31 januari 2013

#throwbackthursday

På bilden som jag lägger upp är det juli månad år 2007 och där i gasset står jag bekvämt på Norrmalmstorg i Stockholm framför en spårvagn som just svängt in på Djurgårdslinjens hållplats för att lasta på turister till grönan, Vasa, Junibacken och Skansen. Vagnen är en A24, en museivagn, byggd på 40-talet för att transportera människor på den då nya linjen till Ängby. Samma vagntyp levererades även till Lidingöbanorna och där rullar de ännu, väldigt ombyggda.

Jag är lätt solbränd på bilden, håret är ganska stort och jag ser avspänd ut. Sommaren har hittills varit både regn och värme och jag har precis varit i Uppsala och hälsat på bekanta, en som nåt år senare ska säga upp bekantskapen med dunder och brak och en annan som jag fortfarande har kontakt med. Jag må se avspänd ut på bilden, men inuti mig rasar det en storm. Någon månad tidigare har jag tvingats bli nykter och i samma veva hände andra dramatiska saker i mitt privatliv. Det är lite uppbrottstid i mitt inre och även i det yttre.
Senare på dagen ska jag ta tunnelbanan ut till Husby och lära min dotter att laga köttfärssås. Det blir en händelserik sommar och i augusti. börjar jag mitt nya jobb i Rosengård och livet går vidare.
.

28 januari 2013

"Kaos i den skånska sjukvården"

Tydligen är det en allmän sanning på många håll att sjukvården fungerar katastrofalt illa. "Åh, det är kaos", säger man och allra mest kaos är det här i Skåne. Var och en har så klart rätt till sina egna känslor. Och mina är att jag alltid blir mycket väl bemött i vården, både den privata och den som drivs i egen regi av regionen. Proffsiga syrror och doktorer har lyssnat och behandlat mig väl. Det känns till och med som om det funkar bättre nu än innan. Säkert vet jag inte allt och kanske är jag färgad av att jag känner några regionpolitiker som jag vet verkligen inte med berått mod skickar folk i döden för att hålla skatten låg. Ja, jag raljerar. Men det är så det framställs. Gärna kryddat med ord som nyliberalism och nedskärningar. För det finns en tydlig partipolitisk agenda här och då är värdeorden nödvändiga, ty de flesta till vänster om högern skyr med all rätt både nyliberalism och nedskärningar. Men att skrämma gamla mormor med nedskärningar och högerspöken är inte fint. Bättre är väl om man på ett konstruktivt sätt hjälper till att sy ihop smarta lösningar så att den skånska sjukvården blir ännu bättre.
Mina privata erfarenheter av sjukvården är som alla andras djupt knutna till den oro som man känner när man själv eller någon nära en mår kasst. Man är sårbar och ett lätt byte för sjukvårdspolitikens populister.

Det får man stå emot.

26 januari 2013

Lite som en vanlig människa

Lilla A går hem från skolan och utanför hennes port på Bergsgatan 35 i Malmö ligger en skjuten man. Han föll för en kula bara minuter innan lilla A plockar fram handen ur vanten för att ringa på porttelefonen. Vi vet inte vad som hänt riktigt, men det oroar att nioåriga flickors skolväg korsas av kulor avsedda att döda. Det är inte riktigt så vi hade tänkt oss livet i Malmös bullrande vackra hjärta.
Det är fredagseftermiddag på Malmös smutsigaste gata och någon skriver i en krönika att det borgerliga/gröna styret i regionen gör oss mer otrygga än en död man på gatan. Men så är det i alla fall inte för oss här. Vi tycker att önskemålet att slippa både höga kvävedioxidhalter och dödande kulor är rimliga. Vi betalar våra skatter och sköter våra jobb efter bästa förmåga. Sjukvården har vi inga alarmerande synpunkter på, men det finns säkert förbättringar att göra. En kvinna som heter Anna blockar mig på twitter för att.jag försöker påpeka just detta. Kanske uttrycker jag mig lite dumt; man blir lätt en smula emotionell, när det gäller ens närmaste. Man mister sin kyla och ens partipolitiska taktiska överväganden flyr sin kos. Man är lite som som en vanlig människa.

25 januari 2013

Inte skyldig


Var och en har ansvar för sitt välbefinnande. Du ska hoppas på min medkänsla och solidaritet, men försöker du lägga över skulden för din kassa situation på mig, så slår jag ifrån mig och värjer mig efter bästa förmåga. Det är helt enkelt inte mitt fel att du har det som du har det. Sen är kanske inte den bästa formen av medkänsla är att stryka dig medhårs och nicka instämmande. Jag kanske konfronterar dig istället. Du får väl se. Men jag förstår att det är bekvämare att lägga skulden i någon annans knä. Som ett svartepetterkort kan den valsa runt och dra med sig oskyldiga. Mina innersta känslor och mitt djupaste engagemang sparar jag åt mina närmaste. Jag är inte skyldig.

23 januari 2013

Minst blir stor

Vi bor vid Malmös allra smutsigaste gata, men när vintern kommer på riktigt så dämpas trafiken och luften känns lite bättre och lättare att andas. Och det är väl skönt så. Och min yngste fyller tolv och i morgon kommer han gående längs den där gatan i sin tae-kwon-dodräkt, för i morgon är det träning och han ska öva sig på att sparka och slå. Man kan tycka vad man vill om det, men han får motion och lär sig självbehärskning och disciplin. I morse skickade jag en bild på instagram där han sover på ett danskt tåg efter en härlig dag på Legoland. Han är sig lik, men några säger att han liknar sin storebror. När man har en tolvåring, så har man många minnen, men också väldigt mycket tid kvar innan han ska släppas iväg ut i livet. Det är Legolandturen och helgen i Hamburg,  eviga samtal om högt och lågt på caféer och på väg till och från skolor och dagis. Och jag gläds åt att få vara med när hans personlighet karvas ut bit för bit och se hur han varsamt bryter sig loss. Igår var sista dagen jag kunde ha vabbat, för evig tid, för det blir inga fler barn. Det där stängs nu och vi tar det ett steg vidare. Livet. Den minste som blir stor.

20 januari 2013

Tystnad har aldrig varit min grej

I Örebro. Springer förbi Risbergska skolan där jag såg Nynningen och danska Jomfru Ane Band några månader innan jag flyttade tillbaks till Göteborg; jag minns att Sam Vesterberg sjöng högt och klart om världens orättvisor och kampen. Kort där efter la Nynningen av, tiden hade sprungit förbi proggen och deras tonsatta flygblad, vi lyssnade på Ebba grön och KSMB och Lundell och Springsteen och andra som jag inte minns längre. Det är snö överallt och jag springer upp genom ett skogsparti och ut genom miljonprogramområden som Varberga och Markbacken. Anna undrar i en fb-kommentar varför jag ägnar så mycket energi åt antisemitismen och åt Israel och hon är inte ensam om att fundera på det. Och jag tänker att det är flera saker som leder mig dit, trädet har många rötter, dels hur jag som elvaåring besökte Auschwitz, dels hur jag 20 år senare besökte Israel och förälskade mig i landet och så allt jag läst som inte stämmer med det som ofta hörs i debatten.Sen kommer min personliga utveckling in som en annan tråd. Jag slutade dricka och slutade ljuga. Slutade gå med strömmen utan att tänka själv. Jag fick gå upp varje morgon och lova att vara nykter och sann. Och då känner jag att jag måste säga det jag måste, oavsett vad andra tycker och även om det kostar följare och uppdrag. Sen var det en kväll i november när minnet av kristallnatten förvandlades till en antiisralisk manifestation och jag gick hem i vrede. Kort där efter började lokala politiker uttrycka sig antisemitiskt. Det finns inget val, känner jag. Tystnad har aldrig varit min grej.

18 januari 2013

Ni som följer med i dreven.

Igen. Nästan helt ensam cyklar jag genom världen. Att gilla Jan Josefssons granskning av begreppet barnfattigdom är enligt hela drevet att ge sig på dem som ligger, att stödja nyliberalism och konservatism (samtidigt, trots att det är olika ideologier) och på kaffelatteborden i de välordnade kvarteren sitter yrkesvänster och salongsradikal och nickar instämmande. Ute i Rosengård är det en annan femma, vi ser det vi ser, hur nästan alla klarar livhanken och lyckas både klä och mätta sina ungar. Det betyder inte livet är frid och fröjd. Behoven är många och stora, det har jag skrivit om tusen gånger. 
Men det är en sak vad man tycker i en sakfråga, äcklet jag känner är när inkvisitionens svärd viner genom alla sociala medier och hela gänget hänger på som flåsande hundar. Det vore så jävla lätt att ta steget dit och räknas in. Men jag har turen att vara en som helskinnad tog mig igenom och ur mobbing och missbruk. Jag ser och reagerar och tar alltid självständig ställning. Jag gick inte igenom det jag gjorde för att själv bli mobbare.
Och jag vet att jag borde ha hård hud, men jag blir ledsen och tappar ork. Den gamla skiten kommer tillbakafarande i full kareta och smäller till mig. Folk runt mig säger att de sociala medierna inte är världen och jag försöker säga mig samma sak.
Och ni som är med i dreven mot Janne Josefsson, mot Israels rätt att försvara sig, mot mig, mot centerns ideprogram, mot allt som sticker ut.och inte är vänsterljummet latte, vilka drev hade ni varit med i i andra tider, tro? Hade ni varit med i det tidiga femtiotalets böghets, hade ni protesterat mot judeimporten 1939? Möjligen, rent av sannolikt. I grupp blir de snällaste till viljelösa dumhuvuden.

11 januari 2013

"Så stoppar vi SD"

Debattör efter debattör skriver att om vi bara gör det jag alltid har sagt, så stoppar vi rasismen i allmänhet och SD i synnerhet. Från höger hör vi då det vanliga om lag och ordning och från vänster det vanliga om arbetslöshet och ökade klyftor.  Bra försök, men tyvärr håller inte analysen, därför att 1) rasismen ökar inte och 2) rasisterna var FLER i riksdagen under nittiotalets början. Saker har blivit bättre. Vid den tiden satt jag dessutom i styrelsen för mitt parti och även hos oss utkämpades strider mot flyktingfientlighet, precis som i andra partier. Det folkliga. motståndet mot flyktingar var högt och rent och det brann kors och moskéer.  Det var värre förr.
Det är helt enkelt så att det finns rasister och att vapnet mot det i första hand stavas bildning och möten. Du hatar mycket sällan den som ger dig en hjälpande hand och läser du på så märker du att de rasistiska dumheterna inte håller. Och detta händer och saker blir långsamt bättre.

10 januari 2013

Skäller inte på centern

Inte nu i alla fall. Däremot har jag tidigare kallat dem fula saker särskilt i samband med något korkat beslut i vargfrågan. Så pass att jag till och med blev tillsagd. Andreas fick väl dessutom en släng av en slev när han tramsade och påstod att den sk förbifarten skulle fyllas med elbilar och rent av vara bra för miljön. Men att C driver ett visionsarbete och att sjöboböndernas gamla parti diskuterar fri invandring och att småbrukarnas gamla bidragsjägare till parti tänker tanken att varje individ själv ska få bestämma om samlevnadsformer hedrar dem. Nu fattar till och med jag att det inte blir något av vare sig det ena eller andra och centern är nog döende trots allt. Men den som lyfter blicken över vardagen och uttrycker drömmar som vågar utmana förtjänar respekt.

09 januari 2013

Nej, jag slutar inte med politiken

Ni kan vara lugna. Eller oroliga, om det nu är så det är. Oavsett vilket så kan ni lugnt räkna med att jag fortsätter att läsa handlingar, formulera ståndpunkter och förändra världen. Det jag skrev igår på twitter var bara självironi plus en referens till boken 1984, som jag antog att folk hade läst. Vi fördjupar oss inte mer i saken,  tror jag. Jag ska ska akta mig för att skoja i alla fall. Förra gången jag gjorde det fick jag ju dessutom en skarp reprimand, så jag borde lärt mig kan ni tycka.
Och de gröna förblir mitt parti. Även om jag ibland är kritisk och till exempel får en halv infarkt när jag läser ett uttalande om Gazakriget och inte alls fattade vad Gustav menade igår om skolan och barn med annat modersmål än svenska. Jag tror rent av att kritiken är ett uttryck för kärlek till partiet. Den man älskar vill man säga sanningen till, det är bara i infekterade och osäkra relationer som man säger inställsamma saker.

08 januari 2013

Stäng de religiösa friskolorna

Nu har flera föräldrar på jobbet bestämt sig för en religiös friskola för sina barn. Inte för att de är så religiösa precis, utan mer för att det är lugnare och mer ordning och reda än på de kommunala skolorna i Rosengård. Och så kommer ju skolbussen och hämtar på morgonen och lämnar på eftermiddagen. Praktiskt och bra, tycker en del. Kanske funderar människor som vuxit upp i auktoritära kulturer inte så mycket på det där med att ungarna själva ska välja liv och väg. Eller så tror de, som vissa politiker, att skolinspektionen garanterar att det är undervisning i enlighet med läroplanen som bedrivs. En flicka som redan börjat på halelujaskolan berättar för mig att det inte kom någon Lucia till skolan. "För vi är ju muslimer", säger hon med självklarhet. Tanken slår henne inte att man kanske kan fira lucia ändå. Eller åtminstone få lov att diskutera saken.

Man skulle ju vilja tro att det man hört från den kristna skolan Oasen om att sidor i böcker rivs ut för att de berättar om fortplantning och om detta om den där skolan där flickor inte fick delta i undervisningen när de hade mens, bara är struntprat och förtal, men det verkar inte så. Kanske var det bara en tillfällighet att skolan vid mosken i Malmö lät en barnmisshandelsdömd arbeta som vaktmästare.  Man vill ju tro gott. Men jag är grinig och cynisk. Jag är övertygad om att den auktoritära församling som startar en skola gör det för att sprida sitt budskap över världen och för att hålla barnen borta från djävulens musik. Och även om man kanske pro forma berättar att det finns andra sätt att se på saker, så lär sig barnen det församlingen önskar pränta in.

Min människosyn är starkt frihetlig. För mig finns få sanningar och många vägar att gå. Det är helt okej att inte vilja förändra världen. Men också det ska du själv ta ställning till.

05 januari 2013

Brev från Cuba fem: Nacional

Sista dygnet hänger vi på Nacional, det gigantiska, fantastiska gula palatset på klippan ovanför Malecon. Vi unnar oss lyx, efter en vecka av billiga nöjen. Dittills har vi ätit på loja statliga restauranger och ambitiösa små privata ställen,  som i folks vardagsrum, liksom. Vi har åkt en knökfull stadsbuss till en avlägsen förort, bara för att se Hemingways före detta gård och numera museum stängt för filminspelning. På Casa de la musica har vi sett par dansa som om de hade betalt för det och som om det inte fanns någon morgondag.
Vi har druckit kaffe på turistfällor och på balkongen med utsikt över Calle concordia och vandrat förundrade över den gigantiska revolutionplatsen och sett  en gigantisk siluett av Che bevaka souvenirförsäljare och ropande taxichaufförer. Vi har promenerat längs gator uppkallade efter döda hjältar och gator med nummer istället för namn.
Vi har gjort Havanna, sett hennes slitna ansikte och vackra inre, mött blickar och tackat nej till hundratals skamliga och vänliga förslag.

Så vi tackar värden Manuel på fjärde våningen i det slitna huset, tar oss för sista gången igenom alla låsta dörrar och ner på gatan. Sen promenerar vi bort till hotellområdet i Vedado. Det är som att åka till en annan värld. På National blir man välkomnad av en snubbe med  vit uniform och det är inte tal om att bära upp väskan själv till rummet. Det myller av människor som finns här är rika västerlänningar och de kubaner som jobbar med att servera oss drinkar och hamburgare. Några yngre kubanskor sitter dock i sällskap med manliga turister i varierande åldrar. Det finns alltid vägar in i världen för den som är fräck eller desperat nog.
Vi sätter oss i solen i trädgården. Ännu ett band spelar sången om Che och ännu en gång får de konvertibler som tack. Det är långt till Guevaras socialistiska människa, längre än på länge. Folk drar omsorg om sig själva och varandra efter förmåga. När jag sitter där i trädgården så slår det mig att det är så här turister oftast har det. Detta och stranden på Varadero. Bekvämt och avskiljt. Lite smådyrt.
Det är lyckligtvis inte mitt problem. Vi ser saker när vi reser. Vi sliter sulor och trängs med vanligt folk på stadsbussarna. Men nu slänger vi oss i samma pool som Teofilo Stevenson och Frank Sinatra och trampar samma foajégolv som gangsterkungen Lucky Luciano. Det kostar och det smakar. På morgonen springer jag en sista löptur på Malecon, förbi USA:s intressekontor och ut till Almendaresparken och tillbaka igen. Värkdsrekordhållaren i höjd Javier Sotomayor kör förbi i en sliten Ford fairlaine. Vid ambassaderna vaktar poliser så att inga kubaner ska hoppa över stängslet, men jag viftas förbi med ett leende.
Sara och jag sätter oss i trädgården igen och tittar ut mot havet. Guantamera stiger mot himlen, bartendern blandar en mojito och ett flygplan går in för landning på flygplatsen två kilometer bort. Sara vänder ett blad i sin bok. Nu är den utläst.

04 januari 2013

Brev från Cuba fyra: julafton

På julafton tar vi tåget ut till playa del este. Det kunde ha varit vilken dag som helst. Även om förtrycket motroligt de kristna inte verkar vara så illa som det här varit så är inte julen en stillsam högtid i Havanna. Det äe nog aldrig riktigt stilla i den stan. På ett sjukhus någonstans nära oss ligger Hugo Chavez och vårdas för sin cancer. Kuba kan inte försörja sitt land med ren energi trots vind och sol och inte heller förse folk med livsmedel. Men vårda döende diktatorer från andra länder går bra.
Kollektivtrafiken i Havanna är kass, men billig. Vi tar oss över viken med en färja. Vid färjan finns det security, ty för några år sedan försökte någon förhoppningsfull kapa färjan och resa till Miami. Man kom inte så långt, men det var ett tappert försök. Vi betalar var sin konvertibel peso för att komma över, det är såklart ett överpris, men översatt till sek blir det åtta kronor. På andra sidan viken står tåget och väntar. Det växer gräs i spåret och rälsen är rostig och ojämn. Tåget verkar vara begangnat från Spanien, många fordon i kollektivtrafiken här är sånt som rikare länder ratat. Stolarna inne i tåget är nötta av generationer av trötta pendlare och tåget fylls till bredden av människor och bagage. Några tittar i guideböcker, men de flesta pratar om livet och vädret eller så. Med ett ryck far tåget iväg. Förbi trasiga hus och nedlagda industrier, genom bostadsområden där putsen flagnat och bilarna verkar ha stannat för gått och sen ut på bonnalandet där några få bananplantor sticker upp och en och annan ko visar sina horn och sin mule. Det  ser inte ut att brukas så mycket, men stationerna är många och  överallt går folk av och på. Ingen fattar vart alla ska, för man ser knappt någon bebyggelse.

Mellan två stationer saktar tåget bara in, för att till sist stanna helt. Strömmen verkar ha gått. En ko tittar undrande på oss från en äng och en tjej passar på att hoppa av och sticka vidare till fots. Så helt plötsligt börjar tåget backa. Hundra meter eller så, sen tar man sats och försöker passera det ser strömlösa stället utan lycka. Föraren skriker i sin te radio, det dånar i hela vagnen och några manliga passagerare ger goda råd. En grupp män kliver av och ställer sig och tittar på hjulen och spåret. Det skakas på huvuden. Sen på fjärde backa och ta sats-försöket funkar det och vi rullar vidare. Många suckar och några skrattar.

Så blir vi tillsagda att  gå av, ty här är hållplatsen närmast stranden. Det som ska vara en station är mer som  en liten hydda vid järnvägsövergången. Tåget rullar sakta iväg på sitt osäkra spår och vi går mot stranden; allt här är som i den amerikanska södern, cikadorna låter, vid en bondgård finns en vattecistern och en hög vindsnurrra. En femtiotalsbil dammar förbi med hög soca-musik strömmande ut ur fönstren. Det är stekhett. Efter en stund når vi stranden. Det är bara vi och ett kärlekspar och två franska flickor som fotografar varandra i olika poser. Det är som lågsäsong året om här. Atlantens vågor slår stilla in och det är skönt att njuta stillheten. Så nära Havanna, men ändå så stillsamt. Nån båt åker förbi långt därborta,  men hit in kommer ingen.Badturisternabefinner sig på det hypereexploaterade Varadero, inom lås och bom, långt får vanliga kubaner. Och havannaturisterna är på sina hotell eller längs sin gnisslade bana i gamla stan. Skönt för oss andra.

02 januari 2013

Brev från Cuba tre. Revolution på museum.

Min kollega skickar med ett paket som vi ska försöka lämna till hennes systerson som bor på ön. Lite kläder, choklad och en slant konvertibel valuta.  Vi kollar på kartan, men lyckas ändå gå fel. Kanske skulle vi tagit en taxi. Det finns cykeltaxi, mopedtaxi och en stor mängd taxibilar, allt från lador och gamla amerikanska femtiotalbilar till mercedesar och toyotor. Kubanerna själva verkar mest åka Colectivo, femtiotalbilar där man knör ihop sig hur många som helst och betalar fem öre i avgift.
Vi irrar i röran och råkar komma rakt på revolutionsmuseet. Som kungens slott ligger det mellan Capitolio och vattnet och i strikta ramar och simpla montrar berättas regimens version av vad som egentligen hände när det begav sig. Men innan vi analyserar det måste jag berätta om min egen romans med Castro och de andra skäggiga männen i den högt romantiserande gerillan.
I min ljuva ungdom formades jag av Sjöwall/Wahlöös böcker och av en fin bok om eländet i USA med bilder av den danske fotografen Jacob Holdt. I slutet av fotoboken tillägnar han verket de tretton män som gick upp i de kubanska bergen för att handgripligen driva kapitalism och amerikaner på flykten. Ungefär samtidigt kom Björn Afzelius skiva om hur skymningen i Karibien faller mjukt över land och hav och hur han gick på Malecon och var stolt över kommunismens idé.
Så frälstes jag och drömde om att få sjunga Guantanamera på bykrogen i Cojimar med kamraterna. Detta var längesen. På alla sätt längesen.
Inget är som i sången, på varje punkt hade Björn fel. Det finns både juvelerare och horor och folk blir fulla i ensamhet. Socialism fungerar inte. Även om Kuba vore demokratiskt, så hade det inte funkat. Det uppstår alltid marknader och folk beter sig inte som planerat. Så var det med den saken.

Och museet skrämmer och fascinerar. Man undrar om dom ljuger så dom tror sig själva eller om dom bara ljuger. Eller om dom tror att det var så. Ingen vet. Hur som helst får vi se gevär, radiosändare och blodiga skjortor. Bilder från första maj och så Che och Fidel och Che igen. Och elaka amerikaner som får sina egendomar beslagtagna. Och antisociala element som sviker sitt land för Florida. Inget om ransoneringar eller om de hundratals som arkebuserades i januari 59 eller de tusentals som fängslades. Det är som tiden stått still. När vi kommer ut är det liv och sorl som vanligt.Vi er bjuds olika varor och tjänster, inte minst cigarrer och taxiturer. Gaslågan i hamnen brinner och oljan man bytt till från Hugo Chavez fyller sin funktion. Vi tar en burgare på en uteservering. Den är väldigt god. Ett band spelar sången om Commandante Che Guevara och går sen runt och samlar in konvertibler för besväret.

01 januari 2013

Brev från Cuba två. Förmiddag.

Vi tror oss ha beställt frukost av vår casavärd Manuel, men han dyker inte upp. Vi duschar och klär på oss. Manuel har fixat en varmvattenberedare med hjälp av en lampa som värmer vattenledningen. Hoppas det inte börjar brinna. TV-n har ingen sladd whatsoever så vi missar Rauls jultal om han nu håller nåt. Det kostar 200 spänn i konvertibles att sova hos honom; det är som en månadslön för en kuban. Man förstår att han ler glatt varje gång han ser oss. Manuel, alltså. Raul ler inte och var han bor anar vi inte. Troligen inte här i de förfallna husen i centro i alla fall. Guideboken säger att Havanna är säkert, men jag vet inte jag. Varje gång vi går ut så måste vi låsa upp en gallergrind. Och låsa igen (hoppas som sagt att det inte börjar brinna). På gatan strömmar musik ut ur alla bilar och fönster. Det doftar av dagvatten och bröd. Vi äter frukost på en cafeteria. Den är statlig och  det är vi och fyra fyllon som sitter där. Och en familj som förmodligen bor i Miami i vanliga fall. Det är billigt och helt okej. Servicen är usel, men vi lämnar dricks och får ett varmt gracias i retur. På fönstret till cafeterian hyllas revolutionen på en flagnande text. Det är varmt och skönt och vi promenerar ut i solen utan mening eller mål.