21 maj 2020

Ropen på hårdare straff.

Det stör mig att det ropas på hårdare straff. Det stör mig för att det är så enkelt. Nu antar folk som vanligen tycker som jag att om Paolo Roberto riskerade fängelse för sitt vidriga sexköp, så skulle han låtit bli. Eller så är det helt enkelt hämnd som efterfrågas. Det senare kan vi lämna direkt. Hämnd är meningslöst och bara destruktivt. Destruktivt är det också att vilja stifta lagar som gäller svenskar var de än befinner sig i världen. Hur mycket jag än avskyr män som åker till Thailand och köper kvinnor, så förstår jag att en sån lag öppnar dörren för den iranska regimen att straffa kvinnor som går utan slöja vid utlandsresor eller för Polens regering att straffa kvinnor som åker till Stockholm för att göra abort. Jag är stolt över vår sexköpslag och hårda lagar mor övergrepp. Men det finns en gräns för vad juridiken kan göra.
Jag tänker att allt börjar från början. Det börjar hemma, fortsätter i förskola och skola. När Paulo är 20, så är hans personlighet formad. Det går förstås att ändra sig, många gör det, men det går inte att räkna med.
När jag och mina två kollegor i höstas satte igång att jobba med ett gäng grabbar som tyckte att rosa var en ful färg, som tyckte att tjejer inte skulle vara med, som byggde kpistar av lego och föraktade gråt, så hade vi en svår uppgift framför oss. Idag hör vi sällan den sortens snack. Desto oftare för vi långa samtal, får hårda kramar (trots Corona) och vi jobbar kreativt med att bygga modeller av hus och gator. Jag vet att ett år i förskolan inte är ett vaccin mot något. Men när jag hör ropen på hårdare straff så tänker jag: det är så dags. 

17 maj 2020

När jag ber till Gud

Abba-Björn säger i Svenskan att han inte förstår människor som ber till Gud. Artikeln är låst, så jag vet inte exakt vad han menar, men kanske är det de vanliga ateistiska tankarna som han brukar ge uttryck för. Jag vill inte vara dömande, var och en har att hitta sitt sätt att få ihop sitt tänkande, sin andlighet om en så vill. Tro är utmanande, för det är att inte veta och vi vill veta allting, nyfikenheten och längtan efter svar är så oerhört central för en människa. Att tro är att kapitulera och acceptera att allt kan inte räknas ut. Det går hand i hand med tvivel, för utan tvivel är man inte klok, som han sa som jag namngav min yngste efter. Naturvetenskapens förklaringar tar stopp på ett ställe, precis som rabbiner, präster eller guruer inom livets alla områden inte kan ta plats inne i din skalle och ge dig lugn som svar på alla tvivel. Att tro är en styrka, men det är fanemig att simma på djupt vatten. Du är ensam och måste ta armtag och bentag också när krampen sätter in. Men det fixar du med lagom krav på dig själv. 
Jag ber, men det är inte för att Gud ska leverera, det är för att den här tröga skallen ska kunna reda ut saker som behöver göras eller som jag inte fattar. Jag tackar för det jag har, det är ett effektivt vapen mot bitterhet och självömkan. Jag vet inte om jag får svar. Kanske, kanske inte. Om Gud inte finns, så är det bara en inre monolog och då får det väl vara så. 

15 maj 2020

Paulo, du och jag.

”Jag har alltid tyckt att det doftar narcissism och psykopati om den mannen”, skriver jag på fb, men ångrar mig nästan direkt. Det slängs diagnoser till höger och vänster. Mitt ex som först kämpade ett halvår för att få tillbaks mig, skrev sen ett Mail med en länk till en veckotidning där hon testat och funnit att jag var narcissist och hon en hsp. ”Tänk om det är precis tvärtom”, tänkte jag, eftersom gaslighting är ganska typiskt för de där naricissisterna . Men vare sig hon eller jag är något av det. Och vi har såklart inte någon kompetens att diagnosticera varandra. Och gör inte psykologi av allt. Det finns annat här i världen.
Sara och jag var som andra var fast i roller. Det är svårt att vara en fri människa i en värld av strukturer. Du känner dig så självständig, men bortsett från tur och timing är det så mycket som bestäms åt dig av samhället. Systemet.
Vi är många som har uttryckt vrede mot Paulo Roberto idag. Det är tillåtet. Här är det inte frågan om hårda ord i en äktenskaplig konflikt eller ens ett medvetet missförstånd på nätet. Paulo har begått ett övergrepp mot en annan människa och om jag förstår rätt så är det dessutom en fattig kvinna från ett fattigt land. Double, om inte triple oppression. Och jag tänker att alla vi som ser detta yttersta uttryck för förtryck, vad gör vi med den kunskapen? Alla ni som tyckte Paulo var en tuff och cool snubbe, en spännande hunk och ett lysande varumärke, hur medskyldiga eller medberoende är vi inte?  Jag tänker att Paulo skapades av ett system där fattiga kvinnor är handelsvaror och sex ett uttryck för pengar och makt och inte det jämlika uttryck för kärlek och kåthet som det ska vara.
Stan är full av kungar från Kungsan, mediakåta snubbar och tuffa boxare eller gatuslagskämpar, män bland män. Men det är inte dem eller vi, det är inte Anders eller Paulo, vi har det alla i oss. Sexismens och förtryckets gift, lockelsen i att utnyttja sin priviligierade position. Det är Paulo, du och jag. Ingen är oskyldig, som Sex pistols sjöng. Det är systemet med privilegierade och utsatta dom måste bort. Once and for all. Är du beredd att göra det som krävs?

04 maj 2020

TÄNK OM det funkar. Det vore fint.

Partiet jag är med i lanserar sin nya kampanj. Jag går omkring i min stadsdel och ser röda tyger hänga ut genom fönstret till och med denna fjärde maj. Språkrören ska få folk här att inse att de egentligen är gröna och inte då röda som de själva tycker. Jag kan hålla med om det. Folk här i området vill troligen inte att alla falafelställen stängs och ersätts med ett statligt falafel-Clock där maten är lika oätlig som på de statliga restaurangerna på Kuba. Jag lyckar mitt parti till. En gång lämnade jag rött för grönt därför att det fanns ett djup i det gröna, en vilja att gå ett steg längre i analysen, därför att det materialistiska inte inte är nog. Av var och en efter hens förmåga. Men vilka behoven är kan du inte räkna ut lika lätt. Bra så. 
Men de senaste åren har jag saknat något. En udd. Åsa Romson skulle sagt till Löfven att stänger du gränsen, så är det utan oss, vi skulle alla gemensamt sagt att antingen fikar du med fascister eller så fikar du med oss, vi skulle sagt att du könar inte mig och sen väljer hur du hälsar. Vi skulle snävt in vårt budskap och sagt att vill du bo ute i Tjottahejti och pendla tio mil till stan för att få både och i livet, så kostar det dig. Du har ett val. Ska vi nu styra med borgare i Sveriges största stad och region, så får vi fanemig hitta ett sätt att sälja in det till folk. Är fler cykelbanor värt utförsäljning av gemensamma resurser, så säg det. Jag tror på kompromissande, men utifrån en stadig grund. Och vi måste ha en inbjudande ton. Det spelar ingen roll vad vi har inne i vår butik, om vi inte får in kunderna. Olof Palme kunde det där rätt länge, innan han blev för full av sig själv, trött och nedlåtande. Han lät visionär, trots att han dagtingade med både det ena och andra på vägen. Han lät varken som en bankkamrer eller en trött journo som såg ut att vilja vara någon annanstans. Jag är ledsen, det må vara ytligt, men det är så.
TÄNK OM, så kan vi lyckas denna gången. Ingen skulle vara gladare än jag. 

02 maj 2020

Rapport från Coronagrottan

Vi har inte hörts så mycket på sistone. Förutom en på goda grunder refuserad novell har jag inte publicerat några som helst sanningar eller mansplations på ett tag nu. För övrigt är det sista inte möjligt. Den som själv säger att den mansplainar, gör inte det, för själva grejen är att en inte vet om det. Det är lite som att vara hipster. Kallar du dig det, så är du inte det, för ingen hipster går med på att benämnas så. Vi lever i skuggan av ett virus. Jag har ägnat mig åt återhämtning. Sen i februari har jag varit hemma från jobbet mer än under de senaste tio åren sammanlagt. Politiken körs på sparlåga, jag har skrivkramp och hebreiskastudierna bedrivs inte ens på kvartsfart. Tyck inte synd om mig. Det är ett aktivt val. Jag pausar. Det hr hittills fått mig på banan, men i torsdags fick jag ett bryt som skar genom ben och märg. Inte bara var jag en usel förskollärare, jag var en värdelös människa och därtill ensammast i världen och oälskad. Allt jag hade var en Ben & Jerrys och det blir jag ju tjock av, så det var inte bra det heller. Det korn av sanning som finns i detta är att jag är ganska ensam. Men också det är självvalt, givet alternativet. Det är med förskräckelse jag ser hur andra håller sig fast i en tvåsamhet bara för att eller som ett lejon jagar ikapp första bästa långsamma gasell på savannen. Det kommer en baksmälla även av den drogen. Nuförtiden är jag inte så lättcharmad heller. ”Det är inte mig du vill ha, det är någon”, tänker jag. För all del, jag är någon att ha lika mycket som andra.
Jag åt glassen. Det hjälpte. Den var inte strikt vegansk, så jag ser i mitt inre hur en fastkedjad ko blänger på mig med sina stora ögon. Sen tänkte jag på strukturer och att det kommer med ett pris att verkligen bryta normer och att det vore enklare att bara följa strömmen och låtsas som om det var ett medvetet val. Troligen är även jag mer traditionell än jag i min skenbara upphöjdhet vill medge. Ser framför mig hur i alla fall en av er som läser detta nickar. Och kanske hon födelsedagsgrisen som jag fångade i farten per telefon. Hennes mamma skulle ta henne någonstans. Hon lät glad.
Det löser sig med allt. Sen mindes jag hur intressant samlingen hade varit i torsdags och hur vi via Valborg och första maj glidit in på att fira de dödas dag på hösten. Att både svart, vitt, ljus och mörker finns i livet och behöver finnas där. Jag, kollegan och 5-6 åringar pratade alltså om det. Inte ens torsdagen var bara skit.
Nu ringde yngste sonen och berättade att Sara och han hade stött på varandra i området där han bor. Inte heller denna gång hade hon hälsat. Tio år i hans liv, från 7 till 17 och hon kan inte nedlåta sig till ett ”hej”. Helt plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Snarare fri.