåt, så lätt är det inte. Men frihet måste man få och tvingas till. Frihet och lite äpplekaka.

Köksan och Jimmie.

Ända ut till Rosengård når ekot av Jimmie Smartskalles (nej inte han) prat om tio terrorceller och och Bröderna Lejonhjärta som dressmankostymerade Åkessöner. Köksan på jobbet sa idag att Sverigedemokraterna till stor del har rätt. Sverige anpassar sig för mycket till andra religioner än sin egen, sa hon och menade islam. Svenskarna ska hålla på sitt, sa hon också, kroat som hon är och drog valsen om att man inte får sjunga nationalsången i skolan och nån grej till (själv har jag aldrig hört talas om skolor som sjunger nationalsången, men jag har ju bara gått i fem-sju skolor och haft barn i fem, så jag har såklart inte sett allt). Nu finns det ju ingen svensk religion, men jag fattar ändå vad hon menar. Man kan åberopa religionen och i dess namn få lov att vara medeltida i sin barnuppfostran och rent av ohövlig och inte ta folk i hand och så. Så gör knappast dom flesta, dock. Mina muslimska kvinnor på jobbet gör allt från att krama mig till att skoja om hur haram det är att röra vid en man. Ingen större sak något av det. Relationerna mellan folkgrupperna på Rosengård är rätt avslappnad. Problemen för dom unga är snarare USA-inspirerad, om man säger så. Hiphop, islamism och sverigedemokrater har ju för övrigt ofta samma syn på kvinnor och på icke-heteronormativ sexualitet. Så folk kan kalla det nationalism, religion eller amerikansk subkultur och ändå tycka ganska samma, fast påstå saker om dom andra. Reaktionär skit kommer i många former och skepnader.
Köksan röstar nog inte på SD när det väl kommer till valdagen, men dom frågor hon tar upp är värda att funderas på. Finns det en svenk kultur som hotas och av vem? Att vi inte har rasister i riksdagen är nog en del av den svenska kulturen. Bra det.
Dessutom är nationalsången astråkig.

18 oktober 2009

Jimmie är prusseluskan

Och nu läser jag i tidningen att Sverigedemokraterna med den hårdbantade Jimmie Å i spetsen använt Astrid Lindgren och bröderna Lejonhhjärta som exempel på den heroiska kamp som gåsapågsrasisterna för. Något mer enfaldigt får man på sant leta efter. Drängen Alfred är en nobelpristagare i fysik och medicin kombinerat, jämfört med smartskallarna i Klippan. Det blir fanemig snickerboa för tid och evighet för SD-idioterna, för att travestera Emils pappa, i filmen spelad av VPK-aren Allan Edwall, som för övrigt var stammis i Astrid Lindgren-filmerna. Om Jimmie Åkesson är någon i Astrid Lindgrens värld, så är det såklart prusseluskan som ville sätta den anarkistiska Pippi på barnhem, för att hon så att säga skulle bli som verklighetens folk. I TV-serien spelades rollen av en tysk, alkoholiserad skådis, vars repliker dubbades lite nödtorftigt för oss svenska barn. En elak kärring på fyllan som egentligen talar tyska. Det är sverigedemokraterna det.

Den förändring jag förespråkar.

Man ska vara den förändring man förespråkar. Så står det på ett plakat som vi susar förbi med bussen, precis när vi korsat Themsen, som just där är ganska smal. Man som kan fråga sig om jag är den där förändringen. I natt sov jag på ett hotell, så lyxigt och exklusivt att 20 år äldre servitörer och bärare kalalde mig Sir och refererade till mig som gentleman. På parkeringen stod en rolls och utsikten ner mot themsen var ögonbedövande. Men resan var en studeresa som kan försvaras. Ska vi bygga en bra botanisk trädgård i Malmö, så är det bra att se goda och avskräckande exempel. Och lyxhotellet fick vi bo på därför att det hotellet som egentligen bokat in oss på hade schabblat bort vårt mail, så dom pyntade lyxen för oss. Och trots allt är jag den förändring jag förespråkar. Jag lever som jag lär, så gott jag förmår. I morgon cyklar jag till jobbet och efter jobbet är det möten, barn och matlagning och så. i natt drömmer jag om sånt här.

17 oktober 2009

Från ett fönster i England

När vi går tvärs över Victoria square i Bristol, så ser vi en räv komma smygandes. Det är mitt livs första levande räv och först tror jag såklart att det är en katt. Det är väl typiskt mig att när jag äntligen får se en vild räv, så är det mitt i stan. Annars är det mest växter och växthus på resan och evighetslånga busstransfers däremellan. Det är studieresa å riktigt, ingen förtäckt nöjesresa. Bristol, alltså och jag ser ut genom fönstret ner på bilar som kör på fel sida och småfulla pubbesökare som tar sig hemåt i natten. I morgon ska jag springa över Clifton suspension bridge. Något annat hade varit omöjligt. Till England kan man alltid komma, det är ingen big deal. Man kan landet från TV-serier och filmer och språket funkar. Och vart vi kommer är den gröna dimensionen liksom gjuten. Det är inte vbara växter och fint, utan också klimatfrågan och ibland även dom globala frågorna. det har blivit en mainstreamad sanning nu, det som vi gröna sa redan för så många år sedan. Nu väntar vi bara på att besluten ska gå i samma riktning som orden.
för det pratas fortfarande asfalt, breda gator och stora parkeringar. Klimatfrågan sa såklart lösas av någon annan någon annanstans. Eller inte.

14 oktober 2009

Och mer ska det bli.

I förra inlägget hade jag tänkt att skryta en smula om att en av få saker som faktiskt är min och ingen annans förtjänst är att det går bussar till Torup från Malmö. Men skryta ska jag inte. Däremot skulle jag vilja få er att tro på politikens möjligheter. Det går att påverka, men det tar tid och man måste samarbeta, ibland dessutom med människor man inte valt. Och man måste kolla upp och studera läget. Därför ska jag gå upp innan fan har fått på sig byxorna i morgon bitti och resa till England och Wales för att kolla på botaniska trädgårdar. I datorn ligger några förslag och texter som jag ska gå igenom. Jag kan inte nog påpeka hur kul det är med politik och vilken oerhörd möjlighet jag fått att vara med och bygga om Malmö. Och vi i styrelsen har precis ghort färdigt ett förslag till nytt handlingsprogram för nästa mandatperiod. Vi gröna älskar Malmö, förändrar Malmö och vi är ödmjuka, men bestämda. Vi skryter inte. Men nog fan har vi fått mer gjort än bussen till Torup. Och mer ska det bli.

Nötter som bomber.

I slottsträdgården på Torup faller valnötter som bomber från träden och folk går med stora påsar och samlar. En arg parkarbetare kör runt på sin fåniga traktor och verkar finna ett nöje i att skälla på utvecklingsstörda barn som inte kan läsa dom fåniga skyltarna. Kanske får han pluspoäng hos greven då, tänker jag. Men det är ingen greve som äger Torup, utan alla vi malmbor tillsammans. Grevefamiljen får bo där så länge, men dom ska veta att dom bor på vår mark. Det gör mig gott att komma ut en dag. Lite som att komma tillbaks till min gamla arbetsplats, med alla ryggsäckar och kåsor. Människan behöver grönska och tystnad. Också. Ungarna från Rosengård behöver se annat än gården, lägenheten, dagis och CityGross. Och det är vårt jobb att visa dom världen. Ja, vårt jobb är grön politik så det förslår, tänker jag när jag senare på dagen sitter i värmen och planerar. Vi ska odla, återanvända mjölkkartonger, laga vegetarisk mat varje fredag och ständigt röra på oss. Man kan undra vad blåa pedagoger gör. Lär barnen slåss om förstaplatsen och be til gud om lägre bensinskatter, kanske?

13 oktober 2009

Morgonens första kaffekopp och dom funderingarna det föder.

Ingen kaffekopp är som den första på morgonen. När man cyklat genom en nattsvart kyrkogård och träffats av Rosengårds gatubelysning vid grindarna, skyndat förbi Apelgård, över viadukten och landat på jobbet vid sextiden, så är det kaffebryggaren som först hemsöks. Sen öppnar man avdelningen, slår på P1 och väntar in dagen. Jag är gärna ensam en stund, då. Funderar över dagen som är på väg och natten som passerat. Jag är en sån som gärna kollar framåt och bakåt. men mitt jobb kräver närvaro i nuet och det är bra för mig. Det är bra med nuet på jobbet och visionerna i politiken. Men det är såklart nu i politiken också och visioner på jobbet med. Om jag stärker den lille killens skelett nu genom trädklättring och långa promenader, så varar det hela livet. Om vi diffrentierar soptaxan just idag, så kan kanske dom fossila bränslena fasas ut senare. Så handlar vi lokalt och tänker globalt, så är det privata politiskt. Man lever sin ideologi. inte in i minsta detalj och inte så att allt handlar om att alltid göra rätt. Men i stort sett.

12 oktober 2009

Lycka; inget nytt under solen.

Jag ber dig, snällasnällasnälla. Caroline av Ugglas och vår sorts glass, en billig sort, inte alls sånt vi åt i Rom. Kanske är det så lyckan ser ut. Ingen vet. Dom kristna säger ju att Gud kan vara en tiggare på gatan, så varför inte. Hade jag varit Gud hade jag snarare bott i en snygg bostadsrätt mitt i stan, men jag är inte gud, som ni vet. Deprimerad och alkoholiserad (jag har varit bägge) blir man inte för att det lyckliga är så sällsynt, utan för att normalläget är så gråtrist. Man är så ful där i spegeln och cykeln har dåligt med luft och det finns inga tvättider. Sånt. Även i depression och fylla hittar man lyckliga stunder. Så arbetet är att få vardagen uthärdligt. Förslagsvis löser man det genom att acceptera det man inte kan ändra på. Klocakn måste ringa, man måste upp på morgonen och man kan vara åtskilda mot sin vilja. Sen får man förändra det man kan: man kan flytta, byta jobb och brygga gott kaffe. Det ser ut att bli en jobbig vecka och exet är lika samarbetsinriktad som alltid. Inget nytt under solen.

09 oktober 2009

Kulturföraktet.

Visst kan jag bli trött på kultursidor och insnöade pyttiga debatter om småsaker för ett fåtal insatta. Men det är ändå ingenting mot hur trött jag blir på det ständiga gnället över akademins val av litteraturpristagare. Akademin kan ju rimligen inte ta ansvar för eller anpassa sig till folk som aldrig läst något svårare än Stephen King?
Det är coolt att akademin faktiskt väljer den författare som är bäst, utan att snegla på något annat. Man ska inte fjäska, man ska inte ställa sig in. Det är fint att våga stå för något, stå för att man vet nåt här i världen. Men man föraktar lätt sånt man inte känner till. Man blir rädd för det okända, det som är svårt och utmanande bortom strömlinjeformen. Om jag inte känner till nobelpristagaren, så säger det såklart mer om mig än om akademin. Om vi ska mötas, så är det rimligt att den okunnige bildar mig, inte att den kunnige låtsas okunnig.